Etikettarkiv: …underhållande..varken mer eller mindre…

Aug 15 2019

Spider-Man: Far from Home (2019)

Under sommarn har ju Spidey svingat vilt på biograferna! I uppföljaren åker han till Europa minsann, på klassresa! Och helst av allt vill han bara vara vanlig tonåring och ägna sig åt romantik och känslor när han försöker charma upp MJ. Självklart funkar inte det speciellt bra och snart är det gamla Spindelmannen-talanger som behövs. Inte minst då märkliga…”monster” tycks dyka upp lite här och där i europeiska storstäder. Tur att Peter Parker är där också. Plus en märklig figur som går under namnet ”Mysterio”.

Uppföljaren till förra rullen är lika intensiv och sommarglad i sin actionstil. Dock inte lika bra som föregångaren, men nog sitter man och flinar lite lagom sådär. Manuset är lika löjligt som det ytligt. Kanske inte lika engagerande som förra gången. Att Tom Holland är rätt perfekt i rollen som Peter råder dock ingen tvekan om. Nick Fury dyker upp en stund, Happy (Jon Favreau) är såklart med..och nu flirtar han upp Marisa Tomei´s aunt May!! Nykomlingen i gänget är Jake Gyllenhaal, och visst fixar han sin Mysterio stabilt. Allt som allt ett underhållande hopkok med förväntade effekter och hålligång. Ändå är jag inte lika charmad som när jag precis hade sett Marvels första rulle om Spindelmannen. Är detta det ”svåra andra albumet” för figuren?
Gedigen sommarunderhållning trots allt.

Aug 2 2019

#sommarklubben: The Sons of Katie Elder (1965)

Rejäl Hollywood-western från det snygga året 1965! Fyra bröder återförenas för att begrava sin mamma. Ganska snart upptäcks fuffel och båg i den lilla staden, vilket gjort att modern tidigare förlorat familjegården och tvingats bo i litet kyffe. Äldste brodern, beryktad revolverman och allt, beslutar sig för att leta upp de skyldiga till skurkheterna. Kosta vad det kosta vill. Paradroll förstås för gamle John Wayne. Här var han tillbaka efter två års frånvaro från filmduken på grund av lungcanceroperation. Att han är närmare 60 men ska föreställa strax över 40 är såklart nåt man får ta i sådana här gamla nostalgirullar. Dean Martin är en annan av bröderna, skojaren och spelaren. Stabil han också. En ung George Kennedy får vara skurksens henchman. En ännu yngre Dennis Hopper är nervös son till till storskurken.

Trivsamt ändå med sådana här gamla westerns. Man vet precis vad man får, och resan är sällan ute på några krokiga omvägar. Allt är liksom uppställt enligt de rätta och sedvanliga formulären. Fräsig westernmusik som sig bör, shootouts och snygga bilder över westernlandskap. Bakom kameran rutinerade Henry Hathaway (De Sammanbitna) och han vet ju exakt hur en kameralins i Vilda Västern ska bete sig.

Hemvändare i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Jun 28 2019

I Am Mother (2019)

Ännu en Netflixare som tar tag i framtiden.
Den här gången synnerligen dystopiskt om en ung kvinna (Clara Rugaard), ”framavlad” i ett laboratorium av en vänlig robot. Världen ligger i spillror och vi får lära oss att mänskligheten dött ut. Robotens, ”Mother”, uppgift är att se till att jorden kan befolkas av nya människor direkt från kuvöserna. Den unga kvinnan, uppväxt i den kliniska miljön, börjar förstås fundera på tillvaron. Vad finns utanför väggarna? Hur ser världen ut? Robotmamman med röst av Rose Byrne avråder å det bestämdaste att fundera på sådant, befolkningsplanen måste hållas till varje pris. Läget ställs på spets när plötsligt en annan människa knackar på dörren! En kvinna, en skottskadad kvinna. Hilary Swank! Nya frågor. Nya funderingar. Swank påstår att mamma robot minsann far med osanning, och det finns en annan värld att upptäcka utanför! Hoppsan. Vem har rätt och vem ljuger? Och hur timid är egentligen dagens robot..?

Snygg som tusan i utförandet. Sömlösa effekter och roboten ser otroligt verklig ut. Här har pengar plöjts ned i budgeten. Det tackar man för. Det som inte känns riktigt lika kul är att storyn verkar få lite problem med att veta var den den vill ta vägen i slutänden. Upplösningen lider, enligt mig, av viss snopenhet. Annars är det smutt kammarspel hela vägen på den märkliga och isolerade basen någonstans i det okända. Rugaard och Swank funkar. Rose Byrnes väna röst känns verkligen passande i sammanhanget. Vilsam men ändå obehaglig på nåt sätt. Har vi en passning till HAL 9000 här? Inget dumt försök alls av fd reklamfilmsmakaren Grant Sputure. Olyckbådande stabilt nästan hela vägen in i mål. Trean kanske är svag, men likväl är det en ganska bra film. Värd att kolla in för den sci-fi-hugade.

Jun 27 2019

Escape Room (2019)

Kanske som en påse grillchips och dipp en lördagskväll? Ganska trevligt för stunden, men lämnar inga större remarks?
Känslan är Saw-karusellen fast utan det blodiga goret. En salongsvänlig variant av ett gäng stackare som står inför diverse dödliga fällor i olika rum. Alla ditlockade av ett erbjudande om att vinna 10 000 dollars om man klarar att ta sig ut levande. Klassisk blandning av klientelet, den nördsmarte, den blyga, den kaxige, den buttre osv. Konceptet är lika gammalt som VHS-systemet från 80-talet. Men kanske inte mindre underhållande för det. Själv har jag alltid tyckt att Saw-skiten (förutom första!) mest handlat om att skapa blodiga effekter på en rostig spik. Här satsas istället på viss spänning och fällor som känns bra budgetpåkostade. Känslan är trots allt en A-film från Hollywood.

Bra med relativt okända skådisar i rollerna också. Hos mig fastnar Deborah Ann Woll från Daredevil-serien och True Blood lite extra. Hjälten i storyn blir den förväntade såklart. Slutet är sämst och lämnar en lökig eftersmak. Fram till dess ändå underhållande. Det är väl heller inga tveksamheter om att ett uppföljarmanus troligen redan ligger på någon producents skrivbord.
Bra tidsinvestering överlag och jag sommarfriar hellre än fäller.

 

Apr 24 2019

The Old Man & the Gun (2018)

Robban Redford har alltså sagt att detta blir hans avsked på film. Svanesången om man så vill. Nåja, vi får väl se. Jag säger bara ”Lex Clint”.
OM det nu är the final curtain som går här, så är det i så fall ändå med visst myspys. Redford som den gamle kåkfararen, rymningsexperten och bankrånaren Forrest. Han som inte rånar banker för att han behöver, mer för att han tycker om det! Typ! Dessutom är han den snälle rånaren. Som alltid skopar åt sig pengar med ett leende och dessutom får bankpersonalen att må bra av det! Sort of. Han träffar en änka, Jewel (Sissy Spacek, också hon på väg in mot Hollywoods dammiga arkiv), bjuder ut henne på dejt lite sådär som man gjorde förr. Allt andas lite dåtid, en svunnen tidsålder. Filmen utspelas i början av 80-talet, men skulle lika gärna kunna vara 60- eller tidigt 70-tal. Signerat regissören David Lowery, som jackat upp humöret och tempot en aning från hans förra A Ghost Story. Bygger på en tidningsartikel om en verklig Forrest, men som vanligt får man nog ta det mesta med en nypa sockersalt.

Som bäst i dialogerna mellan Redford och Spacek. Eller mellan Redford och hans ålderskumpaner Danny Glover och Tom Waits (ALLTID en fröjd att skåda på film). Ungtuppen, polisen och familjepappan John (Casey Affleck) blir besatt av att fånga Forrest och stoppa hans gentlemannaeskapader. Lättare sagt än gjort. Dock, den som väntar sig action och thriller blir kanske surt besviken. Kalla det istället en lugn dramathrillerkomedi. Redford sätter förstås avtryck i varje scen han finns i. Kanske är det också för att man omedvetet (?) tänker tillbaka på alla roller och filmer han spelat i? En njutning att hänga med honom och hans sandpappriga röst. Och som vanligt numera i modern tid ser Redford ut som hans hud sakta transformerat till slitstarkt läder. En mysig stund helt enkelt, där Redford gör en i grunden rätt svag film underhållande. En ganska stillsam och trevlig ritt in mot solnedgången ändå.
Om det nu blir så.

Apr 15 2019

Hotel Artemis (2018)

Försvann den här rackarn i bakvattnet av Bad Times at The El Royale? Kanske. Futuristiskt (okej, inte sååå långt fram i tiden…typ 10 år) om ett oroligt Los Angeles med konflikter och upplopp. Mitt i staden finns Artemis, ettt safehouse för skurkar, de som behöver söka skydd, vila upp sig, och framförallt få sjukvård. Har man ett ”medlemskap” till ”hotellet” blir man också insläppt och får sina eventuella skador behandlade av The Nurse (Jodie Foster) och hennes sidekick Everest (Dave Bautista). Ålderssminkade Foster sköter ruljansen och har icke lämnat kåken på 20 år, visar uppenbara tecken på torgskräck så fort någon föreslår ett besök ut på gatan. Varför? Svaret finns förstås i manuset, och rullas upp ju längre filmen fortskrider. Dessutom vankas oroligheter i korridorerna när olika luriga typer plötsligt dyker upp. Och vad är det egentligen för klientel som huserar i de olika ”vilorummen” just den här kvällen…?

Standardaction som ändå behåller mitt intresse. Foster gör det också förvånansvärt bra som den lite oroliga bossen på bygget. Stör den halvrackiga ålderssminkningen? Nä, inte så mycket ändå. Och inte på ett sånt sätt som gör att fokus från storyn tas bort. Dave B gör en typiskt Dave B-roll. Men det är också funkis. Inte en rulle som vill berätta något nytt direkt, mer en lätt annorlunda story om en fristad för allehanda skumma typer..och vad som händer när ordningen och de noga utformade ”reglerna” åsidosätts. Plus att Foster, som ju annars är sparsam med sina framträdanden numera, funkar riktigt okej som filmens primus motor. Jeff Goldblum är också inknöad, men blinka till och du missar honom…typ.
Väl värt en titt, utan att vara asbra.

Mar 15 2019

Captain Marvel (2019)

Marvels 21:a rulle i MCU håller på att börja riktigt illa. Köra av vägen direkt. Innan det ens gått en kvart. Aj tusan! Ett jädrans virrvarr av rymden (jymden!!!),planeter som jag glömt namnet på, olika raser som ligger i luven på varandra (Kree, Kraa eller Kree…mot Skrulls eller Skrolls…vete fan). Åh jäklars så rackigt trist! Nästan så jag blev lite trött i ögat direkt! Captain Marvel heter i början Vers eller nåt, och tillhör en specialstyrka som leds av filuren Jude Law (är det sådana här roller han får nu?). De är på hemligt uppdrag nånstans, har glömt varför…men det var nåt  med en spion som skulle räddas/infångas. Alltså, det ÄR för trist det här. I början. Sen händer nåt. Vers (fortfarande osäker på stavningen där så bare with me alla Marvel-hardcore-fans) kraschar på gamla hederliga jorden…och PLÖTSLIGT VAKNAR FILMEN TILL LIV! Det är 90-tal och ut på scen kliver nu Brie Larson och börjar dominera! Snart träffar hon en yngre upplaga av Nick Fury (föryngrad Sam Jackson funkar finfint), och ledtrådar om Vers förflutna måste sökas. Läge för äventyr och röjaction anpassad till 11-årsgräns.

Manusmässigt en av Marvels blekare historier, men den räddas upp till en underhållande nivå av Brie Larson som dagens hjältinna. En del åsikter finns att hon är det svagaste kortet i filmen, men går icke att hålla med om. Hon är ju det starkaste! Ingen kan som hon stirra ned en person! Blicken! Tuffheten! Hon har swag! OCH, mitt i allt en trulig charm som inte går att värja sig mot! Dessutom en finfin kemi med Sam Jackson, vilket ofta mynnar ut i ett par sköna comebacks i dialogen. Regissörsduon Anna Boden/Ryan Fleck lyckas till sist hitta en underhållande nivå på rullen. Effekterna är sådär som de brukar vara i Marvels ”mellanfilmer”, inte FÖR bombastisk eller svulstig. Standardsnygg. Action vi sett förut, men utan att bli trist. Tacksamt nog slipper man den värsta ”obligatoriska 20-minuters-CGI-finalen” där det ska bombas in effekter. Lite mildare här. Skurksen är dock astrista och behållningen finns i Larsons agerande mot sina skådiskollegor. Ligger lite i samma vatten som Guardians of the Galaxy och Thor: Ragnarok när det gäller tonen i rullen….UTAN att för den skull vara i närheten av dom! Men visst vill vi se mer av Captain Marvel! Är det henne MCU ska bygga vidare på?? Hoppas. Tuffheten och de raka puckarna finns där! En originstory som börjar illa men tar sig och blir till slut ändå underhållande. Men katten Goose är bäst! Ger G-kraften ett nytt utseende! Tjo!

 

Vad tycker poddpartner Fiffi?
Vad tycker mästerbloggaren Henke?
Vad tycker ordkonstnären Sofia?

Mar 4 2019

Mile 22 (2018)

Ingen hemlighet att jag gillar regissören Peter Berg. I mina ögon en snubbe som har förmåga att skapa både engagemang och spänning i sina filmer. Något av en specialare i hans fall är ju också att han gärna gör rullar baserade på verkliga händelser, Lone Survivor, Deepwater Horizon, Patriots Day, och SÅKLART spelar på patriotiska strängar av guds nåde. I vissas ögon kräkmedel, i andras snygga stämningshöjare som hela rullar kan byggas runt. Jag har som sagt inga problem med Bergs patriotism, utan att för den skull hylla hans uppenbarligen republikanska dragning (fi fan!) på skalan. Här känns dock som ett avsteg på Bergs ”seriösa” filmtillverkning. Istället en renodlad actionthriller som bara vill smälla och panga i en och en halv timme. Superduperklyschigt ytligt sådär så det riktigt svider. Och, även här Mark Wahlberg upp i rollistan. Som CIA-snubbe ute på shady uppdrag i sydostasien. Tillsammans med sin sidekickgrupp handlar det om att hitta försvunnet radioaktivt medel som kan användas i terrorbrott. Spåren leder till Indonesien, som nu alltså blir spelplatsen. En avhoppad indonesisk agent kan sitta på information, men han vägrar prata innan han fått asyl i USA. Uppdraget således att eskortera agenten till en flygplats där ett plan väntar. Lättare sagt än gjort då indonesisk underrättelsetjänst (?) gör allt för att hindra the heroes. Det blir till att skjuta sig fram helt enkelt!

Som sagt, det smäller. Det exploderar! Det ryker! Det biljagas och springs. Här finns inget nytt under solen att rapportera i filmberättande. Det har såklart gjorts förr. Både bättre och sämre. Och ibland är det ju så; att man liksom bara vill se lite fräsig våldsaction utan djup. Får man här. Berg vill uppenbarligen inte berätta något den här gången, istället satsas bucksen på tung action och bistra repliker. Och eftersom Berg ändå har öga för det visuella när det gäller Hollywoodaction, är det snyggt som tusan. Om än inte trovärdigt för fem öre. Men vem hade väntat sig det?
Dessutom bjuder rullen på en liten twist som är rätt snygg…och maskerar sig rätt bra. Förutom Wahlberg görs solida insatser av Lauren Cohan, Ronda Rousey, indonesiske slagsmålsesset Iwo Uwais och minsann John Malkovich i en liten men viktig roll! Fredagsmackelibong utan hjärna som gör jobbet för den som inte kräver alltför mycket.
Trean är måhända lite snäll, men jag säger ju inte nej till lite shootouts i snygg regi.

Feb 1 2019

The Equalizer 2 (2018)

Dags för uppföljare igen.
Eleganten från vidderna, (credit to filmitch-Johan) Denzel Washington, är tillbaka som ensamvargen och lätt OCD-störde Robert McCall. Snubben som ger ordet rättvisa en ny innebörd. Ofta en våldsam sådan mot de badasses som förtjänar behandlingen. Förra rullen handlade om att etablera McCalls person, hans flaws och framförallt hans färdigheter i att behandla buset. McCall som den barmhärtige samariten…med twist. Så att säga. Uppföljaren är mer en hands on, rakt på-story, om hur stilrene Denzel dras in i skumraskheter inom CIA, där han ju förut varit verksam. Något som spiller över med katastrofala följder för hans förtrogna vän i organisationen Susan (Melissa Leo). Nya hämnartankar vaknar hos McCall och han börjar nysta i soppan. En ny badguy finns i form av hårdingen York (Pedro Pascal) som inte lägger fingrarna i kors för att sopa igen spår till höger och vänster.

I registolen återigen Antoine Fuqua. Han har koll på tuffa actionscener och visuellt driv. Jag gillar merparten av hans rullar. De ser också snygga och välgjorda ut. Liksom den här. Dock faller helhetsintrycket tillbaka om jag jämför med den första rullen. Jag investerar inte alls samma intresse i storyn. Den känns mer opersonlig än den första. Även om vi här kanske än mer kommer i kontakt med McCalls förflutna. Märkligt. Denzel bär förstås rullen på sina axlar, och det känns som att jag aldrig behöver vara orolig. Eleganten har en jäkla hög lägsta-nivå på sina prestationer…även om jag anar lite rutinmässigt skådespelande då och då. Inget fel på våldsamheterna och Fuqua håller det stramt hela vägen fram till den kanske lite överarbetade finalen. Men visst, filmen känns lite ansträngt framvärkt på en höft, som att Fuqua lade sitt bästa krut på originalrullen. Den här bär mer smaken av en klyschig standardthriller i genrefacket. Å andra sidan gör den jobbet som förväntas. Underhållning för stunden, men inget speciellt att yvas över. Ännu en uppföljare efter det här känns just nu ganska långsökt…men vem vet vad suitsen i Hollywood har i sina projektportföljer….?

 

Jan 30 2019

The Predator (2018)

Predatorns återkomst till jorden och på film triggar såklart igång ett visst intresse. Behövs den intergalaktiske hårdingen ännu en gång? Tveksamt, men hey…vem är jag att ifrågasätta hur Hollywood vill slösa sina blockbustermiljoner? Dessutom är det Shane Black som basar bakom kameran, en av pionjärerna inom den moderna actionfilmen sedan 80-talet (och ju ”Hawkins” i originalrullen!) Hur sjösätter man då en story om en figur som kanske också hör bättre hemma i 80/90-talet än anno 2018? Jo, en rätt fånig och tramsig story värks ihop. Krypskytten Quinn på hemligt uppdrag i Mexikos djungel hittar märkliga rymdgrejer, skickar hem klabbet till sonen i villaförorten där den nyfikne och lätt autistiske grabben pillar på mojängerna…och vips sätts en sorts signal igång! En spårsändare kanske till och med?! Läge att ta skydd under köksbordet för nu jäklar är Predatorn på väg! Vi får också ett skumt labb där forskare ska pilla på den predatorkropp som infångats i början (jaja..orkar inte förklara..allt hänger ihop..sort of). Predatorn vaknar, mayhem och kaos, action och underhållningsvåld. Vi får också ett ragtag-gäng av gamla förbrukade militärsnubbar..ahh… the heroes! Vräk nu in allt i en mustig fruktsoppa…och där har du rullen!

Inte alls samma känsla som i originalet förstås. Men vem hade väntat det? Känns det som en ansträngd story? You bet. Känns det som en onödig rulle? Sure thing. Lider jag jättemycket när jag glor på den? Inte direkt. Rullen gör precis vad som förväntas av den. Det smäller och exploderar, Predatorn knallar runt och är sådär tuff som han ska vara. En liten ”Predator-twist” finns inslängd efter halva rullen, men den känns dessvärre lite överflödig. Bäst är de knasiga antihjältarna med en stirrig och Tourettes-syndroms-lidande Thomas Jane i spetsen. Boyd Holbrook som hjälten och familjefarsan Quinn blir en fattigmans-Chris Pratt..men ok då. Funkis. Lille Jacob Tremblay som sonen Rory har inte mycket att göra som motsvarar hans talang som han fick utnyttja i tex Room. Sen kan jag inte låta bli att charmas av Olivia Munn´s stentuffa forskare också.
Summa summarum; Black öser på med vad det rätt lökiga manuset, och budgeten, tillåter. Kanske en dussinfilm i genren, men…..vem säger nej till en stund med Predatorn i fokus igen…?
Ok underhållning för stunden, rullen gör vad den ska en fredagskväll efter att tacomyset är avklarat.
Sedan tar vi nya tag!

Jan 18 2019

Hunter Killer (2018)

Eländiga aktiviteter håller på att hända i Ryssland, på en flottbas på Kolahalvön har precis den ryske presidenten tagits som gisslan av en badass-general som inget hellre vill än att starta nytt världskrig. Ajaj. Tur för honom, och tur för oss, att ett gäng amerikanska Navy Seals är på ingång för räddningsoperation. Och ännu mer tur för oss att stoiske ubåtskaptenen Joe Glass i Gerard Butlers (faktiskt nedtonade) skepnad väntar nere i djupet i sin ubåt för att undsätta räddningsoperationen. Vad är detta nu då? Tja, två rullar i en kanske. Dels klyschig action när Navy Seal-snubbarna öser på, och dels lite (lika klyschigt) ubåtsraffel under ytan. Vi får också Micke Nyqvist som avig rysk ubåtskapten, Gary Oldman som skrikig officer på hemmaplan (”skjut först och fråga sen!!!”), Linda Cardellini i den ena av bara två (2!!) kvinnliga pytteroller. Genus-o-Metern gråter fortfarande.

Men, står du ut med allt ovanstående….levereras en rulle som på papperet må vara utdömd men som faktiskt gör lite vad den ska; underhåller för stunden. Här finns såklart gott om flaws, som ändå målas över med lite grovt underhållningsspackel. Tillräckligt för att jag ska gå på det och hitta nöje i det jag ser. Inga som helst överraskningar, även om upplösningen oväntat håller på sig in i det sista..och det är inte heeelt klart hur korten ska fördelas på spelbordet. I övrigt är det mesta som vanligt ganska snyggt tillverkat rent filmiskt. En film som kanske vill hitta känslan från Jakten på Röd Oktober, eller Crimson Tide? Regimannen Donovan Marsh ödslar ingen tid på djup(!)gående analyser av vare sig omvärldsläget eller personer. Han liksom bara kör på. Och ibland kan ju sånt vara lite underhållande ändå. Detta är filmen du absolut inte behöver 2019, men ändå sitter du där och småroas. Jag friar hellre än fäller. Men visst är det lättglömt när året så småningom ska summeras.

 

Dec 4 2018

Creed II (2018)

Klart det skulle komma en uppföljare. Bra eller dåligt? Man vet ju aldrig sånt. En del av mig tycker ofta att det kanske räcker med en första film, att få vårda minnet av den goa känslan som infann sig. En annan del av mig har hela tiden sett fram mot att få hänga en liten stund till med gamle Sly, unge Creed…och när det avslöjades att självaste Ivan Drago skulle dyka upp igen..ja då blev det förstås lite pepp ändå. Det här är dock helt klart en sämre rulle än sin omedelbara föregångare. Därmed inte sagt att den är dålig. Vi får en uppdaterad spegelversion av gamla Rocky 4. Bra eller dåligt? Unge Adonis, numera världsmästare och på väg att bilda familj, blir utmanad av Viktor Drago, sonen till Ivan (som givetvis är med som coach). Rocky avråder från att möta monstruöse Viktor (han vet ju vad Drago-släkten är kapabel till), Creed lyssnar (såklart) inte. Kaos och nederlag (ingen spoiler). Nu börjar livet tillbaka för den deprimerade Adonis. Kan en graviditet tillsammans med sambon Bianca (Tessa Thompson) vara lösningen? Eller kommer det att sluta med att gamle Rocky återigen måste träna upp Creed enligt gammal hardcore-modell för att sedan gå den obligatoriska returmatchen? Vad tror du? Ryan Coogler har klivit av regissörsjobbet och lämnat över till en Steven Caple Jr, och jag kan nog förstå varför. Coogler berättade ”sin” story i förra filmen. Nu är det mer finlir för fansen.

Som vanligt apsnygga boxningsscener. Och som vanligt en fröjd att få hänga med Rocky i Sly Stallones beprövade skepnad, numera är han ju som bäst när han får avlossa sina visdomsord på sitt alldeles egna sätt. Michael B Jordan funkar stabilt som Creed. Bäst är ändå att återse Dolph Lundgren som Drago. Snacka om att man vill se en film om hans liv! Några minuters återförening väntar mellan Rocky och Ivan, men den som hoppas på kärvänlighet på ålderns höst kan glömma det. The cold war lever kvar hos de här gubbsen. Trots det är det faktiskt Drago som står för filmens absolut finaste scen. Oväntat!

Stabilt berättat från Rocky-universumet, men kanske…kanske borde det räcka nu…?

Nov 21 2018

Proud Mary (2018)

En rätt cool rulle ändå detta. Eller, Taraji P. Henson är förbaskat cool. Men framför allt det också en rulle som flög ganska mycket under radarn när den dök upp nån gång i somras. Storyn är egentligen blaskigt larvig; Mary (Henson) jobbar som hitman (hitwoman?) till Bostongangstern Benny (Danny Glover). Backstoryn ger oss att Benny en gång i tiden tog hand om Mary och uppfostrade henne som sitt eget barn. Typ. Och gjorde henne till mördare. Normalt. Not!
Anyhow, nu börjar Mary fundera på sitt livsval och om det inte är dags att lämna branschen och leva ”som en vanlig kvinna”. Speciellt också eftersom hon burit runt på ett tungt bagage som nu ger sig till känna på allvar…för många år sen beställningsknäppte hon en skum lirare, och insåg försent att snubben hade en liten son i lägenheten också. Nu återser hon av en slump grabben som blivit tvättäkta streetkid med lagom attityd. Några sorts moderskänslor vaknar och det kanske får henne att börja ifrågasätta sitt liv. MEN..det vet ju alla…man lämnar inte Boston-gangsterfamiljer bara sådär. Det är ju sen gammalt.

Såja, vad har vi mer på rullen? Jo, regisserad av ”vår egen” Babak Najafi minsann. Och jag vill hävda att han inte gör bort sig alls. Tack vare Henson i huvudrollen har han också en rutinerad skådis att luta sig mot. Dramat i rullen känns möjligen lite klyschigt då och då, men å andra sidan är rullen rätt snygg, så då kan man svälja det utan större problem. Henson är som sagt cool och Danny Glover är lika svinig här som han är mysig i gamla Dödligt Vapen! Han passar i alla sorts roller. Bra fart på skjutandet också vid väl valda tillfällen, och den ena av dagens betygsstjärnor gå rutan tvekan till shootouten i finalen. Läckert värre och Najafi öser på med allt han lärt sig om Hollywoods underhållningsvåld. Naturligtvis behöver jag ju inte ens skriva vilket musikaliskt stycke som ackompanjerar hela våldsorgien…..! Taraji P. Henson är den kvinnliga motsvarigheten till Denzel i Equalizer! Och jag kan icke gnälla på det alls.
Go for Tuffa Mary!

Aug 21 2018

#sommarklubben: The Arrival (1996)

En lite bortglömd rackare från 90-talet?
Tillverkad samma år som blockbustern Independence Day, men passerade betydligt lägre på radarn. En rejäl B-films-sci-fi. Med alla de välbekanta konspirationsdetaljerna. Vi får Charlie Sheen i goatee som envis radioastronom. En natt snappar han upp en radiosignal han absolut inte förväntar sig att få höra. Eller kanske ens borde höra. Alla försök att rapportera fyndet faller icke i god jord, och snart står Sheen utan jobb också. Envis är ju som alltid bra, och strax har han inlett egen privatundersökning om vad det egentligen är som händer. Finns det rentav en hemlighet att avslöja Och vilka kan man lita på när det skits i det blå skåpet egentligen??

Regimannen heter David Twohy och han kör ett straight race. Inga konstigheter. Ett lagom fantasifullt och lökigt manus. Effekterna sådär skönt ostiga som de brukar vara i en rulle som inte plöjt ned miljoner bucks i budgeten. Sheen är stissig värre, men det betalar sig såklart. Kanske till och med lite vibbar till det gamla goa konspiratoriska 70-talet?
Ett nöjsamt återseende.

 

 

summer-movie-fun-logo

Jul 30 2018

#sommarklubben: The Wicker Man (1973)

Ännu en resa till det festliga 70-talet. Här en (numera) kultförklarad rulle, när den hade premiär fick den minsann sin beskärda del av spott och spe. En ytterst märklig historia om den stiffe brittiske polisen Howie (Edward Woodward) som beger sig till en isolerad skotsk ö för att följa upp en anmälan om en försvunnen flicka på ön. Konstigt nog påstår den überkäcka lokalbefolkningen att det minsann inte saknas någon flicka. Ännu konstigare är också att hela ön tycks leva efter ett annat rättesnöre än den gamla hederliga kristendomen…något som driver den djupt religiöse Howie till vansinne i parti och minut.

Alltså, det är svårt att inte tycka om den här murriga rullen. En film som liksom inte kan bestämma sig för om den ska vara dödsallvarlig, svart komedi eller ett försök till rysligheter. Att sedan folk och fä plötsligt brister ut i sånger och dans (gärna nakna) gör ju att vi måste baka in epitetet lite knäpp ”musikal” i det hela. Och roligast av allt är kanske hur den nitiske polisen Howie sakta men säkert tappar tålamodet och drivs mot att gå bananas över all hurtighet, och för all del obekväm mystik som verkar dölja sig på ön. I de stunder filmen verkligen går in för att verka lite sådär skavande obehaglig…lyckas den faktiskt.
Förutom den nästan koleriske Woodward får vi en ung Britt Ekland (med dubbad röst) och en hårfager Christopher Lee som öns överkucku. Många knasiga och för all del roande detaljer som dyker upp, gör att man lite glömmer bort att det under ytan kanske ändå döljer sig en icke helt trevlig sanning….
Kom i en trist nyinspelning 2006, där inte ens sköningen Nic Cage kunde rädda det haveriet. Nä, kolla in denna istället!

Riter i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo