Etikettarkiv: …mycket underhållande!

Aug 12 2019

Fast & Furious: Hobbs & Shaw (2019)

Filmvärlden behöver sina feta sommarblockbusters! Sina crowdpleasers. De där rullarna som liksom bara existerar för att underhålla i sommarkänslan. Årets utsedda rulle i den kategorin kommer alltså här. En spinoff från FF-världen. Hobbs och Shaw. The Rock och Statham. Det räcker ju så. Man är hemma. Men det är klart, kasta in Idris Elba som over-the-top-skurk så blir det ju ännu mer sommarkrejssy. Och Vanessa Kirby som stentuff actiontjej! Javisst, det behövs ju nästan ingen handling. Den lilla som finns berättar om ett virus (hahaha) som måste hittas till varje pris. Skurkliga vill ha det. Hobbs och Shaw tvingas jobba ihop och vill ha det. Vanessa Kirby har det. Alla vill ha Vanessa Kirby. Över den smörpapperstunna storyn staplas galna actionscener. Du vet ju hur det brukar gå till. Ingen nyhet.

Galna stunts, lökiga oneliners, noll trovärdighet men underhållande så in i bomben! Logiska luckor som du ramlar ned handlöst i…men skit i det! När en film levereras med sådana enorma glimtar i glittrande ögon…kan man se mellan fingrarna hur lätt som helst. Dwayne Johnson och Jason Statham trivs bra ihop, även om deras rollfigurer ska avsky varandra. Det är ju också liksom premissen med filmen. Förolämpningar och action! Action-utan-slut som bloggkollegan Henke brukar skriva. Kanske är filmen aningens för lång, men jag förlåter. Mannen bakom verket, David Leitch, är gammal stuntman. Han har superkoll på öset.
Sådärja. Då var sommarens biovinnare utsedd. Här finns bara magvarma fånflin till eftertexterna.

Apr 12 2019

Shazam! (2019)

Vaga minnen från slutet 70-talet, början 80-talet. Läste serietidningen. Kommer ihåg att jag nog tilltalades av det märkliga faktumet att seriens huvudperson, den fjortonårige Billy Batson, kunde förvandlas till en tvättäkta hjälte bara genom att skrika ett ord. En superhjälteserie som var ganska ungdomsanpassad. Perfekt för en tonåring som en annan. När nu till slut Hollywood bestämmer sig för att plöja ned miljonbudget på filmatisering så är det såklart ett måste att kolla. Och hoppsan! Vilken go approach! Liksom Spider Man: Homecoming och Thor: Ragnarök satsar man på humor och lite lagom krejsiness. Svenske (!) regimannen David F. Sandberg (Lights Out) vet precis viken nivå det ska hållas på. Otvunget, frisk, MUSTIGT!

14-årige Billy har växt upp på fosterhem i Philly. Nu anländer han till ett nytt. Hittar sidekick i motormouthen Freddy. Och dessutom mer eller mindre snubblar han in i ”superhjältebranschen”, där han strax upptäcker att han har försetts med en märklig förmåga.  Tillsammans utforskar de alter egot/hjälten Shazams alla förmågor (mycket roligt avsnitt i rullen). Dagens skurk heter Sivana och görs av Mark Strong, Han är aldrig fel, oavsett i vilken skepnad och film han dyker upp i. Här kanske han inte få så där överdrivet mycket att jobba med…men en skurk är alltid en skurk. Filmen tillför inget nytt i genren, istället satsar den på gott humör och lite myshäng. Fullproppad med referenser till superhjältevärlden (tack vare Freddy). Zach Levi ser klockren ut som den stilande hjälten och har en kul utstrålning. Detta är verkligen mumma för DC, som nu kanske ändå kan se fram mot en ljusnande tillvaro i kampen mot Marvel. Den här rullen, plus piggelinpillret Aquaman, skapar förutsättningar för en lovande fortsättning på verksamheten. Kanske steget från det mörka och überseriösa, till det mer lättsamma och otvungna hejsanhoppsanläget, är nyckeln…?
Detta var mycket underhållande! Jag premierar!

 

Mar 29 2019

The Dirt (2019)

Klart att det ska smidas när järnet är varmt! Bohemian Rhapsody kanske öppnade fördämningarna?
Biopics om musikaliska gamla hjältar. Hur många till har vi att vänta? Netflix dyker på hajpen och slänger upp filmatiseringen av Mötley Crües galna ”självbiografi” The Dirt. Alla som växte upp med glamrockshårdrockarna på 80-talet ler i dubbla led. Själv var jag ingen hårdrockare direkt. Bossen Bruce var min kille. Därmed inte sagt att man inte uppskattar en god skröna. Vilket det här är. Allt från uppväxten till de första stapplande stegen som band. Och sen skandalerna och att leva upp till myten om sex, drugs and rock. Såklart till viss mån klyschigt, men också underhållande. Och lite edgy för att vara Netflix kanske? Otroligt mycket naket, kroppsvätskor och knark i omlopp under knappt 110 minuter. Är det porträttlikt? Svårt att avgöra kanske, som sagt…jag var icke en beundrare direkt av Vince Neil och hans muntra musketörer. Här återfinns skådisar som Douglas Booth, Daniel Webber, Machine Gun Kelly (namnet!) och GoT-bekante Iwan Rheon i tidstypiska hårdrocksperuker.

Ganska länge en ordinär saltad (?) berättelse utan större överraskningar. Men sen! Händer något. Plötsligt tar sig storyn in bakom de där ruffiga fasaderna. Jag anar ett hjärta och själ hos de de inblandade. Ser du bara lite bakom ytan så berättas en sällsamt rörande (faktiskt ibland) historia om ett gäng snubbar som det kanske gick lite för fort för ibland. Till slut kommer jag på mig med att den här betydligt billigare och lite mera ”kusinen-från-landet”-produktionen faktiskt berör aningens mer än självaste Bohemian Rhapsody! Hoppsan! Och då superdupergillade jag ju ändå den! Så kan det gå! Otippat!
Väl värt detta! Även för en icke-hårdrockare från förr.

Feb 22 2019

Bohemian Rhapsody (2018)

Är det här filmen om Queen, eller filmen om Freddie? Ibland svårt att avgöra. Kanske this is it. Det behövs ingen framtida storytelling om gruppen. Vi har den här. Med början och slut i den legendariska Live Aid 1985. Ojoj, här kommer nostalgiglasögonen på! Kommer såväl ihåg den där lördagen. Klistrad framför tv:n. Och så fick man då se Queen. Jag vet att jag var helt trollbunden av Freddie när han dompterade publiken. Satan vilket performance! Och nu får jag uppleva det igen, i detalj (ändå ned till de omkullvälta pepsimuggarna på pianot!) med en bedårande Rami Malek som axlar Freddies persona.

Vi får också historien om unge Freddie, hur han brinner för musiken i början på 70-talet. Hur han mer eller mindre nästlar sig in i den halvhyggliga gruppen Smile där Brian May och Roger Taylor finns. Och sen…tja sen är det ju historia för hela slanten! Okej, allt jag ser är kanske inte sant. Och är friserat för att passa dramaturgin. Men det är satans underhållande. Murrigt och lite tragikomiskt på samma gång. Ett extra plus är förstås om man gillar Queen och deras musik. Röster har knorrat om att filmen är för ”snäll” för att vara trovärdig. Nog fanns det väl fler konflikter och hinder på vägen….än de som visas upp? Klart det fanns. Men, måste vi se allt? Icke, säger jag. Att sedan originalregissören Bryan Singer uppträdde som ett svin och fick sparken…och Dexter Fletcher fick kallas in in och styra upp det hela….påverkar inte resultatet alls vill jag påstå. Rullen lyckas förmedla de känslor, sinnesstämningar och skeenden som känns viktiga i storyn. Det som också går fram är den ensamhet som Freddie nog ändå drogs med. Hans tvivel och ängslan. Överlag är såklart alla mest snälla mot varandra. Konceptet Queen segrar i slutet av rullen…och vi belönas med det fantastiska uppträdandet på Wembley 13 juli 1985. Finns det minus med rullen, även för en Queen-gillare som moi? Skulle väl vara kanske att den gode Rami, trots sin all-in-approach vad gäller figuren Freddie i fråga om rörelser, manér, tal och utseende…..till slut blir en duktig skådis som gör en sorts ofrivillig parodi på en väldigt speciell person….
Men, trots det är detta förstås en av 2018 års mest underhållande rullar. Och som ”musikfilm” smackelibom-bra!

Jul 10 2018

Game Night (2018)

Jag är så svag för de här snabba och intensiva komedierna som Drömfabriken spottar ur sig då och då. Nya alstret från regissörsfirma Daly/Goldstein, som gav oss skrattpillret Vacation – the next generation, är precis en sådan. Att den också sportar två av mina favvisar i huvudrollerna gör det ju sannerligen inte sämre!

Max och Annie (Jason Bateman/Rachel McAdams) älskar varandra. De älskar också att tävla. Speciellt i spel av alla varianter. Det bästa som finns är att träffa kompisgänget och ha spelkvällar. När Max´s brorsa, glidaren Brooks (Kyle Chandler) plötsligt dyker upp och vill bjuda hela kompisgänget på den ultimata spelkvällen…tas detta enkla nöje till helt nya nivåer. En möjlig kidnappning, ett möjligt brott, konstiga gåtor och ett mysterium som skickar ut hela gänget på en bisarr ”skattjakt” i natten…där ingen..inte ens jag som glor på tillställningen…vet vad som är på riktigt eller inte! Lovely! Brutalrolig humor, lite knasroliga scener, en luguber och creepy granne till Max och Annie, Gary (Jesse Plemons), möjliga skurkar och allmänt kaos. Ofta går tankarna till den gamla fina pärlan Trassel i Natten från 80-talet. Lite samma upplägg, det mesta händer under ett par intensiva timmar på natten.

Finfin kemi mellan Bateman och McAdams. Härliga biroller från  tex brittiska Sharon Horgan (tv-serien Catastrophe) och Lamorne Morris (New Girl). För att nämna några.
Duon Daly och Goldstein håller det rappt och sådär härligt ”komedibrutalt”. De slår inte in några nya dörrar, men håller stilen och fanan högt. En rejäl snurrepannkaka till film där själva underhållningen och utförandet känns viktigare än vad filmen egentligen handlar om. Ibland kan man till och med ställa sig frågan; ”vad i h-e har jag just sett?!!?”. Och det i synnerligen positiv mening.
En av årets hittills roligaste komedier!

Dec 22 2017

American Made (2017)

Spektakulära skrönor, färgrikt berättade. Gärna med utgångspunkt från det verkliga livet. Är det min cup of tea? Ja, kanske.

Som stort fan av framför allt den bedårande Wolf of Wall Street, är det svårt att inte sitta och dra på smilbanden även till den här rackarn. Samma utgångsläge; the rise and fall av en skojares, en fixares, förmåga att ”styra upp det för sig”. Klassas således som en BOATS, men det får man nog ta mellan tummen och pekfingret. Låt oss säga att kryddorna som slängs in…är ganska bra tilltagna.

Barry Seal (Tom Cruise) överger det tråkiga trafikpilotyrket nån gång runt 1978 och låter sig värvas in i CIA av den hale Monty (Domhnall Gleeson) för flyga secret missions över Centralamerika och fota hemliga baser. Det ena leder strax till det andra, och Barrys törst efter rikedom och äventyr leder honom snart också in i smuggelbranschen (vapen till Contras i Nicarauga och droger från Medellinkartellen).
Otrevliga grejer förstås. Men allt avhandlat med en glimt i ögat och en sorts tokrolig approach. Precis som känslan i WoWS. Lite som att ”hålla på den onda killen-syndromet” igen alltså.

Lättsamt regisserat av Doug Liman, som återigen teamar ihop sig med Cruise. Ett bra samarbete. Filmen kanske kan kallas rätt ytlig, går aldrig på djupet och kollar in mörkret bakom fasaden, men det behövs heller aldrig. Jag som tittar har bra mycket roligare och mer underhållande upplevelse med den här twistade skrönan. Som att man inte vill veta att säkert över hälften av det som händer Barry här…är fabricerat av manuset för att ge en mer underhållande film.

Tompa C fortsätter att dominera, och är utan tvekan en av de bästa skådisarna som går att hyra för pengar just nu. Även om Cruises filmer inte alltid är top notch…är hans insatser alltid solida. Som Barry passar han dessutom särskilt bra, med sitt ständiga leende och den udda formen av entreprenörsanda vilken han får tillfälle att utnyttja. Och inte minst det påfrestande jobbet med att jonglera familjelivet (fru och två barn) med det mindre laglydiga arbetslivet. Som i alla selfmade-rullar om snubbar som agerar i utkanterna av lagen…finns det gränser och brytpunkter för allt. Barrys kommer naturligtvis också. Men resan dit är synnerligen underhållande. Ytterligare en sådan där fartig rulle där moralen är satt i andrahand…och man liksom köper det utan problem.

Mustigt trivsamt detta.

 

I SoF-poddens juliga #120 avhandlar jag och Fiffi än mer om den här tokroliga rullen. Lyssna gärna här!

Sep 8 2017

The Hitman’s Bodyguard (2017)

Actionvåld. Lökiga oneliners. En handling som får plats på ett A4. En klyschig buddy-rulle.
Alltid gångbart!

Superduperhitmannen Kincaid (Samuel L Jackson) är den ende som kan fälla den vitryske diktatorn Dukhovich (Gary Oldman med badass-överspel), vilken står åtalad vid domstolen i Haag för brott mot mänskligheten. Yrkesmördaren sitter dock i förvar hos Interpol i Manchester och behöver således transport till Haag för att inta vittnesbåset. Skumma krafter inom polismakten sätter käppar i hjulet, och innovativ lösning behövs. Specialagenten Amelia (Elodie Yung) kallar in sitt ex, den fd superduperbodyguarden och numera rätt sunkige Bryce (Ryan Reynolds), som inte har några kopplingar in i polisväsendet och därför torde vara ett säkert kort.

Upplagt för tjafs, ostiga repliker, Hollywood-våld (ganska rått ändå) och alla klyschor du kan räkna upp i buddy-genren. De två snubbarna känner till varandra, men är inte direkt såta vänner från förr om man säger så. Well, i nöden prövas ändå vänskapen och de två får digra problem med att ta sig från England till Holland eftersom den svinige Dukhovich har lakejer och hantlangare nästan överallt som har gett sig fan på att stoppa den dynamiska duons resa.

they´re on a mission!

Men kolla vad kul det här var då! Och vilken kemi Jackson och Reynolds kan sporta! Sam L skriker som vanligt mest ”motherfucker”…men här på ett ganska kul sätt. Han liksom passar med sin burdusa stil. Reynolds kör på med sin Deadpool-utstrålning. Lite deadpan-humor combad med en butterhet och tycka-synd-om-sig-själv-blick. Mycket roande. Tvärtom vad diverse förståsigpåare runt jordbollen hävdar…anser jag att att duon har ett skönt samspel ihop.

Bljakter, shootouts och lite fighting fists förgyller de knappa två timmarna. Miljöerna med England och Holland inbjuder till snygga lösningar för stuntteamet som får jobba järnet. I sina bästa stunder påminner rullens actiondelar om en Bond-film på speed! Knaskul. Lägg till detta suverän musik med dängor från både 60- 70- 80- och 90-talen! Smutt! Och av bara farten stoppas Salma Hayek in i en pytteroll också. Lite ansträngt, men jäkligt underhållande! Hela kalaset serveras av regissören Patrick Hughes (Expendables 3) som vet hur man håller ihop ytligheter som det här. Tankarna går osökt till pärlor som The Nice Guys och förra sommarns godispralin Central Intelligence.

Vansinnigt kul bidrag till det ytliga action-komedi-träsket detta!

 

I SoF-poddens avsnitt #105 kan du höra hur både jag och Fiffi charmas av den käftande duon! Check it out!