Triple 9 (2016)

triple9_Stenhård snutthriller från australienregissören John Hillcoat (Vägen, Lawless). Med en Woody Harrelson som spelar Woody Harrelson.
Sort of. I positiv mening.

Det pågår skumraskheter inom Atlantas finest. Korrumperade snutar knäcker extra som tungt beväpnade rånare. Brottsvågen sköljer över stan. En lojal och rättrådig snut (givetvis sliten) får jobbet att snoka i fallet. In på banan med Woody! Han har en rätt skön laidback stil, den gamle gamängen. Och ett snutöga som observerar detaljer, lägger ihop ledtrådar.

Men det här var väl smutt!
Kolla bara vilken rollista man skramlat ihop förutom Woody; Anthony Mackie, Casey Affleck, Aaron Paul, Clifton Collins Jr., Gal Gadot, Kate Winslet och mannen med det svåruttalade namnet Chiwetel Ejiofor. Till och med Norman Reedus från The Walking Dead skymtar förbi! Vilket gäng! Chiwetel är gammal ex-militär och ledare för rånargänget. Och inte nog med att de spelar rävspel med polisen, ryska maffian har sina klor i dem också, speciellt den skönt 80-talssminkade Kate W som rysk maffiaboss. Härligt! Kul roll för Kate!

Ett sorts triangeldrama alltså mellan snut-Woody, rånarpoliser och ryska badass. Och det funkar apsnyggt! Hillcoat håller det mörkt och rätt ovisst. Svårt att skilja vän från fiende. Falskspel och moraliska tvetydigheter. Och hela tiden ett samvete som gnager hos vissa. Hos andra…not so much. Affleck-brorsan gillar jag sen gammalt och här lirar han finfint som hederlig partner till den synnerligen lurige Anthony Mackie (lite skurk-Denzel-varning på honom här).

triple9_pic

”alltså…jag säger ju det…det är nåt skumt som pågår i den här stan…!!”

Grejen är att trots att banditgänget tänker ut en rejäl lurkig plan för sin sista (?) stora stöt och framstår som riktigt fula fiskar…kan man inte låta bli att hålla lite på dem. Fast bara lite. I vissa lägen. Fast mest håller jag förstås på Woody. Och Casey.

Det är rätt våldsamt när det hettar till och börjar dra ihop sig. Staksen är höga och avgörande. Dramat ligger tätt över Atlanta och det är helt enkelt jäkligt snyggt gjort. Hillcoat öser på med allt annat än munterheter under de knappa 120 minuter då historien rullas upp.

Tätt. Spännande. Mörkt.
Gillart.

 
avsnitt55-forslag-2I filmpoddens avsnitt 55 snickesnackar vi mer om varför den här rackaren inte bör missas.

The Huntsman: Winter’s War (2016)

the-huntsman-47392Uppföljaren…nej vänta…både uppföljare och prequel (!) till Snövitsactionrafflet från 2012.
Låter det lite snurrigt? Asch, det behöver det inte vara. Så pass hårt mallad som storyn blir ganska snart.

Chris Hemsworth är alltså tillbaks som den frejdige Huntsman, aka Eric. Men hur blev han den han…eh..blev..? Det blir flashbacks från en eländig barndom, en mörk uppväxt i tjänst hos inte så trevlig ”arbetsgivare”, och så tillbaka till nutid. Vi får också tillbaka Charlize Theron som den räliga häxan (men vänta, bet inte hon i gräset i första rullen?! Jo, men…eh….) Vi får också häxans elaka syster (but of course), en iskall donna i Emily Blunts (hurra!) skepnad. Sen plötsligt finns där också en Jessica Chastain (som inte ville vara med men tvingades av kontraktsskäl) som den muntre skogsmannens kärleksintresse. Plus en hoper dvärgar, flåt, småväxta lirare. Och lite troll. Och den magiska spegeln förstås. Men ingen Snövit. Det sörjer man icke för.

Behövs rullen? Nix.
Är den så usel som belackarna skriker om? Nix.
Som tramsig popcornssaga och effektstund funkar den i tv-soffan. Fast bara om du är på det humöret. Jaga inget allvar eller djup eller karaktärsutveckling när du glor på den här. Hahaha. Det här är ju skojaction på simpel nivå. Men rätt snygg i vissa scener, det måste man ge den. Hemsworth och Chastain borde dock ha jobbat lite mer på personkemin. Fast hon kanske var så tjurig över att behöva springa runt i sagolandet…?

Lättglömt. Emily och Charlize räddar dock det hela från totalhaveri.

Snacka om Film #55 – ”som att kissa på en familjemedlem”

 

Torsdag! avsnitt55-forslag-2
Och poddlivet går vidare.

I veckans avsnitt #55 återhämtar vi oss efter den fantastiska partykvällen och flummar på om bla följande: svenska 90-talsrullar, en något tveksam kärlekshistoria, djur som gör uppror, Kate Winslet i rysk sminkning….och så lite mer om Jack!

Och varför hänger jag upp mig på Sven-Bertil Taube och Tim Roth…??

Filmsnacket är som vanligt, en jäkla cirkus….
Enjoy!

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

 

Eye in the Sky (2015)

eye-in-the-sky-poster-lgSydafrikanske regissören Gavin Hood levererar en story som blandar moraliskt drama med spänning.

I London sitter officeren Helen Mirren och basar över jakten på terrorister medelst drönare. I USA sitter drönarpiloten Aaron Paul och väntar på order att anfalla. På marken i Kenya har man fått span på ett par av Östafrikas mest eftersökta våldsverkare. Som nu dessutom tycks skruva på en ny förintelsebomb. Överste Powell (Mirren) anser saken glasklar; huset med terrorister måste jämnas med marken. Övriga militärledningen är villrådiga, i närheten finns oskyldiga civila. I USA svettas piloten Steve (Paul) på avtryckarknappen.

Filmen ställer den klassiska frågan: är det värt att offra ett antal oskyldiga för att stoppa terrorister från att mörda tusentals andra oskyldiga?

Mirren är stentuff, Paul får ge röst åt alla de drönarpiloter som idag sitter i sina bunkers och har människors öde i sitt finger, Alan Rickman gör sin sista (spel)roll som villrådig general. Ingen vill riktigt ta ansvar för det som föreslås. Brittiska och amerikanska myndigheter bollar ängsligt frågan mellan sig. Samtidigt minskar det ”fönster” där möjligheten att slå till finns. Och hur ska det gå på gatan utanför huset som zoomats in i siktet…?

Bra driv i storyn. Vettiga frågeställningar mot bakgrund av dagens otrevliga verklighet. Hood blandar drama med ett sorts triangelkammarspel med London, USA och Kenya. Snyggt klippt.

Bra film. Spännande film. Tänkvärd film.

 

Forsaken (2015)

forsaken-posterEn western igen. Gött.
Denna gamla slitna (dock inte utslitna…om du frågar mig) genre, som möjligen har haft lite svårare i dessa ”moderna tider” att hitta storpublik. Westernfilmernas guldepok, 40, 50- 0ch 60-talen är long gone. Men ibland så, hittar en pärla fram igen.

Idag är det hemvändartider för gamle revolvermannen John Henry Clayton (Kiefer Sutherland). Märkt av deltagande i det amerikanska inbördeskriget har han liksom bara drivit runt och försörjt sig som gunslinger med tvivelaktigt rykte. Varit full i varje saloon..typ. Hamnat i bråk varhelst tillfälle uppenbarat sig. Samvete och trötthet har dock hunnit ifatt och nu vill han bara hem till ”sin” lilla stad i Wyoming i början på 1870-talet.

Hemkomsten blir dock kärv. Fadern (Donald Sutherland) är traktens präst och har aldrig förlåtit John för vägen han valde. Hans mor har gått bort, dessutom lär vi oss snabbt att det finns en tung ryggsäck med gamla minnen och händelser både hos pappa prästen och John. Och som om detta nu inte vore nog plågas hela trakten av en skrupelfri storpotät som köper upp rancherna i omgivningen. De farmare som inte vill sälja ”övertalas” snabbt av badass-banditer i tjänst hos den skoningslöse ”affärsmannen” McCurdy (Brian Cox).

Javisst, upplagt för råkurr och moralisk standoff. John försöker i det längsta vända andra kinden till när flåbusarna i staden upptäcker vem han är…och försöker provocera till bråk. Hur länge ska det hålla? Filmen har en lugn startsträcka och laddar förstås upp för klimaxet. Både i berättarstil och musik känns det hela som en uppdaterad 50-tals western. Och detta menat i positiv mening. Framför allt lyckas dagens regissör Jon Cassar (tv-serien 24) med fint foto och att ta fram den lågmälda men ändå engagerande stämningen i filmen. Kiefer gör det dessutom bra. Känns trovärdig. Extra kul förstås att han här får möta pappa Donald som motspelare, har faktiskt bara skett en gång tidigare (1993).

forsaken-4-600x400

prata om gamla tider..med viss reservation

Mer traditionell både i visuellt utförande och berättande än i tex Jane Got a Gun, kanske tilltalar det en gammal westernnörd som mig lite extra. Absolut inget nytt att berätta, snarare en sorts homage om man så vill till svunna tidens westerns.
Dessutom tjusas jag lite lagom larvigt av att min gamla filmkärlek Demi Moore får vara med på ett hörn, och faktiskt också får vara lite åldrad och sådär snyggt grå i vissa av hårslingorna. En liten detalj, men ger också filmen en liten (okej, liiiten) aura av realism.

Bra drama, med förväntade shootouts (där man faktiskt inte heller skjuter så där satans bra som i andra rullar). Elegante badasset ”Gentleman” Dave (Michael Wincott) förtjänar också att nämnas.

En western i det mindre, icke desto mindre underhållande, formatet.

The Shallows (2016)

the-shallows-1-sheetFörsta hajrullen sen Jaws -75 (!) där jag verkligen suttit och hoppat av adrenalinstinn spänning. I vissa lägen alltså. För i andra lägen är dagens hittepå rena rama surfarporren för hugade vattenlekare.

Bakom kameran idag spanjacken Jaume Collet-Serra, känd för Liam Neeson-rullarna Unknown och Non-Stop. Här byter han miljö totalt och skickar ut spänstiga Blake Lively på en surfbräda. Platsen är en ”hemlig” strand nånstans vid Mexiko-kusten. Nancy (Lively) har hoppat av läkarutbildning…och större delen av livet självt. Sjukdom har ryckt bort hennes mamma, och i ett sorts desperat inre mentalt försök att hedra henne…har Nancy tagit sig till den speciella strand där hennes mamma en gång i tiden också surfade på de turkosblå vågorna.

Läget är smutt. Kustlinjen förföriskt vacker, vågorna mäktiga och vädret sanslöst fint. Bara att ge sig i kamp med havet. Vilket Nancy gör med den äran och filmens första kvart är en fläskig uppvisning i snygga surfarscener, stiligt kameraarbete och maffiga surfsvängar. Som hämtat ur en flådig dokumentär. Vilket också gör det till en rejält snygg visuell rulle. Bland alla surfartricks och vågtunnlar och hejsan hoppsan sätter dock regissören en och annan liten detalj som förvarnar om vad som komma skall. Speciellt gillar jag när kameran ligger i vattenlinjen och ena sekunden visar den härliga miljön ovanför ytan..för att i nästa sekund låta mig ta del av det mörka okända under ytan.

Snart skits det också i det blå skåpet när Nancy av misstag råkar surfa rakt in i matreviret hos en stor badass-vithaj. Ojoj. Ja, ni fattar ju själva. Komma där och störa. Inte bra. Adrenalin, skräck, panik, attack…och endast ett litet rev 200 meter från stranden får bli hennes räddning. Men vad händer när tidvattnet stiger och revet hamnar under ytan? Damn, goda är dyra. Dessutom en skadad Nancy med blödande lår..ingen bra kombo i vattnet. Och varför är stranden så öde och avlägsen just nu…??

Möjligen har jag någonstans innan rullen funderat på om det verkligen finns belägg för 86 minuters vattenskräck i den här formen…men det är just den relativt korta längden som idag är filmens fördel. Inget utdraget, mer bara rakt på. Jäkla bra längd på den här typen av genre detta (och kom igen…en hajfilm är ALLTID en hajfilm!)
Du kan såklart ha åsikter på realism och logik i händelserna.
Eller också skiter du i det och bara hänger på bland vågor och panik. Spänningen är det inget fel på. Plus utsökt foto och smutt musik.

blake-lively-and-the-shark-the-shallows-39717776-1000-544

en fena man icke vill se just här

Det är bara att inse…att någon ny Jaws kommer vi aldrig att få uppleva igen. Men vad gör väl det..så tidlös som DEN är kan man ju bara se om den 34 ggr till när andan faller på.

Dagens vattenskräck är välgjord, har en stentuff hjältinna, apsnygga surfarscener och framför allt en haj som ICKE ser jönsigt CGI:ad ut! Bara en sån sak! Vilket också gör att man liksom kan identifiera sig med Nancys läge. Man är med henne där på det futtiga revet. Tufft läge!

Sevärt.

Elvis & Nixon (2016)

elvis_nixon_posterHärligt med små filmer ibland som egentligen är soppa på en spik! Rullar som dessutom kanske är så osannolika att de omöjligen kan ha ett uns av sanning i sig. Men se! Det kan ju dagens lilla myspralin skryta med! Att den har!

December 1970 och Elivs, den gamle charmören, sitter i sitt Graceland och är bekymrad. Tv-kanaler matar ut tillståndet i landet. Brottslighet och droger. Plus ett krig i sydostasien där USA inte hör hemma. Allt är drogernas fel konstaterar ikonen. Men, han har en plan.

Strax är han i huvudstaden för att mer eller mindre kräva ett möte med El Presidente Richard M. Nixon! Wtf!? Elvis tänker be den fria världens ledare om en tjänst, en federal polisbricka! Att han ska få bli hemlig narkotikaagent! Vem om inte han är väl bättre lämpad att infiltrera den nya hippiekulturen och dess brottslighet! Han! Elvis! The Man.

Hahaha, tänker du nu. Skojig skröna detta. Gör sig ju bra att skämta lite om. Bygga en SNL-sketch runt. Men håll nu lite i ditt flabb; hela grejen är ju SANN! Mötet den 21 december 1970 mellan Elvis och Nixon skedde faktiskt där, i the oval office. Inför ett par förstummade stabsmedarbetare, där Nixon då möjligen såg det hela som en utmärkt pr-grej för att höja hans status ännu lite mer (inget Watergate ännu i sikte och Nixon var lite halvt om halvt superstjärna i landet).

Om detta har nu alltså regissören Liza Johnson och manusmannen Joey Sagal tillverkat en liten trivsam sak att vila ögonen på. Vi följer den superallvarlige Elvis, fenomenalt spelad av Michael Shannon, hans mission som till en början ser ut att gå om intet, men som till slut faktiskt blir av..mest tack vare en driftig stabsmedarbetare (Colin Hanks) som ser potentialen i mötet. Nixon görs med stadig rutin av Kevin Spacey, som till och med lägger sig till med Nixons berömda gester och armföring. Stabilt.

Vad är detta då? Ett drama? En skojig stund i världshistorien? Tja, kanske något mitt emellan. Mötet var under ett år ganska okänt..men det var först 1988 snackisen tog fart och den numera berömda bilden på Elvis och Nxon skakandes hand togs. En bild som nu faktiskt är den mest kopierade bilden från USA´s nationalarkiv!

elvis_nixon_hand

imitatörerna

nixon-elvis_originalet

the real deal

Shannon är dödsallvarlig, Spacey är konfunderat road och hela historien tuffar på. Själva mötet varade enligt uppgift inte mer än i drygt 30 minuter. Böcker om händelser har skrivits av både före detta stabsmedarbetare och Elvis två vänner som var med honom på detta märkliga möte. Det är ganska lågmäld film. Ingen rulle som får dig att hoppa jämfota av hänförelse. Styrkan sitter i detaljerna, det tidstypiska. Och i skådisarnas förmåga att få fram sina respektive karaktärers kännetecken. En smutt liten rulle helt enkelt.

Om Elvis fick sin bricka nu då?
Tja, min nye synnerligt trevlige vän Hasse från Vingåker har sett brickan med egna ögon utställd i en monter på Graceland….

Trivsam bagatell detta.
Om en knasrolig parentes i vår oroliga värld. Dont´miss.

 

avsnitt-54Nyfiken på mer backstory om det knäppa mötet?
I vår jubileumspodd #54 lägger jag ut texten och har mig.

Snacka om Film #54 – ”födelsedagspodden!””

 

Klang- och jubel i busken! avsnitt-54
Det är poddtorsdag OCH födelsedagskalas!

Vi samlar vänner, gamla poddgäster, NYA vänner till en happening!
Party, mat, dryck och allmän gamman under en inspirerad kväll.

Men framför allt ett sprillans nytt poddavsnitt…inspelat laaajv.
Well, sort of iaf.

Du får liksom allt det vanliga…fast i en lite glittrigare kostym…typ.
Enjoy!


Vi finns självklart överallt i poddjungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

 

The Nice Guys (2016)

nice-guys-movie-poster-2016Ännu en filmsommar att räkna in i arkivet.
Som vanligt ett litet mission att försöka se de flesta av de popcornsbyttade rullar som traditionsenligt pytsas ut under denna fina årstid. Sommar ska ju vara underhållning, hjärnslö action och mungiporna uppåt. Sinnestunga rullar göra sig icke besvär under semestertider på bio. Typ.

Och det har tagit sin lilla tid att beta av dem. Jag kan inte påstå att jag sett dem ALLA i sommar…men av de rätt många jag sett har jag sommarens vinnare klar i min bok. Vad 2015 var för Ant Man, dvs en rulle man inte alls trodde skulle ha så mycket slagkraft.

Men kanske jag inte borde vara förvånad?
För en som sedan gammalt hyllat dels manusmannen Shane Black (Dödligt Vapen, The Long Kiss Goodnight) och dels hans regiskojeri (Kiss Kiss Bang Bang) borde det väl vara väntat kanske…? Black sköter även här manus och regi och bjuder in till en lustiger 70-talsdans i det kitschiga Los Angeles. Det är sluskiga privatdeckare i Russell Crowe (härligt butter men rättrådig) och Ryan Gosling (har han nånsin varit roligare på film??). Ett omaka par som tar lite teamwork ihop. Bland all skön dialog och stundtals ganska råa våldsscener döljer sig en rätt murrig och inte helt kristallklar story som de båda dras in i när de (nästan av en slump) tar sig an jakten på en försvunnen kvinna. Klassiskt noirupplägg kanske, här pimpat med ett 70-tal i färger, detaljer, musik. Och typsnittet på filmens titel i början! Woaahh! Underbart.

Det går att dra uppenbara paralleller till Blacks tidigare alster i thriller-facket; Kiss Kiss…, här får vi samma easyness i dialogen, samma svarta humor, samma knasiga birollsgalleri, samma avigt sköna kemi mellan huvudrollerna. Samma detaljrika miljöer runt de båda antihjältarna. Goslings figur har dessutom en dotter som nästan spelar skjortan av de två pellejönsarna, mycket bra spelat av Angourie Rice. Hon har här begåvats med ett par av de bästa replikerna i hela rullen.

ryan-gosling-russell-crowe-nice-guys-movie-still

”vaddå!? trodde ni att ni skulle få se djupsinnigheter mitt i sommarn??!”

De två knasbollarna snubblar runt, över ledtrådar och annat skumt folk. Som vanligt i Blacks mer deckarvänliga krimmare kan storyn kännas snårig i sammanhanget, men detta döljs å andra sidan snuskigt snyggt av det visuella, känslan och detaljerna. Vissa scener mycket bra ihop med musikvalet, vilket sätter tonen (!) för hela rullen. Uppsluppet med ganska hård action. En Shane Black på lekhumör helt enkelt. Och detta trots att en stelopererad Kim Basinger kravlar fram bakom en sten och tar några minuter i handlingen.

Vill man hänga mer med dessa två skojare? Svar ja!
Buffliga, osmidiga, men envisa. Nice guys!

Dessutom tog de hem segern i sommarblockbuster-racet!

Snacka om Film #53 – ”den äcklige lille luffaren”

 

Poddistorsdag!avsnitt-53
Hurra!
Veckan innan födelsedagspodden (dont miss the party!) drar vi fram slaktarhandskar och storsågen när vi massakrerar en av filmhistoriens mest ikoniska alster.
Får vi hatbrev och onda ögat?
Vidare så listar vi ett par andra av de där filmerna som ”kanske förtjänar en känga eller två”.
Fiffi blir nästan hatisk. Mycket roligt.Ny svensk rulle på bio tilltalar dock Fiffi bättre och Steffo är en Tina Fey-kille!
Sen filurar vi också på det här med att se nya serier snabbt…eller ha något att längta till?
En av sommarens stora snackisserier, The Night Of, hamnar också under luppen. Stark spoilervarning där och ni som inte vill höra kollar in tidsangivelsen nedan.

Annars är det sig likt.
Hur likt det nu kan vara i en nördig filmpodd.
Häng på!
OBS!
Du som icke vill höra vårt flum om ”The Night Of” undviker att lyssna mellan 1.00.47 – 1.13.30. 13
GROVT spoiliga minuter!

Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

 

Flmr vs Filmåret 1984!

 

 

Damn! Filmlistorna letar sig allt längre tillbaka i tiden! 1984_logo
Kul! Och svårt. För återigen; hur mycket relation kan man egentligen ha till ett filmår när det börjar glida för långt bort för att man ska kunna anse det vara en del av ens vuxna och bearbetande sinne/minne? Jag ställer mig (som en del andra) lite tveksam till hur pass trovärdiga sådana listor egentligen blir. Kanske är det mer relevant att lista favoriter i klump från vissa epoker?

Ok, 1984 var jag 19 år och har väl rätt bra koll på vad jag gillade då, och charmas av när jag ser tillbaka på historien.
Hela 80-talet borde man nog klara listmässigt iaf. Vi hoppas på det.

Dags att rulla listan. Men innan….en liten parentes bara för att symbolisera vilken tid vi egentligen pratar om just idag:

1984 – Datorn Macintosh introduceras, Vinter-OS i Sarajevo i Jugoslavien (Wassberg och Svan!!), Fanny och Alexander vinner 4 Oscars!!!, Herreys vinner Schlager-EM med Diggi-loo, snö-och hagelkaos i Norrköping mitt i sommarn! (men jag var på Öland och missade allt), Yvonne Ryding blir Miss Universum, Sommar-OS i Los Angeles (flygande gubben!), Chess har premiär i London, Ronald Reagan vinner valet i USA, Steffo rycker in lumpen på P18 på Gotland.

Och så filmerna, detta smutta Hollywoodår:

***********************

10. This is Spinal Tap

spinal-tap

Kanske en av filmhistoriens roligaste fejkdokumentärer. Fortfarande. Bakom kameran. Rob Reiner!

9. Karate Kid

karate-kid

Naiv, dumunderhållande skröna från det sköna 80-talet. Oj vad man charmades av den lite lusige Ralph Maccio! ”wax on, wax off!”

8. Ghostbusters

ghostbusters-1984

Kaos på gamla biografen Grand i december då ALLA ville se rullen på premiärkvällen! Vi hade köpt biljetter i förväg. Tur för oss! Idag näst intill utskälld. Orättvist. Underhållande spånigheter. Fortfarande.

7. Terminator

the_terminator_

Vi visste absolut ingenting om filmen eller regissören när vi bänkade oss i biografen. 80-talet visade strax upp en helt ny stil vad gäller actionröj. Oj, vad man tyckte om det! Kultstatus idag?

6. Gremlins

gremlins

Charmen! Töntigheten! Humorn! En given klassiker varje jul!

5. Streets of Fire

streets_of_fire_1984_685x385

Walter Hills rockn´roll-saga! Regnblöta gator. Musiken. Tuffheten. Diane Lane. Kyssen i regnet! Snyggare än manuset hade fog för, men det är ju skitsamma!

4. 2010

2010

Klart en rymdis måste komma in på listan! Peter Hyams när han var ett ess! Perfa uppföljare till kultklassikern 2001. Samma mystiska känsla, nu med lite spänning också. Snygg rulle dessutom!

3. Snuten i Hollywood

beverly-hills-cop

Satte ribban för hur en action-komedi-snut-thriller skulle se ut? Mixa skratt med tuff action. Eddie Murphy ung och..rolig! Musiken!

2. Indiana Jones och De Fördömdas Tempel

indy

Ogillas förvånande nog av rätt många. Detta är en hejdundrande berg-och-dalbana (!) av action, spänning, knashumor och effekter. 80-talet var Indys! Bang för bucksen!

1. Broadway Danny Rose

danny-rose

Kanske en av Woody Allens absolut bästa filmer! Älskar rullen! New York i svartvitt! Känslan! Humorn! Skojfriskheten! Jag upprepar det igen; Woodys bästa årtionde; 80-talet!


 

(Starka) Bubblare: Blood Simple, Sixteen Candles, Starman, Romancing the Stone

 

*********

Läs nu vad diverse bloggkamrater tycker om detta filmår från en svunnen tid:

 

Midnight Special (2016)

midnight special_posterFy fasen alltså.
Filmer som genererar mer frågor än vad man hade när filmen började..är inte det irriterande till max? Kanske. Förutom idag! Hoppsan!

Öppningen; en man och hans barn är på rymmen. Hukar på ett sunkigt motell i sällskap med en medhjälpare som verkar göra allt (verkligen ALLT) för att hjälpa pappan Roy (Michael Shannon) (?) och hans barn Alton (Jaeden Lieberher). Som är en liten grabb som måste ha simglasögon på skallen, och bara färdas i mörker! Är han vampyr?! Nej, inte alls. Svaret är långt mycket djupare än så. Eller, svar och svar..det var ju det där som jag nämnde i början…

Varför letar en sekt efter grabben? Vad vill dom med honom? Varför är myndigheterna så in i helsike intresserad av knatten så att man skickar ut en nördig sifferanalytiker (Adam Driver) i jakten på honom? Vem är medhjälparen Lucas (Joel Edgerton) och vad är HANS historia? Varför måste Roy till varje pris forsla Alton till hans mamma Sarah (Kirsten Dunst)? Frågorna hopar sig. Galet mycket.

Men här kommer hemligheten med filmens recept; ge fan i att fundera för mycket. Häng med på resan istället! Det känslomässiga kommer att ta över ditt sinne och sätta fina spår. Filmen tycker till dig direkt. Fastnar i magen. Känns i kroppen. Det går liksom inte att värja sig. En fars kamp för sitt barn. En familj i en sorts splittring. Ett mål. Ett konstigt mål, ett oklart mål. En slutdestination….till vad?

Det är en sorts galen masch av en roadmovie späckad med känslor och specialeffekter. Som en trimmad Gott och Blandat-påse av Starman och Tomorrowland med ett (litet) stänk av RoomBara för att nämna ett par exempel. Bakom filmen; Jeff Nichols (Mud, Take Shelter). Fan vet hur han fick för sig att plita ned den här storyn. Men tack för att han gjorde det! Smutta effekter samsas med helgjutna rollprestationer! Shannon har normalt ett ansiktsuttryck som verkligen inte inbjuder till sympati…men här får han spela pappa med hjärta och smärta. Avigt nog mycket passande.

Midnight-Special-2016

Shannon förklarar det där med simglasögon och vatten…

Trots det synnerligen lugubra (?) namnet på filmen är det en stunds totalengagerande fokus! Mixen är både knasig och genialiskt på samma gång! En rulle som talar till känslorna. En rulle där du kanske måste tänka en eller två gånger på vad som händer…UTAN att tänka för mycket! Är du med? Inte? Asch, skit samma, se rullen bara. Och omfamna känslan. Och spänningen som infinner sig.

Börjar konstigt. Utvecklas konstigt. Slutar konstigt.
Fast ändå så självklart.
Och är en av årets stora filmupplevelser.

Pride and Prejudice and Zombies (2016)

pride-and-prejudice-and-zombies-trailer-posterPå papperet en synnerligen intressant kombo.
Jane Austen-klänningar och romantik i vild mix med de dräglande, blodiga och räliga zombiesarna. Mr Darcy i annorlunda tappning. Engelska hedar, flådiga gods och kärlekstrubbel. Allt i ett England näst intill förtärt av zombie-smitta i denna alternativa dåtid.

Men…meeen…den mustiga soppan blir tunnare ju längre filmen rullar på. Jag splittras av att filmen inte alls klarar av balansen. Ibland gorigt CGI och ibland oskyldigt romantiskt kuttersnack från de inblandade ”systrarna Bennet” som ska driva handlingen framåt. Normalt sett gillar jag skruvade kombinationer, men det här känns bara….ganska intetsägande. Och då hjälper det ju inte ens att Lena Heady tar några minuter som en sorts version av sin kungamoder från GoT.

Lät absolut bättre på papperet än vad som kom ut. Känns sönderpumpad med green screen-effekter. Ok, bitvis snygg…men rätt trist.
Är du zombie-freak…varsågod. Övriga passerar och blickar framåt.

September and the coming- oh thy joyful

Tjipp tjopp så var sommarn slut. Down-the-Autumn-Path
Well, nu kanske du tittar ut och undrar vad det är för skitsnack….himlen är ju (kanske) blå och tempen visar fortfarande stadiga 19 grader.
Ok, nu menar jag kanske mer den almanacksliknande höstens ankomst. September, den första av höstens månader.

The old filmblogg known as Flmr fortsätter förstås rulla på.
Sommarklubben har precis stängt sina portar för den här säsongen och får nu vila sig i form till nästa gång det blir dags att släpa fram solstolen, parasollet och kylväskan.

Vad kan en höst på Flmr bjuda på då?
Tja, det blir ju ungefär som vanligt såklart. Bla är det kanske dags för den ihopvärkta Flmr Topp 100 att pytsas ut här i takt med att höstmörkret intar vårt land. Filmtitlar har ju stötts och blötts under våren och sommaren..och nu finns en lista som jag känner att jag kan stå för. Dessutom är det ingen idé att börja glo på den igen..då börjar man väl bara peta i ordningen igen.
Dessutom tänker jag mig att då och då testa ett nytt format att skriva recar, det mindre och snabbare. Det som vi kanske kan kalla capsule reviews på nördspråk. Varför börja plita i denna form?
Tja, bara för att jag kan. Typ.

Låt oss heller inte glömma den hederliga gamla fina Halloween som kommer till oss vad det lider. Kan man göra något på det? Klart man kan!

Dessutom rullar ju systerprojektet SoF på med stabil fart!
Fina grejer det också! Missa icke!

Ha en härlig filmhöst!

 

Jane Got a Gun (2016)

jane_got_a_gun_ver4Jane har en pistol. Och så har hon ett gevär också.
Plus en envishet. Och kanske en plan.

Vilket behövs mer än nånsin när maken Bill (Noah Emmerich) kommer hemridandes till the old homestead någonstans i den torra öknen way out west i slutet på 1800-talet. Den gode Bill är näst intill dödligt sårad efter ett handgemäng med valda delar ur the Bishop Boys, ett laglöst gäng som härjar fritt och hänsynslöst. Varför är Bill i onåd? Varför känner sig Jane lika hotad där hemma på ranchen? Varför står snart katastrofen för dörren om inget görs?

Många frågor, och del svar, serveras i denna indie-drama-western som sportar en pigg Natalie Portman i huvudrollen som den bekymrade Jane. När allt hopp tycks vara ute återstår inget annat än att be gamla kärleksintresset Dan (Joel Edgerton) om hjälp. Men varför skulle han vilja hjälpa Jane? Kanske kan svaret hittas i att skurkgänget leds av John Bishop (Ewan McGregor) som har både sina randiga och rutiga skäl till att vilja hitta Jane.

Snygg westernfeeling är det förstås. Alltid mumma för en westernnörd. Det är dammigt och hett, cowboyhatten sitter dock som en smäck på Portman och hon gör sig med puffra i handen. Förutom det uppenbara westerntemat försöker sig rullen på att vara lite…”konstnärligt svår (?)” då och då. Kanske inte helt klockrent. Det bjuds på tillbakablickar, där den stundande intrigen får sina diverse förklaringar.

Inte aptråkigt, men jag berörs heller aldrig riktigt av storyn. Varje person blir som en sorts figur med tillhörande klyschor. Något saktfärdig story ibland kanske, men absolut inte uselt. Skurkbossen McGregor tycks iof göra en dag på jobbet, och passar på att spela över lite då och då. Nästan så han blir tramsig på kuppen. Och så finns det ju gott om råskinn till medhjälpare förstås. Som alla fyller precis den roll de är satta att spela i dramat.

jane-got-a-gun_pic

obligatorisk westernhimmel. stabilt.

En historia som för övrigt haft sin beskärda del av problem. Filmad redan 2013 och sedan i nån sorts post-production-limbo fram till nu. Originalregissören Lynne Ramsay drog från inspelningarna redan första dagen efter konflikter om tidsramar, budget, konstnärlig frihet och final cut. In med Gavin O´Connor som väl ändå styrt upp skutan på det bästa sätt han kan. Portman fixar biffen som driftig överlevare, Edgerton är lagom trulig, men går såklart att lita på när kulorna börjar vina. Och Emmerich…tja han ligger i sängen mest hela tiden.

Godkänd för stunden är det ändå, men till och med en western-buff som jag tvingas erkänna att det nog i alla fall är lite mellanmjölk detta.
Den som väljer bort missar inget av värde.