Eftersläntrare x3: skjutcirkus, depp i mörker och vad gjorde DU 1980??

Free Fire (2016)

Utspelas på ett och samma ställe. En risig lagerlokal i Boston 1973. En uppgörelse ska genomföras. Vapen ska säljas, pengar ska byta ägare. Sedvanliga sarkasmer och verbala förolämpningar kastas mellan de två sällskapen. Vi har bla dåren Sharlto Copley i en ny roll som snickesnackande knäppskalle, Cillian Murphy är en misstänksam britt, Armie Hammer en fåfäng snobb och så Brie Larson som mystisk femme fatale. Eller nåt. Omständigheter och slumpen gör att det dunkla mötet strax förvandlas till ett galet shootout i lagerlokalen där det handlar om att överleva. Både vinande kulor och alla verbala smädningar som alla tycks bombardera varandra med. En rulle som uppenbart bär drag av valfri Tarantino, eller varför inte Guy Ritche. Regisserat av Ben Wheatley (Kill List) och nog lyckas han hålla både balansen mellan mörk komedi och action uppe. Ett jävla pangande helt enkelt! Så klart ganska over the top, men vad hade man väntat sig? Seriös thriller? Ja det förstås. En kul bagatell instoppat i ett lite udda (?) format. Du behöver kanske inte vara raketforskare för att räkna ut hur sådana här rullar är uppbyggda, och ofta slutar. Likväl en underhållande stund.

It Comes at Night (2017)

Lirarna som är ansvariga för texten på baksidan av blu ray-omslaget här, har antingen varit dyngfulla…eller trott att de skulle vara lite ”charmigt” mystiska…när det skulle berättas om handlingen. Detta är nämligen något heeelt annat än vad som beskrivs. Inte ens en skräckis, om nu någon trodde det. Själv blev jag varse om rullens egentliga innehåll innan jag såg den..men den blev inte bättre för det. Mörkt drama. Jävligt deppigt. Världen tycks ha ”råkat ut för något”, och här har vi en familj som valt att isolera sig i enslig stuga. Oro och osäkerhet och en ständig släng av paranoia. Absolut inte en uselt tillverkad rulle, en närvaro i detaljer och sinnesstämning….men den dras med ett STORT ”jaha” hängande över sig. Liknelser har gjorts med den mörka Vägen från 2009, men där DEN hade ett endgame..blir det här bara ett nedslag i dysterkvistmiljö rätt mycket utan mening och mål. Visst, tanken är att jag ska känna hopplösheten och tragedin…men det ger mig inget tillbaka. Bara en känsla av uttråkning. Fans av hardcore-skräck kommer att bli vansinniga på den falska marknadsföringen. Och då hjälper det inte ens att Joel Edgerton är med här och känns stabil som vanligt. Nja, mitt tips är att se om Viggo Mortensens vedermödor i Vägen istället. DET är en smäll i magen man inte hämtar sig från i första taget!

6 Days (2017)

Netflix pumpar ut en BOATS och tar sikte på en händelse i London för hela 37 år sedan (och visst kan man undra lite över varför detta ska göras film om nu). I april 1980 stormas den iranska ambassaden i London av beväpnade män som tar gisslan. De kräver frisläppande av likasinnade, som kämpar för ett eget styre av en provins i södra Iran. Dödläge och standoff. Världens blickar riktas mot London under de 6 dagar som gisslansituationen pågår. Iranska myndigheter är inte speciellt intresserade av att ”rädda” sin personal på ambassaden, och de brittiska myndigheterna med Margaret Thatcher i spetsen har inga tankar på att gå med på gisslantagarnas krav på fri lejd. Trots detta kallas gisslanförhandlare in som ska förhala situationen medans ett superhemligt SAS-förband förbereder en insats mot ambassaden. Enligt uppgift en rulle som återger hela händelsen rätt mycket så som det faktiskt utspelade sig. Vi får storyn ur tre synvinklar; polisens, med förhandlaren Max (Mark Strong), BBC´s nyhetsbevakning med reportern Kate (Abbie Cornish) och SAS-snubben Rusty (Jamie Bell). Brittiska produktioner har alltid en hög lägstanivå, och även om den här rullen kanske inte blir så karaktärsdjup och mer klinisk i sitt utförande…är det sevärt hela vägen. Trots den kända (?) utgången. Själv var jag 14 år vid tillfällen och kommer ihåg nyhetsbilderna som kablades ut i tidningarna. Speciellt en bild på SAS-soldater som smög längs en balkong. Det var också första gången världen fick se och höra talas om SAS-styrkorna. Fram till dess lite hemliga och nästan mytiska. Idag är det ju mer vardagsmat. Välgjort, med bra öga för tidsmarkörerna och detaljer från ett London anno 1980. Det jag reagerade mest på; SAS-lirarna röker som vettvillingar! Hur är det med kondisen då!??!

 

 

 

 

Annonser

#sommarklubben: Under Siege (1992)

Träskallen Steven Seagal är förmodligen en av de uslaste skådespelare som någonsin ställt sig framför kameran. Japp. Jepp. Jopp.
99 % av hans rullar är rena rama dyngan från den sämsta sidan av träsket. Men Gud har trots allt barmhärtighet även i den mörkaste av stunder, så därför finns det en (1) film där Bonehead Seagal inte skämmer ut sig fullständigt. Är rentav lite underhållande. Och det är dagens alster. Så pass att den faktiskt får komma med i sommarens trivselklubb. Är det månne historien och själva inramningen som gör det hela?

Vår man spelar kocken Casey Ryback, givetvis inte kock i grunden, snarare Navy Seal-snubbe som nu ”bara vill laga mat”. Det här gör han ombord på stridsfartyget USS Missouri som strax ska ”pensioneras” ur den amerikanska flottan. Men se! Vad händer då? Jo hela skeppet tas över av mordiska skurks med en bindgalen Tommy Lee Jones i spetsen! Och vips har vi oss Die Hard at sea! Kocken Casey får förstås ta i med hårdhandskarna när det skits i det blå skåpet, och han får använda både list och gammalt hederligt kung-fu-våld för att överlista badassen. Det är simpelt, raka rör och ganska sådär lökigt underhållande. Seagal håller igen på värsta melodramatiska agerandet, jag slipper hans irriterande hästsvans och här såg han ändå ut att vara i ganska bra form. Förfallet hade inte riktigt börjat än om man säger så.

De roligaste inslagen hittas dock i skurkligan där TLJ och dåren Garey Busey får briljera mest hela tiden. Alltså, man vill att Busey bara ska spela skurkar! Vilket han väl mest har gjort också när jag tänker efter. Filmens mest meningslösa figur hittas i strippan (!) Erika Eleniak (vart tog hon vägen??) som verkligen knöas in i manus på det mest ologiska sätt. Det sägs att Seagal krävde att en kvinna skrevs in i manus så att han skulle få en komisk sidekick. Tjenare.

Så. Det smäller, det slåss, det sitter svettiga gubbar i militärkommandot och hoppas att Ryback ska fixa biffen. Givetvis är kärnvapen inblandade också. På det hela ändå ganska sådär lökigt underhållande som B-aktiga actionrullar kan vara ibland. Den bjuder icke som helst på några nyheter i svängen och är kanske som mest trivsammast för att man kan sitta och bocka av alla klyschor som checkas av. Kan naturligtvis inte mäta sig med Bruckheimers världar, men regissören Andrew Davis öser på bra och skulle ju bara något år senare belönas med att få göra Jagad. Gott så.

Brända pajer i sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: Convoy (1978)

Lite truckeraction på sommarkvällskvisten!? Javisst, varför inte!

En av de där ganska lättviktiga, men underhållande, rullarna från det murriga 70-talet. Lätt ändå att förstå varför rätt många sprang på bio när det begav sig för att kolla in spektaklet. Filmens manus utgår faktiskt från en sång! ”Convoy” av en viss C. W. McCall, som förvandlats till ett långtradaräventyr. I förarsätet en slimmad Kris Kristofferson som den gänglige truckern Rubber Duck. Hans ”motståndare” på the highways är polisen ”Dirty” Lyle Wallace (Ernest Borgnine). Det som börjar med att polis-Lyle bötfäller the Duck för hastighetsöverträdelser, går via ett rejält (väg)krogslagsmål till en sorts förföljardrama där the Duck satsar allt på att ta sig till delstatsgränsen mellan Arizona och New Mexico i sin lastbil innan Lyle med kollegor hinner ifatt. Längs vägen får också the Duck sällskap av en hoper andra långtradare som vill göra livet surt för polismakten.

Tja, så värst mycket till story är det kanske inte. Men utförandet är gott och humöret i topp. Egentligen är det bara en ny variant på den frejdiga Nu Blåser Vi Snuten från -77, fast här försöker man sig också på att peta in visst drama och politik i det hela. Går sådär. Just det segmentet, i mitten av rullen, är klart segast.
Man får de sedvanliga stuntsen med kraschande polisbilar och väldiga trucks som tar kurvor i 120 knyck med gnisslande däck. Bakom kameran huserade Sam Peckinpah, och då får man också sin beskärda del av slowmotion-våld. Givetvis. Speciellt i slagsmålsscenerna öser han på med denna rätt uttjatade effekt.
”Som vanligt” skedde den mesta dramatiken bakom kulisserna när det gäller Peckinpah. Här var han gravt nedgången i kokainmissbruk och galet humör och ”försvann” från inspelningen titt som tätt. Filmen drog över budget, producenterna slet hår i förtvivlan och såg efter detta till att Peckinpah blev portad i Hollywood på bra många år. Det sägs också att James Coburn (!) hoppade in och regisserade merparten av rullen när det krisade som mest. Hippt!

Kristofferson känns genomhygglig, Borgnine gör en typisk sur-polis, Ali McGraw har den sämsta rollen som kvinnan som liftar med the Duck. Hon har noll utstrålning. Gnäll-Paulie från Rocky-filmerna spelar en av the Ducks långtradarkompisar. Han får gnälla lite här också.

En typisk hejsan-hoppsan-rulle med lite skön lökig 70-talsnostalgi från de skinande avgasrören. Och den amerikanska highwaykänslan är ju alltid rätt smutt att ta del av.

Vägdamm i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Time Lapse (2014)

timpe_lapse_posterVad skulle Du göra om du kunde skåda in i framtiden?

Du vet, bara en liten glutt sådär. Hos mig kommer den spontana känslan att snabbt göra sig rik på nåt sätt.
Åh, vilket vekt sinne man har.
Men vaddå, erkänn att du också skulle ha de tankarna…?

Är det möjligen precis likadant de tre roomisarna Callie, Finn och Jasper tänker? De bor i ett sorts radhuskomplex där Finn knäcker extra som vaktis.
Ett besök i mystiskt försvunnen grannes tomma lägenhet leder till upptäckten av en lika mystisk mojäng…som ser ut som en bigass-kamera.
Vars lins mycket märkligt nog verkar kunna ta bilder av vad som händer 24 timmar in i framtiden!
Bara sådär.

Hur förhåller man sig nu till detta inte helt vardagliga fenomen?
Jo såklart, på film går det inte att låta saker och ting bara bero. Klåfingriga kompisar kommer snart att bli inte-så-goda-kompisar när de sakta dras in i maskinens förehavanden. Girighet, egoism och misstro börjar snart gnaga hos de tre. Och än värre blir det när maskinen/kameran plötsligt börjar visa bilder av en obehagligare framtid än vad de räknat med.

Och hur är det nu…vill man utmana ödet..om man fått en försmak på vad som håller på att ske…?

vem behöver fotoalbum när det finns väggar..

Mystiken ligger tät i denna rätt finurliga indie-sci-fi-thriller. Lågbudget visst, men med viss stil ändå och regissören Bradley King har rätt bra koll på flytet i filmen. Som vanligt i rullar och storys om tidsresor och tidsbegrepp blir det rena halabaloon om man försöker sig på att tänka FÖR mycket på det man ser. Även här haltar logiken hårt om man är på det humöret. Själv har jag dock varken ork eller lust att gräva ned mig för djupt i det logiska och väljer istället att foka på de tre vännernas mer och mer besvärliga förehavanden.

Lätt skruvad thriller/sci-fi som ger underhållning för stunden. Inget man skriver hem om i upplevelseboken.
Filmer om tidsresor-/hopp/förändringar är dock aldrig fel.

Anchorman: The Legend Continues (2013)

Som vanligt krävs en liten brasklapp när det handlar om de luriga vatten knasbollen Will Ferrell rör sig i. Har man svårt för galningens humor kommer man att ha svårt för dagens uppföljare. Själv älskar jag ju villkorslöst allt Ferrells (och regissörens Adam McKay´s) hjärnor hittar på. En humor, både verbal och fysisk, som på något idiotiskt sätt alltid tilltalar mig. Där gapflabben får samsas med den ibland vassare ironin.

Det är naturligtvis ingen tillfällighet att alla de humordårar jag håller högt i huset…Ferrell, Owen Wilson, Vince Vaughn, Steve Carell, Kristen Wiig, Paul Rudd, Tina Fey…alla hänger i samma kretsar, samma community. Här blir det som en enda stor firmafest om man så vill.
Well, inte mig emot.

DOCK, i ärlighetens namn, den här uppföljaren på den trevligt roliga Anchorman från 2004 är kanske inte lika fräsig som sitt original. Beror det på att jag vet vad som väntar? Inget nytt under solen, istället mer av Ron Burgundy och hans idioter till kollegor. Till rullens försvar kan ändå sägas att den som tror sig få något nytt till livs på humorfronten här har missförstått det hela en aning. Istället handlar det helt enkelt om att vrida tokhumorn ett steg till.

Återigen handlar det om att sätta den nu försupne och kickade (nåt som filmens inledning tar hand om på ett par minuter) Ron Burgundy (Ferrell) i diverse knipor och bänga situationer. Efter regn kommer dock som bekant ALLTID sol. 80-talet står för dörren och idén om att servera nyheter 24 timmar om dygnet dyker upp i mediavärlden. Bolaget GNN (hej CNN) i New York vill ha estradören Ron och hans nyhetsteam som en del av maskineriet. Dags att samla ihop the old gang alltså. Äktenskapet med frun Veronica (Christina Applegate) har också havererat men Ron är fast besluten om att ”återta” sin fru nu när succén väntar runt hörnet igen. Tjenare.

Som vanligt hejdlösa drifter med allt möjligt politiskt inkorrekt, till och med rasfrågan får sig en liten känga. Detaljhumorn är stundtals både knivskarp och lite blekt flåshurtig. Men vad har man egentligen att vänta här? Burgundy/Ferrell är med på alla fronter. Liksom hans lojala (nåja) vapendragare Champ Kid (David Koechner), Brian Fantana (Paul Rudd) och HELIDIOTEN Brick Tamland (Steve Carell). Kort sagt, tänk er första rullen..fast med MER av allt.

fantastiska fyran!

Inte alltid asroligt, men sällan trist. Ferrell och gänget har en ganska hög lägstanivå. Saker att ändå hålla utkik efter; Ferrell gör en snygg pastisch på gamla Network från -76, Bricks något udda flirt med den märkliga kvinnan Chani (Kristen Wiig) samt den galet överdrivna finalen som plötsligt sportar upp en massa icke helt okända skådisar i rätt sköna cameos.

Anchorman: The Legend Continues innehåller allt man vill ha av en Will Ferrell-gubbe. Okej, KANSKE han går lite på gammal god rutin…men hur skulle det kunna vara tråkigt om man älskar det mesta karln ändå tar sig för?! Objektivt sett är dagens rulle helt okej, ingen humorsensation kanske. Mer en STABIL och TRYGG godkänd TVÅA.
För den ultimata dosen Ron Burgundy ser man naturligtvis båda rullarna back-to-back! Check!

 

Escape Plan (2013)

Man undrar ändå om det inte bubblade lite i kroppen på Mikael ”Strandvaskaren” Håfström när det stod klart att han skulle regissera ikonerna Stallone och Arnold i dagens påhitt.
Nog för att Håfström faktiskt etablerat sig under de sista åren som en god berättare…men han kanske ändå är pålitligare som regiman när det gäller att visualisera producenters önskan, hålla budgetar och ro projekt i hamn inom utsatt tid. En sån där vattenbärare, gör sitt jobb utan att glänsa direkt. Och här alltså dessutom fått chansen att jobba med ett par legendarer i genren.

Kanske var det just så man tänkte när Håfström plockades in för det här jobbet. För naturligtvis ligger ALLT fokus på Sly och Arnie. Och kom igen, backa ett par år…visst hade det här varit en smärre sensation en gång i tiden?! Dessa 80-talsgiganter i samma rulle! Vi var nog många som umgicks med de häpnadsväckande tankarna en gång i tiden. Åren går dock och våra gamla hjältar blir inte yngre. Filmklimatet förändras också, och nu är det minsann ingen big deal att se forna storheter dela screentime, och till och med se ut att gilla det!

Stallone har kanske varvat formen lite sista tiden, men här ser han i alla fall inte ut som ett botoxnylle-gone-bad. Mer som den gamla tidens Sly. Arnie har äntligen kastat politiken åt sidan och tycks ha bestämt sig för att bjuda sin trogna (?) publik på ett par sista år i branschen. Gamla, goa och ändå rejält kraftfulla snubbar. Vad passar väl bättre då än en rulle som den här?
I fängelsemiljö dessutom!

Ray Breslin (Stallone) har värsta fantomjobbet, att testa fängelser genom att låta sig låsas in och sedan försöka bryta sig ut från dem! Lyckas han har den aktuella fängelsedirektören ett litet jobb framför sig att täta säkerhetsbristerna. Och dessutom betala Breslins sköna saftiga faktura. Bra jobb där således. Hittills har det inte funnits en enda finka som inte vigören Ray har kunnat knäcka. Klart då man inte kan motstå utmaningen från en företrädare för en obskyr instans som vill att han ger sig på ett sprillans nytt superhemligt högteknologiskt ställe som ingen, INGEN, kan rymma ifrån. Mot saftig betalning givetvis.
Ha-ha skrattar Breslin….och he-he skrattar jag, då jag vet att här vankas det besvärligheter för vår huvudperson.

Tuffa tag direkt. Strax inlåst på värsta stället. På okänd ort. Breslins kompanjoner tappar kontakten med honom, uppdraget tycks som bortblåst och Ray inser att han har blivit lurad. Här gäller det att överleva. In kliver grymmaste fängelsedirektören sedan Donald Sutherland förpestade Stallones närvaro i Lock Up, Hobbes (Jim Caviezel i en sån där typisk badassroll som han verkar köra på autopilot numera), som banne mig tänker knäcka Ray så det står härliga till. Men varför vill han det? Och vem tar han order ifrån?

Många frågor. Svaren får Ray själv skaffa fram medelst lite hederlig 80-talsbonka-action. Tur då att det snart finns en allierad på insidan i form av esset Rottmayer (namnet!), Arnie i klädsamt skägg och brett leende. De två ikonerna börjar snart sitt hemliga samarbete och sedan går det som …tja…det brukar gå. Såklart. Och så ett par små överraskningar på slutet. Check.

hur kan man inte älska de här gamla rävarna!?

Håfström spiller ingen onödig tid på massa bakgrundstjafs. Ordern är att se till att gubbarna via sedvanliga våldsamheter närmar sig både hemligheten och upplösningen utan större krusiduller. På vägen trycks gamla lirare som Sam Neill, Vinnie Jones och Vincent D´Onofrio i birollslistan. Miljöerna är klassiska stålkorridorer och slutna rum upphottade med lite teknik. Filmen förmedlar faktiskt en känsla av precis 80-talets scenografi i actionrullar. Medvetet?

Escape Plan är nog lite som roliga timmen för Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger. Håfström har smartness nog att inte lägga sig i stjärnornas förehavanden alltför mycket utan håller mer ihop det med en säker vänsterhand. Typ. Ett gediget beställningsjobb av svensken. Man vet precis vad man får. Bäst i början, lite tradig mot slutet. Men då är det ju ändå slut.
Och…Terminatorn och RockyRambo i samma film på allvar…det räcker för att en glad liiiten extrastjärna ska sälla sig till de två som redan finns!
Nostalgin som skiner igenom hos en annan..?

Serenity (2005)

Ja men här är jag nog ändå ganska sist på bollen iaf va..? Har lyssnat på peppen och snacket i diverse kanaler rätt länge nu. Kanske var det ändå bara en tidsfråga innan det var dags…?

Som icke-skådare av den föreliggande tv-serien Firefly kastar jag då frankt in skivan, som nu legat till sig ordentligt, i spelaren och tar plats. Det är framtiden och den omedelbara känslan är en salig mischmasch av Star Wars/Battlestar Galactica och det gamla pc-spelet Privateer. Och det går snabbt här! Inga onödiga minuter ödslas på vattentrampande i scenerna…lite som att har man inte sett tv-serien så får man fan skylla sig själv..

Det är då hjältegänget i sitt hjälterymdskepp Serenity, en skön samling ska sägas, där de flesta märkligt nog alltid har tid för en dräpande eller rapp kommentar. Hur illa läget än må vara. Som vanligt är den allena styrande överhögheten, i det här fallet ”Alliansen”, the bad guys och de man ska misstro. Likt Imperiet i en annan galax tror de sig veta vad som är bäst för de tänkande inviterna som befolkar planeterna. Motstånd finns i form av sorglösa smugglar- och bandittyper (det är inte utan att Han Solo skulle passa in här!) som verkligen gillar att jävlas med The Man (som i dagens fall verkligen tillhandahåller ett synnerligen elakt badass..). Andra hot förekommer i form av de knas-kannibalistiska The Reavers, galna stackare som uppenbarligen verkar vara detta universums livsfarliga råttor och icke att leka med.

Då jag inte skådat dagens karaktärer tidigare, blir det också lite svårt att lära känna dem så där som man skulle vilja. Solklart är ju, även i detta anpassade manus, att de har historier och djup som utvecklats allteftersom i den tidigare serien. Vad jag förstår lades just serien ned på ett otillfredsställande sätt, och till slut fick Joss Whedon loss finansiering för att en sista (?) gång låta sina karaktärer ge sig ut på ett litet större äventyr…? Kan det vara så, ni som upplevt serien? Fanns det kanske ett par obesvarade frågor?

nästan som att vara på Tusenåriga Falken…typ

Funkar då dagens film för en som inte sett serien? Tja, det gör den väl ändå. Historien blir ändå som en stand-alone i sammanhanget, och det verkar som om Whedon filat ned kanterna så att även en ”utomstående” tittare kan ta till sig vad som händer utan att klia sig i skallen för mycket. Inget fel på cgi-effekterna, skeppet känns som en sån där robust bättre begagnad skrothög som dock levererar när det behövs. Möjligen störde jag mig lite på att bildspråket ändå känns tv-anpassat vilket gör att det kapas frisk i vissa scenlösningar när det gäller förflyttningar, händelser och tidsrymder.

Om skådisarna finns väl inget att klaga över. Uppenbarligen har alla inblandade från serien återvänt. Jag känner bla igen Alan Tudyk och Adam Baldwin. Och Morena Baccarin från spänningspillret Homeland. Kul! Dessutom gillar jag Nathan Fillion som kapten Mal. En tjomme med rapp käft och uppenbarliga drag av ovan nämnde Han Solo.

Serenity funkar helt okej som rymdunderhållning. Historien känns möjligen lite överhastad, men är ändå så pass intressant att man vill veta hur det ska sluta. Bra fart på actionbiten när det väl hettar till, och effekterna är varken världsklass eller B-crappiga. Trots att den möjligen promotades som en egen långfilm, känns det som att det är ett påkostat/förlängt avsnitt av en tv-serie.
Men det behöver ju å andra sidan inte vara kattskit det heller.
Men jag önskar nog att jag sett serien innan, för den fulla upplevelsen.

Sahara (2005)

Alla har vi våra skämsfilmer.
Jodå, kom igen nu. De där som ligger snäppet under guilty pleasures, de där som man inte gärna vill prata högt om. De där filmerna man inte ens med den godaste av viljor skulle kunna säga har en ok story eller något liten ingrediens av vikt.
Men, som är en film man ändå på något sätt mår rätt bra av att kika på, kanske till och med höjer humöret en aning. Utan någon logisk förklaring.

I det här huset är detta en sådan film. Till och med denna återtittsgång. Jag vet, skämmigt och kanske helt oförklarligt. Men vad tusan, lite skämmigheter måste man väl som filmskådare få ha också va..?

Sol, sand, tillknycklad action och ansträngd humor. Allt i en salig röra med en överspelande Matthew McConaughey, en löjligt snyggfräsch Penélope Cruz, en tröttsamt vitsande men envis Steve Zahn och så William H. Macy som håvar in fickpengar på att väsa lite löjliga repliker i lagom ansträngande biroll.

Det handlar alltså om äventyraren Dirk Pitt (McConaughey) på jakt efter arkeologiska skatter, varför inte ett gammalt skepp lastat med gamla guldmynt? Pitt (vansinnigt kul att skriva detta hela tiden) är den enda som envist hävdar att ett gammalt slagskepp från tiden vid amerikanska inbördeskriget visst kunde segla ända till Afrika och där vidare uppför en flod. Stor skepsis bland bekanta och tvivlare, men ett par svepskäl senare är det glada gänget med Pitt och polare Al (Zahn) ändå på väg uppströms under förevändning att ge lift åt vackra FN-doktorn Cruz som behöver besöka sjuka områden i västafrika.

Ja det är larvigt, ja det är oerhört tillrättalagt, ja man kan se manusturerna flera oceaner i förtid och ja…det måste naturligtvis in lite moral och politik och de tramsiga skojerierna.

Men vad fan, det är också löjligt småkul, Steve Zahn har en skön tajming i sina sidekick-kommentarer, Cruz är snygg med sand i håret och Matthew C ser ut som värsta spänstiga atleten med bländvitt leende.
Litterära konsumenter känner förstås igen karaktären Dirk Pitt, en sorts arkeologins James Bond, och filmbolaget hade nog stora förhoppningar på den här filmen. Någon sorts filmserie planerades möjligen, men filmens ekonomiska floppande satte hårt stopp för detta. Den spelade faktiskt inte ens in sin egen produktionskostnad.

Skärskådar man historien i ett par sekunder (det tar inte längre tid) förstår man liksom varför. Det är hiskeligt ytligt, klyschorna haglar och humorn är sådär styltigt ansträngd. Filmens moral är onaturligt påklistrad och alla försök till oviss spänning faller liksom platt som en stekhet pannakaka under den stekheta Saharasolen.

sand, maskingevär och en bystig skönhet. allt en äventyrsfilm behöver.

Trots allt detta kan jag inte tycka illa om filmen. Som tidsfördriv med teflonyta är den helt perfekt. Här behövs ingen tankeverksamhet som åskådare. Istället kan man både hånskratta och gillaskratta åt dumhumorn och actionsekvenserna, reta sig på McConaugheys plastiga charm och att historien är sådär sirligt tillrättalagd och ändå så pass fartig att den lyckas hålla intresset uppe.

Sahara är ju en tramsfilm såklart. Kanske en skräpprodukt som lirar i ett slags gränsland mellan A- och B-träsket. Å andra sidan är det trams som höjer humöret, och ibland är det väl skönt att bara kunna koppla bort hjärnan som tittare också. När man sett den är den redan borta ur minnet…vad handlade den om nu igen?

Haywire (2011)

Man måste ändå ge en näve till regissören Steven Soderbergh för att han uppenbarligen gillar att testa olika genrer. Han tycks kunna hoppa mellan dystopier, skojarhistorier, rena dramer och till dagens beskådning med samma lätthet som jag hoppar mellan genrer i filmtittandet beroende på dagsform, humör och spontanitet.

Känslan här är att han den här gången vill släppa loss lite, testa runt och använda sig av lite hederligt gammalt filmvåld i kombo med lagom snygga miljöbyten rent scenografiskt. Dock givetvis inte utan den speciella touch som Soderbergh märkligt nog lyckas sätta på sina filmer. Om det sedan alltid är bra eller mindre bra är väl upp till varje betraktare att avgöra.

Dagens nöt att knäcka för superduperagenten Mallory Kane, vilken tycks jobba åt en obskyr frilansande halvblonderad  Ewan McGregor som i sin tur tycks hyra ut sina tjänster åt CIA, är varför hon blivit förråd och lämnad i sticket av sina arbetsgivare och vänner. Som vanligt i branschen går det inte att lita på någon och Mallory måste ta till alla sina talanger, som mestadels består av att se snygg ut och kicka röv å det grövsta, för att gå till botten med mysteriet varför ett på papperet enkelt jobb gick helt åt fanders och hon blev syndabock för det hele.

Vad jag gillar med Soderberghs filmer att han ofta lyckas ge dem ett drag av enkelhet med fräsig yta. Detta i kombo med ofta lyckat musikval som sätter stämning och ett likaväl grådaskigt som murrigt och färgrikt foto gör kanske inte filmerna till några pärlor, men likväl rätt njutbara som ögongodis.

Dagens historia är i ärlighetens namn lite krånglig och ansträngd. Återblickar varvas med dramatiska flyktscener när myndigheterna knappar in på Mallory. Det är inte helt lätt att hänga med i turerna och det känns ibland som om Soderbergh utövar en sorts torr smartness i sin berättande som går lite över huvudet på oss ”vanliga” betraktare.

reta aldrig upp en MMA-fighter

Nåväl, gott om tunga namn i rollistan är det dock, vissa i mindre scener än andra. Både Michael Douglas, Antonio Banderas, Channing Tatum, Bill Paxton och Michael Fassbender har fått varsin lönecheck för att synas. Kanske inte de heller sväljer manuset till hundra procent, men de gör i alla fall skäl för sina fickpengar.

Filmens huvudperson och nav är naturligtvis Mallory, där Soderbergh har valt att låta MMA-fightern Gina Carano ta plats, vilket hon gör med den ära tycker jag. Hon klarar agerandet på ett helt okej sätt, och briljerar naturligtvis i fightscenerna (vilket bla Fassbender får smaka på!). Överlag är just filmvåldet rätt snyggt utfört och känns mer realistiskt (om det nu någonsin kan göra det) än vad man ser i andra filmer.

Haywire känns mer än någonsin som ett lekprojekt och tidsfördriv för Soderbergh. Och om man bortser från det lite luddiga manuset går det också att underhållas rätt trivsamt av det visuella. En mellanfilm, visst, men med sina förtjänster och snygg stil.
Jag gillart trots allt.

En Dag (2011)

Ok, så här var det.
Läste all info om  boken, upptäckte boken på biblioteket en dag (!) tidigt i vintras. Lånade hem boken, läste att den filmats. Tänkte att ”najs, nu läser jag boken och kollar in filmen så är totalupplevelsen just…total”.

Började läsa boken, annat kom i vägen, boken lades på hyllan och plötsligt hade jag börjat läsa en annan bok! (Denna skymf är normalt sett väldigt sällsynt i det här hushållet). Boken blev tillbakalämnad, och plötsligt så dök då istället filmen till slut upp i min spelare.

Där har ni backstoryn till dagens objekt dårå.
Det lilla jag nu hann att läsa i bokform räckte naturligtvis inte för att jag skulle kunna ha hunnit bilda mig en förutfattad mening om historien mellan Emma och Dexter och åren som går när man får följa deras liv en specifik dag,  ibland med varandra och ibland ifrån varandra.

På det hela taget är det allmänt behagligt, en story som är sådär lagom ytlig med lite sirligt inoljade djupa inslag. Givetvis känner man som tittare att det naturligtvis bara är en massa omständiga och kringelikrokiga vägar för vårt filmpar att komma fram till vad det egentligen handlar om i känslorna. Ganska förutsägbart enligt vedertagen proffsmall. Nu har jag ju alltså inte läst boken direkt, men trots att filmens manus är framvärkt av författaren själv tror jag att han ”tvingats” låta en del väsentliga och djupare grejer få stryka på foten för att dels ta historien i mål på åskådlig speltid och dels för att inte bokens mer dramatiska och möjligen lite komplexa kärna ska få ”förstöra” den feelgoodkänsla som ändå eftersträvas. Som eftersträvas i alla relationskomedier av det här stuket.

kärlek och pussar på film är ju såklart aldrig fel

Är det månne en modern light-version av När Harry mötte Sally?
Tja kanske. Brittisk i sitt underlag, men tidvis med det amerikanska smetet lite lagom inbakat. Nu är ju britterna rätt mycket vassare på att sätta bilder till relationsdramer, även de med lite komiska förtecken. Trots det sugs jag aldrig in i historien sådär riktigt murrigt och helt som man kanske skulle önska.

Visst, Anne Hathaway som Emma är något alldeles förtjusande och byter lika snyggt frisyr under de rullande åren som de tidstypiska detaljerna förändras i scenografin. Och visst påminner Jim Sturgess om en yngre och trivsam version av Ewan McGregor…?
Men lik förbannat sitter man där trots trivsamheten och den där pålurade dramakänslan och liksom bara prickar av checkpunkterna på listan över hur en film i denna kategori är stöpt. Inte ens Nicholls luriga sätt att ruska om i historiens utveckling kan riktigt få mig ur balans.

En Dag är dock trivsam. En historia lätt att komma in i, men ganska överraskningslös vad gäller resan den tar. Som om man vet på ett ungefär vad som väntar runt nästa manushörn. Inte alls oengagerande, men en historia som inte heller vilar så värst länge i minnet efteråt. Gör vad den ska…på ett rätt snyggt sätt.

80-talskul: Fletch x2! (1985/89)

Om Snuten i Hollywood-filmerna var signifikativa för 80-talets lite flabbiga och mer lättillgängliga kriminalhumorfilmer, så får väl Chevy Chase´s båda skojarhistorier stå för den lite mer…eh..sofistikerade…erhum..och rappare underfundiga humorn. Eller inte. Det däringa är väl som vanlig en smaksak, men klart är att om inte den gode Chevy hade axlat rollen som snokande murveln Irwing Fletcher så vete fan om filmerna hade nått den framgång de ändå gjorde.

Märkligt nog brukar just första Fletch ofta nämnas över filmer när brattiga filmnördar och collegehumorister ska sätta ihop topplistor på både 1900-talets – och 80-talets bästa alster!
Det må väl vara hur det vill med just den saken, men hur som haver har iaf dessa två alster återspelats i min maskin under den sköna ledigheten i skarven mellan april och maj och följaktligen kan följande rapport avlämnas;

Fletch (1985)

Första mötet med Flecth ger en ganska behaglig och underhållande eftersmak. Vi lär oss snabbt att Fletch har näsa för skumraskheter och nästan alltid svar på tal. Eller vaddå nästan, han har alltid svar på tal.
Och minst lika kniviga och luriga frågor. Och när han dessutom inte är nöjd med svaren kör han med lite Wallraffande-under-cover-snokande, ofta iklädd töntmaskeringar.

Här blir han av en slump erbjuden en saftig summa pengar av en okänd riking till affärsman för att mörda denne enligt en uppgjord plan! Obotlig sjukdom och gynnsamt utfallande av livförsäkring anges som främsta skäl. Fletch anar naturligtvis ugglor i den berömda mossen men spelar med. I samma veva håller han dessutom på och snokar i vem som förser Los Angeles stränder med ett aldrig sinande flöde av droger. Behöver jag ens nämna att dessa två historier så småningom korsar varandra?
Tänkte väl det.

gör det mesta för en bra story

Fletch bygger nästan helt på just Fletch och han utstrålning. Chevy är här i sitt esse och få behärskar den snygga konsten av deadpan-humor, de uttryckslösa oneliners som han levererar likt en vitsande evighetsmaskin. Möjligen är själva storyn i filmen aningens komplicerad och ansträngd, men det förlåter man å andra sidan när Chevy får anledning till att dominera med sylvass tunga. Är man ingen vän av Chevy Chase har man naturligtvis inget att hämta här, eftersom filmens upplägg är konstruerat helt för att sätta honom i förarsätet mest hela tiden.

Inte lika flabbigt som tex Eddie Murphy-humor, mer vasst och snyggt, men bitvis lika dumjönsigt och uppställt enligt den något stela komedimodellen som utmärkte i stort sett hela 80-talet. Vissa menar att historien är smart, jag tycker nog det är en rätt trevlig mysterielösarskröna med komiska och snärtiga inslag.

Fletch är tillbaka (1989)

Framgången med den första filmen borgade naturligtvis för en fortsättning.
Här kan man dock direkt ana att manusfolket inte direkt letat efter en någorlunda tät ingång på storyn och dess utveckling. Tvärtom gällde det snabbt att få igång Fletch talanger för munläder och hittepågubbar i hiskeliga utklädnader igen.

Den här gången har Fletch fått ärva ett mansion djupt nere i amerikanska södern och beger sig förväntansfullt åstad med drömmar om att bli plantageägare med rätt att sippa iste på verandan mest hela dagen. Sto besvikelse när egendomen är ett förfallet vrak till hus, men murvelinstikten i honom vaknar när det plötsligt står klart att väldigt många tycks väldigt angelägna om att lägga beslag på marken, om de så ska behöva gå över lik.

Fletch bara måste ju snoka vidare och få anledning att använda alla sina talanger från förra filmen.

Chevy Chase var alltså tillbaka i rollen, liksom regissören Michael Ritchie vilken uppenbarligen den här gången mest satsat på att låta Fletch ha lite kul och förlöjliga alla fördomar om den amerikanska södern. Storyn den här gången är både tunnare och kanske mer ansträngd, men det är också egentligen skitsamma. Det är fortfarande rätt kul att se Chevy dominera dialogerna och köra sina patenterade drapor. Som alltid är birollerna ganska glömda i Fletch-filmerna eftersom Chase dominerar dem till fulla, men här kan man dock notera att han minsann får chansen att hångla upp dåtidens mrs Springsteen; Julianne Phillips (som väl aldrig synts till varken förr eller senare..), och dessutom ge sig i kast med den knorrande…just det…Hal Holbrook som försvarare av söderns manér och livsstil.

born to run…?

Träffsäkert från den här filmen är också lustmordet på allt vad företeelsen med tv-pastorer och hyckleri heter i bibelbätet. I övrigt betydligt svagare manus men Chevy är nog lite roligare med alla sina dialekter, kostymer och framför allt de galna namn han presenterar sig under i tid och otid. Något som också förekom i den första filmen.

En uppföljare mer för anhängare av skådisen Chevy Chase än karaktären Fletch.
Och visst går det att bli underhållen här också.

Det har länge ryktats om en tredje film med den käftsmorde journalisten, men fan vet om inte Chevy är för gammal nu. Kanske man skulle ha satsat på ännu en del ett par år in på 90-talet, tiderna förändras ju som bekant och någonstans känns det som att humornivån på filmer av den här sorten har flyttats både hit och dit.

Fletch och Fletch är tillbaka är en stunds förnöjsamheter utan speciellt mycket eftertanke. Båda filmerna bygger på dåtidens Chevy Chase förmåga att pricka in både tajming och träffsäkerhet i sina oneliners. Samt ett och annat lite lagom manuskonstlat klurande.
Men ibland räcker det ju också.

The Girl with the Dragon Tattoo (2011)

Känslan rent spontant efter att ha sett den här:
hade jag inte sett originalet så hade det här varit jäkligt spännande film!
Den har egentligen allt som gör en riktigt bra film; ett möjligt mordfallsmysterium, en skyldig som förmodas finnas i den närmaste kretsen, en rätt isolerad spelplats, en snokande hjälte som tar hjälp av en ännu bättre snokande medhjälpare, och….en sidohistoria som både engagerar och skapar känslor.

Men så var det ju det här med att den liksom inte är först dårå. Som det blir nu kommer jag på mig med att sitta och jämföra versionerna med varandra, hur David Fincher valt att brodera ut historien om familjen Vanger. Vilka scenlösningar han valt mot originalfilmen. Detta betyder också att jag möjligen släpper koncentration och fokus på historien, men å andra sidan gör väl inte det så mycket. För i ärlighetens namn känns det som om man mest vill ha reda på hur versionerna skiljer sig. Och om de gör det.

Fincher sätter väl någon slags personlig prägel med aningens fartigare tempo, men håller sig annars ordentligt trogen mot förlagan. Om inte mitt filmiska minne sviker alltför mycket känns det som han bla gjort ett par små förändringar när det gäller att skildra Blomkvists och Salanders upplägg för att nysta upp Vanger mörka hemligheter. Resultatet blir dock detsamma och visst är det en tung produktion.

Dock kan jag med bästa vilja inte riktigt bli klok på varför man nu gör en nyinspelning så kort efter den svenska filmen? Och låter den utspelas på samma ställe. Sverige fast på engelska liksom. Det går dock inte att klaga på detaljerna, och Finchers gäng har verkligen lagt ned möda på att skapa svenskstämning. Men, jag hade heller inte protesterat om de ”amerikaniserat” omgivningen och istället låtit det utspelas i någon liten amerikansk kusthåla.

- det är inte klokt...till och med kaffet smakar svenskt!

Rooney Mara dominerar förstås hela filmen och det finns ingen risk att man saknar Noomi Rapace här. De känns likvärdiga i sina prestationer och Mara kör på som om hon studerat original-Salander in absurdum. Däremot kan jag nog sakna den svenska versionen av Blomkvist. Daniel Craig gör på inga sätt en taskig insats, men känslan är att det är lite Bond-varning över honom även i den historien. Craig känns aningen för snitsig och smidig, för världsvan och för glassig för att vara en rebellisk journalist. Här klarade Micke Nyqvist det hela liite trovärdigare med sin lite mer klumpiga stil. I övrigt är det ju givetvis välspelat ut i fingerspetsarna av birollsgalleriet, och Stellan-Pellan-Skarsgård är ju naturligtvis klockren med sin insats.

The Girl with the Dragon Tattoo är ett proffshantverk med bra driv, snyggt utseende (och märkliga förtexter som återigen för tankarna till Bond!) och säkert skådespelande vilket gör det till en bra film med en i grunden redan bra story. Däremot har jag nog lite svårt att se nyttan med denna Hollywoodversion.

Star Wars: Episod III (2005)

1977 var jag 12 år och hängde på biografen säkert runt fem gånger i rad för att se den fantastiska Stjärnornas Krig. En sagolik film, med effekter och händelser så nya och förstummande att man inte trodde sina ögon. Och vilken magnifik skurkgubbe som presenterades för omvärlden! Sedan den dagen har jag alltid älskat Darth Vader, och är väl en av de få (?) som faktiskt beklagar att gubben blev god i elfte timmen.

Självklart följde jag fortsättningarna på denna rymdsaga med stora ögon, men åren gick och intresset svalnade av. Naturligtvis hörde man talas om att den finurlige George Lucas hade haft storstilade planer för sin berättelse, och dessutom tog till det ovanliga greppet att  börja berätta den i mitten. Och när planerna på en ny trilogi, med avstamp i händelser innan Han Solo, Luke och de andra, blev verklighet… kändes det ju plötsligt  jätteviktigt och jättestort igen! Äntligen skulle vi få lite förklaringar! Lika tung blev besvikelsen efter den första ”nya” filmen. Herregud, så..så…pratigt och ointressant. Och sedan en del 2 och naturligtvis en del 3 som för att sluta cirkeln.

Därmed också över till dagens objekt, just del 3, Mörkrets Hämnd som den så snyggt fick heta vid premiären 19 maj 2005. Och det är faktiskt den enda Star Wars-film jag bara sett en enda gång, på bio, så på något sätt kändes det ganska rättvist att ge även den en chans i dvd-spelaren.

En beslut som inte alls visar sig vara fel. Denna ”avslutande” del i den nya trilogin är den som bjuder på mest fart och fläkt. Nästan som om Lucas haft lite bråttom till finalen och bestämt sig för att spara in på det mesta snacket om rymdpolitik och annat tjafs. Och inte mig emot. Våra huvudpersoner flänger mest runt hela tiden, och allting tycks mynna ut i en dragen ljussabel. Tonvikten ligger glasklart på effekter och Lucas regi dräller av plattityder och stereotyper. Nackdelen med just allt detta är annars att det tenderar att bli lite tråkigt efter ett tag, när man ser ett rymdskepp lyfta och susa iväg enligt konstens alla regler för 17 gången är det lätt att tappa lite fokus.

jamen det var väl på tiden!

Trots detta alltså god fart i historien som, efter att ha trampat vatten en ordentlig stund i två föregående delar, nu inte verkar kunna hejda sig innan målsnöret uppenbaras. Precis samma känsla infinner sig också nu som vid besöket på biografen, man liksom sitter bara och väntar på det ögonblick då Anakin (äntligen) ska ta steget över till den Mörka sidan och uppstår som Lord Vader. Filmens sista kvart är de absolut bästa ögonblicken, då inte bara Vader gör sin snygga enté utan också Lucas binder ihop slutet med början på 1977-års del. Detta till den fantastiska filmmusiken och snyggt utförande rent visuellt. Då i de sista skälvande minutrarna återkommer den avlägsna, enormt upplyftande, känslan som drabbade mig som ung filmtok.

Ewan McGregor kommer ifrån denna filmserie med gott betyg, han gör vad han kan med en ganska stel karaktär. Hayden Christensen fick jag direkt ett ont öga till redan i del 2 och det är han som nästan på egen hand med sitt usla skådespelande mer förstör än tillför i de två filmerna, och Natalie Portman..ja hon lider mest hela tiden med samma uttryck i ansiktet.

Star Wars:Episod III sätter (som vanligt) tekniken i finrummet och låter skådisarna mest agera utfyllnad. Lucas utnyttjar cgi-tekniken så det blir löjligt, och i ärlighetens namn är det så att man längtar tillbaka till de ”gamla” episoderna, dock utan sina digitala restaureringar då. Som övergång till den äldre trilogin funkar den dock utmärkt med sitt speediga händelseförlopp och den känns som en bra ”avslutare” av denna moderna omgång.
Min favorit kommer dock alltid att vara Rymdimperiet slår tillbaka!

tema Bay: The Island (2005)

Jaha, här huserade Bay första gången utan Jerry Bruckheimer som producent i kulisserna, men i ärlighetens namn märks inte det speciellt mycket. Och man kan ju undra, med tanke på resultatet, varför Bay prompt skulle ratta denna story utan sin moneyman Bruckheimer…? Om han nu ville byta lite stil menar jag och komma bort från Bruckheimers varumärke. Fortfarande hittar man här samma läckra motljusbilder, samma varma och intensiva färgskala, samma bombastiska musik och samma galna tunga action som vid för stor dos möjligen blir aningen steril och intetsägande.
Möjligen kan skillnaden hittas i att storyn den här gången känns lite mer lowscale och ”enklare”.

Lincoln Six Echo (Ewan McGregor) lever under jord i ett gigantiskt komplex i tron att han är en av alla överlevande efter en stor katastrof i framtiden. De tusentals ”invånarna” hålls i schack av diverse övervakare och säkerhetspersonal. Alla verkar leva för det populära ”lotteriet” som varje gång väljer ut en invånare som får flytta till ”Ön”, enligt uppgift det sista paradiset på jorden.

Lincoln känner dock på sig att allt inte är som det ser ut och tillsammans med Jordan Two Delta (Scarlett Johansson) kommer han att bli varse att det handlar om helt andra saker, att han och resten av de naiva invånarna i själva verket är reservdelsmänniskor, kloner, framavlade för att förse sina original med nya friska kroppsdelar. Lincoln och Jordan flyr fältet och hamnar plötsligt i en värld som de alls inte känner sig speciellt hemma i, givetvis med inkopplade säkerhetsstyrkor i hasorna.

maskiner och fart...it must be a Bay!

Inblandade den här gången i filmens manus blev ett par herrar vid namn Roberto Orci och Alex Kurtzman, parhästar som på senare tid bidragit med manus till bla Mission Impossible 3, Transformers och Star Trek. Kollade killarna in möjligen gamla sci-fi-manus och livsåskådningar för detta äventyr? Första delen i den här rullen påminner nämligen mer än väl om de historier som populärt berättades på 70-talet. De mera filosofiska sci-fi-filmerna som rönte viss framgång (Den Tysta Flykten, Flykten Från Framtiden) med sina existensiella frågeställningar. Här bakas en lockande och lovande backstory in i teknik, färger och vass scenografi. Eftersom Bay ändå är Bay och ett namn som väger tungt på producentkontoren skakades naturligtvis cash fram även till denna rulle och budgeten sattes till rätt maffiga 126 miljoner dollar.

Lite halvdjupt existensfilosofiskt, och kanske i Bay´s värld aningens udda, manus alltså men det märks också att pangregissören får hålla igen lite i början, man kan riktigt känna hur det kliar i hans fingrar att få börja förstöra något. I samma ögonblick den switchen slås om i manuset byter också filmen helt inriktning och blir en galen uppvisning i saker som kraschar, saker som faller, saker som flyger, allt med den överdåniga musiken som bakgrundskuliss. Med ens hamnar djupet i historien i baksätet och Bay ger sig fan på att det ska vara total rampage resten av filmen.

"tänker regissörsjäveln utsätta oss för det där??!"

Framgång då eller?
Tja, Bays fans svalde säkert den nya rullen utan problem. Den kvalar lätt in på listan över det årets större filmer sett till status och produktionskostnad. Intäkterna var dock inte lika klirrande som Bay upplevt hos Bruckheimer. Med premiär mitt i sommaren i USA den 24 juli hade filmen i början av september samma år ”bara” dragit in knappt 36 miljoner dollar, för att till slut landa på en totalinkomst på 163 miljoner dollar till dags dato om man kikar på hela världen. Filmens producenter skyllde delvis den då magra framgången på bleka huvudrollsinnehavare, men i min bok så sköter sig McGregor och Johansson helt ok, dessutom uppbackade av insatser från bla Steve Buscemi, Djimon Hounso, Michael Clarke Duncan och Sean Bean som den obligatoriske badassboven i dramat (även om han känns oerhört blek och tråkintetsägande). I filmer av den här typen blir ju alltid skådespelarna bifigurer på effekternas bekostnad, men å andra sidan köper man det också bara utförandet är gott nog. Och visst rullar det på här utan större problem.

De actiontörstande Bay-anhängarna får sitt lystmäte när en särdeles snyggt filmad biljakt på en motorväg rullas upp i sedvanlig Bay-stil med snabba klipp och högt tempo i scenväxlingarna. Gott om flashiga detaljer i scenografin och produktplaceringen känns som vanligt på topp i dessa hypermoderna filmer där bildspråket i vissa lägen uppenbart känns viktigare än den skrivna dialogen.

The Island är till syvende och sist en traditionell produkt från Michael Bay med ett manus som i grunden ändå inte känns helt hopplöst. Hade man nu valt en mer dialogdriven approach på storyn hade det kunnat bli rejält mycket intressantare. Nu blir det återigen mer ytligt underhållande och kraschaction enligt lex Bay, vilket ju kan vara nog så gott ibland. Snyggt gjord hur som helst. Lite som det brukar vara alltså med denne regissör.

 Ni som ev tycker er känna igen delar av texen ovan har naturligtvis rätt, då jag snott friskt från mig själv från originalrecensionen som publicerats tidigare här på bloggen. Recycling people, recycling!

Attack the Block (2011)

Ibland verkar ju koncepten och historierna så pass udda så att de inte borde funka liksom.
Speciellt ju mer modern filmhistorien verkar bli. Mixade genrer och mer utrymme för undergroundfilmer som når ut till fler konsumenter än någonsin.

Filmsnubben Joe Cornish (som uppenbarligen hänger i kretsen runt Nick Frost/Simon Pegg och dessutom varit med och skrivit på nya Tintin) levererar här ett stycke historia som vid första anblicken kan tyckas heltokig och rätt mycket over-the-top. Brittisk komedi av det råa och sträva slaget med ytlig lättsam Hollywoodtouch. Ja varför inte..?

Ett nedgånget bostadsområde i södra London drabbas plötsligt av en sorts invasion av något som måste vara aliens…väl? Först en konstig och anskrämligt ful figur som strax följs av en hel hoper svartpälsade/vasstandade illasinnade figurer. I centrum för händelsernas utveckling återfinns det lokala tonårsgänget, tuffa med stenhård jargong, men egentligen bara ett gäng vilsna grabbar som alla andra. Naturligtvis verkar det bara vara de som inser vad som håller på att hända och beslutar sig för att försvara kvarteret med alla till buds stående medel. Både våldsamma och en del mer tokroliga.

vi som spöar aliens!

För roligt blir det lite hela tiden sådär. Runt gänget vävs en samling bifigurer in i historien på det ena mer galna sättet än andra. Det är en sjuksköterska, en lokal flummare, en droglangare och en wannabe-gangster. För att inte tala om de två smågrabbarna som minsann tänker visa att de är lika stentuffa som de är grova i mun.

Plötsligt kommer jag på mig själv med att tänka på den gamla 80-talspärlan Critters, och det här är nästan är som att se en uppdaterad (nåja) version av den stilen. Cornish blandar friskt och visst kan man också ana en liten samhällsåskådning över de brittiska miljonbostadsprogrammen mitt i all grannlåt om man är på det humöret, samtidigt som han öser på med tramshumor och rätt larvigt underhållande action.

Cornish sejfar också och slänger in just Nick Frost i tacksam biroll och kammar hem några extra skratt bara på det. Förutom det sköts dock taktpinnen av de unga gänget som med skön attityd och träffsäker ironi ser till att freda sin turf mot de minst sagt udda angriparna.

Attack the Block är komedi och lättviktig action mixad till en oväntat underhållande helhet. Bra unga skådisar med glimten i ögat och ett manus man liksom bara kan luta sig tillbaka och underhållas av för stunden istället för att syna närmare. Fartigt, lite lagom effekt-blodigt och mest bara kul.
Ja.. det är väl det man kan säga om det hela.