#sommarklubben: The Descent (2005)

Kravla runt i grottor! Fi fan, fi fan, FI FAN!!
Klaustrofobi och panik. Jag skulle ALDRIG ge mig på denna företeelse! Leka med döden Ungefär som att hoppa fallskärm. Varför?

Sarah (Shauna Macdonald) och hennes tjejgäng tänker dock nu ägna sig åt detta grottäventyr. Ett system i Appalacherna i USA ska utforskas. Sarah själv kommer med tragedi i bagaget och behöver muntras upp/peppas in tillbaka i livet. Varför inte…grottforskning! Joråsåatt. Regissören Neil Marshall, som gav oss den lilla pärlan Dog Soldiers, håller i spakarna här..och öser på med obehag illa kvickt. Det som börjar med skratt och fnitter, övergår strax i jämmer och elände. Inte nog med att det dundras in i FEL grottsystem…nere i mörkret döljer sig även andra fasor..

Det som slår mig mest är hur jäkla bra rullen fortfarande är! Även vid en återtitt lockar den fram den där fasan i maggropen. Spänningen! Obehaget! Och detta trots att man vet hur det ska gå! Marshall när han var som bäst i regissörsstolen? Det är trångt, jävligt obehagligt och spännande! Plus lite lagom grisiga effekter. Filmen kom på sin tid med två olika slut. Slutet i dagens betraktelse är originalslutet som användes i Europa. För den amerikanska publiken användes ett mesigare slut. Suckers.

Trångt i sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo

 

#rewatch: V for Vendetta (2005)

V_vendetta_posterVissa rullar har en tendens att falla i glömska. Kanske inte helt, men lite sådär att man visserligen kan referera till att man sett en film och på ett ungefär komma ihåg hur man kände…men icke redogöra för de flesta detaljerna. Här har vi ett ypperligt exempel på det.

När såg jag den senast? Kanske nån gång under 2006. Gjorde den något som helst intryck då? Antagligen inte eftersom jag knappt minns ett jota. Och, hade det nu inte varit för att podduon Thomas & Tomas haft den här rullen som ett ämne i sin filmpodcast…hade jag nog fortsatt att behandlat den som ett svagt minne. Istället dök en återtittslust upp, och sådant går ju rätt snabbt att åtgärda. Herregud, rullen står ju dessutom i hyllan hemma så tillgång var inget problem.

Nå, vad får man sig då här? Som tydligen glömts bort. Well, tre minnen från förra titten har jag i all fall alltid burit med mig; en fånig mask, en skallig Natalie Portman och en film som kändes liiite för lång. Så den enkla frågeställningen är såklart om det är befogade minnen även 2017…?

Vi får ett England i en mörk framtid. En fasciststat som leds av en skrikande John Hurt som inte så lite framställs som en modern Hitler. Övervakning och diktatur. Utegångsförbund och oliktänkande som ”försvinner”. En ny spelare finns dock med i matchen. En viligante, en maskerad hämnare som kallar sig V, utstyrd i fånig page-peruk och en mask föreställande 1600-talsananarkisten Guy Fawkes som försökte spränga det engelska parlamentet. Denne nya lirare har uppenbarligen samma mål i den moderna diktaturen. In i detta dras unga Evey (Natalie Portman), som känner både avsky och lockelse till den mystiske anarkisten.

v_for_vendetta_movie_screencaps

mask-mulle och skalle-per

En sorts mischmasch av framtidsthriller och antisuperhjälterulle kanske. Mörk och hotfull i tonen, funkar förvånansvärt bra dock. Långa dialoger, på gränsen till kvasifilosofi, men filmen kommer undan med det också. Portman gör sig bra som kvinnlig motpunkt till den mystiske V, vars backstory kastas åt oss som små smulor mellan varven. Bakom masken Hugo Weaving, eller…man får väl hoppas det. Vi har ju bara hans röst att gå på. Kanske han gör en ”Darth Vader”? Nåväl, masken är fortfarande rätt fånig, Portman flashar skalle igen (lite modigt ändå)….och filmen känns fortfarande lite för lång för sitt eget bästa. Annars är det bra berättat med manus av syskonen/systrarna/bröderna (???) Wachowski och regi av James McTeigue (vilken gått i lära hos Wachowkis under Matrix-trilogin).

Helt klart sevärd, kanske den till och med tjänar på att ses minst två gånger för att man ska kunna ta till sig alla detaljer? Att kapa lite av den för långa speltiden skulle dock göra filmen gott, nu finns vissa partier som känns rätt halvdravliga och intetsägande i den annars snabbt engagerande historien.

Underhållande och (o)roande framtidsskröna.

#rysligaoktober: Wolf Creek (2005)

wolfFörsta stoppet på årets mysrys blir Aussieland!
Här hittar vi regissören Greg McLeans första rulle. En av ozploitation-filmens främsta utövare i modern tid. Historien om de tre vännerna som 3-veckor-bilar genom ett bisarrt vackert Australien, på väg från västkusten till Sydney. På programmet står också ett besök vid den mystiska kratern ”Wolf Creek” mitt ute i outbacken. Hur trevligt låter inte det? Vad kan gå fel? Såklart det mesta.

Enter vildmarkens egen elegant; Mick Taylor, en sorts knäpp variant av en skrattande Crocodile Dundee. En räddare i nöden? Nej, knappast. Under den jovialiska ytan döljer sig ett riktigt monster. Asch, ni har säkert hört talas om den gode Mick i rysliga sammanhang! De två britt-brudarna Liz (Cassandra Magrath) och Kristy (Kestie Morassi) samt aussien Nathan (Ben Mitchell) kommer dock snart önska att de inte valde att ta den där lilla omvägen ut i vildmarken för att kolla in natursceneriet (kratern finns i verkligheten men heter då Wolfe Creek, häpp!). Och myten om alltid trevligt fölk och fä i Australien….jo jag tackar jag!

Uppföljare kom 2013, plus en tv-serie i väl valda avsnitt. Dessutom är också en del 3 på gång in. MEN, första gången är ju alltid bäst…eller hur? McLean blandar sjukt vackra bilder över natur och mäktiga landskap, lite som han gjorde med krokodil-rullen Territory. Smutt!
I övrigt är det ganska stramt manus, enkelt. Rakt på. Inga större utsvävningar. Till och med filmens första 20 minuter, när grunden till trions gemensamma lilla tripp både grundas och fästs i manuset, känns trovärdigt och…eh…realistiskt (?) enkelt. Man kan liksom inte låta bli att fatta tycke för det resande sällskapet.
Med spjuvern Mick är det lite mer komplicerat. Rutinerade och enligt uppgift väldigt snälle och fridfulle John Jarrat, vid tidpunkten för filmen dessutom populär programledare för ett trädgårdsprogram på tv (wtf!??!), gör Mick till Croc Dundee´s raka motsats. Fast med ett leende! Hu!

wolf_pic

semesterstyle…nu ja!

Våldet kommer rått och lite oväntat, fast man ändå väntat på det. Inte speciellt gorigt, men obehagligt. Regissör McLean törs lita på att hans story håller spänningsmässigt, med den lilla touchen av ren panik och ondska som smyger sig in. Isolerad spelplats, precis som det anstår en rejält otrevlig historia. Plötsligt framstår den australiensiska outbacken inte så lockande längre. Och när mer och mer avslöjas, skalas bort från den ruttna löken, uppdagas en synnerligen hemsk historia och tillvaro. Lanseras i vissa läger som en BOATS-story, men det är förstås bara hittepå. Regissör McLean har visserligen utgått från ett antal verkliga försvinnanden i vildmarken vid ett par tillfällen…men därifrån högst fantasifullt fabulerat ihop sin story om de olyckliga reskamraterna.

Smygande rysligheter detta. Vad filmen framför allt lyckas med in i det sista är att vara oviss, och sånt är alltid bra. Ingen rulle som slår på stora trumman. Den gör liksom jobbet, med små medel. Rakt, enkelt och ondskefullt.
Mitt bland alla fina turistbilder över ett bedårande landskap. Hu!

ev. Halloween-faktor:
Obefintlig. Australien. Hetta. Ödemark. Sommar (?)

 

Sommarklubben: Kiss Kiss Bang Bang (2005)

kiss_kiss_bang_bang_ver1Manusmannen Shane Black´s regidebut är inget annat än en mumsigt välsmakande karamell!

Det egna manuset virvlar runt i ett glittrigt Los Angeles och öser ut sköna scener i parti och minut. Dessutom låter Black rullens huvudperson, Harry Lockhart (Robert Downey Jr), vara filmens berättare på ett manér som bryter den fjärde väggen helt underbart roligt sätt! Ett lurigt trix som alltid är på gränsen, men här fixas biffen med den äran!

Harry, en simpel inbrottstjyv från New York, får via märkligt missförstånd chansen till att provfilma för en filmroll i Hollywood! Väl där dras han (återigen via märkliga missförstånd) in i en luguber och shady historia bland de rige i Tinseltown. Dessutom springer han på sin barndomsvän, snygga Harmony (Michelle Monaghan), och den buttre privatdeckaren ”Gay” Perry (Val Kilmer). Downey Jr och Kilmer passar galet smutt ihop och kastar vassa repliker mot varandra. Monaghan glider liksom med på köpet med sin energi och envishet. Trivsamt!

Black har en härlig känsla för tempo och snabba repliker. Här få han dessutom chansen att ta ut svängarna kanske lite mer än han gjort med tex Dödligt Vapen-rullarna. Humorn är tuffare, våldet lite råare, känslan lite ”vuxnare”. Regissören har sagt att han läste ett antal Raymond Chandler-deckare för att komma i stämning inför sitt nedplitande av manus för rullen…och det märks. På ett mycket bra sätt! Detta toppat med en del rena humorscener gör den här rullen till en assnygg förövning till Blacks alster The Nice Guys 2016!

Snurriga turer, tuffa typer och lite av en svunnen noir-känsla!
Plus humorn!

Fulspel i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

 

Välkommen till familjen (2005)

Så ja. Då gottar vi ned oss i ännu en rulle om familjesammankomster lagom till jul.
Med sedvanliga issues som ska behandlas, gärna med en liten komisk touch.
Men också idag med ett allvarets stund inbakat.

Tålmodige Everett (Delmot Mulroney) tar med stiffa flickvännen och affärskvinnan Meredith (Sarah Jessica Parker i UNDERBAR roll!) hem till föräldrahuset i den lilla småstaden. Dags för den traditionella familjehögtiden. Osäkert läge inför besöket, då Meredith liksom…eh..kanske inte passar in riktigt i mallen hos den rätt bohemiska STORA familjen Stone. Dessutom har Meredith det trista ryktet som föregår henne. Och sådant är ju alltid kul att skildra på film.

Familjen Stone ja, en samling individer som alla är lite skönt skruvade, frispråkiga och rätt allmänt som folk är mest. Och, vad sägs om den här castingen för att skildra familjen; Craig T. Nelson och Diane Keaton som far och mor i huset. De vuxna barnen som dräller in lite hur som helst i början görs av Rachel McAdams, Luke Wilson, Elisabeth Reaser och Ty Giordano. En trevlig samling.

Det är nåt visst med amerikanska julkomedier som lyckas lägga sig på rätt nivå där de känns otvungna, lite laidback sådär. Jag vill verkligen hänga med gänget som samlas i huset. Mat ska fixas, julpynt ska upp, skvaller ska avhandlas. Men mamma Diane Keaton tycks också vara lite sorgsen, inte kan det väl bara bero på att barnen är utflugna och att äldste sonen Everett uppenbarligen har en snobbig flickvän med sig hem..? Kort sagt, här doseras allt du kan tänka dig i en lite smetig familjerelationskomedi ut…men vaddå…det är ju julkomedi för bövelen.
Ta en klunk must och skölj ned!

Riktigt kul och ganska skämmigt pinsamt blir det förstås när Meredith med jämna mellanrum orsakar störningar i den sfär som familjen Stone byggt upp under åren. Ibland hysteriskt roliga sekvenser, ibland så att man vrider lite på sig av….obehag. Parker gör som sagt en underbar roll och mitt i allt snobberi går det inte att tycka illa om henne. Ibland nästan lite synd faktiskt.
Stämningen höjs ett snäpp till när Merediths syster Julie (Claire Danes) dyker upp och börjar med att utföra ett slapsticknummer som gjorde att jag spelade upp sekvensen tre (!) gånger för att jag inte kunde sluta skratta! Danes virvlar in med myskänsla och får inte bara mig att bli varm i magen…Everett smilar också upp sig lite väl mycket,..,eller? Aj då.

stone1

strax dags för akward moment…

Många turer fram och tillbaka innan eftertexterna rullar. Relationer, känslor, komedi, allvar, hopplöshet och frustration…och förståelse. Japp, det är mycket…som vanligt i rullar av det här slaget.
Men som sagt, jag gillart..och när regissören och manusmannen Thomas Bezucha får en sådan rutinerad och pigg cast att jobba med…ja då kan det liksom inte misslyckas.

Inget för den som söker nya julfilmsupplevelser. Men det fattade ni säkert redan. Här handlar det mer om att checka av de obligatoriska hållpunkterna. Men sådant kan med rätta vara rejält trivsamt om det görs på ett smutt sätt. Som här.

Extra plus för extrajuliga förtexter och snön som håller sig vit och fallande större delen av filmen igenom.

 
Filmen finns just nu att se på Netflix.

Cursed (2005)

Varulven fortsätter att anfalla bloggen från alla kanter.
Efter ett besök hos den gode filmitch stod det klart att det här en ytterligare en Wes Craven-rulle som gått mig förbi under åren. Tills nu.

Således, Firma-Scream…Craven och Kevin Williamson…slog sina ljushuvuden ihop inför denna story från lala-land Los Angeles. I centrum ett föräldralöst syskonpar och lurig hårig best som i början roamar the hills ovanför LA. Ellie (en HELT felcastad Christina Ricci) sliter med att ta hand om sin lillebror Jimmy (en ung tjattrande Jesse Eisenberg) samtidigt som hon försöker göra karriär i kulisserna bakom en talkshow som produceras i staden. Går väl sådär på alla fronter…typ.

En bilolycka senare drar mardrömmen igång (”vaddå, det var ju en stor hund jag krockade med på den ensliga vägen i fullmånens sken…!!”) Ellie och Jimmy kommer rätt snart att få dras med oönskade effekter från sitt möte med det ”skadade” djuret. Hoppsan! Jaja, ni fattar ju upplägget.
Tänk Scream fast med varulv i stället. Som att Craven plötsligt droppat en idé hos Williamson om; ”att hördudu..om man skulle ta och göra en varulvsrulle med lite fokus på spåniga teenagers och väva in lite mystik a´la vem-är-det-som-är-skum…!? Vad tror du om det? Sno lite plots från dina Scream-rullar vetja!”
”No problems Wes” Det fixar jag till!”

”vänta nu…är det där en fullmåne?!!? jag trodde det var Hollywood-skylten som lyste så starkt!”

Det är standardrutin all over. Upplägget med märkliga filurer runt syskonparet. Effekterna klarar sig någorlunda bra. Nåt Craven ÄR bra på är ju att skapa viss obehaglig stämning i täta scener. Gubben hade blick för det. Helt klart. Dessvärre hemfaller även han i den här rullen åt att trycka in kackig CGI i kombo med lusiga maskeradkostymer, speciellt mot slutet som blir mer av rejält bonkers.
Men vad fan, man ska väl inte analysera för mycket när man frivilligt glor på en rulle som den här.

Nåt som är betydligt svårare att svälja är Ricci´s insats. Hon har fan aldrig varit bra i nåt. Så det så. Lättare då att ta till sig hyperaktive Eisenberg som spelar en typisk Eisenberg-roll. Det är ju förstås också han som har lite koll på läget när det mesta börjar skita sig.

Aldrig astråkigt, men visst är det en rejäl mellanmjölksprodukt från den det gamla filmesset Craven.
Splittrad rulle.

Sommarklubben: Wedding Crashers (2005)

wedding_crashersHelskotta vilken uppfriskande rulle det här är!

Som en virvelvind av sköna repliker, fräck humor, bra driv i storyn (hela vägen faktiskt)  och framför allt en romantisk feeling som samsas sådär härligt ihop med alla de nyss nämnda ingredienserna.
Så pass att jag sätter mig på en knakande sommargren här och utnämner den till en av 2000-talets bästa komedier! Det du!

Radarparet Owen Wilson och Vince Vaughn är alltså snubbarna som har som specialitet att snylta sig in på bröllop! Party och fest och gott om möjligheter att träffa tjejer! Den dynamiska duon får napp typ varenda gång och avverkar tjejer så pass att det faktiskt tar på krafterna, minst sagt…(…och börja nu inte jiddra om moralen i filmen..det är ju en fräck komedi remember). De två gamängerna lever slaviskt efter regelverket: ”The rules of weddingcrashers”, 110 mer eller mindre vansinniga regler för hur man beter sig när man snyltar sig in på bröllop! Mycket roligt!

Men så, vad händer när en av dem faktiskt plötsligt går och kärar ned sig? Allt ställs på ända och detta kan sluta hur som helst!
Wilson och Vaughn är formidabla som de två sorglösa snyltarna. Speciellt Vaughn är som vanligt mästare på dräpande oneliners och att hantera galna situationer. Wilson är i sin tur den mjukare och mer lugnare av de två. Ungefär som det brukar vara med andra ord.

Här matchas de dessutom perfekt av en diger cast med veteranerna Christopher Walken och Jane Seymour i spetsen. Stora kärleksintresset i rullen görs av Rachel McAdams, och frågan är om hon varit mer bedårande än hon är här!? Dessutom: Isla Fisher som sexgalen syster till McAdams och en ung Bradley Cooper som svinig överklasstjomme! Perfa!
Regissören David Dobkin låter sina karaktärer styra upp den galna storyn till en mycket underhållande skröna. Som i alla komedier finns alltid den stora risken att tempot mattas och humorn går ned ett par snäpp…här dalar möjligen tempot en stund innan finalen…men det är aldrig någon fara för att den fräcka humorn ska ta slut. Hög nivå genom hela speltiden!
Detta i kombo med den trivsamma romantiska touchen gör verkligen detta till en högklassig komedi som förtjänar sitt höga betyg.

Som vanligt ska man förstås se den oklippta dvd-versionen där de fräcka detaljerna får ännu mer utrymme än vad bioversionen visade upp!

Bröllopssäsong i sommarnatten!

Sommarklubben: Mr. & Mrs. Smith (2005)

MrMrsSmithJaja…nu ska ni inte börja sucka och stöna och vrida er och ha er bara för att Brangelina gör ett gästspel i årets Sommarklubb.
Nu påstår jag istället att detta är en störtskön nonensrulle! Jajamensan!

Brad Pitt och Angelina Jolie är gifta paret Smith som liksom bara..finns. De lever inte.
Kan möjligen en orsak till den tilltagande klyftan mellan dem vara att båda jobbar som lönnmördare…för olika organisationer!?!
Och ingen av dem vet (konstigt nog) vad den andre gör.

Snart blir det dock andra bullar när hemligheter avslöjas och filmen hoppar in i actionfnatt!
Egentligen är det ett ganska lusigt skräpigt manus Bourne-regissören Doug Liman har fått i näven, men han är smart nog att inte ta några onödiga djupare grepp på rullen. Istället blir det paret Pitt och Jolie som får ha lite knasroligt framför kameran när diverse badasses gör sitt bästa för att ta livet av dem. När de inte själva försöker dräpa varandra! Då är det oerhört roligt och spektakulärt!

När jag nu ser om rullen ett par år senare slås jag av hur underhållande detaljerna är, samspelet, blickarna, de små kommentarerna. Det syns verkligen att de två stjärnorna hade roligt tillsammans. Kemin stämmer mellan dem på ett synnerligen charmigt sätt!

Dessutom är rullen jäkligt snygg i actionsekvenserna och Liman tillhandahåller några riktigt sommarspektakulära visuella höjdpunkter!
Plus lite roligt gnabbande mellan det äkta paret i mindre passande situationer. OCH, vi får ju Vince Vaughn som obligatorisk sidekick! Extra bonus!

Äktenskapliga hemligheter i sommarnatten!

Sommarklubben: Kingdom of Heaven (2005)

5 år efter Gladiator återvände buttre Ridley Scott till sword-and-sandal-stuket med denna pompösa och svulstiga berättelse som tar sin början i 1100-talets dystra Frankrike…för att sedan laga sig ganska snabbt och obehindrat till Jerusalem och de räliga korstågskrigen.

Bioversionen var inte mycket att jubla över. Storyn kändes trög och seg och rätt opersonlig. MEN SE, tar man istället och avnjuter den FÖRLÄNGDA versionen, originalversionen enligt Scott såklart, får man sig inte bara 45 minuters extra speltid utan också mängder med NYA SCENER som trollades bort i den första klippningen. Inte minst en hel subplot som inbegriper arvtagaren till kungakronan i det minst sagt instabila Jeruslam. Speltiden här ligger på matiga 194 minuter OCH blir en väl värd investerad sittning!
En sorts retroaktiv upprättelse för alla inblandade kanske.

Detta TROTS att det är träskallen Orlando Bloom som sportar huvudrollen som den mesige smeden Balian, vilken till slut är den som kan komma att bli Jerusalems räddning när den krigiske och mytomspunne muslimske härföraren Saladin står vid portarna i ökendammet. Scott och hans manusförfattare blandar fact och fiction hejvilt längs resan men det funkar förvånansvärt bra…och är man bara det minsta lilla historieintresserad kommer man att känna igen sig både här och där.
Dessutom: bra och diger rollista med ess som bla Brendan Gleeson, Liam Neeson, Eva Green och Jeremy Irons (med kanonröst här!) ser till att underhållningsvärdet faktiskt aldrig sjunker ned i tristessträsket.

Maffiga battlescenes samsas med digra detaljer och Scott´s rulle hittar verkligen feelingen i den här förlängda mastodontversionen.
Förutom det obligatoriskt snygga fotot sitter styrkan verkligen i manuset och storyn…och att den tar sig tid att berätta fullt ut och följa upp de flesta stickspåren. Ibland kan såklart sånt vara tröttsamt. Här tjänar dock filmen på just detta.

Kingdom of Heaven kanske har fått lite oförtjänt dålig uppmärksamhet? Som att Scott alltför tidigt återvände till en genre han redan kramat ur fem år tidigare?
Med den här versionen känns det dock som att han tar det i mål hur snyggt som helst. Trots Bloom.
Kul bonus: hitta Edward Norton om du kan i en uncredited roll som….ja vem…?! *blink*
Historielektion i sommarnatten.

 

återtitten: Constantine (2005)

Att läsa vuxna (nej inte såna) ”grafiska romaner”, a.k.a. seriealbum, har aldrig varit min grej.

Däremot glor jag gärna på filmadaptioner av desamma. Så det så. Här en tecknad förlaga (Hellblazer) som Francis ”I Legend” Lawrence förvaltade in till ett visuellt sammelsurium. Om man trodde att världen liksom bara var världen, tror man fel. I själva verket är jordbollen skådeplats för maktspelet och balansen mellan Himlen och Helvetet. Varje dag ett spel om våra stackars själar. Utan att vi fattar nåt själva. Vilket dock John Constantine (Keanu Reeves) som kedjerökande och sliten demondräpare i ett skuggornas Los Angels gör. Han ser till att de usliga demoner som tar sig in vår ”dimension” lika hastigt förpassas tillbaka. En sorts Blade Runner anti-demon-style..?
Reeves gnetar på och passar faktiskt ganska bra i rollen med sitt fyrkantiga skådespel, Rachel Weisz sparrar som kvinnlig motpart med problem och gamle Peter Stormare kanske gör den ultimata rollen av alla..? Rätt fräsiga och sömlösa effekter gör sitt till, och Lawrence lyckas göra mörkt murrigt action/ockultdrama som inte behöver skämmas så jättemycket för sig.
Såklart inget du  lägger på minnet, men den har sina ljusa ministunder och grundstoryn om en maktbalans känns lite kul…även om den som helhet möjligen drunknar lite i dussinträsket.
Ok till kvällsmackan.

Enhanced by Zemanta