Hardcore Henry (2015)

hardcore_posterAck ja. dessa experimentfilmer.
Skjuter från från höften, öser på med spektakulära inslag och hoppas att hajpen liksom ska locka massorna. Ibland funkar det. Ibland blir det bara konstigt.

Figuren Henry vaknar upp i ett labb. Uppenbarligen utrustad med diverse konstgjorda kroppsdelar! Jahapp! En kvinna som verkar vara hans fru hjälper honom och skvallrar om illavarslande saker som kan hända. Och givetvis strax händer. Snabbare än man kan säga FPS.

För..grejen med filmen är alltså att vi hela tiden ser precis allt ur Henrys ögon. Hela rullen stöpt i formen first-person-shooter. Precis som jag förr spelade tv/pc-spel med andra ord. Minnen från oändliga timmar ihop med krigsrafflet Medal of Honor studsar plötsligt genom hjärnan, ah…those where the  days. Den eviga kampen med att peppra nazister och annat ohyfs. Men det var då det.

Således, fullt ös på actionfronten där det ena stuntet avlöser det andra. Vissa mer spektakulära än andra. Alltid ur Henrys synvinkel. Spelplatsen är Moskva med omnejd då detta är en rysktillverkad (med amerikanska stålars) rulle. En hel rulle ur samma synvinkel således. Hm, hur funkar det? Tja, att anamma själva formatet rent tittarmässigt i hjärnan går ändå rätt snabbt. Däremot blir det ju så satans….enahanda och TRÅKIGT efter ca 10 minuter. Manuset är nämligen av den mer usla sorten och den kackiga storyline som finns har bara till syfte att försätta Henry (dvs oss…ok?) i nya actionsekvenser där allt från skjutande, hoppande och parkour-utövande förekommer. Här stannas icke upp för fem öre. Tur för filmen kanske, då den bistra sanningen om kvalitén på underlaget hade varit ännu mer uppenbar. På pluskontot finns ju förstås att man sparat in på dyr stjärnskådis-lön då Henry enligt uppgift spelas av upp till 10 olika stuntmän. Javisst ja, jag nämnde väl att den gode Henry inte kan prata heller..?

hardcorehenry2016-0102

Henry..eller…eh..jag..skjuter på allt som rör sig

Kanske den lockar dagens tv-spelande kids på ett helt annat sätt än moi. Tröttsamt, enahanda och synnerligen pajig story. Och det hjälper inte ens att Sharlto Copley kommer in och spelar typ 7 olika roller!

Näru. Detta kan icke rekommenderas ens som bakisfilm (vilket kanske är bra då det vansinniga tempot och de hysteriska bildvinklarna antagligen hade slitit än mer på en redan trött hjärna…!!)

Julen flyttar in på Flmr – igen!

 

Tjohoorå! christmas-tree-fireplace-1024-127315
Så är det!
För sjunde året i rad (!) pytsas lite galna/skämmiga/sköna/hårda/mjuka/larviga julfilmstips ut av yours truly.
Och precis som vanligt en mix av gamla godingar, små pärlor…och lite nytt!

Ni hittar sedvanliga länken till julsidan högst upp till höger i menyn. Eller via bilden på den snöiga biografen här intill!
Och se, där samsas de..filmerna med det gemensamma temat.
Ni känner igen allt. Naturligtvis.
Precis som kära vänner man återvänder till.

En riktig julig filmmånad.
Som sig bör!

Glögg, pepparkakor och film!
Bring it on!

 

Snacka om Film #65 – ”gå i frid”

 

December! Tjoho! avsnitt-65
Vi firar genom att trycka ut det magiska avsnittet nr 65.

Besvärliga filmbarn, nedpissade tomtar, en STOR liten film, en filmroulette att överlista, en film som kärleksbombar hela filmmediet, julnötter, sliskiga dadlar…och en mystisk jordnötsring!

Möt inför-julmyset ihop med oss!


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

 

Jason Bourne (2016)

bourne_posterMatt Damon ville inte från början.
Filmbolaget ville. Ville publiken? Oklart.
Klart är dock att det senaste försöket i Bourne-franchisen, eh…den utan Bourne alltså (Legacy)…gick ju sådär.

In med stora plånboken, och en fet lönecheck senare var Damon med i matchen igen. Med kravet att Paul Greengrass skulle återvända till registolen. Allt klappat och klart. Here goes nothing.

Så vad händer då? Jo, allas vår problemtyngde antihjälte lever ”off the grid” som det så snyggt heter. Håller sig undan allt vad myndigheter och framför allt CIA heter. Av nån anledning kör han en Rambo och pysslar med vadhållna gatuslagsmål i norra Grekland. När gamla bekantingen Nicky Parsons (Julia Stiles) plötsligt hackar sig in hos CIA igen, skits det återigen i det blå skåpet och snart ska buttre Bourne återigen dras in i superduperjakt. Nu hotas plötsligt hela CIA:s skumma verksamhet att dras fram i ljuset och nya badassbossen i kostym, Tommy Lee Jones, bestämmer att nu får det fan vara nog. Bourne måste tystas en gång för alla. Om det är en ansträngd story?? Jajamensan. Av guds nåde.

Tempot går i 110, MTV-klippningen är standard och den som väntar sig en lite mer kontemplerande Bourne, får vända andra kinden till. Via Parsons dras vår hårding in i ännu en lustiger dans som börjar i Grekland, hoppar via Europa och slutar i en big bang-final i Las Vegas. Vägen dit; spring, smyg, skottlossningar, biljakter, svordomar och allt det vanliga i detta synnerligen klyschiga fack.

Många var de röster och skribenter som toksågade rullen i somras då den valsade runt på biograferna. Lite oklart varför tänker jag. Man får ju exakt vad man betalar för. Kom igen, vem hade trott att filmserien skulle kunna bjuda på något nytt i manusväg?? Bourne ska ju vara jagad livet ur mest hela tiden. CIA ska vara badassen som ska sättas dit. Den här rullen är varken bättre eller sämre än vad som tidigare bjuckats på (okej, första rullen är ju lite i en egen klass förstås…som original ofta är). Klart som tusan att Damon idag dyker upp igen för att det ska finnas en ursäkt att komma på actionscener.
Jag har inga problem med ett haltande (eller oklart) manus så länge jag vet förutsättningarna.

Film Title: Jason Bourne

lite äldre, lika jagad

Ok, Greengrass regisserar möjligen lite med vänsterhanden här. Men å andra sidan tycks karln ha så pass stor rutin att även hans lägstanivå känns helt acceptabel. Damon är Damon och kan inte göra så mycket mer med sin roll. Det är som det är. TLJ kör en trött gubbe på jobbet. Urtypen för opålitlig tjänsteman i kostym. Men det visste man ju också. Lägg till Vincent Cassel som ruggig yrkesmördare med uppdrag att sätta en kula i Bourne. Cassel sköter sig, snackar inte i onödan och tar livet av folk som om de vore myggor en klibbig sommarkväll. Sämst i hela rullen? Alicia Vikander som CIA-ess på IT och datorer. Tjenare. Köper icke detta för en sekund. I shit you not. Hon ser ut som hon går andra ring på min gamla gymnasieskola (go Kungsgård!). Totalt felcastad. Bonkers.

Full fart med mer yta än innehåll. So what? Det funkar trots allt för stunden, och vi ska inte vara så knussliga med den här sortens filmer. Stöpta i en specifik form, där utseendet är nästan allt. Och är det något Greengrass kan så är det att tillverka snygg action.

Helt okej för den berömda stunden. Fyller sin plats i Bourne-boxen.
Men ok…det räcker kanske nu.

 

Hell or High Water (2016)

hell_or_high_waterOmständigheterna gör tjuven. Eller de dåliga tiderna i kombo med desperationen över en till synes hopplös situation.

Frånskilde pappan Toby (Chris Pine) känner just hopplösheten flåsa i nacken. Tiderna i det ödsliga västra Texas visar sig sannerligen inte från den bästa sidan. Hans mamma har gått bort, kontakten med sönerna och ex-frun är inte de bästa och nu hotar dessutom banken att utmäta den gamla familjeranchen. Cashen måste in. The Man måste ha betalt. Ett praktexempel på kärva tider i ett land som inte alls framstår som speciellt förlovat.

Hårda tider kräver hårda beslut. Toby har en plan. Han åker runt i trakten och rånar (!) små lokala bankkontor. Till sin hjälp tar han brodern Tanner (Ben Foster), strulputte, vildhjärna och ex-fånge. Knasbollen verkar rentav tycka det är lite kul! Toby ser bara nyttan och målet. Och försöker vara smart genom att hela tiden råna till sig små summor. Inga överdådigheter. Ett par stötar till och skulden till Banken kan betalas. Och varför då inte med bankens egna pengar! Ironin!

Upprepar man ett mönster tillräckligt många gånger kommer dock någon att reagera. I det här fallet statens stolta polisstyrka Texas Rangers, som skickar ut veteranen Marcus (Jeff Bridges) på fallet. Den gamle stetsonprydde gubben är förstås en riktig räv och är snart bröderna på spåren.

Se där ja! En rejält sevärd rulle! Kanske rentav en modern western om man så vill. Men också en resa genom en landsbygd som präglas av depression, arbetslöshet och uppgivenhet. Små hålor som sakta håller på att duka under. Ideliga reklamskyltar som utlovar hopp ifall du bara lånar pengar hos just det och det företaget. Vad spelar det sedan för roll att himlen är förföriskt blå och horisonten en oändlig skönhet. De stora vidderna kan liksom inte nöta bort hopplösheten, hur mycket man än vill. Toby försöker på sitt sätt. Tanner hänger liksom bara på för spänningen och adrenalinets skull. Marcus står inför pensioneringen och dras med en vånda för vad han ska ta sig till i ett landskap och tidsålder där ingen känner riktig ro.

hell-or-high-water_pic

de fria viddernas män

Utmärkt regisserat av engelsmannen David Mackenzie, som fångar (?) nutidens baksida av den amerikanska landsbygden i förfall. Speciellt på ett sådant kargt ställe som Texas. Manus av Tyler Sheridan som ju skrev den blytunga Sicario häromåret. Stora plus kanten även här! Finfina betyg delas dessutom ut till posterboyen Chris Pine som visar att han faktiskt kan på riktigt. Ben Foster känns kanske lite mallad in i sin roll, men å andra sidan…är han så bra på att spela knasbollar får han skylla sig själv. Oldtimern Jeff B gör något av en paradroll. Utrustad med en skrävlig texasdialekt och ett synnerligen konservativt, faktiskt rejält rasistiskt, sätt att förhålla sig till verkligheten…sätter han rollen helt perfekt.

Ett hantverk som heter duga! Ett nutidsdrama som innehåller både våldsamheter, viss spänning och faktiskt lite svart humor på sina ställen. Plus ett makalöst snyggt foto! Gritty bilder, nästan lite sepia i vissa lägen. Texas har sällan sett så förföriskt och hopplöst ut på samma gång.

En av årets stora rullar när säsongen ska summeras!

avsnitt-64Vill du höra mer lovord om den här rullen så tunar du in SoF-poddens avsnitt #64 där vi forstätter sweettalka upplevelsen.

Snacka om Film #64 – ”incest och utrensningar”

 

Det magiska avsnittet nr 64 knackar på
dörren och förkunnar slutet på november!
avsnitt-64
Vi laddar dock vidare mot julens månad, och tar den här veckan bland annat nappatag på grejer som grötbyttor, incest, självutrensning, Lorelei Gilmores jeansshorts samt en rasistisk polis med problem.
Och så lite plinkeplonkmusik av bara farten!

Låter det osunt?
Oklart?
Inte då.
Häng på så blir allt lika kristallklart som den finaste polstjärna i den mörkaste vinternatt.

Tjipp!

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

 

Train to Busan (2016)

busanhaengOch så bara på ett bananskal in från vänster kommer Sydkorea och levererar årets kanske mest underhållande horrorflick! Bara sådär! Dessutom i zombieträsket!

De räliga odöda har ju under åren dykt upp lite överallt, i alla möjliga situationer. Ibland hasande sandsäckar och ibland som Usain Bolt på steroider. Gemensamt för alla platser där de lobbat för sin odöda verksamhet, är att det är satans jobbigt att skydda sig från dem. Liksom här. Idag är det sprintande galningar som gäller, och det gör ju inte saken direkt lättare. Dessutom är spelplatsen för den här holmgången ett tåg, på väg från Seoul till…tralala…Busan.

Annars en dag som börjar som vilken som helst i den myllrande huvudstaden. På centralstation är det förstås full fart. Låt vara att nyhetssändningar då och då hojtar om att det uppstått oroligheter runtom i stan på morgonkvisten. Men vaddå, det är väl normalt i en storstad av Seouls dignitet. Eller?
På tåget hittas alla möjliga resenärer, de två skvallrande tanterna, den unga gravida kvinnan med sin lite kaxige pojkvän, den dryge affärsgubben, det unga baseboll-laget som ska till Busan för match, ett gäng fnittrande tjejer. Och så vår unge protagonist, den allvarsamme karriärkillen som lovat sin dotter att han ska ta henne till just Busan där ex-frun väntar. Håhåjaja. Om de bara visste.
För vad är väl det där för lömsk figur…som i sista sekunden kastar sig ombord på tåget?! Precis när tågvärden vänder ryggen till för en sekund.

Japp, det är full fart nästan direkt. Jag är ju ingen storkonsument av asienfilm, men har förstått via diverse kommentarer att filmen aktar sig för att falla ned i det träsket där viss humor, och till och med slapstick, används i märklig kombo med mer traditionellt drama…eller thriller. Och det är väl bra. Hur skulle det se ut med en komisk take på det som händer här? Nej, idag är de smittade, de infekterade, rasande galningar med förvridna ansikten som likt insekter bara kastar sig mot oskyldiga och trängda offer. Ibland får jag vibbar av de zombieliknande galningarna i World War Z. Ibland alltså.

busan_pic

shake it baby!

Regissören, en Yeon Sang-ho, begår tydligen ”liveaction-debut” med dagens rulle. Har uteslutande pysslat med animerat annars. Bra jobbat grabben säger jag!
Det är både dramatiskt, spännande och ovisst! Offer måste alltid utmätas i rullar av det här slaget..och är det något som slår mig här är det just det att filmen i det fallet kliver lite utanför den västerländska mallen när det gäller att förutse filmöden. Här känns det som att vem som helst kan bita i järnvägsrälsen när som helst. Smutt!
Dessutom bjuds det på lite sorgliga vibbar också! Filmen slår mitt i galenskaperna an en vacker/ledsam sinnesstämning som för ett ögonblick bryter av från hetsen i storyn. Udda, men mycket sevärt.

Jorå, men detta var ju hur smutt som helst! Fartigt, farligt, förskräckligt och lagom gorigt!
Att ta det här tåget till Busan kräver sitt mod. Och sina offer.

Ett av årets stora spänningspiller!

Bastille Day (2016)

bastille_day_posterAmerikansk skojare och ficktjuv i Paris snor helt fel väska, och startar en serie händelser som hotar att mynna ut i katastrof för den hårt prövade europeiska världsmetropolen.
Enklaste sättet att beskriva dagens aktiviteter.

En eurothriller i samproduktion mellan England, Frankrike, och USA på ett hörn. En sån rulle behöver såklart ett affischnamn. In med Idris Elba som vet hur man bär upp en skinnjacka med en puffra under. Elbas figur, CIA-mannen Sean, har precis blivit omplacerad till Paris från mellanöstern då han anses vara något av en motvalls som hellre gör som han själv vill än lyder order. Har vi hört det förut?

Nåväl, nu måste han leda jakten på den plötsligt efterspanade ficktjuven Michael (Richard Madden) som till synes är inblandad i det terrorbrott som utlöser ny panik på Paris gator. Snart upptäcker dock Sean att allt inte står rätt till och jakten på amerikanen i själva verket döljer något helt annat. Samtidigt lurar förstås de riktiga badassen i mörkret och väntar på att få sätta en synnerligen illvillig plan i verket..

Alltså, jag gillar de här eurothrilleractionstänkarna på nåt sätt. Återigen används Paris gator föredömligt i actionsekvenserna (Lex Ronin), med tillhörande biljakter förstås. Elba är stenhård och går på känsla mer än att följa reglementet, och återigen vrider sig hans CIA-chefer av vånda. Den enda som tycks stå bakom honom är mellanchefen Karen (Kelly Reilly). Manuset spelar på hotet om terrorbrott, ett alltför verkligt scenario tyvärr ju, men lyckas också väva in mer traditionell fulspelshistoria i handlingen. Är det kanske det som lyfter det hela lite från det annars hotande B-träsket? Det och det faktum att Elba gör sig perfekt med en puffra i näven och stenhård blick.

640_bastilleday_2016_04_24_12_46_13

Heimdall läxar upp och bannar

Bakom rullen lurar regissören James Watkins, kanske mer bekant med rysligheter då han ju gjort filmer som The Woman in Black och magsugaren Eden Lake (där ju för övrigt Kelly Reilly spelade huvudrollen). Dock kunde nog inte Watkins förutse att filmen i somras, inför premiären i Frankrike, skulle drabbas av verklighetens fula terrortryne då dådet i Nice med galningen som mejade ned oskyldiga inträffade bara dagen före premiären. Vilket resulterade i att många biografer valde att ta bort filmen från repertoaren. Händelserna gjorde ju också att rullen med ens inte blev lika intressant ur spänningssynpunkt. Ajaj. Förhoppningsvis får nu istället DVD och Blu Ray-marknaden väga upp det hela.

Lagom skitig action, snygga scener i ett sjudande Paris, en pålitlig Elba och ett manus som mitt bland alla klyschor lyckas slänga in en och annan överraskning.
Stabil i sin genre.

In a Valley of Violence (2016)

in-a-valley-of-violence-posterWesterntajm är högtidsstund! Oavsett tidpunkt på året!

Idag från en regiman som troligen inte direkt förknippas med genren. Ti West, denne skräck- och obehaglighetstillverkare (The House of the Devil, The Innkeepers). Nå, kanske West suttit där och i hemlighet varit ett hardcorefan på dammiga stetsonhattar, väloljade revolvrar och den där eviga svartvita kampen mellan gott och ont som kanske hittas bäst (?) just i westerns.

West skäms inte för sig och slänger upp i stort sett allt av vad som kan tänkas på bordet när det gäller influenser och kännetecken från Hollywoods, ja även spaghetti-erans, alla välkända checkpoints. Som om han snott med kärlek liksom. Eller kalla det homage om du vill.

Den ensamme, tyste, plågade främlingen Paul (Ethan Hawke) som inget hellre vill än att få rida mot Mexiko i fred. Bara minding his own business. Dessvärre måste han passera en dammig liten håla utslängd mitt på prärien. Matförråd måste fyllas på, och ett bad kanske inte vore så dumt heller. I den fallfärdiga ”staden” finns dock mobbaren Gilly (James Ransone), ärkeskitstövel, skrävlare och dessutom son till stadens sheriff (John Travolta). Ajdå. Såklart också att det inte dröjer länge innan Paul mot sin vilja dras in i besvärligheter, och att bara göra en diskret sorti ur staden visar sig vara mer än problematiskt.

Superduperenkel story, ganska tafflig egentligen, men West håller i utförandet på en trivsam exemplariskt sätt. Klyschorna må radas upp, men kanske är det skådisarnas förmåga att förvalta manuset väl…som höjer upp stämningen till en njutbar nivå? Jag gillar verkligen när Travolta då och då tar en sån här roll där hans förmåga att hålla shwung i dialogerna är riktigt frejdig. Ransone gör sin mobbare både farlig och rentav jönsig. Och så Hawke som Paul då. Plågad och mörk i sinnet. Men ett lejon när det hettar till. Vi lägger också unga Taissa Farmiga och Karen Gillan till den lilla men färgstarka rollistan. Plus en hund som heter Abby (Jumpy).

valleyofviolence_pic

bråka aldrig med en nedstämd man och hans hund

Farligt nära att balansera in på nån sorts komedi ibland, men räddar sig kanske med lite svart humor. I övrigt är det westernfeeling för hela slanten, och iaf jag tycker det känns mer än väl att Ti West ändå har en kärlek för genren som han låter få utlopp. Våldsam och lite halvblodigt där det behövs. Någonstans gjorde någon en sorts liknelse mellan den här rullen och gamla hederliga First Blood…och jag säger..tja..varför inte..?

Helt klart en liten westernpralin för oss som är hooked på genren. En lekfull stund från en regissör som man möjligen inte väntar sig just detta ifrån.

Central Intelligence (2016)

central_intelligence_ver2Besvara vän-förfrågningar på fejjan. Oftast ofarligt och inga större obehagligheter som följer.Kanske så kontorsnissen Calvin (Kevin Hart) tänker där han sitter framför datorn och plötsligt får en invit från en gammal high-school-kamrat. Eller kamrat och kamrat…Calvin var en av de få som försökte vara hygglig mot den olycklige Bob Stone (Dwayne Johnson) i plugget en gång i tiden.
Och vad kan nu Stone vilja honom så här många år efteråt tro…?

Jaja..jag jag vet nog vad du kanske tänker nu. Ännu en tramsig buddy-movie. Med flåshurtig humor. MEN, funkar kemin mellan de två protagonisterna kan ett manus komma undan med mycket. Och det är precis vad som sker här. Calvin är lite lagom småtrött på sitt inrutade liv som kontorsavlönad och när den udda Stone dyker upp och påstår att han jobbar för självaste CIA…och dessutom behöver Calvins hjälp…ja då kanske det ändå är lite äventyrslusta som brinner igång där hos Calvin…? För att i samma ögonblick ersättas av tvivel och förfäran när Stone uppvisar tendenser på att vara en väääldigt konstig person…kanske rentav en galning med tvångsföreställningar.

Det bästa med rullen? Att den bland all komedi och småputtrig action ändå hela tiden dras med ett visst mått av ovisshet. Man vet liksom aldrig var rullen ska ta vägen. Och detta nu alltså menat i positiv mening. En annan stor (!) fördel med rullen är såklart The Rock. Dwyne Johnson. Mannen är som gjord för komedi. Har ett sorts flow som banne mig är galet snyggt. Speciellt här, i par med Kevin Hart. Som också får glänsa lite. Kanske liite mer nedtonad från sin gapighet han visat upp i andra alster…?

CENTRAL INTELLIGENCE

the Rock erbjuder kompisgåva

En njutbar buddy-movie bör ju såklart innehålla en sorts bubblande aura mellan de två kompisar det ska handla om, och det gör verkligen det här. Låt vara sen att själva storyn är fladdrig som ett bakplåtspapper. Man liksom bara sitter där ändå och flinar stort åt knasigheterna som bjuds.  Bra där herr regissör Rawson Marshall Thurber (Dodgeball). Återigen, inget för den som absolut måste ha logik, mening och djup i manuset.

Vi andra skrattar gott åt snubbarna och konstaterar att detta var en sjusärdeles rolig komedi anno 2016. Ännu en detta år!
Bra komediår rentav??

Snacka om Film #63 – ”en tröst i natten”

 

Den höstiga 63:an! avsnitt-63
Med allt vad det innebär.
Filmer som känns som trivsamma kompisar, Tom Ford och de rödhåriga kvinnorna, Kevin James jobbar år Netflix, The Rock i årets roligaste actionkomedi???OCH så avslöjar en febrigt babblande yours truly årets knasigaste (?) hemlighet!
Ett sorts komma-ut!

Titta in i poddvärmen hos oss!

Härliga tider!


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

 

Snacka om Film #62 – ”sveriges bästa aprilskämt ever”

Vissa veckor kan vara mer anmärkningsvärda än andra.avsnitt-62-forslag-2
Kanske den här veckan är en sån. Trots det månglar vi ut avsnitt 62.
Clurigare än en Clinton.
Tillförlitligare än en Trump.
Med garanterat innehåll.

Stabilt helt enkelt.
En joyride i novembermörkret.


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

 

#rewatch: Den vilda jakten på stenen (1984)

romancing_the_stone_posterAh det gamla goda film-80-talet. ÄVEN…om det ibland kanske är bäst att låta gamla alster ligga där och få bli ihågkomna av mer nostalgiska skäl än kvalitativa.

Den här gamla godisbiten har jag alltid haft ett gott öga till. Ända sedan jag såg den på bio. En modern (hrm..80-tal…host..) äventyrsrulle med inbakad romantik som helt klart red på vågen som en viss Indiana Jones hade skapat (även om faktiskt den första versionen av manuset till den här rullen skrevs flera år innan Indy ens var påtänkt).
Joan Wilder (Kathleen Turner), författare av galet populära äventyrsromaner för kvinnor (det som vi kanske till och med skulle drista oss till att kalla för tantsnusk), lever verkligen genom sina böcker. Ensam i sin New York-lägenhet med katten som sällskap drömmer hon dock om att möta den rätte, Nån dag.
Kanske förr än hon tror till och med.

När plötsligt hennes syster blir kidnappad i Colombia, och hon själv får en mystisk karta i posten…ja då händer det grejer. Storstad byts rakt mot sydamerikanska djungler och strax springer hon dessutom på äventyraren Jack (Michael Douglas), som inte bara charmas av den snygga och bortkomna författarinnan…utan också av den möjliga skattkartan som finns i hennes ägo.

romancing-the-stone-_pic

dynamiska duon känner in naturen

Ack ja, men det var väl för charmigt. Även 32 år senare. Hahaha, såklart det är lökigt på vissa håll, men banne mig om inte charmen och kemin mellan Turner och Douglas fortfarande finns där. Stundtals rolig dialog varvas med lagom trivsamma actionsekvenser. Turner lyckas gå från bortkommen storstadsbo till tuff brutta utan att det känns ostigt. Eller vaddå, det gör det ju! Fast det är ju lite så det ska vara här! Man liksom tar det med sig i trivsamheterna.

Douglas blir en sorts råbarkad kusin till Indy, och kommer undan med det. Damn, den gode Douglas gjorde ändå underhållande roller på 80-talet/början 90-talet. En charmig typ. Helt klart. Kasta dessutom in ettrige Danny De Vito plus en hoper skumma hårdingar i handlingen..och den här skattjakten blir en lustiger och lagom jönsig soppa. Regissören Robert Zemeckis har så att säga full koll på knasigheterna.

En actionkomedi väl värd namnet.
Till och med mycket trevlig. Även utanför sitt 80-tal. En av mina favoriter från detta svunna årtionde! På gränsen till att klara cutten till min årslista för -84.

The Hallow (2015)

the-hallow_posterLiten eftersläntrare från #rysligaoktober om man så vill. Å andra sidan finns det väl inget som säger att november inte kan vara lite lagom kuslig också.

Här en familj som lämnar storstaden (London?) och flyttar ut på landsbygden på Irland (oh, haven´t we seen it before), där livets glada dagar nu ska framlevas. Maken Adam (Joseph Mawle) är någon slags trädnisse/forskare (lite oklart där)..men uppenbarligen en av alla tjommar som bestämmer vilka träd i Stora Skogen som ska gallras ut. Och här kan man verkligen snacka om att ha jobbet runt husknuten. Såklart att familjen bor precis på randen till den Stora Skogen…och vi vet ju alla vad som finns en sådan…

Nåväl, hustrun Clare (Bojana Novakovic) tycks också finna sig till ro som hemmafru, med parets ganska så nyfödda barn. Allt gott och fridfullt? Nej icke. Vad är det för mystiskt ”svartmögel” som Adam hittar både här och där? Och varför tycks lokalbefolkningen vara så sura över att vårt unga hjältepar inte riktigt följer de ”skogsregler” som tycks finnas i trakten? Finns det rentav något mer än bara träd och mossa i den vilda Irlandsskogen..?

Jaha ja. Britt-rysligheter alltså. Eller rättare sagt; murrigheter från den Gröna Ön. De brukar ju lyckas med sånt. Här en story som anspelar på gamla legender, sagor och myter. Att man muckar inte med skogens uråldriga väsen bara sådär. Och man ignorerar absolut inte de lika uråldriga ”regler” man har att förhålla sig till om man ska bo i den grönskande spenaten. Vilket Adam gör, både en och två gånger. Det skiter sig förstås och det blir att kämpa för livet.

hallow_pic

nattliga promenixer i spenaten…som att be om trubbel

Bra driv i ruggigheterna är det också. Regissören Corin Hardy lyckas trolla fram den där olustkänslan för den mörka, hotfulla skogen. Små smarta klipp låter mig ana…eh..något…i ögonvrån hela tiden. Liksom Adam tycks göra. När det väl växlar upp till mer actiondriven ryslighet..blir det kanske mer standardutförande.Med allt vad det innebär. Men likväl ett gott hantverk.

Av någon anledning tänker jag hela tiden på att filmen kanske skulle göra sig i svensk version…någonstans i Norrländska skogarna. Och varför inte spela på den svenska traditionen med trollmyten….?

Effektiv och lite småmysryslig historia detta.

Edge of Winter (2016)

edgeofwinter_posterPodd-kamraten Fiffi kallade det (mycket passande) för filmen som berättade vart ”Frank Wagner” (Johan Falk-rullarna) tog vägen. Själv drabbas jag av en omedelbar olustkänsla i magen.

Att se den utmärkte Joel Kinnaman i rollen som strulige och frånskilde pappan Elliot i dagens indie-drama är en liten prövning för själen. Eller är det bara för att jag själv är förälder, och bär med mig en sorts mentalt inlärd vetskap om hur man uppför sig som pappa? Nåväl, de två grabbarna Brad (Tom Holland) och Caleb (Percy Hynes White) ”tvingas” tillbringa en helg med sin pappa Elliot när mamma ska åka bort med sin nye man.

Att Elliot själv är en orolig och labil snubbe står liksom klart redan från förtexten. Som om ett stort mörker plågar honom. Hela tiden. Känslan hos mig som åskådare är inte lovande kan jag säga. Omedelbara tanken är att det här kommer slira av den trevliga vägen innan rullen ens nått halvtimmesstrecket.

Och inte blir det bättre av Elliots idé att trion ska ut i snöig vildmark och leka med gevär (”klart ni ska lära er skjuta!”). Ojoj. Pojkar som pendlar mellan avsky (?), fruktan och viss spänning för sin pappa. Som de dessutom inte känner så bra. Eller inte alls. Men familjeblod kanske är starkare än avståndstagande? Kinnaman gör det bra. För jäkla bra faktiskt. Hans Elliot blir en helt igenom opålitlig typ som man inte har koll på för fem öre i filmens första hälft. Möjligen reduceras han till lite mer stereotyp karaktär ju längre filmen rullar på. Så dags har dock filmen kickat in i ett helt annat läge. Låt oss säga att det här inte direkt är en resa längs den muntra vildmarksvägen.

edge-of-winter_pic

familjebanden ska stärkas

Ett vintrigt öde landskap hjälper till med utsattheten. En storm, en övergiven stuga. En hopplös kamp mot den inre naturen och omgivningens insikter. Bakom dagens dysterheter står regissören Rob Connolly som låter Kinnaman spela ut hela strulputteregistret. Unge Holland gör det också bra som den äldste av bröderna, vilken i början slits mellan bitterhet och medömkan mot Elliot. Och visst finns den där lilla strimman av just medömkan för Elliot även hos mig. I början. Nånstans tycker jag synd om alla, som hamnat i den här icke win-win situationen. Bäst i första hälften, sen mallas den in lite i standardfåran.

En bra film dock. En jobbig film. Ett svart drama.

avsnitt-61Fler funderingar och tankar om rullen hittar du i SoF-poddens avsnitt nr 61 där vi fnular vidare på Elliots förehavanden.