Identity Thief (2013)

Jason Bateman! The hardest working average-Joe in Hollywood. Typ. Den där vanlige tjommen, den oförarglige. Svenne-bananen som är så tacksam att sätta i klistret. Som Sandy Patterson i Denver rullar livet på i gamla invanda spår. Familj och rätt bra jobb som ekonominisse på kontor. Strax skits det i skåpet när hans identitet kapas (!) av skojerskan Diana (Melissa McCarthy) i Florida och hon låter förfalskade kreditkort jobba järnet. Diana har både svadan och swagen. Räkningarna hopar sig hos den milt sagt förbannade Sandy. När spåren leder söderut bestämmer han sig för att åka dit och styra upp problemen själv. Planen; att få med sig Diana tillbaka till Denver för att få henne att stå sitt kast och rentvå honom själv. Mötet blir såklart kaosartat och resan tillbaka minst sagt…äventyrlig.
Hejdudanedej då! Detta var ju rejält underhållande! Utan att vara banbrytande eller nyskapande på något sätt. Bara en stunds hålligång med två stycken mycket sevärda skådisar helt enkelt. McCarthy är i sitt esse! Jäklars vad bra hon kan vara! Och mysig! Humorn sådär perfekt avvägd mellan feelgood och lökig underlivsnivå. Jag gillart.

En roadmovie som helt enkelt är ute efter att underhålla för stunden. Både Bateman och McCarthy får gott om tillfällen att visa upp den snygga komiska tajmingen som de båda besitter. Det är oerhört svårt att inte tycka om McCarthys hela personlighet här. Burdus, flåshurtig men ändå med en oerhörd charm som är riktigt go. Såklart inte för alla. Det är ju sen gammalt.
Ingen behöver heller fundera speciellt mycket på hur det ska gå i slutänden. Det är ju å andra sidan inte en sån rulle. Klyschig komedirulle i standardformat som gör jobbet på ett bra sätt.
Bateman och McCarthy. Sämre sällskap kan man ha till en fredagskväll.

 

Crazy Rich Asians (2018)

Rom-com i färgglad kostym, sort of! New York-tjejen Rachel med asiatiskt ursprung tycker livet är ganska gött med fästmannen (gillar det gamla ordet!) Nick i staden som aldrig sover. Bra jobb, bra inkomst, bra kärlek. Bra liv helt enkelt. När Nick plötsligt föreslår att Rachel ska hänga med honom ”hem” till släkten i Singapore i samband med att Nicks bästa vän ska gifta sig, låter det väl som en käck idé. Bröllop the old way så att säga. Och ett ypperligt tillfälle för Rachel att träffa Nicks familj. Chocken när Rachel också plötsligt upptäcker att Nicks familj är typ bland Asiens rikaste ever! Och hans barndomsvänner lirar i nästan samma liga! Och det vet man ju….hur rikingar partajar! Kan detta passa Rachel tro? Största hindret visar sig bli Nicks mamma, konservativa Eleanor (Michelle Yeoh) som direkt visar visar vilka krav hon har på hur hennes sons flickvänner bör vara. Att vara dotter till en mamma som övergav Asien för ett liv i väst…..faller inte Eleanor i smaken. Minst sagt.
Mysigt underhållande detta. Samtidigt som gamla klassiska frågorna om klasstillhörighet och arvssynder plockas fram igen. Det är vansinnigt färgglatt också! Som att vara träffad av hundratals paintball-kulor på en och samma gång. Romantiken flödar hos rikingarna, den lite akwarda asiatiska humorn får också röja runt lite. Rachel kastas mellan intrycken, där det ena tycks vara flådigare än det andra!

Den som vill hittar naturligtvis fel och brister och ständigt uttjatade klyschor här. Frågan är om man vill det? Om det inte istället är goare att bara hänga med på mys-resan. Constance Wu och Henry Golding är ett charmigt par som Rachel och Nick, som givetvis får jobba för tomtebolyckan. Men det visste vi ju redan. Det är lite Pretty Woman i nån sorts asiatisk upphottad version….okej…eller kanske inte ändå. Dock en sån där rulle som ger dig trivselkänsla i magen, och inte skäms för det svulstiga sättet den gör det på! Dessutom är bröllopet i filmen vansinnigt vackert! Nästan tårdrypande snyggt. Och ett galet bevis på vad man kan slösa pengar på om man är just Crazy Rich Asians!
Mumma för en fredagsmyskväll!

Velvet Buzzsaw (2019)

Dan Gilroys tredje rulle som regissör hamnar på direkt Netflix. Tack för det! Nightcrawler var mörk och dyster och olycksbådande. Här tar Gilroy med sig både frugan Rene Russo och Jake Gyllenhaal från den rullen. Frågan är också om inte herr regissören den här gången gått in för att skoja till det ordentligt, alternativt göra lite narr av den stiffa och skitnödiga konstvärlden…. Galleriägare, konstkritiker, konstnärer och en hoper andra lustiga figurer paraderar förbi. Är det en en svart komedi? En obehaglig övernaturlig (?) upplevelse? Eller bara ett rejält skojeri med symbolik? Fan vet, men underhållande är det. I centrum den lätt överspände och instabile konstkritikern Morf Vandewalt (skojar inte!) vars tidningsord nästan är lag i den ”hippa konstkretsen”. Galleriägaren Rhodora Haze (skojar fortfarande inte!) i Russos skepnad kränger tavlor och påverkar konstlivet som det passar henne. Finns det någon normal mänska här? skulle väl i så fall vara medarbetaren Coco, som ständigt hamnar i situationer som tär på hennes nerver. Mycket underhållande det också. Eller…varför inte den milt försupne konstnären Piers (John Malkovich i pytteroll). 

En avliden okänd konstnär, Vetril Dease (som sagt, skojar inte), lämnar ett antal ”konstiga” målningar efter sig. Giriga händer ser nu chansen att tjäna pengar på verken. Alla inblandade springer om varandra för att sko sig bäst de kan…men det är nåt med tavlorna som gör att det vankas obehagligheter för alla som kommer i kontakt med dem. Haha, vad kul! Tramsigt konstfolk som får på nöten på olika gritty sätt. Spot on!
Gilroy håller en lustig kurs med sin film. Ibland ren komedi, ibland nån sorts samhällskänga till världsfrånvända typer…och ibland lite övernaturlig rysare-sort-of. Hur lyckas han med allt det här då? Jotack, ganska bra om du frågar mig. Sitter och skrattar till riktigt högt ibland när det skiter sig för nån i sällskapet. Finns ett par effektiva scener med ett par konstverk som definitivt hör hemma i obehaglighetsskolan. Tonen är fluffig och rullen är snyggt filmad. Färgtonerna är utsökta för ögat, och på hela känns det verkligen som att Gilroy gått in för att köra mer akward underhållning än att verkligen berätta en seriös historia. Kul grejer att ta med sig från rullen; Gyllenhaals ängslige Morf, Russos, Gyllenhaals, och varför inte Toni Collettes, rappa dialoger med varandra. Och såklart en och annan skum tavla som verkligen gör skäl för epitet ”konstig konst”. Greasemonkeys har plötsligt fått en ny innebörd….
Underhållande detta!

Snacka om Film #179 – ”valentine weeping quiz!”

 

Kärleken flödar i #179:an!
Vi firar hjärtans-dagen med att ösa ut ett QUIZ i kärlekens tecken!
In och tävla! Såklart att det vankas fina priser också!

Pussokram!

Get some!

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

Close (2019)

Noomi! Damn, hon fortsätter att smyga sig in i min bok! Henne som jag hade så svårt för, när hon tog steget över till internationella scenen. Det var lite pinsamt under lång tid. Med dialekten, överspelet. Trägen vinner ju dock säger de. Kanske hon nött ned mitt motstånd i takt med att jag aldrig slutat ge henne chansen att överraska mig. Och banne mig om inte tiden ändå har talat för henne. Eller har hon äntligen börjat hitta roller som passar bättre? Både Unlocked och What happended to Monday var stabilt underhållande. Idag är hon hårdingen Sam, givetvis med ett mörkt bagage som vi ska ana sådär lagom i skuggorna. Sam jobbar med personskydd, en tvättäkta livvakt. Hennes tjänster behövs till rikemansdottern Zoe, som nyss blivit ännu rikare när hennes pappa gått bort. Kvar styvmamman med egna ekonomiska intressen. Zoe behöver skyddas, och dessutom rättas upp lite. Kan Sam vara nyckeln? Vi rör oss från flådigt hus i London till lika flådigt ställe utanför Casablanca. Strax skits det i blå skåpet (but of course), kidnappers anfaller. Full fart. Sam får bekänna färg. Flykt och action. Gruvligt ekonomiskt falskspel på olika fronter. Vem gör vad? Och varför? Och hur många odds ges på att Sam och Zoe inte hittar varandra längs den rufflande resan? Inte speciellt höga kan jag säga.

Ja men detta var ju underhållande i tv-soffan. Klyschigt såklart, men ändå med det lilla engagemang som krävs för att jag ska investera intresse i den här Netflix-rullen. Rapace trular på, men känns som hon har koll på läget. Hon spelar väldigt bra med sina ögon! Uttrycken. Känslorna. Bra jobbat Noomi. En massa hel- och halvfigurer som figurerar in och ut ur handlingen. Falskspelare, skumrask och opålitliga typer. För att vara klyschor känns det ganska ovisst ganska länge. Det känns också som att det är tjejernas rulle. Regisserat av en tjej också, Vicky Jewson. Hon öser på med  ändå sevärd standardaction. Perfekt för en fredagskväll efter tacomyset.

 

Finns på Netflix.

If Beale Street Could Talk (2018)

Moonlight-Barry Jenkins slår till igen med ny känslorulle. Eller gör han inte  det? Kanske kommer det att finnas två läger ang den här rullen, en del förståsigpåare hyllar villkorslöst…medans andra möjligen intar lite mer distans. Själv kommer jag på mig med att göra en omvänd Roma! Om uttrycket tillåts och förstås. Båda filmerna bär anmärkningsvärda likheter! En sorts flytande story utan riktig början, mellanparti och konstruktiv final. Ytterligare bara ett nedslag i en sorts vardag. Så varför funkar inte den HÄR storyn fullt ut på mig?? Vi får berättelsen om de två unga älskande Tish och Fonny. Platsen är Harlem på 70-talet. Strax åker Fonny i häktet, anklagad för en våldtäkt på en kvinna! I samma ögonblick avslöjar Tish att hon är gravid. Tuffa papper! Jenkins öser på med elände. Plus lite lagom dos av samhällsåskådning och sedvanliga rasproblem i ett skitigt och fördomsfullt New York med den där grittiga och slitna 70-talsstämpeln.
Mitt i allt vill Jenkins göra det till nå sorts poetisk berättelse. Långa scener med tyst agerande och uttrycksfulla ögon. Och tiden bara går! Och jag bara känner otåligheten med jämna mellanrum. Men varför reagerar jag så??! Älskade jag inte Roma!? Gjorde inte Alfonso Cuarón PRECIS nästan samma sak i sina scener!? Jorå, jag är den första att erkänna detta. Men här…flyger det liksom inte. Logik har inget med film att göra. Ibland finns det där, ibland inte.

Tish mumlar fram sina repliker, sömnig som ett vilset rådjur. Fonny ser mest bedrövad ut. Läget är problematiskt. Liksom för mig som tittar. Som att allt står och stampar (jaja…som sagt sagt…ni behöver inte påminna mig om Roma…jag håller ju med!) Allt är inte bonkers och tristess. Det finns scener som fastnar. Hemma-hos-föräldraskapet-scenerna är rätt lyckade. Kanske mest tack vare Colman Domingo och Regina King som får briljera några minuter som just föräldrar. Såklart att Jenkins har fångat tidstypiska detaljer i scenografin också. Fan vore väl annars. Liksom propert foto.
Men i matchen om att beröra mig som tittare med nedslag i en vardag i en film utan klara manusgränser…vinner Roma lätt. Yes sire Bob!

BlacKkKlansman (2018)

Gött ändå att ha Spike Lee tillbaka på planhalvan där han hör hemma. Efter diverse utflykter, typ den totalt usla remaken på Oldboy, återvänder han till det som hans känns bäst på; samhällsåskådning på ett obehagligt närvarande sätt. Och kan man dessutom slänga in lite bister svart humor så har vi oss en bonus.
Här den fullkomligt osannolika, men högst SANNA historien om hur den färgade polismannen Ron Stallworth (John David Washington) i Colorado infiltrerade självaste Ku Kux Klan i slutet på 70-talet! Hur då???, tänker vän av ordning. Av naturliga skäl borde det väl vara rätt omöjligt. Icke då. Ron sköter kontakterna via telefonen och använder sin poliskollega, den vite Flip Zimmerman (Adam Driver) när fysiska möten behövs. Hur länge ska bluffen hålla?? Går alla på finten? Kommer våra poliser att hitta tillräckligt på hillbillydårarna i huvor? Och kommer Rons verkliga plan att närma sig headhonchon i KKK, David Duke (en sliskig Topher Grace), att fungera?

Den gode Spike känns engagerad. Som att han verkligen vill berätta storyn. Förutom sneaky polisjobb så varvar storyn med inblickar i hur den svarta medborgarrättsrörelsen bland tex studenterna i 70-talets USA kämpar på. Ron faller för en tjej och får lära sig ett och annat. Just att filmen också har en nästan unik förmåga att naturligt varva obehagligheter med akward humor…gör rullen till nåt alldeles extra. JD Washington (japp, Denzels grabb) gör det mycket bra som Ron. Trovärdig och engagerad. Adam Driver går just nu får klarhet till klarhet. Om bara ett par år kommer han att vara gigantisk i Hollywood.
Lee känns fortfarande committed som filmregissör. Dock inte lika arg längre. Mer som en ”vuxen” version av sig själv, för att låna ett uttryck av poddkollega Fiffi. Slutbilderna i filmen är dessutom förtvivlat starka och visar att samma problem fortsätter frodas i ett USA, ja i världen, oavsett om det är 1979 eller 2018. Kraftfullt statement.
OCH, har du inte läst på nåt om hur det gick i verkligheten för Ron och  hans uppdrag…så gör inte det innan du sett filmen. Upplevelsen blir troligen än mer ”underhållande” då.
Om man får använda det ordet i dagens sammanhang. Extra poäng också till Rons fantastiska frippa. Top notch!

 

Snacka om Film #178 – ”film har inget med logik att göra!”

 

Satan i gatan!
Det går inte att få tyst på oss i veckans #178!!
Vi pratar om film som om morgondagen stod på spel!
OCH, vi har SNORVIKTIGA grejer att snacka om!
Och MUSTIGA! Klart att du måste hänga med på veckans tåg! Eller cykel. Valfritt.

Lås in dig nånstans, skit i allt annat och bara häng med oss!
Spike Lee, Noomi R, Veckans Lista, nöjesfält som brinner, kärlek i Harlem.
Vi cover it all!

Det kan LÖNA sig också! Vinn ett ex av sprillans aktuell blu ray om polisen som lyckades med det HELT osannolika!
Tack Sony Universal Pictures för filmgodiset…som nu alltså kan bli ditt!

Get some!

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

Flmr´s Topp/Flopp 2018!

 

Ännu ett filmår har passerat!
Som vanligt börjar vi bloggåret med en liten tillbakablick på statsen under 2018. Också som vanligt gäller att detta inte handlar om de bästa filmerna som gjordes 2018, utan istället de som upplevdes 2018….oavsett produktionsår (topplistan för 2018 kommer ju traditionsenligt lite längre in mot våren). Med andra ord, de rullar som gav jubel och mys..och de som gav mutter och gurgel och kanske i vissa fall avsky.

Men först som vanligt lite nördig stats:
Under 2018 skrev jag om 115 filmer. En rejäl nedgång mot förra året. Orsaken hittas troligen i viss tidsbrist och framför allt är det också poddlivet med Snacka om Film som stjäl uppmärksamhet. Kanske en naturlig utveckling. Mest poster hittas i januari och augusti, och den minst produktiva månaden blev inte helt otippat (med tanke på omständigheterna) april.
På betygsfronten fortsätter snittet att ligga på moderata siffror, i år landade det också på 2,9.
10 stycken uselhetsbetyg delades ut, och när det gäller fullpoängarna så landade det i ”bara” två stycken. Min gamla princip, att en femma bör delas ut endast vid en upplevelse som rocks my world, står således fast. 46% av de sedda filmerna fick en trea i betyg, men återigen…en bra film är en bra film är en bra film. Eller hur?

Okej.
Nu kollar vi in filmerna på Flmr som renderat mest känslor under 2018!
10 stycken i varje klass. Kör hårt!

___

Fina Listan: Winners

___

Fula Listan:


Precis så är det.
Som det ska vara. Höga fina berg och djupa bottenlösa dalar.
Nu är det bara att köra vidare.
2019 öser redan på!

Get Some!

 

 

The Equalizer 2 (2018)

Dags för uppföljare igen.
Eleganten från vidderna, (credit to filmitch-Johan) Denzel Washington, är tillbaka som ensamvargen och lätt OCD-störde Robert McCall. Snubben som ger ordet rättvisa en ny innebörd. Ofta en våldsam sådan mot de badasses som förtjänar behandlingen. Förra rullen handlade om att etablera McCalls person, hans flaws och framförallt hans färdigheter i att behandla buset. McCall som den barmhärtige samariten…med twist. Så att säga. Uppföljaren är mer en hands on, rakt på-story, om hur stilrene Denzel dras in i skumraskheter inom CIA, där han ju förut varit verksam. Något som spiller över med katastrofala följder för hans förtrogna vän i organisationen Susan (Melissa Leo). Nya hämnartankar vaknar hos McCall och han börjar nysta i soppan. En ny badguy finns i form av hårdingen York (Pedro Pascal) som inte lägger fingrarna i kors för att sopa igen spår till höger och vänster.

I registolen återigen Antoine Fuqua. Han har koll på tuffa actionscener och visuellt driv. Jag gillar merparten av hans rullar. De ser också snygga och välgjorda ut. Liksom den här. Dock faller helhetsintrycket tillbaka om jag jämför med den första rullen. Jag investerar inte alls samma intresse i storyn. Den känns mer opersonlig än den första. Även om vi här kanske än mer kommer i kontakt med McCalls förflutna. Märkligt. Denzel bär förstås rullen på sina axlar, och det känns som att jag aldrig behöver vara orolig. Eleganten har en jäkla hög lägsta-nivå på sina prestationer…även om jag anar lite rutinmässigt skådespelande då och då. Inget fel på våldsamheterna och Fuqua håller det stramt hela vägen fram till den kanske lite överarbetade finalen. Men visst, filmen känns lite ansträngt framvärkt på en höft, som att Fuqua lade sitt bästa krut på originalrullen. Den här bär mer smaken av en klyschig standardthriller i genrefacket. Å andra sidan gör den jobbet som förväntas. Underhållning för stunden, men inget speciellt att yvas över. Ännu en uppföljare efter det här känns just nu ganska långsökt…men vem vet vad suitsen i Hollywood har i sina projektportföljer….?

 

Snacka om Film #177 – ”varför blåser du inte för, din lutfisk?!?”

 

Vi har VIKTIGA grejer att snacka om 177:an!
Guldbaggar, det där ganska märkliga ”testet”, vilka vinner när det gäller att utse en motståndare till Predatorn, Röjar-Ralf…eh..röjer igen, Eleganten från Vidderna, traumat med att byta telefon, NOSTALGI med mina gamla fotbollshjältar, Fiffi som hoppar upp och ned i tre (3!) timmar.
Ja, det mesta är ju som vanligt alltså. Bara att dyka in och lyssna!

Och så har vi ju tävling igen också! Ojojoj. Stenhårde Denzel i The Equalizer 2 väntar på att få komma hem till dig. Get some!

Ps!
Glöm inte att glida in på FB och leta upp poddens ”Eftersnack”! Vår man i Sörmland, Hasse, är kungen och The Man där. Han släpper in dig i värmen så du kan fortsätta stöta och blöta vårt filmsnack där! Och vi själva är förstås med och snickesnackar!

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

The Predator (2018)

Predatorns återkomst till jorden och på film triggar såklart igång ett visst intresse. Behövs den intergalaktiske hårdingen ännu en gång? Tveksamt, men hey…vem är jag att ifrågasätta hur Hollywood vill slösa sina blockbustermiljoner? Dessutom är det Shane Black som basar bakom kameran, en av pionjärerna inom den moderna actionfilmen sedan 80-talet (och ju ”Hawkins” i originalrullen!) Hur sjösätter man då en story om en figur som kanske också hör bättre hemma i 80/90-talet än anno 2018? Jo, en rätt fånig och tramsig story värks ihop. Krypskytten Quinn på hemligt uppdrag i Mexikos djungel hittar märkliga rymdgrejer, skickar hem klabbet till sonen i villaförorten där den nyfikne och lätt autistiske grabben pillar på mojängerna…och vips sätts en sorts signal igång! En spårsändare kanske till och med?! Läge att ta skydd under köksbordet för nu jäklar är Predatorn på väg! Vi får också ett skumt labb där forskare ska pilla på den predatorkropp som infångats i början (jaja..orkar inte förklara..allt hänger ihop..sort of). Predatorn vaknar, mayhem och kaos, action och underhållningsvåld. Vi får också ett ragtag-gäng av gamla förbrukade militärsnubbar..ahh… the heroes! Vräk nu in allt i en mustig fruktsoppa…och där har du rullen!

Inte alls samma känsla som i originalet förstås. Men vem hade väntat det? Känns det som en ansträngd story? You bet. Känns det som en onödig rulle? Sure thing. Lider jag jättemycket när jag glor på den? Inte direkt. Rullen gör precis vad som förväntas av den. Det smäller och exploderar, Predatorn knallar runt och är sådär tuff som han ska vara. En liten ”Predator-twist” finns inslängd efter halva rullen, men den känns dessvärre lite överflödig. Bäst är de knasiga antihjältarna med en stirrig och Tourettes-syndroms-lidande Thomas Jane i spetsen. Boyd Holbrook som hjälten och familjefarsan Quinn blir en fattigmans-Chris Pratt..men ok då. Funkis. Lille Jacob Tremblay som sonen Rory har inte mycket att göra som motsvarar hans talang som han fick utnyttja i tex Room. Sen kan jag inte låta bli att charmas av Olivia Munn´s stentuffa forskare också.
Summa summarum; Black öser på med vad det rätt lökiga manuset, och budgeten, tillåter. Kanske en dussinfilm i genren, men…..vem säger nej till en stund med Predatorn i fokus igen…?
Ok underhållning för stunden, rullen gör vad den ska en fredagskväll efter att tacomyset är avklarat.
Sedan tar vi nya tag!

Io (2019)

Om Bird Box var ett bra exempel på när Netflix-dollars faktiskt fungerar…så är detta exemplet från andra sidan spektrat. Ibland alltså, undrar man ju hur folket på streamingjätten tänker när de ska fördela ut gracerna i olika produktioner. Vissa grejer borde helt enkelt inte slösas stålar på. Detta är ett sådant exempel. Tanken må vara god, grundförutsättningen med storyn må vara seriöst behjärtansvärd…men herregud i himlen så urbota trååååkigt detta är. Rena rama sömnpillret. Jag skojar inte! En sån här rulle går icke att titta på en fredagskväll i soffan…då är det kört direkt. Jag lovar, den som inte sover efter 45 minuter DÅ….

Jorden i framtiden är förgiftad. Luften går inte att andas (nästan). Alla på jordbollen har dragit till Jupters måne (av någon anledning just DEN planeten….var inte Mars ledigt?) Io, där människans nya framtid ska spånas fram. Kvar på jorden ensamma forskardottern Sam (Margaret Qually) som går i forskarfarsans fotspår och febrilt letar efter en lösning där vår jord ska börja ”rena” sin egen atmosfär. Jaja..gäsp. Segt som tuggummi i drivet, lågbudgeten (som det ändå är) lyser igenom. Hjälper inte ens att Anthony Mackie ställer upp i en biroll. Filmen vill inget ont…men den är så förbannat långsamt tråkig och händelsefattig så jag…just det…somnar. Svårmodig filmjävel helt enkelt, som aldrig fångar intresset. Nä tusan, nu har jag har sett den (till slut) så du slipper. Undvik.

 

Finns på Netflix (om nu nån mot förmodan…)

 

The Favourite (2018)

Mustig skröna!
Exakt de orden kommer flygande i skallen efter cirkus 30 minuter av rullen. Då har jag redan också hunnit med att hicka till inför den kulsprutedialog som avlossas från typ ruta ett, hoppa till inför alla galna wideshots med fisheyeinslag som sveper över rummen i parti och minut. Och, framför allt har jag hunnit fröjdas mer än en gång när jag återigen får konstatera att det ”är ju faktiskt en rulle från den märklige Yorgos Lanthimos”! Du vet, han med magrensaren The Killing of A Sacred Deer. Ja just den! Den gode greken Yorgos verkar nu ha tagit på skämtarmössan och vandrar rakt in i England i början på 1700-talet. Queen Anne regerar hovet och landet…eller ja egentligen är det ju hovdamen Lady Sarah (Rachel Weisz) som basar. Drottningen själv, underbart spelad av Olivia Colman, är mest nervös, osäker, stirrig och instabil. Till det luxuösa hovet anländer Lady Sarahs kusin Abigail (Emma Stone med brittisk accent!!), börjar som enkel passopp, men avancerar snart i rank när drottningen fattar tycke. Lady Sarah blir FÖRSTÅS avis…och se, vips har vi oss ett triangeldrama av rang! Ett komiskt drama med skratt som kanske både flabbar ut i luften och stannar halvvägs. Lanthimos vore kanske inte Lanthimos om han inte tolkade 1700-talet på sitt eget sätt? Lite makabrare, lite tuffare, lite råare, lite köttigare! Visst har ju personerna funnits i verkligheten, men den fria konsten tar nog ut sin rätt här. Och varför inte!

Jäklars ändå vad jag myser här! Perfekt kemi mellan tjejerna i huvudrollerna, tajmingen, feelingen.
Latnhimos verkar för tillfället ha övergivit tankar på mörker och att skapa magont hos tittarna. Ändå är det här så pass quirky att du inte kan slappna av en sekund. Det ligger en osäkerhet i luften om var det hela ska ta vägen. Fenomenalt spelat av alla inblandade! Dialogdrivet RAPPT manus! Ahhhh!
Ännu en fullträff från regissören. Dock inte alls med samma beska eftersmak.

Snacka om Film #176 – ”mmmmmmm”

 

Motorcykelvänliga listor, en dansk Locke, Clintan framför kameran igen – jo det är sant! Varför du ska skippa nya Io på Netflix. Har 1700-talets England någonsin varit så underhållande som den är i The Favourite…??
Lite allt möjligt, som vanligt alltså! Plus vinnare i nunne-tävlingen!
Och varför var Britt-Marie här!??!

Ps!
Glöm inte att glida in på FB och leta upp poddens ”Eftersnack”! Vår man i Sörmland, Hasse, är kungen och The Man där. Han släpper in dig i värmen så du kan fortsätta stöta och blöta vårt filmsnack där! Och vi själva är förstås med och snickesnackar!

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film