Red Sparrow (2018)

Ok, låt mig först slå fast: Jennifer Lawrence är en tjej i min bok.
Jag gillar´na som skådis. Tycker att hon övertygat i de flesta roller jag sett henne i. OCH, hon är bra här med. Som den ryska ex-ballerinan Dominika som ”tvingas” in i den ryska spionvärlden när danskarriären får ett abrupt slut. The russkies brottas med att det finns en mullvad inom underrättelsetjänsten. Kanske kan Dominika vara till hjälp. Först måste hon dock gå i spionskola och bli en ”sparrow”, lära sig använda sin kropp som en honeytrap. Som sagt, Lawrence är bra som ryska Dominika. Istället är det manus…och regissören Francis Lawrence (inget släktskap), som gnuggar filmens inledning i trist riktning. Känns som att se två olika filmer i en. Filmens första del ägnar på tok för lång tid till att dra tillbaka feelingen till det gamla Sovjetunionens värderingar och världsåskådning. Som att tidsklockan helt plötsligt vridits om. Jag köper det inte riktigt. Charlotte Rampling spelar nån sorts ”husmor” på spionskolan, och plötsligt blir det nästan parodi på alla gamla agentfilmer om sterila och opersonliga ryssar. Allt blir löjligt överdrivet. Dessutom vill filmen uppenbart casha in på att flasha Jennifers Body ((heh!) på alla de möjliga sätt. Som att man vill basunera ut att ”Kolla här! Jennifer Lawrence kan minsann också göra gritty nakenscener!!”

När själva spionstoryn sen tar fart och rullar vidare i Budapest blir det genast lite fräsigare. CIA är förstås med i matchen och representeras på plats av agenten Nate Nash (Joel Edgerton), vilken redan varit inne och rört om lite i Moskva under filmens inledning. Strax har väl han och Dominika också hookat upp. Frågan är ju nu bara vem som lurar vem…och vems känslor som är av det mer äkta slaget? Filmens plus är såklart att jag aldrig vet var jag har Dominika riktigt. Eller för den delen CIA och Nate. Även ryssarna med den bistre general Korchnoi (Jeremy ”sandpappret” Irons) lurar i vassen. Har jag då astråkigt? Nej, det kan jag icke säga. Däremot är filmen på tok för lång, hade tjänat på att kapats sisådär 40 minuter. En ganska traditionell spionhistoria som har sina förtjänster…kläs i för stora kläder….och betyget dras ned rejält av de billiga tricksen man utnyttjar med Jennifer Lawrence´s kroppsliga fokusering. Man kan ju säga att hon liksom ”Red Sparrow-ar” oss som tittar kanske…?
Godkänt, men inte mer. Hade dessutom blivit rejält bättre med kortare speltid.

 

I SoF #152 är det uppenbart att vi minsann är ense om att vara oense när det gäller den här filmen. Ett litet minibattle kanske? Lyssna gärna här!

 

Snacka om Film #152 – ”helgbyxan på!”

Det FRUKTIGA #152!
Vi rejsar mot hösten! Veckans jidder är märkligt och elegant på samma gång. Var ska detta sluta!? Båtfilmer. Datten (DATTEN??!). Jennifers underkläder. Franco Neros blå ögon. Amatörernas afton. Fiffi gör en kupp! Allt eller inget. 100 procent filmtrams!
Get Some!

Och TÄVLINGAR! I parti och minut! Vinn helsvenska Hjärtat och lika helsvenska Amatörer från Universal Sony Pictures.

Inte nog med det! I samarbete med Fox Home Entertainment kan du också vinna hem heta Red Sparrow och fräsiga Game Night på blu-ray! Tävlingshysterin känner inga gränser! In och ta reda på mer!

Nu kommer hösten!
Heja!

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

How It Ends (2018)

Kallas lite överallt på the internetz för Netflix´ just nu (augusti -18) mest hatade film.
Oj, tungt ok att bära. Framför allt är det finalen som retar gallfeber på folk och fä. Själv var jag kanske inte beredd att gå man ur huse med grepen i högsta hugg…satt mest och blinkade med truten som en fågelholk. Minst sagt konstigt är det. Vissa kan möjligen kalla det typ….konstnärligt filosofiskt..eller nåt.

Kokas det kanske soppa på en spik här? Ibland känns det så. Och ibland känns det som en story som ändå har ett sorts intresse. Will (Theo james) från Seattle är på affärsresa till Chicago. När han ändå är där passas det på att göras ett besök hos svärföräldrarna i staden. Minst sagt ansträngt mellan Will och pappa Tom (Forest Whitaker). Inte heller läge då att berätta att flickvännen Samantha är gravid hemma i Seattle. När Will nästa morgon försöker flyga tillbaka västerut tar det stopp. Alla flyg inställda och när han pratar med Samantha i Seattle hörs plötsligt en explosion nära henne innan samtalet bryts. I samma ögonblick brakar hela kaoset loss. Vad händer? Kärnvapen? Jordbävning? Krig? Alien invasion? Frågorna hopar sig och Will har gett sig fan på att ta sig till västkusten till varje pris. Vilket får bli landvägen i bil. Lite otippat också i pappa Toms bil, vilken propsar på att följa med på roadtrippen.

Jahopp, vi får en sorts överlevnadsresa västerut genom landskapet. Ingen litar på någon, alla är misstänkta typer och ingen vet riktigt vad som hänt. Bara att samhället tycks ha kollapsat. Jag gillar förutsättningarna ändå. Gåtfullt och oklart. Sen öser filmens regiman David M. Rosenthal såklart på med allehanda klyschor i parti och minut. Allt har setts förut. Ibland drama och ibland renodlad B-action. Tittarvänligt ändå just där och då, om man inte har några superförväntningar på filmen förstås. Forest är alltid pålitlig, även om han får löjligt lite att jobba med här. James är sådär lagom träaktig, som en hjälte i B-rullar SKA vara. Fram till filmens sista kvart är det standardutförande. Men sen, när hela grejen med allt ska ut i ljuset…DÅ händer det ofattbara! Det som nu får alla att gå bananas.
Besvikelsen blir total i skallen. ”Konstnärligt” eller bara löjligt? Eller en manusman som tappade intresset? Fan vet. Plus ska dock utgå till effekterna som bitvis är snygga och gör jobbet.
I övrigt dras betyget ned av finalen. Dock inte helt usel som upplevelse.

 

Rullen finns på Netflix dårå, men det har du säkert redan koll på.

#sommarklubben: Don’t Say a Word (2001)

Är Sommarklubben 2018 Michael Douglas klubb??
Här får vi ännu en rulle med den slitstarke gamängen! Douglas liksom bara vevade in rullarna i strid ström från mitten av the eighties fram till början av 2000-talet! Såklart nästan alltid som hjälte. Den oskyldige (nåja..hrm) som hamnade i skiten och fick lösa allt medelst lite påhittighet och list.

Idag är han pyskologen Dr. Nathan Conrad i New York, specialist på att prata med grava psykfall som sitter inspärrade i madrasserade rum. Här blir han ”pålurad” att ta hand om unga Elisabeth (Brittany Murphy) som uppenbarligen har varit med om hemskheter och vägrar prata. Något som badasset Koster (Sean Bean) absolut vill av någon anledning. Så pass att Koster kidnappar Conrads egen dotter, och hotar dessutom frun (Famke Janssen) med otrevligheter om inte Conrad fixar biffen och får patienten att börja prata….och mer precist avslöja information från förr som Koster behöver. Återigen Douglas med familj i knipa!

Stabil thriller detta ändå. Den glänser kanske inte, men innehåller element av suspense och stakes tillräckligt mycket för att gå i mål på rätt sida. Douglas får återigen sporta envisheten hos en man vars familj är i fara. Vi har sett det förut, och vet precis vad som väntar. Gamle Douglas gör mig icke besviken. Regisserande Gary Fleder håller det ganska kort och effektivt. Inga utdragna scener eller mjölkig softness i onödan.
Är det förutsägbart? Javisst.
Är det underhållande ändå….även vid en omtitt? Absolut. Douglas, The Man!

 

 

 

summer-movie-fun-logo

Tag (2018)

Biosommarn rullar vidare!
Liksom besöken i träsket där de oförargliga och tunna komedierna samsas. Dagens alster är kanske som en blaskig Corona en varm sensommardag?
Baserad på en tidningsartikel (!) om ett gäng nu medelåldersmän som ända sedan de var barn lekt den där leken vi alla (?) kanske lekte på skolgården, Kull. Eller som vi sa här i Peking…Datten!
En månad varje år ägnar alltså de här snubbarna åt att förfölja varandra, lurpassa på varandra, och skämma ut sig lite allmänt sådär. Låter sunt tycker jag. Klart att suitsen i Hollywood fångade upp iden, och tjipp har vi oss en rulle!

Ed Helms, Jon Hamm, Jake Johnson och Jeremy Renner låter ju som en blytung laguppställning. Sockrat med Isla Fisher och Leslie Bibb. Men hur bra låter inte detta då?? Jeremy Renners Jerry är den ende i gänget som ALDRIG blivit ”det”. Inte på över 25 år! Snacka om att de andra drömmer om att sätta dit honom på bästa sätt! Nu ska Jerry dessutom till att gifta sig, vore inte det ett perfekt tillfälle att klämma dit Jerry så säg??
Oerhört lättsmält och lättglömt. Nånstans här döljer sig också en liten drapa om bibehållen vänskap mellan barndomskamrater fast man blivit vuxen. Lite ojämt är det dock mellan varven. Kanske hade man problem med att väva ihop 100 minuter film på en tidningsartikel. Inte så att jag har direkt tråkigt iof. Vissa scener är pinsamt roliga, my kind…ni vet, andra är kanske bara lite skrikiga. Bäst i gänget är Isla Fisher som Ed Helms tävlingsgalna fru. Inget mellanläge där inte. Säkert oerhört irriterande hos många, själv tycker jag det är smutt värre. Som i de flesta komedier lider den av den Stora Saggigheten…som brukar inträda efter runt timmen. Inget undantag här. När tempot går ned visar sig också manuset vara av en sån sort där det gäller att spinna ordentligt på varje knas-scen som erbjuds när övriga storyn inte riktigt räcker till. Men, missa för all del inte den oväntade homagen till gamla Rovdjuret från -87! Finlir!

Är det en sån rulle där trailern är roligare än själva filmen? Jepp, kanske.
Bitvis underhållande med knasiga slapstick, i andra lägen ganska hackig i sitt utförande.

Mission: Impossible – Fallout (2018)

Blockbustersommarn fortsätter att stila upp sig!
Här då the Cruisers nya installation i det som av vissa medier kallas ”den mest framgångsrika och maffigaste nu aktiva franschisen i Hollywood”. Jorå. Visst serru. För första gången återanvänds också en regissör, Christopher McQuarrie som ju rattade förra rullen. Varför ändra på ett vinnande lag…..-ish? Som vanligt är stuntsen i fokus. Allt bygger på att sätta Ethan Hunt (Cruisern) i prekära situationer där han måste ge allt av sin fysik för att klara biffen. Inte ens en bruten fot stoppar honom (det omtalade klippet som givetvis finns med i den färdiga versionen). Den här gången är det stulet plutonium som är på avvägar…måste hittas. Liksom de skurks som spelar dubbelspel och kör med dubbelfinter och trippeltvistar. Upp till IMF att agera.

Men jag vet inte jag. Känns som att det börjar bli svårt att väva ihop vettiga manus runt all den action som värkts fram. För visst är det väl så att här jobbar man med att uppfinna actionscenerna innan manuset hittas på? Så är känslan iaf. Det blir, lite förvånande ändå, vansinnigt mycket dialog i filmen. Ibland så pass att jag liksom zonar ut. Tappar fokus. Blir nästan lite…uttråkad? Det finns ett parti med alldeles för mycket ”sightseeing” genom Paris alla gator. ”Kill the darlings” hade varit helt okej idag. M:I-rullarna har såklart en hög lägstanivå, inte tal om annat…men här går det banne mig lite i stå ibland. Och ser inte Cruise lite…trött ut? Rebecca Ferguson som var så extremt cool i Rogue Nation…är uppenbart inknöad i storyn med stor ansträngning. Ärligt talat, hon har icke speciellt mycket att jobba med. Ving Rahmes och Simon Pegg är såklart på plats. Enter också Henry Cavill med omtalad musche. Retar gallfeber på många, men gör väl ändå vad han ska som kaxig CIA-snubbe. Varken mer eller mindre. Låter jag lite…likgiltig..kan det nog bero på att den omedelbara känslan är just det. Det finns liksom inga förmedlade stakes som jag kan ta in. McQuarrie vet hur han ska svänga ihop rullen, Cruisern vet hur han ska flörta publiken med stunts. Manus vet precis hur det ska stöpas i utförandet 1A i blockbusterfabriken. In med action, in med vitsiga oneliners. Allt känns dock lite..rutin.

MEN, man ha klart för sig att rullen är underhållande och en perfekt sommarpopcornsfling. Grejen är bara att Mission: Impossible-cirkusen hela tiden gått från klarhet till klarhet och ständigt tagit ett kliv uppåt på stegen, nu blev det ett litet steg tillbaka. Vissa hävdar dock att det här är den bästa av dem alla. Jag påstår att den inte alls slår vare sig M:I 3, Ghost Protocol eller Rogue Nation. Inte ens pallplats för dagens film alltså. Vilken också hade tjänat på att kortats med en sisådär 40 minuter.
Led jag då jättemycket där i biomörkret? Inte då. Detta är ändå gedigen sommaraction med stentuff action och våldsamheter….men jag hade nog väntat mig lite mer mellan sekvenserna.

 

I Snacka om Film #151 jiddrar vi på mer om rullen och försöker förklara varför vi inte föll handlöst för den här actionstänkaren. Lyssna gärna här!

Snacka om Film #151 – ”håll käften – IGEN!”

 

Veckans avsnitt bara öser på!
I #151 går Fiffi bananas över biobesöket in hell! Förfallet är totalt.
Jag gör tvärtom och myser i soffan med Kristen.
Vilken Kristen??!
Farliga Forskare, finns det? Såklart! Vi har Listan på vilka man bör akta sig för.
SJÄLVKLART tar vi även ett nappatag om The Cruisers nya rulle…visar sig att det finns ett och annat att diskutera där.

Dessutom: vi drar till med ett litet minibattle….där DU kan få avgöra genom att vinna rullen!
OCH, vilka vinner varsitt ex av Ready Player One på blu ray från Fox Home Entertainment??
Vi låter Partyhatten avgöra. Är det kanske DU??
In och lyssna!

Krama ur det göttaste av sista sommarvärmen!
Hej och hå!
 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

Skyscraper (2018)

Sommarn är perfekt för dumaction ändå. Det är sen gammalt.
Enter Dwayne Johnson, den goe gamängen vars filmer numera ständigt slår sig upp i toppen på varje box-office. Till vissas förtret, och andras förnöjsamhet. Jag gillar snubben så för mig är det finfina grejer detta. Stoiske Will (Johnson), ex-militär och numera försedd med en benprotes jobbar med att kolla säkerheten i skyskrapor. Senaste jobbet har tagit både honom och familjen (fru och två barn) till Hong Kong, där de bott i världens nya underverk till skyskrapa; ”The Pearl”, 200+ våningar någonting med värstingtillbehör såsom en lodrätt trädgård innehållandes vattenfall mitt i! Extra smutt såklart att familjen har kunnat bo i kåken också under Wills jobb. Nu är det dags för Will att avlägga rapport och avsluta sitt uppdrag. Snabbare är man kan säga ”Steve McQueen var badassbra i Skyskrapan Brinner på 70-talet!”…skiter det sig såklart ordentligt när skurkliga intar skrapan och startar eldsvådor! Luguber agenda anas, och banne mig om inte byggherren själv, Wills uppdragsgivare, sitter inne med murrigt bagage. Will, som för tillfället befinner sig utanför (!) skrapan, måste nu ta sig tillbaka för att rädda familjen undan lågorna…och skurksen.

Japp, ingen raketforskning här direkt. Hjärndöd men skönt underhållande, precis som det ska vara. Allt har kanske en gräns när det handlar om logiska luckor och realism…men vaddå….den är ändå ganska långt borta här. Detta SKA vara over the top, galet overkligt och hysteriskt orealistiskt. Sommarpopcorn när det är som bäst. Jag vet precis vad som väntar runt hörnet i varje scen, och kan istället bara njuta av lite sköna effekter och en laddad The Rock. Såklart han är perfa i rollen. Liksom Neve Campbell som stentuffa frun Sarah. Regimannen Rawson Marshall Thurber (namnet!) kokar en finfin sommarsoppa på en glänsande spik. Detta har lite frikostigt kallats ”Skyskrapan Brinner möter Die Hard”. Rätt bra liknelse ändå.

Bara att släppa hjärnaktiviteten och hänga med på knasaction och fräcka effekter!
Stabilt.

#sommarklubben: The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring (2001)

Oj! den här rackarn såg man inte igår! Frågan är förstås om den håller än. Jag kan villigt erkänna att jag aldrig läst någon bok av Tolkien (gudarna ska veta att jag försökte ett par gånger, men….boooring), och aldrig egentligen hoppat på den där fascinationen för fantasy-sagor som presenteras här. Dock var jag så pass nyfiken när det var premiärdags 2001 att jag bänkade mig. Och gillade vad jag såg! Såklart lite otippat, men kul. Sen såg jag uppföljarna också….och tappade mer eller mindre intresset direkt. Men denna den första nu då…skulle DEN hålla för ännu en positiv känsla?

Jorå, men det gör den. En sorts roadmovie där alla figurer ännu inte trasslat in sig i alla fördömda och sega subplots som dominerar sen. Och ännu inte en hysterisk kavalkad av CGI-frossande (okej, allt är ju relativt). Dessutom tycker jag Peter Jackson här faktiskt lyckas med att skapa lite ruggig stämning då och då. Det är gött. Exemplariskt filmiskt hantverk såklart. Och musiken! Tusan så fin den är ändå.
Tack och lov finns här ännu inga mastodontiska slag. Mera rejäla handgemäng med orcher och annat elände. Alla är såklart lite högtravande i dialogerna…men annat är ju icke att vänta i den här supersagan. Som icke-fan av speciellt mycket sago-fantasy ligger den ändå easy on the eye. Så pass att jag vill återtitta även de övriga delarna? Nix pix, det orkas inte med. Finns annat att gäspa åt.
Men den här första installationen är väl värd sin plats i filmhistorien. Visst serru.

Lockelser i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Snacka om Film #150 – ”tjing tjong buljong!”

 

Allt är som vanligt igen!
Du får sjungande skådisar, brinnande skyskrapa, förminskade superhjältar…och en jäkla massa jidder som sommaren 2018! Lovely.

Ta också chansen och vinn blu ray-aktuella Ready Player One! Rakt hem till soffan!
In och lyssna!

Sensommarn fortsätter!
Get some!
 

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

#sommarklubben: Weekend at Bernie’s (1989)

Häpp!
På min favoritsommarmånads sista skälvande dag…kommer den. Filmen som är ett unikum i bloggens Sommarklubb-koncept. Den enda filmen som VARJE sommar får vara med i Klubben! Varför??! För den är så go såklart!!!
Så pass att jag helt skamlöst snor min egen text från inlägget som gjordes sommaren 2014, vilken beskriver det hela på ett lysande sätt;

I återtittsmanualen inför varje sommar har den här rackarn en given plats!

Åh så härligt det är att återuppleva Larry och Richie´s galna äventyr ute på Long Island där de får fullt upp med att hantera sin döde boss Bernie på bästa sätt! Buskis, trams, knaskomedi! Visst, visst, VISST!
80-tal, junkigt soundtrack, flåshurtiga skådisar. En ung Andrew McCarthy, en slimmad Jonathan Silverman, en rådjursögd Catherine Mary Stewart och så Terry Kiser som tvingas spela lik större delen av filmen och gör det galet bra!

En ständigt återkommande rulle sommartid hos Flmr. Och NATURLIGTVIS i Sommarklubben!! Inget djup, inget budskap, ingen klass. Bara UNDERHÅLLNING!

80-talsparty i sommarnatten!

 

#sommarklubben: The Wicker Man (1973)

Ännu en resa till det festliga 70-talet. Här en (numera) kultförklarad rulle, när den hade premiär fick den minsann sin beskärda del av spott och spe. En ytterst märklig historia om den stiffe brittiske polisen Howie (Edward Woodward) som beger sig till en isolerad skotsk ö för att följa upp en anmälan om en försvunnen flicka på ön. Konstigt nog påstår den überkäcka lokalbefolkningen att det minsann inte saknas någon flicka. Ännu konstigare är också att hela ön tycks leva efter ett annat rättesnöre än den gamla hederliga kristendomen…något som driver den djupt religiöse Howie till vansinne i parti och minut.

Alltså, det är svårt att inte tycka om den här murriga rullen. En film som liksom inte kan bestämma sig för om den ska vara dödsallvarlig, svart komedi eller ett försök till rysligheter. Att sedan folk och fä plötsligt brister ut i sånger och dans (gärna nakna) gör ju att vi måste baka in epitetet lite knäpp ”musikal” i det hela. Och roligast av allt är kanske hur den nitiske polisen Howie sakta men säkert tappar tålamodet och drivs mot att gå bananas över all hurtighet, och för all del obekväm mystik som verkar dölja sig på ön. I de stunder filmen verkligen går in för att verka lite sådär skavande obehaglig…lyckas den faktiskt.
Förutom den nästan koleriske Woodward får vi en ung Britt Ekland (med dubbad röst) och en hårfager Christopher Lee som öns överkucku. Många knasiga och för all del roande detaljer som dyker upp, gör att man lite glömmer bort att det under ytan kanske ändå döljer sig en icke helt trevlig sanning….
Kom i en trist nyinspelning 2006, där inte ens sköningen Nic Cage kunde rädda det haveriet. Nä, kolla in denna istället!

Riter i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: Jeremiah Johnson (1972)

En riktig film-film i sommarklubben! Lovely.
Ung Robert Redford axlar titelrollen om mannen som vill lämna samhället as we knew it i USA runt 1840-talet för att istället bli en ”mountain man” nånstans i dagens Colorado, bland bergen. Lättare sagt än gjort. Han tycks hela tiden snubbla in i olika händelser som kommer att forma det fortsatta livet. Andra trappers, indianer, björnar, vädret…..kärlek! Hoppsan.

Är detta månne en tidig variant av Dansar med Vargar? Tja, lite kanske. Framför allt är det en attans fin filmupplevelse. Mästerligt foto över fantastiska landskap. Regissören Sydney Pollack gick verkligen all in tillsammans med Redford. En story som jag engagerar mig i. Lätt att känna med Redford´s Jeremiah. Han vill ju bara leva i fred…men det är uppenbarligen attans svårt även i en glesbygd som den amerikanska vildmarken står för såhär i mitten på 1800-talet. Pollack låter bilderna tala i den ganska dialogfattiga rullen och Redford sköter agerandet med bravur. Fick i Sverige det något lugubra tillägget ”Indiandödaren” i titeln, då någon stolle antagligen fick för sig att det skulle vara fräsigare på de svenska bioaffischerna.
En rulle som dessutom är försedd med en musikalisk ouvertyr och intermission!

Kuriosa; den första ”westernfilm” som nominerats till festivalen i Cannes (Sydney Pollack). En genuin upplevelse från det ljuva (?) 70-talet!

Envishet i sommarnatten.

summer-movie-fun-logo

Filmen finns just nu att avnjuta på Netflix

Snacka om Film #149 – ”sommar-sof #4!”

 

Bennifer!! Kommer du ihåg dem??!
Klart du gör!

I sista sommar-podden (nästa vecka är allt som vanligt igen) tar vi grepp på Bennifer-rullen som kallats ”ett brott mot mänskligheten”! Ujujuj.

Ha en fortsatt go sommar!

 

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

#sommarklubben: Payback (1999)/Payback:Straight Up (2006)

-99 kom den mycket underhållande och mörka Payback, med Melan Gibson som kriminelle Porter. I filmens början blir han förråd, nedskjuten och lämnad att dö. Givetvis överlever han och återvänder till ruffiga Chicago där där en hämnarresa börjar mot alla som lurat honom. Främst sliskige tokskallen Val (Gregg Henry), men också nedknarkade svikar-exfrun Lynn (Deborah Kara Unger). Räkna dessutom in en skogstokig ”torped” (Lucy Liu) och en godhjärtad prostituerad (Maria Bello) i rollistan. När Porter ger sig efter Val, får han också mäktiga gangsterelement i staden efter sig…men sen när stoppar det en lirare av Gibson kaliber? Det blev helt enkelt en rätt bra rulle.

SOM…blev ännu bättre 2006 då regissören Brian Helgeland ÄNTLIGEN fick släppa den version av rullen som filmbolaget stoppade 1999. Helgeland kom i luven med bossarna då och fick sparken, nya scener spelades in för att passa den popcornstörstande publiken och Helgelands mörka hämnarhistoria blev plötsligt mer en hjältesaga. Gibson, som också var producent, var på Helgelands sida..men vek sig för filmbossarnas krav på en mer ”lättillgänglig” film.
Men som sagt, 2006 kom upprättelsen då Helgeland fick tillgång till allt sitt material, stängde in sig i klipprummet och satte ihop en helt ny version. Hans version. Bort med alla nyinspelade scener, tillbaka med den gritty och nakna bildkvalitén. Han spelade till och med in ett helt nytt score till rullen, vilket nu bär drag av noir-jazziga toner. Mörkt och dystert. Som det anstår en noir-rulle. Resultat är förstås formidabelt bra. Höjer hela filmens känsla. Hårt, ruffigt och våldsamt. Här blir Porter verkligen det badass som Helgeland ville att han skulle vara från början. Hans hämnd blir här hårdare, smärtsammare och skitigare. Välj den ”nya versionen” alla dar i veckan när du ska se den här.

Bra kämpat Helgeland!

Ingen nåd i sommarnatten.

 

 

 

summer-movie-fun-logo