The end of the road!

 

Ännu en topplista fick också vara det som sätter punkt för den här filmbloggen.
I år är det 10 år sen starten och vad passar väl bättre än att gå ut på en high note med fin sommarkänsla. Strax över 2000 poster har hittat ut på bloggen, så det får man vara nöjd med.

Större fokusering på andra projekt (yes, bla podden) gör att tiden är kommen för filmbloggens tröja att hissas upp i taket för pensionering. Självklart kommer jag dock att fortsätta besöka de andra filmbloggarna som ju hör till min vardag….för fortsatt spännande läsning!

Flmr kommer att ligga kvar som en arkivkälla, men kommer inte att uppdateras längre.
Tack för 10 snygga säsonger, alla besök och kommentarer genom åren! Vi hörs i andra kanaler!
Nu går vi ut i den krispiga hösten!

/Steffo

 

 

 

Flmr vs Filmåret 2018!

 

Jag är skyldig er en topplista!
Vilket fail! Sent omsider insåg jag plötsligt att Filmåret 2018 ännu icke fått sin plats i sammanställningen! Ajaj, illa!
Sent ska dock syndaren vakna, här nu nedan en titt i backspegeln på de 10 lyckliga som fick komma in på listan. Kan säga att det var svårt! 2018 var ändå ett bra filmår! Gott om bubblare som absolut hade platsat på absoluta topplistan. Notera att en viss Marvel-rulle INTE tar sig in hos de utvalda 10! Så kan det gå. Nåväl, de som bör premieras lite extra är som följer:

***********************

10. Bohemian Rhapsody

Är man gammal Queen-fantast så är man. Rami Malek är charmig! Finalen är bedårande!

9. BlacKkKlansman

Spike Lee tillbaka precis som man vill ha honom! Kraftfull rulle! Och på sina ställen galet rolig också!

8. A Quiet Place

Svettigt och nervigt! Paret Blunt/Krasinski bjuder upp till dans! Hur blir uppföljaren? Vill vi ha den?

7. Hereditary

Aris Asters debut imponerar! En familj i förfall. Och så det andra. Det övernaturliga. Funkar på mig! Yaak!

6. Bad Times at the El Royale

Snygg som satan! Och rejält underhållande! Färgerna! Vintage-känslan! Jeff Bridges!

5. Game Night

Sjukt UNDERSKATTAD komedi! 2000-talets Into the Night! Kemin mellan Bateman och McAdams! Asrolig filmjäkel!

4. A Star is Born

Jepp, jag är en sucker på sådana här rullar! Lysande bra duo i frontlinjen! Gaga är faktiskt fenomenal! Triumf för Bradley som regigubbe!

3. First Man

Jepp JEPP! Är ännu mer sucker på sådana här filmer! Ryan G lysande bra som Armstrong! Och detaljerna! DETALJERNA!

2. The Favourite

Den märklige greken Lanthimos gör det igen! Skevt, kul och skamligt underhållande! Heja!

1. Roma

Överväldigande! Vacker! Besynnerlig! Ett mästerverk!


 

Japp! That´s the ones!

Så får det bli!

#sommarklubben: Ransom (1996)

Mel Gibson som lite lagom shadiga företagsledaren Tom. Äger flygbolag och allt. Top notch-våning vid Central Park i New York. Dessutom familjefarsa. Goda råd blir dyra när sonen Sean (f ö Nick Noltes (!) riktiga son) plötsligt blir kidnappad och krav på stålars ställs! Panik och förtvivlan. Hustrun Kate (Rene Russo) och FBI-förhandlarna föreslår att man går kraven mötes. Den lätt instabile Tom tänker dock göra allt på sitt sätt. Något som mer eller mindre får skurkligan, som leds av lugubre Gary Sinise, att tappa fattningen både en och två gånger.

Habilt berättat av Ron Howard ändå. Melan Gibson trovärdig som desperat pappa, vilken plötsligt får för sig att vända på steken. Trots att staksen är skyhöga. Gary Sinise kör ett vågat dubbelspel och blir sådär rejält illa omtyckt som är tanken. Som återtitt-rulle håller såklart spänningsfaktorn inte samma klass som när jag såg filmen första gången…men visst är det dramatiskt och hetsigt vid väl valda tillfällen. Ron Howard känns förstås stabil, en kille i min bok, och levererar ett typiskt Hollywood-slut efter två timmars raffel.
Som tidsmarkör håller den ihop även 2019.

Ess i rockärmen i sommarnatten!

 


Därmed tackar Sommarklubben 2019 för sig! Som vanligt ett mysigt nöje under sommarmånaderna. Filmer som verkligen tål att avnjutas igen.
Den åttonde Klubben i ordningen får också bli den sista…men man vet aldrig när Sommarklubben slår till igen. Någonstans.
Summer out!

Spider-Man: Far from Home (2019)

Under sommarn har ju Spidey svingat vilt på biograferna! I uppföljaren åker han till Europa minsann, på klassresa! Och helst av allt vill han bara vara vanlig tonåring och ägna sig åt romantik och känslor när han försöker charma upp MJ. Självklart funkar inte det speciellt bra och snart är det gamla Spindelmannen-talanger som behövs. Inte minst då märkliga…”monster” tycks dyka upp lite här och där i europeiska storstäder. Tur att Peter Parker är där också. Plus en märklig figur som går under namnet ”Mysterio”.

Uppföljaren till förra rullen är lika intensiv och sommarglad i sin actionstil. Dock inte lika bra som föregångaren, men nog sitter man och flinar lite lagom sådär. Manuset är lika löjligt som det ytligt. Kanske inte lika engagerande som förra gången. Att Tom Holland är rätt perfekt i rollen som Peter råder dock ingen tvekan om. Nick Fury dyker upp en stund, Happy (Jon Favreau) är såklart med..och nu flirtar han upp Marisa Tomei´s aunt May!! Nykomlingen i gänget är Jake Gyllenhaal, och visst fixar han sin Mysterio stabilt. Allt som allt ett underhållande hopkok med förväntade effekter och hålligång. Ändå är jag inte lika charmad som när jag precis hade sett Marvels första rulle om Spindelmannen. Är detta det ”svåra andra albumet” för figuren?
Gedigen sommarunderhållning trots allt.

#sommarklubben: Patrioter (1992)

Klart att man ville spinna vidare på figuren Jack Ryan efter succén med Jakten på Röd Oktober. Synd bara att Alec Baldwin inte ville vara med längre. In på banan med Harrison Ford istället, den första av två insatser som den redige CIA-analytikern. Här på plats i London med familj där han håller föreläsning. Att av en slump avstyra en IRA-attack mot medlemmar ur kungliga familjen kommer dock att visa vara ett vågat tilltag. Att få ilskna nordirländare efter sig…det finns behagligare problem.

Gedigen thriller ändå. Låt vara uppställd efter konstens alla ramar såsom mallarna skulle se ut för thrilleraction på 90-talet. Ford är lagom bister, det är lite familjemannen-Michael-Douglas över honom. Handlingen flyttas snart över till USA och rejäl konfrontation väntar på Ryans hemmaplan. Sean Bean och Patrick Bergin är IRA-buset som tänker jaga livet ur den gode analytikern. Bakom kameran Phillip Noyce som ju kunde detta med thrillers rätt bra. Anne Archer får vara den stoiska fru Ryan. Inget nytt under solen bjöds här, snarare en god thrillerstund. Manuset tar verkligen inga otrampade stigar. En film som gör vad den ska, ett beställningsjobb från Hollywood. Återtitten håller ihop. Trots allt.

Blodshämnd i sommarnatten.

Fast & Furious: Hobbs & Shaw (2019)

Filmvärlden behöver sina feta sommarblockbusters! Sina crowdpleasers. De där rullarna som liksom bara existerar för att underhålla i sommarkänslan. Årets utsedda rulle i den kategorin kommer alltså här. En spinoff från FF-världen. Hobbs och Shaw. The Rock och Statham. Det räcker ju så. Man är hemma. Men det är klart, kasta in Idris Elba som over-the-top-skurk så blir det ju ännu mer sommarkrejssy. Och Vanessa Kirby som stentuff actiontjej! Javisst, det behövs ju nästan ingen handling. Den lilla som finns berättar om ett virus (hahaha) som måste hittas till varje pris. Skurkliga vill ha det. Hobbs och Shaw tvingas jobba ihop och vill ha det. Vanessa Kirby har det. Alla vill ha Vanessa Kirby. Över den smörpapperstunna storyn staplas galna actionscener. Du vet ju hur det brukar gå till. Ingen nyhet.

Galna stunts, lökiga oneliners, noll trovärdighet men underhållande så in i bomben! Logiska luckor som du ramlar ned handlöst i…men skit i det! När en film levereras med sådana enorma glimtar i glittrande ögon…kan man se mellan fingrarna hur lätt som helst. Dwayne Johnson och Jason Statham trivs bra ihop, även om deras rollfigurer ska avsky varandra. Det är ju också liksom premissen med filmen. Förolämpningar och action! Action-utan-slut som bloggkollegan Henke brukar skriva. Kanske är filmen aningens för lång, men jag förlåter. Mannen bakom verket, David Leitch, är gammal stuntman. Han har superkoll på öset.
Sådärja. Då var sommarens biovinnare utsedd. Här finns bara magvarma fånflin till eftertexterna.

#sommarklubben: Burning Bright (2010)

Alltid tacksamt med rullar där du slänger in ett hiskeligt rovdjur på en begränsad yta tillsammans med lite folk och fä. Oftast hajar, eller som i sommaren 2019´s fall, ett par krokodiler. Vad händer om man byter ut krockisarna mot….säg…en tiger?! I ett hus där en ung tjej och hennes autistiske brorsa finns. Och utanför rasar (som vanligt) värsta Florida-stormen. Hur tigern hamnade i huset? Jag låter bli att spoila det och konstaterar istället att det fungerar förvånansvärt ok. Framför allt använder filmmakarna listigheter när det gäller att utnyttja en livs levande tiger istället för cgi-fräsigheter hela tiden. Såklart att vissa scener kanske lite plågsamt avslöjar en och annan kackig effektscen…men asch det skiter man i när storyn blir så pass underhållande som den faktiskt blir. Kaxigt skådespelande dessutom av kvinnliga hjälten Kelly (Briana Evigan). Övrigt okänt i rollistan, om man inte räknar Garret Dillahunt som Kellys styvfarsa. Och gamle Meat Loaf (!) som tar ett par minuter uncredited.

Lagom lökig rulle som lyckas med det den existerar för; underhålla för stunden utan att slå på alltför stora trummor. Plus också för den rätt osannolika storyn. Ibland gör sig sånt rätt gött ändå.

Tigersprång i sommarnatten!

 

#sommarklubben: Jerry Maguire (1996)

you had me at hello”.
Kanske en av moderna filmens mest kända repliker? Eller varför inte ”show me the money!” Mera Cameron Crowe i sommarklubben! Här en riktigt härlig liten pralin, som faktiskt står sig smutt än! Man får självklart bortse från det lätt vimmelkantiga modet som begav sig i mitten på 90-talet. En alldeles formidabel Tompa Cruise som sportagenten Jerry, vilken drabbas av dåligt samvete av hur cynisk branschen har blivit och försöker starta om sin karriär. Inte helt utan problem. Bakom sig har han egentligen bara lojale amerikanske fotbollsspelaren Rod (Cuba Gooding Jr, oscarsbelönad på kuppen) som stannar i hans ”stall”. Å så har vi ju Rénee Zellweger förstås! Ung och oförstörd. Vilket par på film! Tompa och Rénee! Kemin är härlig! Och Tompa gör en Cruiser-roll som känns sådär…”vanlig”.

Crowes film är dialogdriven och underfundig. Men glömmer inte bort romantiken, och humorn också för den delen. Och snajdig musik från det sobra 90-talet. En av Crowes bästa rullar, helt klart!

Tillbakastuds i sommarnatten.

 

#sommarklubben: The Sons of Katie Elder (1965)

Rejäl Hollywood-western från det snygga året 1965! Fyra bröder återförenas för att begrava sin mamma. Ganska snart upptäcks fuffel och båg i den lilla staden, vilket gjort att modern tidigare förlorat familjegården och tvingats bo i litet kyffe. Äldste brodern, beryktad revolverman och allt, beslutar sig för att leta upp de skyldiga till skurkheterna. Kosta vad det kosta vill. Paradroll förstås för gamle John Wayne. Här var han tillbaka efter två års frånvaro från filmduken på grund av lungcanceroperation. Att han är närmare 60 men ska föreställa strax över 40 är såklart nåt man får ta i sådana här gamla nostalgirullar. Dean Martin är en annan av bröderna, skojaren och spelaren. Stabil han också. En ung George Kennedy får vara skurksens henchman. En ännu yngre Dennis Hopper är nervös son till till storskurken.

Trivsamt ändå med sådana här gamla westerns. Man vet precis vad man får, och resan är sällan ute på några krokiga omvägar. Allt är liksom uppställt enligt de rätta och sedvanliga formulären. Fräsig westernmusik som sig bör, shootouts och snygga bilder över westernlandskap. Bakom kameran rutinerade Henry Hathaway (De Sammanbitna) och han vet ju exakt hur en kameralins i Vilda Västern ska bete sig.

Hemvändare i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: King Kong (1976)

Lite apraffel i sommarnatten! Att jämföra med Peter Jacksons moderna version är naturligtvis inte att tänka på här. På sin tid ändå rejält upphaussad och omtalad. Och, som sommarklubbare platsar den trots allt. Aningens moderniserad story om man jämför med originalet från 30-talet. Nu handlar det om olja som ska letas på mystisk ö. Dessutom plockas en skeppsbruten kvinna ombord. Lägg därtill en miljönisse-professor som smugit sig ombord på skeppet. Och så då ön förstås. Och Kong. Och allt det där klassiska som följer.

På tok för lång film, över 2 timmar. Bäst i första delen när alla härjar runt på ön. I New York lyser 70-talets taffliga effekter igenom för mycket. Och sjuk pajasvarning när makeupmannen Rick Baker kutar omkring i apkostym och ska se arg ut. Bortsett från det så är det dock lite småpurrigt och trevligt på resan…så länge rullen ses ur ett 70-talsperspektiv. Jessica Lange gjorde sin filmdebut, Charles Grodin gör en typiskt girig Grodin-roll och Jeff Bridges är stabil i ett helskägg du inte skojar bort.
Som vanligt håller man på apan, och som vanligt går allt åt helvete.

Besvärliga odds i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

 

#sommarklubben: National Lampoon’s Vacation (1983)

Ingen sommar utan Chevy!
En av hans paradroller dessutom! Första rullen om familjefarsan Clark W Griswold som tar familjen på gammal hederlig bilsemester i USA. Från Chicago till Los Angeles där målet är att besöka nöjesparken Walley World! Och sicket äventyr det blir! Den obotlige optimisten Clark som vägrar ge upp trots alla motgångar, givetvis av det fulkomiska slaget, som hela tiden inträffar. Finfin töntigt mys hela vägen.

Säkert regisserat av Harold Ramis och nedplitat av självaste John Hughes. Chevy har en perfekt tajming i allt han gör. Tapprast i sällskapet är nog stackars fru Ellen som görs stabilt av Beverly D´Angelo. Ett typiskt episodfilmsupplägg där dratta-på-ändan-humor hela tiden samsas med lökiga ordvitsar och skämt. Sommarlätt och sommarfånigt. Och sommarhärligt.
En komediklassiker från det fina 80-talet.  Och…glöm inte Kusin Eddie! Denna originalrulle är tillsammans med julfilmen om The Griswolds den bästa i ”serien”!

Bilsemester i sommarnatten!

 

#sommarklubben: Weekend at Bernie’s (1989)

Häpp!
På min favoritsommarmånads stora dag…..kommer den. Igen! Självklart! Filmen som är ett unikum i bloggens Sommarklubb-koncept. Den enda filmen som VARJE sommar får vara med i Klubben! Varför??! För den är så go såklart!!!
Så pass att jag helt skamlöst snor min egen text från inlägget som gjordes sommaren 2014, vilken beskriver det hela på ett lysande sätt;

I återtittsmanualen inför varje sommar har den här rackarn en given plats!

Åh så härligt det är att återuppleva Larry och Richie´s galna äventyr ute på Long Island där de får fullt upp med att hantera sin döde boss Bernie på bästa sätt! Buskis, trams, knaskomedi! Visst, visst, VISST!
80-tal, junkigt soundtrack, flåshurtiga skådisar. En ung Andrew McCarthy, en slimmad Jonathan Silverman, en rådjursögd Catherine Mary Stewart och så Terry Kiser som tvingas spela lik större delen av filmen och gör det galet bra!

En ständigt återkommande rulle sommartid hos Flmr. Och NATURLIGTVIS i Sommarklubben!! Inget djup, inget budskap, ingen klass. Bara UNDERHÅLLNING!

80-talsparty i sommarnatten!

 

#sommarklubben: Blodröd sol (1993)

Rätt invecklad bok av Michael Chrichton blev en rätt invecklad film av Philip Kaufman. Trots det en skön 90-talskänsla när Wesley Snipes och Sean Connery glider runt och fäller repliker av filosofisk karaktär i jakten på en mördare. En kvinna hittas strypt i konferensrummet hos ett gigantiskt japanskt företags skyskrapa i Los Angeles. Ärendet ”måste behandlas på rätt sätt” och ansvarige polisen Webster (Snipes) får strax support av Japan-experten Connor (Connery). Snipes i ständigt för stor kostym och en Connery som stundtals ser ut som han gjorde i gamla Bond-rullen ”Man lever bara 2 gånger”. Lite lökigt, lite omständligt, rätt invecklade turer med dubbelspel och trippelspel..och kanske lite lätt rasistiskt (?) mot den japanska kulturen om man ser på filmen med 2000-talets ögon…?

Hursomhelst slinker den ned. Mest tack vare underhållande skådespel av huvudpersonerna. Har man inte sett rullen förut kan möjligen viss spänning infinna sig. Roligast av allt är när den ”nya tekniken” som japanska företaget använder sig av ska förevisas (”finns inget liknande i landet ännu”)….självklart hopplöst antikt 2019.
Bara det blir lökigt underhållande i sig.

Kulturkrock i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: Järnjätten (1999)

Perfekt iscensatt animerat som passar alla. Även vuxna!
50-talet och unge Hogarth bor med sin mamma i en liten stad vid kusten. Ryssarna har precis skjutit upp Sputnik och kommunistskräcken är total. När han plötsligt mer eller mindre snubblar över en gigantisk robot börjar det hända saker! Var kommer järnjätten ifrån? Vad kan den göra? Hur länge kan han hålla den gömd? Giriga och misstänksamma amerikanska myndigheter är i faggorna. Småspänning och komik i snyggt samarbete. Och lite dramatiskt såklart. Piggt och uppfriskande detta. Ett äventyr i tecknad stil. En sorts annan version av E.T. Eller en föregångare till Bumblebee om du så vill.

Underhållande hela vägen in i mål. Tecknat i lite mer old school-style, utan att verka barnsligt dock. Röstinsatser görs främst av Jennifer Aniston och Harry Connick Jr, OCH Vin Diesel som roboten! Regimannen heter Brad Bird och skulle ju gå vidare till filmer som Superhjältarna, Mission: Impossible – Ghost Protocol och Tomorrowland.
Och vem känner inte igen det nu nästan ikoniska utseendet på själva Järnjätten…!? Smutt underhållande detta!

Klassisk vänskap i sommarnatten!

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: Titanic (1997)

Men visst är det märkligt ändå! Såg filmen vid premiären på bio i januari 1998. Sen har återtitten uteblivit! Trots att jag köpte blu ray disken för ett par år sedan. Som har stått där i hyllan och bidat sin tid. Som att den vetat om att tiden skulle komma i sommarklubben 2019. En film som levt på sina minnen i min hjärna. Jag var helt tagen vid premiärtitten, skulle detta hålla 21 år senare? Som den gör! Det är fortfarande helt enastående att uppleva James Camerons svulstiga och storslagna äventyr. Drama, romantik och olycksbådande action på samma gång! Cameron ÄR The Man när det gäller att berätta i gammal god flådig Hollywood-stil.

Leo DiCaprio (hur ung var han inte här!) och Kate Winslet funkar kanoners med varandra, den digra rollistan i övrigt lirar lysande trevligt. Båtjäkeln själv får liv tack vare Camerons idéer och tekniska lösningar. Klart att det då och då skiner igenom lite kackig 90-tals CGI…men vad gör väl det. Storytellingen och känslan tar överhanden, vilket ju är det viktigaste här. Många har säkert spyliknande kommentarer att avlossa mot denna mastodontfilm…jag tillhör motsatsen. Det är sådana här rullar jag älskar med film och med Hollywood på sitt bästa humör. Och musiken! Glöm för tusan icke musiken! I briljant samspel med det som händer på det dödsdömda fartyget. En film som både Cameron och Titanics eviga passagerares odöda själar kan vara mer än nöjda med. Sällan har väl oscarsguldet som kastades över filmen varit mer rätt! Och hur är det nu…en film som fortfarande efter så många år gör det dammigt i rummet…måste väl ändå kvala in nånstans i övre betygsskiktet? Klart som fan! Detta är ett ohotat mästerverk! Full pott!

Enkel resa i sommarnatten!