Snacka om Film #161 – ”krämiga mördare”

 

Hello darkness my old friend!
I veckans höstliga 161:a tar vi återigen trappen ned till det där mörkret där vi sitter och fulbabblar. Den här veckan tar vi sikte på norsk verklighetstragedi och brittiskt hittepå-otrevlighet. Båda sprängfyllda med mörker och elände. Och lite grisg gore.

Bradley Cooper är tillbaka med ny aktuell biorulle där iaf Fiffi tror att både Bradan och hans motspelerska Lady Gaga (!) kommer att stå där och flina med varsin oscarsgubbe på galan. Hoppsan!

I ett försök att släppa in ljuset kastar vi in namnet ETHAN i Veckans Lista! Vilka filmer ska du se med tjommen om du ska fatta grejen med Ethan Hawke!??! Vi har svaren. But of course.

Och när det inte kunde bli värre…så trampar moi i klaveret igen.
Som att någon är förvånad.
Och hur i herrans namn passar Pernilla Wahlgren in i allt detta???

Ta lite höstmörker ihop med oss.
Du vet att du vill.
Get some!

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

The Endless (2017)

Klurig och kufisk lågbudget-sci-fi/thriller som överraskar!
Filmsnubbarna Aaron Moorhead och Justin Benson har knåpat ihop en story som är förvånansvärt engagerande och gåtfull nästan rakt igenom. Trots till synes minimala resurser. Och de spelar själva huvudrollerna också!
Bröderna Aaron och Justin (heh!) var bara småttingar när de ”fritogs” från en mysko UFO-sekt mitt ute i kaliforniska (?) öknen. Som vuxna har ene brorsan uppenbara problem att anpassa sig till det ”normala” livet. En gammal VHS-kassett han kommer över, som visar upp den gamla kulten, får honom att känna en konstig dragning att återvända till platsen igen. Den förstående storebrodern ger med sig och de tar en liten roadtrip. Det visar snart att kulten finns kvar och är till synes välmående och med gott humör. Som att de väntat på att brorsorna skulle dyka upp igen! Och dessutom ser de fortfarande väldigt unga ut! Straaange!

Yes sire Bob! Detta är bra kufisk mumma där man ibland inte fattar ett jota…men fortsätter titta eftersom nyfikenheten är på tok för stor! Vad ska hända? Varför händer det som…händer? Klassiskt upplägg i mysterier…fler frågor än svar dyker upp. Och när svaren börjar smyga sig på känns de jäkligt akwarda…men ändå så man på nåt sätt köper det. Moorhead och Benson brinner verkligen för sitt projekt, och funkar också bra som protagonisterna i rullen. Mycket berättat med små medel. Förvänta dig inga bombastiska tilltag. De effekter som finns är funkis och fyller sin funktion väl. En film för alla som gillar att utsätta sig för oklarheter och gåtfulla vinklingar, där logiskt berättande och röda trådar kanske inte är superduperviktigt.
Nöjsamt!

 

Finns på Cmore

Venom (2018)

Kunde lika gärna ha hetat ”Roliga timmen med Tom Hardy”!
Snubben imponerar ju med sina komiska talanger! Också! Är Hardy egentligen ganska underskattad skådis? Kanske. Klart är iaf att han behärskar att spela det mesta. Och komma undan med det.
Idag är han Eddie Brock, grävande journalist i San Francisco. Och är inte stenrike Drake (Riz Ahmed) en lagom diffus person att sätta tänderna i? En lirare som dessutom pysslar med att frakta hem konstiga prover från rymden. Levande prover. Illa dock att flickvännen Anne (en underutnyttjad Michelle Williams) jobbar åt Drake, och att hon har info i sin dator som Eddie inte kan låta bli att tjuvläsa. Vips har Eddie gått över gränsen, får sparken. Liksom Anne får från sitt jobb när Drake upptäcker omständigheterna. Anne kastar ut Eddie, och så var det med det. Kanske inte ändå. Eddie kan inte låta bli att smyga på skumme Drake, och ett inbrott senare har han fått en mystisk livsform i sig. Enter symbioten Venom!

Hahaha, detta var ju kul! Gnällisar ute på iternetzet grymtar om att det minsann inte finns någon Spidey här som kan styra upp. Äh! Vem tusan behöver Spindelmannen när Venom är så pass bra på att stjäla showen själv!? Oerhört snyggt manipulerat av regimannen Ruben Fleischer (Zombieland) i samspelet mellan Hardy och den cgi:ade Venom. Bäst är scenerna när Hardy pratar med sig själv, eller alltså när Eddie för konversation med sin nya inneboende. Han ser ut som han är ständigt full! Som en rackig uteliggare. Great! Venom är en skönt punkig antihjälte! Vill mest bråka och ställa till besvär. Eddie får tygla honom…och ”tillsammans” blir de den mest udda ”hjälteduon” en popcornsrulle skådat på länge.
Detta är såklart ytligt trams, men när det görs med friska viljor och en glimt i ögat har jag sannerligen inga problem med underhållningsvärdet! Riz Ahmed är lagom tröttsam schablonskurk, Williams borde såklart har fått lite mer att bita i. Finalen är på tok för över-cgi:ad..men så är det ju alltid. På det hela taget dock en pigg rulle som inte gör så stor fuzz. Bara kör på liksom.

Kul som tusan detta! Mer Venom i den lite moralstiffa superhjältevärlden!

Snacka om Film #160 – ”bultarnas film!”

#160!
Och Brittsommaren rasar in över oss. Trots dessa varma vindar är det förkylningstider i redaktionen! Men med lite smärtstillande och skohorn går det mesta. Podden måste ut!

Jag drabbas av bisarr nyfikenhet och  går bakom ryggen på Fiffi, som nästan tappar det helt. Tur att Veckans Lista med animerade filmer kan mildra stämningen. Å så tar jag också fram popcornen och den drypande förväntningen när Fiffi redogör för stämningen i magen efter att ha sett en av de mest emotsedda (?) biofilmerna i höst.
Vidare påstår Fiffi att Wes Andersons filmer är som tavlor. Dock inte positivt menat. Wtf?!? Moi kollar därför in Anderson nya rulle….om dockhundar! Får Anderson upprättelse??

Vi har också kollat in anti-superhjälten Venom på bio. Flipp eller Flopp?? Och…kan Tom Hardy fortsätta lägga upp hundbilder på Insta….och komma undan med det???!

Jaja, det händer lite av varje i podden. Varje vecka.
Precis som vanligt.

Get some!

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

Hold the Dark (2018)

Alltså Jeremy Saulniers rullar. Jag gillar dom. Jäkligt hårt.
Vem, sade du nu? Jeremy Who? Jo, snubben bakom tex Blue Ruin och Green Room. Mörka upplevelser bortom det lite vanliga. Kanske i mindre omfång, men likväl fyllda med drama, mörker, våld och framförallt spänning i parti och minut. En gång i tiden påstod faktiskt regissören själv att han höll på att jobba efter en ”färgtrilogi” med titlar, sen påstod han plötsligt att han minsann aldrig sagt det och det troligen var media som hittat på. Fake news? Eller bara en regiman som ville skapa lite buzz…? Anyhow, vad säger man då om dagens alster? Vilken färg skulle passa här? Svaret är ju såklart givet: MÖRKRET! Fast det kanske inte är en färg. Det är också den första film han inte skrivit själv, istället är manus författat av Macon Blair (ja han!) , efter en romanförlaga. Det hindrar ju förstås inte Saulnier att ösa på med sitt mörker.

Nånstans i spenaten i ödsliga Alaska försvinner ett barn. Vargar är skyldiga sägs det. Den unga mamman Medora (Riley Keough) vandrar runt som en zombie i sin smällkalla lilla stuga innan hon plötsligt författar ett brev. Ett som når den livströtte och deppade Russell (Jeffrey Wright). Vad är han? Kanske en gammal jägare, kanske en gammal förståsigpåare-på-vargar, kanske en avdankad författare om naturens mystik. Plötsligt har Russell tagit sig till Medora i vildmarken och lovar att spåra upp den vargflock som kanske/kanske inte ligger bakom dådet. Bara sådär. Utan att ifrågasätta.
Om det LÅTER konstigt? Inget mot vad det är att TITTA på filmens första 20 minuter. Man liksom bara undrar vad i h-e detta kommer att handla om. Saulnier tar såklart god tid på sig också med sin film. Storyn får krypa fram där över Alaskas svinkalla vildmark. Kanske finns en tröskel för den som tittar. Kan upplevas hög, men tipset är att härda ut. Sen får du payback. Russell börjar nämligen ifrågasätta vad det är han jagar. Och vad som egentligen döljer sig under ytan på det ogästvänliga stället.

Det vore synd att avslöja mer om handlingen. Klart är dock att Russell sätter igång (sort of) en kedja av händelser där det bara vankas obehag, svart drama och galna våldsamheter. Bonus: den som törstar efter en rejäl shootout såhär på hösten…får sitt lystmäte. Ett par galna minuter. Storyn är slowcooking, den är konstig, den okontrollerbar. Det går banne mig icke att förutse nästan en enda minut av filmen. Jag lyfter på hatten. Det är ju så man vill ha sina filmer ibland. Vi får också Alexander Skarsgård i en helt PERFEKT roll! Damn alltså! Minspelet och ögonen. Den grabben vill man kanske inte ha med sig i den karga Alaska-naturen. Stabile James Badge Dale får vara traktens polischef, vilken får brottas med händelser som minst sagt går bortom hans vanliga vardag.
Dystert, kallt, oförutsägbart. Jag gillar Saulniers stil. Hans grepp att suga in mig i historien, trots att jag aldrig blir riktigt klok på den.

Ett bra bevis på att jätten Netflix faktiskt då och då lyckas med sina producent-miljoner.
Värt? Jajamensan!
Kanske inte din vanliga fredagsrulle, men ge den lite nattmörker runtomkring så….

 

finns på Netflix

Snacka om Film #159 – ”kolsvart som ett helvete!”

Låt dig inte luras av våra äppelkäcka röster i oktobers första avsnitt, 159:an!
Om man nån gång i framtiden kommer att etikettera avsnittet..blir det: MÖRKRET! Jävelskap och elände. Kaos och förtvivlan. Skumraskheter och onda cirklar.
Det är 159:an det!

Okej, lite ljusglimtar finns också. Spjuvern Hasse, från förra veckan, har valt Veckans Lista, och i Fånspåneriet kärleksbombar vi, typ, en gammal lirare som kanske förtjänade mer uppmärksamhet än han fick.
Dessutom får du ett rykande färskt exempel på att streamingjätten Netflix inte bara ska pruttas på! Behöver vi ens påpeka att det handlar om Mörker där också…
Oh the joy.

Oktoberfesten är här!
Hurra!

Top of the world!
Get some!

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

Instructions Not Included (2013)

Jävlars i havet vad kul det är när man ramlar in filmer av mer eller mindre en slump!
Hade inte SoF-poddens gäst Hasse i Sörmland föreslagit den här lilla rackarn…hade nog risken varit stor att den aldrig blivit sedd. Hasse tänkte att den skulle passa bra som föräldra-film. Och så rätt han fick! Men förresten, den passar alla! Även de som inte är föräldrar! Har du inte ett hjärta av sten kommer du att falla för den här rullen! Jag lovar!

Charmören Valentin (Eugenio Derbez) lever glada livet i Acapulco. Ny dam i sängen varje natt, sola på dagarna, dricka drinkar på kvällarna, och förföra kvinnsen på nätterna. Den godeValentin kan icke alls klaga på livet. Trots att han har kanske världens fulaste frippa! Jag tänker spontant på gamle Mickey Dee. Och det inte positivt menat. Förlåt Mickey.
Saker ställs (såklart!) på ända när Valentin plötsligt får ett barn på halsen. En av hans turistande amerikanska erövringar mer eller mindre lämpar över ett flickebarn på honom och dunstar. Vad göra?? Valentin bestämmer sig för att barnet ska återbördas till USA, Los Angeles. Kosta vad det kosta vill. Resan dit blir både tokig och besvärlig….och då har filmen knappt börjat! Vad som sen följer under de kommande två timmarna är ren och skär filmmagi! Derbez har själv både författat och regisserat rullen, och han tar upp alla de där frågorna som trycker på rätt knappar; hur agerar man som förälder? Är det skillnad på att vara mamma eller pappa? Vem har mest rätt till ett barn? (Urrgh..den gamla dräparn till fråga), och vem är kapabel att avgöra vad som är bäst för barnets framtid? Allt detta och lite till avhandlas i den här fantastiska rullen! Derbez är dessutom en smarting, han tar till sköna grepp som tokig humor, svart humor, rörande humor, till och med slapstick på sina ställen. Till detta blandas ett par doser av drama, filosofi och ren och tragedi i! Ja herrejävlar, fulgråten hemma i soffan vet plötsligt inga gränser! Härligt! det är ju så en rulle ska vara. Bland annat. Att avslöja för mycket av handlingen här vore att förstöra upplevelsen. Låt oss säga att det på vissa ställen känns som Kramer vs Kramer på speed. Poff!

Lysande skådespelat förstås av Derbez själv, hans lilla motspelerska i Loreto Peralta som dottern Maggie (eller är det Kristen Bells barn!??!), exet Julie (Jessica Lindsey) som plötsligt återvänder in i Maggies tillvaro och vill återuppta kontakten. Javisst, du känner ju igen alla de där gamla klyschiga ämnena som återigen dras upp på bordet. Men, tusan alltså, när det görs i den här galet fantastiska mixen av humor, sorg, feelgood och relationsdrama…då går det hem alla dar i veckan!
Lätt en av de bästa filmerna jag sett 2018! Och då har den också ett par år under bältet! Topplistan för 2013 måste skrivas om! Basta!
Se. Bara se! Dissar du den här ser du inte film på samma sätt som jag gör.
Magi-betyget!

 

Vill du höra mer om när jag , Fiffi och vår man Hasse i Sörmland går lös med kärleken till den här rullen?? Lyssna här vetja!

Jigsaw (2017)

Jag gillade första Saw. En lysande bra thriller, med en mening också. Helt enkelt en bra film. Och så gillar jag Tobin Bell som skådis. Men som så vanligt med den här typen av film, började uppföljarna komma drällandes. Nånstans efter del 2 kördes det ordentligt i diket. Hua!
Det här är alltså rulle nr 8 i franchisen, och måtte det också bli den sista. Satsa dock inga pengar på den önskan. Tobin Bell dyker upp igen som den ökände John Kramer, TROTS att han varit död i 10 år när filmen börjar! Joråsåatt. Ajaj vad detta känns meningslöst. Ett antal personer vaknar upp i ett rum och….håhåjaja. Ni kan ju redan upplägget.
Upprepningar och åter upprepningar. Hur mycket fick Tobin för att ställa upp igen? Rejält med flis hoppas man ju för hans skull.

Filmen försöker också lura oss ordentligt. Med en ganska plump och oklädsam twist. Man har liksom ingen sportslig att ens kunna förutse den. Och då faller grejen som koncept. Tycker jag. En film enbart tillverkad för att casha in på den unga målgruppen som vill se människor plågas i smärtsamma fällor.
Det hjälper inte ens att det är bröderna Spierig som kallats in i regissörsstolarna. Gör dig själv en tjänst och spara 39 spänn på streamingkanalerna. Inte ens värd en tia i loppisbacken.

Snacka om Film #158 – ”a dream come true!””

 

158:an åker på roadtrip!
Rakt ut i spenaten! Vi landar i vardagsrummet hos en av våra trognaste lyssnare…och vips har det gått 135 fina minuter av skönt filmsnack!
Vårt längsta avsnitt ever! Men vad gör väl det när man har så trevligt!

Det är listor, tyckanden, namn och titlar till höger och vänster. Kort sagt, det går ingen nöd på oss!
Häng med hem till vår sidekick Hasse!
Just det!
Vår man i Sörmland!
Tjo!

Get some!

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

Death Wish (2018)

Tillhör dom som aldrig riktigt gått på hajpen med originalets storhet. Japp. Jepp. Jupp. Gamle Bronson lullade väl mest runt och knäppte en bad guy då och då? Och inte på de mest uppseendeväckande sätten direkt. Eller, kanske var det så då…i 70-talets bistra filmtillvaro. Anyhow, eftersom allt går i cykler i Hollywood var det väl bara en tidsfråga innan den här storyn hamnade i återvinningskastrullen. Lite justerad också. Brucan Willis är Paul Kersey, här kirurg i Chicago. Med flott hem, älskad fru (Elisabeth Shue tillbaka i pytteroll!) och pigg dotter. Rädda liv är Pauls ledstjärna i tillvaron..och kanske har han också blivit lite soft på äldre dar. Drar sig för konflikter.
Annat att vänta när hemskheter slår till. Homeinvasion av räliga inbrottsskurks som tar livet att fru Kersey och skadar dotter till komatillvaro. Pauls liv störtar samman och snart vaknar en hämnare i honom. Som inte bara tänker hitta gärningsmännen…utan också passar på att börja rensa Chicago från kriminellt patrask. En äkta viligante! Medial uppmärksamhet såklart och snart börjar polisen förstås intressera sig för den gode Paul som är ute och smyger om nätterna.

Eli Roth står för regin, kanske en nedtonad Roth mot vad vi är vana vid. Willis kunde förstås lika gärna heta John McClane här. Han är hårdingen, The Man. Gubben som ingen jävel sätter sig på. Dubbellivet kostar dock på och snart börjar hans bror (Vincent D´Onofrio) ana ugglor i mossen. Ska Paul hinna hitta frugans mördare innan allt avslöjas…?
Rakt, enkelt och grovt ytligt detta. Inga konstigheter. Willis spelar sina hårdingar på ren rutin numera, men så länge han gör det så pass stabilt som här..har jag inga problem med det. Jag får vad jag vill ha av gamle Willis. Nånstans har Roth och manuset också vävt in en liten tråd i manuset om det här med tillgång till vapen och vapenlagarna i dagens USA, men det landar ganska blekt. Fokuset ligger ju på det alla vi se; Brucan spöa upp buset!

Inget att arkivera för framtiden, men nog funkar det för stunden. Godkänt.

Blockers (2018)

Ännu en flåshurtig amerikansk komedi som skjuter från höften och satsar på under-bältet-humor!?
Ja, kanske lite. Men vänta, döm inte ut den helt. Märkligt nog finns det också något som tilltalar med den här rullen. Kan det kanske bero på att regissören är en kvinna, Kay Cannon, mest känd som producent till Pitch Perfect-rullarna? Kan det rentav vara så att hon hittat en bra nivå på underlivshumorn? Som gör att den inte framstår som superduperklumpig och brutal? Jag är böjd att lansera den teorin. Ramhandlingen är annars att tre tjejbästisar planerar att förlora oskulden på självaste prom night! Oj!

När de minst sagt spattiga och rätt ocoola föräldrarna får reda på detta, tar det hus i h-e, paniken slår till och de bildar en märklig allians som bestämmer sig för att stoppa tilltaget. Främst genom att stalka döttrarna genom festnatten. Det hela är såklart dömt att misslyckas. Fast det går ju åt helvete med ganska underhållande scener givetvis. Leslie Mann som trions mamma-förälder är förstås lysande i komedier. Men det visste vi ju redan. Rullens överraskningar står istället John Cena och Ike Barinholtz för! Som två röjiga och stissiga farsor utan koll på läget. Men med goda hjärtan! Cena håller sakta men säkert på att blir en stabil skådis med lagom portion självironi. Kommer han någon gång upp i Dwayne Johnson-klass? Oklart. Men bra jobb här. Barinholtz har mest synts i biroller, ofta inte av den goda och smarta typen. Här får han glänsa lite med akward humor. Sådan som jag gillar.

Föräldrar i fokus, men också tonvikt på döttrarna. Som kanske ändå inte passar in i den där mallade ramen om hormonstinna tonåringar som bara tänker på sex när det ska partajas. Även om det ju är lite av rullens förutsättningar när filmen börjar. Motsägelsefullt? Ja kanske. Men bland alla flåshurtiga, och ibland väldigt roliga, scener…finns också lite allvar insmuget. Och inte av sådan art att man behöver spyhink i parti och minut för den påklistrade moralen.
Förvånansvärt underhållande.

 

Peter Rabbit (2018)

Hahaha, jäklars vad jag gillar den här typen av film. Men vänta nu. Är inte moi för gammal för den här sortens rullar?? Äh, släng alla ålderssynpunkter åt helskotta och kasta dig in i en stunds fräsande mysig underhållning! En blandning av cgi:ade kaniner och ”vanliga” skådisar. På engelska landsbygden. Bland böljande gröna kullar och genomtrevliga små hus. Med utsökt brittisk bitsk (och jäkligt ofta vuxen!) humor. Det är ju uppdukat till ett visuellt smörgåsbord banne mig!
Spjuverkaninen Peter lever götta livet på landet med sina systrar och sin kusin. Gänget bor under ett stort träd, och allt är sådär tipptopp. Bästaste stunderna är förstås när de smyger in i gamle vresige bonden McGregors (Sam Neill i pytteroll) trädgårdsland och pallar morötter. Det har blivit till en sport för vår driftige hjältekanin. Plötsligt avlider gammelgubben och huset går i arv till stroppige brorsonen (Domhnall Gleeson) från London. Som dyker upp och genast hamnar i handgemäng med kaningänget! Full fart! Dessutom finns ju såklart en genomgullig granne i söta Bea (Rose Byrne) som stiffe brorsonen genast blir betuttad i. Och hon är dessutom kaninernas skyddsling! Hoppsan, hur ska det här gå?!

Samma sköna myspys som i Paddington-rullarna. Kul slapstick för de yngre och smutt humor för oss äldre. Bland kaninrösterna hittas James Corden, Margot Robbie och Daisy Ridley. Tunga namn! Alla har roliga timmen mest hela tiden. Uppenbarligen också regissören Will Gluck, som blandar cgi och levande bilder på ett sjukt snyggt sätt.
Topptrevligt detta! En rulle som alla åldrar kan ta till sig!
Humörhöjare!

Snacka om Film #157 – ”soppfantomerna”

157:an!
Den höstmurrigt mysiga! Som en skön varm filt att pensionärs-lägga över benen om kvällen. Den här veckan bjuckas det på räliga vampyrer igen. De har letat sig in på Veckans Lista! Hu!
Fiffi tar med sig en popcornsrulle från Malmö Filmdagar! En retrohomage av det mer våldsamma slaget, charmas hon tillbaka till sitt 80-tals-jag tro? Jag har snöat in på kaniner igen och tar sig igenom sprillans nytt djuräventyr på blu ray om en viss Peter. Eller var det Pelle??

Känner du skådisen Kelly Reilly? Inte? Då får du chansen nu när Fiffi och jag tar oss en titt på henne (favorit hos båda) när hon blir inlåst på pytteyta av märklig kidnappare! Japp, inburad och omilt behandlad. Hur ska DET gå??

Å så tävlar vi igen! Ögongodis från Universal letar nya ägare!
Allt inramat av veckans xtrabonus: Borren från Helvetet!

Höstmys!
Get some!

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

I Don’t Feel at Home in This World Anymore (2017)

Ödesmättad titel detta. Och kanske är det lite av en glåmig och dyster stämning som ligger över hela rullen. Som en blöt filt, vilken vägrar släppa igenom det minsta av solljus. För Ruth (en UNDERBAR Melanie Lynskey) är det inga soldagar direkt. Jobba, äta, sova i en aldrig sinande ström. Each day alike. Man kan lugnt säga att Ruth lever det ospännande livet, på gränsen till depression. Med noll framtidsutsikter. Ända tills hon får ett inbrott i sitt lilla hus. Något knäpper till i Ruth (anar vi Michael Douglas-vibbar från Falling Down…?!). Hon ger sig fan på att hitta de skyldiga helt enkelt. Med på den resan kommer hennes granne, kufen Tony (Elijah Wood i värsta pilotbrillorna). Steget från mörkt vardagsdrama till mörk indie-thriller tas och leder in antihjälteduon på mörka stigar. Märkligt nog hela tiden med en sorts vriden humor som gör sig synnerligen bra här.

Debutregisserat av Macon Blair, skådis som bla synts i sevärda Blue Ruin. Melanie Lynskey är filmens motor och äger varenda scen hon är med i. Finns det någon som inte älskar henne?? Såklart att det gör, men de är nog i minoritet. Wood ska ha cred för att han ofta numera tar sig an mindre indie-roller av ofta märkliga karaktärer. Rullen här kommer preppad med en rejäl dos vardagsdysterhet, avig humor, mörka thrillerinslag med ond bråd död i släptåg. Precis som en rulle av den här typen ska vara. Tjo!
Sevärt värre! Finns på stabila Netflix. Fjärde stjärnan är Melanies!

Escape Plan 2: Hades (2018)

Satan i gatan vilken katastrof!!!
Men HERREGUD alltså! Vilken jubelåsna läste det sk manuset och greenlightade detta skit!??!

Originalrullen var kanske inte asbra, men ändock ganska underhållande. Stallone och gamle Arnie. Då. Nu är det återigen Stallones namn som det skyltas med. Liksom Dave Bautistas. Här gäller det dock att se upp för fällan. Sly har en speltid på knappt 15 minuter i den här”filmen”. Bautista något liknande. Liksom Titus Welliver! Vad fasen gör HAN här?? Istället fokas allt på kinesen Xiaoming Huang, kanske en känd lirare i Asien. Vem vet? Återigen handlar det om ett mystiskt fängelse som….äh..orkar inte!
Detta är så förbålt uselt att man blir både ledsen och förbannad på samma gång! Allt känns som ett fattigmansprojekt utan stålars. Effekterna är sämre än sämst, jag lovar. Amatörmässigt ditpetade i efterhand. Storyn är osammanhängande och heeelt i diket. Vad fan tänkte Stallone, Bautista och Welliver på!??! Detta kommer att fläcka deras rykte bra lång tid framöver. Kan inte sluta mig till annat än att de lurats in i denna mögiga anrättning. Men Stallone borde banne mig veta bättre! Han får skämmas lite extra såhär på ålderns höst!

Sky detta som pesten!!
Herrejävlars alltså.

(det blir inte ens EN stjärna i betyg. Istället en asförbannad kanin med puffra i tassen!)