Avengers: Endgame (2019) – SPOILERFRI

Men så kom vi då i mål. Väntan är över. En av förra årets värsta cliffhangers har fått sin fortsättning.
I ett år har man funderat, spekulerat och gissat. HUR i herrans namn skulle den här supersvulstiga sagan kunna tas i hamn?? 11 år och 22 filmer senare är det alltså just i mål. Den sista installationen i Phase 3 lyser och gnistrar som en fullständigt förtjusande kristall över superhjältehimlen! Det är både fanservice och ett sjukt snyggt (och överraskande!) berättande som tar sagan i mål. Manuset är både enkelt och vackert på samma gång. Nånstans blir det också en liten tillbakablick på åren som gått,och visst lönar det sig att ha sett de andra filmerna i sagan. Även om det absolut inte är ett måste.

Regibröderna Ruso släpper alla bromsar i detta det sista äventyret (för den här gången och i den här konstellationen). De överlevande från förra filmen försöker klara sig i en ny värld. Plötsligt anas en liten chans att ställa allt tillrätta. Cap och gänget samlar sina krafter en sista gång. Filmen tar en sväng man kanske inte såg komma. Det hoppar från renodlad action, via heist-liknande svängar, till den sortens småputtriga humor som ändå förknippas med hela MCU. Jag roas speciellt av att Rocket och Scott Lang får lite extra utrymme. Vi gör besök på platser där man absolut inte trodde man skulle hamna. Det blir helt enkelt som ett enormt gigantiskt smörgåsbord av allt det man upplevt sedan 2008. Sista tredjedelen av filmen kommer att bli ikonisk. Det var länge sen jag kände den där wow-känslan i kroppen! Speciellt en scen mot slutet kommer jag att bära med i sinnet lång tid framöver. Kanske den….snyggaste (?)…scenen i hela sagan? Den som levt med hjältarna ända sen Iron Man stövlade in 2008 kommer att älska detta. The Russos presenterar en sista film som överraskar redan från minut ett. Filmen är inte helt utan flaws, ett par svängar i manuset är inte helt renrasiga och lämnar lite frågetecken…men å andra sidan…skit i det! Det är inte nödvändigt för en rulle på just den här nivån…och i den här situationen…att vara det. Det finns så många andra göttiga känslor att omfamna. Ett MÄSTERLIGT avslut på kapitlet! Och med en rollista (jag menar verkligen ROLLISTA) du inte skojar bort!
Tack för allt Infinity-sagan! Nu går vi vidare i MCU!

 

….Och missa för herregud i himlen inte hyllningen i eftertexterna!!!!

Snacka om Film #189 – ”the tv-tune-quiz 2019!”

Tjo!
Vi lyssnar på er önskemål!
Därför: vi ger er ett nytt…quiz!

Veckans avsnitt #189 glider återigen lite utanför ramarna, vi tar ett steg åt vänster och sportar fram ett QUIZ!
Igen!
Som vanligt finns fina vinster att hämta!
OCH, vill du bara göra quizet för skoj skull går ju det lika smutt! Den här gången handlar det om tv-signaturer! Vad har vi på det??
Kan du oss….kan du säkert ett antal av våra favvisar. Dyker de upp här?!

Tävla en stund med oss!
Get some!

Ta chansen och stöd oss på patreon.com/snackaomfilm!
Missa inte allt göttigt extramaterial som vi ÖSER ut varje vecka!
Seså, skynda skynda!

(Du som hatar quiz över allt annat och inte alls vill vara med och leka…tja du får väl vänta tills nästa vecka. Då är allt som vanligt igen. Tjipp!)

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film
Patreon: patreon.com/snackaomfilm

The Old Man & the Gun (2018)

Robban Redford har alltså sagt att detta blir hans avsked på film. Svanesången om man så vill. Nåja, vi får väl se. Jag säger bara ”Lex Clint”.
OM det nu är the final curtain som går här, så är det i så fall ändå med visst myspys. Redford som den gamle kåkfararen, rymningsexperten och bankrånaren Forrest. Han som inte rånar banker för att han behöver, mer för att han tycker om det! Typ! Dessutom är han den snälle rånaren. Som alltid skopar åt sig pengar med ett leende och dessutom får bankpersonalen att må bra av det! Sort of. Han träffar en änka, Jewel (Sissy Spacek, också hon på väg in mot Hollywoods dammiga arkiv), bjuder ut henne på dejt lite sådär som man gjorde förr. Allt andas lite dåtid, en svunnen tidsålder. Filmen utspelas i början av 80-talet, men skulle lika gärna kunna vara 60- eller tidigt 70-tal. Signerat regissören David Lowery, som jackat upp humöret och tempot en aning från hans förra A Ghost Story. Bygger på en tidningsartikel om en verklig Forrest, men som vanligt får man nog ta det mesta med en nypa sockersalt.

Som bäst i dialogerna mellan Redford och Spacek. Eller mellan Redford och hans ålderskumpaner Danny Glover och Tom Waits (ALLTID en fröjd att skåda på film). Ungtuppen, polisen och familjepappan John (Casey Affleck) blir besatt av att fånga Forrest och stoppa hans gentlemannaeskapader. Lättare sagt än gjort. Dock, den som väntar sig action och thriller blir kanske surt besviken. Kalla det istället en lugn dramathrillerkomedi. Redford sätter förstås avtryck i varje scen han finns i. Kanske är det också för att man omedvetet (?) tänker tillbaka på alla roller och filmer han spelat i? En njutning att hänga med honom och hans sandpappriga röst. Och som vanligt numera i modern tid ser Redford ut som hans hud sakta transformerat till slitstarkt läder. En mysig stund helt enkelt, där Redford gör en i grunden rätt svag film underhållande. En ganska stillsam och trevlig ritt in mot solnedgången ändå.
Om det nu blir så.

Robin Hood (2018)

Men för i helvete.
Jag kan svälja rätt mycket stupiditeter, men ibland får man ändå dra den där linjen i sanden. Behövs ännu en originstory om den glade stråtrövaren?? Hell no! OCH, om man nu ändå gör rullen…MÅSTE den tillverkas som en MTV-video och förse alla inblandade med ett mode som mer är Matrix och punk än..medeltid??! Fast det är klart, popcornskidsen av idag som bor i sin telefon och lever med Paradise Hotel som kvälls-tv, skulle väl sätta i halsen om en snubbe i gröna långkalsonger med fjäder i hatten plötsligt uppenbarade sig.
Men satan i gatan vad detta är rackigt. En Robin som ser ut som den 17-årige praokillen på ICA (Taron Egerton), en sheriff i Nottingham som ser ut som han klivit ur inspelningen av valfri nazistskurkrulle (ständigt denne Ben Mendelshon) och en Marion (Marian??!) som ser ut som en 2000-talssminkad dotter till en rockstjärna…vänta hon ÄR ju det! (Eve Hewson). Just det, Jamie Foxx är ju med också. Som kul snubbe och ”sidekick”. Joråsåatt.

Superduperskitochpannkaka detta. Till och med effekterna är rackiga (eldsvådorna!!). Alltså, nybörjar-skapade-på-min-första-dator-1986-rackiga. Hujeda mig. Ge mig Erron Flynn för tusan!
I gröna långkallingar.

Snacka om Film #188 – ”den gamle och pistolen”

The Påsk-Edition!
Vi äggar oss själva lite äggstra och pratar aktuella rullar nästan hela tiden; Jurtjyrkogården, Robin Hood (ja han!), Netflixnykomlingen The Silence…och så måste vi såklart uppmärksamma Robban Redfors sista (?) framträdande på vita duken i The Old Man and the Gun. Kommer han att göra en Clint, ljuga sig blå för att sedan dyka upp igen  om ett par år…??!

Veckans Lista tar span på rullar utan IMDb´s Top 250, finns det sevärda där? Klart det gör! Spånarna har varit frånvarande ett tag, men försöker sig på ännu ett framträdande. Hur ska DET gå?? Och sen…tja då blir det som vanligt ett jäkla snickesnack om allt möjligt högt och lågt. Du vet ju hur det funkar.
Get some!
OCH….marmeladen! Den lämnar oss inte!!!

Glad Påsk!

På patreon.com/snackaomfilm hittar du som vanligt äggsklusiva grejer, bonusrecensioner och annat fint tjattrande! Den här veckan ett filmsnack om en rulle som har viss bäring på helgen…om man så vill.

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film
Patreon: patreon.com/snackaomfilm

Overlord (2018)

Andra-världskriget-röj. Med en touch av rysligheter. Jorå, men sånt har man ju sett tretton på dussinet genom åren. Alla med den röda tråden att det oftast är rejäla B- eller C-produktioner. Här har Hollywood, och i synnerhet inte helt okände J.J. Abrams, sällat sig till producentleden och skyfflat in dollars. Vilket märks direkt. Plötsligt kvalar produktionen kanske till och med in på A-filmslistan. Natten före D-Dagen. En grupp jänkare är på väg i flygplan in över Frankrike, en liten förtrupp som har till uppgift att slå ut ett viktigt radiotorn i en liten fransk by. Och det måste ske innan gryningen nalkas och den Stora Invasionen sätter igång. Saker går (såklart) snett nästan direkt. Halva styrkan stryker med, och en liiiten grupp smyger vidare mot den lilla byn. Och där försiggår minsann skumma saker! Nazisterna håller till en slottsliknande byggnad med en massa otrevliga källare och kulvertar. Mystiska experiment utförs, oftast på den stackars bybefolkningen. Upp till filmens hjältar att fixa både radiomasten OCH sätta stopp för hemskheterna som utspelas. Extra hjälp fås av rättrådig och beslutsam ung tjej boendes i byn.

Rätt trivsamma knappa två timmar ändå. Stabilt hantverk, usla nazister, gott om eldstrider och röjig action i märkliga katakomber och skumma utrymmen. Zombieliknande dårar som lurar i mörkret. Ingen film du ska sitta och fundera på alltför mycket. Bara att hänga med på ”äventyret” en stund, och konstatera att ibland funkar kombon andra världskriget och skräckelement bra ihop (eller..ja så mycket skräck kanske det inte är dårå…men iaf.) Inga superstars i rollistan (Kurtan Russells grabb Wyatt Russell tar kommandot som ledare) och ibland är ju sånt rentav på pluskontot. Inget för historieböckerna, men väl underhållande för stunden. Ser snyggt ut.

Fantastic Beasts: The Crimes of Grindelwald (2018)

Lika förtjusad som jag var av första filmen, lika uttråkad blir jag av den uppföljaren.
På tok för lång, spretig och yvig på ett obra sätt. Första filmen fokuserade på Newt (Eddie Redmayne) och hans äventyr i 20-talets New York. Det var trivsamt, snyggt och lite lagom glädjefyllt engagerande. I alla för en annan som aldrig tagit till sig barnfilmerna om glasögonormen Harry Potter. Såklart att man någonstans ändå såg fram emot lite att åter hoppa in i Newts värld. Men ack vilken dikeskörning. Snyggt hantverk förvisso, effekterna är top notch och glider sömlöst in i backdropen framför Paris, som är dagens skådeplats. Grindewald (Deppen) har rymt och vill starta uppror. De ”goda” trollisarna vill ha skurken infångad till varje pris. Dessutom ska dolda släktförhållanden avslöjas och avhandlas. Rörigt och föga intressant säger jag. Bara ett stort ”jaha”. Varför är manuset så spretigt? Så ”överväldigande”? Som att det försöker ta stora tuggor åt alla håll…utan att lyckas. Vem kan vi skylla på? JAG skyller på J.K. Rowling som uppenbarligen fått hybris efter framgången med första filmen, och plötsligt trodde sig vara filmmanusförfattare av rang. För mycket som trycks in på på 134 minuter.

Stackars Eddie Redmaynes Newt blir förpassad till en bifigur, utan något vettigt att göra. Judd Law har försetts med stiligt helskägg och får vara en ung Dumbledore. Och Depp, tja han cashar in en av karriärens lättaste lönecheckar. Nix, detta tog plötsligt en synnerligen ointressant vändning. Kunde de inte bara ha låtit Newt få hållas med sina Nifflar…?
Helt klart bara för den mest inbitne av Rowlings världar. Booooring.

Hotel Artemis (2018)

Försvann den här rackarn i bakvattnet av Bad Times at The El Royale? Kanske. Futuristiskt (okej, inte sååå långt fram i tiden…typ 10 år) om ett oroligt Los Angeles med konflikter och upplopp. Mitt i staden finns Artemis, ettt safehouse för skurkar, de som behöver söka skydd, vila upp sig, och framförallt få sjukvård. Har man ett ”medlemskap” till ”hotellet” blir man också insläppt och får sina eventuella skador behandlade av The Nurse (Jodie Foster) och hennes sidekick Everest (Dave Bautista). Ålderssminkade Foster sköter ruljansen och har icke lämnat kåken på 20 år, visar uppenbara tecken på torgskräck så fort någon föreslår ett besök ut på gatan. Varför? Svaret finns förstås i manuset, och rullas upp ju längre filmen fortskrider. Dessutom vankas oroligheter i korridorerna när olika luriga typer plötsligt dyker upp. Och vad är det egentligen för klientel som huserar i de olika ”vilorummen” just den här kvällen…?

Standardaction som ändå behåller mitt intresse. Foster gör det också förvånansvärt bra som den lite oroliga bossen på bygget. Stör den halvrackiga ålderssminkningen? Nä, inte så mycket ändå. Och inte på ett sånt sätt som gör att fokus från storyn tas bort. Dave B gör en typiskt Dave B-roll. Men det är också funkis. Inte en rulle som vill berätta något nytt direkt, mer en lätt annorlunda story om en fristad för allehanda skumma typer..och vad som händer när ordningen och de noga utformade ”reglerna” åsidosätts. Plus att Foster, som ju annars är sparsam med sina framträdanden numera, funkar riktigt okej som filmens primus motor. Jeff Goldblum är också inknöad, men blinka till och du missar honom…typ.
Väl värt en titt, utan att vara asbra.

Shazam! (2019)

Vaga minnen från slutet 70-talet, början 80-talet. Läste serietidningen. Kommer ihåg att jag nog tilltalades av det märkliga faktumet att seriens huvudperson, den fjortonårige Billy Batson, kunde förvandlas till en tvättäkta hjälte bara genom att skrika ett ord. En superhjälteserie som var ganska ungdomsanpassad. Perfekt för en tonåring som en annan. När nu till slut Hollywood bestämmer sig för att plöja ned miljonbudget på filmatisering så är det såklart ett måste att kolla. Och hoppsan! Vilken go approach! Liksom Spider Man: Homecoming och Thor: Ragnarök satsar man på humor och lite lagom krejsiness. Svenske (!) regimannen David F. Sandberg (Lights Out) vet precis viken nivå det ska hållas på. Otvunget, frisk, MUSTIGT!

14-årige Billy har växt upp på fosterhem i Philly. Nu anländer han till ett nytt. Hittar sidekick i motormouthen Freddy. Och dessutom mer eller mindre snubblar han in i ”superhjältebranschen”, där han strax upptäcker att han har försetts med en märklig förmåga.  Tillsammans utforskar de alter egot/hjälten Shazams alla förmågor (mycket roligt avsnitt i rullen). Dagens skurk heter Sivana och görs av Mark Strong, Han är aldrig fel, oavsett i vilken skepnad och film han dyker upp i. Här kanske han inte få så där överdrivet mycket att jobba med…men en skurk är alltid en skurk. Filmen tillför inget nytt i genren, istället satsar den på gott humör och lite myshäng. Fullproppad med referenser till superhjältevärlden (tack vare Freddy). Zach Levi ser klockren ut som den stilande hjälten och har en kul utstrålning. Detta är verkligen mumma för DC, som nu kanske ändå kan se fram mot en ljusnande tillvaro i kampen mot Marvel. Den här rullen, plus piggelinpillret Aquaman, skapar förutsättningar för en lovande fortsättning på verksamheten. Kanske steget från det mörka och überseriösa, till det mer lättsamma och otvungna hejsanhoppsanläget, är nyckeln…?
Detta var mycket underhållande! Jag premierar!

 

Snacka om Film #187 – ”det är ett jävla larv!”

 

FULLMATAD med snickesnack denna vecka!
Vi har kutat på bio som om det inte fanns någon morgondag! Ett MUSTIGT gafflande om aktuella rullar! What´s not to like!?
Vem VINNER tävlingen där det gällde att samla ihop valfritt svenskt kvinnligt crew för en stöt??!
Vilka filmer vill vi se uppföljare på??!

Och vad har ett kannibalmuseum (!) med podden att göra??

Alla dessa frågor får sitt svar i just veckans avsnitt!
Get some!

Passa på att stödja oss på patreon.com/snackaomfilm!
Fint extramaterial bara ligger där och väntar på dig!
Seså!

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film
Patreon: patreon.com/snackaomfilm

The Sisters Brothers (2018)

Är man westernidiot så är man. Klart som det berömda korvspadet att en ny rulle i genren, med ett antal tungviktare i rollistan, inte får passera obemärkt förbi. Två bröder i 1850-talets Oregon. Levebrödet är att jaga upp folk och taga dem av daga mot betalning. Känslige Eli (John C. Reilly) och suputen Charlie (Joaquin Phoenix). Vilket par. Med för jäkla bra kemi mellan sig. Nu väntar nytt uppdrag, att jaga ifatt den märklige Herman Kermit (Riz Ahmed) som är på väg till San Franscisco med en ny ”uppfinning” som ska revolutionera den stekheta guldvaskningen som är på modet. En tredje part finns inblandad, John Morris (Jake Gyllenhaal), vars uppgift är att uppehålla Kermit så gott han kan på resan…tills bröderna Sisters anländer och kan sköta grovgörat.

Jaha ja. Det här var ju inte alls vad man först kan tro. Släng alla tankar om traditionell western. Mer drama är pangpang. Mer roadtrip genom den amerikanska vildmarken. Shootouts finns, och då smäller det sådär lite mer ”på riktigt”, ungefär som man kan tänka sig att det gjorde i verkligheten. Mer smällare än Hollywoods klassiska vinande av kulor. Pickadollerna träffar inte alltid rätt, kanske också som det faktiskt var på riktigt. Filmen är dessutom ganska obestämbar i sin handling, jag vet aldrig riktigt vad som väntar runt hörnet för bröderna i sin jakt. Allehanda märkliga händelser dyker upp då och då. Kanske är det också en rulle om hur Eli och Charlie kommer till insikt…hittar sig själva lite på den udda trippen? Regisserat av fransosen Jaques Audiard. På ett bra sätt. Han satsar på stämning. Oerhört snyggt fotad, detaljer och vyer som gör att jag tror på att det är Oregon 1851…fast filmen är inspelad helt på plats i Europa (Spanien, Frankrike och Rumänien). Detta var finemangs! En värdig rulle i westernfacket. Om än i annorlunda tappning. Slowcooking skulle man också kunna kalla det. Alla briljerar. Gott så!

 

First Man (2018)

Det räcker ju med att säga ”månen” så har man mig. Nästan varje gång. För en Apollo-buff som en annan är detta naturligtvis mumma för Måns! Lägger du dessutom till en regissör vars senaste rulle charmade brallorna av mig totalt…ja hur fel kan det gå då? Svaret är naturligtvis att det inte gör det. Damien Chazelle´s alster /biopic-sort-of om den förste mannen på månen har två triumfkort. Dels huvudrollen av Ryan Gosling som den introverte och nästan kliniske Armstrong. Kan det verkligen vara så han var på riktigt?? Kanske, kanske inte. Säkert lite sockrat för att få en bra rulle. Men jag köper det. Jag köper Armstrongs inre ”demoner” han brottas med, jag köper hans nästan fanatiska engagemang till projektet. Jag köper att hemlivet med hustrun Janet (Claire Foy) tar sina törnar (liiite synd kanske ändå där att Foy inte fick mer att jobba med) och jag köper att Gosling är den rätte skådisen att gestalta astronauten. På ytan känslokall men ändå med ögon som berättar så mycket.

Och sen har vi  det visuella, det tekniska. Det jag ser framför mig. Det är som att vara med ombord. Att vara ute i rymden. Att höra varenda plåtbit skramla, varenda mutter gnissla. ”Rymdporr” i sin bästa beståndsdel! Apollo-projektet rullas upp under tiden vi följer Armstrong i hans yrkesliv och hemliv. Allt mynnar förstås ut i den historiska månlandningen 1969, och trots att jag sett de scenerna säkert 1000 gånger i olika filmer är det det lika fascinerande varje gång. Här firar 60-talets tidstypiska detaljer och markörer stora framgångar. En ytterst välgjord rulle, som trots den stela ramen ger en ny dimension till Neil Armstrong och dennes bedrift. En film som (faktiskt) berör. Kanske inte alla dock. I min bok dock en av 2018 års toppfilmer.

Hell Ride (2008)

Nånstans längs vägen försöker jag ställa mig frågan om kanske dagens upphovsman, Larry Bishop (manus/regi), tillverkat rullen med en sorts glimt i ögat. En tanke han haft att skoja till det, sketcha till det, som typ en spoof på genrens allehanda filmer. Men smärtsamt nog konstaterar jag att så nog icke är fallet. Rullen VILL verkligen vara cool, hård och ökendammigt stentuff. Och det bara faller, faller, FALLER och krossas likt ett rått ägg mot asfalt. VEM greenlightade detta dravel?!? VEM tyckte att det var en himla bra idé att låta denne Bishop få hållas med ett manus som stinker så illa att det blir jobbigt att titta. Och VAD har denne Bishop på Quentin Tarantino som gör att HAN lånar ut sitt namn till producentledet för denna stinkbomb??!

Staplade scener utan mening, en rörig soppa om några motorcykelgäng i luven på varandra, en rackig syn på alla kvinnoroller, värsta lågbudgeten jag sett på länge (är rullen inspelad bland några skjul i ett grustag??!). Lägg därtill, förutom knasbollen Bishop själv i huvudrollen, trötta föredettingar som Michel Madsen, Dennis Hopper, Vinnie Jones och David Carradine (i 40-sekundersroll). Nämen hallå, vad ÄR det här för skit!!!?? Det finns inga, jag upprepar INGA, förmildrande omständigheter som gör att man vill kalla det här en film. Skit ska skit ha! Pestflagg hissad!

(japp, nu kommer den asförbannade kaninen med puffran fram igen!)

The Highwaymen (2019)

Hur många storysar om Bonnie & Clyde finns det i filmvärlden? Ett antal såklart. Alltifrån den nästan ikoniska Bonnie & Clyde från -67, till ett antal tv-filmer och senast en serie (2013). Gemensamma nämnaren för de flesta? Majoriteten väldigt romantiserande och sportar ofta fram den brottsliga duon som några sorts hjältar. Här nu en omvänd version av hela historien om jakten på Barrow-ligan som härjade i depressionens USA runt 30-talets mitt. Ännu en BOATS således.

Vi får gamle Kevin Costner som den tuffe och kliniske fd Texas Rangern Frank Hamer, vilken kallas in för att leda jakten till ett slut en gång för alla. Hamer har en enkel lösning, det håller icke att gripa illbattingarna. De måste avlägsnas från jordens yta. Motvilligt ges mandat för planen, och Hamer ger sig ut på vägarna. Snart har han dessutom sällskap av gamle radarpartnern från Ranger-tiden, Maney Gault, i Woody Harrelsons skepnad. För jäkla stabilt ändå med Harrelson och Costner. De bjuckar på bra kemi och skön (?) stämning mellan sig. Lagom gnabb. Av själva Bonnie och Clyde ser vi inte så mycket. De flipprar mest förbi i olika scener, ofta ganska suddiga i bilden. Deras ansikten syns aldrig ordentligt förrän i filmens absoluta slut. Ett grepp som känns naturligt eftersom filmens fokus ligger på poliserna och deras jakt. Frank Hamers änka Gladys hade nog varit nöjd med filmen om hon levt idag (1968 stämde hon filmbolaget Warner efter premiären på Bonnie & Clyde eftersom hon ansåg att Hamer och Gault mer eller mindre framställdes som hatiska fanatiker. Målet gjordes upp i godo). Filmen är lång. Kanske för lång. Möjligen hade regissören, stabile John Lee Hancock, lite svårt att killa sina darlingar. Men visst är det snyggt hantverk. Tidstypiska detaljer, markörer, som gör att jag tror på att jag är i sydstaterna 1934. Mer drama än action. Kanske försöker ändå rullen hålla sig så nära den möjliga (?) verkligheten den kan. Extra bonus är dessutom att slutscenerna är inspelade på exakt den plats där den verkliga historien fick sitt våldsamma slut.

Känns som en riktig biofilm, trots att det är Netflix som lagt rabarber på distributionsrätten. En sittning som ger bra återbäring i form av rutinerat skådespeleri och gött produktionsvärde.

Snacka om Film #186 – ”mintsmak på kulorna?”

Och våren bara smäller till!
I poddstudion har vi uppenbara problem att släppa det här med båtgodis, vilken färg på kulorna…och hur de smakar!

Drösvis med zombies på Veckans Lista.
Fiffi på Färöarna.
Vi kärleksbombar Sven-Bertil Taube (!)
Moi kollar ”retro-sci-fi” i modern tappning.
Kevan C´s nya rulle handlar om poliserna som jagade Bonnie & Clyde, stor premiär på Netflix…,The Highwaymen…vi har såklart kollat in!

Andra viktiga frågeställningar; heter det navkapslar nuförtiden?
Måste man verkligen ha kläder på sig vid poddinspelning?

Dessutom; tävla och vinn!
Hitta på ditt eget heist-gäng (sort of) och dra hem filmen ”Widows” på bluray från Fox Home Entertainment! Släpps 8/4!
Get some!
Passa på att stödja oss på patreon.com/snackaomfilm!
Fint extramaterial bara ligger där och väntar på dig!
Seså!

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film
Patreon: patreon.com/snackaomfilm