Three Billboards Outside Ebbing, Missouri (2017)

Rullen med kanske vinterns märkligaste titel?
Omtalad, omskriven, belönad till höger och vänster. Indiefilmen flyttar in i de stora salongerna?

Martin McDonaghs (In Bruges) blott tredje (känns som han varit med hur länge som helst!) film tar avstamp i sorg och förtvivlan och ilska. En fenomenal Francis McDormand är Mildred som sörjer sin mördade (!) dotter i den lilla staden Ebbing. Polisutredningen har kört fast, inget händer. Förutom att dagarna lunkar på som de alltid gjort. Mildred tar till oanade metoder, hyr ett par gamla billboards och smäller upp provocerande kommentarer, främst riktade till stadens polischef Willoughby (Woody Harrelson). Det blir också början på en serie händelser som gör det här till en rulle man inte skådat på år och dag. Min kära podd- och bloggkollega Fiffi uttryckte det kanske bäst; ”efter introduktionen av rullen tar regissören en elvisp och rör runt i smeten…plötsligt har alla spelregler ändrats!” Precis vad som händer. Vi har ett drama som plötsligt blir svart komedi (i de stunderna påminner det rejält mycket om Coen-humor), sorg, förtvivlan..och så plötsligt lite spänning. På ett närmast magiskt (ja ok, lite magstarkt ord kanske..men ändå) sätt visar McDonagh att vi alla är människor..även de som från början är utpekat skurkiga..och även de som är de goda…när historien startar. Hur mycket kan man leva i sin egen värld, och sorg, innan man tvingas inse att även andra lider av situationen…?

Den som förväntar sig ren komedi, eller rent drama…eller för den delen en thriller…blir kanske lite konfunderad. Rullen spänner över så många olika genrer så jag nästan blir yr i skallen. Turerna och vändningarna är galet oförutsägbara. I alla fall hos mig. Eftersom jag gillar Martin McDonagh kaxiga berättarmix, Frances Mcdormands bitchiga though-as-nails-Mildred, Woodys godmodiga men pressade polis, Sam Rockwells (hans bästa roll??) rasistiske poliskonstapel Dixon…och ja..hela den aura av melankoli, sorg och humor som finns förpackad här…har jag självklart inga problem med att sugas in hela tillställningen. Kanske jag till och med blir lite snopen av slutet…känslan är ju att man vill hänga så mycket det bara går med Mildred och alla de andra i hennes omgivning. Trots de absurda och långt ifrån gemytliga situationer som uppstår.

En mänsklig film. En dramatisk film. En rolig film.
En förbannat bra film. Lätt en av 2017:s allra bästa.

 

I det vintriga #124 av SoF-podden höjer vi rullen ordentligt till skyarna. Lyssna gärna här.

Annonser

Snacka om Film #124 – vampyrfritt på Öland!”

 


Frågorna vi ställer oss i det vintriga #124:

– Är Öland säkert?
– Är Matt Damon charmigare som lilleputt?
– Varför vill vi inte se om filmerna på veckans list-of-the-week?
– Får vi battla den här veckan???
– Vad står det på billboardsen i Missouri?

…och var är Nicole född egentligen?!?

Hooka upp med oss på film@sofpodden.se
Varför inte ge oss receptet på DIN favoritsemla…??

Get some!

Peace, Love and Garlic!


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

Table 19 (2017)

När är det Anna Kendrick-läge? Svar: det är alltid Anna Kendrick-läge. Så, tjoff in med denna komedi.

Eloise (Kendrick) laddar för att vara maid of honor på sin äldsta väns bröllop. Allt skiter sig när hon blir dumpad av pojkvännen, tillika brudens bror. Tufft läge, ska hon ens gå på bröllopet? När hon väl kommer dit det är hon förpassad till ”bord 19”, stället där man sätter de individer som bjudits in av artighet trots att ingen vill ha dem där. Såklart dröjer det inte länge förrän de alla börjar bonda, givetvis efter de obligatoriska pinsamma ögonblicken och de ansträngda konversationerna. Och vad är det för mystisk snubbe Eloise plötsligt får span på där i festvimlet…?

Absolut inget nytt under solen här. Ett manus av stabil-bröderna Duplass (!) som mixar lite bananskalshumor med mörkare dramatiska vibbar. The losers club går med höga huvuden ut ur det hela så att säga. Kendrick dominerar förstås sina scener, i övrigt hittas namn som Lisa Kudrow, Stephen Merchant (alltid en höjdare!), Craig Robinson och veteranen June Squibb i rollistan.
Fjäderlätt romantik med lagom mörka undertoner. Eller om du så vill; mestadels mystrevligt utan att lämna några större intryck.

Är filmen värd en trea? Antagligen inte.
Får filmen en trea för att Anna Kendrick är med? Troligen.

Unlocked (2017)

Det är ju sen gammalt här på bloggen att Noomi Rapace och Flmr inte är de bästa kompisar. Styltigare svensk skådis i internationella rullar har väl sällan skådats. Och engelskan ska vi inte ens nämna. Fast nu gjorde jag ju det iaf. Damn.

Nåväl, förvånande nog rullar nu här en thrilleraktig skapelse in från höger, innehållandes just Noomi! I huvudrollen också gubevars! Så vad har vi här då? Spelplatsen är London och Noomi är Alice, född i Europa (förklaringen till accenten fixad) men uppvuxen i Amerikat, och därifrån värvad rakt in i CIA för att bli utbildad till den vassaste förhörsledare man skådat i leden. Typ. Men GIVETVIS bär hon också på tung backstory, vilken i sin tur gjort att hon hoppat av sitt kall för att istället köra skrivbordstjänst i ett community för invandrare i London…givetvis under CIA´s beskydd då tanken är att hon ska tjalla ifall skumma individer passerar hennes skrivbord. Ödet gör dock att hon snart kastas in i sitt förra gebit, och plötsligt är det som vanligt…vem kan man lita på och vem drar valser så näsan växer…?

Jamen detta var ju för tusan rätt underhållande! och vem, VEM, kunde tro att Noomi skulle steppa upp och dominera som hon gör?!? Hon kör helt enkelt en Jason Bourne…sort of…och kommer undan med det! Har hon hittat sin nya formel? Stenhård bister badasshjältinna? (och nej, jag räknar inte in Prometheus där….)
I övrigt då? Jo, en story som twistar sådär lagom i sitt raka, linjära, berättande. Det är ändå något visst med underrättelsefolk i kostym som väser ”the London section has been breached…!!” Bra krut i actionsekvenserna, herr regissör Michael Apted (ja, den gamle veteranen!) vet hur man sysselsätter stuntfolk så det ser verkligt ut. Vi får också gedigna insatser av Toni Collette, John Malkovich, Michael Douglas och tusan om inte Orlando Bloom hoppar in och tar ett par minuter också! Var har han varit?? Överlag en ganska ”ordinär” thriller om terrorhot och dubbelspel, försedd med ett klassiskt jaga-mot-klockan-slut.  Men jag har aldrig tråkigt här. Och hittar till och med nöje i Noomis insats. Det är kanske det mest oväntade!

Stabil rulle i all sin klyschighet.

The Meyerowitz Stories (New and Selected) (2017)

Är regissören och manustjommen Noah Baumbach vår tids Woody Allen?
Allens arvtagare vad gäller tragikomiska skildringar av dysfunktionella familjer, gärna med New York som bakgrund i bilderna? Tillåt mig lansera den teorin.

Här ytterligare således en rejält mustig historia där gamle Dustin Hoffman är konstnärspatriarken Harold som gärna vill vara större än han är, eller varit. Han kan inte förstå varför omvärlden inte vill ge honom det erkännande han förtjänar. Matthew (Ben Stiller) och Danny (Adam Sandler) är de två vuxna sönerna som under knappt två timmar tvingas göra upp med sin familjehistoria när hela barnaskaran, vi lägger till en bräcklig och försynt syster Janet (Elizabeth Marvel) också, strålar samman i New York. Dessutom finns Harolds nya fru, den flummigt virriga Marueen (Emma Thompson) med på ett hörn.

Laddat för rejäl ångest och självrannsakan och förebråelser och allmänt dramatiskt utspel när alla går i klinch med alla. Hoffman är förstås som fisken i vattnet här, som att han aldrig spelat annat än försmådda gamla självutnämnda genier. Stiller, som varit i Baumbach-land förut och visat stabilitet, ger ännu ett exempel på att han inte bara fungerar i renodlade komedier. Dessutom får alla som har för vana att muttra över gamängen Sandler ta och bita sig i tungan en extra gång. Återigen visar Sandler att han har ett liv bortom flåshurtigheten och slapsticken. Allvarsamheter med en smula ledsamheter. Inga problem för lustigkurren Sandler. Kort sagt, alla inblandade visar vad de går för. Liksom unga Grace van Patten som får vara dotter till Sandlers  figur.

”Som vanligt” hostar Baumbach upp en otvungen dialog med mörka sidor, förebråelser och konflikter och ett manus där du inte riktigt kan vara säker på vilken väg det ska ta. Allt givetvis lite lagom snyggt inklätt i humorns tecken. Men inte hela tiden, tacksamt nog. Ibland lämnar storyn det kufiska och ”akwarda” för att bli sorgesamt och melankoliskt. Det är svårt att hålla sig helt opåverkad av dessa lagom trasiga själars (speciellt sönerna) försök till uppgörelse med en pappa som kanske inte var där när han som mest behövdes. Hur förhåller man sig till en pappa som man avskyr för sin egoism…samtidigt som man någonstans älskar honom för att han är just..din pappa..? Och hur bryter man ”fadersarvet” för att själv inte hamna i samma sits med sina egna barn?

Finstämt trots dramatiken och de hårda orden. Baumbach levererar igen. Mycket bra detta!

 

Flmr´s Topp/Flopp 2017!

Nytt år! Nya filmupplevelser!

Som vanligt (7:e året) börjar vi bloggåret med en liten tillbakablick på filmerna som upplevdes under 2017. Också som vanligt gäller att detta inte handlar om de bästa filmerna som gjordes 2017, utan istället de som upplevdes 2017….oavsett produktionsår (topplistan för 2017 kommer ju traditionsenligt lite längre in mot våren). Med andra ord, de rullar som gav jubel och mys..och de som gav mutter och gurgel och kanske i vissa fall avsky.

Men först som vanligt lite nördig stats:
Under 2017 skrev jag om 166 filmer. Mest poster hittas i oktober, och den lataste månaden är tydligen december (pysslade väl med julfix och trix istället). Dessutom påverkas hela året i bloggform av podd-projektet Snacka om Film som tar sin beskärda del av tiden (som vanligt numera).
På betygsfronten fortsätter snittet att ligga på moderata siffror, i år landade det på 2,9 (samma som 2016) och tittar vi på bloggen totalt ligger den siffran kvar på 2,8 sedan 2016.
13 st usla betyg (1) har delats ut, och när det gäller fullpoängare (5) ökade statsen med 1 film till 4 st. Min princip, att en femma bör delas ut endast vid en upplevelse som rocks my world, står fast. 52% av filmerna har fått en 3:a, men återigen…en bra film är en bra film är en bra film. Eller hur?

Biobesöken har varit ganska lätträknade, film är bra på bio…men absolut inte bäst. SF:s reklam ljuger naturligtvis, liksom att deras biljettpriser får många av oss att sucka. 3D-trenden fortsätter att vara ett djävulens påfund, och låt oss alla (?) be till valfria makter att trenden så småningom ska dö ut.

Nog om dessa glädjedödare.
Nu kollar vi in filmerna på Flmr som renderat mest känslor under 2017!

___

Fina Listan: Winners

___

Fula Listan:

___

Till sist….

TV-serier tar allt större plats i vår tillvaro. En hel djungel därute, och att välja kan vara nog så svårt. Här ett par (fina) exempel på vad jag njutit av under 2017: Big Little Lies (2017), Mindhunter (2017), The Handmaidens Tale (2017), Lethal Weapon (2016), Ray Donovan  (2013), Stranger Things (2016), Dirk Gentlys Holistiska Detektivbyrå (2016).


Precis så är det.
Som det ska vara. Höga fina berg och djupa bottenlösa dalar.
Nu är det bara att köra vidare.
2018 har precis lämnat startblocken och jag hänger på!

Get Some!

 

 

Wind River (2017)

Sicario och Hell or High Water, stenhårda samhällsbetraktelser med brutalt thrillervåld. Lite av upphovsmannen Taylor Sheridans signum kanske?
Här kommer tredje delen i hans American Frontier-trilogi, och nu tar han dessutom hand om regipinnen själv.

I ett vintrigt och ödsligt Wyoming hittas en ung kvinna, en native american, mördad, våldtagen och skändad. Eftersom det inträffat i ett av de många indianreservat som finns i landet, faller lotten på FBI att utreda fallet. Unga agenten Jane (Elizabeth Olsen) skickas ut i vintermoset och får viltvårdaren/rangern/spåraren Cory (Jeremy Renner) som sidekick. Jag antar att det går att se på den här rullen på två olika sätt. Antigen väljer man att ta den för den thriller/mordhistoria den stundtals faktiskt är…eller också ser man den som ännu ett inlägg av Sheridan om tillståndet i dagens USA. Även om manuset är hittepå, har Sheridan belyst ett problem som är högst påtagligt i verkligheten. Slår man lite i rullorna finns det varje år dussintals med mord- och våldsfall mot unga kvinnor i reservaten som sällan eller aldrig klaras upp. Och aldrig får den uppmärksamhet de borde.

Jane från FBI upptäcker ganska snart att det är svårt att bedriva en utredning när det nästan inte finns något att gå på och den lokala misstron mot myndigheter är så utbredd. Den tillfällige partnern, och dagens tyste hjälte (but of course), Cory blir den som sakta lotsar Jane in i mörkret bland de vita vidderna. Och självklart är också Cory försedd med en backstory som gör att han här ser tillfälle till försoning och förlikning.

Så, en solid rulle igen från Sheridan. Okej, kanske inte lika omvälvande som sina två föregångare i den fristående trilogin. Men samma mörker och hopplöshet. Man känner oro i kroppen ju längre man tittar. Och detta menat på ett bra sätt alltså. Det sociala dramat mixas med tung thriller, och när våldet dyker upp sker det ofta hårt och brutalt. Alla som är bekanta med Sheridans tidigare alster kommer ju såklart att känna igen sig. Renner och Olsen är klockrena i sina roller. Bra sampel också, även det tysta och dialoglösa. Även om fokus möjligen ligger lite mer på Cory och hans bagage, gör Olsen det jäkligt bra…som ”inkastad” kvinna i ett mordfall..på en ogästvänlig plats där medömkan och samarbete inte hör till vardagen direkt. Samma ödesmättade ton som i de andra två rullarna, samma uppgivenhet som anas runt hörnet. Det som möjligen gör att dagens rulle ändå placerar sig som nummer tre i rangordningen (iaf hos mig), är det faktum att den lägger mycket tid på att återge den långsamma hopplösheten..för att sedan lite väl snabbt ta sig till finalen och klimax. Men, kanske den känslan kommer att ändras vid en återtitt. Så bra är den ändå.

Betygstrean blir blytung. Återigen en synnerligen engagerande rulle från en jäkligt intressant manusförfattare!

 

I SoF-poddens #123 kastar vi lite mer snöbollskärlek över rullen. Lyssna gärna här vetja.

Snacka om Film #123 – ”oj!”

 

Januari fortsätter att smyga sig på!
I veckans #123 tänder vi upp poddstudion med mysbelysning och bjuckar på musik!
Filmfavvolåtar!
Hur många finns det egentligen??

Fiffi har spanat in bräcklige Ted på bio och Steffo åker till London och träffar Noomi!
Dubbelsvenskt i kuddhörnan alltså!
Fånspånarna bjuds på en rejäl resa…och så undrar vi förstås varför Hawkeye smyger omkring i ett vintrigt Wyoming…!?

Kämpa ned oxveckorna ihop med oss!
Heja!

Hur ser din filmvinter ut?? Berätta för oss på: film@sofpodden.se

Peace, Love and Movietunes!

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

Better Watch Out (2016)

Obehagligheter i juletid glider in lite sent från vänster.
Lugna villagatan rustar för jultider. Hos familjen Lerner behövs barnvakt (igen!) till tolvårige Luke när päronen ska på partaj. Unga Ashley steppar upp, som kvarterets go-to-girl hon ändå är i sammanhanget. Perfekt tycker dessutom Luke, som självklart är sådär lagom småkär i sin barnvakt (it´s a classic).

Från en lagom mysig hemmakväll framför tv:n tas snart raskt steget över till betydligt jobbigare saker när någon eller några uppenbarligen bestämmer sig för att utsätta Lerners hus för en äkta homeinvasion såhär i juletider. Panik, oro och så småningom mod behövs hos Ashley och Luke när saker verkligen börjar skita sig. Vad som dock är värre är att plötsligt verkar utvecklingen inte riktigt ta den väg som ”normala” homeinvasions på film brukar göra. Tufft läge!

Lagom traditionell start på rullen. För att sedan övergå i överlevnadskamp där framförallt Ashely (Olivia DeJonge) får visa vad hon går för. Unge Luke (Levi Miller) visar sig dessutom ha ett oanat register att spela ut.
Bäst i första hälften, när manus fortfarande inte visat vilken väg det tänker ta. Sen blir det mer klassisk katt-och-råtta över det hela. Dessutom drar sig inte regimannen Chris Peckover för att göra det rejält gorigt, kanske till och med på gränsen till onödigt blodigt. Spänningen ersätts så att säga av visuella hittepårysligheter. Inte direkt kackigt, men inte heller asbra. The Babysitter hade mer av den svarta humorn som gör sig så bra. Den här rullen tar kanske sig själv på för lite stort allvar. Litet plus måste förstås ändå delas ut till storyns turnaround, som inte känns sååå vanlig.
Dessutom är Olivia DeJonge riktigt tuff!

Valerian and the City of a Thousand Planets (2017)

Det finns tillfällen då jag tycker om Luc Bessons galna fantasi och hans förmåga att visualisera sina nedklottrade ideér. Sen finns det också tillfällen när jag blir trött på hans svulstiga och överladdade spektakel där ingen nånsin hört talas om less is more. Dagens film får nog vara den där som ligger i en liten fåra mellan de här två vägarna.

Det finns en del som är lätt att tycka om i Valerian….Bessons oförställda glädje när han fritt får bygga helt nya världar och hur han låter filmens inledning vara en både visuellt snygg hyllning till människans steg ut i rymden och ett sorts finstämt collage över kontakten med främmande livsformer genom åren. Men sen…tja..nja..hmm.
Kanske är ändå epitetet ”fläskigt seriealbumsäventyr” en bra liknelse? Filmen bygger ju trots allt på ett sådant, tror banne mig jag till och med läste något av dem en gång för länge sen. Vi har alltså ”agenterna” Valerian och Laureline som reser runt i ett fräsigt rymdskepp och avvärjer hot och faror. Nu finns sådana mot den märkliga staden/rymdstationen Alpha. Ett hot som uppenbarligen kan vara slutet för alla raser i universum.

Filmens största problem är inte storyn, den tar jag med en nypa salt och låter mig istället underhållas de gånger det faktiskt går att göra det. Jag kan förlåta Bessons alla utsvävningar och hans galna CGI-bonanza. Det går liksom att bokföra på ”knasig bagatell-kontot”. Det går att hitta små korn av lite knäpp underhållning här, om man vill och har ett förlåtande öga till Besson..som dessutom snor friskt från varenda spejsig rulle som paraderat förbi under de senaste 20 åren. Nej, det som stör så inihelvete är hur rollerna är castade. Vad fasen gör Dane DeHaan här?? Han är så totalt fel som Valerian! Överspel, underspel, mutterspel. You name it. Lika rätt som han faktiskt var i A Cure for Wellness…lika fel är han här. En sorts romantik ska uppenbarligen spira mellan Valerian och hans sidekick Laureline (Carla Delevingne), men det funkar inte alls. Devingne spelar skjortan av DeHaan i varenda scen. Varför fick inte hon vara huvudpersonen?? Hon klarar sig bra mycket bättre! Och vem i helvete tyckte att det var kul att slänga in Rihanna i en biroll!? Lägg till detta en tröttsam Clive Owen med noll bad guy-karisma…aouuch!

Njae…det filmen tar in på karusellerna..förloras lite på slänggungorna. Det må vara fart, färger och galna effekter..i sina bästa stunder är Besson inte jättelångt från min favvo Det Femte Elementet…men överlag blir det ganska oengagerande ju längre storyn rullar på. Och jag ger faktiskt DeHaan större delen av skulden. Han får på tok för mycket plats i förhållande till vad han klarar av att hantera. Det känns helt enkelt inte naturligt. Om det nu nånsin kan göra det i en överspelad sci-fi-rulle utan hämningar….?

2000-talets Barbarella…? (sort of)

The Vault (2017)

Regissören/manusmannen Dan Bush borde göra en note to myself inför framtiden; försök aldrig göra en fullängdare av material som håller för högst 60 minuter. Om ens det.

Sällan har väl just denna känsla varit så uppenbar som i dagens rulle.
Lugubert sällskap med syskontrio i spetsen tar över en bank. Gisslansituation, och rånare som är ute efter de stora stålarna. Varför inte de rikedomar som göms långt nere i det gamla valvet i källarn. Det som ingen vill låtsas om.

Okej, man måste ändå gilla upplägget till en början. En till synes ”vanlig” heistrulle som lite lagom sakta ska leta sig in i en helt annan genre…den betydligt mörkare och lite rysligare. Problemet för sagde Bush är att han inte har tillräckligt intressanta karaktärer (eller ett driv i storyn) att jonglera med. Rånarna leds av två systrar plus en bror..och samtliga skådisar är så attans svaga att det är stört omöjligt att för en sekund jobba upp någon som helst sympati för dem. Clint Eastwoods dotter Francesca är av dem, och har hon tänkt sig att följa i pappas spår behövs nog både bättre omdöme av rollval och kanske lite jobbande på talangen. Å andra sidan är det inte lätt i ett manus som svajar så mycket. Utdragna scener, klyschiga scener (alltså mer är normalt) och framför allt inga som helst intressanta vinklingar. En rutinerad filmgloare har storyn klar för sig 15 minuter in i rullen. Då har man också fått James Franco inplockad för en kaffekvart. Kunde ha blivit bra..blir nu mest ett ”jaha”. Här hade manuset tjänat på liiite mer finess och finlir.

Allt blir lite för uppenbart lite för snabbt. Och när det väl skiter sig ordentligt klarar inte rullen av att fixa det ända in i kaklet.
För att inte tala om slutet som kanske är ännu sämre än sina föregående 90 minuter.
Nej, detta var icke bra alls.

Snacka om Film #122 – ”persikan”

Julen är historia, 2018 är inringt och allt börjar bli precis som vanligt igen.
Vi smyger såklart igång poddåret med den fruktiga #122:an.
Wolverine sjunger, Snygg-Armie…eh..snyggar sig, James Bond är hillbillygangster, Sam the Man (who??) får lite kärlek…och ett helt gäng tuffa tjejer brottar skiten ur varandra!
Jodå men vi lovar…allt ÄR som vanligt.
Typ.
Plus att du kanske får en helt annan syn på persikor.
Mailboma oss på film@sofpodden.se
 
Nu börjar oxveckorna!
Kämpa!
Peace, Love and Handgrenades!

Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

Snacka om Film #121 – ”tugga på ljummet vatten”

Tjo!
Vi stänger 2017 med en titt i backspegeln. Vi försöker sammanfatta det filmiska året som gått med diverse mer eller mindre tramsiga listor. Det blir synnerligen subjektivt, galet spekulativt och ytterst ytligt…men vaddå…det är ju VÅRA listor!

Vem vinner i tävlingen från förra veckan!?!
Vi drar vinnarna rakt upp och ned i avsnittet! Vilka lyckliga skitar får varsitt ex av American Made på bluray? Som vanligt tackar vi Universal Sony Pictures för godsakerna!

Nyårshälsa till oss på film@sofpodden.se

Nu kommer 2018!
Vi åker vidare!

Peace, Love & a Happy New Year!

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film