Etikettarkiv: …trivsamt underhållande

Jun 18 2019

#sommarklubben: Barfota i parken (1967)

Oförargligt och lite lagom myslökigt om unge advokaten Paul (Robert Redford), nygift med yrvädret Corie (Jane Fonda). De flyttar in i liten etta på Manhattan, och det mesta tycks hända runt dem. Knasiga grannar, en märklig svärmor, nygiftas typiska filmgräl…sådana där som är mer roliga än oroande på film. Paul är den lite stiffe, Corie svävar ut åt alla håll. Kommer deras första veckor tillsammans att hålla? Bygger på mycket framgångsrik Broadway-pjäs av Neil Simon som även tog hand om manuset till filmen. Redford hade gjort rollen som Paul på Broadway och var först inte intresserad av filmrollen, men ”påtryckningar” från filmbolaget (hot om stämning) fick honom att ändra sig. Han passar självklart perfekt som Paul. Jane Fonda var inte förstahandsvalet till speediga Corie. Natalie Wood fick frågan men passade. Och visst blev det kanoners med Fonda! Kemin mellan henne och Redford är mysig hela vägen i mål. Överlag verkar regissören Gene Saks ha satsat på en kul tillställning och låter skådisarna ta ut svängarna ordentligt. Vissa exteriörscener filmade på plats i New York, och som jag skrivit förut finns en märklig charm över 60-talets version av storstaden.

Smutt trevligt hela vägen in mot finalen, och man behöver såklart aldrig oroa sig för utgången av kärleksgnabbet. Frejdigt, med två unga skådisar som verkligen har kul tillsammans.

Smekmånadsbestyr i sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo

Apr 1 2019

Stan & Ollie (2018)

Precis en sån här varmhjärtad och go film du kan behöva när vintern sakta håller på att slå över till vår. Den som (mot förmodan) INTE kan sin Helan och Halvan-historia kan möjligen känna sig aningens lost under filmens första minuter. Å andra sidan är den ganska bra på att direkt förklara läget och förutsättningarna. Det här blir mer som ett litet nedslag i duons tappra försök att hålla karriären uppe när peaken sakta planat ut. Det är 50-tal och den ”gyllene eran” för Hollywoods komiker från stumfilmstiden håller på att försvinna in i glömska. Stan Laurel och Oliver Hardy gör ett sista försök att hålla liv i sina karriärer. En scenturné genom Storbritannien kanske kan vara lösningen? Eller försöken att få till en ny film?

Kusligt porträttlikt skådespel av John C. Reilly och framför allt Steve Coogan, som lyckas fånga ”Halvans” alla minspel och kroppsrörelser PRECIS som jag kommer ihåg dem från uppväxten med de svartvita matinérullarna på 70-talet! Det här är ingen rulle som utger sig för att vara en definitiv genomgång av komikernas liv, mer en liten glimt in bakom när karriärens lampor börjar släckas en efter en. Finstämt, lite sorgligt, men framför allt massor av värme och stilsäkra små poänger mest hela tiden. För den ”vanlige” tittaren en stunds trivsamt komiskt drama.
För den som växt upp med Helan och Halvan blir det ett rejält nostalgiskt ”återseende”.

Jan 14 2019

Bumblebee (2018)

Och ibland behöver man ju bara de här simplare, okomplicerade rullarna.
Som underhåller för stunden, och sen går livet vidare. In i Transformersfamiljen igen! Fast ändå inte. Vi får en prequel till de bombastiska Michael Bay-spektaklen. Lite lugnare, lite mildare, lite mer vanilj än bombastiskt. Fast utan att tappa underhållningsvärdet. Överlag gillar jag ändå Transformers-sagan. Kanske mest första rullen….och fjärde…av nån anledning (kanske beror på att Titus Welliver och Kelsey Grammer är med..??) Annars är det väl mest bonk och tjonk och plåtskrammel.

Vilket vi får här också. Fast med lite mer finess känns det som. Och framför allt en sidestory som känns engagerande och riktigt go. Dessutom 80-tal! Klart att alla som ”hade åldern inne” då..nu sitter och njuter av tidsmarkörerna och musiken! MUSIKEN! Unga Charlie (ALLTID sevärda Hailee Steinfeld) längtar bort och längtar till vuxenlivet. Värsta äventyret väntar dock runt hörnet när hon blir ägare till en risig gammal folkabubbla…men vänta…det är ju Bumblebee! Den lille spjuvern! På hemligt uppdrag på Jorden. Utsänd av gamle Optimus Prime. Jojo. Upplagt för megaös när Charlie och Bumblis måste hålla sig undan både militära myndigheter (John Cena som stridis…funkis!) och en annalkande duo räliga fiendedecepticons. Tänk samma apsnyggt gjorda plåtskrammel som finns hos Bay…men med mer glimten i ögat och mer….varmhjärtat…gjort. Ah, det blir faktiskt rejält mumma av det här. Sjukt snygga effekter och lite hejsanhoppsan-äventyrligt. Absolut inte lika bombastisk och överdådig som de ”stora” Transformersrullarna.
Passar bra som prequel till dessa märkliga figurer.
Familjevänligt mys var ordet.

Jun 25 2018

#sommarklubben: Nine to Five (1980)

Finns det någon från de yngre generationerna som ens känner till den här??
Den första riktiga Hollywoodkomedin (?) som tog kvinnans parti i den larvigt mansregerande kontorsvärlden i brytningen mellan 70- och 80-tal. En hejdlös komedi, med ett ganska allvarligt budskap inbakat. Kanske. Eller också bara en stunds åktur med tre trevliga tjejer i huvudrollerna. På Stora Kontoret styr mansgrisen och chefen Hart (Dabney Coleman). Inte lätt för rutinerade och garvade Violet (Lily Tomlin) att hävda sin kompetens. Så kommer nyanställda Judy (Jane Fonda), och tillsammans med yrvädret Doralee (Dolly Parton i sin långfilmsdebut) blir det nya tider på kontoret! Lite lagom lökigt, lite slapstick, lite förklädda sexskämt, lite unken kvinnosyn (som snart straffar sig), och ganska rejält mycket feelgood ändå. Såklart lider filmen av tidens tand, hopplösa kläder och frisyrer, #metoo hittar såklart ungefär 645 grejer att slå ned på. Men vi får också en rulle där odrägliga chefsmetoder får sig en rejäl snyting då våra företagsamma hjältinnor beslutar sig för att ta hand om fulspelet, låt vara att det börjar med ett missförstånd från Violets sida.

Colin Higgins bakom kameran hade koll på komedigrejerna efter succéer som Tjejen som visste för mycket och Chicagoexpressen (manus). Fonda. Tomlin och Parton är naturligt underhållande och Coleman får stå ut med en rejäl holmgång i rollen som den sexistiske chefen Hart. Idag ser ju filmlandskapet lite annorlunda ut, men 1980 torde detta ändå ha varit en rejäl frisk fläkt.
Och det var det ju.
Skriver jag som kommer ihåg den på bio.

Flextid i sommarnatten!

 

summer-movie-fun-logo

Jun 19 2018

#sommarklubben: Three Days of the Condor (1975)

En raffig 70-talare rakt in i sommarnatten!
Från en tid då konspirationsteorierna stod som spön i backen hos manusförfattarna i Hollywood. Här den unge posterboyen Robert Redford, vars lugna vardagsliv som enkel tjänsteman på en luguber CIA-sektion, förklädd till ett stillsamt New York-litteratur-kontor, abrupt vänds upp och ned när alla på kontoret mördas brutalt. Slumpen gjorde att Joe (Redford) var ute och handlade lunch (joråsåatt) till de andra och därför missades av det dödliga besöket på kontoret. Att rapportera in det hela till CIA är big mistake, då Joe plötsligt blir måltavla och en wanted man! Vem ligger bakom? Och vem eller vilka är mullvadar inom CIA??

Tät och sådär lagom 70-talsnervig rulle. Skönt gritty, med den distinkta musiken som var så speciell för årtiondets mörka thrillers. Bakom kameran Sydney Pollak som med stabil hand lotsar Redford genom pusslet. Blytungt i övrigt i rollistan med namn som Fay Dunaway, Cliff Robertson, John Houseman och iskalle Max von Sydow som hitman. Även om stilen att berätta kanske kändes lite kantig och signifikativ för årtiondet, är det rätt gött att återuppleva de olika turerna i manus. Framför allt sätter filmen känslan av osäkerhet och opålitlighet. Konspirationskonflikten sätts i fokus och det blir Redfords uppgift att trassla sig igenom det hela. Ok att finalen och upplösningen på härvan kanske känns lite….ansträngd och långsökt… i dagens värld. Men som ett stycke underhållningsthriller från sin tid är den behagligt trevlig, med finfina miljöer från förr.

Lita inte på någon i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

 

Jun 18 2018

Winchester (2018)

Rysligheter gör sig väl alltid på film. Samtidigt är det kanske något av det svåraste att sporta upp. Så mycket måste gå rätt för att den där rejäla ruggighetskänslan ska infinna sig. Många är de filmer som försökt, och skjutit sig själva i foten. Ett par har lyckats riktigt bra. Var hamnar dagens försök? Lite i det salongsvänliga facket vill jag påstå. Regisserat av The Spierig Brothers (Daybreakers, Predestination), med Helen Mirren och Jason Clarke i ledande roller.

En lagom twistad story om den i verkligheten existerande Sarah Winchester, arvtagerska till vapenimperiet Winchester (”vilda västern-geväret” numero uno!). Efter makens död flyttade hon till San José i Kalifornien där hon lät bygga ett märkligt hus med otaliga rum och vindlande korridorer som aldrig tog slut, och trappor som inte ledde någonstans. Rena labyrinten. Bygget på detta hus fortgick så länge Sarah var i livet, hon slutade aldrig att snickra på kåken….och legenden säger att tanten hade tappat det ganska rejält.

Utifrån detta levnadsöde har nu ett manus byggts ut till att Sarah (Mirren) i själva verket fruktar de osaliga andar efter alla offer för de effektiva Winchester-gevären, och att det enda sättet att bli fri är att bygga rum som ska fånga de övernaturliga plågorna. Styrelsen för vapenföretaget är oroliga för att tanten har gått crazy-bananas och en kväll 1906 skickar man dit lagom labile psykdoktorn Eric Price (Clarke) för att göra en utvärdering om den mentala hälsan. Kan ju gå lite hur som helst då Price själv har lagom många skelett i garderoben. Upplagt för mysrys förstås då det inte dröjer länge förrän märkligheterna tilltar. För den hardcore-törstande skräckfantasten är detta kattskit såklart. Rullen satsar mer på att bygga stämning med skuggor, murriga vrår och dramatisk musik. Rätt förutsägbar också förstås, med effekter som möjligen signaleras i god tid innan. Trots det döljer sig faktiskt en story här som är lätt att ta till sig, och ju längre det trallar på med rysligheterna…desto mer intressant blir hela tillställningen. Och kom igen, när gjorde Helen Mirren en dålig roll??! Bland skuggor och märkliga rum går det faktiskt att ta på obehagligheterna som tycks inträffa mest hela tiden. Även om det inte blir så väldans skrämmande.

Tillrättalagt salongsrys som ändå gör jobbet trots att den är skapad i formulär 1A. Dessutom en kul teori om den gamla damen Winchester, som alltså bodde i det som idag kallas för ”Nordamerikas mest hemsökta hus”. Hur kan man motstå det??

Maj 29 2018

The Commuter (2018)

Liam Neeson phones it in. Vem var det som myntade det? Filip och Fredrik väl? Passar sig rätt bra i dagens rulle.
Gamle räven Liam. Numera typecastad så det svider i ögonen på många. Gubben behöver säkerligen inte jobba längre om han inte vill, men så ringer suitsen från Hollywood och behöver en fårad, sliten, garvad familjefar som ska placeras i prekär situation. Vem passar väl bätte än Old Liam!? Och kanske han tänker…”sure, lite sköna semesterpengar i plånkan”. Lockas det också med regissören Jaume Collet-Serra (deras fjärde samarbete) blir det kanske bonus för mannen med sandpappersrösten.

Idag som kontorsnissen Michael, som varje dag pendlar in till Manhattan från förorten. Ett inrutat liv som betyder ett par timmar på pendeltåget varje dag. Tills idag. Plötsligt vänds tillvaron upp och ned när Michael blir uppsagd! Ajaj! Bistert! Bara att ta pendeln hem och fundera på den osäkra framtiden. Och vad ska familjen säga? Snart blir det dock det minsta problemet. Ombord på tåget blir Michael uppvaktad av en mystisk kvinna i Vera Farmigas skepnad som erbjuder en liten utmaning…som snart visar sig vara ett erbjudande han inte kan tacka nej till. Som vanligt står oskyldigas liv på spel. Jaja, ni fattar. Nämnde jag att gamle Michael dessutom varit snut? Nej det gjorde jag inte. Dags att använda all sin snut-rutin för att lösa situationen med andra ord. På vägen hinner dessutom vår antihjälte bli anklagad för både det ena och det andra ombord på tåget.  Standardthriller med den oskyldige hjälten i centrum. List och våld behövs för att lösa knivigheterna. Bra flyt i actiondelen. Att använda den ganska isolerade tågmiljön som spelplats förhöjer stämningen. Gott om red herrings såklart, men inte mer än att det går att genomskåda. De här filmerna följer ju trots allt ett invant mönster. Neeson är rock-solid, han sviker aldrig. Hur kackig filmen än är. Vera Farmiga underutnyttjas men gör jobbet. Patrick Wilson och gamle Sam Neill får vara med på ett hörn också.

På det hela taget en stabil förutsägbar actionkick med lite halvrackig cgi på sina ställen. Perfekt i tv-soffan. Tuffar (heh) på trivsamt helt enkelt. Jag friar hellre än fäller.

 

Maj 23 2018

Murder on the Orient Express (2017)

Den gamla klassikern. I ny version, av och med Kenneth Branagh…vilken är utrustad med filmvärldens just nu kanske längsta musche.
Den gamla Agatha Christie-storyn om tågresan via den legendariska tåglinjen, med avbrott för ett lurigt mord som begås. Tur att den divige och egopumpade detektiven Hercule Poirot finns med ombord. Klart mästerhjärnan måste engagera sig i fallet. Jaja, ni vet ju säkert hur det ligger till med storyn. Frågan är kanske snarare om den håller för en ny version? Och hur sköter sig casten som skramlats ihop?

Rätt bra ändå. Branagh har själv regisserat tågresan och han kör på säkra kort, försöker hitta den gamla noirkänslan…och lyckas ganska bra. Den som sett tidigare version i Hollywood, eller läst boken, vet ju vad som väntar runt rälsen. Alla inhyrda skådisar får sina 15 minuter i tågvagnarna, och jag sitter ändå där med en rätt mysig känsla. Att det sällan blir sådär rejält spännande spelar ingen större roll. Miljön, och utförandet, lägger sig på rätt sida av trivselgränsen. Förutom Branagh som stilar runt med tvivelaktig accent får vi även skådisar som Daisy Ridley, Willem Dafoe, Michelle Pfeiffer, Derek Jacobi, Judi Dench, Penélope Cruz och Johnny Depp i väl valda biroller. Kanske en liten aura av de gammaldags matade ensemblerullarna? Känns som att Branagh strävar efter att fånga en fläkt av old school-Hollywood. Och tja…det känns som det är funkis överlag genom de knappa 120 minuterna. Dramatik och överspel och sällsamt otroliga incidenter som förstås får sin lösning mot slutet. Fattas bara annat.
Behövs filmen, egentligen? Svaret är nej, men å andra sidan har jag aldrig tråkigt i den arrogante detektivens sällskap. Och vem vet, kanske får vi hänga med honom till nästa uppdrag…? En planterad förutsättning finns. Vad säger det eventuella klirret i kassan…?

Feb 7 2018

Invincible (2006)

Amrisarna gillar sina sportdramer. Helst based on a true story. Och inte mig emot, är det något Hollywood kan så är det just det. Fast nu kan ju Sverige också, med Borg!

Idag historien om Vince Papale, fd lärarvikarie som knäcker extra som bartender i ruffiga södra Philadelphia. Året är 1976 och det är allmänt deppigt. Lågkonjunktur i staden, strejker och arbetslöshet. I arbetarstadsdelarna i södra Philly är det extra tufft. Papale måste dessutom hantera motgången när hans fru lämnar honom med orden ”du kommer ändå aldrig att bli något i livet”. Aj! MEN, smack on! Hon ska strax få se! I staden huserar det en gång så stolta amerikanska NFL-fotbollslaget Philadelphia Eagles. Just nu, i mitten på 70-talet, ordentligt på dekis. Fansen suckar och svär och hånar. Ny tränare införskaffas och ett av hans första, udda, drag blir att införa open tryouts, där vem som helst kan testa lyckan och kanske få ett kontrakt med klubben. Mest i reklamsyfte för laget, men kanske också med förhoppning om att hitta en okänd talang. Och viss finns han! I Papale, som ju dessutom är ett hängivet diehard-fan av Eagles. Vänner övertalar honom såklart till att testa….och vips klarar han första cutten! Ska han lyckas ta sig ända in i laget?? Vad tror du??

Jajamensan, inga som helst nya dörrar i storyn att öppna här. Som vanligt framstår det mesta som en sorts påhittad saga där allt tycks falla på plats ju länge filmen rullar på. Men lite snokande på internetzet ger faktiskt att producenterna varit verkligheten trogen. Det mesta som händer Vince i filmen, hände på riktigt. Vi får en riktigt stabil Mark Wahlberg i huvudrollen. Här innan han pumpat upp sig till de värsta popcornsrullarna. Marky Mark kan spela lugn som som en filbunke på ett synnerligen trivsamt sätt. Funkis här. Förutom de obligatoriska sportscenerna från träningar och matcher, blir det vardagsdrama från hemkvarteren. Elisabeth Banks är hans eventuella framtida kärleksintresse, Greg Kinnear tar rollen som den nye tränaren med lite udda idéer. Men kanske han ser nåt i den tystlåtne Vince trots allt. Förvänta dig inga himlastormande ögonblick. Mer sådana där snygga sportsekvenser som vet vilka strängar att spela på. Hur kackiga storys än manusnissarna trollar fram i sportfilmer….så är själva sportsekvenserna alltid apsnygga. Liksom de är här. Återigen; amerikansk fotboll ÄR bland det tacksammaste att återge på film.

Inget nytt under solen, men trivsam värme i magen.

Dec 18 2017

#xmas: Christmas in Connecticut (1945)

Snart kommer julen! Här en riktigt gammal goding från förr. Perfekt att avnjuta en soffhängsseftermiddag i väntan på julafton, med lite glögg och peppisar.

Mat- och hushållsskribenten Elisabeth Lane (Barbara Stanwyck) är rikskändis för sina målande artiklar om hur hon lever hemmafrulivet på stor gård i Connecticut med man och barn, där hon lagar himmelska måltider och passar på att tipsa landets hemmafruar om bästa recepten. Vad ingen vet är att Lane i själva verket är singel, bor i New York och inte ens kan koka ägg. Allt är en scam! Men med hjälp av kockvännen Felix lyckas hon prångla ut recept och husmorstips som lurar alla. Julen närmar sig och plötsligt bestämmer den lika ovetande chefen (Sydney Greenstreet) på tidningen att Elisabeth ska öppna sitt juliga hem för både honom och en hemvändande krigshjälte, som nu ska få uppleva en ”äkta country christmas”! Goda råd dyra, men med lite list och lurendrejeri lyckas Elisabeth nästla sig in hos en potentiell friare som lägligt nog äger just en gård i Connecticut, och under förevändning att hon kanske troligen säger Ja till honom…börjar en snurrig karusell på självaste julafton när alla samlas. Smart nog har Elisabeth även tagit med kock-Felix som får bli ”Uncle Felix”.

Klassiskt Hollywood-komedi från en svunnen tid. Ordvitsar och rapp dialog. Många av skämten flyger förstås icke i dagens moderna och betydligt mer jämställda värld. Här avhandlas kvinnans plats i hemmet som om det vore det mest naturliga i världen. Vilket det förmodligen var då. Elisabeth får ändå vara med och bryta lite mot dåtidens normer, med sitt något rebelliska sätt. Stora frågan är förstås hur länge lögnen ska hålla? Mycket klassiskt spring-i-dörrar-humor. Alla lurar alla minst två ggr. Den gamle chefen ställs inför tokigheter som får honom att bli smått chockerad, den stenrike friaren John (Reginald Gardiner) försöker få till bröllop, barn dyker upp i parti och minut, Felix lagar pannkakor med flipp i luften, och den hemvändande soldaten (Dennis Morgan) blir naturligtvis kär i Elisabeth. Över allt detta ligger en filt av ett juligt Connecticut med snö, julgranar, sprakande brasor, kransar, mistlar och julklappar under granen.
Det är tramsigt, ytligt men också lite skönt underhållande. En klassisk förväxlingshistoria/bluff iklädd lite fluffig julskrud.

En roande och smutt 40-talare i väntan på (eller under) julen.

 

Nov 22 2017

Brigsby Bear (2017)

Höstens ultimata snällisfilm?
En sån där som gör dig varm i hjärtat…men också med en liten touch av…mörker. Låter det skumt? Ja, kanske. Men låt för tusan inte det hindra dig från att ta del av denna…kufiska..historia.

SNL-manusförfattaren Dave McCary långfilms-regidebuterar på ett manus av filmens huvudrollsinnehavare Kyle Mooney. Mooney är James. En udda typ, en del kanske kallar honom en ”förläst nörd”. Han bor med sina lika udda föräldrar och spenderar mestadelen av sin tid med att glo på barn-tv-showen Brigsby Bear. Man kan säga att James är expert på Brigsby. Så pass att han blir helt förstörd när vetskapen om att serien avbrutits på ett synnerligen abrupt sätt…drabbar honom. James ser bara en lösning. Att själv göra den ultimata filmen om Brigsby! Låter detta knasigt? Låter det diffust? Det är det också. Speciellt när jag inte riktigt kan berätta hela sanningen om rullen här i texten. Då förstörs upplevelsen, typ. Ses alltså bäst ospoilad.

Låt oss ändå konstatera att Kyle Mooney passar perfa som den nördige James. Att storyn berättas med en enormt stor dos av värme. Att visst mörker gör sig påmint. Att Mark Hamill dyker upp och får en roll med repliker. Att Greg Kinnear mycket väl skulle kunna ha spelat just Luke Skywalker som gammal! Det är udda, kul, tokigt, lite rörande, innehåller viss tragik…men också budskapet att det finns plats för alla. På alla sätt.
Trivsamt värre detta. Och kul. Och lite mörkt.

 

Vi gillar filmen ganska mycket i SoF-podden också! Lyssna bara!

Nov 13 2017

Eftersläntrare x3; osmakligheter, shamalamadingdång och pappa möter knasig pojkvän (igen)!

Håhå! Året börjar lida mot slut!
När jag tittar på min lista över sedda rullar under året..är den galet knökad. För varje film som dyker upp här på bloggen, kommer minst två in på listan över spanade!
Den här veckan ägnas därför åt en turbocruising genom ett par av titlarna som avnjutits. Vi tar dom i block om 3!

Movie 43 (2013)

Nånstans undrar jag i mitt stilla sinne vem i helvete som godkände detta!??! Fast inte så att jag mår illa direkt! Tvärtom! Roligare stund var länge sedan jag hade med en film! Inget för den kräsmagade eller den som letar efter seriös upplevelse. Osmakligheterna står som spön i backen..och inget, INGET, tycks vara tabu! Uppdelad som en antologi med ett antal små filmer staplade på varandra. Varierande ämnen, gemensamma nämnaren är makaber smaklöshet och helt hysterisk snuskhumor! Roligast? Att det hela utförs av ”normala” och kända skådisar från Holluwoodfabriken. Liksom regissörer. Det är så hysteriskt många som paraderar förbi här att det inte går att nämna alla. Kanske är dock Hugh Jackmans insats av det mer anmärkningsvärda inslaget. Liksom Chris Pratts och Anna Farris. Detta är helt klart icke en rulle för alla. Antingen älskar du  den…eller hatar som pesten. Mina stjärnor garvar än. 

 

 

Split (2016)

Gamle finurlige M. Night Shyamalan börjar visa takter på att han är på väg tillbaka igen, efter ett par år i the doghouse! The Visit 2015 var rejält underhållande, och den här lilla rackarn fortsätter i samma stil. Till och med lite bättre! James McAvoy dominerar hela rullen och spelar den stördaste snubben sedan Buffalo Bill härjade i början på 90-talet. Med 23 olika personligheter i sin kropp är han värsta stalkern som kidnappar tre vanliga tonårstjejer och låser in dem. Tjejerna, med en som vanligt stabil Anya Taylor-Joy (The Witch) i förarsätet, måste nu hitta på ett sätt att fly innan dåren McAvoy släpper lös sin 24:e personlighet..som verkar läbbigare än någonsin. Smart och effektfull obehaglighetstrhriller av Shamalama som håller det precis perfekt creepy. En rulle där man tusan har problem med att se vartåt det lutar. Spänningen mot slutet är perfekt! McAvoy är galet bra! 

 

Why Him? (2016)

Klarar man av mer komedier om pappa som ska möta dotters nye pojkvän för första gången..och kaos och hysteri uppstår? Japp det gör man (jag). Speciellt om det blir så oväntat underhållande som här. Gamle Bryan Cranston (Breaking Bad) gläder sig inte direkt åt att behöva fira jul hos dotterns nye fästman Laird (James Franco). Speciellt inte som Laird är snuskigt rik och lever i en helt annan verklighet än den sparsamme och modeste fadern. Klyschiga kulturkonflikter förstås, men med en sorts skön glimt i ögat, kryddat med lite under-bältet-humor. Eftersom jag också är en Franco-fil njuter jag såklart lite extra av Lairds galna utspel. Cranston gör sin surmulne pappa enligt traditionell manual, men trots det uppstår en sorts märkligt udda kemi mellan honom och galningen Franco. Fast bäst är kanske Lairds assistent Gustav (Keegan-Michael Key)! Inget jättenytt under solen här, men det var å andra sidan inte att vänta. Trivsam rulle! 

 

Nov 3 2017

The Incredible Jessica James (2017)

Vem är Jessica James egentligen?? Ett yrväder? A force of nature? En påfrestande, snabbsnackande tjej…eller bara en drömmande, osäker New York-bo som förtvivlat försöker komma över sitt ex?

Svaret är förstås allting. Utom det påfrestande. Istället är Jessica, härligt spelad av Jessica Williams, omedelbart en person jag blir förtjust i. Hon har ett rättframt sätt som inte passar alla, men Jessica lever verkligen efter devisen om ärlighet. I tanke och handling…och kommentarer. Hon drömmer om att slå igenom som pjäsförfattare och jobbar ”under tiden” med unga kids som också drömmer om teaterns mystik. Att hon också plötsligt hookar upp med den medelålders lite lökige snubben Boone (Chris O´Dowd) känns kanske lite udda..men här döljer sig en alldeles förtjusande spirande romans. Så som det kanske skulle kunna te sig i verkligheten. Okej..sort of iaf.

Rullen regisserad och skriven av Jim Strouse (People Places Things), och förutom en galet charmig story bjuder han på förföriska vyer över New York, rapp humor, lite fräcka skämt, vänskap, osäkerhet, vikten av att aldrig sluta drömma…samt bieffekterna av att gå runt och fundera på det som varit…

Jag får titt som tätt vibbar från gamla När Harry mötte Sally, och det kan ju icke vara ett dåligt omen. Jessica James är ganska incredible mest hela tiden här. Och jag har icke tråkigt en enda minut. Detta är rejäl feelgood hela vägen!

Fyran är möjligen att ta i lite extra…men det är ju ändå fredag.

 

Aug 15 2017

#sommarklubben: Groundhog Day (1993)

Förtjusande underhållande knasighet med en lika förtjusande cynisk Bill Murray i en perfekt huvudroll!

Som den överdryge tv-meteorologen Phil tvingas han till ett uppdrag ute i verkligheten. Att ta sig till den lilla hålan Punxsutawney (!) Pennsylvania för att där göra frukost-tv om huruvida våren är i antågande eller inte. Ett jobb långt under hans värdighet enligt honom…..och hans tappra kollegor på fältet, kameramannen Larry (Chris Elliot) och producenten Rita (Andie McDowell) tvingas stå ut med både det ena och det andra.
Ödet tar dock verkligheten i egna händer och bestämmer sig för att det är dags att lära Phil en läxa. Plötsligt upplever han samma dag om och om igen! Vad han än gör så vaknar han upp samma dag igen! Weird!

Salig Harold Ramis ligger bakom den här synnerligen underhållande lilla pralinen till komedi. Förklädd i komedins form kanske den egentligen handlar om en man som sakta men säkert vaknar upp ur sin cyniska tillvaro och sättet att se på sina medmänniskor…? Oj, nu blev det djupt här. Murray spelar förstås skjortan av alla med sitt dryga sätt och osvikliga tajming för dräpande oneliners. Trots den bistra utsidan anar vi såklart något gott hos den gode Phil. Ramis, som ju bla författat Ghostbusters och regisserat den allra första Ett päron till farsa, styr storyn på ett enkelt och charmigt sätt vilket gör att hela filmen känns ”naturlig”…trots sitt rätt knasiga ramhandling.

Den märkliga storyn ger också förstås upphov till en del lysande komiska scener, som när Phil börjar lära sig hur dagen fungerar och börjar utnyttja situationen.
Till och med en romans trycks in av bara farten. Frågan är ju bara; kommer Phil att lära sig något av alla tokigheter som sker, och vad vill egentligen ödet med hans brydsamma situation….? Mycket sevärd rulle att återuppleva (!) detta.

Sommarnatten i sommarnatten i sommarnatten i……..

 

summer-movie-fun-logo

 

Jun 20 2017

Office Christmas Party (2016)

Se på julfilm mitt i sommaren?!!?
Javisst! Allt är funkis om man bara vill. Speciellt när det gäller film.

Här en fest som urartar på det sätt som bara fester på film kan göra. Billig slapstick hand i hand med vulgära skämt och over-the-top-skådespelande. Riktiga knasgrejer alltså. Men, jag gillart. Vid det här laget vet ni ju att jag är svag för de här dum-komedierna.

Men låt oss ta det från början. Clay (T.J. Miller) är chef för Chicago-kontoret hos ett superduperstort nationellt företag i IT-branschen (tror jag). Han är en sådan där chef som tycker det är roligare att vara kompis med sina medarbetare och har ganska så noll koll på hur företagslivet funkar. Något som hans iskalla och stentuffa syster Carol (Jennifer Aniston) nu, i egenskap av CEO för hela företaget, tänker ändra på. Kontoret ska avvecklas. Basta. Lagom till jul också. Kul.Not.
Det finns bara en sätt att rädda verksamheten i The Windy City, och det är att smörja den potentiella kund som skulle kunna rädda siffrorna i räkneböckerna med ett kontrakt. Hur gör man bäst det? Kanske genom att anordna värsta kontorsjulfesten ever. Spara icke på expenserna är ordern från den stollige Clay. Tur att Carol skulle åka till London så hon inte ser vad som kommer att hända.

Japp, detta är bagateller på hög nivå. Kaos och kontorsmayhem uppstår när de anställda partar som om det icke fanns någon  morgondag. Mitt i allt dåren Clay, vars upptåg hela tiden får ”räddas” av medarbetarna Josh (Jason Bateman) och Tracey (Olivia Munn). Trots att humorn är både vulgär och hård, anas en godhjärtad feeling bakom det hela. Som det så ofta gör i den här typen av filmer. Romantiken ligger också och lurar där hos Josh och Tracey, och till slut är det naturligtvis inte en fråga om OM utan NÄR.

bossen sätter ribban

Självklart vrids hysterin upp ett snäpp när Carol plötsligt blir insnöad på flygplatsen och tvingas återvända till kontoret. Hoppsan! Jennifer Aniston visar återigen hur jäkla bra hon är på att spela komedi när hon tar de här bitchiga rollerna. Hon gör det suveränt, och det känns som att hon själv gillar det. Hahaha. Mer butter-Aniston till folket! Bateman är solid, som vanligt. Här aningens nedtonad och ”förnuftets röst” under den galna kvällen. Ihop med Olivia Munn, som visar komeditakter. Hon är ju annars jäkligt bra i tv-serien Newsroom (missa inte!).

Knaskomedi, fräcka skämt, hård fysisk humor och ett gott hjärta långt därinne. Tja, regissörsduon Will Speck och Josh Gordon öser på med ”det vanliga” i denna humorgenre. Och visst, för mig funkar det. Jag sitter där med ett flin. I ärlighetens namn kanske det är en rulle som inte berör så där väldigt mycket. Trots att stakesen i manusen vill vara rätt höga, är det inget man tänker på i någon större grad som åskådare. Lite som att man bryr sig inte om huruvida kontoret går i graven, bara skämten och humorn levererar. Och det vill jag nog påstå att den gör här ändå. Finns julfeeling i filmen? Kanske inte så mycket att du lägger någon större vikt vid det. Skulle ha gjort sig lika bra med en ”vanlig” fest.

Oförargligt stabil.
För alla med dragning till den här sortens inte-så-subtil-humor är det en helt enkelt en ganska förnöjsam upplevelse.