The Meg (2018)

Okejrå, låt oss först slå fast det som alla hojtar om.
The Meg ÄR en DUMDUM rulle. En sommarsilly-skapelse med logiska luckor, överspel, klyschor och förutsägbarheter av guds nåde. Ingen med sina sinnens fulla bruk i funktion kan väl ta detta på allvar. Den är att jämföra med en lagom sladdrig kioskdeckare du läser på stranden en varm sommardag-ish. Med det sagt; detta kan i min bok vara THE Sommarmovie 2018. Filmen jag liksom gått och väntat på. Den rulle som får sammanfatta den fina årstiden detta år som vi icke kan klaga på. Som vanligt ser jag blockbusters med magen och låter hjärnan vila. Vilket också betyder att jag har oerhört lätt att låta snedstegen passera förbi utan att lägga någon större vikt vid dem.

Vi får raffel i Marianergraven. Mitt ute i oceanen. En ubåt från den närliggande undervattensforskningsstationen Mana One hamnar i trubbel när det visar sig att botten på djuphavsgraven inte alls är botten…det finns en botten till! Med tillhörande okänt och oväntat ”djurliv”. Som tex en utdöd Megalodon-haj! 27 meter lång och inte alls så utdöd som man ju trott! In på banan också med dagens hjälte, stenhårde Jason Staham. The Stat! En gammal djuphavsdykare som misstros av alla för att han runt fem år tidigare hävdade att det just kunde finnas typ en monsterhaj i plurret. Guess who´s right now? Med The Stat influgen på plats räknar vi in alla andra stereotyper, som den skumme rike affärsmannen/ägaren till forskningsstationen (Rainn Wilson så skönt sliskig som man vill ha honom), den rättrådiga kinesiska hjältinnan (kinesiska producentpengar remember..?), den svarte gnällige fixaren, den unga stentuffa tjejen, doktorn som till slut måste ge Statham upprättelse…och såklart den lillgamla dottern till hjältinnan! Kids på film! Ett vågspel. Men här funkar det. Faktiskt.

Dagens regissör, Joe Turteltaub (National Treasure-rullarna), vet om att det är en knasdum film han rattar, men skiter i det och öser på med allt vad Hollywoodbucksen tillåter. Benägen hjälp kommer från kinesiska producenter, därav görs också ett stopp vid en kinesisk badstrand då vi får en sorts ostig version av när gamle vithajen attackerade Amity Island i mästerverket Jaws. Knasbollekul för hela slanten här! Den dumflinande kinesen i plastbollen som rullar på vattenytan är bäst! En mumsbit för The Meg!! Hahaha, mycket roligt! Jag hinner också räkna in typ 5 blinkningar till just Hajen under de knappa två timmarna vattenrafflet pågår. Smutt. Rullen har verkligen inget nytt att komma med i kategorin. Men vem hade väntat det? Det är en sommarsnygg B-rulle uppklädd i en A-films allra bästa kostym. Att filmen är lagom nedklippt för att passa PG-13 är lite typiskt, men det får man leva med. Cashen måste in från kidsen i biosalongen. Klart att filmen hade blivit bättre i råare version. Däremot blir den faktiskt inte sämre i  den nuvarande. Till och med lite småspännande då och då. Plus jädrans snygga effekter! Men annat var ju icke att vänta i denna rulle, som möjligen då får stänga sommaren 2018. Sicken tur att det gjordes med en kalasbra glimten-i-ögat-rulle! I min bok alltså.

Kanske bara värd en trea, men feelgooden belönar med

 

Andra bloggkompisar som idag skriver om rafflet är:

Fiffis Filmtajm
Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord

 

I SoF #153 har vi minsann också ett minbattle om rullen där högt och lågt dryftas med stort nöje! Lyssna gärna här!

Skyscraper (2018)

Sommarn är perfekt för dumaction ändå. Det är sen gammalt.
Enter Dwayne Johnson, den goe gamängen vars filmer numera ständigt slår sig upp i toppen på varje box-office. Till vissas förtret, och andras förnöjsamhet. Jag gillar snubben så för mig är det finfina grejer detta. Stoiske Will (Johnson), ex-militär och numera försedd med en benprotes jobbar med att kolla säkerheten i skyskrapor. Senaste jobbet har tagit både honom och familjen (fru och två barn) till Hong Kong, där de bott i världens nya underverk till skyskrapa; ”The Pearl”, 200+ våningar någonting med värstingtillbehör såsom en lodrätt trädgård innehållandes vattenfall mitt i! Extra smutt såklart att familjen har kunnat bo i kåken också under Wills jobb. Nu är det dags för Will att avlägga rapport och avsluta sitt uppdrag. Snabbare är man kan säga ”Steve McQueen var badassbra i Skyskrapan Brinner på 70-talet!”…skiter det sig såklart ordentligt när skurkliga intar skrapan och startar eldsvådor! Luguber agenda anas, och banne mig om inte byggherren själv, Wills uppdragsgivare, sitter inne med murrigt bagage. Will, som för tillfället befinner sig utanför (!) skrapan, måste nu ta sig tillbaka för att rädda familjen undan lågorna…och skurksen.

Japp, ingen raketforskning här direkt. Hjärndöd men skönt underhållande, precis som det ska vara. Allt har kanske en gräns när det handlar om logiska luckor och realism…men vaddå….den är ändå ganska långt borta här. Detta SKA vara over the top, galet overkligt och hysteriskt orealistiskt. Sommarpopcorn när det är som bäst. Jag vet precis vad som väntar runt hörnet i varje scen, och kan istället bara njuta av lite sköna effekter och en laddad The Rock. Såklart han är perfa i rollen. Liksom Neve Campbell som stentuffa frun Sarah. Regimannen Rawson Marshall Thurber (namnet!) kokar en finfin sommarsoppa på en glänsande spik. Detta har lite frikostigt kallats ”Skyskrapan Brinner möter Die Hard”. Rätt bra liknelse ändå.

Bara att släppa hjärnaktiviteten och hänga med på knasaction och fräcka effekter!
Stabilt.

Ant-Man and the Wasp (2018)

Dags för Ant-Man igen. Minst en MCU-rulle varje sommar! Det känns som vedertaget nu. Förra rullen med Paul Rudd som den först ofrivillige hjälten var rejält underhållande. Hade samma charm som första Guardians of the galaxy. Kan den här upprepa formeln? Och framför allt; får vi svar på frågan varför Scott Lang aka Ant-Man icke var med och röjde loss i senaste Avengers? Och när utspelas den HÄR storyn i förhållande till rafflet runt Thanos? Kommer man överhuvudtaget att beröra vad våra andra hjältar råkar ut för där??
Klart att en rulle i MCU inte kan hoppa över sådana grejer som inträffar i Avengers, frågan är ju bara hur det petas in här….för det är ju också så att fokus ligger på den här filmens egna story. Dr Hank Pym (Michael Douglas) har en ny teori om hur hans fru (en åldrad Michelle Pfeiffer), som fastnade i det mystiska Quantum Realm (förra rullen), kan hittas och räddas. Men då behövs Scotts tjänster. Dottern Hope Pym (Evangeline Lilly) har fått en egen dräkt och fräser på som The Wasp, men Scott behövs alltså också.

Saker att gilla med den här rullen; den är snabbare i tempot, vi vet redan bakgrunden till det mesta..vilket betyder att rullen kan ösa på direkt med action och lite lökig humor. Jag gillar verkligen tokmycket när MCU tar ett kliv bort från det högtravande och episka. Det här är en rejäl sommarunderhållning! Paul Rudd är som vanligt jäkligt kul, hans sidekick från förra rullen, Michael Peña, är såklart med här också. En rälig skurkpelle i Walton Goggins skepnad gör livet surt för våra hjältar…och som det inte vore nog finns en märklig skepnad, ”The Ghost”, med också och bjuder på gåtfull mystik.
Fräsiga effekter, barnvänliga såklart när det handlar om 11-årsgräns. Men ändå. Kul humor. Man tar liksom rullen för vad den är. Lite hejsanhoppsan. Det blir sällan sådär dramatiskt som i rätt många andra MCU-alster. Ihop med första rullen och Thor:Ragnarok OCH första Guardians…är det här helt klart bäst i facket när MCU bara vill leka loss lite.
Charmen, skojfriskheten, birollerna och roligt lekande med effekter gör att det blir finbetyg här också. Inte så mycket för själva storyn, mer för underhållningen i hur allt framställs. Föredrar jag möjligen skojfriska MCU framför allvarliga och dramatiska MCU? Det känns lite som det om man kollar betygen. Mycket fin serietidningsaction detta. Igen.

 

 

Jurassic World: Fallen Kingdom (2018)

Frekventa läsare av den här bloggen vet redan att jag har en softspot för dinosarna. Det är ju sen gammalt.
Kan man få för mycket dinosaurier? Såklart inte. Den femte filmen i sagan ställer bla frågan om dinosarna har samma rättigheter som andra levande djur? Speciellt nu, fyra år efter att parken på Isla Nublar fick stänga under kaosartade former (Jurassic World). En vulkan på ön har plötsligt blivit aktiv, och nu hotas alla dinosaurier (som strövat fritt sedan förra gången) av undergång…igen! (oh, the irony). En räddningsaktion trollas fram, och i spetsen våra poster-hjältar Chris Pratt och Bryce Dallas Howard.

Bakom årets rulle, den spanske regimannen J.A. Bayona, mest känd för rysligheter (tex Barnhemmet 2007). Nu får han chansen att sporta dinoaction för popcornspubliken…och tja…han lyckas ganska bra ändå. Att inte den här rullen direkt kunde fortsätta i samma spår som alla de andra, var nog ganska självklart från början. Istället tar storyn en lite oväntad sväng, den såg man inte riktigt komma…efter den alltigenom traditionella första halvtimmen på Isla Nublar. Mycket sägs ofta om rödhåriga Bryce Dallas Howard. Jag säger att hon känns lite tuffare här. Utan högklackat dessutom. Chris Pratt har ingen Star-Lord-aura här direkt, kanske känns han dessutom lite tröttare än i förra rullen? Håll också utkik efter gamle Jeff Goldblum som får slänga in dino-veteranen Ian Malcolm ett par minuter, kanske ett par riktigt ansträngda minuter om man ska vara ärlig.
Inte lika bra som förra rullen, inte lika bra som originalet från -93, men nog är det en underhållande popcornstund ändå. Och tänk om filmen hade kunnat få högre åldersgräns, a´la Logan…vilken hejdundrande dino-gore-fest vi hade kunnat få! Speciellt eftersom Bayona då och då lyckas få in lite lite vibbar från sin bana som ryslighetsman. Dessutom känns de visuella trollkonsterna verkligare än nånsin.

Den som vill och har bestämt sig hittar alltid grejer att gnälla på i den här typen av filmer. Vi andra njuter av ett gott sommaräventyr som känns trevligt utan att glänsa.

 

I det somriga #143 av Snacka om Film missar vi inte chansen att uttrycka vår förtjusning över dinoaction. Lyssna gärna här.