Lion (2016)

lion_posterFebruari kallas av många småbarnsföräldrar för ”vabruari”. För oss som numera (been there, done that) slipper detta…kanske istället ”Oscarbruari” kan passa? Om man har rätta intresset förstås. Såklart.

De smattrar ju nämligen in nu, rullarna som är med och utmanar om den gyllene gubben borta i Los Angeles på den stora galakvällen. Som ständig filmnörd in motion vill man ju såklart gärna se vad det är för rullar som göre sig besvär i nomineringslistorna. Som denna.

Från Australien och herr regissör Garth Davis kommer ytterligare en BOATS flygande genom konfettiregnet. Jag vet, ingen hejd på denna kategoriform..men hey…säger man inte att verkligheten ibland imiterar fantasins påhittighet på bästa sätt? Okej, det kanske man inte alls säger men det lät bra att skriva. Detta är således den högst engagerande historien om Saroo Brierley (Dev Patel), en ung välmående man i sina bästa år från Tasmanien. Med flickvän (Rooney Mara) och en karriärtrevlig framtid utstakad. Men vänta, något gnager inom Saroo. Kan det vara att han från början är adopterad från Indien som 4-5-åring…och nu börjar gamla minnen från en svunnen tid göra sig påminda? Vem är Saroo egentligen? Och var kommer han ifrån?

En film som är uppdelad i två läger. Första delen följer den lille knatten Saroo (Sunny Pawar i en UNDERBAR roll) i Indien. Hård och tuff vardag. Jakt på mat och pengar för att hjälpa sin ensamstående mamma i den lilla byn. Ödet vill att Saroo skiljs från sin bror Guddu och vips hamnar han på ett tåg som tar honom till Calcutta. Ensam knatte i en kaotisk storstad. Han blir gatubarn, för att snart bli barnhemsbarn och så småningom skapas en ny framtid för honom i nämnda Tasmanien. Så långt allt gott? Nja, när nu den vuxne Saroo känner minnena från förr tränga på, finns egentligen bara ett sätt att stilla oron. Söka sig tillbaka till sitt ursprung. Men hur?

Detta är egentligen en helt galet osannolik historia! Men så sjukt engagerande att jag fullkomligt dras in i storyn handlöst och utan skyddsnät i form av gnällkritiska ögon. Som allra bäst den första knappa timmen med lille Saroo´s öde i Indien. Regi-Garth satsar på mycket icke-dialog och låter lille Saroo´s handlingar istället berätta och föra filmen framåt. Smart tilltag som fungerar strålande.Calcutta ur en liten grabbs ögon. Skrämmande och omvälvande.

lion_pic

Saroo inser att Google Earth är hans bäste vän

Därmed inte sagt att det inte är hög nivå på andra hälften av rullen. Dev Patel är där fullkomligt lysande som vuxne Saroo. Patel lyckas med konststycket att gå igenom filmduken med sina sorgsna ögon och plågat inre…och jag känner hans frustration. Nicole Kidman är (förstås när det gäller film från ”down under”) med på ett hörn som Saroo`s adoptivmamma. Hon gör det självklart stabilt och utlämnande. Om än lite på rutin. Ungefär som när Tom Hanks gör en ”Tom Hanks”. Hög lägstanivå.

Är det en feelgood-film? Ja, hävdar jag. Låt vara i en annorlunda form. Payoffen kommer smygande längs vägen och filmens sista kvart är lysande för hjärtat i bröstet och tårkanalerna. Underbar rulle detta. Det enda som hindrar det finaste betyget är en liten passage av stiltje innan finalakten kickar igång. Plus möjligen att filmens ”turning point” kommer kanske liiite konstlat. I övrigt top notch detta!

Mumma för hjärtat!

avsnitt-77Vill du höra mer kärlek om Saroo och hans öde kan du knappa in SoF-podden #77 där vi sprider värme över denna stora lilla film.

Snacka om Film #77 – ”en man som heter Hank”

 

Veckans avsnitt, nr 77, är sådär riktigt goffigt och maffigt! Och långt!avsnitt-77
Vi laddar upp inför Oscarsnatten och dyker ned i vilda spekulationer om utgången! Har vi rentav prislistan klar redan?

Dessutom; vi hänger med stabila Meryl Streep, kollar in en tonåring med (rätt underhållande) vardagsproblem, en dumskalle som lyckas bli kriminellt lyckosam….och en ung man som söker sitt förflutna i en helt annan världsdel.
Nästan världsklass på det sistnämnda för övrigt!

Kommer Fiffi att klara av att konvertera surgubben Ove till Hollywood?
Och vad är det för mystiska gäster denna nördiga filmduo tjatar om inför nästa vecka??

Välkommen till ett som vanligt röjigt, förvirrande och hjärtligt avsnitt av din favoritpodd om film!


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

 

En man som heter Ove (2015)

ove_posterJapp, så är iaf ett av de tre ”löftena” angående mig och svensk film 2017 uppfyllda.
Gubben Oves eskapader är nu sedda. Och, det var inte på något sätt en ny story för en annan…när boken först kom ut var jag en ivrig läsare. Och gillade historien. Hur skulle nu filmen göra sig?

Som vanligt när Rolf Lassgård är med känns det som inget kan gå snett. Varför är han så mycket bättre än överskattade och tröttsamme Robert Gustafsson? Tur som tusan att Lassgård fick uppdraget istället. Som vresige Ove, villakvarterets egen ordningsman som minsann vet hur allt ska vara. Nymodigheter och moderna tider göra sig icke besvär. Självklart bär Ove på en stor börda och sorg. Tillbakablickar från hans tidigare liv varvas med nutid. I nutid känner man igen sig, alla har säkert träffat på någon som Ove. I dåtid målas en engagerande och fin story upp om hur Ove växte upp och blev…Ove. Jag för min del blir nyfiken och vill veta mer om unge Ove (Filip Berg). Något som jag inte alls kände när jag läste boken. Hoppsan! Varför inte en film om Ove modell yngre? Hans liv med frun Sonja (Ida Engvoll).

Hannes Holm har regisserat, och oavsett hur känslorna är för denne…frispråkige…regissör, har han här lyckats fånga Svensson-livet i förorten ganska härligt. För att inte säga trivsamt. Ove har förstås ett stort hjärta långt där inne , och det krävs bla en katt och ett nyinflyttat ungt par med den härliga Parvaneh (Bahar Pars) i spetsen för att få gubben att börja leva.

Boken om Ove var mycket trevlig och underhållande.
Filmen om Ove är ett trevligt återbesök i hans värld där ofta de små detaljerna i scenografin dessutom är mycket bra fångade. Vill man går det att spåra otaliga tecken av ens egen uppväxt på 70- och 80-talet i bilderna. Kul!

enmansomheterove_800b

kvarterspolisen får nya bekymmer

MEN…hur filmen kunde bli nominerad till en Oscar för bästa makeup är fanimig obegripligt. Det syns lång väg runt hårfästet och ögonen på Ove att det är sminkat och ditklistrat. Störande i väldigt många scener..faktiskt.
Vilken backfire! Blä.

Trivsam svensk rulle!
Det händer inte ofta…men det händer!

Hacksaw Ridge (2016)

hacksaw-ridge-new-posterAndra världskriget. Detta förbannade och blodiga krig. Skildrat i så många filmer, och i framför allt dokumentärer, så att det troligen skulle räcka till minst ett års oavbrutet tema på Discovery. Eller TV10. De gillar att tugga krigsdokumentärer nästan hela tiden.

Nåja, vi tar oss till ännu en Hollywoodversion av kriget. Idag genom unge Desmond Doss´ (Andrew Garfield) ögon. Doss inser allvaret. Vill göra sin plikt för landet. USA står inför hårda bataljer i Stilla Havet där de envisa japanska styrkorna bara måste slås tillbaka.
Doss tar värvning, dock med ett litet problem…han är pacifist och vägrar att ens ta i ett vapen. Istället tänker han sig en karriär på slagfältet som sjukvårdare, ”medic”. Om han blir populär på träningscampen bland de övriga soldaterna och befälen? No way josé. Milt sagt. Utskällningar, mobbning och till och med krigsrätt. Allt för att hävda sin övertygelse..och rätt…att ändå få göra en insats för fosterlandet.

Jaha ja, nämnde jag att det var en BOATS? Asch, det fattade du ju säkert redan. En omtalad gosse, denne Doss. Naturligtvis något av en hjälte i historieböckerna över kriget i Stilla Havet. Amrisarna älskar ju sina hjältar, så det kanske inte är så konstigt att det till slut dyker upp en rulle om den unge idealisten. Dels baserad på en bok han skrev om sina upplevelser, men också genom självklart lite lagom överdrivet dramatiserat lulllull för att passa Hollywood. Som två filmer i en. Första delen behandlar Doss unga år och hur livet hemma på landsbygden påverkade honom. Han träffar också den obligatoriska Flickan i Sitt Liv (Teresa Palmer) innan ö-livet på den blodiga Okinawa väntar.

För det är där, när kriget väl sätter igång i filmen, tempot snäppas upp. Det blir sådär hetsigt och intensivt. Höghastighetskamerorna får jobba för högtryck ihop med de visuella effektmakarna för att ge oss de kanske galnaste och bland de mest realistiska (?) krigsscener som skådats på bra länge! Till och med så klassiska Rädda Menige Ryan ligger lite i lä! Hoppsan! Bakom detta galna kaos huserar nu alltså Mel Gibson som gör comeback i registolen efter 10 års frånvaro. Har han funnit nåd hos producenterna? Är alla hans galna påhitt historia?

Gibson må vara en strulputte privat, men som regissör vet han sannerligen hur berätta en film. Från en sorts idyllisk fridfullhet i början, till en blodigt helvete av sällan skådat slag. Gibson öser helt enkelt på med allt han kan komma på. Och sparar icke på detaljer och gore. Där tex Braveheart klippte stridsscenerna precis i det ögonblick det blev grisigt…stannar kameran den här gången kvar ett par sekunder extra. Gulp. Jag säger inte att det är trevligt och härligt på något sätt..men det är effektivt och viss mån jäkligt snyggt utfört.

hacksaw-ridge-2016-andrew-garfield

Garfield jobbar för skådislönen

Garfield känns trovärdig som unge Doss. En bra kontrast till kaoset runt honom. I övriga roller finns bla Vince Vaughn (!), Hugo Weaving och Sam Worthington. Vaughn får till och med glänsa med lite smutta oneliners i tid och otid.

Inget nytt under krigssolen, men en jäkligt snyggt berättad rulle. Bäst i andra hälften, i krigskaoset. Trots att Gibson som regissör verkar besatt av att skildra våld och blod i sina filmer…är det engagerande till slutet. Men vissa lökigheter måste självklart accepteras för att finna behållning här.

Bra film. Utan att glänsa.
Men det är nog eländet som gör det. Hur illa DET än låter.

 

avsnitt-76I filmpoddens avsnitt 76 kallar Fiffi denna för en ”Steffo-film”, och vem är jag att säga emot?
Lyssna själv när vi lägger ut texten.

Snacka om Film #76 – ”magiskt…på riktigt!””

 

Poddens avsnitt 76 är mer MAGISKT än någonsin!avsnitt-76

Vi roar oss med att jaga filmjobb i Hollywood, Fiffi kollar om pisk-sexet är något att ha detta år och jag uppfyller ett av mina löften vs svensk film.
Hur ska veckans Uppdrag med den allt annat än rumsrena Movie 43 gå??
Kan Filmrouletten ge oss en utmaning?

Mel Gibson gör återigen det han kanske är bäst på…blod och filmvåld!
Är det Oscarsvärt??

Avsnitt 76!
Oh the magic!


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

 

The Five-Year Engagement (2012)

the-five-year-engagement-movie-posterAhh, vi tar en liten avstickare till rom-com-världen igen. Kan man inte få för mycket av.

Firma Nicholas Stoller/Jason Segel är en väl beprövad duo i filmvärlden. Deras Forgetting Sarah Marshall från 2008 är en riktig pärla i genren. Hög likable-status på DEN. Regimannen Stoller har även fått ur sig knasalster som Bad Neighbours 1 & 2 och Segel i sin tur är lite av ett hosueholdname i Judd Apatows värld. Kanske ändå mest känd som Marshall i dundersuccén How I Met Your Mother på tv.

In från vänster idag plockar duon Emily Blunt, och då vet man att det vankas solida minuter. Tom (Segel) friar till Violet (Blunt) efter ett års sällskapande, och hon tackar gladeligen JA. But of course. Paret är ett sådant där riktigt gosepar…som man nästan bara ser på film(?). The future is bright. Livet i San Francisco är kalasbra, tycker i alla fall Tom som har glassigt kockjobb på trendig restaurang. Violet suktar efter lärartjänst på universitet. Plötsligt kommer chansen när hon får erbjudande om tjänst på universitet i Ann Arbor i Michigan! Hoppsan! Vad göra?? Nu när giftermål står för dörren och allt. Tom tvekar dock icke (eller..?) och pushar Violet till att ta jobbet, den gemensamma flytten går till Mellanvästern (”klart det finns plats för en trendkock där!”) och plötsligt får tex begreppet ”en kall vinter” en helt annan innebörd för framförallt Tom. Hu!

Förutsägbart, javisst. Bröllopet skjuts upp (”vi gifter oss ju om ett år istället…när vi kommit i ordning”), Violet trivs på sitt nya jobb, Tom…not so much. Lätt att se vart detta barkar. Jaja, Stollers och Segels manus bjuckar inte direkt på djupsinnigheter och nya rön i relationsproblematiken när det gäller att kombinera karriär och privatliv…men Blunt och Segel har en skön kemi ihop som gör att det känns trovärdigt trots allt. Lägg till detta den obligatoriska, lite skruvade och råa, humorn som i alla fall jag förknippar med Stoller/Segel…och vi har oss ett ganska trivsamt relationsdrama.

5_year

the future is bright baby!

Kanske är rullen lite för lång för sitt eget bästa, turerna är otaliga och förutom våra huvudrollsinnehavare hjälper en diger rollista till med underhållningen, vad sägs om tex Chris Pratt, Alison Brie, Dakota Johnson och Rhys Ifans. Bakom en stundtals tokrolig handling anas såklart också ett allvar om hur livsval påverkar och sätter känslor på prov.

Filmen kör hårt med taglinen ”a comedy about the journey between popping the question and tying the knot”…och den resan är banne mig idag rätt underhållande hela vägen in mot mål. En romcom-feelgood med lite fallgropar. Precis som det ska vara.

Trivsamt.

The Monster (2016)

the-monster-movie-poster-480x711Ibland hittas riktigt bra upplevelser i de ”små” filmerna.
Ibland lurar dessutom sagda filmer ut en som tittare på synnerligen osäker mark och man sitter där och hjälplöst famlar efter något att hålla sig i. Finns en viss förtjusning i den känslan.

Precis som det är idag.
Den alkade mamman Katy (Zoe Kazan) som knappt har koll på sig själv eller tillvaron runt henne. Dottern Lizzy (Ella Ballentine) som lider i tysthet av mammans förnekelse och tillstånd, lika delar uppfylld av hat och kärlek till en förälder som sakta håller på att försvinna. En resa ska göras. Kathy ska skjutsa sin dotter till pappan. Den utflyttade pappan som startat en ny familj på annat håll. En spänning i luften mellan mor och dotter.

Bilresan startar sent och dagen övergår i mörk kväll. På en ödslig väg genom en skog kör Kathy på en…. varg? Skada på bilen och samtal till bärgare och assistans. Väntan i bilen, regnet börjar falla. En mamma och hennes dotter. Med uppenbara problem att prata med varandra. Hitta till varandra. Kanske krävs det något extra? Som att plötsligt den påkörda vargen (?) är försvunnen från vägen. Var? Hur? Strax kommer dagens duo att smärtsamt få erfara att skogen innehåller mer än bara ”vanliga” djur. Eller…?

Vi får också obehagliga flashbacks från en problemfylld vardag för Karhy och Lizzy. Suparkompisar, misshandlande nya älskare. Ett beroende hos en vuxen som ett barn inte ska behöva vara med om. Var finns monstret egentligen? Och vad är det egentligen man tittar på här?

monster_pic

i vissa lägen bäst att hålla tyst

Bakom rullen Bryan Bertino, som gav oss homeinvasionrullen The Strangers för ett par år sen. Här har han plitat ihop något helt annorlunda. Men likväl obehagligt och svårläst. På ett bra sätt. Ett sätt som gör att jag sitter och gärna vill veta vad som ska hända härnäst.

Mörkt drama, i det lilla formatet, där både det mänskliga psyket och det lite mer traditionella skräcktemat vävs ihop på ett ganska finurligt sätt. Bra lirat av alla iblandade. med Kazan och Ballentine i frontlinjen. Liten brasklapp bör kanske utdelas till den som förväntar sig en actionstinn skräckupplevelse…rysligheterna kommer rätt mycket i annan form och mixas med beprövad ”gammelstil”. Inte helt lätt för alla att svälja kanske.

Oväntat bra i mörkret.

Sully (2016)

sully_posterEn av Clint Eastwoods minst engagerande rullar som regissör.
En av Tom Hanks minst engagerande rullar som skådis.
Ändå stabilt bra och värt.
Huh??!

15 januari 2009. I livs levande livet blir piloten Chesley ”Sully” Sullenberger hjälte när han nödlandar ett passagerarflygplan på Hudson-floden i New York, bara minuter efter att planet startat från LaGuardia-flgplatsen. Kollision med fåglar håller på att ställa till en katastrof men Sullys handlingskraft och blixtsnabba beslut räddar 155 personer från tragedi. Omskrivet, omtalat och visst har du säkert läst om det. Eller kanske till och med sett det på någon amatörvideo på nätet. Klart som det gamla korvspadet att det förr eller senare skulle komma en film om det hele. Som nu. Av Eastwood. Med Hanks som Sully.

Vi får oss således den välbekanta storyn skildrat ur en lite annorlunda vinkel. Rullen tar sin början efter att nödlandning och evakuering är avklarad (men lugn, via otaliga flashbacks får vi naturligtvis hänga med på den korta och avbrutna resan), Sully är hjälte i media. Själv är han mest bekymrad över att inte ha hunnit pratat ordentligt med familjen hemma. Allt är dock icke frid och fröjd. Amerikanska haveriinspektionen utreder olyckan och motsvarigheten till vår Transportstyrelse (tungt pressade av diverse försäkringsbolag) vill ha svar på om Sully kanske ändå inte kunde ha vänt om och landat planet som vanligt istället för i vattnet. Nu förlorar ju flygbolaget massor med stålars gubevars.

Filmen växlar mellan utfrågningarna och hur Sully och hans co-pilot Jeff Skiles (Aaron Eckhart) hanterar de kommande dagarna. Eastwood håller det ganska stramt och sakligt. Inga överdrivna sliskigheter. En rak berättande linje som ändå framställer Sully som en hyvens man och framför allt lugn. Slår man i rullorna så framkommer att den riktige Sully var närvarande vid inspelningen och ”coachade” Tom Hanks hela vägen. Kuriosa: nödlandningen och evakueringen i filmen sker precis på vattendroppen på samma plats där den verkliga nödlandningen ägde rum och många ur räddningspersonalen är de verkliga personerna som hjälpte till.

sully-image-6

incoming

Flygscenerna i riktigt snygga och själva nödlandningen skulle kunna vara hämtat från en dokumentär på Discovery. Jag slås av hur lugnt och sakligt Sully och Skiles agerade när sekunderna verkligen stod på spel. Från allmänheten var det självklart inte någon tvekan om att Sully blev en hjälte som räddade alla liv, istället fokar Eastwood på det lilla ”gatlopp” som piloten tvingades igenom hos myndigheter och försäkringsbolag. Och självklart ger Eastwood honom upprättelse. Fattas bara annat.

Stabil film. Inte direkt överraskande. Inget som dröjer sig kvar i minnet. Ganska ospännande. Men en jäkligt proffsigt tillverkad film. Utförandet exemplariskt. Känns….realistisk. Hanks gör en…Hanks.
Och det räcker ju rätt långt bara det.

 

Manchester by the Sea (2016)

manchester_by_the_sea_posterFrån zombieraffel och overkliga (?) incidenter rakt in i något helt annat. Vardag. Avskalat. Livet.

Den allt annat än sällsamma historien om Lee (Casey Affleck), en fastighetsvaktis någonstans i förorterna till Boston. Det finns ett mörker i Lee. Vad? Vi följer hans arbetsvecka, fix och trix med allt från reparationer i lägenheter, snöröjning och sophantering. Kvällar spenderas på barer där kontakten med det motsatta könet är…ansträngt. Vad är det med Lee? Är han bara en jävligt butter loner..?

Svaret finns förstås i dåtid, och snart kommer ett samtal från barndomshålan Manchester-by-the-sea på USA:s östkust. Tragiska omständigheter tvingar hem Lee igen. Tillbaka till en liten stad han en gång tvingats lämna, då kanske för att överhuvudtaget överleva som människa och nu bär vägen tillbaka..för att ställas inför ett oväntat faktum. Kan det ”rädda” vår lidande vän?

Ja jävlar i min lilla filmlåda. Hu vilken bra film! Mer än såhär om setupen för regissören Kenneth Lonergan´s nya drama kanske inte ska avhandlas. Filmen har ett långsamt tempo som undan för undan skalar av lager och avslöjar det förflutna. Casey Affleck, denne brorsa till Ben som jag ju bla i filmpodden Snacka om Film hojtat om borde få mer uppskattning för sina insatser…tar pinnen och gör kanske sitt livs roll! Damn vad bra han är. Belackare muttrar möjligen om nollställt ansikte och ett känsloregister i klass med en betongvägg. Jag hävdar att i det stillsamma, det avigt plågade, det nästan neutrala sättet att förhålla sig till allt som händer runtom Lee…finns det stora. Kolla hans ögon. De säger allt hans röst inte uttalar.

manchester_pic

hisskonversation…inget för Lee

Filmen är slowcooking, löper i en rak ränna, med små flashbacksavstickare i det förflutna. Bilderna är enkla, glåmiga. Det lilla fiskesamhället (?) framställs precis som man kan tänka sig ett ställe som nästan stannat lite i utvecklingen. Andra synnerligen hedervärda insatser görs av Kyle Chandler som Lee´s bror Joe och Lucas Hedges som Joes son, vilken Lee alltid haft ett speciellt band till. Och så Michelle Williams förstås. Bara att njuta av hennes skådiskonst, men nog hade hon kunnat fått lite mer tid framför kameran…nästan lite falsk marknadsföring där. Det hon gör ihop med Lee vid ett tillfälle är dock känslomagi på hög nivå. Liksom Lonergans idé om att musiksätta vissa scener med klassisk musik. Arrgh, pretto…skriker en del. Skit i det, känslan det trixet slår an, med utvalda scener, får min själ att kännas allt annat än fredagsmysig.

En film som sakta äter sig in i skallen, och hjärtat.
En av 2016 års bästa när historieböckerna skrivs.

avsnitt-75I filmpodden SoF´s avsnitt #75 avhandlar vi dagens film från två helt olika fronter. Nästan som ett litet Battle of the Month! Lyssna bara!

Snacka om Film #75 – ”Casey kokar kaffet”

Tjo!avsnitt-75
I veckans skönt MAGISKA avsnitt 75 händer det grejer!
Jon Voight tar plats, Fiffi funderar på om Oscarsjuryn blivit FÖR fega och politiskt korrekta, Steffo hänger hos Tom Hanks som i sin tur flyger i luften i sin kanske MINST engagerande….men STABILT UNDERHÅLLANDE (!!)…rulle på länge.
Vi har kollat en tvättäkta dokumentär om en livs levande amerikansk politiker som kanske i alla fall….eller inte..gör just politikerlivet lite mer…färgstarkt?

I Filmrouletten tas inga fångar men vi står på stabil mark den här veckan! Som vi gör! Straffspark utan målvakt…typ!

Och så tar vi oss an ännu en Hollywoodrulle som står inför möjligheten att roffa åt sig Oscarsgubbar i plural. En rulle som minst sagt får känslorna att svalla åt alla håll!
Vem av oss torkar tårar ur ögonen och vem hånskrattar och kallar det för prettodravel och värsta sortens dynga?! What??!
Nästan som ett Battle ju!

Häpp!


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

 

The Girl with All the Gifts (2016)

the-girl-with-all-the-gifts-poster-01Veckan röjer på med lite mer raffel om de jobbigt odöda och deras kamp för att utplåna den sista normala människan. Typ.

Just när jag trodde att smällkaramellen Train to Busan nog var 2016 års bästa besök i genren…kanske jag ändå måste ta ett steg mot skampålen och erkänna mitt förra uttalande som lite förhastat. Men vänta, möjligen behöver jag inte det ändå. Den förra rullen, och dagens, kanske kan samsas däruppe på tronen bland filmer som kan konsten att vara både spännande och engagerande till slutet? Och lite lagom creepy.

Återigen dyster framtid. Människan går än en gång den tunga kampen mot de dreglande och skogstokiga varelserna som bara vill slita din kropp i stycken. Här går de under benämningen ”hungries” och hålls på avstånd utanför en armébas någonstans i det lantliga England. På basen bedrivs forskning på ett antal barn som har det tvivelaktiga nöjet att vara hybrider mellan vanlig människa och smittad zombie (ok, jag använde ordet igen). Märkligt nog kan kidsen både tänka och prata som vanligt..men visa dem en bar arm eller blottat ben…och deras beteende blir minst sagt…olustigt. Gulp.

Tålmodiga läraren Helen (snygg-Gemma Arterton) gör sitt bästa för att ingjuta mänskligt hopp i kidsen medans forskaren Dr Caldwell (Glenn Glose…eller är det Glenn Hysén!??) mest vill utföra kirurgiska ingrepp på barnen då hon anser att hemligheten till att skapa ett vaccin finns i hjärnan på de udda kidsen. Unga Melanie (Sennia Nanua) är extra skärpt och med i matchen. Att hon dessutom skapat ett band till Helen måste väl vara bra. Eller?

Ahhh, säger jag. Brittiskt drama-action-röj igen. Av bästa märke! En udda fågel i genren? Ett framtidsdrama där svettiga actionbitar är intryckta på lämpliga ställen. En kamerahantering med effektiva ryckiga rörelser då och då i det kaos som uppstår. Avskalat och ganska rått. Jag tänker på snygga scener i 28 dagar senare. Till exempel. Britterna kan verkligen grejen med att mixa svart drama med intensiv action. För mitt i allt filosoferande om vad som är mänskligt eller ej, blir det full fart på storyn när basen plötsligt invaderas av ”the hungries” och trion ovan måste fly för livet. Melanie kan ju sitta med mänsklighetens sista hopp inom sig. Ut i bushen, och vidare in mot ödsliga stadsområden. Det är snyggt och det är domedagsaktigt. Well played av herr regissör Colm McCarthy (som kommer från tv-världen och bla rattat både avsnitt av Sherlock och Peaky Blinders). Hög klass på hela produktionen.

the-girl-with-all-the-gifts-movie-picture-5

Glenna tar sig en funderare

Jag tar till mig  förhållandet mellan Helen och Melanie. Känner en sorts sorg för Melanie som måste hantera sin dubbla natur (lysande spelat av debutanten Nanua). Hela ämnet med smittan behandlas snyggt och ändå sterilt och sakligt. Helen utvecklar en sorts modersinstinkt och forskaren Caldwell har en helt annan syn på hela situationen. Ett sorts ställningskrig mellan dem. Plus en stabil Paddy Considine som luttrad miltärsnubbe i mitten. Alltid najs att se honom.

Jajamensan, detta var smutta grejer att uppleva! Att zombi..flåt..the hungries dessutom använder den numera patenterade ”duracell-stilen”, dvs att förvandlas till skrikande, frustande och hysteriskt kutande dårar….förstärker ju bara obehagligheterna!
Bra jobbat från britt-ön igen säger jag!

 

The Rezort (2015)

rezort_posterLåt oss säga att du får för dig att korsa Jurassic Park med The Walking Dead. Jepp, då hamnar du kanske…typ här.

Det Stora Kriget mot de hatade zombierna är över sedan ett par år. Världen håller på att återhämta sig. Många förlorade såklart nära och kära i den globala epidemin och trauman bearbetas. Städer är återuppbyggda men enorma flyktingläger finns överallt för att ta hand om dem som förlorade, tja, allt. Givetvis finns också det Stora Företaget som ser chansen att tjäna pengar på katastrofens efterdyningar. Detta i form av The ReZort, en ö med lyxhotell, vacker natur, värsta semesterfeelingen, men också med chansen att åka på…zombiesafari och skjuta sig ett par räliga rackare! Javisst! Att medelst guide i jeepar köra ut i naturen, ladda gevären och ta ut sin inneboende ilska över det som varit. Om du vill kan du även övernatta under bar himmel och höra väsningar i natten när du sitter vid lägerelden. Men, givetvis, allt under kontrollerade former och bakom högsäkerhetsstängsel. Företaget vill ju icke att du ska bli zombiemat..och inte kunna betala för den saftiga lyx som ön erbjuder.

Så är alltså det ganska lovande upplägget i det här brittiska zombieröjet, mestadels inspelad på Mallorca! Och visst är det snyggt. Jag sitter i tv-soffan och noterar hur smutt de fått till lyxen på ön. Flashiga bilar, höga stängsel, bevakade områden via ett högteknologiskt kontrollrum som inte så lite påminner om en viss ö som heter Isla Nublar.

Vi får oss de obligatoriska protagonisterna med huvudfokus på Melanie (Jessica De Gouw) som är på besök tillsammans med pojkvän. Hemska minnen och trauman behöver rensas ur skallen. Varför inte peppra lite zombies under kontrollerade former. Och vad kan gå fel på den högteknologiska ön….?
Asch, du fattar ju själv att det ganska snart skiter sig för det lilla utflyktssällskapet där Melanie ingår. Plötsligt är det springa för livet som gäller när de dräglande odöda får upp vittringen. I början är det som sagt jäkligt snyggt och smutt påkostat för att vara en B-rulle. Jag imponeras lite ändå över att filmmakarna och regissören, en Steve Barker, lagt ned lite möda på scenografin och känslan i filmens inledning.

the-rezort-2015-bild-21

safari med viss spänning utlovas

När rullen växlar över till mer standard-zombie-action känns det inte lika..exklusivt..som det gjorde i början. Men det var väl kanske inte att vänta heller? Upplägget blir det gamla vanliga, en liten utsatt grupp där det gäller att inte bli plockad eller smittad. Något Melanie och co får ligga i för att undvika i sina försök att ta sig tillbaka till bebyggda områden. Rätt okända skådisar, om man inte räknar in gamle Dougray Scott som vresig ex-zombiejägare.

Bättre i början, sen blir det mer vanlig lågbudgetshootout av det hela. Men överlag inte kattskit i genren. Ganska snygg (bra zombie-makeup) och själva idén med rullen känns avigt tilltalande på något märkligt sätt. Givetvis ska hemligheter både här och där ut i ljuset också under rullens gång.

Helt okej underhållning för stunden och jag belönar banne mig med en uppfriskande trea.
Låt vara att den är lite fladdrig.

The Magnificent Seven (2016)

magnifiecent_7_posterEn nyinspelning på klassisk western, som i sin tur är en nyinspelning på ett ikoniskt original. Javisst, så går det allt som oftast till i Drömfabriken numera. Och visst, blir det underhållande så blir det.

Livet i lilla Rose Creek är ett rent helvete. Obehaglige och stenrike affärsmannen Bouge (en patenterad sliskig Peter Sarsgaard) vill åt marken och dess fyndigheter i området. Vad är väl bättre än terrorisera invånarna med skadegörelse och mord för att få dem att sälja sina landlotter för en usel penning.
Men hav förtröstan, en rättrådig kvinna ser en lösning i den hårde och bistre revolvermannen/prisjägaren Chisholm (Denzel Washington) som finns bara ett par dagsritter bort. Chisholm verkar dessutom ha en gås oplockad med lurken Bouge. Bra förutsättning. Snabbare än en revolver hinner laddas i full ritt har Chisholm börjat samla ihop ett gäng andra hel- och halvfigurer som kan hjälpa till med den förestående konfrontationen. Snubbar som inte verkar ha något att förlora. Extra bra ju.

Dagens regissör Antoine Fuqua (The Equalizer) spiller ingen onödig tid och sätter upp staksen ganska omedelbart och traditionellt förutsägbart. Vänta inget djup i det omarbetade manuset om revolvermännen med hjärta som tar sig an behövande i nöd. För en westernsnubbe som en annan är det förstås trevligheter som väntar i form av shootouts, oneliners och rejäla stunts, med eller utan häst. Jag flinar lite smutt åt dagens rollista, som förutom ovan nämnda gubbar innehåller namn som Ethan Hawke, Chris Pratt, Haley Bennett och björnen Vincent D´Onofrio. Alla i den här klyschiga ensemblerullen får sina beskärda minutrar i rampljuset, och det är ju lite så det ska vara. Raka puckar. Inga konstigheter. Storyn är plitad i plöjd fåra. Enkelt och smutt. Badassen är överjäkliga och the good guys är både vitsiga och hysteriskt snabba med puffror, gevär, yxor och pilbågar och andra dödliga tillhyggen. Fuqua skiter i tidsödande sidospår. Här är det traditionell westernunderhållning som gäller. Med rejält filmvåld och krutrök!

Denzel Washington;Chris Pratt;Ethan Hawke;Byung-hun Lee;Vincent D Onofrio;Manuel Garcia-Rulfo;Martin Sensmeier

som ett besök på High Chaparral i Småland!

Rullen ser såklart snygg ut. Washington, Pratt och gänget gör precis vad som krävs för rollerna. En popcornsrulle som är tillverkad för att underhålla för stunden helt enkelt. Gillar du western (som jag) faller den i god jord. För övriga blir det troligen ett dike lätt att hoppa över. Slår den sina föregångare? Nja, att jämföra den med De Sju Samurajerna (1954) blir förstås löjligt, originalet är ju alltid svårslaget. Liksom här. Att jämföra den med 7 Vågade Livet (1960) känns nog möjligen lite mer relevant..men båda har kanske sin plats när framtidens filmhistoria ska skrivas. Westerntemat binder dock ihop de två på ett ganska traditionellt sätt.

Bara att strunta i logik, trovärdighet och meningsfullt djup. Här ska rättvisan och den något tveksamma moralen än en gång segra. På sedvanligt Hollywoodmanér.
Trivsam westernunderhållning för stunden.

Flmr vs Filmåret 1979!

 

Jaha ja. 1979_
Jag var ju nästan säker på att det fick vara bra med listeriet i och med 1980.

Fast ändå…klart man är lite nyfiken på det luriga 70-talet också. MEN, har jag koll på det? Sådär riktigt bra för att det ska kännas meningsfullt. Jo, men ganska ändå va. I alla fall senare delen. Och kom igen, försöker jag rentav lura mig själv lite här…visst tusan finns titlarna som man växt upp med här. Också. Detta blir en intressant bonusresa i årslistornas magiska värld. Vi får se hur länge jag känner mig på ganska stabil mark.
Nu drar vi igång -79!

***********************

10. The Amityville Horror

 

10-amityville

Tillbringade ett helt sommarlov med att läsa den ”sanna storyn”. Sen såg jag filmen. Lika läskigt i båda fallen. Skägget Brolin stabil.

9. Hair

 

8-hair

Även om jag är en musikalernas man har denna aldrig charmat sig ända in i topnotch-hjärtat. Men visst är den magisk i Central Park!

8. Breaking Away

 

8-loppet-ar-kort

Kombon cykelsport och att växa upp i en liten småstad. Mysig. Trevlig. Lite spännande. Och en ung Dennis Quaid i toffelsandaler.

7. 1941 – Ursäkta var är Hollywood?

 

7-1941

Filmen som alla sågar mest hela tiden och hojtar om att det är Spielbergs största fiasko. Självklart har alla fel. Detta är hysteriskt roligt. Notera unga män som Dan Aykroyd, John Candy, Mickey Rourke och salig John Belushi. Spielbergs humorpuff på sin inledning i Hajen är lysande.

6. The Jerk

 

6-supernollan

Classy humor för sitt årtionde! SNL-vibbarna tog sig in i filmvärlden och Steve Martin blev The Man!

5. The Warriors

 

5-the-warriors

Åh vilken snackis detta var i biokön. Omtalad redan innan den nådde svenska biograferna. Idag ler man nog mest åt ”det brutala våldet”. Backdropen med ett ruffigt 70-tals New York håller dock än!

4. Alien

 

4-alien

Hade denna existerat utan Star Wars? Skitsamma, en riktigt bra kombo av sci-fi och rysligheter. Fortfarande.

3. Manhattan

 

3-manhattan

Är man Woody-buff så är man. Kärleksförklaringen till NY är magnifik. Liksom Woodys aviga humor.

2. Kramer vs Kramer

 

2-kramer-vs-kramer

Övertygande och sorgsen. Dramat känns i varenda scen mellan Dustin H och Meryl S. Ibland hjärtskärande till och med. Ovanligt slut för att vara 70-tal…?

1. Apocalypse Now

 

1-apocalypse-now

Magnifik i all sin galenskap. Man känner olust mixat med fascination. Reduxen är dock icke alls kattskit…även om ”originalet” är bäst. Öppningsscenen med helikoptrar i slowmo och napalm är…magisk!?



Bubblare
: Rocky II, Moonraker, Mad Max

*********

Läs här nu nedan vad diverse andra bloggkamrater tyckte om detta år:

 

La La Land (2016)

lalaland_posterTrots att man vet om att de finns, blir det nästan samma chock varje gång. Det där när man konstaterar att alla timmars slit framför rullar av varierande kvalité får en payoff i form av att det filmiska himmelriket öppnar sig. De kommer i sällsynt flock. Om ens det.

Damien Chazelle är uppenbarligen en pålitlig kuf. Alternativt en snubbe med en underbar fantasi och förmåga att omsätta sina inre (?) visioner i filmberättelser som charmar brallorna av en annan. Kom igen, Whiplash var en svettigt underbar och totalengagerande story. Och nu har Chazelle gjort det ÄNNU bättre! Och, för den som inte kan med människor som brister ut i sång och steppar runt i dansvirvlar, bara sådär, kan detta bli en prövning. Det tål att nämnas ändå. Vad tar det innan första, Fame-inspirerade, numret drar igång? 30 sek?

Mia (en sagolikt bra Emma Stone) drömmer drömmen om att bli skådis. But of course. I Los Angeles, drömmarnas stad (?) är väl allt möjligt? Men också hårt. Auditions som inte leder någonstans. Känslan att aldrig bli utvald. Är kanske framtiden ändå att jobba som barista på det lilla fiket intill den stora filmstudion? Likadant är det för Sebastian (Ryan Gosling), sjukligt besatt av att spela jazz, att värna om jazzens överlevnad i en stad som ständigt rusar på i natten och i den soldränkta smogen. Klart de två möts som skepp i natten på ett okänt hav. Blir varandras supportrar, varandras stöd, varandras hjärtas älskade. De delar drömmen.

Av allt detta väver nu alltså regimannen/manusplitaren Chazelle ihop en sådan totalcharmerande story att det icke på något sätt går att värja sig. För varje människa med ett uns av egna drömmar, längtan eller romantik inneboendes i sig…är detta som en explosion i själen! Tjuriga recensenter har kallat filmen ”rörig”, har benämnt den som ”blek” och ”oengagerande”. Självklart har de antingen varit på fel film eller har uppenbara problem med formatet storyn berättas i. Chazelle trollar fram sagolikt magiska scener som för tankar tillbaka till musikalernas glansdagar, med ess som Fred Astarie, Ginger Rogers och Gene Kelly. Hua vad bra detta är! Färgerna, musiken, känslan! Precis när man liksom trodde att 2000-talet håller på att rusa iväg i hysterisk fart vad gäller teknik, ytliga popcornsdjup och explosioner av valfri CGI…kommer Chazelle och knäpper oss på näsan med en magisk (ja MAGISK) blinkning till forna dars filmkonst. West Side Story! I´m looking at you! Musiken är som vanligt ett av Chazells starkaste kort. Här som ett fluffigt old fashioned kuttersmycke i gnistrande färger. Lovely.

La La Land (2016)Sebastian (Ryan Gosling) and Mia (Emma Stone)

magin börjar spira

Stone och Gosling är som gjorda för varandra. En par i samklang, både i glädje och när filmens (obligatoriska) tuffa tillvaro kickar in. Stone är magnifik. Hennes blickar och ansiktsuttryck säger allt. Gosling är dags att ta på rejält allvar nu. Mannen tycks kunna spela allt. Har han något kvar att bevisa? Knappast säger jag.

Som att hänga med två personer man blir kär i redan från ruta ett.
Lägg till detta bedårande musikaliska inslag…och allt klickar. Precis allt.
Avkräver ni mig en favvoscen…så håll utkik efter en parkbänk ovanför Los Angels ljusmatta i natten.

Jag lägger mig ned och kapitulerar.
The dreams are on me.

 

avsnitt-74I SoF-poddens #74 slösar yours truly och poddpartner Fiffi ännu MER kärlek över dagens upplevelse. Get some!