Filmspanarna: Kvinnlighet

Förra månadens filmspaning fokuserade på begreppet manlighet i filmsammanhang, och då är det väl naturligtvis inte mer än rätt att vi nu vänder blickarna mot det täcka könet. Dagens Flmr fokar alltså på Kvinnlighet i Filmvärlden. Vad innebär DET nu då? Och kanske framför allt; hur används det och har använts inom filmen? Vad hittar vi egentligen på detta begrepp? Och hur luras man det när det gäller att försätta oss (manliga?) åskådare i speciella sinnesstämningar..?

Vi kan ju börja med att konstatera att filmvärlden generellt sett  inte har varit speciell hygglig mot er kvinnor (faktiskt). Om männen sedan filmhistoriens början oftast framställts som tuffa hjältar, fixar-filurer och  coola snubbar som kan det mesta…har tjejerna på film ofta fått hålla sig i bakgrunden, stundtals  hjälplösa och trånande efter den tuffe hjälten. Inte sällan en damsel in distress som ger hjälten den slutgiltiga kyssen som bevis på att han vunnit hennes åtrå, hjärta och beundran.

Ni fattar ju att jag skulle kunna brodera ut denna spaning till flera tusen tecken, det finns oerhört mycket att säga om tillståndet inom film, både historiskt och i nutiden, om det här med manlighet och kvinnlighet. Och hur vi alla framställs och behandlas i detta media. Nu ska vi ju dock tänka på att det är sommar och att det ska hållas lite kort och kanske lite lättsamt. Här istället då en liten titt i backspegeln på vad filmen producerat för smakprov på kvinnlighet, ett ämne att ganska såklart fördjupa sig i och diskutera vidare när tillfälle ges..

lite smink på Sandra = fix!

När Hollywood år 2000 ville göra actionkomedi i Miss Secret Agent som utspelades i kretsen kring skönhetstävlingar verkade idéernas idé vara att anställa Sandra Bullock som filmens ytterst manhaftiga FBI-agent, förse henne med ett stentufft maskulint sätt och sätta på henne långbyxor. Långbyxor! Det ultimata beviset på att här inte skulle anas ett uns av kvinnlighet.

För se, snart sker ju en förvandling där Bullock går från buttert avig till klänningsförsedd skönhet…och vips åkte det på lite smink av bara farten! Ett sanslöst knasigt exempel på vad filmfabriken kan ta till för knep, att spela på de klyschiga fördomarna.

lockande…men lurigt..

Om vi backar bandet en aning och hamnar någonstans i mitten av 40-talet och framåt, syns en annan trend; snubbar som Bogart stötte inte sällan på sköna damer med kurvor, lockande hårsvall, putande läppar och slanka åtsmitande klänningar. Kvinnor som lockade männens åtrå att möjligen begå ett och annat misstag. Mindre bra i de fall då den kvinnliga karaktären också var riktigt skum och spelade i skurkarnas lag. Tydliga exempel på dessa situationer är filmer som The Big Sleep 1948 eller varför inte Kvinna utan samvete 1944. Kvinnligheten som honeytrap. Till och med Hitchcock lät ju James Stewart falla för kvinnligheten när Kim Novak förvred huvudet och förståndet på Jimmy-boy i Vertigo 1958. Just i noirfilmerna verkade en sorts ny typ av kvinnlighet uppstå; den mystiska, vackra och ofta problemfyllda karaktären som man gjorde bäst i att hålla sig ifrån om man var snubbe. Hur snygg hon är var.

varför så mystisk Sharon?

En annan snygging, Sharon Stone, bytte ställning i stolen och korsade benen i Basic Instinct 1992 och vips hade den filmen sålt in sig själv. Stone som skum, lockande kvinna med dunkelt förflutet satte stackars Michael Douglas på hårda prov när han fullständigt lurades upp på läktaren av den galna dos med kvinnlighet som han råkade ut för. Just Douglas tycks ha haft speciellt otur med denna variant av kvinnlighet: den frestande men nog så farliga..eller vad sägs om kvinnorna i Fatal Attraction 1987 och Skamgrepp 1994. Snygga, lockande, förföriska och fullständigt galna! Ett nytt begrepp i Hollywood från 80-talets slut och en bra bit in på 90-talet: den vrålsnygga kvinnan med alla rätt i form av former, kläder och utseende…men med en mental härdsmälta som gjorde henne livsfarlig för de ”stackars” män (kanske mest Michael Douglas nu då) som kom i deras väg. Hotade kvinnan mannens ställning i samhället? Hrm..kanske bäst att inte fördjupa sig för mycket vad de filmernas manusförfattare egentligen hade råkat ut för…eller ville påstå…

Gwyneth perfekt val för nya typen av kvinnlighet..?

I mitten på 90-talet svängde så pendeln lite igen. Borta var den ”farliga” och ”hotande” kvinnligheten. Nu blev kvinnorna plötsligt romantiskt åtråvärda. In med stora vida klänningar och personligheter som andades längtan, åtrå men hela tiden med förnuftet som ledstjärna. Filmer som Emma 1996, Förnuft och Känsla 1995 och Stolthet och Fördom 2005. Jane Austen var plötsligt ett namn på allas läppar. Kvinnligheten blev mjuk och fin. Inte hård och farligt lockande…även om viss lust kunde smygas in under de där fina klänningarna…här togs hänsyn till kvinnans medvetande och sätt att få vara en stark individ…men ändå alltid med en visuell bild av kvinnligheten som det mjuka och ibland nästan löjligt väna.

Möjligen tog en film som Bridesmaids 2011 lite udden av hela den gamla synen på hur kvinnlighet har framställts på film, när det visade sig att även tjejer minsann kunde spy ned sig, skita i handfatet och bete sig allmänt vidrigt. Märkligt nog tyckte man som tittare att det här minsann var lite skönt gränsöverskridande i karaktärsutbudet från Hollywood. Skäms på mig dock! Varför skulle inte kvinnor kunna utföra dessa galenskaper…precis som männen gör! Ett exempel på hur vi som tittare också genom åren vaggats in i dessa olika roller av karaktärer och synen på manlighet vs kvinnlighet..?

styr upp problemen utan snack!

Och hur är det egentligen med kvinnligheten på hjältesidan? Är Sigourney Weaver i Alien-filmerna svaret på kvinnlighet i kombo med tuffhet som sätter grabbsen på plats och minsann kan hantera både kommentarer och badass, vare sig de är manliga eller utomjordiska? Kan Angelina utmana med sina prestationer i Tomb Raider-serien? Eller coola Linda Hamilton i Terminator?

affischen säger ju allt…typ.

Som ni märker har begreppet kvinnlighet tagit en herrans massa vägar genom filmhistorien. Vinklarna har varit många och inte sällan spelat på de gamla unkna föreställningarna om vad som är kvinnligt och manligt. Gör man idag en sorts sammanställning över filmer som pumpas ut, företrädesvis, från Hollywood är jag ganska övertygad om att majoriteten av rullarna fokar på en manlig huvudperson och där han backas upp/”drabbas” av en rollfigur som kommer från något av alla de olika fack vi nu kan stoppa in kvinnligheten i.

Och då har jag ju inte ens snuddat vid filmens stora svarta får..skräckfilmen. DÄR finns mycket att rätta till, för vilka är det idag som springer runt med uppknäppta blusar i minimala shorts….? Skräck och Sex.
Top notch in a man´s world.

När man ser det på ovanstående vis känns det både skrämmande och sorgligt. Faktiskt. Det finns murar att riva anno 2013. Eller är det specifikt för just det kommersiella Hollywood? I Sverige kanske vi ändå går en ny tid till mötes då det dyker upp t.ex. kvinnliga svenska regissörer och manusförfattare som vill berätta historier på sina villkor…?

Självklart lyfter jag på hatten för dessa nya vindar, men konstaterar också att gamla invanda mönster går i cykler och då och då kommer upp till ytan igen. Traditionens makt verkar vara stor framför kameran. Hur upplysta vi än må vara.

Manlighet och Kvinnlighet på film.
Ett fascinerande (och oroande) ämne.

I väntan på nya insikter bjuder jag er nu att raskt hoppa över till vad de andra filmspanarna i bloggvärlden valt att skriva om när det gäller dagens ämne…

 

Annonser

17 comments on “Filmspanarna: Kvinnlighet

  1. Ping: När kungen blir kvinna* | Rörliga bilder och tryckta ord

  2. Ping: Filmspanartema: Kvinnlighet | Jojjenito - om film

  3. Ping: FILMSPANARTEMA: KVINNLIGHET

  4. Ping: Tema ”Kvinnlighet” | Except Fear

  5. Ping: Kvinnlighet « Har du inte sett den?

  6. Du är nånting riktigt intressant på spåret i din text. Kvinnlighet i samma mening som Michael Douglas.

    Dom tre filmer du tar upp är en bra början och visar på EN viss typ av kvinnlighet som han ”tvingas” hantera. Men går man igenom hans filmarkiv så finns det ju drösvis av filmer där kvinnlighet som ”fenomen” är en stor del av handlingen och där han är nån slags reagent, magnesiumbiten i den kemiska reaktionen.

    Den vilda jakten på stenen/juvelen, The war of the roses, Falling down, Presidenten och Miss Wade, Solitary man – Michael Douglas är helt enkelt huvudperson i filmer som handlar om olika slags kvinnlighet och vis första anblicken kan man luras att tro att filmerna handlar om män/manlighet eftersom det är en man som har den ”riktiga” huvudrollen.

    Kanske tål att grottas ner ännu mer i? 😉

    Gilla

  7. Tack gode gud för stereotyper! 😉 Intressant kontrast där mellan de fala damerna på 40- och 90-talet. Jag har inte tänkt på det förut, men visst var 90-talsversionen oftast mer patenterat _galen_.

    Och jag vet inte jag, Tomb Raider… Iofs tuff, men kroppsligt mer av en våt dröm. Inte så mycket av karaktär. Då föredrar jag nog Sarah Connor, Ellen Ripley eller Samantha Caine.

    Gilla

  8. @Fiffi: Se där ja! Du hittade ju en utveckling på just det fenomenet. Och det kan stämma!
    Är det Michael Douglas alltså som är den starka länken till Kvinnlighet på film…!??! 😉 Det tål att diskuteras vidare nån gång!

    @Sofia: Nä Angelina är nog inget att hänga i kvinnliga hjälte-granen om man ska vara ärlig. Där övergick just hjältetypen till att ändå betraktas som ett objekt ur den andra kategorin om sex och naket….typ.

    Gilla

  9. Ja, vi var inne på en del liknande saker. 🙂 Michael Douglas-mönstret är kul och något jag brukar tänka på då och då. Jag vet inte ifall han har uttalat sig något kring sin typecasting med farliga kvinnor, men har han det skulle jag gärna vilja höra hans uttalande. 🙂

    Jag har funderat lite över vilken som är min kvinnliga favoritkaraktär – särskilt bland hjälterollerna, men sorgligt nog kan jag inte komma på någon uppenbar bortsett från Alien-Ripley. Laura Palmer är ju given också, men ju fler övriga karaktärer jag kommer på ju fler ”offer”-roller blir det på min lista. :/

    I och för sig har jag aldrig varit hjältediggaren heller…

    Gilla

  10. Jag kan rekommendera filmen The shape of things som ställer saker och ting på ända. Där har vi en kvinna som inte är en femme fatale eller blindgalen dåre eller relationstörstande Austen-figur eller killer machine. Hon beter sig som en man skulle kunnat göra utan att göra en stor grej av det, som om hon inte ens förstår att hon bryter stereotyper. Vilket hon förstås inte borde bry sig om, men som är intressant från en betraktares perspektiv. Jag såg den med två manliga kompisar och vi alla tre hade väldigt olika reaktioner på filmen, från hatade den till oberörd till älskade den (jag).

    Gilla

  11. Intressant är att ofta när det talas om starka kvinnliga roller är det då kvinnor beter sig som män mao för att vara bra måste man vara som en man – om vi nu ska hårdra resonemanget. Intressant inlägg och Miss Secret agent skulle jag ta bra betalt för att se.

    Gilla

  12. Ping: Filmspanarna: Kvinnligt | FILMITCH

  13. Välskriven text med intressanta noteringar. Har egentligen inga smarta synpunkter att komma med förutom kanske hur Michael Douglas roll som Liberace i filmen Behind the Candelabra passar in i sammanhanget. Hans första som gay?

    Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s