#sommarklubben: Jeremiah Johnson (1972)

En riktig film-film i sommarklubben! Lovely.
Ung Robert Redford axlar titelrollen om mannen som vill lämna samhället as we knew it i USA runt 1840-talet för att istället bli en ”mountain man” nånstans i dagens Colorado, bland bergen. Lättare sagt än gjort. Han tycks hela tiden snubbla in i olika händelser som kommer att forma det fortsatta livet. Andra trappers, indianer, björnar, vädret…..kärlek! Hoppsan.

Är detta månne en tidig variant av Dansar med Vargar? Tja, lite kanske. Framför allt är det en attans fin filmupplevelse. Mästerligt foto över fantastiska landskap. Regissören Sydney Pollack gick verkligen all in tillsammans med Redford. En story som jag engagerar mig i. Lätt att känna med Redford´s Jeremiah. Han vill ju bara leva i fred…men det är uppenbarligen attans svårt även i en glesbygd som den amerikanska vildmarken står för såhär i mitten på 1800-talet. Pollack låter bilderna tala i den ganska dialogfattiga rullen och Redford sköter agerandet med bravur. Fick i Sverige det något lugubra tillägget ”Indiandödaren” i titeln, då någon stolle antagligen fick för sig att det skulle vara fräsigare på de svenska bioaffischerna.
En rulle som dessutom är försedd med en musikalisk ouvertyr och intermission!

Kuriosa; den första ”westernfilm” som nominerats till festivalen i Cannes (Sydney Pollack). En genuin upplevelse från det ljuva (?) 70-talet!

Envishet i sommarnatten.

summer-movie-fun-logo

Filmen finns just nu att avnjuta på Netflix

#sommarklubben: Three Days of the Condor (1975)

En raffig 70-talare rakt in i sommarnatten!
Från en tid då konspirationsteorierna stod som spön i backen hos manusförfattarna i Hollywood. Här den unge posterboyen Robert Redford, vars lugna vardagsliv som enkel tjänsteman på en luguber CIA-sektion, förklädd till ett stillsamt New York-litteratur-kontor, abrupt vänds upp och ned när alla på kontoret mördas brutalt. Slumpen gjorde att Joe (Redford) var ute och handlade lunch (joråsåatt) till de andra och därför missades av det dödliga besöket på kontoret. Att rapportera in det hela till CIA är big mistake, då Joe plötsligt blir måltavla och en wanted man! Vem ligger bakom? Och vem eller vilka är mullvadar inom CIA??

Tät och sådär lagom 70-talsnervig rulle. Skönt gritty, med den distinkta musiken som var så speciell för årtiondets mörka thrillers. Bakom kameran Sydney Pollak som med stabil hand lotsar Redford genom pusslet. Blytungt i övrigt i rollistan med namn som Fay Dunaway, Cliff Robertson, John Houseman och iskalle Max von Sydow som hitman. Även om stilen att berätta kanske kändes lite kantig och signifikativ för årtiondet, är det rätt gött att återuppleva de olika turerna i manus. Framför allt sätter filmen känslan av osäkerhet och opålitlighet. Konspirationskonflikten sätts i fokus och det blir Redfords uppgift att trassla sig igenom det hela. Ok att finalen och upplösningen på härvan kanske känns lite….ansträngd och långsökt… i dagens värld. Men som ett stycke underhållningsthriller från sin tid är den behagligt trevlig, med finfina miljöer från förr.

Lita inte på någon i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

 

Tolken (2005)

Politisk thriller som lovar gott inledningsvis, och faktiskt håller ihop hela vägen.

Antagligen mest beroende på Nicole Kidman i huvudrollen som FN-tolken Silvia Broom. Och kanske också för att Sean Penn ännu en gång lyckas ge en på papperet ytlig rollfigur rejält med kött och blod i gestaltningen. Och slutligen troligtvis också på grund av ett tätt manus om ett ständigt aktuellt ämne i dagens oroliga värld.

Silvia jobbar som tolk i FN-högkvarteret i New York, och en kväll råkar hon från sitt lilla bås högt ovan Plenisalen höra något hon inte borde ha hört, en fragmentarisk konversation mellan okända män om ett ( möjligt) förestående attentat mot en avskydd afrikansk diktator som enligt planerna ska besöka FN inom kort och där hålla ett tal. Silvia rapporterar vad hon (möjligen) har hört och som en säkerhetsåtgärd kopplas Secret Service personskyddsavdelning in där Tobin Keller (Penn) får i uppdrag att tillsammans med kollegan Woods (Catherine Keener) hålla ett öga på Silvia under tiden utredningen om det (möjliga) förestående attentatet bedrivs.

Dagens regissör, den tyvärr alltför tidigt bortgångne, Sydney Pollack vet rutinerat hur handskas med historier som dessa. Med FN och New York som visuell bakgrund skapar han ett stycke underhållande politiskt drama med ett och annat snyggt thrillerinslag. Det visar sig plötsligt att Silvia har diverse kopplingar till det aktuella afrikanska landet och dess diktator som nu alltså kanske nu är föremål för ett attentat. Polisen och Secret Service är måttligt roade av de lösa trådarna som nu plötsligt tycks dyka upp i den kvinnliga tolkens närvaro.

Sean Penn´s Keller dras ofrivilligt till Silvia som person, trots att han i filmens börjar är allt annat än i toppform rent känslomässigt, och manuset låter oss sakta få små ledtrådar till vad som fått Keller i detta tillstånd. Filmen rasar sig inte genom historien, låter manuset ta de nödvändiga svängarna och lyckas hålla de värsta klyschorna borta i samspelet mellan Kidman och Penn. Just Kidman har här en snygg förmåga att nästan hela tiden se trulig och butter ut, utan att det förtar hennes utstrålning i historien.

Tolken blandar ständig aktuell ideologipolitik, dunkla bakgrundshistorier och rena thrillerinslag på ett underhållande sätt. Effektiva actionsekvenser saknas icke, även om de är av underordnad rang. Bra samspel mellan huvudrollsinnehavarna, som aldrig tillåts att falla ned i krystad sirap (förutom möjligen då en kort stund i historiens mitt). Stabil underhållning som inte behöver skämmas för sig.

“I’d rather make the mistake of believing her, than the bigger one of not.”