#xmas: Love the Coopers (2015)

love_the_coopers-679153107-largeJamen på nåt sätt hör det ju liksom till.
Julen är en perfekt förevändning för filmmakare att svänga ihop historier om Familjen. Den högst ärade och viktiga familjen! Som överlever alla kriser, hot och konflikter…bara man öser in lite snö och jul som backdrop. Och visst, finns säkert ett digert antal av er därute som bara spyr på sånt här..men jag…jag tycker det är rätt småtrivsamt. För det mesta.

Idag är det makarna Charlotte (Diane Keaton) och Sam (John Goodman) som bullar upp för jul med familjen. I det här fallet vuxna barn, barnbarn och gammelpappa (Alan Arkin) som traditionsenligt förväntas hitta julstämningen som tarvas enligt almanackan. I takt med julstöket lär vi oss dock snabbt att problemen hopar sig på alla fronter för The Coopers. Arbetslöshet, skilsmässa, syskonrivalitet, tonårshormoner, depressioner. You name it.
Till och med familjens hund Rags (som ”röstas”…jo det är sant..av gamle Steve Martin!) tycks ha svårt att hitta den sanna julglädjen. Även Charlotte och Sam har sina problem. Så pass att de tänker annonsera skilsmässa så fort julens högtidligheter är till ända. Hoppsan.

Men ändå. Juldramakomedier är tacksamma på sätt att det alltid går att använda högtiden som en utlösande faktor för alla och envar att komma till klokhet, sans och förnuft. Hade detta lilla drama varit lika småtrevligt om inte julsnön singlat ned och bjällrorna skramlat? Troligen inte va. Kanske är det också det som gör att iaf jag är lite sucker på sånt här. Speciellt om filmmakarna lyckas fånga ”the holiday spirit”. Kanske detta inte är en pangpärla i den klassen, men regissören Jessie Nelson tar heller inga djupdykningar ned i en mörkare del av the Coopers tillkortakommanden. Hon nöjer sig, kan man väl säga, med att köra det hela lite salongsstädat. Trots detta finns det faktiskt tillfällen hos Charlotte och Sam då jag känner igen mig i deras relationsdilemma. Jul eller icke. Ett visst mått allvar blandas sen snabbt upp med julfilmens alla nödvändiga ingredienser. Och, inte mig emot.

lovethecoopers

sing-a-long runt granen. självklart hos Coopers

Rollistan, förutom stabila Keaton (som lustigt nog också spelar problemfylld mamma i en annan juldramakomedi…Välkommen till familjen) och trygge Goodman samt den alltid finurlige Arkin, innehåller rätt stabila namn ändå; Olivia Wilde, Ed Helms, Marisa Tomei, Amanda Seyfried och Anthony Mackie (dock möjligen i en totalt intetsägande roll på typ 7 minuter). Alla gör de vad de kan med ett manus som troligen inte försätter dina analyserande sinnen på högspänn. Men kanske kan julstämningen släta över lite…?

Absolut inte det bästa i genren, men jag har aldrig tråkigt med Coopers och friar hellre än fäller. Det finns oerhört mycket sämre och sliskigare juldramakomik därute. Tro mig.

Snacka om Film #66 – ”en kula i handen”

 

Magin fortsätter!! avsnitt-66
Idag med avsnitt 66, och vårt poddmys är lika varmt och kalabalikartat som vanligt.
Den här veckan får du svettiga händer, fönstershopping, besökare med språkproblem, sockrigt julslisk från bästa filmfabriken, en kaxig nyinspelning samt en knepig filmroulette som bjuder på filmvärldens kanske snyggaste regissörsnamn.

The podd tuffar på in mot julen och du hänger naturligtvis på.
Vem vet vad poddvärlden kan erbjuda.
Plötsligt händer det.


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

 

Flmr vs Filmåret 1981!

 

Jahapp! 80-talet var så nytt så nytt. elongated_circle_1981-svg
Själv gick jag ur grundskolan och ett nytt liv på gymnasiet väntade. Nya tider. Nytt årtionde. Men fortfarande med drag av det gamla hederliga 70-talet. Filmerna visade dock vägen in i en ny tidsålder. Kolla nedan bara vad som var gräddan detta filmår…!!

***********************

10. Quest for Fire

QUEST FOR FIRE, Ron Perlman, Everett McGill, Nameer El-Kadi, Rae Dawn Chong, 1981, TM and Copyright ©20th Century Fox Film Corp. All rights reserved.

Dialoglös och märkligt underhållande rulle. Människans historia nedkokad i murrig skröna. Synnerligen sevärd!

9. Excalibur

9-excalibur

John Boormans blodiga och ganska råa take på legenden om Kung Arthur. Lika mycket maktdrama som äventyr. Känns ”vuxnare” än andra rullar om legenden.

8. Das Boot

8-das-boot

Svettigt dramatisk och spännande. Och lite ovanligt (?) med tyskar i huvudrollen om andra världskriget. Banade väg  för Wolfgang Petersens framtida Hollywoodkarriär.

7. For Your Eyes Only

7-dodlig-synvinkel

En av Roggas bästa som 007. En fartig och mer jordnära Bond-rulle till skillnad från föregångaren i rymden! Bra action och snygga stunts. Faktiskt inte tråkig någonstans!

6. Nålens Öga

6-nalens-oga

Spännande värre om tysk spion i England som måste smuggla ut information om den förestående D-Day. Donald Sutherland perfekt i rollen som hänsynslös nazistbadass.

5. Outland

5-outland

Gamla ”Sheriffen” omgjord till sci-fi-thriller. Utspelas på Jupiters måne Io där lokale polisen Sean Connery håller ordning på buset och avslöjar skumraskheter. Synnerligen snyggt av regissören Peter Hyams.

4. Flykten från New York

4-flykten-ny

Ikoniskt äventyr. Även om effekter och visst skådespel inte håller för tidens tand som sliter…finns det så mycket att älska med den här filmen. En av Carpenters absolut bästa. Ingen bråkar med Snake!

3. The Road Warrior

max-and-dog

Just då, i början på 80-talet hade man nog inte sett något liknande. Mystiken. Det karga landskapet. Stuntsen. Fotot. Den avslutande biljakten! Håller än. Faktiskt!

2. An American Werewolf in London

2-werewolf

Bröt rentav lite ny mark! En rejäl ryslighet som dessutom var fylld med humor! Specialeffekterna av Rick Baker mycket omtalade på sin tid. Snacket på stan när det skulle springas på gamla biograf Royal. Köerna!

1. Jakten på den Försvunna Skatten

1-raiders

Makalöst underhållande! Närhelst man ser om den. Förändrade kanske hela äventyrsfilmsklimatet i Hollywood. En fläkt av de gamla matinéerna! Bäst av alla i Indy-sagan? Troligen. Ohotad etta här.



Bubblare
: Het Puls, Evil Dead

*********

Läs här nu nedan vad diverse andra bloggkamrater tyckte om detta år:

 

Swiss Army Man (2016)

swiss-army-man-posterVissa rullar har den där förmågan. Att komma in från sidan och totalt golva en.
När det dessutom är en film som inte direkt kan sorteras in i de ”normala” facken, jå då måste det ju vara ren bingo!

Det här är inte en film för alla. Det är jag rätt så säker på. Kanske är det till och med en sån där rulle som du antingen älskar eller hatar. Filmen har enormt stor gråzon vad gäller innehåll, symbolik och kanske till och med mening…men åsikter om det som utspelas här kommer antingen att vara flipp eller flopp för ganska många. Kräver rullen sin man eller kvinna? Tja, inte mer än att man måste hålla ett VÄÄÄLDIGT öppet sinne om charmen överhuvudtaget ska nå igenom.

För egen del föll jag som en ståtlig gran i skogen nästan direkt. Kanske var mina sinnen ovanligt liberala just denna kväll. Kanske var jag helt oförberedd och hann inte sätta upp garden. Kanske tjusades jag helt enkelt av den minst sagt udda inledningen på detta drama med knas-komiska-sorgliga förtecken.

Den skeppsbrutne Hank (Paul Dano) vill göra pinan kort med ett rep runt halsen. Isolerad och ensam. Precis i det ögonblicket flyter ett lik i land. En ung man. Hank skjuter upp sin avgång från jordelivet och får plötsligt en ny vän att prata med (??). Som strax svarar tillbaka och heter Manny (Daniel Radcliffe) ! Japp, du hör ju. Öppet sinne var det, kom ihåg. Mer än så bör icke skrivas om handlingen i denna film som bara ska upplevas. Ospoilad och förutsättningslöst. Vad det handlar om? Allt. Livet, misstag, rädsla, framgång, glädje och kanske…hoppet.

swiss-army-man

islolerad men inte ensam

Egentligen en ”sago-lik” skröna. I väldigt märklig kostym. Stora plus delas ut till duon som leder filmen genom alla känslor, Paul Dano och Daniel Radcliffe. Den senare visar än en gång att han klarar av att ta steget från jöns-Harry Potter till en vuxen filmkarriär med udda (positivt) rollvall. Vänner av Mary Elizabeth Winstead bör också hålla ögonen öppna.
Hela historien författad och regisserad av duon Dan Kwan och Daniel Scheinert. Märkliga gossar, men jag lyfter på hatten för att de utmanar mitt sinne.

En av årets bästa när vi summerar i böckerna.
Men också konstigaste.
Och vackraste.
Plus musiken. MUSIKEN!

avsnitt-65I SoF-poddens avsnitt 65 bombar vi ännu mer kärlek över dagens rulle och kan helt enkelt inte låta bli att ösa lovord över denna skapelse.

#xmas: En underbar jävla jul (2015)

underbar-jul_posterJulmånad tarvar julfilm!
Gammal eller ny. Osedd eller väl sliten. Bara att pussla ihop det man vill ha liksom.

Den här rullen dårå. Från förra hösten om man ska vara petig. Hade premiär i mitten på november -15. Lite lagom sådär till att almanackan sakta håller på att ställa om sig till jultid. Smart drag från filmbolaget? Att skapa en liten smyglängtan med julstämning?

Så, varför såg jag den inte förra året då? Fan vet varför. Det troliga var kanske att jag inte kände för att slänga ut biostålars på en svensk rulle…plus att den högst (hos mig) överskattade Robert Gustafsson är en av huvudkaraktärerna. PLUS att det ju är Helena Bergström X2! Hu! (regi och en av rollerna). Ni vet ju vad jag tycker om henne.

Nåväl (såja vän-av-svensk-film ta det lugnt med suckarna…jag har ju sett filmen nu), det är ju trots allt en julrulle. Kan den kanske rentav mäta sig med ont-i-magen-mörkret hos ”Tomten är far till….”? (ja, jag tycker DEN är bitvis smutt). Bättre upp! Den här visar sig ju vara än mer underhållande! What?!?

Asch, ni kan ju storyn redan. Synnerligen konservativa makarna Ulf (Gustafsson) och Monica (Maria Lundqvist) ska fira jul hos sonen Oscar och sambon Simon i deras nyinköpta hus (ruckel om man frågar Ulf). Lägg till detta andra familjemedlemmar, släkt och konstiga vänner…samt en liten hemlighet..och man har sig ännu en variant på en knasbollefamilj som dras med konflikter, fördomar, förutfattade meningar och lite till av den gamla fina soppan. Klassiskt tema i julfilm; samla problemfylld familj, släpp ut konflikterna kamouflerade i humor och låt allting lösa sig lagom till eftertexterna rullar. Det är sen gammalt, och varje år kommer nya varianter. Svenska som utrikiska. Ok, Hollywood är kanske i särklass på att vräka ut dem. Men vadå, liksom glögg, gran och julgirlanger..är det ju en del av filmjulen. Bara att svälja med julmust liksom. Och visst går det att hitta underhållning! Om inte annat kan man ju, speciellt när det är en svensk variant, ta reda på om man rentav känner igen sig lite..?

underbar_javla_pic

julfirare…trots allt

Fullt fart på pinsamheter, skämmigheter och ren rolig knashumor. Rutinerade rävar som Gustafsson och Lundqvist äger förstås varje scen de är med i. Birollslistan är också stark, och jag känner mig upprymd av denna svenska rulle! Hoppsan, liksom. Och framför allt, Helena Bergström får plus i kanten som regissör! Fångar nästan på pricken julafton the swedish style. Kanske är det såhär det går till i nån stuga därute? Mycket av grannlåten i hyllningen måste förstås tillskrivas manuset, med Edward af Sillén (precis, Mello-Edward!) i spetsen! Fyndigt och lagom magknipigt. Och visst, jag ger mig; Gustafsson passar som gnällig gubbe här. Speciellt njutbart när han tappar det HELT mot slutet! Ha!

Kan absolut bli en framtida ”klassiker” i valfri tv-kanal (eller vaddå valfri…det blir ju tv4-helvetet såklart..who am I kidding…)

Hardcore Henry (2015)

hardcore_posterAck ja. dessa experimentfilmer.
Skjuter från från höften, öser på med spektakulära inslag och hoppas att hajpen liksom ska locka massorna. Ibland funkar det. Ibland blir det bara konstigt.

Figuren Henry vaknar upp i ett labb. Uppenbarligen utrustad med diverse konstgjorda kroppsdelar! Jahapp! En kvinna som verkar vara hans fru hjälper honom och skvallrar om illavarslande saker som kan hända. Och givetvis strax händer. Snabbare än man kan säga FPS.

För..grejen med filmen är alltså att vi hela tiden ser precis allt ur Henrys ögon. Hela rullen stöpt i formen first-person-shooter. Precis som jag förr spelade tv/pc-spel med andra ord. Minnen från oändliga timmar ihop med krigsrafflet Medal of Honor studsar plötsligt genom hjärnan, ah…those where the  days. Den eviga kampen med att peppra nazister och annat ohyfs. Men det var då det.

Således, fullt ös på actionfronten där det ena stuntet avlöser det andra. Vissa mer spektakulära än andra. Alltid ur Henrys synvinkel. Spelplatsen är Moskva med omnejd då detta är en rysktillverkad (med amerikanska stålars) rulle. En hel rulle ur samma synvinkel således. Hm, hur funkar det? Tja, att anamma själva formatet rent tittarmässigt i hjärnan går ändå rätt snabbt. Däremot blir det ju så satans….enahanda och TRÅKIGT efter ca 10 minuter. Manuset är nämligen av den mer usla sorten och den kackiga storyline som finns har bara till syfte att försätta Henry (dvs oss…ok?) i nya actionsekvenser där allt från skjutande, hoppande och parkour-utövande förekommer. Här stannas icke upp för fem öre. Tur för filmen kanske, då den bistra sanningen om kvalitén på underlaget hade varit ännu mer uppenbar. På pluskontot finns ju förstås att man sparat in på dyr stjärnskådis-lön då Henry enligt uppgift spelas av upp till 10 olika stuntmän. Javisst ja, jag nämnde väl att den gode Henry inte kan prata heller..?

hardcorehenry2016-0102

Henry..eller…eh..jag..skjuter på allt som rör sig

Kanske den lockar dagens tv-spelande kids på ett helt annat sätt än moi. Tröttsamt, enahanda och synnerligen pajig story. Och det hjälper inte ens att Sharlto Copley kommer in och spelar typ 7 olika roller!

Näru. Detta kan icke rekommenderas ens som bakisfilm (vilket kanske är bra då det vansinniga tempot och de hysteriska bildvinklarna antagligen hade slitit än mer på en redan trött hjärna…!!)

Julen flyttar in på Flmr – igen!

 

Tjohoorå! christmas-tree-fireplace-1024-127315
Så är det!
För sjunde året i rad (!) pytsas lite galna/skämmiga/sköna/hårda/mjuka/larviga julfilmstips ut av yours truly.
Och precis som vanligt en mix av gamla godingar, små pärlor…och lite nytt!

Ni hittar sedvanliga länken till julsidan högst upp till höger i menyn. Eller via bilden på den snöiga biografen här intill!
Och se, där samsas de..filmerna med det gemensamma temat.
Ni känner igen allt. Naturligtvis.
Precis som kära vänner man återvänder till.

En riktig julig filmmånad.
Som sig bör!

Glögg, pepparkakor och film!
Bring it on!

 

Snacka om Film #65 – ”gå i frid”

 

December! Tjoho! avsnitt-65
Vi firar genom att trycka ut det magiska avsnittet nr 65.

Besvärliga filmbarn, nedpissade tomtar, en STOR liten film, en filmroulette att överlista, en film som kärleksbombar hela filmmediet, julnötter, sliskiga dadlar…och en mystisk jordnötsring!

Möt inför-julmyset ihop med oss!


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

 

Jason Bourne (2016)

bourne_posterMatt Damon ville inte från början.
Filmbolaget ville. Ville publiken? Oklart.
Klart är dock att det senaste försöket i Bourne-franchisen, eh…den utan Bourne alltså (Legacy)…gick ju sådär.

In med stora plånboken, och en fet lönecheck senare var Damon med i matchen igen. Med kravet att Paul Greengrass skulle återvända till registolen. Allt klappat och klart. Here goes nothing.

Så vad händer då? Jo, allas vår problemtyngde antihjälte lever ”off the grid” som det så snyggt heter. Håller sig undan allt vad myndigheter och framför allt CIA heter. Av nån anledning kör han en Rambo och pysslar med vadhållna gatuslagsmål i norra Grekland. När gamla bekantingen Nicky Parsons (Julia Stiles) plötsligt hackar sig in hos CIA igen, skits det återigen i det blå skåpet och snart ska buttre Bourne återigen dras in i superduperjakt. Nu hotas plötsligt hela CIA:s skumma verksamhet att dras fram i ljuset och nya badassbossen i kostym, Tommy Lee Jones, bestämmer att nu får det fan vara nog. Bourne måste tystas en gång för alla. Om det är en ansträngd story?? Jajamensan. Av guds nåde.

Tempot går i 110, MTV-klippningen är standard och den som väntar sig en lite mer kontemplerande Bourne, får vända andra kinden till. Via Parsons dras vår hårding in i ännu en lustiger dans som börjar i Grekland, hoppar via Europa och slutar i en big bang-final i Las Vegas. Vägen dit; spring, smyg, skottlossningar, biljakter, svordomar och allt det vanliga i detta synnerligen klyschiga fack.

Många var de röster och skribenter som toksågade rullen i somras då den valsade runt på biograferna. Lite oklart varför tänker jag. Man får ju exakt vad man betalar för. Kom igen, vem hade trott att filmserien skulle kunna bjuda på något nytt i manusväg?? Bourne ska ju vara jagad livet ur mest hela tiden. CIA ska vara badassen som ska sättas dit. Den här rullen är varken bättre eller sämre än vad som tidigare bjuckats på (okej, första rullen är ju lite i en egen klass förstås…som original ofta är). Klart som tusan att Damon idag dyker upp igen för att det ska finnas en ursäkt att komma på actionscener.
Jag har inga problem med ett haltande (eller oklart) manus så länge jag vet förutsättningarna.

Film Title: Jason Bourne

lite äldre, lika jagad

Ok, Greengrass regisserar möjligen lite med vänsterhanden här. Men å andra sidan tycks karln ha så pass stor rutin att även hans lägstanivå känns helt acceptabel. Damon är Damon och kan inte göra så mycket mer med sin roll. Det är som det är. TLJ kör en trött gubbe på jobbet. Urtypen för opålitlig tjänsteman i kostym. Men det visste man ju också. Lägg till Vincent Cassel som ruggig yrkesmördare med uppdrag att sätta en kula i Bourne. Cassel sköter sig, snackar inte i onödan och tar livet av folk som om de vore myggor en klibbig sommarkväll. Sämst i hela rullen? Alicia Vikander som CIA-ess på IT och datorer. Tjenare. Köper icke detta för en sekund. I shit you not. Hon ser ut som hon går andra ring på min gamla gymnasieskola (go Kungsgård!). Totalt felcastad. Bonkers.

Full fart med mer yta än innehåll. So what? Det funkar trots allt för stunden, och vi ska inte vara så knussliga med den här sortens filmer. Stöpta i en specifik form, där utseendet är nästan allt. Och är det något Greengrass kan så är det att tillverka snygg action.

Helt okej för den berömda stunden. Fyller sin plats i Bourne-boxen.
Men ok…det räcker kanske nu.

 

Hell or High Water (2016)

hell_or_high_waterOmständigheterna gör tjuven. Eller de dåliga tiderna i kombo med desperationen över en till synes hopplös situation.

Frånskilde pappan Toby (Chris Pine) känner just hopplösheten flåsa i nacken. Tiderna i det ödsliga västra Texas visar sig sannerligen inte från den bästa sidan. Hans mamma har gått bort, kontakten med sönerna och ex-frun är inte de bästa och nu hotar dessutom banken att utmäta den gamla familjeranchen. Cashen måste in. The Man måste ha betalt. Ett praktexempel på kärva tider i ett land som inte alls framstår som speciellt förlovat.

Hårda tider kräver hårda beslut. Toby har en plan. Han åker runt i trakten och rånar (!) små lokala bankkontor. Till sin hjälp tar han brodern Tanner (Ben Foster), strulputte, vildhjärna och ex-fånge. Knasbollen verkar rentav tycka det är lite kul! Toby ser bara nyttan och målet. Och försöker vara smart genom att hela tiden råna till sig små summor. Inga överdådigheter. Ett par stötar till och skulden till Banken kan betalas. Och varför då inte med bankens egna pengar! Ironin!

Upprepar man ett mönster tillräckligt många gånger kommer dock någon att reagera. I det här fallet statens stolta polisstyrka Texas Rangers, som skickar ut veteranen Marcus (Jeff Bridges) på fallet. Den gamle stetsonprydde gubben är förstås en riktig räv och är snart bröderna på spåren.

Se där ja! En rejält sevärd rulle! Kanske rentav en modern western om man så vill. Men också en resa genom en landsbygd som präglas av depression, arbetslöshet och uppgivenhet. Små hålor som sakta håller på att duka under. Ideliga reklamskyltar som utlovar hopp ifall du bara lånar pengar hos just det och det företaget. Vad spelar det sedan för roll att himlen är förföriskt blå och horisonten en oändlig skönhet. De stora vidderna kan liksom inte nöta bort hopplösheten, hur mycket man än vill. Toby försöker på sitt sätt. Tanner hänger liksom bara på för spänningen och adrenalinets skull. Marcus står inför pensioneringen och dras med en vånda för vad han ska ta sig till i ett landskap och tidsålder där ingen känner riktig ro.

hell-or-high-water_pic

de fria viddernas män

Utmärkt regisserat av engelsmannen David Mackenzie, som fångar (?) nutidens baksida av den amerikanska landsbygden i förfall. Speciellt på ett sådant kargt ställe som Texas. Manus av Tyler Sheridan som ju skrev den blytunga Sicario häromåret. Stora plus kanten även här! Finfina betyg delas dessutom ut till posterboyen Chris Pine som visar att han faktiskt kan på riktigt. Ben Foster känns kanske lite mallad in i sin roll, men å andra sidan…är han så bra på att spela knasbollar får han skylla sig själv. Oldtimern Jeff B gör något av en paradroll. Utrustad med en skrävlig texasdialekt och ett synnerligen konservativt, faktiskt rejält rasistiskt, sätt att förhålla sig till verkligheten…sätter han rollen helt perfekt.

Ett hantverk som heter duga! Ett nutidsdrama som innehåller både våldsamheter, viss spänning och faktiskt lite svart humor på sina ställen. Plus ett makalöst snyggt foto! Gritty bilder, nästan lite sepia i vissa lägen. Texas har sällan sett så förföriskt och hopplöst ut på samma gång.

En av årets stora rullar när säsongen ska summeras!

avsnitt-64Vill du höra mer lovord om den här rullen så tunar du in SoF-poddens avsnitt #64 där vi forstätter sweettalka upplevelsen.

Snacka om Film #64 – ”incest och utrensningar”

 

Det magiska avsnittet nr 64 knackar på
dörren och förkunnar slutet på november!
avsnitt-64
Vi laddar dock vidare mot julens månad, och tar den här veckan bland annat nappatag på grejer som grötbyttor, incest, självutrensning, Lorelei Gilmores jeansshorts samt en rasistisk polis med problem.
Och så lite plinkeplonkmusik av bara farten!

Låter det osunt?
Oklart?
Inte då.
Häng på så blir allt lika kristallklart som den finaste polstjärna i den mörkaste vinternatt.

Tjipp!

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

 

Train to Busan (2016)

busanhaengOch så bara på ett bananskal in från vänster kommer Sydkorea och levererar årets kanske mest underhållande horrorflick! Bara sådär! Dessutom i zombieträsket!

De räliga odöda har ju under åren dykt upp lite överallt, i alla möjliga situationer. Ibland hasande sandsäckar och ibland som Usain Bolt på steroider. Gemensamt för alla platser där de lobbat för sin odöda verksamhet, är att det är satans jobbigt att skydda sig från dem. Liksom här. Idag är det sprintande galningar som gäller, och det gör ju inte saken direkt lättare. Dessutom är spelplatsen för den här holmgången ett tåg, på väg från Seoul till…tralala…Busan.

Annars en dag som börjar som vilken som helst i den myllrande huvudstaden. På centralstation är det förstås full fart. Låt vara att nyhetssändningar då och då hojtar om att det uppstått oroligheter runtom i stan på morgonkvisten. Men vaddå, det är väl normalt i en storstad av Seouls dignitet. Eller?
På tåget hittas alla möjliga resenärer, de två skvallrande tanterna, den unga gravida kvinnan med sin lite kaxige pojkvän, den dryge affärsgubben, det unga baseboll-laget som ska till Busan för match, ett gäng fnittrande tjejer. Och så vår unge protagonist, den allvarsamme karriärkillen som lovat sin dotter att han ska ta henne till just Busan där ex-frun väntar. Håhåjaja. Om de bara visste.
För vad är väl det där för lömsk figur…som i sista sekunden kastar sig ombord på tåget?! Precis när tågvärden vänder ryggen till för en sekund.

Japp, det är full fart nästan direkt. Jag är ju ingen storkonsument av asienfilm, men har förstått via diverse kommentarer att filmen aktar sig för att falla ned i det träsket där viss humor, och till och med slapstick, används i märklig kombo med mer traditionellt drama…eller thriller. Och det är väl bra. Hur skulle det se ut med en komisk take på det som händer här? Nej, idag är de smittade, de infekterade, rasande galningar med förvridna ansikten som likt insekter bara kastar sig mot oskyldiga och trängda offer. Ibland får jag vibbar av de zombieliknande galningarna i World War Z. Ibland alltså.

busan_pic

shake it baby!

Regissören, en Yeon Sang-ho, begår tydligen ”liveaction-debut” med dagens rulle. Har uteslutande pysslat med animerat annars. Bra jobbat grabben säger jag!
Det är både dramatiskt, spännande och ovisst! Offer måste alltid utmätas i rullar av det här slaget..och är det något som slår mig här är det just det att filmen i det fallet kliver lite utanför den västerländska mallen när det gäller att förutse filmöden. Här känns det som att vem som helst kan bita i järnvägsrälsen när som helst. Smutt!
Dessutom bjuds det på lite sorgliga vibbar också! Filmen slår mitt i galenskaperna an en vacker/ledsam sinnesstämning som för ett ögonblick bryter av från hetsen i storyn. Udda, men mycket sevärt.

Jorå, men detta var ju hur smutt som helst! Fartigt, farligt, förskräckligt och lagom gorigt!
Att ta det här tåget till Busan kräver sitt mod. Och sina offer.

Ett av årets stora spänningspiller!

Bastille Day (2016)

bastille_day_posterAmerikansk skojare och ficktjuv i Paris snor helt fel väska, och startar en serie händelser som hotar att mynna ut i katastrof för den hårt prövade europeiska världsmetropolen.
Enklaste sättet att beskriva dagens aktiviteter.

En eurothriller i samproduktion mellan England, Frankrike, och USA på ett hörn. En sån rulle behöver såklart ett affischnamn. In med Idris Elba som vet hur man bär upp en skinnjacka med en puffra under. Elbas figur, CIA-mannen Sean, har precis blivit omplacerad till Paris från mellanöstern då han anses vara något av en motvalls som hellre gör som han själv vill än lyder order. Har vi hört det förut?

Nåväl, nu måste han leda jakten på den plötsligt efterspanade ficktjuven Michael (Richard Madden) som till synes är inblandad i det terrorbrott som utlöser ny panik på Paris gator. Snart upptäcker dock Sean att allt inte står rätt till och jakten på amerikanen i själva verket döljer något helt annat. Samtidigt lurar förstås de riktiga badassen i mörkret och väntar på att få sätta en synnerligen illvillig plan i verket..

Alltså, jag gillar de här eurothrilleractionstänkarna på nåt sätt. Återigen används Paris gator föredömligt i actionsekvenserna (Lex Ronin), med tillhörande biljakter förstås. Elba är stenhård och går på känsla mer än att följa reglementet, och återigen vrider sig hans CIA-chefer av vånda. Den enda som tycks stå bakom honom är mellanchefen Karen (Kelly Reilly). Manuset spelar på hotet om terrorbrott, ett alltför verkligt scenario tyvärr ju, men lyckas också väva in mer traditionell fulspelshistoria i handlingen. Är det kanske det som lyfter det hela lite från det annars hotande B-träsket? Det och det faktum att Elba gör sig perfekt med en puffra i näven och stenhård blick.

640_bastilleday_2016_04_24_12_46_13

Heimdall läxar upp och bannar

Bakom rullen lurar regissören James Watkins, kanske mer bekant med rysligheter då han ju gjort filmer som The Woman in Black och magsugaren Eden Lake (där ju för övrigt Kelly Reilly spelade huvudrollen). Dock kunde nog inte Watkins förutse att filmen i somras, inför premiären i Frankrike, skulle drabbas av verklighetens fula terrortryne då dådet i Nice med galningen som mejade ned oskyldiga inträffade bara dagen före premiären. Vilket resulterade i att många biografer valde att ta bort filmen från repertoaren. Händelserna gjorde ju också att rullen med ens inte blev lika intressant ur spänningssynpunkt. Ajaj. Förhoppningsvis får nu istället DVD och Blu Ray-marknaden väga upp det hela.

Lagom skitig action, snygga scener i ett sjudande Paris, en pålitlig Elba och ett manus som mitt bland alla klyschor lyckas slänga in en och annan överraskning.
Stabil i sin genre.

In a Valley of Violence (2016)

in-a-valley-of-violence-posterWesterntajm är högtidsstund! Oavsett tidpunkt på året!

Idag från en regiman som troligen inte direkt förknippas med genren. Ti West, denne skräck- och obehaglighetstillverkare (The House of the Devil, The Innkeepers). Nå, kanske West suttit där och i hemlighet varit ett hardcorefan på dammiga stetsonhattar, väloljade revolvrar och den där eviga svartvita kampen mellan gott och ont som kanske hittas bäst (?) just i westerns.

West skäms inte för sig och slänger upp i stort sett allt av vad som kan tänkas på bordet när det gäller influenser och kännetecken från Hollywoods, ja även spaghetti-erans, alla välkända checkpoints. Som om han snott med kärlek liksom. Eller kalla det homage om du vill.

Den ensamme, tyste, plågade främlingen Paul (Ethan Hawke) som inget hellre vill än att få rida mot Mexiko i fred. Bara minding his own business. Dessvärre måste han passera en dammig liten håla utslängd mitt på prärien. Matförråd måste fyllas på, och ett bad kanske inte vore så dumt heller. I den fallfärdiga ”staden” finns dock mobbaren Gilly (James Ransone), ärkeskitstövel, skrävlare och dessutom son till stadens sheriff (John Travolta). Ajdå. Såklart också att det inte dröjer länge innan Paul mot sin vilja dras in i besvärligheter, och att bara göra en diskret sorti ur staden visar sig vara mer än problematiskt.

Superduperenkel story, ganska tafflig egentligen, men West håller i utförandet på en trivsam exemplariskt sätt. Klyschorna må radas upp, men kanske är det skådisarnas förmåga att förvalta manuset väl…som höjer upp stämningen till en njutbar nivå? Jag gillar verkligen när Travolta då och då tar en sån här roll där hans förmåga att hålla shwung i dialogerna är riktigt frejdig. Ransone gör sin mobbare både farlig och rentav jönsig. Och så Hawke som Paul då. Plågad och mörk i sinnet. Men ett lejon när det hettar till. Vi lägger också unga Taissa Farmiga och Karen Gillan till den lilla men färgstarka rollistan. Plus en hund som heter Abby (Jumpy).

valleyofviolence_pic

bråka aldrig med en nedstämd man och hans hund

Farligt nära att balansera in på nån sorts komedi ibland, men räddar sig kanske med lite svart humor. I övrigt är det westernfeeling för hela slanten, och iaf jag tycker det känns mer än väl att Ti West ändå har en kärlek för genren som han låter få utlopp. Våldsam och lite halvblodigt där det behövs. Någonstans gjorde någon en sorts liknelse mellan den här rullen och gamla hederliga First Blood…och jag säger..tja..varför inte..?

Helt klart en liten westernpralin för oss som är hooked på genren. En lekfull stund från en regissör som man möjligen inte väntar sig just detta ifrån.

Central Intelligence (2016)

central_intelligence_ver2Besvara vän-förfrågningar på fejjan. Oftast ofarligt och inga större obehagligheter som följer.Kanske så kontorsnissen Calvin (Kevin Hart) tänker där han sitter framför datorn och plötsligt får en invit från en gammal high-school-kamrat. Eller kamrat och kamrat…Calvin var en av de få som försökte vara hygglig mot den olycklige Bob Stone (Dwayne Johnson) i plugget en gång i tiden.
Och vad kan nu Stone vilja honom så här många år efteråt tro…?

Jaja..jag jag vet nog vad du kanske tänker nu. Ännu en tramsig buddy-movie. Med flåshurtig humor. MEN, funkar kemin mellan de två protagonisterna kan ett manus komma undan med mycket. Och det är precis vad som sker här. Calvin är lite lagom småtrött på sitt inrutade liv som kontorsavlönad och när den udda Stone dyker upp och påstår att han jobbar för självaste CIA…och dessutom behöver Calvins hjälp…ja då kanske det ändå är lite äventyrslusta som brinner igång där hos Calvin…? För att i samma ögonblick ersättas av tvivel och förfäran när Stone uppvisar tendenser på att vara en väääldigt konstig person…kanske rentav en galning med tvångsföreställningar.

Det bästa med rullen? Att den bland all komedi och småputtrig action ändå hela tiden dras med ett visst mått av ovisshet. Man vet liksom aldrig var rullen ska ta vägen. Och detta nu alltså menat i positiv mening. En annan stor (!) fördel med rullen är såklart The Rock. Dwyne Johnson. Mannen är som gjord för komedi. Har ett sorts flow som banne mig är galet snyggt. Speciellt här, i par med Kevin Hart. Som också får glänsa lite. Kanske liite mer nedtonad från sin gapighet han visat upp i andra alster…?

CENTRAL INTELLIGENCE

the Rock erbjuder kompisgåva

En njutbar buddy-movie bör ju såklart innehålla en sorts bubblande aura mellan de två kompisar det ska handla om, och det gör verkligen det här. Låt vara sen att själva storyn är fladdrig som ett bakplåtspapper. Man liksom bara sitter där ändå och flinar stort åt knasigheterna som bjuds.  Bra där herr regissör Rawson Marshall Thurber (Dodgeball). Återigen, inget för den som absolut måste ha logik, mening och djup i manuset.

Vi andra skrattar gott åt snubbarna och konstaterar att detta var en sjusärdeles rolig komedi anno 2016. Ännu en detta år!
Bra komediår rentav??