American Made (2017)

Spektakulära skrönor, färgrikt berättade. Gärna med utgångspunkt från det verkliga livet. Är det min cup of tea? Ja, kanske.

Som stort fan av framför allt den bedårande Wolf of Wall Street, är det svårt att inte sitta och dra på smilbanden även till den här rackarn. Samma utgångsläge; the rise and fall av en skojares, en fixares, förmåga att ”styra upp det för sig”. Klassas således som en BOATS, men det får man nog ta mellan tummen och pekfingret. Låt oss säga att kryddorna som slängs in…är ganska bra tilltagna.

Barry Seal (Tom Cruise) överger det tråkiga trafikpilotyrket nån gång runt 1978 och låter sig värvas in i CIA av den hale Monty (Domhnall Gleeson) för flyga secret missions över Centralamerika och fota hemliga baser. Det ena leder strax till det andra, och Barrys törst efter rikedom och äventyr leder honom snart också in i smuggelbranschen (vapen till Contras i Nicarauga och droger från Medellinkartellen).
Otrevliga grejer förstås. Men allt avhandlat med en glimt i ögat och en sorts tokrolig approach. Precis som känslan i WoWS. Lite som att ”hålla på den onda killen-syndromet” igen alltså.

Lättsamt regisserat av Doug Liman, som återigen teamar ihop sig med Cruise. Ett bra samarbete. Filmen kanske kan kallas rätt ytlig, går aldrig på djupet och kollar in mörkret bakom fasaden, men det behövs heller aldrig. Jag som tittar har bra mycket roligare och mer underhållande upplevelse med den här twistade skrönan. Som att man inte vill veta att säkert över hälften av det som händer Barry här…är fabricerat av manuset för att ge en mer underhållande film.

Tompa C fortsätter att dominera, och är utan tvekan en av de bästa skådisarna som går att hyra för pengar just nu. Även om Cruises filmer inte alltid är top notch…är hans insatser alltid solida. Som Barry passar han dessutom särskilt bra, med sitt ständiga leende och den udda formen av entreprenörsanda vilken han får tillfälle att utnyttja. Och inte minst det påfrestande jobbet med att jonglera familjelivet (fru och två barn) med det mindre laglydiga arbetslivet. Som i alla selfmade-rullar om snubbar som agerar i utkanterna av lagen…finns det gränser och brytpunkter för allt. Barrys kommer naturligtvis också. Men resan dit är synnerligen underhållande. Ytterligare en sådan där fartig rulle där moralen är satt i andrahand…och man liksom köper det utan problem.

Mustigt trivsamt detta.

 

I SoF-poddens juliga #120 avhandlar jag och Fiffi än mer om den här tokroliga rullen. Lyssna gärna här!

Annonser

The Hitman’s Bodyguard (2017)

Actionvåld. Lökiga oneliners. En handling som får plats på ett A4. En klyschig buddy-rulle.
Alltid gångbart!

Superduperhitmannen Kincaid (Samuel L Jackson) är den ende som kan fälla den vitryske diktatorn Dukhovich (Gary Oldman med badass-överspel), vilken står åtalad vid domstolen i Haag för brott mot mänskligheten. Yrkesmördaren sitter dock i förvar hos Interpol i Manchester och behöver således transport till Haag för att inta vittnesbåset. Skumma krafter inom polismakten sätter käppar i hjulet, och innovativ lösning behövs. Specialagenten Amelia (Elodie Yung) kallar in sitt ex, den fd superduperbodyguarden och numera rätt sunkige Bryce (Ryan Reynolds), som inte har några kopplingar in i polisväsendet och därför torde vara ett säkert kort.

Upplagt för tjafs, ostiga repliker, Hollywood-våld (ganska rått ändå) och alla klyschor du kan räkna upp i buddy-genren. De två snubbarna känner till varandra, men är inte direkt såta vänner från förr om man säger så. Well, i nöden prövas ändå vänskapen och de två får digra problem med att ta sig från England till Holland eftersom den svinige Dukhovich har lakejer och hantlangare nästan överallt som har gett sig fan på att stoppa den dynamiska duons resa.

they´re on a mission!

Men kolla vad kul det här var då! Och vilken kemi Jackson och Reynolds kan sporta! Sam L skriker som vanligt mest ”motherfucker”…men här på ett ganska kul sätt. Han liksom passar med sin burdusa stil. Reynolds kör på med sin Deadpool-utstrålning. Lite deadpan-humor combad med en butterhet och tycka-synd-om-sig-själv-blick. Mycket roande. Tvärtom vad diverse förståsigpåare runt jordbollen hävdar…anser jag att att duon har ett skönt samspel ihop.

Bljakter, shootouts och lite fighting fists förgyller de knappa två timmarna. Miljöerna med England och Holland inbjuder till snygga lösningar för stuntteamet som får jobba järnet. I sina bästa stunder påminner rullens actiondelar om en Bond-film på speed! Knaskul. Lägg till detta suverän musik med dängor från både 60- 70- 80- och 90-talen! Smutt! Och av bara farten stoppas Salma Hayek in i en pytteroll också. Lite ansträngt, men jäkligt underhållande! Hela kalaset serveras av regissören Patrick Hughes (Expendables 3) som vet hur man håller ihop ytligheter som det här. Tankarna går osökt till pärlor som The Nice Guys och förra sommarns godispralin Central Intelligence.

Vansinnigt kul bidrag till det ytliga action-komedi-träsket detta!

 

I SoF-poddens avsnitt #105 kan du höra hur både jag och Fiffi charmas av den käftande duon! Check it out!