Etikettarkiv: Robert Downey Jr

Jul 11 2017

Spider-Man: Homecoming (2017)

122Jamen så kom han då hem till slut.
Efter sju resor rättighetshinder hittade den pigge spindelklättraren hem till MCU. Vi fick ju se en liiten glimt av honom redan i Cap´s förra rulle Civil War, men nu är det lite mer”på riktigt”.

Mannen som fått uppdraget att pytsa fram dagens hjälte är Jon Watts, som ju slog till med den lilla indie-thrillern Cop Car för två år sen. Och snubben tar direkt den rätta vinkeln! Struntar (tacksamt) i backstoryn om Peter Parker och kör istället på från här och nu. Parker liv som high school-kille (och nu känns han verkligen som en kille i skolan), Parkers liv som hjälte-wannabe, Parkers vardag som vigt tjattrande lustigkurre.

För första gången kanske en film-Spidey faktiskt känns som den serietidningsfigur jag lärde mig uppskatta för länge sedan. Tom Holland som Peter är inget annat än en liten fullträff. Men det kändes ju redan i hans debutinhopp hos Kaptenen förra året.

Vi får också en liten dos Iron Man i dagens äventyr. Smart av manuset att skriva in Robban Downey Jr. Det går ju liksom inte att tröttna på honom och hans oneliners, ytterst subjektiv åsikt såklart. Men likväl.
Dagens Marvel-uppvisning lyckas också med bedriften att hålla sig på den mer lättsamma sidan, sjunker inte ned i för seriös approach. Känns helt enkelt lite skojigare och lekfullare än på länge här inne hos MCU. Michael Keaton (klappertänderna!) får den delikata uppgiften att vara filmens skurk. Han känns sådär lagom ”skurkig” också. Egentligen en vanlig knegare som hittat ett (synnerligen) olagligt sätt att tjäna sina bucks. Keaton känns stabil. Kanske inte det färgstarkaste badasset i MCU, men å andra sidan kan det ibland vara skönt med fula fiskar som inte ska ha världsherravälde hela tiden.

Sjukt snygga effekter förstås när det hettar till med action. Watts tycks ha hittat en smutt liten balans i sin rulle. Manuset är lite småsmart och tar sin början i efterdyningarna av The Avengers (2012), men tar sedan sin egen lilla väg. Med då Robbans Iron-snubbe som sammanhållande länk. Vi får också tillbaka Marisa Tomei som den betydligt yngre versionen av Aunt May, en May med lite skön humor. Bästa sidekicksrollen har dock kanske Jacob Batalon som den nördige Ned (Dödsstjärnan i Lego!). Härlig komisk tajming.

Spidey_Iron

nya bästisar

Se detta var ju riktigt underhållande!
En kul och engagerande väg in i ”familjen” för den tjattrande nätkastaren. Framför allt det faktum att Jon Watts blandar ren serietidningsaction med lite knashumor tilltalar en annan. Nu är jag icke på något sätt ovän med någon av de tidigare rullarna om Spindelmannen, men visst är detta den mest lättillgängliga och skojfriska!

Rejält underhållande för stunden!
Det är sommar och jag är lättflörtad med betyget.

Aug 22 2016

Sommarklubben: Kiss Kiss Bang Bang (2005)

kiss_kiss_bang_bang_ver1Manusmannen Shane Black´s regidebut är inget annat än en mumsigt välsmakande karamell!

Det egna manuset virvlar runt i ett glittrigt Los Angeles och öser ut sköna scener i parti och minut. Dessutom låter Black rullens huvudperson, Harry Lockhart (Robert Downey Jr), vara filmens berättare på ett manér som bryter den fjärde väggen helt underbart roligt sätt! Ett lurigt trix som alltid är på gränsen, men här fixas biffen med den äran!

Harry, en simpel inbrottstjyv från New York, får via märkligt missförstånd chansen till att provfilma för en filmroll i Hollywood! Väl där dras han (återigen via märkliga missförstånd) in i en luguber och shady historia bland de rige i Tinseltown. Dessutom springer han på sin barndomsvän, snygga Harmony (Michelle Monaghan), och den buttre privatdeckaren ”Gay” Perry (Val Kilmer). Downey Jr och Kilmer passar galet smutt ihop och kastar vassa repliker mot varandra. Monaghan glider liksom med på köpet med sin energi och envishet. Trivsamt!

Black har en härlig känsla för tempo och snabba repliker. Här få han dessutom chansen att ta ut svängarna kanske lite mer än han gjort med tex Dödligt Vapen-rullarna. Humorn är tuffare, våldet lite råare, känslan lite ”vuxnare”. Regissören har sagt att han läste ett antal Raymond Chandler-deckare för att komma i stämning inför sitt nedplitande av manus för rullen…och det märks. På ett mycket bra sätt! Detta toppat med en del rena humorscener gör den här rullen till en assnygg förövning till Blacks alster The Nice Guys 2016!

Snurriga turer, tuffa typer och lite av en svunnen noir-känsla!
Plus humorn!

Fulspel i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

 

Apr 29 2016

Captain America: Civil War (2016)

Cap-posterHoppsan!
Skulle på The Cap-rulle men hamnade i en Avengers-film! Jamen lite så är känslan när jag nu goffar i mig del 3 i sagan om den rättrådige hjälten med skölden. Och här gäller det att hålla ögonen öppna, superhjälte-laguppställningen skojar du inte bort idag! Gamla rävar plus ett par nya ansikten! Ibland i så full fart att man knappt hinner se vad som händer!

Först de nya; Spider Man och Black Panther! Tjohoo, vad kul skrattar mitt barnsliga sinne. Speciellt den svarta pantern (Chadwick Boseman) ser ascool ut i sin svarta dräkt (klorna i handskarna!!!)! Och den tjattrande spindelgossen gör inte heller bort sig. Marvel tar hand om sin hemvändande hjälte på bästa sätt, och krattar vägen för kommande standalone-rullar. Fint så.

Annars är det bistra tider i hjältarnas vardag, myndigheterna vill begränsa ”de förädlades” möjligheter att bestämma var och hur och när de ingriper runt vårt klot. Alldeles för många civila förluster under våra hjältars rumble i de tidigare rullarna kräver dessa åtgäder. Allt enligt den nya utrikesministern Ross (William Hurt). Javisst, det är ju just han! Hulkens fiende. Iron Man-Tony (Robban Downey Jr) tycker det är en bra idé, men The Cap (Chris Evans) tokvägrar att skriva på ett fördrag som tar bort hjältarnas suveränitet. Och se där, en intern konflikt är faktum. Nu gäller det för de andra figurerna att välja sida, för eller emot?

Lite politik och moraliska frågor igen alltså. Vi såg det senast i Batman vs Superman, och här aktualiseras ämnet än en gång. Ny trend i Hollywood? Ifrågasätt dina hjältar?
Regibröderna Russo, Joe och Anthony, spelar på en säker spelplan. De har full koll på flowet och intrigerna. Och håll med om att det plötsligt känns konstigt att se Iron Man puckla på The Cap! Kompisarna! Eller Hawkeye-Clint Barton (Jeremy Renner) brottas ned av Black Widow (Scarlett Johansson). Nämen, va…liksom.

Men lugn, det finns andra bad guys i dagens rulle också. Förstås. Återigen, liksom i förra rullen, spelar (den rätt träige) Winter Soldiern Bucky Barnes (Sebastian Stan) något av en nyckelroll i dramat som utspelas. Ska de nån gång få ordning på röran med Bucky?!

Den som väntar på fräsig action av bästa CGI-märke behöver förstås icke förgås av längtan, 2 timmar och 27 minuter spills ut över bioduken och det är ett evigt pangande och tjoffande och splashande och smattrande och dånande! Bang för bucksen! No worries! Och som vanligt numera håller fighterna på liiite för länge.
Generalstoryn är superhjältekonflikten, gott så. Den något krystade subploten känns rejält blek i sammanhanget. Som att man inte bryr sig direkt.

Cap-pic

förstafemman på isen. eller är det andrafemman?

Oneliners slungas vid väl valda tillfällen, främst av Tony Stark, Falcon (Anthony Mackie), den nye spindelklättraren (Tom Holland) OCH min lilla (!) favvis som dyker upp igen…Ant-Man (Paul Rudd)!! Tjohoo! Kul!
Jaha, vilka har vi mer då? Jomen, det är ju lite War Machine (Don Cheadle), lite Vision (Paul Bettany), lite Scarlet Witch (Elisabeth Olsen). Alla måste de förr eller senare bestämma sig för vilket lag de vill spela i. Och varför.

En av årets stora filmer förstås. Den slår på trumman och kommer undan med det mesta. Stabil och budgetstinn. Det finns ett par små flaws (speltiden, utdragna fighter, blek subplot) som gör att The Winter Soldier-rullen fortfarande är den bästa filmen om The Cap. Kanske den bästa i hela Marvel-sagan om jag ska vara ärlig.

Dagens rulle är dock ingen besvikelse. Man får vad man väntat sig. Marvel-franchisen rullar på.
Och nu vill jag se mer Black Panther!
Ge mig! Direkt!

 

#34_logoI SoF-poddens avsnitt 34 lägger jag och Fiffi ut texten ännu mer om Marvelhjältarna och deras interna problem.

Apr 24 2015

Avengers: Age of Ultron (2015)

0001_avengers2_posterVi är överens om en sak i bilen hem.
Hulken är den råaste, tuffaste och mest badassiga superhjälten av dem alla.
Han låter de andra stå för tänket, strategin och finliret. Den gröne besten har bara två upggifter; att vara så förbannad man bara kan bli…och ta hand om buset!

I övrigt är det ”Hello again” till de superhjältar vi nu lärt känna i 10+ filmer från Marvels märkliga värld.
Och det börjar utan krusiduller. Direkt. Pang på bara. Effektmaskinen från Hollywood spottar ur sig de krämigaste och färggladaste CGI-galenskaperna som krävs. Så pass att skådisar och vissa delar av storyn liksom helt hamnar i skymundan då och då. Men vad fan, det är ju förväntad full fart från herr Joss Whedon som vet var han har sina hjältar. Och visst, det finns en jädrans cool scen några minuter in i filmen då kameran i ett svep ”hoppar” från hjälte till hjälte för att sedan under någon sekund ”frysa till” och fånga in dem alla på språng! Sådana små scener gillar jag verkligen, som en liten extra välsmakande karamell i den stora gottepåsen.

Annars är det inga större nymodigheter som bjuds. Vi vet ju liksom vad som väntar. Frågan är bara i vilken form det kommer. Nu är det vår vän Tony Stark som efter inledningen inte kan hålla fingrar borta från syltburken, vilket resulterar i att dagens motståndare gör entré på spelplanen; Ultron.
En riktigt svintaskig mördarrobot som dessutom klädsamt nog försetts med James Spaders röst. Nice.

Rätt mycket att styra upp för våra hjältar med andra ord.
Och idag får vi nytillskott i skaran också, Scarlet Witch och Quicksilver…där Elisabeth Olsen funkar kanoners som Scarlet och Aaron Taylor-Johnson mest ser ut som en östtysk dopad idrottsman. Här kommer dom som syskonpar med en märklig backstory, för egentligen är dom ju barn till allas vår gamle bäver Magneto…eller!? Jaja, man ska väl inte fundera för mycket när man glor på sådana här filmer.

Whedon fördelar screentiden rättvist mellan skådisarna och alla får chansen att skina lite i glansen. De försöker sig till och med på att ”varva ned” lite och vara som människor mest…vilket funkar sådär. När storyn för en stund ska lägga over-the-top-känslan åt sidan och bli en ”vanlig” film går plötsligt tempot ned. Turligt nog växlar Whedon och gänget upp igen lagom till den bombastiska finalen som självklart innehåller ALLT som en sådan här rulle ska innehålla!

Rullen är dock på tok för lång, det är min känsla direkt när eftertexterna börjar rulla. Den hade gott kunnat trimmas ned till tvåtimmars-strecket istället för de mastiga 2.20 som spektaklet klockas in på nu.

AOU17

inte bara superhjältar…dessutom spekulerande snillen!

Var hela Avengers-konceptet väljer att ta vägen nu, efter detta äventyr, ska bli mycket intressant att se. Slutet lovar dock gott, och vem som än tar över regipinnen efter Joss Whedon har en rätt rolig väg att börja vandra på. Här torde finnas gott om olika riktningar att ta. Först dock såklart en drös olika stand-alone-filmer som ska matas ut till oss under de kommande åren. Här finns med andra ord fler godsaker att se fram emot.

På nåt sätt känner man sig som kompis nu med Scarlett Johansson, Robert Downey Jr., Chris Hemsworth, Mark Ruffalo, Chris Evans och Jeremy Renner. Kompisgänget som drar in och ställer till med lite festligheter. Värda att hänga med när tillfälle bjuds.

Första rullen om gänget var lite bättre tycker jag.
DET kan å andra sidan bero på nyhetens behag. Vem vet? Här vet jag EXAKT vad jag kommer få, och det är liksom bara att checka av listan. Om du som jag gillar hjältarna från Marvel blir du naturligtvis inte besviken på något sätt. Det är en också en sorts trygghet.

Som en av de där goda karamellerna man plockat åt sig innan filmen för att man vet att man kommer tycka om den.

Men visst behöver Hulken en ny och fräsch egen film nu snart!?

Har du missat vad tex Scarlet Fiffi tyckte om hjältegänget läser du det här.

Dessutom har nu också Hawkeye Jojje, Black Sofia och Iron Henke inkommit med sina tyckanden!

Feb 24 2015

The Judge (2014)

Damn, vad jag gillar Robert Downey Jr.
Han har en karisma, en närvaro, en aura som alltid är intressant och oberäknelig. Att snubben har sina mörka år bakom sig, med drogproblem och annat skit, är väl för väl. Nu är det dags att skörda hem framgångar på en stor talang istället.

Här en bit från den ytligare Stark-figuren hos Marvel.
Hank Palmer (Downey) är en sån där sliskig försvarsdvokat man vänder sig till om man vill ha resultat. Skitsamma om det är moralisk rätt eller inte.
Palmers bästa vänner är framgång och pengar. Priset är ett äktenskap som håller på att gå åt skogen, en dotter han ser för lite av, plus ett förflutet med uppväxt i den lilla lantishålan han gör allt för att förtränga.

Ett oväntat samtal från hemstaden och beskedet att hans mamma gått bort kommer dock att ändra på det mesta i Palmers tillvaro.

Tillbaka i hemstaden blir det till att konfrontera det förflutna. Där finns bröderna Glen (Vincent D´Onofrio) och Dale (Jeremy Strong), de som blev kvar…men framför allt pappan Joseph (Robert Duvall), traktens obestridlige lagman och domare. En auktoritet som man gör bäst i att inte komma ihop sig med. Hank planerar att bara stanna över begravningen och inte gå in clinch med det buttre fadern, men det skiter sig såklart. Att de två har en beef av nåt slag med varandra är uppenbart. Inte blir det bättre av att den gamle domaren plötsligt blir anklagad för mord! Precis när Hank skulle lämna sitt förflutna bakom sig än en gång.
Blod är nu som bekant tjockare än vatten och Hank får snart tillfälle att utöva sitt yrke när det gäller att rentvå fadern. Om han nu är oskyldig…?

den gamle lagvrängaren vs den yngre

Dagens regissör, David Dobkin, har tidigare mest satsat på lättviktigt i komedifacket (Wedding Crashers, Shanghai Knights) men slår här på stortrumman med ansträngda familjerelationer, drama, ånger och botgörelser. Spelet står mest mellan Downey Jr. och Duvall när det gäller son/far-konflikter. Gamla hemligheter luftas och rådbråkas. Varför lämnade Hank sin familj? Vad handlar konflikten med fadern om? Och vad har gamle Joseph för demoner han behöver möta?

Är det en thriller? Nja, mer ett drama, en murrig story om att hantera familjen, minnen, händelser och grejer som man liksom inte bara sopar under mattan sådär. Duvall spelar som vanligt mästerligt och den gamle räven har ett par makalöst bra scener där han lämnar ut sig fullständigt. Downey Jr. matchar honom mycket bra. Han behöver sådana här allvarligare roller då och då för att verkligen få visa vilken jäkla bra skådis han är! Alltid underskattade Vincent D´Onofrio gör också bra ifrån sig som den lite plågade storebrodern. Han som blev kvar i den lilla staden och fick hantera familjen som Hank lämnade. Alltid sevärda (med för lite speltid!) Vera Farmiga gör en gammal flickvän till Hank och Billy Bob Thornton dyker upp som slimmad och ganska profillös åklagare när det drar ihop sig. Men det är väl så det ska vara här. Fokus ligger på Duvall och Downey Jr.

En mycket bra film blir det också.
Om konsten att försonas och förlåta. Storyn växer allteftersom detaljer ur det förflutna dyker upp även för mig som tittar.
Mixen av familjedrama och lite rättegångsthriller gör sig riktigt bra i det här formatet. Engagerande ända in till eftertexterna!

Nov 3 2014

Chef (2014)

chef_posterIbland ramlar de på en.
De där filmerna som genast försätter dig på det goaste humör du kan tänka dig. Som liksom bara vill finnas där som en god liten vän för stunden.
Precis som här. Damn vad jag gillar den här rullen!

Den JOVIALISKE Jon Favreau, mannen bakom Iron Man-rullarna och Cowboys and Aliens, bestämde sig kanske för att nu fick det vara nog med pang-explosions-filmer för en stund.
Istället satte han sig ned och knåpade ihop dagens SIMPLA men ack så UNDERHÅLLANDE historia om kocken Carl (Favreau själv) som harvar runt på en restaurang där han aldrig får visa vad han går för när det gäller kreativitet och fantasi. Ställets ägare (Dustin Hoffman) sejfar hellre och kör på beprövad (men TRÅKIG) meny. En dag tappar Carl det helt, kommer ihop sig med bossen och bara drar från stället. Skild, med en son som han borde umgås mer med, gäller det nu att hitta en lösning på livspusslet. Kanske han ändå skulle ta en närmare titt på den där idén om att äga en foodtruck som hans ex-fru tjatat på honom om? Att komponera ihop lite kulinariska mackor att kränga…? Under en roadtrip från Florida till Kalifornien.

supermacka komponeras

Rent manusmässigt måste det här vara en av de mest fantasilösa storys som fått grönt ljus i drömfabriken.
Vi får inga dramatiska världsomvälvande händelser, ingen dör, alla mår bara så bra som de framställs i filmen och alla, i stort sett alla, har bara goda saker att säga. Nästan så man sitter och väntar på att nu kommer nog nåt jävligt att hända ändå…men nej! Och kanske är det helt enkelt så att det är just det som filmen bygger på. Att det ska vara en stunds feelgood rakt av! Att Favreau gillar mat råder ingen som helst tvekan om! Dessutom har han fått med sig ett gäng kompisar på resan i småroller; Scarlett Johansson, John Leguizamo, Oliver Platt, Robert Downey Jr. och Bobby Cannavale. Plus en jädra massa go musik!

Att man sen också blir ashungrig när man sett filmen är ju bara lite skön bonus!

Jul 2 2014

Flmr vs filmåret 2008!

Listmanin fortsätter!
Bring it on!

Här 10 rullar som gick hem allra bäst i Flmrs klubbhus när man börjar studera detta nådens år under lupp.

Var 2008 dramats år? Kanske.
Här hittas förtvivlan i äktenskapet, en intellektuell boxningsmatch med ord, kärlekens problematik när livet självt kör med konstiga spelregler.
Men vänta, det fanns ju rätt roliga galenskaper också!
Liksom ett par sedvanliga actionstänkare.
Tja, året var nog som de flesta andra….rätt bra ändå! (okej,kanske inte riktigt ALLA år..men ändå.)

Studera listan nedan.
Ta dig för pannan.
Tjoa när du upptäcker samma smak.
Humma tveksamt.
Nicka i tyst samförstånd.

Men framför allt; kommentera som en dåre.
Ris och Ros och Jaha.

Såja, vad sägs om dagens cocktail från Casa Flmr:

***********************

10. Iron Man

Robban D Jr slogs framför allt med Bat-Bale om att slå sig in på listan från avdelningen superhjältar. Vår man Rob vinner på skönare humor, en tjommigare rulle som inte känns lika skitnödig, mer underhållande än dyster och otroligt snygg i sitt utförande. Riktigt njutbar karamell från Marvel detta år!

 9. Wall-E

Ibland får Disney och Pixar till dom där häpnadsväckande rullarna som tar både vuxna och små skitar med storm. Precis som här! Det går inte att värja sig mot vår lille robotvän i dagens ganska starka dystopi. Som vanligt lyckas Disneyjätten förklä allvarligheter i finfin kostym. Sagolikt snyggt gjort dessutom!

8. Burn After Reading

Har John Malkovich varit roligare!? Har Brad Pitt varit töntigare!? Har George Clooney varit mer besatt och mystisk!? Tveksamt! Och allt detta i en av bröderna Coens absolut bästa knasrullar. Den svarta humorn är obetalbar. Jag flinar bara jag tänker på storyn.
En bagatell med oerhört god eftersmak!

7. Taken

Året då granitmannen Liam Neeson åkte till Europa och gjorde processen kort med trafficking-badasses! Love it! Här vill man verkligen inte att skurksen ska få se nästa dag. Neeson gör mig inte besviken. Att han jagar sin kidnappade dotter förstärker förstås bara känslorna. I grunden en ordinär actionrulle som växer skyhögt tack vare Neeson och det bistra ämnet.

6. Dumpad

Älskar Jason Segel i HIMYM! Ge dåren en egen film och lyckan som tittare är total!
Skrattar så jag gråter ibland när jag ser den här. Och lider lite med vår grabb. Osviklig komisk tajming. Och Russell Brand! Fy fasen vad bra han är här! Snacka om felval på semestern när gråtpellen Peter (Segal) ska försöka glömma att han blivit dumpad. Feelgood…TROTS ämnet.

5. Australia

Jag hävdar ju bestämt att Nicole Kidman är asbra i vilken film hon än dyker upp i, att Hugh Jackman är oerhört lätt att få en bromance på, att Australien är ett land som fascinerar…trots sitt bistra förflutna som nation,….och att Baz Luhrmann är en av de mest spännande visuella regissörer jag känner till!
Här får man allt i lyxförpackning. Plus romantik.
Kanoners!

4. Den andra systern Boleyn

Engelsk historia skojar man inte bort! Rävspel, drama, romantik, spänning, kostymer, känslor! Den här rackarn växte för varje minut jag tittade! Verklighetsbaserad..javisst…med lite hittepå förstås. Det blir ju om än mer intressantare då. Känsloladdade intriger från engelska historieboken när den är som bäst! Natalie Portman, Scarlett Johansson och Eric Bana. Vilken trekant!

3. Frost/Nixon

”Som en verbal boxningsmatch” sade någon om den här rullen som bygger på en pjäs…som bygger på händelserna runt ett av de största tv-eventen på 70-talet. Avsatte presidenten Nixon skulle försöka få upprättelse och berätta sin historia för programledaren David Frost. Som i sin tur hade ett par ess i rockärmen att spela ut. Fräsigt drama som blir mer och mer spännande för varje minut filmen rullar på. Jag älskar dessa dialogtäta dramer! Michael Sheen och Frank Langella är gigantiska! Ron Howard regisserar! Gött!

2. Revolutionary Road

Har man inte haft ont i magen av besvärligheter i förhållande, äktenskap eller andra relationer får man det garanterat här, fast det är på film. Det värsta är att man vill att det ska lyckas för det unga paret Leo DiCaprio och Kate Winslet i femtiotalets USA. Herregud, de har ju så många drömmar! Vad kan gå fel? Allt visar det sig.
Tung regi och bräckliga känslor i bild av esset Sam Mendes. Asbra film.

1. Benjamin Buttons otroliga liv

Vad är det som gör att den här rullen sitter som en smäck i mitt hjärta!?
Fan vet. Och egentligen är det kanske skit samma VARFÖR? Den bara hugger sig fast där. Känslorna, humorn, fantasin, det märkliga livet. Den fina kärleken, den tragiska kärleken. Brad Pitt på topphumör, regissören David Fincher som målar upp en udda men nästan episk berättelse. Glömde jag nån…? Visst ja….CATE BLANCHETT!!
Filmen jag älskade mest från 2008.

övrigt: 

Honorable mentions: In Bruges, The Dark Knight, Cloverfield, Appaloosa, Pineapple Express (!),The Reader, The Wrestler.

Snedkörningarna: Indy 4 (tyvärr), Quantum of Solace (ännu mer tyvärr)

2008!
Ännu ett toppår!

*********

Vad har vi nu på året i bloggosfären? Check it out! Leta gärna efter överlappar, sånt är alltid kul!

 

 

Sep 6 2012

The Avengers (2012)

Världen behöver sina hittepåsuperhjältar. Fenomenet vi kan samlas runt, de som gör det omöjliga möjligt, de som i slutändan alltid vet att skilja det rätta från det feliga. Vägarna dit kan vara mer än snåriga, men vi kan alltid lita på att de kommer ur det hela på ett eller annat sätt.

Filmvärlden behöver också sina superhjältar, inte minst visar  Hollywoods sprängfulla kassakistor på detta faktum. Och frågan är om man inte kört med det mest smarta tillvägagångssättet någonsin vad gäller att producera fram superhjältefilmer. Från fyra helt egna standalone-filmer, fast med djup förankring i vad som komma skall, har nu alltså Marvels superduperkamrater samlats i en och samma film. I en riktig fyrverkeripjäs och urladdning signerad Joss Whedon.

Ni vet ju redan vid det laget på året vad allt handlar om. Låt mig därför istället bara nämna några små saker som gör att jag tycker om den här filmen; att se dagens visuella galenskaper är som att bli tonåring igen och läsa sina gamla seriemagasin (ja..jag är så gammal att jag skriver just seriemagasin!), det finns en sekvens i filmen som slår allt annat med hästlängder…när de fyra hjältarna står tillsammans på gatan mitt stridslarmet och liksom förbereder sig för den sista urladdningen. Just den scenen säger kanske allt om vad det här handlar om.

Whedon är så pass smart att han inte försöker sig på att införa några nya grepp i myterna, istället omfamnar han idén om att det är fyra rätt kiviga egon som nu måste samlas för ett samarbete. Det tjafsas och tråkas och bits ifrån, men alla har naturligtvis det goda hjärtat längst in. Alla får också sin beskärda del i rampljuset, mycket snyggt balanserat av Whedon och som också gör att det blir ett härligt flyt i filmen när den hoppar från hjälte till hjälte. Till och med de lite mer jordnära Scarlett Johansson och Jeremy Renner får här chansen att briljera ihop med dagens lätt annorlunda laguppställning på hjältesidan.

så ska en lagbild se ut!

För motståndet står alltså den sluge Loke med långväga invasionskompisar. Helt i linje med serietidningstänket där allt är möjligt och man aldrig ska stanna upp och fundera på vare sig logik eller andra petitesser. I ärlighetens namn kanske dagens storyupplägg inte känns sådär jätteupphetsande i manuspärmen, mer som en snygg ursäkt för att regissör Joss ska få komma fram till den punkt där han kan släppa loss megamayhem på gatorna och pumpa in så mycket grann visuell action så det räcker både till en och två omtittningar. För action blir det, cgi och greenscreens och en sjujävla massa miljoners nedplöjda i projektet. Skyskrapor raseras, asfalten flyger all världens väg, broar blir historia och det är fan och hans moster. Helt i Transformers-style med andra ord…MEN…där just de tilltagen till slut blev rejält påfrestande och rent långtråkiga i Cirkus Bay…blir Whedons final bara underhållande, störtkul, uppfriskande och njutbar i all sin fånighet.

Samling runt pumpen för alla skådisarna och det känns faktiskt som de haft jädrans kul vid inspelningen också. Klarast av dem alla lyser såklart Robert Downey Jr som står lite över alla andra. Evans, Hemsworth och Mark Ruffalo bidrar med sidekickandet precis som det anstår en vältrimmad ensemble..och extraplus ska också delas ut för att man väljer att kalla in Gwyneth Paltrow och Stellan Skarsgård i sina små men inte obetydliga roller. Tom Hiddleston får nu utveckla sin skurkfigur lite mer än i Thor, tar chansen och blir som person en rätt ok första utmaning för det här hjältegänget. Den som istället möjligen hamnar utanför är Samuel L Jackson´s Nick Fury som mest känns inknöad per konstruerad ansträngning för att man just ska ha karaktären Fury med. När han väl samlat ihop sina gubbs blir de ju mer som ett självspelande piano. Nå, han får säkert mer av filmrutorna i kommande äventyr. Slutligen har de också äntligen fått ordning på den store, gröne, arge killen. Nu ser han riktig serietidningsvänlig ut han också! Muntert!

The Avengers är såklart genomtrevligt sällskap till chipsen och dippen. Nördkäckt och actionvänligt med apsnygga effekter i varenda filmruta. Inget mästerverk men toppklass i sin genre med ett störtenkelt upplägg och inga konstiga sidospår. Inget djuplodande, mer en färgsprakande bagatell att gilla för stunden. Lättsmält och klädd i en snajdig kostym som passar perfekt för den här versionen av Roliga Timmen. Den sista stjärnan åker med bara för att filmen får mig på gott humör!

Apr 24 2012

Sherlock Holmes: A Game of Shadows (2011)

Se där ja, ett nytt fall för den mästerlige detektiven med det ofelbara självförtroendet och de prövade vännerna i nöd.
Spetsat med lite lagom torr humor och slutligen försedd med en glassigt modern visuell yta.

När Guy Ritchie återigen tar sig an Holmes och Watson sker det med samma karusellaktiga kaos MTV-style som presenterades förra gången. Och, ska man nu vara riktigt ärlig är det faktiskt mest som förra gången. Både på gott och ont.

På plussidan räknar jag in att både Robert Downey Jr. och Jude Law känns hemmastadda och lite skönt behagliga i sina roller, det tjafsas och vitsas till höger och vänster och flytet i historien känns rätt friskt.

På den ansträngda sidan noterar den gnällige att det är en anmärkningsvärt rörig story som rullas upp, bara mest pang på i stort sett. Den här gången utmanas så äntligen (kan man nog tycka) Holmes sinne av den skönt självgode ärkeskurken Moriarty (Jared Harris) som mest tycks vilja starta krig och helst dra in hela världen i det…detta nådens år 1891. Läge för Holmes och Watson att anstränga sig lite extra alltså. Vilket de gör, och historien flänger runt Europa likt ett Bond-filmsupplägg, med sedvanliga tillhörande snitsigt koreograferade actionscener.

Men som sagt, rörigt och möjligen lite oengagerande som story. Dessutom vore det ju inte alls så väldigt hemskt av regissör Ritchie om han lade undan sina patenterade slowmo-actionsekvenser där bild och ljud ska frysas i tid och otid. Been there, done that liksom. Eller som min medåskådare för kvällen, mitt hjärtas dam, snyggt uttryckte det; ”det där såg vi väl i Matrix va….?”

snygg kombo: vals och stakeout på samma gång!

Noomi Rapace då frågar du kanske? Tja, jo..hon finns där i en roll spelandes tredjefiolen och kan väl liksom inte misslyckas med det hon gör. Inget extravagant och ingen prestation som standalone skulle vara grunden till några nya tunga roller. Svårt att misslyckas i en popcornfilm liksom där effekterna och det visuella utklassar skådespeleriandet 8 gånger av 10.

Nåväl, trots dessa knorranden om viss rörighet och ett slut som känns lite antiklimax, är det ganska trivsamt hela vägen de dryga två timmarna. Som uppföljare helt okej och rätt kul att vila ögonen på. Ritchie fick till sitt recept förra gången och levererar ännu en dos här. Downey Jr. gör det mesta rätt med sina filmgubbar nu tycks det, och efter det här återstår väl att se om den gode Holmes dyker upp en tredje gång…(som om det skulle vara ett påstående med höga odds…)

Sherlock Holmes: A Game of Shadows vilar tryggt på återanvänd snygg stil och rappt tempo plus skådisar som rutinerat lyckas dölja en ganska blek, rörig och tunn historia. Ett trevligt och underhållande  tidsfördriv dock med fartiga sekvenser och småkul humor…men man kanske ska hålla här? Trots allt. Den tredje stjärnan svajar lite.

Aug 23 2011

Iron Man (2008)

Helt plötsligt fick jag bara en enorm lust att se om den här filmen.

Kanske beror det på att det tycks avhandlas väldigt mycket filmer om superhjältar för tillfället.
Hollywood har uppenbarligen snöat in rätt hårt på den genren igen och Marvel Studios tillhör väl förmodligen de som gnuggar händerna av förtjusning när chansen till ökat flöde i kassakistorna infinner sig.

Å andra sidan kanske mitt plötsliga superhjältesug berodde på att jag fick syn på en sparbössa på en av ungarnas rum där just ett antal Marvel-hjältar prydde sidorna, med bla den karaktäristiska Iron Man-masken i blickfånget…

Skit samma egentligen, dock kan man konstatera att det här är en väldigt bra överföring av seriefigur till filmmediet. Mest beroende på Robert Downey Jr som tycks fullständigt lysande i rollen som den ironiske, vitsige och playboyaktige vapenmogulen Tony Stark vilken kommer på bättre tankar efter påtvingad fångenskap i öknen och möte med en man som räddat livet på honom.

Robban fixar och trixar

Filmen lyckas faktiskt med konststycket att vara både tramsigt underhållande och avlossa ett par väl valda samhällsåskådningar mitt i effektfyrverkeriet. Actionsekvenserna känns top notch och regissören Jon Favreau har hittat en perfekt balans mellan ren serietidningsunderhållning och mer vuxen livsåskådning. Storyn blir aldrig jolmig eller jönsig, Stark går från ytlig playboy till en man som uppenbarligen vill byta livsstil till något bättre, och det känns inte alls påklistrat moraliskt så det stör. Naturligtvis har han en liten plan, som dock inte gillas av alla, allra minst av hans kollega Obadiah Stane (Jeff Bridges).

Förutom Downey Jr känns skådespeleriet som hämtat från ett riktigt fint smörgåsbord. Gwyneth Paltrow gör snygga sidekicken Pepper Potts riktigt underhållande, och den outtalade romansen som spirar mellan henne och Tony känns lite lagom putslustig och har en smygande mysfaktor som tilltalar. Jeff Bridges lägger allvaret åt sidan och får stila som badass med rakad skalle och skönt skägg och det känns också lite mysigt av bara farten sådär.

Iron Man underhåller hela vägen. Ja faktiskt. Den blandar snygg effektfull cgi-action med aningens allvarsamhet som dock varken drunknar eller blir larvig i den mustiga kompotten som bjuds. Se där, ett omtag i dvd-spelaren som lämnade en riktigt god eftersmak!

Och vad som tycktes om den obligatoriska uppföljaren kan läsas här.

“I’ve never really had a taste for this kind of thing, but I must admit I’m deeply enjoying the suit!”

Feb 15 2011

Due Date (2010)

En av mina absoluta favoriter från 80-talet är ”Raka spåret till Chicago” av geniet och den alltför tidigt bortgångne John Hughes, i vilken den oklanderlige affärsmannen Steve Martin hade stora problem med att ta sig hem till familjen lagom till Thanksgiving.

I en sirlig röra av tåg- och bilåkande fick han dras med den kufiske John Candy och det var hela tiden upplagt för konflikter av det komiska slaget. Allt med en liten touch av godhet och självrannsakan och som naturligtvis ledde fram till ett trivsamt slut.

Är nu detta månne 2000-talets svar på denna komedipärla från när det begav sig? Ja kanske. Möjligen lite grann. Aningen.
Peter Highman (Robert Downey Jr.) är affärsmannen på resa som har bråttom hem tvärs över landet till en höggravid fru (Michelle Monaghan) som ska föda när som helst. Peter har tänkt sig en lugn färd ut till flygplatsen och sedan en lika lugn resa hem. Detta sker naturligtvis inte och efter ett antal olyckliga incidenter har han plötsligt hamnat på flygbolagens svarta lista och får icke på några grunder beträda ett flygplan inom den närmaste tiden.

Räddaren i nöden (men tillika den som orsakat Peters prekära situation) heter Ethan (Zack Galifianakis) och är en högst irriterande figur (misstänkt lik John Candy till sätt och utseende), men ändock den som erbjuder sig att ge Peter lift i en hyrbil hem till Kalifornien. I brist på andra lösningar, och en tappad plånbok, accepterar Peter förslaget och finner sig därmed på en sällsamt (o)lustig bilfärd västerut.

Det är en road movie av det lättare slaget. Upplagt för sedvanliga skämt och missförstånd när de två huvudfigurerna naturligtvis är varandras motsatser. Historien rullar på i makligt tempo, hetsig dialog varvas med en del småkul scener, där framför allt Downey Jr. för det mesta råkar illa ut och hans image får sig ett par rejäla törnar. Ethan är en kuf, en sådan där kuf som man egentligen bara ser på film. Och som man dessutom vet har ett gott hjärta och vill väl, fast det till en början mest blir irriterande fel.

Todd Phillips som också gjort den sköna ”Baksmällan” har till synes tagit ett steg bakåt och det känns inte som samma bitska humor som i föregångaren. Även om Galifianakis gör en liknande kuf här blir det inte lika vilt och respektlöst. Mer en komedi av standardmått, låt vara med en del udda inslag. Historien rullar på och lider stundtals av det gamla hederliga syndromet som alla komedier har en tendens att hamna i; fokuset försvinner i takt med att filmerna tappar lite fart. Här är det bäst i början, när storyn känns som fräschast.

Ingen skugga dock över Downey Jr. eller Galifianakis (att jag lyckats skriva detta namn tre gånger utan att snubbla på bokstaveringen är en bedrift) insatser. De gör precis vad de ska och jag har svårt att stå emot de båda herrarnas charm i största allmänhet. Mindre inhopp av Jamie Foxx, Monaghan och Juliette Lewis ger lite krydda åt denna duohistoria, som naturligtvis har ett gott hjärta i  grunden.

Due Date genererar småskratt och skrockande i soffan när jag tar del av dessa herrars äventyr genom USA. Simplare humor varvas med aningens allvarsamma tankar och en och annan galen actionscen som bryter av enligt modellen: den ”normale” Peter råkar ut för situationer som ”knäppgöken” Ethan verkar dras till på löpande band . Ingen att höja på ögonbrynen för, men lite kul för stunden. Att behöva ägna någon tid åt att räkna ut hur det ska sluta är ganska onödigt, det här är ju ändå en historia som håller sig inom den förutbestämda mallen även om den försöker sig på att vara lite rebellisk då och då.
Tja…hygglig och helt ok är väl de rätta orden vad gäller omdömet.

Okt 22 2010

Iron Man 2 (2010)

Ok. Fortfarande lika visuell läcker, fortfarande lika vitsig huvudperson, fortfarande lika over-the-top-berättad.
Men, inte lika bra som sin föregångare vad gäller storyn som helhet. Regissör  Jon Favreau tar inga risker, satsar på de säkra kort han har till sitt förfogande och låter således Tony Stark och co komma tillbaka i en story som egentligen blir två på en gång. I den ena brottas Stark med sin egen hälsa och trycket från myndigheterna som vill att han överlämnar Iron Man-teknologin till dem. I den andra storyn handlar det om ren hämnd när den överspelande (men alltid sevärde) Mickey Rourke som galen ryss lägger sig i händelseutvecklingarna för att kvitta en gammal oförätt.

Precis som i föregångaren verkar Favreau ha sinne för Robert Downey Jr.:s snabba käft och slagkraftiga punchlines, och låter honom fortsätta i samma stil här till visst besvär för hans trogna assistent Pepper (Gwyneth Paltrow) som också den här gången får riktigt mycket mer att stå i. Nya i rollistan är, förutom Rourke, Scarlett Johansson, Don Cheadle som ny sidekick, Sam Rockwell som rätt skön bad guy och självaste Sam L. Jackson vilkens karaktär är en rent skamlös (men underhållande) promotion inför dennes större roll i den  kommande filmen om Avengers.

Det manuset har förlorat i kraft sedan förra gången vill man uppenbarligen ta igen på digitala effekter och därför blir sista tredjedelen också lite farligt nära en ganska sövande upplevelse av (förvisso snygga) sömlösa actioneffekter utan speciellt mycket hjärta och känsla. Så pass långt gånget i filmen har också Stark själv hunnit genomgå ett antal faser, från rent obstinat, sunkig och rejält ur gängorna och tillbaka till en rättskaffens man som naturligtvis kommer till sans en gång för alla. The bad guys oskadliggjorda med lite goda kamraters hjälp och Iron Man-ettiketten återupprättad. Alla glada och nöjda.

pyssel och trix!

Iron Man 2 bjuder precis vad som väntas. Inga nya infallsvinklar. Inga nya fräscha vägar i manuset, här stannar vi på den beprövade vägen till sköna dollars i kassakistan. Det blir helt enkelt lite mer av varan från förra gången. Fast lite sämre. Men ändå underhållande i all sin ytlighet, och filmen lever skyhögt på Robert Downey Jr:s osvikliga talang att leverera sköna repliker i tid och otid. Fortsatt beröm också till Favreaus blick för snygga bilder kombinerat med ett tufft soundtrack.

 

Jul 12 2010

Sherlock Holmes (2009)

Synnerligen underhållande och tokgalet lättsamt när Guy Ritchie ger sig på att tolka den gamla legendariska romanhjälten. Borta är det stela överspelet från 40-talsversionerna och den plastiga mimiken från de mindre lyckade tv-filmsnyinspelningarna som då och då dyker upp i diverse kanaler. Ritchie verkar helt enkelt ha samlat en gäng kompisar runt sig och plötsligt kommit på att det vore kul att hotta upp den gamle mästerdetektivens äventyr lite. Och självklart ge honom en liten annan utstrålning än det korrekta och torra som varit lite signum för mästerhjärnan.

Nu är det alltså Robert Downey Jr som på sitt (som vanliga) säregna sätt ger liv åt Holmes. Mästerdeckaren är en rätt komplicerad figur, han ställer upp i knytnävsslagsmål om pengar, tvekar inte att ta sig rejäla bläckor och är allmänt osocial. Fast givetvis med en knivskarp hjärna och observationsförmåga.
Den som får hålla ordning på Holmes är såklart Dr Watson (Jude Law), som även han får visa upp oanade actiontalanger när den dynamiska duon (vänta nu..fel film…) tar sig an den synnerligen illvillige Lord Blackwood (Mark Strong) som efter sin egen avrättning verkar ha kommit tillbaka till jordelivet för att göra tillvaron besvärlig för Holmes och Watson.

Sherlock Holmes är ytlig, spänning för stunden men trevligt underhållande. Snygga actionscener av Ritchie med läcker scenografi över Londons 1800-tal. Tempot är snabbt och stannar inte upp för någon närmare granskning av kvalitén, men å andra sidan är det liksom inte meningen heller. Actionbitarna är stinna och förutsägbara men fyller sin plats. Manuset är på gränsen till galet serietidningsskrattretande, men gör i detta sammanhang ingenting. Jude Law och Robert Downey Jr har en skön jargong och man kan verkligen ana att de antagligen hade rejält roligt under inspelningen. Mark Strong som Lord Blackwood är precis så snobbigt skurkig som bara en fiende till Sherlock Holmes kan vara.
Och som av en tillfällighet lämnas dörren öppen för en fortsättning. Någon som hade trott annat?

Betyget: 3/5