#sommarklubben: Three Days of the Condor (1975)

En raffig 70-talare rakt in i sommarnatten!
Från en tid då konspirationsteorierna stod som spön i backen hos manusförfattarna i Hollywood. Här den unge posterboyen Robert Redford, vars lugna vardagsliv som enkel tjänsteman på en luguber CIA-sektion, förklädd till ett stillsamt New York-litteratur-kontor, abrupt vänds upp och ned när alla på kontoret mördas brutalt. Slumpen gjorde att Joe (Redford) var ute och handlade lunch (joråsåatt) till de andra och därför missades av det dödliga besöket på kontoret. Att rapportera in det hela till CIA är big mistake, då Joe plötsligt blir måltavla och en wanted man! Vem ligger bakom? Och vem eller vilka är mullvadar inom CIA??

Tät och sådär lagom 70-talsnervig rulle. Skönt gritty, med den distinkta musiken som var så speciell för årtiondets mörka thrillers. Bakom kameran Sydney Pollak som med stabil hand lotsar Redford genom pusslet. Blytungt i övrigt i rollistan med namn som Fay Dunaway, Cliff Robertson, John Houseman och iskalle Max von Sydow som hitman. Även om stilen att berätta kanske kändes lite kantig och signifikativ för årtiondet, är det rätt gött att återuppleva de olika turerna i manus. Framför allt sätter filmen känslan av osäkerhet och opålitlighet. Konspirationskonflikten sätts i fokus och det blir Redfords uppgift att trassla sig igenom det hela. Ok att finalen och upplösningen på härvan kanske känns lite….ansträngd och långsökt… i dagens värld. Men som ett stycke underhållningsthriller från sin tid är den behagligt trevlig, med finfina miljöer från förr.

Lita inte på någon i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

 

Annonser

#sommarklubben: The Eiger Sanction (1975)

En av Clint Eastwoods lite mer ”bortglömda” rullar. Kanske för att Eastwood själv länge hade svårt att ta den till sig då en stuntman omkom under inspelningen. Clint ville först lägga ned projektet på studs då han ju förutom huvudroll också var regissör för hela klabbet. Efter lite övertalning bestämde han sig dock för att fortsätta. Och trots skvaller om en i fortsättningen ganska oinspirerad regissör…har rullen sina ljusa stunder.

Här är han en sorts udda mix av konstprofessor och hemlig lönnmördare i tjänst hos ljusskygg underhuggarorganisation hos CIA (?) Via ett lömskt mord  i Europa av ”den andra sidan” (70-talet remember) är en mystisk formel på vift. Clint, i formen av Jonathan Hemlock, hyrs in för att jaga rätt på attentatsmännen. Smart, då Hemlock även är en bergsbestigare sådär ”lite vid sidan om”…och när upplösningen sker på det ökända berget Eiger i Schweiz är det väl smutt med en expert.

Egentligen rätt lökig film detta. Börjar ganska brutalt och typiskt 70-talsmörkt. Sen blir det nästan svart komedi när Clint ska träna sig i bergsbestigarform, bla med hjälp av barbröstad (!) kvinnlig coach. Sarkasmerna haglar och nånstans mitt i storyn lyckas också Clintan leverera ett minst sagt smaklöst sexskämt om våldtäkt. Idag helt ofattbart att detta kunde få passera. Andra tider….jovars.

Trots ett redigt ansträngt och lite slarvigt manus lyckas regissör Eastwood få till finalakten, scenerna på Eiger. Han håller det ovisst och lite småspännande ända in till slutet. Liten twist finns, och visst kan man ganska snart klura ut den. Något som Eastwood inte tummade på här var snyggt kameraarbete i alpvärlden, och snitsiga sekvenser från berget. Att Eastwood själv enligt uppgift gjorde merparten av sina stunts på berget är såklart respekt! Pålitlige George Kennedy är också med och förgyller i rollistan.

En typiskt 70-talare i musik, bilder och lagom långsökt story.
Filmen känns möjligen lite för lång med sina 129 minuter, å andra sidan har man inte direkt tråkig ihop med Clint…och när rullen tar sig upp på det mytomspunna Eiger blir det rentav ganska bra.

Svindel i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

 

The Land That Time Forgot (1975)

Bra upplägg på denna ändå: under första världskriget sänker en tysk ubåt ett brittiskt fartyg, de överlevande plockas upp av tyskarna, palaver uppstår ombord och när lugnet lägger sig efter diverse incidenter står det klart att ubåten driver ur kurs mot okända vatten…och plötsligt träffar på den mystiska kontinenten Caprona.
Och där kan ju allt hända!

Bygger tydligen på en äventyrsroman av Tarzan´s ”pappa”; Edgar Rice Burroughs.
Varför såg jag denna? Tja, jag skyller på westernrullen The Unforgiven…där jag nyfiket kollade upp vad en av kobojsarna hade varit med i för filmer…och denna kom upp! Snubben i fråga, Doug McClure, är här engelsk hjälte som måste samarbeta med den tyske ubåtskaptenen Von Schoenvorts (John McEnery) för att hela gänget ska klara livhanken då kontinenten/ön visar sig vara en sorts föregångare till Isla Nublar minsann! Här finns både flygödlor och vattenödlor och kackiga typ av T-Rexar som  knallar omkring!

Men OJ vad sunkigt det hela är gjort!
Jag ramlar nästan ur soffan i skrattanfall när hjältarna måste fly undan de förstorade leksaksfiguerna! Okej, rullen är från -75 och tekniken var ju inte som idag…men vad fan…det ser ju ut som stop-motion-tekniken från 1933-års King Kong! För helvete! Skärpning!

land_pic

hjälten kör en ”Chris Pratt” och försöker snacka med plastödlan

Allt detta gör förstås att filmen ofrivilligt blir värsta skämtfilmen, speciellt när vårt crew (plus sällskapets obligatoriska kvinnliga medlem (Susan Penhaligon) som är just så våpig som ”de skulle vara på 70-talet”) dessutom springer på ett gäng Homo Sapiens från förr. Skitiga, vilda, djurhudsklädda lirare med….kritvita tänder!! Hahahaha! Herregud. Skämtfilm banne mig.

Som ni fattar en riktigt usel 70-talare. Kanske hade jag hoppats att nostalgin skulle förlåta ganska mycket av bristerna.
Jag hade fel.
Jävligt fel.

 

Helgklassikern: Mot Fort Humboldt (1975)

HumboldtHelger är ju rätt trevliga tillställningar.
Förutom alla möjliga aktiviteter man kan hänge sig åt, passar de också bra till att användas för att återstifta, eller göra ny, bekantskap med filmalster från förr. Alltså, sådär rejält tillbaka i filmhistorien.

Som idag.
En rejäl 70-talswestern, signerad romanesset Alistair MacLean. Var han kanske detta årtiondes störste spänningsförfattare i bokform? Här har han dessutom tagit hand om filmmanuset själv till dagens story om ett tåg på väg genom Klippiga Bergen. Målet är det avlägsna Fort Humboldt där en epidemi härjar. Ombord finns medicin och förnödenheter. Men också en skara människor med olika agendor.  Som det ska vara i en MacLean-berättelse med andra ord.

Naturligtvis är inte allt som det tycks och vissa element vill uppenbarligen dessutom inte att tåget ska nå sin destination. Stenansiktet Charles Bronson fick ta hand om huvudrollen som den efterspanade rymlingen Deakin vilken ska eskorteras till Fortet för vidare transport och inlåsning. Då Bronson ju har huvudrollen i en MacLean-historia fattar ju både du och jag att han troligen är lite mer än ”bara” en vanlig skurk..

Det är kärvt, det är korthugget utan större utsvävningar. Som vanligt i 70-talsproduktioner av lite mellanmjölksklass satsas krutet mer på de få effekter som rullen har, än trovärdig och djupare dialog. Bronson ger dock valuta för pengarna som fåordig mystisk fixare. Såklart. Med styltig action a la 70-tish model.

Ingen MacLean-historia utan dolda agendor och onda uppsåt, och rullen gör dig inte besviken på den punkten. Annars är det ingen av de större historierna av författaren som blivit film. Ok dock som lite slö nostalgiunderhållning för stunden.
Typ en helg.

Sommarklubben: Monty Python and the Holy Grail (1975)

Åh vad jag älskar Python-gänget!
Ända sedan man var liten knatte och såg de halvtimmeslånga avsnitten som kablades ut i statstelevisionen. Föregångare. Banbrytare. Före sin tid. Kalla det vad du vill.
Snubbarna gjorde en sorts uppror mot allt och alla som man inte var van vid vid den här tidpunkten, helt klart.

Filmerna har väl varit sådär. Ofta småroliga. Bitska. Men också ganska tunna i handling och ofta bara ett gäng snyggt paketerade sketcher.
Som möjligen dagens klubbare,
Men oj vad jag är förtjust i den här! Som om det är lite extra god ost på den här anrättningen. Den liksom går utanför de andra lite.

Det underbara lustmordet på Arthur-sagan, och gängets förmåga att få till de där underfundiga replikerna, den galna slapstickhumorn, uppkäftigheten. Jag ser en upphottad dvd-kopia, remastrad och packad med skönt extramaterial där en del av de nu åldrade gubbsen ställt upp och berättat anekdoter om anspelningen och tidseran som rådde då.
Härligt.

Är detta Pythons bästa långfilm?
Jag tycker möjligen det. Du kanske tvistar om motsatsen, men klassen på den här rullen är genomgående hög, speltiden föredömligt kort, humorn går för det mesta i ett toppskikt och kryddas med mustiga repliker.
The Black Knight, The Knights who say ”Niii”, The Killer Rabbit. Visst kommer du ihåg dem!!

The Holy Grail är en njutning. En virvlande rolig bris under en tryckande varm sommarkväll. En skön påminnelse om att 70-talet också kunde bryta sig ur de förväntade mallarna. Ett gäng galningar på skojhumör.
Udda historielektion i sommarnatten!