#rysligaoktober: Hereditary (2018)

Att ta del av detta tvåtimmarsmangel är som att be om att sitta med ont i magen. Ungefär som att befinna sig på offentlig plats och inte se en toalett i sikte någonstans. Trapped against the wall. Sort of. Jag får det tvivelaktiga nöjet att hänga med en rätt dysfunktionell familj. Minst sagt. Släktens matriark har avlidit och begravning ska hållas.
För vuxna dottern Annie (Toni Collette) är det mixade känslor. Sorg blandas med lättnad (?), de två hade trots allt ett knepigt förhållande genom hela Annies uppväxt. Inte blir det bättre av att modern hela tiden ändock tycks vara närvarande i Annies liv i den stora och ödsliga villan. På alla sätt. Yaak. Och vad är det för konstiga böcker och texter hon plötsligt hittar i en kartong? Lägg till detta en familj som tycks ha svårt att prata med varandra. Barn som uppför sig udda. En äkta man, Steve (Gabriel Byrne), som inte riktigt vet hur han ska tackla de frostiga problemen som frodas innanför väggarna. Mycket effektiv rulle detta. Den liksom smyger sig på, och lämnar hela tiden små spår av obehag efter sig. Som att det finns något där i varje hörn. Nåt som man inte riktigt kan fästa blicken på. Händelser eskalerar. Ny tragedi drabbar familjen. Annie drivs ännu längre in ett tillstånd som inte känns hälsosamt. Det stora huset, ensamt och lite isolerat med Utah´s bergskedjor som backdrop, skulle i vilken annan film som helst vara ett naturskönt ställe. Här ligger det bara och tycks förebåda om rysligheter som är på väg att rulla in. Vilket de såklart gör allteftersom speltiden fortgår.

En del har retat sig på det sävliga tempot. Kanske i tron att de ska översköljas av värsta popcornsrysligheterna från ruta ett. Själv tycker jag det känns näst intill genialiskt att börja i lågt tempo, bygga ett svart familjedrama, som sakta men säkert övergår i något rejält olustig och skrämmande. Miljön känns både murrig och naken på samma gång. Collette bär filmen på sin axlar. Hon står för hela känsloregistret på en och samma gång. Byrne har en återhållsam men viktig roll. I honom ser man kanske hjälplösheten. Och barnen. Ett kapitel för sig. Dock minst lika creepy. En knasbra långfilsmdebut av regissören Ari Aster. Som även knåpat på manuset själv. Snacka om att träffa bullseye direkt! Toni Collette var enligt egen utsago rejält trött på att spela i rysliga rullar, men efter att ha läst det här manuset kunde hon inte tacka nej. Lätt att fatta varför. Filmens ”final act” gör banne mig skäl för epitet ryslighetsrulle. Med rätta! Riktigt bra skit det här!

 

Finns att köpa på import. Tillgänglig för digitalt köp 26/11 2018