3 sidor av samma mynt: att vara siste (?) man kvar på jorden…

Författaren Richard Matheson skrev 1954 romanen I am Legend, vilken märkligt nog fick namnet Varulvarnas Natt (if only..) på svenska!
Naturligtvis har storyn om mannen som tycks vara den siste levande vettiga personen kvar efter en stor epidemi hittat in i filmrummen också, och icke mindre än 3 versioner av romanen har filmats under åren.

Häng med så tar vi en snabb titt på vilka de är!


last_man_on_earth-posterThe Last Man on Earth (1964)

En bister och nervig Vincent Price vaknar upp varje dag i ett framtida ex-samhälle där katastrofen är ett faktum.

Så länge solen är uppe kan han ägna sig åt att åka runt och samla mat, teknikprylar och att leta upp de hiskeliga rester av människosläktet som förvandlats till några sorts vampyrer/zombies-light. När han väl hittar en och annan blir det påle genom kroppen-stuket! Och sen bränns kropparna på löpande band i den stora hemska grusgropen där (helvetes)elden tycks brinna oavbrutet. Price har lägligt nog försett rullen med en voiceover som mycket kliniskt berättar om hans tankar.

Här vi kanske annars rullen som är mest trogen romanen, om man ska jämföra de tre filmerna storymässigt. Dessvärre lider rullen svårt av att den är producerad och inspelad i Italien. Price är den enda engelsktalande skådisen, och alla övriga som dyker upp i diverse flashbacks har blivit dubbade. Och inte på det mest snygga sättet. I tillbakablickarna åker Price lite lagom nödbedd till ett sorts labb, där han drar på den vita rocken och stelt börjar ”forska”….dvs glo i ett mikroskop. Annars är det hemmafronten som gäller, där fru och dotter snart blir offer för smittan…

still-of-vincent-price-in-the-last-man-on-earth-(1964)-large-picture

inga objudna gäster tack!

Likaså känns filmen riktigt misshandlad vad gäller klippning och kontinuitet. Ibland kör Price, eller Robert Morgan som han heter här, omkring i en vänsterstyrd bil, för att i nästa klipp stiga ur en högerstyrd. Klantiga misstag som kanske inte var så viktiga i mitten på 60-talet.
Domedagsstämning råder dock ibland och visst fångar filmen stundtals det som romanen varit ute efter. Fast bara lite. Mest retar jag mig på ”billighetskänslan”. Snabbproduktion månne?

Möjligen en föregångare till den kommande zombie-kulturen i Hollywood, men i övrigt är det ganska kackigt.
Trots att Matheson själv var med och jobbade på manuset.

 


the_omega_man_posterThe Omega Man (1971)

En bistert leende Charlton Heston kör runt som en biltjuv i ett framtida (1977!) Los Angeles.

Världen är öde efter den stora epidemin, och  Heston, eller Neville, tycks vara the last man standing. Han susar också runt på dagarna i jakt på mat, teknik och allehanda hjälpmedel som kan komma till pass i hans förskansade boning. Och dit gäller det att dra sig då solen går ned, för då tas gatorna över av de kåpförsedda varelserna ur ”the family”…en märklig samling figurer som mest påminner om de tokar just Heston råkade ut för i Bortom Apornas Planet året innan. Dessa bleka och ständigt solglasögonförsedda filurer (med en ung Anthony Zerbe i spetsen) vill helst av allt utplåna Neville som enligt dem står för det ”gamla och ondskefulla i världen” innan katastrofen ”renade” allt. Jojomen.

22

hårdingen dealar inte med buset i onödan

Neville har dock såklart inga planer på att ge upp, och hobbyforskar på ett botmedel mot viruset som fortfarande härjar. Han är ju gammal arméläkare här gubevars. Viss hjälp kommer i form av den överlevande kvinnan Lisa, Rosalind Cash med kanske 70-talets svåraste afrofrisyr.

Heston tycks gå lite på halvfart, spottar ur sig floskler och Zerbes gäng känns mest som en samling fånar som leker domedagssekt. Klyschorna för en äkta 70-talsrulle står som spön i backen, och har ni aldrig tänkt på hur en rejäl skottsalva ljudmässigt pålagd i efterhand the 70-tish style…låter….så rekommenderas en titt på denna film. Liksom för det faluröda filmblodet som inte sett så knasigt ut sedan jag såg Soldier Blue.

Slött regisserad av Boris Sagal (jepp, Kateys pappa) bjuder den här versionen på en sorts tidstypisk ”kalla kriget-rädsla” och faran om vad som kunde hända i en kärnvapenvärld.
Ganska mjäkig rulle, men Heston som vanligt fyrkantigt stenhård.

 


i_am_legend_posterI am Legend (2007)

Den såklart snyggaste av dem alla. Vilket vi tackar den moderna tekniken för. Det ödsliga New York är sjukt snyggt framställt.
Här flänger Will Smith, med trogen hund som följeslagare, runt och samlar som en hamster. Självklart bor han i snitsigt inredd våning med allehanda säkerhetsarrangemang, komplett med laboratorium i källaren.

För här gäller det också att akta sig för mörkret. De bestar som däri huserar när solen gått ned… är som vildsinta galna monster med stirrande blickar. Och kanske också den största nackdelen med filmen….just CGI-sättet de är framställda på känns FÖR konstgjort och för mycket tv-spel. Annars är det en rejält engagerande story som regissören Francis Lawrence (Hunger Games 2 och 3) presenterar. Smarta flashbacks ger oss Nevilles backstory och hur den stora katastrofen inträffade.

IALD-02688r

upptäckten att klockan redan är kväll!

Smith funkar flawless som ensamvarg, och lyckas till och med peta in lite humor i vissa sekvenser. Tonvikten ligger på rejäl Hollywood-action, men dramat är inte långt borta.

Vi känner igen vissa detaljer och inslag från de övriga filmerna och omarbetningen till denna moderna version funkar ändå rätt ok. Slutet kommer i två versioner, varav filmbolaget valde den som de trodde skulle spela bäst på publikens känslor och engagemang för protagonisten Robert Neville. En stabil version av den murriga historien från ett avlägset 50-tal.
(Såhär skrev jag i min recension av rullen efter första återtitten.)

 


Vill du läsa mer och djupare om Robert Neville´s/Morgan´s öden och äventyr klickar du dig nu med fördel vidare till Sofia som också har kikat närmare på Mathesons arv till populärkulturen, och sedan till Plox som går igenom hela fenomenet med Mathesons verk….innan du avslutar med ett besök hos Jojjenito som tar ett likaledes samlat grepp på filmhistorierna!
Hur är känslan, tycker vi lika om verken…eller diffar vi oss ordentligt? Läs och ta reda på det!

p.s.
Sugen på mer siste-man-kvar-på-jorden-äventyr!?!
Missa INTE tv-serien ”The last man on Earth” (2015) med underbare Will Forte i huvudrollen!
HUMORN!!

Annonser

The Hunger Games: Mockingjay – Part 1 (2014)

Mokingjay_posterLider av samma trams som upplösningen på Harry Potter-sagan. Detta infernaliska uppdelande av storyn i två filmer.
När det hade räckt med en maffigt avslutande uppgörelse.

Om jag skrev att den förra rullen var en mellanfilm, ber jag att få revidera det uttrycket och istället banka in det i denna film! Här en enda lång transportsträcka fram till vad jag förmodar ska vara upplösningen. Nej, jag har inte läst böckerna.

Här gås det omkring och pratas mest hela tiden. Till tunga backdrops av ruiner, bombade byggnader eller bunkerliknande hideouts. Helt klart satsar dagens manus på att etablera Katniss Everdeen (Jennifer Lawrence) som den STORA hjältinnan, förebilden och inspirationen för det kommande upproret. Tändvätskan. Som en annan Jean D´Arc med andra ord. Katniss har nu hamnat i District 13 efter förra rullens dramatiska slut. Hygglopresidenten här, Coin (en sval men alltid sevärd Julianne Moore), vill att Katniss ska gjuta mod i trupperna och väcka motståndskraften en gång för alla mot den iskalle President Snow (den skönt sinistre Donald Sutherland i tomteskägg) i The Capitol. Dags att befria Panem en gång för alla.

Katniss dras dock med egna problem och funderingar över allt som hänt, och dramatiska åtgärder krävs för att få in henne på ”den rätta vägen” igen. Precis som bloggar-Fiffi funderade, så tycks Katniss sällan bestämma själv vad hon vill/ska göra, och blir istället en bricka i det politiska spelet.

Som sagt, på tok för lång film där det naturligtvis händer för lite i förhållande till speltiden. Dessutom ljuger titeln stenhårt, det spelas sannerligen inga Hungerspel i den här rullen. Past that, done that. Snacka om att producenterna smetar ut allt vad de kan för att casha in på publiken, som nu alltså ”tvingas” uppleva en del 2 av den redan långdragna storyn. Money talks.

SS_D7-2805.dng

det promeneras, pratas, promeneras..och pratas igen

Trots dessa flaws jag sitter och retar mig på, konstaterar jag också att Hunger Games är den saga jag faktiskt tycker rätt bra om i detta YA-träsk. Allt känns lite vuxnare, lite tuffare, lite råare..och lite mer politiskt. Min spontana känsla i dagens rulle är att romantiken och det naiva sötsliskiga är nedtonat till förmån för det mörka och lite tyngre ämnet om frihet och förtryck. Samma regissör som förra gången, Francis Lawrence, och han sätter scenerna rätt bra. Det är inte hans fel att historien ska dras i långbänk med ännu en film. Jennifer Lawrence fortsätter också att gå hem hos mig som Katniss. Hon har karisma och…”känns”. Annat mot övriga brudar i diverse YA-skit som ska upptäcka sina ”gåvor”. Lawrence utklassar alla! Lätt! I övrigt trycks de andra in med obligatoriska minuter i rullen, Josh Hutcherson, Liam Hemsworth, Philip Seymour Hoffman, Woody Harrelson. Ryckiga roller alla och de känns verkligen inknöade. Förhoppningsvis blir det lite mer flow i sista rullen.

Således, en transportsträcka till film. Som lägger upp allt inför den sista showdownen (?) Trots denna dialogtunga del, varvad med lite habila actionscener, trivs jag rätt bra ihop med Katniss. Det som filmen faktiskt lyckas med är just att spä på nyfikenheten inför del 2, och hur man ska kunna störta den rälige Snow i sitt palats. Att man sedan antagligen inte kommer undan att den rosaskimrande romantiken kommer att flöda igen..är väl nåt man får svälja. Det är ju trots allt YA vi snackar om.

Jag belönar personligheten Katniss med att hålla fast vid en betygstrea.
Även om den fladdrar lite.

återtitten: Constantine (2005)

Att läsa vuxna (nej inte såna) ”grafiska romaner”, a.k.a. seriealbum, har aldrig varit min grej.

Däremot glor jag gärna på filmadaptioner av desamma. Så det så. Här en tecknad förlaga (Hellblazer) som Francis ”I Legend” Lawrence förvaltade in till ett visuellt sammelsurium. Om man trodde att världen liksom bara var världen, tror man fel. I själva verket är jordbollen skådeplats för maktspelet och balansen mellan Himlen och Helvetet. Varje dag ett spel om våra stackars själar. Utan att vi fattar nåt själva. Vilket dock John Constantine (Keanu Reeves) som kedjerökande och sliten demondräpare i ett skuggornas Los Angels gör. Han ser till att de usliga demoner som tar sig in vår ”dimension” lika hastigt förpassas tillbaka. En sorts Blade Runner anti-demon-style..?
Reeves gnetar på och passar faktiskt ganska bra i rollen med sitt fyrkantiga skådespel, Rachel Weisz sparrar som kvinnlig motpart med problem och gamle Peter Stormare kanske gör den ultimata rollen av alla..? Rätt fräsiga och sömlösa effekter gör sitt till, och Lawrence lyckas göra mörkt murrigt action/ockultdrama som inte behöver skämmas så jättemycket för sig.
Såklart inget du  lägger på minnet, men den har sina ljusa ministunder och grundstoryn om en maktbalans känns lite kul…även om den som helhet möjligen drunknar lite i dussinträsket.
Ok till kvällsmackan.

Enhanced by Zemanta

The Hunger Games: Catching Fire (2013)

Återbesöket i den märkliga framtidsnationen Panem lämnar en ganska nyfiken och rätt klichéfylld eftersmak. På samma gång.
En mellanfilm som ska lägga upp spelplanen för de kommande delar då allt ska pusslas ihop. Naturligtvis är dock dagens rulle ingen The Empire Strikes Back (DEN mellanfilms-manteln kommer ingen att kunna bära i första taget!), och som vanligt tycker jag att nog hade man kunnat se till att trycka in hela den maffiga romansviten i två filmer genom att kapa lite lagom här och där.

MEN, det är ju Hollywood som bestämmer och så länge chansen till sköna dollars från en slösande målgrupp finns inom räckhåll är det ju bara att rätta in sig i ledet! Nu gillade jag den första filmen ganska bra, och då kanske det möjligen är liiite lättare att bara liksom hoppa in i handlingen här. Katniss och hennes ”vapendragare” Peeta lyckades alltså inte bara överleva första Spelen. De gjorde bra åtlöje av Il Presidente Snow (Donald Sutherland) också. Nu är gubben ute efter räfs och rättarting, varnar Katniss för att indirekt fortsätta uppmuntra befolkningen till möjligt uppror och…demokrati…i nationen.

Vips har han också utnyttjat en ny regel för att förhoppningsvis röja den unga driftiga kvinnan ur vägen! Nytt fräsigt Spel, en sorts Mästarnas Mästare om du så vill. Alla tidigare champions möts i en superduperkamp. Nog borde väl den envisa Katniss bita i gräset då? Ha-ha. Vad tror Du?
Ganska mycket samma upplägg. Det är sedvanliga ”förberedelser”, uppvisningar av en framtidsmiljö och teknologiska hittepågrejer. Alla skådisar från första filmen är tillbaka, vilket är ett stort plus. Och så fylls det på med några nya figurer, varav den nya spelledaren Plutarch Heavansbee i Philip Seymour Hoffman´s gestalt har bullat upp en ny listig och svårforcerad låtsasvärld för de olika deltagarna. Liksom upplägget i den första filmen gillar jag ändå på nåt vis att det pratas uppror, demokrati och en skönt förklädd kritik mot diktaturer och toppstyrning. Tack och lov tar just det bort det mesta av romantiktramset som finns där för att tilltala de hopplöst förlorade Twilight-älskarna. Som vanligt slits ju Katniss mellan boysen, men det tillåts iaf inte sväva ut i hejdlöst barnsliga Mitt Livs Novell-upplevelser.

Mycket SÅKLART tack vare Jennifer Lawrence! Hon har en speciell sorts utstrålning som gör henne nästan lite outstanding i sällskapet. Hon känns ämnat för något mycket bättre än det här. Men ok, på vägen dit skadar det ju inte med en och annan fjäder i hatten även i lättviktiga popcornsrullar.
Jag skriver popcorn, för trots att det skymtas ett sorts inlägg i debatten om frihet och demokrati och människans tro på rättvisa, bakas ju produktionen in i värsta Hollywoodstuket för att passa ALLA medier, plattformar…och en målgrupp där de flesta inte har passerat 20-årsstrecket.

skinnpajen lika cool som sin bärare

Drivet i rullen blir ändå rätt bra, när det sedvanliga jamset har klarats av och den sista hälften går in i ett sorts pre-mode för att sätta upp för historiens fortsättning. Nye regissören på bygget, Francis ”I Legend” Lawrence har bra koll på hela konceptet och hans vision skiljer sig knappt alls från sin föregångares. Bara in och smida liksom. Lätt som en plätt. Producenterna glada.

Om Jennifer L är den klarast lysande stjärnan här, känns det väl ändå stabilt i omdömet om de övriga skådisarna. Josh Hutcherson och Liam Hemsworth är kärleksgrabbarna Bill och Bull, gör vad de förväntas i manuset. Hutcherson känns nästan lite..sympatisk. Woody Harrelsons figur känns möjligen som den mest lössläppte i det skitnödiga framtidssamhället…men också den mest ansträngda, och utan att ha läst historien i bokform kan jag nog undra vad han fyller för funktion egentligen? Kanske de oväntade sista minutrarna i dagens rulle ger en hint..?
Mycket lovord och uppmärksamhet också till Hoffmans inhopp. I ärlighetens namn ÄR det väl inte så mycket att höja på ögonen över. Sätt en annan skådis i rollen och det hade inte blivit så stor skillnad kan jag nog tycka. En roll som Hoffman mer tog för lite sköna cash på kontot väl? Knappast för att utveckla sin talang (märkligt att skriva just det där sista…här i februari 2014).

Ju mer jag tänker på filmen, inser jag att det kanske aldrig är direkt spännande.
Nu behöver ju det inte betyda att filmen är dålig, snarare tillfogar den istället ett litet mått av nyfikenhet inför fortsättningen. Och det är väl bra så dårå.

THG: Catching Fire är en proffsprodukt. En väl hopfogad fortsättning på sin föregångare. Precis som TESB var med Star Wars. Man liksom bara fortsätter att följa med i historien. En stabil mellanfilm för att bygga upp inför finalen. Inte jättespännande eller överdrivet dramatisk. Men helt ok. Bullar dock upp för en intressant avslutning. Känns oerhört mycket mer ”vuxen” som berättelse än Twilight-tjafset.
Jag belönar med svag trea.

I Am Legend (2007)

Dagens filmbetraktelse tar avstamp i en läsupplevelse.
Efter att ha ägnat ett par dagar i december åt att läsa Richard Matheson´s utsökta olycksbådande framtidsskröna I am Legend från 1954 (med den i Sverige något snurriga titeln Varulvarnas Natt), blev en av årets första filmer en återtitt av just den moderna versionen av romanen.

Mathesons litterära förlaga är en utsökt uppvisning i en ensam mans irrfärder i sitt mentala tillstånd i en kaosfylld framtid. Ramstoryn i boken är både sakligt och känslosamt beskriven, och med en särdeles dyster handling som inte direkt livar upp sinnet. Men strävt underhållande dock.

Francis Lawrence´s hypermoderna filmversion (nummer tre i ordningen) har rätt lite att göra med bokens filosofiska tankar, även om Will Smith lyckas med konststycket att vara den fokala underhållningen nästan hela filmen igenom. Mathesons grundstory används dock helt ok här, och viruset som tycks slå ut hela jordens befolkning andas samma skräck vilket årtionde det än använts i.

Jag gillar att första delen av filmen är en sorts olycksbådande väntan på något obehagligt. För just obehagligt blir det ju längre man får följa med på Robert Neville´s (Smith) vardag som verkar bestå av ett ändlöst genomsökande av ett toktomt New York, kombinerat med hans fruktlösa försök att finna ett botmedel på det hysteriska virus som orsakat hela katastrofen, immun forskare som han naturligtvis (hrm..) är.

Filmens största förtjänster ligger inte helt oväntat i det visuella, och Lawrence har  fångat det ödsliga New York rätt bra, som ett skrämmande skelett av en försvunnen era där tiden tycks ha stannat. Kontrasten är effektfull och det är inte helt omöjligt att sätta sig in i Nevilles smått desperata kamp för att uppbringa något sorts mod i den uppenbart tröstlösa tillvaron. Dagarna må vara ensamma och händelselösa, men nätterna är desto värre med bindgalna varelser på gatorna som är en sorglig påminnelse om det människosläkte som en gång funnits, nu förvandlade av sjukdomen till synnerligen blodtörstiga och rasande agressiva individer.

dystra utsikter även i denna version…

Smith är ju de stora filmernas man, och det vore väl löjligt att påstå att den här filmen inte skulle lira i Hollywoods popcornklass, men nog får han då och då visa att han faktiskt kan förvalta en tyngre och lite mer pondusstinn figur..fast med ett inre mörker. Nu är det här ju dock en actionrulle till syvende och sist och därför dras inte Nevilles många kamper med sitt dystra sinne i någon längre långbänk..även om ett par strategiskt instoppade flashbacks får symbolisera tiden före katastrofen.

Naturligtvis stannar inte filmen heller någon längre tid vid Mathesons originalfilosifiska existensfunderingar utan brassar på med beskärd del av effektaction. Det funkar, men känns också irriterande sämre utfört när det kommer till cgi-tekniken och de objudna gästerna. Dataspelskänslan ligger som ett anmärkningsvärt skimmer över just de scenerna och drar helt klart ned betyget en aning.

Det Lawrence sätter i filmens stämning och miljö tappar han i lite i actiondelen med kampen mellan Neville och de otrevliga besökarna så att säga.

I Am Legend är annars snyggt gjord, lyckas till största delen med sin olycksbådande stämning och bjuder på en Will Smith som agerar stabilt i kvartetet. Någonstans önskar man möjligen att filmmakarna hade vågat sig på att filma Mathesons bok rakt upp och ned. Det tror jag hade blivit kalasbra.
Nu blir det ”rätt bra” med rutinerat Hollywoodsignum.