Etikettarkiv: Tom Holland

Aug 15 2019

Spider-Man: Far from Home (2019)

Under sommarn har ju Spidey svingat vilt på biograferna! I uppföljaren åker han till Europa minsann, på klassresa! Och helst av allt vill han bara vara vanlig tonåring och ägna sig åt romantik och känslor när han försöker charma upp MJ. Självklart funkar inte det speciellt bra och snart är det gamla Spindelmannen-talanger som behövs. Inte minst då märkliga…”monster” tycks dyka upp lite här och där i europeiska storstäder. Tur att Peter Parker är där också. Plus en märklig figur som går under namnet ”Mysterio”.

Uppföljaren till förra rullen är lika intensiv och sommarglad i sin actionstil. Dock inte lika bra som föregångaren, men nog sitter man och flinar lite lagom sådär. Manuset är lika löjligt som det ytligt. Kanske inte lika engagerande som förra gången. Att Tom Holland är rätt perfekt i rollen som Peter råder dock ingen tvekan om. Nick Fury dyker upp en stund, Happy (Jon Favreau) är såklart med..och nu flirtar han upp Marisa Tomei´s aunt May!! Nykomlingen i gänget är Jake Gyllenhaal, och visst fixar han sin Mysterio stabilt. Allt som allt ett underhållande hopkok med förväntade effekter och hålligång. Ändå är jag inte lika charmad som när jag precis hade sett Marvels första rulle om Spindelmannen. Är detta det ”svåra andra albumet” för figuren?
Gedigen sommarunderhållning trots allt.

Maj 15 2018

Avengers: Infinity War (2018)

Det bästa först.
Jag gillar att MCU liksom mixar ihop de olika laguppställningarna lite. Jag gillar att Marvel alltid har en hög lägstanivå. Jag gillar att det är lätt att komma in i storyn, trots de olika hoppen fram och tillbaka mellan miljöerna. Lite som de gamla Star Wars-rullarna som lyckades att klippa fram och tillbaka på ett snitsigt sätt. Samma känsla här. Jag gillar att Thanos är sådär superskurkig så att han framstår som inget annat superhjältarna har träffat på hittills. Att han dessutom, i Erik Killmongers anda (?), faktiskt kan argumentera för sina stolletilltag. Att han någonstans dessutom också tycks hysa visa känslor av empati och sorgsenhet. Det går banne mig fram genom Josh Brolins CGI:ade ansikte. Den här Avengersinstallationen känns maffig och mörk, inte snack om annat.

Men, jag har lite svårt att gå på, och framför allt känna för, filmens twist. Köper inte en dag i veckan att det som händer är slutgiltigt. Hade det HÄR varit del 2 med det slutet…wow!
Visar det sig nu att jag har åt skogen fel kommer jag naturligtvis att göra en pudel och kräla i stoftet, men fram till dess menar jag på att det sista kortet inte är utspelat. Kanske av Dr Strange…?
Är inte Cap America och Black Widow lite för underutnyttjade här också? Som att de kastas in i handlingen och bara hinner skumma lite på ytan. Hade velat se mer av dem. Vad är grejen med Banner? Varför får jag känslan av att Sagan om Ringen-filmerna ringer mot slutet och vill ha sina digitala battle-scenes tillbaka?
Bäst i hela rullen? Samspelet mellan Thor och gänget från Guardians! Otippat underhållande. Och förstås mellan Tony och Spider Man. Men den kemin visste vi ju redan om.

Klart detta är en storslagen rulle. En underhållande rulle. Men inte tvärblåsfantastisk rulle.
Den sätter mer upp feelingen inför nästa del. Är detta Avengers´ Empire Strikes Back….?

 

Jul 11 2017

Spider-Man: Homecoming (2017)

122Jamen så kom han då hem till slut.
Efter sju resor rättighetshinder hittade den pigge spindelklättraren hem till MCU. Vi fick ju se en liiten glimt av honom redan i Cap´s förra rulle Civil War, men nu är det lite mer”på riktigt”.

Mannen som fått uppdraget att pytsa fram dagens hjälte är Jon Watts, som ju slog till med den lilla indie-thrillern Cop Car för två år sen. Och snubben tar direkt den rätta vinkeln! Struntar (tacksamt) i backstoryn om Peter Parker och kör istället på från här och nu. Parker liv som high school-kille (och nu känns han verkligen som en kille i skolan), Parkers liv som hjälte-wannabe, Parkers vardag som vigt tjattrande lustigkurre.

För första gången kanske en film-Spidey faktiskt känns som den serietidningsfigur jag lärde mig uppskatta för länge sedan. Tom Holland som Peter är inget annat än en liten fullträff. Men det kändes ju redan i hans debutinhopp hos Kaptenen förra året.

Vi får också en liten dos Iron Man i dagens äventyr. Smart av manuset att skriva in Robban Downey Jr. Det går ju liksom inte att tröttna på honom och hans oneliners, ytterst subjektiv åsikt såklart. Men likväl.
Dagens Marvel-uppvisning lyckas också med bedriften att hålla sig på den mer lättsamma sidan, sjunker inte ned i för seriös approach. Känns helt enkelt lite skojigare och lekfullare än på länge här inne hos MCU. Michael Keaton (klappertänderna!) får den delikata uppgiften att vara filmens skurk. Han känns sådär lagom ”skurkig” också. Egentligen en vanlig knegare som hittat ett (synnerligen) olagligt sätt att tjäna sina bucks. Keaton känns stabil. Kanske inte det färgstarkaste badasset i MCU, men å andra sidan kan det ibland vara skönt med fula fiskar som inte ska ha världsherravälde hela tiden.

Sjukt snygga effekter förstås när det hettar till med action. Watts tycks ha hittat en smutt liten balans i sin rulle. Manuset är lite småsmart och tar sin början i efterdyningarna av The Avengers (2012), men tar sedan sin egen lilla väg. Med då Robbans Iron-snubbe som sammanhållande länk. Vi får också tillbaka Marisa Tomei som den betydligt yngre versionen av Aunt May, en May med lite skön humor. Bästa sidekicksrollen har dock kanske Jacob Batalon som den nördige Ned (Dödsstjärnan i Lego!). Härlig komisk tajming.

Spidey_Iron

nya bästisar

Se detta var ju riktigt underhållande!
En kul och engagerande väg in i ”familjen” för den tjattrande nätkastaren. Framför allt det faktum att Jon Watts blandar ren serietidningsaction med lite knashumor tilltalar en annan. Nu är jag icke på något sätt ovän med någon av de tidigare rullarna om Spindelmannen, men visst är detta den mest lättillgängliga och skojfriska!

Rejält underhållande för stunden!
Det är sommar och jag är lättflörtad med betyget.

Nov 4 2016

Edge of Winter (2016)

edgeofwinter_posterPodd-kamraten Fiffi kallade det (mycket passande) för filmen som berättade vart ”Frank Wagner” (Johan Falk-rullarna) tog vägen. Själv drabbas jag av en omedelbar olustkänsla i magen.

Att se den utmärkte Joel Kinnaman i rollen som strulige och frånskilde pappan Elliot i dagens indie-drama är en liten prövning för själen. Eller är det bara för att jag själv är förälder, och bär med mig en sorts mentalt inlärd vetskap om hur man uppför sig som pappa? Nåväl, de två grabbarna Brad (Tom Holland) och Caleb (Percy Hynes White) ”tvingas” tillbringa en helg med sin pappa Elliot när mamma ska åka bort med sin nye man.

Att Elliot själv är en orolig och labil snubbe står liksom klart redan från förtexten. Som om ett stort mörker plågar honom. Hela tiden. Känslan hos mig som åskådare är inte lovande kan jag säga. Omedelbara tanken är att det här kommer slira av den trevliga vägen innan rullen ens nått halvtimmesstrecket.

Och inte blir det bättre av Elliots idé att trion ska ut i snöig vildmark och leka med gevär (”klart ni ska lära er skjuta!”). Ojoj. Pojkar som pendlar mellan avsky (?), fruktan och viss spänning för sin pappa. Som de dessutom inte känner så bra. Eller inte alls. Men familjeblod kanske är starkare än avståndstagande? Kinnaman gör det bra. För jäkla bra faktiskt. Hans Elliot blir en helt igenom opålitlig typ som man inte har koll på för fem öre i filmens första hälft. Möjligen reduceras han till lite mer stereotyp karaktär ju längre filmen rullar på. Så dags har dock filmen kickat in i ett helt annat läge. Låt oss säga att det här inte direkt är en resa längs den muntra vildmarksvägen.

edge-of-winter_pic

familjebanden ska stärkas

Ett vintrigt öde landskap hjälper till med utsattheten. En storm, en övergiven stuga. En hopplös kamp mot den inre naturen och omgivningens insikter. Bakom dagens dysterheter står regissören Rob Connolly som låter Kinnaman spela ut hela strulputteregistret. Unge Holland gör det också bra som den äldste av bröderna, vilken i början slits mellan bitterhet och medömkan mot Elliot. Och visst finns den där lilla strimman av just medömkan för Elliot även hos mig. I början. Nånstans tycker jag synd om alla, som hamnat i den här icke win-win situationen. Bäst i första hälften, sen mallas den in lite i standardfåran.

En bra film dock. En jobbig film. Ett svart drama.

avsnitt-61Fler funderingar och tankar om rullen hittar du i SoF-poddens avsnitt nr 61 där vi fnular vidare på Elliots förehavanden.

Apr 29 2016

Captain America: Civil War (2016)

Cap-posterHoppsan!
Skulle på The Cap-rulle men hamnade i en Avengers-film! Jamen lite så är känslan när jag nu goffar i mig del 3 i sagan om den rättrådige hjälten med skölden. Och här gäller det att hålla ögonen öppna, superhjälte-laguppställningen skojar du inte bort idag! Gamla rävar plus ett par nya ansikten! Ibland i så full fart att man knappt hinner se vad som händer!

Först de nya; Spider Man och Black Panther! Tjohoo, vad kul skrattar mitt barnsliga sinne. Speciellt den svarta pantern (Chadwick Boseman) ser ascool ut i sin svarta dräkt (klorna i handskarna!!!)! Och den tjattrande spindelgossen gör inte heller bort sig. Marvel tar hand om sin hemvändande hjälte på bästa sätt, och krattar vägen för kommande standalone-rullar. Fint så.

Annars är det bistra tider i hjältarnas vardag, myndigheterna vill begränsa ”de förädlades” möjligheter att bestämma var och hur och när de ingriper runt vårt klot. Alldeles för många civila förluster under våra hjältars rumble i de tidigare rullarna kräver dessa åtgäder. Allt enligt den nya utrikesministern Ross (William Hurt). Javisst, det är ju just han! Hulkens fiende. Iron Man-Tony (Robban Downey Jr) tycker det är en bra idé, men The Cap (Chris Evans) tokvägrar att skriva på ett fördrag som tar bort hjältarnas suveränitet. Och se där, en intern konflikt är faktum. Nu gäller det för de andra figurerna att välja sida, för eller emot?

Lite politik och moraliska frågor igen alltså. Vi såg det senast i Batman vs Superman, och här aktualiseras ämnet än en gång. Ny trend i Hollywood? Ifrågasätt dina hjältar?
Regibröderna Russo, Joe och Anthony, spelar på en säker spelplan. De har full koll på flowet och intrigerna. Och håll med om att det plötsligt känns konstigt att se Iron Man puckla på The Cap! Kompisarna! Eller Hawkeye-Clint Barton (Jeremy Renner) brottas ned av Black Widow (Scarlett Johansson). Nämen, va…liksom.

Men lugn, det finns andra bad guys i dagens rulle också. Förstås. Återigen, liksom i förra rullen, spelar (den rätt träige) Winter Soldiern Bucky Barnes (Sebastian Stan) något av en nyckelroll i dramat som utspelas. Ska de nån gång få ordning på röran med Bucky?!

Den som väntar på fräsig action av bästa CGI-märke behöver förstås icke förgås av längtan, 2 timmar och 27 minuter spills ut över bioduken och det är ett evigt pangande och tjoffande och splashande och smattrande och dånande! Bang för bucksen! No worries! Och som vanligt numera håller fighterna på liiite för länge.
Generalstoryn är superhjältekonflikten, gott så. Den något krystade subploten känns rejält blek i sammanhanget. Som att man inte bryr sig direkt.

Cap-pic

förstafemman på isen. eller är det andrafemman?

Oneliners slungas vid väl valda tillfällen, främst av Tony Stark, Falcon (Anthony Mackie), den nye spindelklättraren (Tom Holland) OCH min lilla (!) favvis som dyker upp igen…Ant-Man (Paul Rudd)!! Tjohoo! Kul!
Jaha, vilka har vi mer då? Jomen, det är ju lite War Machine (Don Cheadle), lite Vision (Paul Bettany), lite Scarlet Witch (Elisabeth Olsen). Alla måste de förr eller senare bestämma sig för vilket lag de vill spela i. Och varför.

En av årets stora filmer förstås. Den slår på trumman och kommer undan med det mesta. Stabil och budgetstinn. Det finns ett par små flaws (speltiden, utdragna fighter, blek subplot) som gör att The Winter Soldier-rullen fortfarande är den bästa filmen om The Cap. Kanske den bästa i hela Marvel-sagan om jag ska vara ärlig.

Dagens rulle är dock ingen besvikelse. Man får vad man väntat sig. Marvel-franchisen rullar på.
Och nu vill jag se mer Black Panther!
Ge mig! Direkt!

 

#34_logoI SoF-poddens avsnitt 34 lägger jag och Fiffi ut texten ännu mer om Marvelhjältarna och deras interna problem.