Bohemian Rhapsody (2018)

Är det här filmen om Queen, eller filmen om Freddie? Ibland svårt att avgöra. Kanske this is it. Det behövs ingen framtida storytelling om gruppen. Vi har den här. Med början och slut i den legendariska Live Aid 1985. Ojoj, här kommer nostalgiglasögonen på! Kommer såväl ihåg den där lördagen. Klistrad framför tv:n. Och så fick man då se Queen. Jag vet att jag var helt trollbunden av Freddie när han dompterade publiken. Satan vilket performance! Och nu får jag uppleva det igen, i detalj (ändå ned till de omkullvälta pepsimuggarna på pianot!) med en bedårande Rami Malek som axlar Freddies persona.

Vi får också historien om unge Freddie, hur han brinner för musiken i början på 70-talet. Hur han mer eller mindre nästlar sig in i den halvhyggliga gruppen Smile där Brian May och Roger Taylor finns. Och sen…tja sen är det ju historia för hela slanten! Okej, allt jag ser är kanske inte sant. Och är friserat för att passa dramaturgin. Men det är satans underhållande. Murrigt och lite tragikomiskt på samma gång. Ett extra plus är förstås om man gillar Queen och deras musik. Röster har knorrat om att filmen är för ”snäll” för att vara trovärdig. Nog fanns det väl fler konflikter och hinder på vägen….än de som visas upp? Klart det fanns. Men, måste vi se allt? Icke, säger jag. Att sedan originalregissören Bryan Singer uppträdde som ett svin och fick sparken…och Dexter Fletcher fick kallas in in och styra upp det hela….påverkar inte resultatet alls vill jag påstå. Rullen lyckas förmedla de känslor, sinnesstämningar och skeenden som känns viktiga i storyn. Det som också går fram är den ensamhet som Freddie nog ändå drogs med. Hans tvivel och ängslan. Överlag är såklart alla mest snälla mot varandra. Konceptet Queen segrar i slutet av rullen…och vi belönas med det fantastiska uppträdandet på Wembley 13 juli 1985. Finns det minus med rullen, även för en Queen-gillare som moi? Skulle väl vara kanske att den gode Rami, trots sin all-in-approach vad gäller figuren Freddie i fråga om rörelser, manér, tal och utseende…..till slut blir en duktig skådis som gör en sorts ofrivillig parodi på en väldigt speciell person….
Men, trots det är detta förstås en av 2018 års mest underhållande rullar. Och som ”musikfilm” smackelibom-bra!

Eddie the Eagle (2016)

Eddie_posterVärlden behöver mer feelgood-rullar!
Detta absolut i en tid när det inte hinner gå ens en timme mellan varven innan diverse olustiga nyhetshändelser runt jordbollen trycks ut i pushnotiser i våra telefoner.
Man kan bli deprimerad bara av tanken på hur ett dygn ser ut.

Låt oss göra som strutsen för en stund.
Vem kommer inte ihåg galenpannan Eddie Edwards i backhopparvärlden!? Well, kanske inte den generationen som föddes vid 90-talets början förstås. Så listigt då att en liten lagom (läs:ordentligt!) friserad filmversion av Eddies liv nu finns att njuta av!

Eddie vill bli olympier. Så är det bara. Oavsett om det är i grenen hålla-andan-under-vattnet eller nån sorts kombinerad stavhopp/längdhopps-hybrid till gren. Att påstå att Eddie har idrottstalang är ju att ljuga, minst sagt. Men vadå, det viktigaste är väl att kämpa väl…eller? Till slut faller ödets lott på att Eddie fastnar för..backhoppning! Denna dödssport! Nu ska steget till att bli Englands förste vinterolympier i denna gren sedan evighetens evighet förverkligas. Att Eddie själv fasar för varje hopp han ska göra..är liksom bara en sorts bieffekt som ska övervinnas.

Jaha ja. Hahaha, detta var ju tusan så charmigt! En fin liten känsla som återigen får vältra sig i magen. Hur trogen är historien verkligheten här? Inte superdupermycket om man ska tro Edwards själv. Det skarvas och läggs till/dras bort rejält. Allt för underhållningsvärdet. Största pluset i den här rullen är skådisen Taron Egerton som är hur porträttlik som helst med sina 80-talsbrillor och halvsunkig porrmusche! Kul! Manusnissarna, och kanske dagens regiman Dexter Fletcher, väljer också att slänga en sidekick till filmens Eddie; gamle backhopparproffset Bronson Peary (Hugh Jackman) som får bli Eddies mentor. Peary är en helt påhittad figur och har aldrig funnits i verkligheten..men eftersom verkligheten förtäljer storyn som att Eddie ofta tränade och tävlade nästan helt ensam, typ lite utfrusen av övriga inblandade…vill filmen helt enkelt få till lite komisk och varmhjärtad dynamik. Vilken den lyckas med.

Ce1zVRoVAAAcsWP

evig optimist med sitt nya kall

Den dynamiska duon fungerar, humorn fungerar, de tidstypiska detaljerna fungerar, backhopparsekvenserna är riktiga snygga. Och när Eddie till slut så kommer till Vinter-OS i Calgary 1988..så ser det faktiskt ut som vi befinner oss där på riktigt. Smutt filmarbete säger jag.

Eddie Edwards själv har gett sin välsignelse till filmen, även om han hävdar att mycket är hittepå för att höja dramaturgin. Och visst, det gäller att inte syna logiken och detaljerna i skeenden för mycket. Men så är det ju ofta med feelgood, det gäller att värna om känslan i stället. Och kom igen, en kufisk sportrulle där man liksom bara tar till sig huvudpersonen direkt…vad mer kan krävas?

Finfin britt-komedi detta!