Etikettarkiv: Drama

Jul 19 2019

#sommarklubben: Titanic (1997)

Men visst är det märkligt ändå! Såg filmen vid premiären på bio i januari 1998. Sen har återtitten uteblivit! Trots att jag köpte blu ray disken för ett par år sedan. Som har stått där i hyllan och bidat sin tid. Som att den vetat om att tiden skulle komma i sommarklubben 2019. En film som levt på sina minnen i min hjärna. Jag var helt tagen vid premiärtitten, skulle detta hålla 21 år senare? Som den gör! Det är fortfarande helt enastående att uppleva James Camerons svulstiga och storslagna äventyr. Drama, romantik och olycksbådande action på samma gång! Cameron ÄR The Man när det gäller att berätta i gammal god flådig Hollywood-stil.

Leo DiCaprio (hur ung var han inte här!) och Kate Winslet funkar kanoners med varandra, den digra rollistan i övrigt lirar lysande trevligt. Båtjäkeln själv får liv tack vare Camerons idéer och tekniska lösningar. Klart att det då och då skiner igenom lite kackig 90-tals CGI…men vad gör väl det. Storytellingen och känslan tar överhanden, vilket ju är det viktigaste här. Många har säkert spyliknande kommentarer att avlossa mot denna mastodontfilm…jag tillhör motsatsen. Det är sådana här rullar jag älskar med film och med Hollywood på sitt bästa humör. Och musiken! Glöm för tusan icke musiken! I briljant samspel med det som händer på det dödsdömda fartyget. En film som både Cameron och Titanics eviga passagerares odöda själar kan vara mer än nöjda med. Sällan har väl oscarsguldet som kastades över filmen varit mer rätt! Och hur är det nu…en film som fortfarande efter så många år gör det dammigt i rummet…måste väl ändå kvala in nånstans i övre betygsskiktet? Klart som fan! Detta är ett ohotat mästerverk! Full pott!

Enkel resa i sommarnatten!

 

 

Jul 17 2019

Midsommar (2019)

Uppkomlingen Ari Asters ”second album” efter mörka och minst sagt obehagliga Hereditary häromåret. Framgångarna med den rullen verkar ha fått filmbolaget att släppa alla bromsar och budskapet till Aster torde ha varit; ”gör vad du vill och HUR du vill den här gången…och det är ok att fläska på!” Och som han gör det, den gode Aster! Stackars Dani (Florence Pugh) får en tragisk början på rullen hemma i Colorado. Kanske en tripp ihop med pojkvän och kamrater till Hälsingland i Sverige (!) kan lindra? Alla ditbjudna av den svenske studiekamraten Pelle. Fira en rejäl svensk midsommar! Se hur det går till i landet uppe i norr. Jo jag tackar! Kanske kommer turismen till norra Sverige att minska nu? Kommer alla blåhåriga tanter att välja Hurtigrutten i Norge istället?

Mystiska och creepiga saker börjar hända ganska omedelbums, och jag konstaterar lite oroat från biofåtöljen att sådär brukar vi minsann INTE fira midsommar i Östergötland. Men vad vet jag, har ju aldrig varit i Hälsingland eller Hårga där hela storyn utspelas. Aster måste få cred för att han läst på lite om Sverige och vissa seder och myter (Ättestupan, Hårgalåten mm). Midsommar ÄR en obehaglig film. En märklig film. En film som gör att du utan tvekan vill hänga med till slutet. Dessvärre är filmens stora problem längden. 2 timmar och 27 minuter ÄR i längsta laget och jag hinner få den berömda träsmaken ett par gånger. Inte för att det jag tittar på är dåligt, mer för att det är uppenbart att Aster inte velat killa sina darlingar. Gott om utfyllnad om du frågar mig. Som att regissören varit rädd för att vi som tittar inte tar till oss det som smyger sig på från början. Mystik, obehag blandas med ett par rejält goriga scener. Här sparar han icke på obehaget! Dessvärre finns också scener som balanserar på gränsen till Monty Python, och hur mycket jag än gillar DET gänget..så kanske det är vibbar man inte vill få i den här typen av film. Florence Pugh är dock LYSANDE bra och bär hela rullen på sina axlar. Hon borde få pris för detta. Övriga skådisar som tar speltid är Jack Reynor, Will Poulter, Wilhelm Blomgren (som Pelle) och Gunnel Fred (!) som konstig svensk tant. Detta är ändå en underhållande film som kommer att sätta sina spår, även om också känslan av ”Wicker Man 2.0” dyker upp i skallen då och då. Och en obehaglig film där vissa scener får mig att brista ut i ett okontrollerat fnittrande kan inte få mer än ”bra” på skalan. Men visst vill man se mer av token Ari Asters värld!

 

Andra som spanat in rullen är

Maj 24 2019

Welcome to Marwen (2018)

Marwen är en sån där lite udda rulle, svår att placera in i ett fack liksom. Kanske också därför som publiken verkar ha svikit den på biograferna. Återstår att se om fölk och fä i hemmasofforna kan ta den till sig i det långa loppet. Steve Carell är igång igen! Och återigen i en rätt allvarlig roll. Baserad på en riktig historia (visst har det figurerat rätt mycket av den varan i Hollywood de sista 7-8 åren?) om en viss Mark Hogancamp, vilken en kväll år 2000 blev grovt misshandlad av fem typer. Så pass att han helt tappade minnet av sitt tidigare liv. Som ett led i rehaben började Mark bygga upp en miniatyrvärld på sin bakgård, och befolkade den med dockor…actiondockor och barbiesar! Jepp, det är sant. Han började fotografera ”scener” i den lilla byn han byggt…och när det blev för jobbigt i skallen tog han sin mentala tillflykt till fantasin. Givetvis fanns han med där som actionhjälten ”Hogie”!

Här är filmen om Marks liv, och det är alltså Carell som fått uppdraget att gestalta honom. Vilket han gör sjutusan så stabilt. Carell förtjänar verkligen att lyftas fram mer och mer. Han har tagit steget in till de seriösa rollerna på ett perfekt sätt! Bakom kameran Robert Zemeckis, som också vet hur man tar en film i hamn. Han varvar scener från Marks vardag med fantasifull….eh..dockaction! Tänk gamla Toy Soldiers från 90-talet, mixat med vanligt drama. Sjukt snygga ”dockscener” när vi besöker Marks värld, med tema på andra världskriget och nazister som hela tiden dyker upp och hotar den lilla byn! Som för övrigt är befolkad av bara kvinnliga dockor förutom ”Hogie”! Naturligtvis har alla dockor en förebild i den riktiga världen. Allt som sker i fantasivärlden har såklart bäring på det som händer, eller har hänt, i Marks liv. Förutom Carell får vi Leslie Mann som hans nya granne. Diane Kruger spelar en dockhäxa (!) som inte är lätt att tas med. Kanske är rullen liiite för lång och bjuder inte på några större överraskningar, men som helhet är det underhållande hela vägen. Utan att vara bedårande. Kombon mellan vardag och fantasivärld är lättare än man tror att ta till sig.
Som drama möjligen lite Hollywoodfierad…men vad tusan, det är ju så det är. Extra plus givetvis för att ikoniska Tillbaka till Framtiden får sig en rejäl homage av den gamle rutinerade filmmakaren Zemeckis.
Sevärt på det hela taget.

Maj 21 2019

The Mule (2018)

Är det HÄR Clints sista rulle som skådis??! Kanske. Och kanske frestelsen var för stor för att låta bli att anta rollen som gammelgubben Earl här. Den knarklangande åldringen som tycks komma undan med allt. Bygger på en tidningsartikel om den riktige Earl och hans smågalna äventyr som drogkartellshantlangare. Earl har det annars inte lätt när filmen börjar. Åren tar ut sin rätt. Hans affärsrörelse med blommor går ned sig i skulder. Kontakten med ex-fru och vuxna dotter är inte den bästa. Minst sagt. Klart att det (först) märkliga erbjudandet om att ta sig en tur med en knarkpreparerad bil plötsligt låter helt okej. Speciellt om det ”bara” handlar om att köra en bil från punkt A till B och sen tillbaka igen.  Snart är Earl kartellens topnotch-kille när det gäller att forsla knark genom södra USA. FBI blir galna, sliter sitt hår. VEM är det som hela tiden lyckas undgå dem??! In på banan med ambitiöse agenten Bates (Bradley Cooper) som får näst intill obegränsade medel för att ta fast den okände kuriren. Och under tider tutar och kör Earl på. Och har plötsligt lite sköna stålars att röra sig med på ålderns höst. När kommer samvetet ifatt? Om det kommer?

Som vanligt även Clint bakom kameran. Han håller det rakt, snyggt och ganska enkelt. En liten sidostory om hur han försöker närma sig familjen. Kanske söka försoning för gamla synder? Kartellen utsätts för interna stridigheter, vilket också påverkar Earl. Och hur länge dröjer det innan FBI stövlar in på allvar? Allt tjommar på i lagom takt, och man vet man får med Eatwood bakom kameran. Inga direkta ytterligheter, mer stabilt flow. Manus har såklart tagit sig lite friheter från den ”sanna storyn”, och det lyckas kanske ändå skapa ett litet uns av ovisshet mot slutet.
Ingen av Eastwoods bästa som filmmakare. Men ett rejält hantverk är det såklart. Och underhållande.
Och visst finns det fortfarande lite avig charm, liksom självironi, i den gamle gubben. Var detta svanesången som skådis? Igen?

Maj 20 2019

Eighth Grade (2018)

Bo Burnham är tydligen komikern to be just nu (maj 2019). Humor med tanke och mening. Om man ska tro de som kan ståupp-humor. Vilket jag själv icke gör, men har ändå vett att uppskatta en rolig show. Kanske också lite förvånande ändå att det är sagde Burnham som ligger bakom dagens rulle. Regi och manus. Och allt kretsar runt en trettonårig tjej som gör sina sista veckor i skolans eight grade..vad är det i Sverige? Mellanstadiet? Kayla, underbart bra spelat av Elsie Fisher, är sådär helyllevanlig som man nästan aldrig ser på film. Osäker, tystlåten, lever sitt liv i sovrummet med dator och telefon….det fina ordet…introvert…kanske? Och tack och lov är detta också en film som inte faller i klyschan att låta henne blomma ut till den slumrande skönheten sådär som det brukar vara annars. Tänk istället en miniversion av The Edge of Seventeen så fattar ni ungefär. Här är dock mer återhållsamt, smalare, tystare. Mer drama än humor, även och lustiga inslag icke fattas. Fisher ÄR Kayla hela vägen. Mycket tacksam känsla som infinner sig när man tittar. Mitt föräldrahjärta värker till lite då och då när vissa scener känns oerhört utlämnande. Kayla upptäcker kanske så sakteliga något om sig själv. Låt vara att vägen dit inte är speciellt rak eller smutt.
Ett nedslag i en vardag helt enkelt. Så som det kanske ter sig någonstans i USA…och jag faktiskt kan tro på fullt ut.

Fin liten film detta.
Jag lyfter på stråhatten för Burnhamns finlirande känsla som manustillverkare och regissör.
Sevärt!

Maj 13 2019

Extremely Wicked, Shockingly Evil and Vile (2019)

Zac Efron ÄR Ted Bundy! Jäklars alltså. Gör han sitt livs roll i sin hittills unga karriär? Kan vara så.
Vi får en Netflixare om den galne seriemördaren. Igen. Den här gången som spelfilm, vilken under knappa två timmar beskriver filuren bakom fasaden och ”monstret” Bundy. Istället för goriga mördarscener fokuserar filmen helt på Bundy som person, både mellan morden han begår och framförallt under tiden han sitter i fängsligt förvar och den tungt mediabevakade rättegången. Regissören Joe Berlinger (dokumentärnisse som bla gjort just dokumentär om Bundy förut) satsar på att återge historien så autentiskt det bara går. Bakom manus finns en bok skriven av kvinnan som levde med Bundy under ett antal år. I filmen spelas hon stabilt av Lily Collins. Efron briljerar i rollen som knäppgöken Bundy, och känslan av en manipulerande och charmig (!) tokskalle går verkligen fram genom rutan. Hade verkligen den riktige Bundy lyckats med alla sina charmoffensiver om han såg ut som en vandrande katastrof eller som källarslusk? Såklart inte.The looks var på hans sida. Minst sagt. Vilket också skapade kändishysteri hos ett antal unga kvinnor under rättegången. Varför dras de alltid till de värsta typerna? ”Snälla killar får aldrig kyssa vackra kvinnor?” Rättegången leds med stor pondus av gamle John Malkovich, som äntligen fått en rejäl Netflixroll! Ofrivillig komik uppstår när Bundy propsar på att vara sin egen advokat under rättegångsdagarna!

Bakom den dialogtunga ytan döljer sig en smutt bra rulle, som verkligen lyfter fram seriemördargalenskapen hos dåren Bundy. Den som väntar på obehagliga mordscener får vänta förgäves. Här anas grymheterna i text och ord. Vilket också funkar alldeles utmärkt! Berlinger litar till sina skådisar och ett mycket bra dialogdrivet manus.
Bra rulle ändå….som verkligen lyfter fram obehagligheterna hos den ökände seriemördaren, vilken alltså mötte sitt öde i elektriska ”old sparky” i Florida 1989. Över 10 år efter att han blivit dömd.

Apr 9 2019

First Man (2018)

Det räcker ju med att säga ”månen” så har man mig. Nästan varje gång. För en Apollo-buff som en annan är detta naturligtvis mumma för Måns! Lägger du dessutom till en regissör vars senaste rulle charmade brallorna av mig totalt…ja hur fel kan det gå då? Svaret är naturligtvis att det inte gör det. Damien Chazelle´s alster /biopic-sort-of om den förste mannen på månen har två triumfkort. Dels huvudrollen av Ryan Gosling som den introverte och nästan kliniske Armstrong. Kan det verkligen vara så han var på riktigt?? Kanske, kanske inte. Säkert lite sockrat för att få en bra rulle. Men jag köper det. Jag köper Armstrongs inre ”demoner” han brottas med, jag köper hans nästan fanatiska engagemang till projektet. Jag köper att hemlivet med hustrun Janet (Claire Foy) tar sina törnar (liiite synd kanske ändå där att Foy inte fick mer att jobba med) och jag köper att Gosling är den rätte skådisen att gestalta astronauten. På ytan känslokall men ändå med ögon som berättar så mycket.

Och sen har vi  det visuella, det tekniska. Det jag ser framför mig. Det är som att vara med ombord. Att vara ute i rymden. Att höra varenda plåtbit skramla, varenda mutter gnissla. ”Rymdporr” i sin bästa beståndsdel! Apollo-projektet rullas upp under tiden vi följer Armstrong i hans yrkesliv och hemliv. Allt mynnar förstås ut i den historiska månlandningen 1969, och trots att jag sett de scenerna säkert 1000 gånger i olika filmer är det det lika fascinerande varje gång. Här firar 60-talets tidstypiska detaljer och markörer stora framgångar. En ytterst välgjord rulle, som trots den stela ramen ger en ny dimension till Neil Armstrong och dennes bedrift. En film som (faktiskt) berör. Kanske inte alla dock. I min bok dock en av 2018 års toppfilmer.

Apr 5 2019

The Highwaymen (2019)

Hur många storysar om Bonnie & Clyde finns det i filmvärlden? Ett antal såklart. Alltifrån den nästan ikoniska Bonnie & Clyde från -67, till ett antal tv-filmer och senast en serie (2013). Gemensamma nämnaren för de flesta? Majoriteten väldigt romantiserande och sportar ofta fram den brottsliga duon som några sorts hjältar. Här nu en omvänd version av hela historien om jakten på Barrow-ligan som härjade i depressionens USA runt 30-talets mitt. Ännu en BOATS således.

Vi får gamle Kevin Costner som den tuffe och kliniske fd Texas Rangern Frank Hamer, vilken kallas in för att leda jakten till ett slut en gång för alla. Hamer har en enkel lösning, det håller icke att gripa illbattingarna. De måste avlägsnas från jordens yta. Motvilligt ges mandat för planen, och Hamer ger sig ut på vägarna. Snart har han dessutom sällskap av gamle radarpartnern från Ranger-tiden, Maney Gault, i Woody Harrelsons skepnad. För jäkla stabilt ändå med Harrelson och Costner. De bjuckar på bra kemi och skön (?) stämning mellan sig. Lagom gnabb. Av själva Bonnie och Clyde ser vi inte så mycket. De flipprar mest förbi i olika scener, ofta ganska suddiga i bilden. Deras ansikten syns aldrig ordentligt förrän i filmens absoluta slut. Ett grepp som känns naturligt eftersom filmens fokus ligger på poliserna och deras jakt. Frank Hamers änka Gladys hade nog varit nöjd med filmen om hon levt idag (1968 stämde hon filmbolaget Warner efter premiären på Bonnie & Clyde eftersom hon ansåg att Hamer och Gault mer eller mindre framställdes som hatiska fanatiker. Målet gjordes upp i godo). Filmen är lång. Kanske för lång. Möjligen hade regissören, stabile John Lee Hancock, lite svårt att killa sina darlingar. Men visst är det snyggt hantverk. Tidstypiska detaljer, markörer, som gör att jag tror på att jag är i sydstaterna 1934. Mer drama än action. Kanske försöker ändå rullen hålla sig så nära den möjliga (?) verkligheten den kan. Extra bonus är dessutom att slutscenerna är inspelade på exakt den plats där den verkliga historien fick sitt våldsamma slut.

Känns som en riktig biofilm, trots att det är Netflix som lagt rabarber på distributionsrätten. En sittning som ger bra återbäring i form av rutinerat skådespeleri och gött produktionsvärde.

Mar 29 2019

The Dirt (2019)

Klart att det ska smidas när järnet är varmt! Bohemian Rhapsody kanske öppnade fördämningarna?
Biopics om musikaliska gamla hjältar. Hur många till har vi att vänta? Netflix dyker på hajpen och slänger upp filmatiseringen av Mötley Crües galna ”självbiografi” The Dirt. Alla som växte upp med glamrockshårdrockarna på 80-talet ler i dubbla led. Själv var jag ingen hårdrockare direkt. Bossen Bruce var min kille. Därmed inte sagt att man inte uppskattar en god skröna. Vilket det här är. Allt från uppväxten till de första stapplande stegen som band. Och sen skandalerna och att leva upp till myten om sex, drugs and rock. Såklart till viss mån klyschigt, men också underhållande. Och lite edgy för att vara Netflix kanske? Otroligt mycket naket, kroppsvätskor och knark i omlopp under knappt 110 minuter. Är det porträttlikt? Svårt att avgöra kanske, som sagt…jag var icke en beundrare direkt av Vince Neil och hans muntra musketörer. Här återfinns skådisar som Douglas Booth, Daniel Webber, Machine Gun Kelly (namnet!) och GoT-bekante Iwan Rheon i tidstypiska hårdrocksperuker.

Ganska länge en ordinär saltad (?) berättelse utan större överraskningar. Men sen! Händer något. Plötsligt tar sig storyn in bakom de där ruffiga fasaderna. Jag anar ett hjärta och själ hos de de inblandade. Ser du bara lite bakom ytan så berättas en sällsamt rörande (faktiskt ibland) historia om ett gäng snubbar som det kanske gick lite för fort för ibland. Till slut kommer jag på mig med att den här betydligt billigare och lite mera ”kusinen-från-landet”-produktionen faktiskt berör aningens mer än självaste Bohemian Rhapsody! Hoppsan! Och då superdupergillade jag ju ändå den! Så kan det gå! Otippat!
Väl värt detta! Även för en icke-hårdrockare från förr.

Feb 26 2019

A Star Is Born (2018)

Men se där ja! Pang, smackelibong så satt den i skallen och kroppen!
Klyschig? Såklart. Men vad f-n, filmer kan väl vara bra ändå! Bradley Coopers stora stund (?) som skådis, och regiman, rentav! Han har tagit det gamla slitna manuset om den gamle avdankade stjärnan som möter och upptäcker den oslipade unga diamanten…till ännu en nivå. Och lyckas också se till att storyn står på HELT egna ben. Inte någon gång sitter jag och tänker på de gamla versionerna som tidigare filmats i Hollywood. Bra betyg bara där. Jack (Cooper) är den countryrockstjärnan som peakat men ändå har sina fans. Turnélivet är hårda papper och Jack dövar med sprit och piller (oh, that old road again.) Unga Ally (Lady Gaga i sensationellt bra roll!) jobbar och drömmer om att kunna sjunga for a living. När de två möts av en slump händer det grejer! Gnistor sprakar! En musiksaga startar! En stjärna föds! Mustigt, gulligt, läckert, romantiskt…besvärligt. Den naiva jakten på tomtebolycka kommer inte utan pris. Höga pris. Kan fallgroparna undvikas?

Cooper känns förvånansvärt solid som regissör. Han fångar de där momenten som jag tror på. Lever mig in i. Klyschorna skulle kunna ha haglat i legio, men regissören Cooper lyfter blicken och låter skådisen Cooper vara en katalysator åt Ally. Rejält funkis! Lady G själv lyser i rollen! Damn, vad bra hon är! Och hur perfekt passar hon inte att spela den där ”ordinära tjejen” som du kan möta på vilken gata som helst. Hon känns ”enkel”. Trovärdig. Som granntjejen next door. Förtrollande bra sångnummer förstås, men annat var väl inte att vänta. Oscarn för bästa sång sitter som gjuten. Det enda som INTE har mig är finalen. Har lite svårt att köpa händelseutvecklingen där. Den berörde mig inte alls som jag hade velat. Så kan det gå.
Trots det en helgjuten rulle med hjärtat på rätta stället! Dessutom, BONUS: Sam Elliott!
Mumma detta. För alla hjärtan som inte är iskalla.

Feb 11 2019

If Beale Street Could Talk (2018)

Moonlight-Barry Jenkins slår till igen med ny känslorulle. Eller gör han inte  det? Kanske kommer det att finnas två läger ang den här rullen, en del förståsigpåare hyllar villkorslöst…medans andra möjligen intar lite mer distans. Själv kommer jag på mig med att göra en omvänd Roma! Om uttrycket tillåts och förstås. Båda filmerna bär anmärkningsvärda likheter! En sorts flytande story utan riktig början, mellanparti och konstruktiv final. Ytterligare bara ett nedslag i en sorts vardag. Så varför funkar inte den HÄR storyn fullt ut på mig?? Vi får berättelsen om de två unga älskande Tish och Fonny. Platsen är Harlem på 70-talet. Strax åker Fonny i häktet, anklagad för en våldtäkt på en kvinna! I samma ögonblick avslöjar Tish att hon är gravid. Tuffa papper! Jenkins öser på med elände. Plus lite lagom dos av samhällsåskådning och sedvanliga rasproblem i ett skitigt och fördomsfullt New York med den där grittiga och slitna 70-talsstämpeln.
Mitt i allt vill Jenkins göra det till nå sorts poetisk berättelse. Långa scener med tyst agerande och uttrycksfulla ögon. Och tiden bara går! Och jag bara känner otåligheten med jämna mellanrum. Men varför reagerar jag så??! Älskade jag inte Roma!? Gjorde inte Alfonso Cuarón PRECIS nästan samma sak i sina scener!? Jorå, jag är den första att erkänna detta. Men här…flyger det liksom inte. Logik har inget med film att göra. Ibland finns det där, ibland inte.

Tish mumlar fram sina repliker, sömnig som ett vilset rådjur. Fonny ser mest bedrövad ut. Läget är problematiskt. Liksom för mig som tittar. Som att allt står och stampar (jaja…som sagt sagt…ni behöver inte påminna mig om Roma…jag håller ju med!) Allt är inte bonkers och tristess. Det finns scener som fastnar. Hemma-hos-föräldraskapet-scenerna är rätt lyckade. Kanske mest tack vare Colman Domingo och Regina King som får briljera några minuter som just föräldrar. Såklart att Jenkins har fångat tidstypiska detaljer i scenografin också. Fan vore väl annars. Liksom propert foto.
Men i matchen om att beröra mig som tittare med nedslag i en vardag i en film utan klara manusgränser…vinner Roma lätt. Yes sire Bob!

Feb 8 2019

BlacKkKlansman (2018)

Gött ändå att ha Spike Lee tillbaka på planhalvan där han hör hemma. Efter diverse utflykter, typ den totalt usla remaken på Oldboy, återvänder han till det som hans känns bäst på; samhällsåskådning på ett obehagligt närvarande sätt. Och kan man dessutom slänga in lite bister svart humor så har vi oss en bonus.
Här den fullkomligt osannolika, men högst SANNA historien om hur den färgade polismannen Ron Stallworth (John David Washington) i Colorado infiltrerade självaste Ku Kux Klan i slutet på 70-talet! Hur då???, tänker vän av ordning. Av naturliga skäl borde det väl vara rätt omöjligt. Icke då. Ron sköter kontakterna via telefonen och använder sin poliskollega, den vite Flip Zimmerman (Adam Driver) när fysiska möten behövs. Hur länge ska bluffen hålla?? Går alla på finten? Kommer våra poliser att hitta tillräckligt på hillbillydårarna i huvor? Och kommer Rons verkliga plan att närma sig headhonchon i KKK, David Duke (en sliskig Topher Grace), att fungera?

Den gode Spike känns engagerad. Som att han verkligen vill berätta storyn. Förutom sneaky polisjobb så varvar storyn med inblickar i hur den svarta medborgarrättsrörelsen bland tex studenterna i 70-talets USA kämpar på. Ron faller för en tjej och får lära sig ett och annat. Just att filmen också har en nästan unik förmåga att naturligt varva obehagligheter med akward humor…gör rullen till nåt alldeles extra. JD Washington (japp, Denzels grabb) gör det mycket bra som Ron. Trovärdig och engagerad. Adam Driver går just nu får klarhet till klarhet. Om bara ett par år kommer han att vara gigantisk i Hollywood.
Lee känns fortfarande committed som filmregissör. Dock inte lika arg längre. Mer som en ”vuxen” version av sig själv, för att låna ett uttryck av poddkollega Fiffi. Slutbilderna i filmen är dessutom förtvivlat starka och visar att samma problem fortsätter frodas i ett USA, ja i världen, oavsett om det är 1979 eller 2018. Kraftfullt statement.
OCH, har du inte läst på nåt om hur det gick i verkligheten för Ron och  hans uppdrag…så gör inte det innan du sett filmen. Upplevelsen blir troligen än mer ”underhållande” då.
Om man får använda det ordet i dagens sammanhang. Extra poäng också till Rons fantastiska frippa. Top notch!

 

Jan 23 2019

Bird Box (2018)

I myllret bland alla mer eller mindre slätstrukna Netflixrullar som prånglas ut…hittas ändå lite sköningar ibland. Detta är i mina ögon (ehe) en sådan. Trots att tyckare runt jordbollen mest gått i gnälliga led. Danskan Susanne Bier håller i rodret för dagens dystopiskröna. En sorts epidemi drabbar plötsligt och oväntat, folk och fä som skådar något ospecificerbart med sina ögon går omedelbart knas och tar livet av sig på två röda! Förskräckligt värre ju! Vi följer tuffa Malorie i Sandra Bullocks skepnad. Hon kommer snart på att man kan täcka för ögonen och leka blindbock när man förflyttar sig. Inte helt utan diverse komplikationer såklart. Men ändå. En resa måste företas, mot fristad från de räliga varelser/okända krafter (?) som man inte bör titta på. Hur ska det gå??

Jag gillar ändå det här. Investerar intresse i storyn. Bier håller det ganska stramt. Vi får ingen jättebackstory till det som hänt. Mer ett nedslag i här och nu. Bullock går från avvaktande till stenhård till medmänsklig. En ganska tuff hjältinna med andra. Det finns barn inblandat här också. Plus en spattig John Malkovich. Och stabila Sarah Paulson (som är med för lite). Visuellt välgjorda dystopiska filmrutor med lagom brutala självmordsscener, utbrända gator och explosioner. Jämförelsen med A Quiet Place låter inte vänta på sig. Kanske lite orättvist ändå. Äpplen och päron, även om grundpremissen kanske finns där nånstans. Mer drama än rysligheter. Kanske till och med lite småspännande mot upplösningen. Bra driv ändå som aldrig blir ointressant. Och vad ÄR det för galna grejer man inte får titta på egentligen???

 

Finns på Netflix.

Jan 9 2019

Roma (2018)

Undrens tid är icke förbi!
Tänk att få börja 2019 med att dänga upp en fullpoängare. Det såg man inte komma. Och på en film som jag från början inte såg fram emot att glo på. Bara en sån sak!
Vi får regissören Alfonso Cuaróns Magnum Opus, eller nåt. Filmen han enligt egen utsaga velat göra sen 90-talet. Filmen om hans barndoms upplevelser. Vi tar oss till Mexico City 1970. Till stadsdelen Roma och den tystlåtna hushållerskan Cleo (formidabelt spelad av väna Yalitza Aparicio) i tjänst hos en medelklassfamilj. Det är stökigt och rörigt och kaosartat. Så där som det är på film. Cleo blir filmens observatör. Ständigt där som backup för allt som händer. En klippa för familjen att luta sig mot. Men vem tar hand om Cleo när det händer saker i hennes privatliv?
Handlar filmen om något speciellt? Kanske inte. Vardagen? Det räcker ju gott så om utförandet är så fantastiskt som här.

Filmen suger mig rakt in i hjärtat. Jag kan inte motstå känslorna som väller över mig. Jag tar in varenda sekund av rullen. Cuarón målar tavlor med sina bilder. Stora magnifika tavlor med oerhörd rörelse, där personer i bilden vet precis vad att göra i precis rätt sekund. Filmen är i svartvitt, och detta har aldrig varit en vackrare nyans än här. I färg hade filmen blivit betydligt blekare. I shit you not! Två timmars drama som äter sig in i sinnet, jag föll som en fura för filmen och utser den utan tvekan till 2018 års bästa film! En formidabel upplevelse!

 

Nov 19 2018

Adrift (2018)

Survival at sea. Det är nåt speciellt ändå med det. Eller typ överlevnadsrullar, vilken form de än kommer i. Kanske är det för att man då kan bli så glad över att få en påminnelse om att man har det rätt gött där ändå. I soffan.
Hört talas om Tami Oldham? I verkliga livet? Inte jag heller,men det råder dagens rulle strax bot på. I början på 80-talet var Tami en glad backpacker som gick iland på Tahiti. Mötte snart charmige Richard och ljuv musik uppstod. Båda var seglingstokar och strax hade de antagit ett lönsamt erbjudande om att segla hem en lyxbåt till Kalifornien. En resa på cirkus en månad sådär. Fylld av kärlek, vatten och sol. Thojeru! Istället en förödande storm som nästan slår båten i spillror och lämnar den drivandes i Stilla Havet. 41 dagar senare räddas Tami när hon lyckats driva mot Hawaii. Men vad hände under den dryga månaden i nöd? Detta är en BOATS (heh!) alltså! Visst serru. Såna gillas ju här bloggen också allt som oftast.

Bakom kameran sitter Baltasar Kormákur, islänningen som kan det här med att skildra katastrofer på film (Everest). Stabil koll på storyn även här. Apsnygga effekter när stormar och annat elände ska visas upp. Stabila Shailene Woodley är Tami och bär mer eller mindre rullen på sina axlar. Trovärdigt. Liksom eländet för Richard (Sam Claflin). Jisses vad glad jag känner mig att jag sitter hemma i tv-soffan med torrt och varmt runtom mig. Vedermödor väntar mest hela tiden här. Kanske inte lika bra som All is Lost, överlevnadsrafflet till havs med Robban Redford från 2013. Ändå rejält engagerande. Tipset är dock att INTE läsa på nätet om den riktiga Tami innan du sett rullen. Just sayin….

Välgjort.