Ant-Man and the Wasp (2018)

Dags för Ant-Man igen. Minst en MCU-rulle varje sommar! Det känns som vedertaget nu. Förra rullen med Paul Rudd som den först ofrivillige hjälten var rejält underhållande. Hade samma charm som första Guardians of the galaxy. Kan den här upprepa formeln? Och framför allt; får vi svar på frågan varför Scott Lang aka Ant-Man icke var med och röjde loss i senaste Avengers? Och när utspelas den HÄR storyn i förhållande till rafflet runt Thanos? Kommer man överhuvudtaget att beröra vad våra andra hjältar råkar ut för där??
Klart att en rulle i MCU inte kan hoppa över sådana grejer som inträffar i Avengers, frågan är ju bara hur det petas in här….för det är ju också så att fokus ligger på den här filmens egna story. Dr Hank Pym (Michael Douglas) har en ny teori om hur hans fru (en åldrad Michelle Pfeiffer), som fastnade i det mystiska Quantum Realm (förra rullen), kan hittas och räddas. Men då behövs Scotts tjänster. Dottern Hope Pym (Evangeline Lilly) har fått en egen dräkt och fräser på som The Wasp, men Scott behövs alltså också.

Saker att gilla med den här rullen; den är snabbare i tempot, vi vet redan bakgrunden till det mesta..vilket betyder att rullen kan ösa på direkt med action och lite lökig humor. Jag gillar verkligen tokmycket när MCU tar ett kliv bort från det högtravande och episka. Det här är en rejäl sommarunderhållning! Paul Rudd är som vanligt jäkligt kul, hans sidekick från förra rullen, Michael Peña, är såklart med här också. En rälig skurkpelle i Walton Goggins skepnad gör livet surt för våra hjältar…och som det inte vore nog finns en märklig skepnad, ”The Ghost”, med också och bjuder på gåtfull mystik.
Fräsiga effekter, barnvänliga såklart när det handlar om 11-årsgräns. Men ändå. Kul humor. Man tar liksom rullen för vad den är. Lite hejsanhoppsan. Det blir sällan sådär dramatiskt som i rätt många andra MCU-alster. Ihop med första rullen och Thor:Ragnarok OCH första Guardians…är det här helt klart bäst i facket när MCU bara vill leka loss lite.
Charmen, skojfriskheten, birollerna och roligt lekande med effekter gör att det blir finbetyg här också. Inte så mycket för själva storyn, mer för underhållningen i hur allt framställs. Föredrar jag möjligen skojfriska MCU framför allvarliga och dramatiska MCU? Det känns lite som det om man kollar betygen. Mycket fin serietidningsaction detta. Igen.

 

 

Annonser

Jurassic World: Fallen Kingdom (2018)

Frekventa läsare av den här bloggen vet redan att jag har en softspot för dinosarna. Det är ju sen gammalt.
Kan man få för mycket dinosaurier? Såklart inte. Den femte filmen i sagan ställer bla frågan om dinosarna har samma rättigheter som andra levande djur? Speciellt nu, fyra år efter att parken på Isla Nublar fick stänga under kaosartade former (Jurassic World). En vulkan på ön har plötsligt blivit aktiv, och nu hotas alla dinosaurier (som strövat fritt sedan förra gången) av undergång…igen! (oh, the irony). En räddningsaktion trollas fram, och i spetsen våra poster-hjältar Chris Pratt och Bryce Dallas Howard.

Bakom årets rulle, den spanske regimannen J.A. Bayona, mest känd för rysligheter (tex Barnhemmet 2007). Nu får han chansen att sporta dinoaction för popcornspubliken…och tja…han lyckas ganska bra ändå. Att inte den här rullen direkt kunde fortsätta i samma spår som alla de andra, var nog ganska självklart från början. Istället tar storyn en lite oväntad sväng, den såg man inte riktigt komma…efter den alltigenom traditionella första halvtimmen på Isla Nublar. Mycket sägs ofta om rödhåriga Bryce Dallas Howard. Jag säger att hon känns lite tuffare här. Utan högklackat dessutom. Chris Pratt har ingen Star-Lord-aura här direkt, kanske känns han dessutom lite tröttare än i förra rullen? Håll också utkik efter gamle Jeff Goldblum som får slänga in dino-veteranen Ian Malcolm ett par minuter, kanske ett par riktigt ansträngda minuter om man ska vara ärlig.
Inte lika bra som förra rullen, inte lika bra som originalet från -93, men nog är det en underhållande popcornstund ändå. Och tänk om filmen hade kunnat få högre åldersgräns, a´la Logan…vilken hejdundrande dino-gore-fest vi hade kunnat få! Speciellt eftersom Bayona då och då lyckas få in lite lite vibbar från sin bana som ryslighetsman. Dessutom känns de visuella trollkonsterna verkligare än nånsin.

Den som vill och har bestämt sig hittar alltid grejer att gnälla på i den här typen av filmer. Vi andra njuter av ett gott sommaräventyr som känns trevligt utan att glänsa.

 

I det somriga #143 av Snacka om Film missar vi inte chansen att uttrycka vår förtjusning över dinoaction. Lyssna gärna här.