Creed II (2018)

Klart det skulle komma en uppföljare. Bra eller dåligt? Man vet ju aldrig sånt. En del av mig tycker ofta att det kanske räcker med en första film, att få vårda minnet av den goa känslan som infann sig. En annan del av mig har hela tiden sett fram mot att få hänga en liten stund till med gamle Sly, unge Creed…och när det avslöjades att självaste Ivan Drago skulle dyka upp igen..ja då blev det förstås lite pepp ändå. Det här är dock helt klart en sämre rulle än sin omedelbara föregångare. Därmed inte sagt att den är dålig. Vi får en uppdaterad spegelversion av gamla Rocky 4. Bra eller dåligt? Unge Adonis, numera världsmästare och på väg att bilda familj, blir utmanad av Viktor Drago, sonen till Ivan (som givetvis är med som coach). Rocky avråder från att möta monstruöse Viktor (han vet ju vad Drago-släkten är kapabel till), Creed lyssnar (såklart) inte. Kaos och nederlag (ingen spoiler). Nu börjar livet tillbaka för den deprimerade Adonis. Kan en graviditet tillsammans med sambon Bianca (Tessa Thompson) vara lösningen? Eller kommer det att sluta med att gamle Rocky återigen måste träna upp Creed enligt gammal hardcore-modell för att sedan gå den obligatoriska returmatchen? Vad tror du? Ryan Coogler har klivit av regissörsjobbet och lämnat över till en Steven Caple Jr, och jag kan nog förstå varför. Coogler berättade ”sin” story i förra filmen. Nu är det mer finlir för fansen.

Som vanligt apsnygga boxningsscener. Och som vanligt en fröjd att få hänga med Rocky i Sly Stallones beprövade skepnad, numera är han ju som bäst när han får avlossa sina visdomsord på sitt alldeles egna sätt. Michael B Jordan funkar stabilt som Creed. Bäst är ändå att återse Dolph Lundgren som Drago. Snacka om att man vill se en film om hans liv! Några minuters återförening väntar mellan Rocky och Ivan, men den som hoppas på kärvänlighet på ålderns höst kan glömma det. The cold war lever kvar hos de här gubbsen. Trots det är det faktiskt Drago som står för filmens absolut finaste scen. Oväntat!

Stabilt berättat från Rocky-universumet, men kanske…kanske borde det räcka nu…?

Proud Mary (2018)

En rätt cool rulle ändå detta. Eller, Taraji P. Henson är förbaskat cool. Men framför allt det också en rulle som flög ganska mycket under radarn när den dök upp nån gång i somras. Storyn är egentligen blaskigt larvig; Mary (Henson) jobbar som hitman (hitwoman?) till Bostongangstern Benny (Danny Glover). Backstoryn ger oss att Benny en gång i tiden tog hand om Mary och uppfostrade henne som sitt eget barn. Typ. Och gjorde henne till mördare. Normalt. Not!
Anyhow, nu börjar Mary fundera på sitt livsval och om det inte är dags att lämna branschen och leva ”som en vanlig kvinna”. Speciellt också eftersom hon burit runt på ett tungt bagage som nu ger sig till känna på allvar…för många år sen beställningsknäppte hon en skum lirare, och insåg försent att snubben hade en liten son i lägenheten också. Nu återser hon av en slump grabben som blivit tvättäkta streetkid med lagom attityd. Några sorts moderskänslor vaknar och det kanske får henne att börja ifrågasätta sitt liv. MEN..det vet ju alla…man lämnar inte Boston-gangsterfamiljer bara sådär. Det är ju sen gammalt.

Såja, vad har vi mer på rullen? Jo, regisserad av ”vår egen” Babak Najafi minsann. Och jag vill hävda att han inte gör bort sig alls. Tack vare Henson i huvudrollen har han också en rutinerad skådis att luta sig mot. Dramat i rullen känns möjligen lite klyschigt då och då, men å andra sidan är rullen rätt snygg, så då kan man svälja det utan större problem. Henson är som sagt cool och Danny Glover är lika svinig här som han är mysig i gamla Dödligt Vapen! Han passar i alla sorts roller. Bra fart på skjutandet också vid väl valda tillfällen, och den ena av dagens betygsstjärnor gå rutan tvekan till shootouten i finalen. Läckert värre och Najafi öser på med allt han lärt sig om Hollywoods underhållningsvåld. Naturligtvis behöver jag ju inte ens skriva vilket musikaliskt stycke som ackompanjerar hela våldsorgien…..! Taraji P. Henson är den kvinnliga motsvarigheten till Denzel i Equalizer! Och jag kan icke gnälla på det alls.
Go for Tuffa Mary!

#sommarklubben: The Arrival (1996)

En lite bortglömd rackare från 90-talet?
Tillverkad samma år som blockbustern Independence Day, men passerade betydligt lägre på radarn. En rejäl B-films-sci-fi. Med alla de välbekanta konspirationsdetaljerna. Vi får Charlie Sheen i goatee som envis radioastronom. En natt snappar han upp en radiosignal han absolut inte förväntar sig att få höra. Eller kanske ens borde höra. Alla försök att rapportera fyndet faller icke i god jord, och snart står Sheen utan jobb också. Envis är ju som alltid bra, och strax har han inlett egen privatundersökning om vad det egentligen är som händer. Finns det rentav en hemlighet att avslöja Och vilka kan man lita på när det skits i det blå skåpet egentligen??

Regimannen heter David Twohy och han kör ett straight race. Inga konstigheter. Ett lagom fantasifullt och lökigt manus. Effekterna sådär skönt ostiga som de brukar vara i en rulle som inte plöjt ned miljoner bucks i budgeten. Sheen är stissig värre, men det betalar sig såklart. Kanske till och med lite vibbar till det gamla goa konspiratoriska 70-talet?
Ett nöjsamt återseende.

 

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: The Wicker Man (1973)

Ännu en resa till det festliga 70-talet. Här en (numera) kultförklarad rulle, när den hade premiär fick den minsann sin beskärda del av spott och spe. En ytterst märklig historia om den stiffe brittiske polisen Howie (Edward Woodward) som beger sig till en isolerad skotsk ö för att följa upp en anmälan om en försvunnen flicka på ön. Konstigt nog påstår den überkäcka lokalbefolkningen att det minsann inte saknas någon flicka. Ännu konstigare är också att hela ön tycks leva efter ett annat rättesnöre än den gamla hederliga kristendomen…något som driver den djupt religiöse Howie till vansinne i parti och minut.

Alltså, det är svårt att inte tycka om den här murriga rullen. En film som liksom inte kan bestämma sig för om den ska vara dödsallvarlig, svart komedi eller ett försök till rysligheter. Att sedan folk och fä plötsligt brister ut i sånger och dans (gärna nakna) gör ju att vi måste baka in epitetet lite knäpp ”musikal” i det hela. Och roligast av allt är kanske hur den nitiske polisen Howie sakta men säkert tappar tålamodet och drivs mot att gå bananas över all hurtighet, och för all del obekväm mystik som verkar dölja sig på ön. I de stunder filmen verkligen går in för att verka lite sådär skavande obehaglig…lyckas den faktiskt.
Förutom den nästan koleriske Woodward får vi en ung Britt Ekland (med dubbad röst) och en hårfager Christopher Lee som öns överkucku. Många knasiga och för all del roande detaljer som dyker upp, gör att man lite glömmer bort att det under ytan kanske ändå döljer sig en icke helt trevlig sanning….
Kom i en trist nyinspelning 2006, där inte ens sköningen Nic Cage kunde rädda det haveriet. Nä, kolla in denna istället!

Riter i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

The Week Of (2018)

Alla hatar Adam Sandler.
Nej fel, inte alla. Inte jag. Den gapige gamängen har ”nåt” som går hem i stugan hos mig. Visst har snubben stått för ett par rejäla bottennapp, men överlag bjuder han allt som oftast upp till trivsamheter. Bla ligger han ju bakom en av sommarårstidens skönaste rullar; Grown Ups från 2010! Mumma. Den har liksom dagens alster gemensamma nämnare i Familjekärlek och Vänskap. Trots att ni belackare nu vägrar inse det. But that´s the fact. Här spelar Sandler den ganska fattige medelklassliraren Kenny vars dotter ska gifta sig med sonen till glidaren, stjärnkirurgen och asrika lyxfrassen Kirby (Chris Rock). Kenny envisas med att han ska stå för alla arrangemang, vistelse och fix inför bröllopet. Det blir den klassiska komedisträckan; missförstånd, slapstick, grova skämt och allmän gapighet från Sandler. Diverse pinsamma situationer ska tryckas in under nästan två timmar, vilket såklart är lite för långt här. Visst hade filmen inte blivit sämre om den kortats med en halvtimme. Sandler och Rock känner ju varandra bra, vilket märks i samspelet. Ett lövtunnt manus som inte bjuder på några nya grejer whatsoever, men ändå träffar lite smårätt i sina bästa stunder. Trivsamheten är rätt go mitt i all kaos och skrik. Allt nedplitat av Sandler själv, tillsammans med polaren och regissören Robert Smigel.

Det här är ju ännu en av Sandlers Netflix-produktioner, och liksom de andra har den förstås blivit utskälld till höger och vänster. Sådant är tydligen hans öde, den gode Sandler. Under tramsytan är det här dock en ganska snäll film om familjekärlek och att acceptera varandra. Fint värre. Toppat med lite smaklösheter som går att roas av. Kanske måste man vara Sandler-gillare för att förstå den tredje stjärnan. En hans mer ”familjigare” rullar, de som jag gillar bäst. Filmen i sig är en ok tvåa. Underhållning för stunden.

Mom and Dad (2017)

Nicolas Cage! Vilken dåre!
Säg den rulle där han INTE har kopplat på överspelet och vansinnesblicken. Klart det finns, men mannen kommer för alltid att förknippas med galet överspel och usla rollval. Eller, tjommen har kanske inget val om man ska tro skvallret runt jordbollen. Skulder, skilsmässor och galna husköp sätter tydligen sina spår i plånkan. Cashen måste in. Tur att regimannen Brian Taylor (Crank) har en kanonroll åt honom här. Där det passar sig att han är överspelets mästare dessutom! En galen svart satir(?) om förortslivets tristess och vardagens alla triviala bekymmer. Från ansvarslös drömmare som ung, till plågad familjefar i förorten! Mörkret!

Ett mystiskt..vad…virus (?) gör plötsligt så att alla föräldrar tappar det helt och blir psykotiska mördarmaskiner. Föremålen för hatet blir deras avkommor, dvs barnen! Kill ´em all! Herregud, politiskt inkorrekt så det svider i Kristdemokraternas valfläsk anno 2018! Cage blir än mer skogstokig än normalt, hans förortsfru i form av Selma Blair blir lika galen. Som en dynamisk mördarduo gör de nu allt för att ta livet av sin dotter och son hemma i villan. Tur att syskonparet är företagsamma och listiga. Motståndskampen blir grisig och våldsam. Hahaha, som en galen version av Ensam Hemma-ish. Cage är stabil värre! Ingen kan trasha ett biljardbord som han kan! MEN, glöm inte underskattade Selma Blair! Har hon någonsin varit så härlig i en roll!? Blicken! Vansinnet! Regi-Taylor håller det snabbt och lagom (heh!) oseriöst. Använder sin vana trogen hysteriskt snabba klipp och musik för att förstärka det visuella. Alla som sett Crank känner igen sig. Om det här är bra? Beror på hur vi ska se på den här rullen, ….storymässigt…lite rackigt kanske. Utförandet och den respektlösa approachen, aka inget är heligt…däremot rejält uppfriskande! Kanske kommer slutet lite..snopet och abrupt..? Upplevelsen nog bättre än vad filmens manus har fog för. Och sånt funkar ju också.
Stirrögat Nic Cage!! What´s not to like??!

 

Rampage (2018)

I rymden försiggår skumma experiment. Strax har substanser av dessa försök kraschat mot jorden och tyvärr kom tre djur i vägen. Som nu har växt till galen storlek, och är med full fart på väg till Chicago av någon anledning. Se där, vem kan låta bli att bli intresserad av denna galna filmpicth?? Släng in Dwayne ”The Rock” Johnson också av bara farten. Vad kan gå fel?
Såklart måste du vara på ditt bästa skojhumör för att finna njutningen här. Film som bygger på det gamla klassiska tv-spelet från the 80´s. Hahaha. Bara en sån sak. De flesta tv-spel som ska föras över till film blir ju bara bonkers. Det är sen gammalt.
Men…här finns något för den som inte förväntar sig stordåd. Lökigt manus, en godhjärtad The Rock i rollen som viltvårdaren Davis, och en samling hysteriskt överdrivna specialeffekter. Men kom igen, att se en enorm varg klättra uppför en skyskrapa…hur kan man inte gilla det?? Eller en albinogorilla som är King Kongs lillebrorsa och slänger iväg stridsvagnar som om de vore leksaker hos ett uttråkat barn. Så toppas det hela med en gigantus krokodilus som simmar som blixten.

Tredje samarbetet mellan Dwayne J och regissören Brad Peyton. Peyton vet hur hålla det lagom ostigt, överdrivet och ändå sådär löjligt trivsamt under drygt 100 minuter. Dessutom gillar jag Dwayne, han har en sorts skön självdistans som ofta kommer fram i de här filmerna. Malin Åkerman som skurkbitch, Naomie Harris som hjältinna och gamle Neegan, Jeffrey Dean Morgan, som regeringsgubbe gör rollistan komplett. Och alla verkar ha haft det ganska så gött när de gjorde den här rullen. Chicago manglas sönder och samman (givetvis efter nödvändig evakuering), vilken smashfest!

Lite sommartrams att fröjdas åt. Eller under valfri årstid på året.
Jag hade inte tråkigt alls.

Annihilation (2018)

Damn, första filmen på länge jag känt mig supersplittrad över. Svårt att bestämma mig helt enkelt. Är det en slow-cooking-piece som sakta kommer att stanna kvar i minnet…eller en artsy fartsy-installation som vill vara hipster i filmvärlden?

Alex Garland, kompetent manuskille med alster som formidabla Sunshine och råobehagliga 28 dagar senare på kontot, är ju numera också regiman. Hans förra regiinsats, Ex Machina, mottogs med liknande suckar och hänförelse på en massa håll. Nu är han alltså igång igen. Natalie Portman får vara forskaren Lena vars man Kane (Oscar Isaac) varit försvunnen men nu oväntat kommit tillbaka från hemligt armé-uppdrag i nåt som kallas the Shimmer, en sorts sfär som uppstått efter ett meteoritnedslag vid den amerikanska kusten. Nu verkar det hända mysko grejer inne i bubblan. Kane är den första som återvänt i livet från alla expeditioner som skickats in, men han uppvisar oroväckande hälsotillstånd. Så pass att Lena signar upp för att ingå i en ny liten tur in i det okända tillsammans med 4 andra kvinnor som alla besitter speciella egenskaper inom forskning och det militära. Hon måste ju bara få veta vad som ”drabbat” hennes gubbe.

Som sagt, detta blir en märklig resa. Jag kan inte bestämma mig för om filmen är smart berättande om universums alla frågor…eller bara en sorts prålig fasad för att dölja en rejält simpel historia med en snygg kostym. Klart är att Garland skapat en märklig värld inne i the Shimmer, där fantasin sätter gränser över vad man kan träffa på, ordet för dagen skulle kunna vara ”mutation” i alla dess varianter. En och annan obehaglig scen finns (huset!), men också de ”vanliga” rackiga momenten när karaktärer gör heeelt galna grejer som man garanterat aldrig skulle göra på ett sådant ställe som the Shimmer. Portman sköter sig överlag bra. Jennifer Jason Leigh finns trevligt nog med på ett hörn liksom Tessa Thompson från Thor:Ragnarok, och….Tuva Novotny! Tjohoo! Med perfekt engelska (lyssna och lär Rapace!), Isaac får för lite att jobba med för att vara intressant, dessutom känns förhållandet med Portman i diverse tillbakablickar…ointressant.

Jamen, det liksom knallar på. Garland, som plitat manus efter en romanförlaga, sportar upp diverse scener som ömsom lider av viss skitnödighet, och ömsom ren flirt med tex Alien-konceptet. Den är långsam, så den som väntar på actionös får vänta vidare. Detta är ju vad finsmakarna kallar för ”intellektuell sci-fi”, där budskapet kanske ska vara lite allt möjligt. Tolkningsfrågan är fri.
Själv fortsätter jag hävda att det är en rätt simpel historia som tar sig på lite för stort allvar. I slutänden känns det faktiskt som en upphottad version av gamla Starman från 80-talet.

Snyggt tillverkad dock, och trots att Paramount fick aningens kalla fötter och skeppade iväg rättigheterna till Netflix, förtjänar den en publik som kan fundera på hur de ska förhålla sig. Att Garland är en filmsnubbe att hålla ögonen på är ju sen gammalt.

En förhållandevis underhållande rulle är det nog ändå. Jag jublar dock inte brallorna av mig.

 

Hos SoF-podden #133 var detta en liten snackis. Inte battle-snackis kanske, men vi  hade helt klart olika syn på rullen. Lyssna vetja!

Geostorm (2017)

Javisst, jag erkänner. Jag dras mot den här typen av filmer som flugor mot en sommaräng en stekhetdag när kossorna är produktiva. Men det visste ni ju redan. När Hollywood trycker in stålars men väljer att ändå hålla tillbaka på den där sista qualitychecken i manus. Det som istället får ses som en stunds åktur på det där tivolit som kanske inte har det bästa underhållet. Men vaddå, det finns väl plats för det också. Om humöret är det rätta också förstås. Och kom ihåg, film är ju bara film. Inte så allvarligt.

Roland Emmerichs gamle vapendragare Dean Devlin, mest inblandad i manus- och producentroller, begår långfilmsdebut som regissör. Självklart med en story som känns så galen…att man liksom bara måste dra på smilbanden. Iaf jag. I en inte alltför avlägsen framtid har människan lärt sig kontrollera vädret med hjälp av ett gäng satelliter på ett pärlband runt jorden. Inga mera väderkatastrofer här inte. Tills en satellit går bananas och orsakar mayhem. Vad händer? Och varför? Är det en tillfällighet? Hahahaha, take your guess! In med killen hela dan, Gerard Butler. Här som vildhjärnan Jake, mannen bakom skapelsen med vädersatelliterna. En godhjärtad snubbe såklart. Upp i rymden med honom för att kolla läget. På jorden upptäcker samtidigt hans bror Max  (Jim Sturgess) att allt inte står rätt till i maktens korridorer i Washington där han jobbar. Kan det till och med vara så att the Pres själv, Andy Garcia, är inblandad?!

Ojojoj, vilken åktur det här blir. Perfekt som kanonmat för alla som verkligen avskyr rullar gjorda enligt ett beprövat koncept där storyn icke behöver ha något som helst djup, bara det smäller och ser coolt ut. Vilket det väl ändå gör större delen här. Vissa CGI-sekvenser har svår dataspelsvarning. Andra gör jobbet. Vi får raffel i rymden, bland satelliter och rymdskrot. Svek och dubbelspel. Action nere på jorden när Max ständigt hamnar i skottlinjen i sin jakt på den konspiratoriska sanningen. Tuffa Secret Service-agenten Sarah (Abbie Cornish) drar också sitt strå till stacken.
Ja ok, det här är såklart som en rinnande glass den där varma sommardagen. Du fyller struten med smaker du gillar, sen börjar den rinna och det gäller att äta upp snabbt…och en stund senare har du glömt vilka smaker du åt av. Men det var ganska gott under tiden. Precis som här. Rätt rackig story berättas på rätt underhållande sätt. Jag hade sannerligen inga större förväntningar, men kom på mig själv med att sitta och småle åt galenskaperna. Ibland behövs sådant här. För att uppväga det som är värt att komma ihåg.

Serietidningsäventyr som underhåller ganska gött ändå. OM….du kan koppla bort logik och förnuft.
Jag friar hellre än fäller idag. Och vem kan motstå en överspelande Ed Harris?? Jag bara frågar.

Eftersläntrare x3: skjutcirkus, depp i mörker och vad gjorde DU 1980??

Free Fire (2016)

Utspelas på ett och samma ställe. En risig lagerlokal i Boston 1973. En uppgörelse ska genomföras. Vapen ska säljas, pengar ska byta ägare. Sedvanliga sarkasmer och verbala förolämpningar kastas mellan de två sällskapen. Vi har bla dåren Sharlto Copley i en ny roll som snickesnackande knäppskalle, Cillian Murphy är en misstänksam britt, Armie Hammer en fåfäng snobb och så Brie Larson som mystisk femme fatale. Eller nåt. Omständigheter och slumpen gör att det dunkla mötet strax förvandlas till ett galet shootout i lagerlokalen där det handlar om att överleva. Både vinande kulor och alla verbala smädningar som alla tycks bombardera varandra med. En rulle som uppenbart bär drag av valfri Tarantino, eller varför inte Guy Ritche. Regisserat av Ben Wheatley (Kill List) och nog lyckas han hålla både balansen mellan mörk komedi och action uppe. Ett jävla pangande helt enkelt! Så klart ganska over the top, men vad hade man väntat sig? Seriös thriller? Ja det förstås. En kul bagatell instoppat i ett lite udda (?) format. Du behöver kanske inte vara raketforskare för att räkna ut hur sådana här rullar är uppbyggda, och ofta slutar. Likväl en underhållande stund.

It Comes at Night (2017)

Lirarna som är ansvariga för texten på baksidan av blu ray-omslaget här, har antingen varit dyngfulla…eller trott att de skulle vara lite ”charmigt” mystiska…när det skulle berättas om handlingen. Detta är nämligen något heeelt annat än vad som beskrivs. Inte ens en skräckis, om nu någon trodde det. Själv blev jag varse om rullens egentliga innehåll innan jag såg den..men den blev inte bättre för det. Mörkt drama. Jävligt deppigt. Världen tycks ha ”råkat ut för något”, och här har vi en familj som valt att isolera sig i enslig stuga. Oro och osäkerhet och en ständig släng av paranoia. Absolut inte en uselt tillverkad rulle, en närvaro i detaljer och sinnesstämning….men den dras med ett STORT ”jaha” hängande över sig. Liknelser har gjorts med den mörka Vägen från 2009, men där DEN hade ett endgame..blir det här bara ett nedslag i dysterkvistmiljö rätt mycket utan mening och mål. Visst, tanken är att jag ska känna hopplösheten och tragedin…men det ger mig inget tillbaka. Bara en känsla av uttråkning. Fans av hardcore-skräck kommer att bli vansinniga på den falska marknadsföringen. Och då hjälper det inte ens att Joel Edgerton är med här och känns stabil som vanligt. Nja, mitt tips är att se om Viggo Mortensens vedermödor i Vägen istället. DET är en smäll i magen man inte hämtar sig från i första taget!

6 Days (2017)

Netflix pumpar ut en BOATS och tar sikte på en händelse i London för hela 37 år sedan (och visst kan man undra lite över varför detta ska göras film om nu). I april 1980 stormas den iranska ambassaden i London av beväpnade män som tar gisslan. De kräver frisläppande av likasinnade, som kämpar för ett eget styre av en provins i södra Iran. Dödläge och standoff. Världens blickar riktas mot London under de 6 dagar som gisslansituationen pågår. Iranska myndigheter är inte speciellt intresserade av att ”rädda” sin personal på ambassaden, och de brittiska myndigheterna med Margaret Thatcher i spetsen har inga tankar på att gå med på gisslantagarnas krav på fri lejd. Trots detta kallas gisslanförhandlare in som ska förhala situationen medans ett superhemligt SAS-förband förbereder en insats mot ambassaden. Enligt uppgift en rulle som återger hela händelsen rätt mycket så som det faktiskt utspelade sig. Vi får storyn ur tre synvinklar; polisens, med förhandlaren Max (Mark Strong), BBC´s nyhetsbevakning med reportern Kate (Abbie Cornish) och SAS-snubben Rusty (Jamie Bell). Brittiska produktioner har alltid en hög lägstanivå, och även om den här rullen kanske inte blir så karaktärsdjup och mer klinisk i sitt utförande…är det sevärt hela vägen. Trots den kända (?) utgången. Själv var jag 14 år vid tillfällen och kommer ihåg nyhetsbilderna som kablades ut i tidningarna. Speciellt en bild på SAS-soldater som smög längs en balkong. Det var också första gången världen fick se och höra talas om SAS-styrkorna. Fram till dess lite hemliga och nästan mytiska. Idag är det ju mer vardagsmat. Välgjort, med bra öga för tidsmarkörerna och detaljer från ett London anno 1980. Det jag reagerade mest på; SAS-lirarna röker som vettvillingar! Hur är det med kondisen då!??!

 

 

 

 

#sommarklubben: Under Siege (1992)

Träskallen Steven Seagal är förmodligen en av de uslaste skådespelare som någonsin ställt sig framför kameran. Japp. Jepp. Jopp.
99 % av hans rullar är rena rama dyngan från den sämsta sidan av träsket. Men Gud har trots allt barmhärtighet även i den mörkaste av stunder, så därför finns det en (1) film där Bonehead Seagal inte skämmer ut sig fullständigt. Är rentav lite underhållande. Och det är dagens alster. Så pass att den faktiskt får komma med i sommarens trivselklubb. Är det månne historien och själva inramningen som gör det hela?

Vår man spelar kocken Casey Ryback, givetvis inte kock i grunden, snarare Navy Seal-snubbe som nu ”bara vill laga mat”. Det här gör han ombord på stridsfartyget USS Missouri som strax ska ”pensioneras” ur den amerikanska flottan. Men se! Vad händer då? Jo hela skeppet tas över av mordiska skurks med en bindgalen Tommy Lee Jones i spetsen! Och vips har vi oss Die Hard at sea! Kocken Casey får förstås ta i med hårdhandskarna när det skits i det blå skåpet, och han får använda både list och gammalt hederligt kung-fu-våld för att överlista badassen. Det är simpelt, raka rör och ganska sådär lökigt underhållande. Seagal håller igen på värsta melodramatiska agerandet, jag slipper hans irriterande hästsvans och här såg han ändå ut att vara i ganska bra form. Förfallet hade inte riktigt börjat än om man säger så.

De roligaste inslagen hittas dock i skurkligan där TLJ och dåren Garey Busey får briljera mest hela tiden. Alltså, man vill att Busey bara ska spela skurkar! Vilket han väl mest har gjort också när jag tänker efter. Filmens mest meningslösa figur hittas i strippan (!) Erika Eleniak (vart tog hon vägen??) som verkligen knöas in i manus på det mest ologiska sätt. Det sägs att Seagal krävde att en kvinna skrevs in i manus så att han skulle få en komisk sidekick. Tjenare.

Så. Det smäller, det slåss, det sitter svettiga gubbar i militärkommandot och hoppas att Ryback ska fixa biffen. Givetvis är kärnvapen inblandade också. På det hela ändå ganska sådär lökigt underhållande som B-aktiga actionrullar kan vara ibland. Den bjuder icke som helst på några nyheter i svängen och är kanske som mest trivsammast för att man kan sitta och bocka av alla klyschor som checkas av. Kan naturligtvis inte mäta sig med Bruckheimers världar, men regissören Andrew Davis öser på bra och skulle ju bara något år senare belönas med att få göra Jagad. Gott så.

Brända pajer i sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: Convoy (1978)

Lite truckeraction på sommarkvällskvisten!? Javisst, varför inte!

En av de där ganska lättviktiga, men underhållande, rullarna från det murriga 70-talet. Lätt ändå att förstå varför rätt många sprang på bio när det begav sig för att kolla in spektaklet. Filmens manus utgår faktiskt från en sång! ”Convoy” av en viss C. W. McCall, som förvandlats till ett långtradaräventyr. I förarsätet en slimmad Kris Kristofferson som den gänglige truckern Rubber Duck. Hans ”motståndare” på the highways är polisen ”Dirty” Lyle Wallace (Ernest Borgnine). Det som börjar med att polis-Lyle bötfäller the Duck för hastighetsöverträdelser, går via ett rejält (väg)krogslagsmål till en sorts förföljardrama där the Duck satsar allt på att ta sig till delstatsgränsen mellan Arizona och New Mexico i sin lastbil innan Lyle med kollegor hinner ifatt. Längs vägen får också the Duck sällskap av en hoper andra långtradare som vill göra livet surt för polismakten.

Tja, så värst mycket till story är det kanske inte. Men utförandet är gott och humöret i topp. Egentligen är det bara en ny variant på den frejdiga Nu Blåser Vi Snuten från -77, fast här försöker man sig också på att peta in visst drama och politik i det hela. Går sådär. Just det segmentet, i mitten av rullen, är klart segast.
Man får de sedvanliga stuntsen med kraschande polisbilar och väldiga trucks som tar kurvor i 120 knyck med gnisslande däck. Bakom kameran huserade Sam Peckinpah, och då får man också sin beskärda del av slowmotion-våld. Givetvis. Speciellt i slagsmålsscenerna öser han på med denna rätt uttjatade effekt.
”Som vanligt” skedde den mesta dramatiken bakom kulisserna när det gäller Peckinpah. Här var han gravt nedgången i kokainmissbruk och galet humör och ”försvann” från inspelningen titt som tätt. Filmen drog över budget, producenterna slet hår i förtvivlan och såg efter detta till att Peckinpah blev portad i Hollywood på bra många år. Det sägs också att James Coburn (!) hoppade in och regisserade merparten av rullen när det krisade som mest. Hippt!

Kristofferson känns genomhygglig, Borgnine gör en typisk sur-polis, Ali McGraw har den sämsta rollen som kvinnan som liftar med the Duck. Hon har noll utstrålning. Gnäll-Paulie från Rocky-filmerna spelar en av the Ducks långtradarkompisar. Han får gnälla lite här också.

En typisk hejsan-hoppsan-rulle med lite skön lökig 70-talsnostalgi från de skinande avgasrören. Och den amerikanska highwaykänslan är ju alltid rätt smutt att ta del av.

Vägdamm i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Time Lapse (2014)

timpe_lapse_posterVad skulle Du göra om du kunde skåda in i framtiden?

Du vet, bara en liten glutt sådär. Hos mig kommer den spontana känslan att snabbt göra sig rik på nåt sätt.
Åh, vilket vekt sinne man har.
Men vaddå, erkänn att du också skulle ha de tankarna…?

Är det möjligen precis likadant de tre roomisarna Callie, Finn och Jasper tänker? De bor i ett sorts radhuskomplex där Finn knäcker extra som vaktis.
Ett besök i mystiskt försvunnen grannes tomma lägenhet leder till upptäckten av en lika mystisk mojäng…som ser ut som en bigass-kamera.
Vars lins mycket märkligt nog verkar kunna ta bilder av vad som händer 24 timmar in i framtiden!
Bara sådär.

Hur förhåller man sig nu till detta inte helt vardagliga fenomen?
Jo såklart, på film går det inte att låta saker och ting bara bero. Klåfingriga kompisar kommer snart att bli inte-så-goda-kompisar när de sakta dras in i maskinens förehavanden. Girighet, egoism och misstro börjar snart gnaga hos de tre. Och än värre blir det när maskinen/kameran plötsligt börjar visa bilder av en obehagligare framtid än vad de räknat med.

Och hur är det nu…vill man utmana ödet..om man fått en försmak på vad som håller på att ske…?

vem behöver fotoalbum när det finns väggar..

Mystiken ligger tät i denna rätt finurliga indie-sci-fi-thriller. Lågbudget visst, men med viss stil ändå och regissören Bradley King har rätt bra koll på flytet i filmen. Som vanligt i rullar och storys om tidsresor och tidsbegrepp blir det rena halabaloon om man försöker sig på att tänka FÖR mycket på det man ser. Även här haltar logiken hårt om man är på det humöret. Själv har jag dock varken ork eller lust att gräva ned mig för djupt i det logiska och väljer istället att foka på de tre vännernas mer och mer besvärliga förehavanden.

Lätt skruvad thriller/sci-fi som ger underhållning för stunden. Inget man skriver hem om i upplevelseboken.
Filmer om tidsresor-/hopp/förändringar är dock aldrig fel.

Anchorman: The Legend Continues (2013)

Som vanligt krävs en liten brasklapp när det handlar om de luriga vatten knasbollen Will Ferrell rör sig i. Har man svårt för galningens humor kommer man att ha svårt för dagens uppföljare. Själv älskar jag ju villkorslöst allt Ferrells (och regissörens Adam McKay´s) hjärnor hittar på. En humor, både verbal och fysisk, som på något idiotiskt sätt alltid tilltalar mig. Där gapflabben får samsas med den ibland vassare ironin.

Det är naturligtvis ingen tillfällighet att alla de humordårar jag håller högt i huset…Ferrell, Owen Wilson, Vince Vaughn, Steve Carell, Kristen Wiig, Paul Rudd, Tina Fey…alla hänger i samma kretsar, samma community. Här blir det som en enda stor firmafest om man så vill.
Well, inte mig emot.

DOCK, i ärlighetens namn, den här uppföljaren på den trevligt roliga Anchorman från 2004 är kanske inte lika fräsig som sitt original. Beror det på att jag vet vad som väntar? Inget nytt under solen, istället mer av Ron Burgundy och hans idioter till kollegor. Till rullens försvar kan ändå sägas att den som tror sig få något nytt till livs på humorfronten här har missförstått det hela en aning. Istället handlar det helt enkelt om att vrida tokhumorn ett steg till.

Återigen handlar det om att sätta den nu försupne och kickade (nåt som filmens inledning tar hand om på ett par minuter) Ron Burgundy (Ferrell) i diverse knipor och bänga situationer. Efter regn kommer dock som bekant ALLTID sol. 80-talet står för dörren och idén om att servera nyheter 24 timmar om dygnet dyker upp i mediavärlden. Bolaget GNN (hej CNN) i New York vill ha estradören Ron och hans nyhetsteam som en del av maskineriet. Dags att samla ihop the old gang alltså. Äktenskapet med frun Veronica (Christina Applegate) har också havererat men Ron är fast besluten om att ”återta” sin fru nu när succén väntar runt hörnet igen. Tjenare.

Som vanligt hejdlösa drifter med allt möjligt politiskt inkorrekt, till och med rasfrågan får sig en liten känga. Detaljhumorn är stundtals både knivskarp och lite blekt flåshurtig. Men vad har man egentligen att vänta här? Burgundy/Ferrell är med på alla fronter. Liksom hans lojala (nåja) vapendragare Champ Kid (David Koechner), Brian Fantana (Paul Rudd) och HELIDIOTEN Brick Tamland (Steve Carell). Kort sagt, tänk er första rullen..fast med MER av allt.

fantastiska fyran!

Inte alltid asroligt, men sällan trist. Ferrell och gänget har en ganska hög lägstanivå. Saker att ändå hålla utkik efter; Ferrell gör en snygg pastisch på gamla Network från -76, Bricks något udda flirt med den märkliga kvinnan Chani (Kristen Wiig) samt den galet överdrivna finalen som plötsligt sportar upp en massa icke helt okända skådisar i rätt sköna cameos.

Anchorman: The Legend Continues innehåller allt man vill ha av en Will Ferrell-gubbe. Okej, KANSKE han går lite på gammal god rutin…men hur skulle det kunna vara tråkigt om man älskar det mesta karln ändå tar sig för?! Objektivt sett är dagens rulle helt okej, ingen humorsensation kanske. Mer en STABIL och TRYGG godkänd TVÅA.
För den ultimata dosen Ron Burgundy ser man naturligtvis båda rullarna back-to-back! Check!

 

Escape Plan (2013)

Man undrar ändå om det inte bubblade lite i kroppen på Mikael ”Strandvaskaren” Håfström när det stod klart att han skulle regissera ikonerna Stallone och Arnold i dagens påhitt.
Nog för att Håfström faktiskt etablerat sig under de sista åren som en god berättare…men han kanske ändå är pålitligare som regiman när det gäller att visualisera producenters önskan, hålla budgetar och ro projekt i hamn inom utsatt tid. En sån där vattenbärare, gör sitt jobb utan att glänsa direkt. Och här alltså dessutom fått chansen att jobba med ett par legendarer i genren.

Kanske var det just så man tänkte när Håfström plockades in för det här jobbet. För naturligtvis ligger ALLT fokus på Sly och Arnie. Och kom igen, backa ett par år…visst hade det här varit en smärre sensation en gång i tiden?! Dessa 80-talsgiganter i samma rulle! Vi var nog många som umgicks med de häpnadsväckande tankarna en gång i tiden. Åren går dock och våra gamla hjältar blir inte yngre. Filmklimatet förändras också, och nu är det minsann ingen big deal att se forna storheter dela screentime, och till och med se ut att gilla det!

Stallone har kanske varvat formen lite sista tiden, men här ser han i alla fall inte ut som ett botoxnylle-gone-bad. Mer som den gamla tidens Sly. Arnie har äntligen kastat politiken åt sidan och tycks ha bestämt sig för att bjuda sin trogna (?) publik på ett par sista år i branschen. Gamla, goa och ändå rejält kraftfulla snubbar. Vad passar väl bättre då än en rulle som den här?
I fängelsemiljö dessutom!

Ray Breslin (Stallone) har värsta fantomjobbet, att testa fängelser genom att låta sig låsas in och sedan försöka bryta sig ut från dem! Lyckas han har den aktuella fängelsedirektören ett litet jobb framför sig att täta säkerhetsbristerna. Och dessutom betala Breslins sköna saftiga faktura. Bra jobb där således. Hittills har det inte funnits en enda finka som inte vigören Ray har kunnat knäcka. Klart då man inte kan motstå utmaningen från en företrädare för en obskyr instans som vill att han ger sig på ett sprillans nytt superhemligt högteknologiskt ställe som ingen, INGEN, kan rymma ifrån. Mot saftig betalning givetvis.
Ha-ha skrattar Breslin….och he-he skrattar jag, då jag vet att här vankas det besvärligheter för vår huvudperson.

Tuffa tag direkt. Strax inlåst på värsta stället. På okänd ort. Breslins kompanjoner tappar kontakten med honom, uppdraget tycks som bortblåst och Ray inser att han har blivit lurad. Här gäller det att överleva. In kliver grymmaste fängelsedirektören sedan Donald Sutherland förpestade Stallones närvaro i Lock Up, Hobbes (Jim Caviezel i en sån där typisk badassroll som han verkar köra på autopilot numera), som banne mig tänker knäcka Ray så det står härliga till. Men varför vill han det? Och vem tar han order ifrån?

Många frågor. Svaren får Ray själv skaffa fram medelst lite hederlig 80-talsbonka-action. Tur då att det snart finns en allierad på insidan i form av esset Rottmayer (namnet!), Arnie i klädsamt skägg och brett leende. De två ikonerna börjar snart sitt hemliga samarbete och sedan går det som …tja…det brukar gå. Såklart. Och så ett par små överraskningar på slutet. Check.

hur kan man inte älska de här gamla rävarna!?

Håfström spiller ingen onödig tid på massa bakgrundstjafs. Ordern är att se till att gubbarna via sedvanliga våldsamheter närmar sig både hemligheten och upplösningen utan större krusiduller. På vägen trycks gamla lirare som Sam Neill, Vinnie Jones och Vincent D´Onofrio i birollslistan. Miljöerna är klassiska stålkorridorer och slutna rum upphottade med lite teknik. Filmen förmedlar faktiskt en känsla av precis 80-talets scenografi i actionrullar. Medvetet?

Escape Plan är nog lite som roliga timmen för Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger. Håfström har smartness nog att inte lägga sig i stjärnornas förehavanden alltför mycket utan håller mer ihop det med en säker vänsterhand. Typ. Ett gediget beställningsjobb av svensken. Man vet precis vad man får. Bäst i början, lite tradig mot slutet. Men då är det ju ändå slut.
Och…Terminatorn och RockyRambo i samma film på allvar…det räcker för att en glad liiiten extrastjärna ska sälla sig till de två som redan finns!
Nostalgin som skiner igenom hos en annan..?