I.T. (2016)

Stackars gamle Bond. Han fortsätter knalla runt med swag i filmer som huserar eoner från de stora strålkastarna.
Idag i en hopplös rulle som känns som att den är gjord sisådär 20 år försent.
Hade det varit -96 idag hade manuset legat helt rätt i tiden och dessutom hade Michael Douglas haft huvudrollen.

Istället är det alltså Pierce Brosnan som snubblar runt här som en sorts flygindustrimogul och selfmade miljonär vid namn Mike Regan. Fru och dotter och vräkigt hus…och tillhörande lite besserwisserattityd. Problem (SÅKLART) när Regan behöver fixa upp wifi-systemet i villan och tar in it-snubben Ed. Det tar typ 13 sekunder och sen har vi fattat att Ed är en fullblodspsykopat och stalker (SÅKLART). Inte blir det bättre av att datanissen kärar ned sig på avstånd i Regans dotter, och när gubben själv ryter ifrån om just detta och meddelar att här ska minsann inte utspelas någon tramsig romans…ja då går FÖRSTÅS Ed bananas och börjar terrorisera familjen på de bästa sätt han kan; genom datotrix och manipulerande med vräkvillans alla elektroniska system.

På allvar; görs det fortfarande filmer om försmådda och inåtvända datanördar som blir livsfarliga stalkers??! Känns oerhört passé och just någonting som hör hemma på 90-talet. Manuset är ett träsk av  förutsägbara klyschor och uppställda checkpoints. Alltså, det går inte att se på filmen utan att bli förbannad. Var i helvete har man hittat den här storyn? Kanske i någon byrålåda när ett producent-kontor i Hollywood skulle rensas ut…? Sen har man slängt in en regissör, John Moore, som mer eller mindre sabbade senaste Die Hard-rullen. Illa.

syns ju lång väg att det är en galenpanna

Hopplöst. Ta mig fan. Lite synd också att se gamle Brosnan vara förpassad till skit som detta. Kanske han istället skulle pensionera sig och sitta på nån veranda med en mörk Guinness i näven och kontemplera över livet. Känns betydligt värdigare än detta. Slutet kan vara ett av de tamaste jag skådat på evigheter, när man nu lagt ned tid på ett 95 minuter långt manus. Så låter man alltihop sakta pysa ut som ur en halvsladdrig ballong. Och vem i helvete godkände manuset?? Har vederbörande inte sett Cape Fear?!? Rena stölden ju! Svenske tomten Michael Nyqvist dyker förresten upp, något som inte svenska dvd-omslagen är sena att utnyttja då hans namn står främst ihop med Brosnans. Nyqvist är alltså med i bild runt 12 minuter (ja, jag räknade..sort of). 12 minuter. Men han får ju i och för sig svära på svenska en gång.

Hopplös soppa detta.
Förlegad och förbannat omodern historia, trots sina flashiga wifi-system.

Wind Chill (2007)

Emily Blunt är ju en sån där tokbra skådis som jag noterat i min bok för länge sen.
När man då mer eller mindre snubblar över en av hennes tidiga alster i karriären, känns det ju rätt självklart att ta sig an denna.

Här är hon rätt och slätt ”the girl”, som ska ta sig hem över jullov från universitet och studier. Studentkassan tillåter icke flygbiljett så samåkning medelst bil står på programmet. Nu har hon ju själv ingen bil, men en liten annons på en anslagstavla senare är DET problemet löst när ”the boy” hör av sig och erbjuder en plats i bilen. Färden går österut i takt med att julvädret blir sämre och sämre. Ansträngd konversation, lite lökigt, lite fånigt, några små tafatta försök till flirtande av den manliga delen i duon. Ett besök på ett besynnerligt mathak längs vägen leder så duon in på en ödesdiger avfart. Eller rättare sagt, den manlige chaufförens envisa inställning att det går bra mycket snabbare att ta ”den där genvägen” han hört talas om. Den som ska spara både tid och bensin.
Synd då bara att ingen varnade paret för att vägsträckan är ökänd i trakten för sina många olyckor genom åren…och att de som fallit offer fortfarande sägs ströva vägen vid väl valda tillfällen….Hoppsan.

”vaddå!?? inga dubbdäck…!??!”

Mnja, detta beskrivs som en ”spöklig historia” mer än en rysare, och det är nog tur för filmen det.. För speciellt rysligt blir det inte här. Självklart dröjer det inte länge förrän parets bil havererar i en snödriva och fastnar. Vad göra? Normala människor i levande livet skulle nog kanske ändå tillsammans ha börjat vandra tillbaka längs vägen de kom ifrån (sååå länge hann de ju faktiskt inte åka på den ödsliga vägen). Nix, istället ska det väntas på undsättning i form av (kanske) förbipasserande bilister. Så där sitter de till en början, med motorn på och värmen på högsta nivå. Tror du det dröjer länge innan det konstigheterna rullar igång…?
Precis.

Som sagt, sällsamma spökligheter blandas med en murrig backstory om vad som en gång i tiden hänt längs vägen. Lägg till detta ett par typiska ologiska beslut, såna som bara tas i filmer av den här typen. Ibland kan det ju också funka för all del. Dock inte fullt ut här. Vår tjej Emily B gör förstås vad hon kan med sin roll, men den är kanske ändå FÖR mallad in i det typiska B-filmsfacket för att bli ihågkommen. Hennes motspelare (Ashton Holmes) kämpar också på med manuset, men det blir lite som det blir med den här storyn som inte känns supersolid. Ett par ganska intetsägande utsvävningar i det övernaturliga/backstoryn hjälper inte direkt till.

Börjar lovande, blir gradvis lite sämre och stannar till slut på ett ynka ok för stunden.
Och då är jag nog snäll.

The Autopsy of Jane Doe (2016)

the-autopsy-of-jane-doe-2016-posterAtt hänga hos obducenter, oavsett ens egen fysiska form, är icke det mest upplyftande man kan ägna sig åt. Att hänga med dem i filmiskt ryslighetssammanhang spär dessutom på ett extra lager av den där obehagliga känslan.

Upplagt då alltså för otrevligheter i norsken André Ovredals (Trolljägaren) nya rulle, bekostad av en säck Hollywoodpluringar. Istället för att trycka plattan i mattan i nån svulstig visuell popcornsstund väljer han att smyga ut den här lite nedtonade och enklare, men ack så olustiga, skapelsen.

På det lokala bårhuset i nån liten avkrok på den amerikanska landsbygden huserar far och son obducenter. Inte alls några galningar eller blodtörstande typer. Nej, högst normala personer som driver det lilla familjeföretaget (??) enligt konstens alla regler. Nu är plötsligt en upphittad stackars kvinna på plats på det stålkalla obduktionsbordet. Kvällens Jane Doe. Hittad begravd i betong i en husgrund i samband med ett annat brott som polisen kallats ut till. Men vem är nu kvinnan? Och vad dog hon av? För att ha legat begravd ser hon dessutom oförskämt bra ut för att vara lik. Hoppsan. Varningsklocka?

Obducent-pappa Tommy (den pålitlige Brian Cox) övertalar sin son Austin (Emile Hirsch) att stanna kvar för att hjälpa farsgubben med denna sena ”leverans”. Och Austin som precis skulle ge sig ut på date med flickvännen Emma (Ophelia Lovibond). Äsch, vad gör väl en timme hit eller dit? Klart grabben ställer upp. Han ska ju trots allt ta över verksamheten en vacker dag.

janedoe_pic

familjeföretaget drar igång verksamheten

Så börjar nu en natt man långsamt ska glömma som åskådare till denna lilla mysryslighet. Eller mysrys och mysrys…när obducentknivar kommer fram och gör vad obducentknivar brukar göra, här i närbild och utan förmildrande kamerafilter, då blir det ännu lite mer obehagligt. Men inget mot vad som väntar när far och son plötsligt börjar hitta..ja..hitta är banne mig rätt ord här…märkliga…grejer… i Janes Doe´s kropp! Hu! Härifrån är det nu en resa längs olustens väg. Samtidigt rasar en storm utanför (klassiskt), strömmen försvinner med jämna mellanrum (klassiskt igen) och stället nere i källaren (but of course) ser så där murrigt lurkigt ut med sina gamla träpaneler och annan rekvisita som skvallrar om ett svunnet 70-tal…typ.

Vår norske regissör håller det effektivt och rakt. Till och med när extraordinära saker börjar hända. För det blir lite grejen med dagens rulle; trots att den i grunden är stöpt i samma mall som många liknande alster..vet man inte riktigt var den ska ta vägen. Och det om något är väl ett bra betyg på en film som ändå rör sig inom beprövade koncept.

Obehagligt, gåtfullt och ganska gott om spännande sekvenser.
En bra filmstund helt enkelt.
Och så lite ruggig också!

 

avsnitt 85 förslagI SoF-poddens #85 gillar vi dagens rulle ännu lite mer. Lyssna bara!

Snacka om Film #85 – ”roman holiday”

I veckans magiska avsnitt händer det grejer!
Halva podden är på vift, men snacket måste ju in ändå!

Vi hoppas på tekniken och bjuckar den här veckan på bla detta; vad finns det för sköna filmiska syskon?, Fiffi tar sig en tur till ett ställe med konstiga barn, jag hälsar på i rymdstationen som nyss hittat liv i rymden..aj då..bad idea, varför har inte Fiffi sett nya trailern till Star Wars 8?, i Uppdraget castar yours truly nya säsongen av True Detective (om den någonsin görs). hur avslutar vi på en high note? Jo genom ett besök hos ett par skärglada obducenter förstås! Rysligheterna!

Det är vårigt, det är festligt, det är SoFpodden #85!

Glada tillrop och muntra kommentarer skickar du som vanligt till film@sofpodden.se


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

 

Life (2017)

life_posterLiv i rymden? Denna eviga fråga som ställs i film efter film. Och visst, tanken kittlar ju mest hela tiden. För vad skulle hända…om det verkligen var så!?

Tur att Hollywoods manusförfattare kan ge oss en försmak av vad som väntar. Idag är det besättningen på internationella rymdstationen ISS som håller andan lite mer än vanligt. En ovanligt svårinfångad rymdsond har återvänt från Mars med ett par skopor jordprover, och nu ska här testas och letas efter förhoppningsvis levande mikroorganismer. Och banne mig! Succé! Kan det vara en levande cell!?? Men vänta…växer inte cellen lite väl snabbt?? Kanske till och med lite hotfullt??

Dagens rulle har (såklart) fått sin beskärda del av kritikerskopan. Det hojtas om ripoff på Alien, men vaddå…har Ridley Scott ensamrätt på rysligheter i rymden kanske?? Icke såklart, och här matas vi med en rejäl mustig story som går ut på att hålla stationen och dess invånare vid liv helt enkelt! Bra rollista: Jake Gyllenhaal, Rebecca Ferguson, Ryan Reynolds, Hiroyuki Sanada, för att nämna några. Ingen av dem är dock beredd på vad som håller på att hända. Hotet är icke av den trevliga sorten.

life_pic

svenska färger försvaras både bakom och framför kameran

Han som håller ihop`et idag är ju självaste Daniel Espinosa. Ännu ett steg på svenskens Hollywood-bana? Javisst, varför inte. Rullen är effektiv, stannar aldrig upp och segar till sig. Det är en klassisk ”who goes next” som utspelas i rymdstationens sterila korridorer. Den som letar logiska hack i loopen kommer säkert att hitta ett antal. Visuellt är filmen snygg som satan, men annat var väl inte att vänta med dagens teknik till hjälp.

Vi som uppskattar en god portion ryslig rymdaction ler såklart brett med mungiporna. Detta är sannerligen ingen djup rulle. Hotet är uppenbart, och lite motbjudande, och våra huvudrollsinnehavare får fullt upp med att säkra både sin och hela jordens fortsatta existens.

Stabilt spännande och ändå lite oförutsägbar i sitt mallade manus.
En bra biostund helt enkelt.

Fantastic Beasts and Where to Find Them (2016)

fantastic_beasts_posterJamen det här var ju lite överraskande.

Jag tillhör ju dem som inte alls charmats av J.K. Rowling och hennes Harry Potter-värld. Inte för fem öre. Och då har jag ändå sett alla filmerna (litet HP-tema hittar du här). På tok för mycket ”barnprogram” för mig.

Hur skulle det här gå nu då?
Och framför allt; varför ger jag mig på att titta på ännu en filmstory sprungen ur detta HP-universum? Kanske för Eddie Redmayne´s skull. Kanske för att jag skulle kunna sitta där sedan och säga ”haha, titta…vad var det jag sa…”.
MEN, skam kommer upp på torra land, fan blir präst när han blir gammal…och allt det där…för detta var ju rackarns trevligt! Trodde jag väl aldrig! Häpp!

Vi får oss alltså en storyline som tar sin början i New York 1926. Rääätt mycket tidigare än HP-världen kan man lugnt säga. Vi rör oss trots allt i samma universum så vissa referenser till magin (och personer) går att hitta. Newt Scamander (Redmayne) anländer till NY med en väldigt märklig resväska. En resväska som kommer att tappas bort, förväxlas, öppnas, stängas och öppnas igen. Innehållet är förstås icke att leka med, då den innehåller några av de mer…eh…udda existenser man kan hitta i den här ”normala” världen. Fantastiska (små och stora) vidunder helt enkelt. Vår man Newt får fullt upp med att jaga stan runt för att få koll på sin väskas invånare. Under äventyret träffar han bl.a. på USA-magins företrädare i form av ”magipolisen” Tina (Katherine Waterston) och hennes mystiske boss Graves (Colin Farrell). Plus en sedvanlig hoper andra individer i detta märkliga magiska nätverk. Frågan är dock om inte ”den helt vanlige” Jakob (Dan Fogler) är mest underhållande av dem alla. En helt normal svennebanan som bara råkar komma i vägen för Newt och hans gäng…och sedan liksom bara hänger med på resan. Underhållande gubbe!

Visst ja, en ”mörk kraft” hotar New York också. Och kanske hela trollis-communityt. Hoppsan. Detta känns dock inte lika kul och trivsamt och engagerande som när Newt och hans nyfunna kompisar rusar runt i The Big Apple för att hitta lustiga djur. Filmen är som bäst i dessa lägen. Apsnyggt gjort förstås med sömlösa effekter av ett New York a la 20-talet. Gör sig bra i den här äventyrsstoryn. Någon personlighetsutveckling i karaktärerna är inte att prata om här. Tonvikten ligger på äventyr och olika checkpoints som ska klaras av.

niffler fantastic beasts

rullens kanske charmigaste filur

Redmayne får briljera som den avige kufen Newt med gott hjärta. Han pratar lite kantigt, och ser lite pojkaktigt underfundig ut mest hela tiden. Trots denna look känns den här rullen mer ”vuxen” än HP-filmerna. Är det miljöerna? Personerna? Detaljerna? Fanken vet, men så är det. Dagens regiman, David Yates, har ju också en gedigen erfarenhet av just Harry Potter-filmer och har förstås koll på hur man förvaltar sitt pund på bästa sätt vad gäller dramaturgin och nivån av action/humor. För övrigt också J.K. Rowlings debut som ”riktig” manusförfattare, och det funkar väl hur smutt som helst tycker jag. Enligt uppgift är detta första rullen av ett gäng i en ny franchise. Återstå att se. Biljettkassornas siffror måste väl få säga sitt också, men i runda slängar 230 miljoner inspelade dollars (april -17) på en budget på 180 millar hintar väl om att det finns även en framtid för de här vidunderliga bestarna.

Trivsamt värre alltså i en precis lagom underhållande rulle som engagerar ända till eftertexterna. Och det var väl kul!

 

 

Snacka om Film #84 – ”vårtrötta – på riktigt”

 

 

Poddtorsdag. Påsktorsdag.

Är det vårtröttheten som hinner ifatt oss den här veckan…eller bara en mental baksmälla från förra veckans Vilda Västern-avsnitt?
Fan vet.

Hursomhaver bjuckar vi upp till påskmys med sedvanligt god eftersmak. I #84 får du bla alldeles sanna (?) händelser som minsann skulle göra sig i en rom-com. Fiffi kollar om ryktet om Vin Diesel´s förräderi stämmer i nya Fast and Furious del 12..flåt..del 8.
Själv rapporterar jag från en jädrans skön rewatch av en gammal nördrulle från 2000. Faktiskt en liten rom-com det också!

I Uppdraget hänger Fiffi med James Franco, filmrouletten gör sitt bästa för att spela ut oss….och så har vi glott på de däringa vidunderliga bestarna som rymt från en resväska i New York anno 1926. Plus lite annat mys såklart.

Upp i påsksadeln och häng med!


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

 

Resident Evil: The Final Chapter (2016)

last-resident-evil-posterGrejer som ger mer nöje:

  • deklarera
  • besikta bilen
  • tandläkaren
  • titta på målarfärg som torkar (den gamla klassikern!)
  • lära sig alla Sveriges vägmärken utantill
  • se om Turinhästen

Alltså, detta är ofattbart risigt.
Hur kan den här filmserien fått hålla på år efter år?!? (Och ja…jag har sett alla filmer…men tydligen bara skrivit om 3……”VARFÖR DÅ DÅ DIN DUMME FAN????”…kan man ju undra…..men första var bra…faktiskt.) Kan vi enas om att Paul W.S. Anderson inte får göra en endaste rulle till. Och att Milla Jovovich börjar på teaterskola. Okej?

Handlingen? HANDLINGEN!??!
Skojar du med mig???
Allt jag ser är en speedad, boffande filmklippare som suttit och tänkt; ”nu jävlar alltså….!!”

Jag ber till högre makter att detta verkligen är slutet på hela skithistorien.

 

Allied (2016)

alliedJa jäklar vad the internetz har hojtat om den här rullen då. Fiskarna har så att säga varit rätt varma för regissör Robert Zemeckis och hans stjärnduo Brad Pitt och Marion Cotillard. Ujuj.

Kan det vara för att Zemeckis försöker sig på en modern…Casablanca…och slänger in lite sedvanligt förräderi och falskspel mitt bland all kärlek som spirar? För inte får man väl göra något sorts ”riktat våld” mot gamla klassiker?
Jag säger skit samma. En film är en film är en film.

Pitten (!) är den kanadensiske underrättelseofficeren Max på uppdrag i just Casablanca 1942. Strax teamar han upp med mystiska Marianne (Cotillard) från franska motståndsrörelsen. En lurigt uppdrag står på spel. Paret känner icke varandra från början men tycke uppstår of course. Så pass att det går hur lätt som helst att spela gift par. Med allt vad det innebär. Men hur är det i oroliga tider? Kan man alltid lita på varandra? Hemligheter och lögner? Zemeckis låter snart storyn bli ett sorts drama om just detta. Hopp till London och det nu gifta paret Max och Marianne Vatan. Livet leker, trots krigstider? Nja, kanske inte. En dag kallas Max in till ”jobbet”. Märkliga nyheter väntar.

allied_pic

Fru Vatan bevisar att hustruns plats inte är i köket

Bradan kör en Brad, stabil om än något träig. Men det kan jag leva med. Cotillard är sådär mystisk och rejält ”femme fatalig”. Tycker dom kombar varandra rätt bra här. Liksom i gamla Dolt Under Ytan, låter Zemeckis oss undra in i det sista vad det är som pågår. Spåren läggs ut, teorierna är otaliga. Detta plus lite lagom krigsaction gör filmen på det hela taget rätt underhållande.

Det ligger en aura av en snygg produktion över det hela. Detaljer och feeling från ett andra världskrigets London. Ingen spelar över, kanske är de istället lite FÖR snygga och svala för storyn?
Äsch, jag friar hellre än fäller. Vi får faktiskt lite oviss spänning och oklarheter som håller i sig fram till sista minuterarna. Kan du räkna ut slutet påstår du? Kanske, kanske inte. Zemeckis gör sitt bästa för att förvilla i detta krigsromantiska drama.

Tar du rullen på rätt sätt finns nöje att hämta.

 

 

The Accountant (2016)

The_Accountant_(2016_film)”Som om Rainman möter Jason Bourne”
Japp, den raden önskar man att man nailat själv. Kanske den här rullens mest glasklara definition? En thriller som faktiskt går lite utanför den där ökända boxen vad gäller Hollywood och dess standardmallar. Faktiskt.

Christian Wolff  (Ben Affleck) är en jävel på siffror. Men så ”lider” han ju också av en sorts…autism (?)…vilket gör att han liksom ser siffrorna på ett helt annat sätt än vad du och jag gör. Så pass bra att han i sitt jobb som revisor då och då hjälper den undre världens king-pins med ”böckerna”. Finanserna i en illusion av toppform och myndigheterna står där med lång näsa. Nu har dock FBI gett sig fan på att avslöja vem denne mystiske ”revisorn” egentligen är.

Samtidigt får Christian ett nytt uppdrag, ett företags vassa interna revisor Dana (Anna Kendrick) har upptäckt att det fattas miljoner pluringar i kassan. Kan Wolff hitta dem? och kanske avslöja tjyvarna också? Klart han kan. Frågan är bara till vilket pris?
Se där. Två storylines som snart kommer att glida in i varandra och ställa till med både dramatik, action och lite hederligt Hollywoodvåld, eftersom det såklart råder skumraskheter även inom detta filmuniversum. Skrev jag förresten att Wolff, förutom sina sifferkunskaper, också är ett ess på att hantera skjutvapen? Nä det gjorde jag ju inte. Smutta kunskaper, då buset i rullen icke är att leka med förstås.

the-accountant-pic

försök till lunchsnack

Affleck är ju förträffligt bra som den märklige Wolff! Jag tyckte han var kalas som nye Bruce Wayne häromåret…och här tar han banne mig en ny roll som förtjänar lite cred. Wolff är ju en social katastrof och bekantskapen med Kendricks Dana blir då och då rena komedin. Men han lyckas med det också. Och Kendrick med, även om hon inte får så mycket att jobba med här. Egentligen.
Vi får också den liten backstory från Wolffs barndom och uppväxt, ligger svaren i hans nuvarande livsval kanske där?

Tung rollista, som förutom Affleck och Kendrick bjuder på J.K. Simmons, Jon Bernthal, John Lithgow och Jean Smart. I registolen Gavin O`Connor (Warrior, Pride and Glory), som håller det tajt och hela tiden intressant på ett manus som länge låg på Hollywoods ”blacklist”; lovande storys som anses ”ofilmbara”.
Vilket nu alltså O´Connor bevisat motsatsen på.

Stabilt bra thriller med god eftersmak detta.

avsnitt 83I SoF-poddens avsnitt #83 kunde vi inte hålla oss från att gilla den här rullen lite extrasmutt sådär. Hoppa hit och lyssna vetja!

Jack Reacher: Never Go Back (2016)

Jack-Reacher-Never-Go-Back-2016-posterJapp, jag gillar Jack Reacher.
Denne mystiske, nästan mytiske, figur från otaliga böcker av författaren Lee Child. Och japp, jag är förstås en ivrig läsare av dennes romaner. Nu 22 st till antalet i skrivande stund. Jag gillade också första filmen om Reacher, i Tom Cruise´s gestalt. En del ojade sig över att ”Reacher minsann i böckerna är nästan 2 meter lång”…men ähh…Tompas tuffhet kompenserar. Han lyckas med sin gubbe. Det känns också som han ”växt in” i rollen i och med denna andra film.

Nu är alltså ”uppföljarfilmen” här, och idag skiter det sig ordentligt när den gode Reacher tänker sig en liten tripp till nationens huvudstad för att bjuda den nyvunna bekantskapen major Turner (Cobie Smulders) på middag och lite snack..gamla militärer emellan (Reacher är ju gammal militärpolis…men det visste du väl redan va…?). Saker går dock rätt snabbt sideways när det visar sig att Turner är gripen för landsförräderi! Wtf?? Varför?? Undrar såklart vår man Reacher också..och inleder omedelbums en egen privatspaning i ärendet. Och då vet man ju hur det brukar gå.

Precis som förra rullen, bygger dagens alster på att Reacher är en handlingens man och tar tag i saker. Som en hårdför vigilant rör han sig obehindrat i skuggzonen mellan lagen och den icke helt rumsrena verkligheten. Ingen sticker upp mot Reacher. Och det är ju så det ska vara. Där förra rullen möjligen var lite mer av en pusseldeckare, är det betydligt rakare rör här. Pang på liksom. Kortare väg till buset om du så vill. Gott om tuffa actionscener förstås. Filmen känns också betydligt mer ”oldschool-action” än vad dagens cgi-stinna actionpärlor ofta visar upp. Typ Mission:Impossible-filmerna. Du gör dig dock en rejäl otjänst om du börjar jämföra Tompas roll där mot här. Som Reacher SKA han ju vara betydligt mer otillgänglig i sin natur. Med andra ord; smutta grejer här. Smulders sparrar med sin Turner så gott hon kan, och på resan mot rullens upplösning får Reacher också ta hand om ett kanske/kanske inte möjligt faderskap med den unga Samantha (Danika Yarosh).

reacher_pic

vår man i underläge?? not to worry..

Bakom spakarna idag gamle Edward Zwick, som därmed återförenas med Cruise från Den Siste Samujaren 2003. Zwick är alldeles för rutinerad för att slarva bort den här rullen, som kanske inte bjuder på vrålspänning…mer en stabil tuff actionthriller av beprövat märke.

Kan vi hoppas på mer från den stenhårde Reacher i filmsammanhang?

Snacka om Film #83 – “han har dunderklumpat helt enkelt!”

Ok, vi försökte verkligen. avsnitt 83
Faktiskt.
Men…vi tappade det nånstans där mitt i pladdret och tramset.
Kort sagt, det går rätt mycket sideways i detta lugubra avsnitt 83. Du får mord, sex, äktenskap, kräks i munnen, platta filmslut, falsksångare och stenhårda kaniner.
Bland annat.

Vi gör såklart vårt bästa för att hålla ihop det.
Och  misslyckas ju längre kvällen går.
Kan vi skylla på vårtröttheten?

Full fart i bergväggen!

p.s.
Du vet väl att du kan skicka mail och skälla på oss när som helst!?
Glada tillrop går bra också förstås.

film@sofpodden.se

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

 

Flmr vs Filmåret 1977!

 

 

Hur upplevde mitt 12-åriga jag filmåret -77? 
Svårt att säga. Minnet sviker, och självklart skulle det ju dröja ytterligare år innan jag sett alla alstren som idag göre sig besvär på listan.
Livet bestod ju (märkligt nog) av så mycket annat än film då..på den tiden.
Mitt nutida jag däremot har såklart ett och annat att skriva här.

Som vanligt handlar det ju rätt mycket om att skåda de här titlarna ur en nostalgiskt perspektiv…ÄVEN om det naturligtvis finns vissa titlar som envist kämpar mot tidens tand för att försöka stå sig än idag. En del lyckas okej…andra not so much.

Vad har vi på -77?
Den ensidiga Flmr-juryn har enats om detta:

***********************

10. A Bridge Too Far

Låååång krigsrulle med en hoper av dåtidens ess i rollerna; bla Sean Connery, Michael Caine, Robert Redford, Elliot Gould, Gene Hackman, Anthony Hopkins mm. Ni hör ju. Goa gubbar. Skildrar det fiaskoartade Operation Market Garden under WWII, när de allierade skulle säkra broar i bla Holland. Gick åt skogen. Rejäl krigsrulle.

9. Saturday Night Live


Esset Travolta dominerade på discogolvet i synnerligen underhållande dansvardagsdrama i NY under slutet av 70-talet. Genombrottet för Travolta. Och Bee-Gees! Glöm inte Bee-Gees!!

8. Det Våras För Galningarna

Mel Brooks lökigt roliga drift med alla Hitchcock-rullar. Ordvitsarna står som spön i backen. En av hans mer roliga. Dock inte i klass med mästerverket Blazing Saddles.

7. Nu Blåser Vi Snuten

Ytterligare en rulle jag såg mer än en gång på bio. Ah, han var ju så cool…gamängen Burtan Reynolds. I sin lika coola bil. Tramsunderhållande. Eller..Trans-Am-underhållande kanske.

6. Slapshot

Har hockey någonsin skildrats så brutalt? Kanske inte. Fast egentligen är det ju ett drama om en liten stad och konsten att överleva i ett slitet USA under 70-talet. Paul Newman galen spelande coach som inte inte drar sig för att slänga handskarna på isen. Bröderna Hanson!!!

5. Annie Hall

En av Woodys allra bästa. Enough said.

4. Capricorn One

Jävlar i min låda vad jag gillade denna! Och gör fortfarande! Konspirationsteorin är magnifik. OCH! Kolla han till höger! Det är ju dåren O.J!! Whoooa!!

3. Älskade Spion

Roggas bästa insats som 007! Exotisk! Härliga oneliners! Lotusen!!! Jaws!! Och Barbara Bach var jäkligt snygg.

2. Närkontakt av 3:e Graden

Jag tjatar om det så ofta jag kan. Mästaren Spielberg hade sin absolut bästa tid i slutet på 70-talet/början 80-talet. Detta är en klassiker. En riktigt gobit. Richard Dreyfuss bästa insats hos Spielberg?

1. Star Wars

Början på hela rymdsagan! Sågs mer än en gång på biograf Camera. But of course!



Bubblare
: Järnkorset, New York New York, Bernard och Bianca

*********

Läs här nu nedan vad diverse andra bloggkamrater tyckte om detta år:

 

The Chamber (2016)

chamber_posterJag är dum, dum, dum. Så DUM!

Varför kunde jag inte lyssna på poddpartner Fiffis varningar som hon basunerade ut med klockor och bjällror på högsta ljudnivå!??!
Varför var den bisarra nyfikenheten tvungen att ta överhanden här? Den där ohälsosamma (i filmsammanhang) böjelsen att ännu en gång dyka ned (!) i det där kackiga träsket av uselhet.

Men, å andra sidan, en filmnörd är en filmnörd är en filmnörd. Det är ge och ta. Hur skulle en filmblogg se ut om man BARA skrev om bra filmer??
Ack så tråkigt. Alla fronter måste bevakas.

Och detta gott folk, är så risigt så det räcker inte med jämförelser om klockor som stannar eller målarfärg….eller annan symbolik. Det är så jävla uselt att en inte vet var en ska ta vägen. Undervattensbåtfilm-med-klaustrofobi-my ass! Skit och pannkaka!
Personligen är glad om jag slipper se ett endaste alster med någon av de inblandade i framtiden. Och, det gäller svensken också. Kanske han kan bli hemmaman åt sitt statsråd?

Fi satan alltså.
Ettan här nedan är fan snäll.

 

The Great Wall (2016)

great_wall_posterMatt Damon kom på att han ville ha lite semester från de ”seriösa” mastodontrullarna han gjort de senaste åren, tog familjen, åkte till Kina och hoppade in i en ”oseriös” mastodontfilm!

I vad som (när detta skrivs) är det dyraste samarbetet mellan Hollywood och det kinesiska…eh…”Hollywood”…har nu en munter saga om varför egentligen den kinesiska muren byggdes skapats. Glöm alla teorier om skrytbygge, manifesterande av en mäktig dynasti..och allehanda historiska teorier. Här får vi veta att muren byggdes av ett enda syfte; att hålla oönskat besök borta! Och här snackar vi rejält oönskat besök, inte den vanlige angriparen i form av fiendesoldater. Nej, här är det grymma grejer på gång, sprungna ur en (såklart) österländsk sagofilosofi.

Och så då Matt D och hans muntra gäng, som i form av legoknektar är på jakt efter det omtalade ”svarta krutet” som sägs kunna besitta pangeffekter vid rätt användning. Vore det inte smutt att ha med sig ett par tunnor av det tillbaka till Europa så säg? Detta var förstås innan de först blir tillfångatagna av en kinesarmé och hamnar i tillfälligt förvar på just muren. Precis när ett anfall från fienden hotar! Jaha ja, när i tiden händer det här då? Tja, under nåns dynasti var det såklart. Lite oklart, och det läggs aldrig någon större vikt vid exakt när. Eftersom jag icke är någon expert eller fena på NÄR den kinesiska muren uppfördes eller hade sin ”storhetstid”…skiter jag rätt snabbt i det och fokar på vad jag ser istället.

Man behöver inte vara raketforskare för att fatta att Matt och hans polare, spanjacken Tovar (Pedro Pascal) ganska omedelbums dras in i virrvarret, Kanske är William (Damon) lite lagom lockad av den stentuffa kvinnliga krigaren Lin Mae (Tian Jing) i sin färgglada krigaroutfit. Eller tjusas han av katapulterna som vräker iväg brinnande klot från muren? Eller kanske de badassiga krigarbrudarna som hoppar bungy-jump rakt ut och ned från muren med sylvassa spjut i nävarna? Märklig krigsteknik för övrigt. Dagens regissör, den visionäre Yuimo Zhang (Hero, Flying Daggers) öser på med allt han har vad gäller färger, form och koordinerade battle-sekvenser. Synd bara att han också måste underkasta sig tonvis av CGI som gör att filmen efter en timme känns som att glo på ett tröttsamt tv-spel. Första hälften av rullen bäst. Upplösningen kunde lika gärna passa i valfritt spel på en Playstation-konsol. Inget fel alls på CGI, men i för stora doser blir det ju tyvärr rätt snabbt enahanda att glo på.

the-great-wall1

Damon kör läder, pilarna rött och krigarna lila! Bring it on!

Vår man Matt vet förstås vad han gör. Easypeasy-money för att gå omkring och skådespela lite på en höft. Det räcker ju så. Detta storslagna äventyr har såklart spelat in sin beskärda del av cashen i just Kina, medans det i US of A har varit sämre med inkomsterna. De riktiga surkartarna har naturligtvis spytt ut sin galla över att man ”måste” ta in en Hollywoodskådis i huvudrollen som får rädda hela Kina. Orkar inte bry mig om sånt. Herregud, det är ju en popcornssaga! Inget som kommer att stå med i historieböckerna som banbrytande på nåt sätt.

Det är färger, trummor, action, snygga krigaroutfits, speedad CGI, läbbiga grejer och lite halvtaskiga oneliners. Jag säger inte att jag underkänner rullen, det finns stunder av underhållning här, det känns bara lite…tröttsamt efter ett tag.

Med andra en okej stund, men inget direkt att arkivera i minnesbanken.

 

avsnitt 82_1I SoF-poddens avsnitt #82 snackar jag och Fiffi mer om dagens rulle…och varför en av oss bla hypnotiseras lite av allt trummande i filmen!