Kategori 5

Jul 19 2019

#sommarklubben: Titanic (1997)

Men visst är det märkligt ändå! Såg filmen vid premiären på bio i januari 1998. Sen har återtitten uteblivit! Trots att jag köpte blu ray disken för ett par år sedan. Som har stått där i hyllan och bidat sin tid. Som att den vetat om att tiden skulle komma i sommarklubben 2019. En film som levt på sina minnen i min hjärna. Jag var helt tagen vid premiärtitten, skulle detta hålla 21 år senare? Som den gör! Det är fortfarande helt enastående att uppleva James Camerons svulstiga och storslagna äventyr. Drama, romantik och olycksbådande action på samma gång! Cameron ÄR The Man när det gäller att berätta i gammal god flådig Hollywood-stil.

Leo DiCaprio (hur ung var han inte här!) och Kate Winslet funkar kanoners med varandra, den digra rollistan i övrigt lirar lysande trevligt. Båtjäkeln själv får liv tack vare Camerons idéer och tekniska lösningar. Klart att det då och då skiner igenom lite kackig 90-tals CGI…men vad gör väl det. Storytellingen och känslan tar överhanden, vilket ju är det viktigaste här. Många har säkert spyliknande kommentarer att avlossa mot denna mastodontfilm…jag tillhör motsatsen. Det är sådana här rullar jag älskar med film och med Hollywood på sitt bästa humör. Och musiken! Glöm för tusan icke musiken! I briljant samspel med det som händer på det dödsdömda fartyget. En film som både Cameron och Titanics eviga passagerares odöda själar kan vara mer än nöjda med. Sällan har väl oscarsguldet som kastades över filmen varit mer rätt! Och hur är det nu…en film som fortfarande efter så många år gör det dammigt i rummet…måste väl ändå kvala in nånstans i övre betygsskiktet? Klart som fan! Detta är ett ohotat mästerverk! Full pott!

Enkel resa i sommarnatten!

 

 

Jun 8 2019

#sommarklubben: Saving Private Ryan (1998)

I år är det 75 år sen Slaget om Europa började. Landstigningen i Normandie. Mycket är sagt och skrivet om detta ögonblick i världshistorien. Vilket också aldrig bör glömmas bort.
Hollywood har genom åren självklart dragit sina strån till stacken. Den här dängan från -98 är kanske en av de allra bästa. I Hollywood-mått mätt. Vad gäller att spela på rätta känslostråkar samtidigt som den försöker sig på att ge en sådan realistisk bild den bara kan av hur landstigningen gick till. Bakom allt (förstås) Mästaren Steven Spielberg. Vid återtitten slås jag av hur (fortfarande) intensiv och maffig den är. Mest hela tiden. Och samtidigt lyckas personerna i storyn bli levande och riktiga. Även fast det är en fabulerad produkt från Drömfabriken. En ung Matt Damon måste hämtas hem till USA. Han finns nånstans i kaoset i Normandie. Uppdraget går till Kapten Miller (Tom Hanks) och hans grupp av lagom muntra soldater.

Krigsaction med vemod. Sjukt snyggt iscensatt av Spielberg. Inledningen med ca 25 minuters visuell beskrivning av landstigningsmomentet vid Omaha Beach är nog det vassaste som tillverkats i fictionvärlden. Till och med gamla krigsveteraner som var med på Omaha Beach har prisat regissörens resultat. Obegripligt att rullen inte knep Oscarn för 1998 års bästa film. Faktiskt.
En film som funkar både som historiskt arkiv, drama om mänskligt lidande i krig…och vanligt hederligt rafflande krigsröj. Den som inte får det dammigt i rummet i filmens absoluta slutscener, där den åldrade Ryan knäböjer vid gravarna i Normandie….måste ha ett hjärta av sten. Sommarklubben går ut stenhårt. Toppbetyg!

Historia i sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo

 

Apr 26 2019

Avengers: Endgame (2019)

Men så kom vi då i mål. Väntan är över. En av förra årets värsta cliffhangers har fått sin fortsättning.
I ett år har man funderat, spekulerat och gissat. HUR i herrans namn skulle den här supersvulstiga sagan kunna tas i hamn?? 11 år och 22 filmer senare är det alltså just i mål. Den sista installationen i Phase 3 lyser och gnistrar som en fullständigt förtjusande kristall över superhjältehimlen! Det är både fanservice och ett sjukt snyggt (och överraskande!) berättande som tar sagan i mål. Manuset är både enkelt och vackert på samma gång. Nånstans blir det också en liten tillbakablick på åren som gått,och visst lönar det sig att ha sett de andra filmerna i sagan. Även om det absolut inte är ett måste.

Regibröderna Ruso släpper alla bromsar i detta det sista äventyret (för den här gången och i den här konstellationen). De överlevande från förra filmen försöker klara sig i en ny värld. Plötsligt anas en liten chans att ställa allt tillrätta. Cap och gänget samlar sina krafter en sista gång. Filmen tar en sväng man kanske inte såg komma. Det hoppar från renodlad action, via heist-liknande svängar, till den sortens småputtriga humor som ändå förknippas med hela MCU. Jag roas speciellt av att Rocket och Scott Lang får lite extra utrymme. Vi gör besök på platser där man absolut inte trodde man skulle hamna. Det blir helt enkelt som ett enormt gigantiskt smörgåsbord av allt det man upplevt sedan 2008. Sista tredjedelen av filmen kommer att bli ikonisk. Det var länge sen jag kände den där wow-känslan i kroppen! Speciellt en scen mot slutet kommer jag att bära med i sinnet lång tid framöver. Kanske den….snyggaste (?)…scenen i hela sagan? Den som levt med hjältarna ända sen Iron Man stövlade in 2008 kommer att älska detta. The Russos presenterar en sista film som överraskar redan från minut ett. Filmen är inte helt utan flaws, ett par svängar i manuset är inte helt renrasiga och lämnar lite frågetecken…men å andra sidan…skit i det! Det är inte nödvändigt för en rulle på just den här nivån…och i den här situationen…att vara det. Det finns så många andra göttiga känslor att omfamna. Ett MÄSTERLIGT avslut på kapitlet! Och med en rollista (jag menar verkligen ROLLISTA) du inte skojar bort!
Tack för allt Infinity-sagan! Nu går vi vidare i MCU!

 

….Och missa för herregud i himlen inte hyllningen i eftertexterna!!!!

Andras upplevelser:

Jan 9 2019

Roma (2018)

Undrens tid är icke förbi!
Tänk att få börja 2019 med att dänga upp en fullpoängare. Det såg man inte komma. Och på en film som jag från början inte såg fram emot att glo på. Bara en sån sak!
Vi får regissören Alfonso Cuaróns Magnum Opus, eller nåt. Filmen han enligt egen utsaga velat göra sen 90-talet. Filmen om hans barndoms upplevelser. Vi tar oss till Mexico City 1970. Till stadsdelen Roma och den tystlåtna hushållerskan Cleo (formidabelt spelad av väna Yalitza Aparicio) i tjänst hos en medelklassfamilj. Det är stökigt och rörigt och kaosartat. Så där som det är på film. Cleo blir filmens observatör. Ständigt där som backup för allt som händer. En klippa för familjen att luta sig mot. Men vem tar hand om Cleo när det händer saker i hennes privatliv?
Handlar filmen om något speciellt? Kanske inte. Vardagen? Det räcker ju gott så om utförandet är så fantastiskt som här.

Filmen suger mig rakt in i hjärtat. Jag kan inte motstå känslorna som väller över mig. Jag tar in varenda sekund av rullen. Cuarón målar tavlor med sina bilder. Stora magnifika tavlor med oerhörd rörelse, där personer i bilden vet precis vad att göra i precis rätt sekund. Filmen är i svartvitt, och detta har aldrig varit en vackrare nyans än här. I färg hade filmen blivit betydligt blekare. I shit you not! Två timmars drama som äter sig in i sinnet, jag föll som en fura för filmen och utser den utan tvekan till 2018 års bästa film! En formidabel upplevelse!

 

Okt 2 2018

Instructions Not Included (2013)

Jävlars i havet vad kul det är när man ramlar in filmer av mer eller mindre en slump!
Hade inte SoF-poddens gäst Hasse i Sörmland föreslagit den här lilla rackarn…hade nog risken varit stor att den aldrig blivit sedd. Hasse tänkte att den skulle passa bra som föräldra-film. Och så rätt han fick! Men förresten, den passar alla! Även de som inte är föräldrar! Har du inte ett hjärta av sten kommer du att falla för den här rullen! Jag lovar!

Charmören Valentin (Eugenio Derbez) lever glada livet i Acapulco. Ny dam i sängen varje natt, sola på dagarna, dricka drinkar på kvällarna, och förföra kvinnsen på nätterna. Den godeValentin kan icke alls klaga på livet. Trots att han har kanske världens fulaste frippa! Jag tänker spontant på gamle Mickey Dee. Och det inte positivt menat. Förlåt Mickey.
Saker ställs (såklart!) på ända när Valentin plötsligt får ett barn på halsen. En av hans turistande amerikanska erövringar mer eller mindre lämpar över ett flickebarn på honom och dunstar. Vad göra?? Valentin bestämmer sig för att barnet ska återbördas till USA, Los Angeles. Kosta vad det kosta vill. Resan dit blir både tokig och besvärlig….och då har filmen knappt börjat! Vad som sen följer under de kommande två timmarna är ren och skär filmmagi! Derbez har själv både författat och regisserat rullen, och han tar upp alla de där frågorna som trycker på rätt knappar; hur agerar man som förälder? Är det skillnad på att vara mamma eller pappa? Vem har mest rätt till ett barn? (Urrgh..den gamla dräparn till fråga), och vem är kapabel att avgöra vad som är bäst för barnets framtid? Allt detta och lite till avhandlas i den här fantastiska rullen! Derbez är dessutom en smarting, han tar till sköna grepp som tokig humor, svart humor, rörande humor, till och med slapstick på sina ställen. Till detta blandas ett par doser av drama, filosofi och ren och tragedi i! Ja herrejävlar, fulgråten hemma i soffan vet plötsligt inga gränser! Härligt! det är ju så en rulle ska vara. Bland annat. Att avslöja för mycket av handlingen här vore att förstöra upplevelsen. Låt oss säga att det på vissa ställen känns som Kramer vs Kramer på speed. Poff!

Lysande skådespelat förstås av Derbez själv, hans lilla motspelerska i Loreto Peralta som dottern Maggie (eller är det Kristen Bells barn!??!), exet Julie (Jessica Lindsey) som plötsligt återvänder in i Maggies tillvaro och vill återuppta kontakten. Javisst, du känner ju igen alla de där gamla klyschiga ämnena som återigen dras upp på bordet. Men, tusan alltså, när det görs i den här galet fantastiska mixen av humor, sorg, feelgood och relationsdrama…då går det hem alla dar i veckan!
Lätt en av de bästa filmerna jag sett 2018! Och då har den också ett par år under bältet! Topplistan för 2013 måste skrivas om! Basta!
Se. Bara se! Dissar du den här ser du inte film på samma sätt som jag gör.
Magi-betyget!

 

Vill du höra mer om när jag , Fiffi och vår man Hasse i Sörmland går lös med kärleken till den här rullen?? Lyssna här vetja!

Mar 13 2018

The Florida Project (2017)

Plötsligt händer det.
När stjärnorna står rätt i skyn, floden rinner åt rätt håll, kråkorna flyger baklänges…eller nåt.

Att se The Florida Project är som att översköljas av glädje och sorg på en och samma gång. När känslorna når ända in i hjärteroten och sätter ett avtryck som du bara inte kan skaka av dig.
Under väldigt många minuter är regissören Sean Bakers film en färgsvultstig uppvisning i hur framför allt barn från den mindre bemedlade delen av vår befolkning, trollar med fantasi och upptäckarglädje för att göra det bästa i vardagslivet. Underbara, UNDERBARA, Brooklynn Prince är lilla Moonee vars liv och dagar framlevs på det sunkiga men märkligt nog charmiga motellet The Magic Castle…endast en lång spottloska bort från  det riktiga Magic Kingdom i Orlando, Florida. Här, på bakgården av Disneys jättelika turistkomplex, handlar det mer om att överleva dagen än att fundera på vilken åktur man ska ta härnäst. Det magiska i Brooklynns värld består dock i att hon tillsammans med andra kids från motellet gör varje dag till ett eget litet äventyr. Allt från upptäcktsfärd i gamla igenbommade motell till att reta gallfeber på motellets manager Bobby (Willem Dafoe) genom tokiga och listiga små hyss. Brooklynns stundtals asjobbiga mamma Halley (fantastiska debutanten Bria Vinaite) är ensamstående fd strippa-sort-of. Pengar är alltid bristvara…och när det verkligen kniper..går det alltid att ta till ”världens äldsta yrke”.

Sean Baker bygger en helt egen värld i utkanterna av The Magic Kingdom. Där misär samsas med avig charm, spontan vardagsglädje och ett myller av fantastiska färger i scenografin. Bara stilen på de slitna motellen är värda små betraktelser i sig. Första hälften av rullen, ren feelgood. Moonee hittar på äventyr, Halley tjafsar med folk, tålmodige Bobby med stort hjärta försöker få allt att fungera…pengarna måste in…samtidigt som han håller ett beskyddande öga på kidsen. Sen blir filmen mörkare. Verkligheten hinner lite ifatt. Även mig som tittar. De färgrika fasaderna börjar krackelera och hopplösheten börjar äta sig in i filmtittarsinnet. Baker är listig. Som att han lurar mig dit han vill, för att sedan dra undan mattan lite. Finalen är rent av hjärtskärande och jag kan icke hålla tårar borta när kameran dröjer kvar på Moonees ansikte och det lilla barnet hon ändå är innerst inne, trots den tuffa streetsmartheten hon redan lagt sig till med, kommer fram. Den som inte känner i hjärtat då…får skämmas lite. Dessutom…att filmen inte fick mer uppmärksamhet vid vid Oscarsgalan 2018 är fanimig skamligt.

En galet fantastisk, livfull, engagerande och sorglig film. På samma gång!
A must see! Årets första toppbetyg dundrar in!
Damn right!

Okt 13 2017

Blade Runner 2049 (2017)

Undrens tid är inte förbi. Uppenbarligen.
Att man en dag återigen ska få uppleva samma eufori och mäktiga tryckvåg som väller över en likt en massiv vägg av känslor och intryck.
Liksom det gjorde den där biokvällen för 35 år sen. Livet är bra märkligt.

Blade Runner var och är ikonisk. En berättelse om liv och död på en nivå inom sci-fi-genren som går utanpå det mesta (kanske ihop med det andra mästerverket Interstellar). Dessutom tidlös i sitt budskap. Inte en film för alla. Slow-cooking, detaljrik, mystisk och tog ett grepp om sin tittare (återigen; inte alla) som kändes ända in i hjärtat. Hur skulle något sådant kunna ske i en uppföljare 35 år senare?

Dennis Villeneuve är dock mannen som trollat och gjort just det! The magic is back! Och…kanske bättre än nånsin! Att återvända till den här världen, uppgraderad till ett sorts 2.0. Magiskt. Blade Runner 2049 står dessutom på helt egna ben. Som en mustig standalone, vilken dock inte på något sätt glömmer bort sitt arv. Mina ögon förtrollas, min hjärna läser in allt som sker, förvandlar det till en varm känsla i hela magen och sinnet. Har jag kanske sett den vackraste film ever? EVER??!

Ryan Gosling är nedtonad och perfekt som den nya filmens ”huvudperson”. Harrison Ford återvänder som en sliten Deckard. På inga sätt inknöad i handlingen ”bara därför att”. Allt som sker har en mening. Storyn, bilderna, vinklarna och musiken. Herregud! MUSIKEN!! Denna best till musikalisk matta som tar andan ur mig! Biofåtöljen skakar och jag får hålla krampaktigt i armstödet. Det är helt sagolikt. Som att dras in i denna värld av mörker, ljus och ljud. Miljonerna i budgeten har fått jobba.
Det finns självklart de som hittar flaws i denna film. Själv väljer jag att fria alla eventuella svagheter och logiska hål. När den massiva upplevelsen är så himlastormande brutalt överväldigande i mina sinnen…finns liksom ingen anledning att ifrågasätta.

Se bara hur de glimrande stjärnorna nedan liksom gottar sig i glansen.
Större än såhär blir det inte.

Behöver du utförligare argument om varför detta utan tvekan är årets..kanske också NÄSTA ÅRS….film!??!
I SoF-poddens #110 öser jag ännu mer kärlek över rullen. Poddkollega Fiffi har lite lättare att hålla sig sansad. Lyssna på godsakerna här!

 

 

 

 

Andra filmspaners som sett replikanternas återkomst till filmvärlden hittar du här;

Jul 28 2017

Dunkirk (2017)

Christopher Nolan tillbaka med en ny rulle. Klart man ställer upp. Mannen har ju stått för en av de mäktigaste filmupplevelserna jag varit med om!
Kan han leverera igen?
Som han kan!

Sommaren 1940 var minst sagt påfrestande för England. Andra världskriget rasade för fullt, USA hade ännu inte gått med på de allierades sida. I norra Frankrike, i Dunkirk (eller Dunqurke) var det jävligt värre. Nästan en halv miljon soldater inringade av den tyska krigsmakten i den lilla hamnstaden. Blickade man ut över den engelska kanalen kunde man nästan se England. Så nära, och ändå inte.

Av detta har nu alltså den gode Nolan gjort film på egenhändigt manus. En film som dyker ned på tre olika ställen, under tre olika tidslinjer (som ändå vävs samman till slut på smart sätt!) under denna kaotiska tidpunkt. På land den unge soldaten Tommy (Fionne Whitehead), en vanlig basse som förtvivlat försöker ta sig från det franska fastlandet, samtidigt som den tappre och brittiskt stolte Commander Bolton (Kenneth Branagh) försöker se till att varenda soldat ska med hem till England via den evakueringsprocess som pågår. I luften stridspiloten Farrier (Tom Hardy med snygg Bane-referens) som får bekänna färg i sin Spitfire ovanför kanalens kaos. Ute på vattnet den stoiske Mr Dawson (Mark Rylance), som tillsammans med hundratals andra civila skepp svarar på Churhills upprop om assistans för att rädda landets soldater, styr sin lilla båt mot den krigshärjade franska staden. Det hoppas fram och tillbaka i tiden. Först blir jag vimmelkantig när jag inte lyckas få ihop dyngsrytmen med bilderna, men snart lär jag mig filmens gång…och payoffen i form av sammanflätad tidslinje med samma scener ur olika perspektiv…känns plötsligt helt naturlig.

Jag kommer på  mig själv med  att sitta och hoppa i biofåtöljen, hållandes andan och fullständigt stirra på bioduken utan att släppa den med blicken för en sekund. Mellan kaoset på duken hinner jag ändå notera att det är knäpptyst i salongen. Inget blippande, inget prasslande, inga totalt malplacerade skratt eller tjut. Bara…tyst. Ljudet av ett världskrig dominerar fullständigt.

Filmen är förstås fullständigt lysande berättad av Nolan. Bara det att mannen konstant här vägrat att använda sig av CGI (okej, jag misstänker att viss CGI trots allt finns insmuget nånstans) och det faktiskt är verkliga skepp, verkliga flygplan, verkliga horder av soldater som häckar på den krigshärjade stranden….gör att filmen känns som ett äkta hantverk. The old school.

En del bashar ut mot att det aldrig finns någon backstory på figurerna vi möter, att det därför inte går att bry sig om dem. Tvärtom, menar jag. Det genialiska som Nolan gör är att kasta oss som åskådare rakt ned i krigets kaos. Som att vi är på tillfälligt besök och får en inblick i hur det förmodligen (?) var på platsen. Avsaknad av ”normal” dialog i rullen förstärker upplevelsen. Under en stund får vi hänga med män, okända män från olika bakgrunder, som  alla plötsligt har det gemensamt att de befinner sig i samma helvete. Jag lär känna personerna genom deras anonymitet och ansiktsuttryck och sätt att reagera. Jävligt snyggt gjort, hävdar jag!

klättra för överlevnad…i bästa fall.

Filmens absolut bästa tillgång är dock LJUDET! Ihop med musiken från Nolans vapendragare Hans Zimmer (och javisst, DOMEDAGSBASUNERNA från Interstellar har hängt med!) håller detta mig fastnaglad i biofåtöljen (när jag inte hoppar). Ljudet är galet, hysteriskt, brutalt och fullständigt öronbedövande. Som en karaktär i sig i filmen. Kanske det bästa inslaget! Ihop med den formidabla musiken. Vilken upplevelse!

Jag tackar också högre makter för att Nolan inte gör 3D av rullen. Jag är övertygad om att nästan hela upplevelsen med filmen hade gått förlorad då. Nu får jag istället foka på de öden som utspelas.
Vi får knappt en tysk i bild. Istället symboliseras hotet av ständig artilleribeskjutning, störtdykande Stuka-plan och en och annan lömsk torped i det kalla vattnet. Helt rätt igen Nolan säger jag! Vissa recensioner har kallat filmen blodig, vilket dock är helt uppåt väggarna. Det finns inte mer blod här än i valfri tv-anpassad krigsrulle. Vill man se goriga krigseffekter på sönderskjutna kroppar får det bli Menige Ryan eller Hacksaw Ridge. Nolan fyrar istället av allt sitt krut på intensiva scener med bombastiska element som vatten och föremål ihop med den lilla människan. Och att Harry Styles från insomnade (?) One Direction var så bra skådis…vem kunde ana det?!?
Skrev jag att fotot är vansinnigt vackert mitt i allt elände?! Nu har jag skrivit det.

Dunkirk är förmodligen bara näst bäst i Christopher Nolans CV hos mig, men som du fattar av de här orden…räcker det ju ganska långt. En film att uppleva med magen och hjärtat, inte hjärnan. Årets bästa hittills och finbetyget bombar in!

 

Maj 5 2017

Sing Street (2016)

För alla som varit unga och kära.
För alla som kommer ihåg 80-talet (och kanske lite mer specifikt för oss som hade vår tonårsperiod då).
För alla som minns vad musiken kunde (och kan!!) göra med oss och alla vardagens problem.
För alla oss som också kommer ihåg att den på ytan trivialaste smågrej kunde innebära liv eller död.

15-årige Conors (Ferdia Walsh-Peelo) öden i ett Dublin årgång -85 när han brottas med besvärliga hemförhållanden samt upptäckten att han kärat ned sig i den märkliga Raphina (Lucy Boynton), är en sällan skådad njutning. En feelgood upplevelse uppklädd i 80-talets bästa färger, rytmer och influenser. Här kryddat med ett mörker bakom fasaden…vilket kanske gör den till en sorts avig ”diskbänks-rulle”….? Regi- och manusmannen John Carney har full, FULL, koll på hur en sån här story ska berättas. Den som vill hittar förstås skavanker, loopholes och brister på något sätt.

Men, varför måste man alltid leta efter dom? Ibland är det bara liksom skönare för magen, sinnet, skattet och gråten…att bara följa med och strunta i detaljerna.  Låta sig förföras. Kanske du inte behöver veta så mycket mer om filmen. Bara att låta den ”drabba” dig?  Är detta en musikal? Nix, inte alls. Men ett vardagsdrama fyllt med drömmar, längtan, oro och en för jäkla massa bra musik!

kärlek och 80-tal. vilken combo!

Så pass att 2017 års andra toppbetyg delas ut! Med ett nostalgiskt skimmer som räcker ända in i framtiden.
Apsnyggt detta! Heja!!

 

 

 

SoF-podden kärleksbombar FÖRSTÅS skiten ur filmen i avsnitt 87! Lyssna bara!

Feb 3 2017

La La Land (2016)

lalaland_posterTrots att man vet om att de finns, blir det nästan samma chock varje gång. Det där när man konstaterar att alla timmars slit framför rullar av varierande kvalité får en payoff i form av att det filmiska himmelriket öppnar sig. De kommer i sällsynt flock. Om ens det.

Damien Chazelle är uppenbarligen en pålitlig kuf. Alternativt en snubbe med en underbar fantasi och förmåga att omsätta sina inre (?) visioner i filmberättelser som charmar brallorna av en annan. Kom igen, Whiplash var en svettigt underbar och totalengagerande story. Och nu har Chazelle gjort det ÄNNU bättre! Och, för den som inte kan med människor som brister ut i sång och steppar runt i dansvirvlar, bara sådär, kan detta bli en prövning. Det tål att nämnas ändå. Vad tar det innan första, Fame-inspirerade, numret drar igång? 30 sek?

Mia (en sagolikt bra Emma Stone) drömmer drömmen om att bli skådis. But of course. I Los Angeles, drömmarnas stad (?) är väl allt möjligt? Men också hårt. Auditions som inte leder någonstans. Känslan att aldrig bli utvald. Är kanske framtiden ändå att jobba som barista på det lilla fiket intill den stora filmstudion? Likadant är det för Sebastian (Ryan Gosling), sjukligt besatt av att spela jazz, att värna om jazzens överlevnad i en stad som ständigt rusar på i natten och i den soldränkta smogen. Klart de två möts som skepp i natten på ett okänt hav. Blir varandras supportrar, varandras stöd, varandras hjärtas älskade. De delar drömmen.

Av allt detta väver nu alltså regimannen/manusplitaren Chazelle ihop en sådan totalcharmerande story att det icke på något sätt går att värja sig. För varje människa med ett uns av egna drömmar, längtan eller romantik inneboendes i sig…är detta som en explosion i själen! Tjuriga recensenter har kallat filmen ”rörig”, har benämnt den som ”blek” och ”oengagerande”. Självklart har de antingen varit på fel film eller har uppenbara problem med formatet storyn berättas i. Chazelle trollar fram sagolikt magiska scener som för tankar tillbaka till musikalernas glansdagar, med ess som Fred Astarie, Ginger Rogers och Gene Kelly. Hua vad bra detta är! Färgerna, musiken, känslan! Precis när man liksom trodde att 2000-talet håller på att rusa iväg i hysterisk fart vad gäller teknik, ytliga popcornsdjup och explosioner av valfri CGI…kommer Chazelle och knäpper oss på näsan med en magisk (ja MAGISK) blinkning till forna dars filmkonst. West Side Story! I´m looking at you! Musiken är som vanligt ett av Chazells starkaste kort. Här som ett fluffigt old fashioned kuttersmycke i gnistrande färger. Lovely.

La La Land (2016)Sebastian (Ryan Gosling) and Mia (Emma Stone)

magin börjar spira

Stone och Gosling är som gjorda för varandra. En par i samklang, både i glädje och när filmens (obligatoriska) tuffa tillvaro kickar in. Stone är magnifik. Hennes blickar och ansiktsuttryck säger allt. Gosling är dags att ta på rejält allvar nu. Mannen tycks kunna spela allt. Har han något kvar att bevisa? Knappast säger jag.

Som att hänga med två personer man blir kär i redan från ruta ett.
Lägg till detta bedårande musikaliska inslag…och allt klickar. Precis allt.
Avkräver ni mig en favvoscen…så håll utkik efter en parkbänk ovanför Los Angels ljusmatta i natten.

Jag lägger mig ned och kapitulerar.
The dreams are on me.

 

avsnitt-74I SoF-poddens #74 slösar yours truly och poddpartner Fiffi ännu MER kärlek över dagens upplevelse. Get some!

Jun 28 2016

Zootropolis (2016)

zootropolis_posterJag har tragglat frågan förut. Med en dåres envishet.
”Kan man bli kär i en film??”

Och svaret är alltid lika självklart; ”Klart man kan!!!!”
Dagens animerade Mästerverk…jag jag skriver MÄSTERVERK..är så fantastiskt humörhöjande, trollbindande snyggt, smackelibangroligt för både små skitar och vuxna stollar, livsbejakande på alla tvära och randiga sätt…att man liksom bara kan lägga sig platt ned och kapitulera.

De dyker upp ibland, de där rullarna som liksom knockar en ur dojjorna fullständigt.
Som idag!
Såklart, vill du vara en sur-Lisa eller gnäll-Sven kommer du att hitta flaws, fel och störande moment i rullen. Det är jag övertygad om. Men jag tror också att du kommer att vara i minoritet. Har du det minsta av fantasi, livsglädje och kanske till och med är utrustad med lite rutin på filmtittandet…kommer du att hitta så mycket sköna små filmiska referenser att du storknar.

Bolaget vid ritbordet den här gången är Walt Disney Studios, numera mest utskällt för att de tycks lägga beslag på alla möjliga rättigheter till höger och vänster. Disney må stå för mycket av det som bespottas av övriga nöjesindustrin, men när den mäktiga koncernen spänner musklerna…då ligger banne mig många i lä.

zootopia

”ännu en 5:a i betyg från Flmr…har han rentav blivit soft på äldre dar…?!!?”

Dagens historia om den lilla, nästan tröttsamt, positiva kaninen Judy (med röst av Ginnifer Goodwin) som inget hellre vill än att bli polis i den stora staden Zootropolis…och hennes äventyr tillsammans med den streetsmarte räven Nick (Jason Bateman) är så härlig att mina betygsstjärnor liksom slår knut på sig själva. Sen kan du säga vad du vill om att älska en tecknad film så pass att högsta betyg delas ut utan att tveka.

För det är ju så.
Som så många gånger förut i den animerade filmvärlden.
Att det är hjärtat som bestämmer betyget.

 

#40_logoVi kärleksbombar SJÄLVKLART dagens rulle i SoF-podden! I avsnitt 40 närmare bestämt!

Mar 18 2016

Room (2015)

room_posterVärldens just nu (mars 2016) bästa film??
Belönad på Oscarsgalan när Brie Larson fick en guldgubbe. Med länge i racet om Bästa Film.

Det här är filmen som du mår bäst av att se helt ospoilad. Du ska bara se den här. Se och ta in det som händer. Följa med i den känslomässiga berg- och dalbana som (förhoppningsvis) följer. Film ska beröra, på ett eller annat sätt. Denna gör det. Till 100 procent. Och javisst, det blev självklart dammigt i rummet! Tack regissör Lenny Abrahamson.

Är du det minsta mottaglig för människans förmåga till empati, sorg, glädje, vrede, hopplöshet…och förhoppningar….kommer du att älska den här filmen.
Och en grabb som heter Jacob i det livs levande livet.

Filmen som är underbar att ha skådat, men som man aldrig vill se om igen.
Av många orsaker.

Guldstjärnorna bara smäller in!

Feb 12 2016

Spotlight (2015)

spotligh_posterJädrar i min gamla skrivmaskin (har faktiskt en i källaren) vad jag är svag för murvelfilmer!!
Dramatiken, spänningen, miljön! En sorts nerv som hela tiden håller dig som åskådare på tårna. Om det är en bra murvelfilm alltså. Som här!

Idag ett satans snyggt stycke, och alldeles genomsant, om hur en grupp grävande journalister på tidningen The Boston Globe 2001 avslöjade den katolska kyrkans vidriga och systematiska sexuellt utnyttjande av barn. Vilken groteskt story! Perfekt att synliggöra på film! Denna katolska kyrka som tycks stå för så mycket skumraskheter i lönndom.

När ”Spotlight”-gruppen på tidningen, ett litet gäng journalister som under en längre tid gräver ordentligt i fall innan texter publiceras, får nys om kyrkans tilltag…och dess högst medvetna sätt att dölja det som skett…är det en massiv sten som sätts i rullning. Trots kyrkoapparatens smutsiga försök att stoppa utredningen. Som också kommer att visa på sanningar med rättsväsendet som inte är av det helt trevliga slaget.

Det bästa med dagens story är ju att den faktiskt är helt sann!
Att filmmakarna med regissören Tom McCarthy (Station Agent) i spetsen verkligen berättar en genuin historia om arbetet bakom det stora avslöjandet. Att han struntar i tidsödsande subplotar om kärlekstrassel, hemförhållanden, jobbrivalitet osv…och istället fokar till 100 procent på en sammansvetsad grupp som jobbar mot ett gemensamt mål! Här finns inga sexistiska anspelningar eller utsvävningar mellan huvudkaraktärerna, att Rachel McAdams är en av grabbarna är liksom självklart. Eller vaddå ”en av grabbarna”!?! Hon är en journalist i gruppen. Punkt. Alla är de personer som brinner för både det jobb de gör och att den vidriga sanningen kommer upp till ytan.

spotlight1

rejäla murvlar!

Förutom McAdams får vi en som vanligt formidabel Mark Ruffalo, en stabil Michael Keaton (med samma läspning som i Birdman!), en lågmäld men pålitlig Liev Schreiber. Plus en hoper andra mycket bra insatser på skådisfronten! Glöm tex inte Stanley Tucci som lätt vresig men godhjärtad jurist.
Filmen ger mig drygt 2 timmars totalt engagemang för det jag ser. Vilket också är lite märkligt då ju filmens utgång redan på förhand är given, i alla fall för den som läst på i ämnet. Trots detta lyckas manuset framkalla både nerv och ovisshet på väl valda ställen! Galet! Men helt underbart. Det är i filmer av den här kalibern jag hittar den totala upplevelsen som filmåskådare. De gånger då det banne mig inte finns en endaste grej att klanka ned på!

Filmen är som en totalt mixad kombo av Alla Presidentens Män, Broadcast News och The Newsroom. För att nämna några andra pärlor i genren. Och jag fullkomligt älskar det.
Naturligtvis en självklar utmanare till priser och uppmärksamhet. Och det känns banne mig helt självklart.
Årets första fullpoängare på bloggen!

 

#23_logoI SoF-poddens avsnitt 23 babblar jag på än mer euforiskt om hur bra den här filmen är, och får visst medhåll av Fiffi…som möjligen dock är lite mer sansad i sitt betyg….

 

 

Maj 8 2015

Boyhood (2014)

001_boyhood_posterVilken jävla underbar film!

Alla filmvänner och älskare av livet och tillvaron borde förstås se den här rullen (liksom de flesta i nämnda kategorier förmodligen redan gjort!).
Vilket galet projekt! Vilken crazyness från regissören Richard Linklater! Vilken chansning! Som gick hem!

Ni kan redan storyn och bakgrunden.
Ni vet ju allt om den här rullen redan. Ett 12-årsprojekt som seglar in i framgångens hamn med skinande och känslomässig lyster! Allra bäst är förstås Ellar Coltrane som filmens huvudpunkt, Mason. Åren, familjen runt honom. Händelserna. Det genialiska i att Linklater inte behöver skriva oss på näsan att åren hoppar fram. Istället märks det genom små referenser och detaljer i populärkulturen runt familjen. Lovely! En film om en pojkes uppväxt genom åren. Det räcker så liksom. Låter ju nästan löjligt när man tänker på det rent kliniskt. Och du som ännu inte sett den….på´t bara!!

Känns som att herr regissör har en sådan underbar hand med detaljer och flowet. Han får sina skådisar att VARA personerna. Riktigt BLI dem genom åren som går. Patricia Arquette! Vilken mamma! Vilken kämpande frånskild kvinna hon gör här, hon har det inte lätt med alla knasbollar hon träffar. Men hon härdar ut.
Ethan Hawke dyker till en början upp i papparollen som en rolig gubben i lådan när han ska hänga med sina barn. Weekend-pappan! Men även han formas under åren, han slår sig till ro och får ett nytt liv han också. Mer lugnt.

Finns en underbar sekund i scen mot slutet, i köket mellan Arquette och Hawke, där pappa äntligen ger mamma den cred hon förtjänar för att hon funnits för sina barn i alla år.
De verkar lugna, kanske till och med vuxnare tillsammans än de någonsin varit. De lever inte ihop men har för alltid sina barn tillsammans. Scenen vevar igång mina känslor, jag tänker på min egen situation med mina barn som växt upp med frånskilda föräldrar. Deras mamma och jag har en härlig relation idag, vi är kompisar, förtrogna. Vi pratar om livet, tillvaron…och våra ungar såklart! Det finns också en sorts ro i att veta att våra kids mår bra av att se sina föräldrar på det sättet.
Jag får samma vibbar av barnen här. Förhållandet mellan mamma och pappa är inte det bästa i filmens början, men sakta når det en sorts punkt av…själslig insikt?

Ja det är en omvälvande rulle för mig. Jag vet inte, kanske jag känner extra för att jag själv har barn och kan på något sätta identifiera mig liiite mer med situationen än de som ännu inte blivit förälder? Kan det vara så?
Skulle filmen ha varit lika bra om det inte handlat om 12-årsperspektivet? Klart den inte skulle!! Men det är ju just dagens premisser som sätter moodet i min hjärta och sinne!! Hela grejen. Som att kika in i ett par verkliga livsöden!

Hawke hänger med sina filmkids

Jag vill inte att filmen ska ta slut när den till slut gör det. Jag är så fast att jag lätt skulle kunna ha klämt tre timmar till om Masons liv in i vuxenvärlden. Överlag är det fascinerande rent visuellt att se barnen förändras över åren, filmiskt godis De Luxe! Jag kräver därmed också nu att Linklater omedelbart påbörjar ett nytt projekt, Manhood, där vi får hänga med Mason på vägen mot att utbilda sig, skaffa jobb och familj! Arquette, Hawke och systern Lorelei Linklater hänger förstås med i detta projekt också!

Idag styr hjärtat och magkänslan och flowet i mitt sinne över betyget…och se på fan..2015 års första guldbetyg delas ut!!
Jag faller stenhårt för filmen. Jag tänker på den i dagar efteråt. Jag gläds med den.
Jag är så glad att jag fått se och uppleva den.

En underbar film!

Nov 13 2014

Interstellar (2014)

Interstellar_posterÅrets mest hypade rulle?
Som ger årets i särklass mest överväldigande upplevelse?

Ja, banne mig, jag kapitulerar villkorslöst. Jag tar känslorna som dagens film ger mig och omhuldar dem, låter de fara runt i kroppen som en fjäder utan begränsning, tänker på de sekvenser som etsat sig fast i minnesbanken…och konstaterar att…hur i h-e ska något kunnat matcha det här på känsloskalan under 2014?!?

Christopher Nolan är kungen i Hollywood. Så är känslan. Så till den grad att han knallar in med ett manus, hopskruvat med brorsan Jonathan, och ber om 165 miljoner dollars för att visualisera sina tankar om människan och den enorma rymden. Och Hollywood säger bara typ; ”sure, vilka skådisar vill du ha..?”

Ahhh, det är härligt hur sådana här filmer faktiskt får chansen att liksom bara ”drabba en” som filmtittare och upplevelseknarkare. Nolan verkar dessutom vara en lirare som har full koll på hur att balansera med känslor, teknik, action och filosofi. Det sistnämna är bland det TYNGSTA ämnet i dagens äventyr, och är man inte beredd att som tittare följa med på bröderna Nolans GALNA färd i teorierna om kvantfysikens mycket märkliga och rent oförståliga lagar…ja då får man möjligen lite problem här. Grejen är att våga utsätta sig för upplevelsen, trots att man inte kommer att ha koll på rätt många grejer. Eller kanske inte ens förstå vad det är man ser. Åh vad jag älskar sådana filmer!

Det finns en mikrostund mot slutet i filmen då Nolan håller på att tappa mig en aning, då jag ändå är beredd att ta ett steg tillbaka och ropa ”Nä, stopp nu! Nu blev det lite för mycket!”…MEN som genom ett trollslag lyckas manuset slingra sig ur den fallgropen och förvandlas istället till ett sorts märkligt…vackert (?) sagoslut.

Vad handlar filmen egentligen om? Min känsla är att det rör sig om HOPP, TRO och KÄRLEKENS mätbara (för att sno ett ord som används i filmen) krafter. Grundstenarna i Nolans berättelse? Som tar våra huvudpersoner på resor både fysiskt och själsmässigt? Liksom i förra årets Gravity är det den lilla människan i den ENORMA världsrymden (dagens rulle tar dock steget liite längre ut!!). Litenheten i oss alla och ändå den storslagna kraft i den mänskliga naturen som tar släktet (förhoppningsvis) en bra bit in i den okända framtiden.

Det börjar annars nästan…stillsamt.
Den framtida jorden håller på att dö. Farmer-Joe–Matthew McConaughey är Cooper, gammalt pilotess, numera änkling med dotter och son, som tvingats bli majsbonde då världen behöver mat istället för tekniska äventyr. Cooper håller på att resignera, upptäckarglädjen verkar leva vidare i hans dotter Murphy. Men tvivla icke då Michael Caine (ständigt denne Caine!) har en plan för människan. En plan som kräver att Cooper lämnar barn och hem och jorden för att frivilligt bege sig in i ett maskhål ute världsrymden. Människans framtid står att hitta i ett annat universum! Och då menar jag ICKE scientologernas!

Det finns två oerhört snygga sidor av den här rullen. En på jorden där det mesta ser ut som i dagens värld, med en liten återhållsam föraning om en deprimerande framtid, små detaljer som Nolan verkligen går in för. Och så den där regissören VRÄKER på med allt han kan komma på i ursnygga bilder (Hoyte Van Hoytema!!), visuella kompositioner, MAGNIFIK musik av räven Hans Zimmer, nästan olidlig sekundspänning i vissa sekvenser och ett sätt att berätta framtiden så att tankarna (avsiktligt?) rullar iväg mot Kubrick´s 2001. Och fan vet om inte den här rullen en dag kommer att nämnas FÖRE den gamla klassikern!

”jag vet!!! jag fattar heller inte hur manuset hänger ihop!!”

Det är inte ofta jag knockas av filmer sådär fullständigt. Detta är ett sådant ögonblick. I bilen hem från biografen satt jag och brorsan och försökte recapa upplägget…ni vet…”hur kunde han göra så..om han gjorde si? Och hade det DÄR inte hänt..hade det DÄR istället hänt då!!?” Sånt man kan bli GALEN på att fundera över. Ibland är det bäst att bara släppa sargen och följa med flowet! Som här.

Matt Mc gör ingen besviken med den här rollen heller! Han dominerar, och känns nu mer än någonsin som the go-to-guy i dramafacket. Vilka vinklingar berättelsen än tar. Anne Hathaway gör honom sällskap på resan och funkar kanoners. Liksom Jessica Chastain som får spela Coopers dotter i vuxen version. Jag håller också HELT med Henke som menar att de två skådisarna lätt hade kunnat byta roller med varandra utan att filmen skulle ha blivit ett uns sämre.

Det bjuds också på ett par ENORMA tankesvindlande ögonblick sett ur relativitetsteorins vinkel. Överlag stöts och blöts det här med TIDEN hela vägen in till finalen. Hårresande t.ex. när McConaughey och Hathaway gör en liten utflykt ned till en planet, återkommer till ”moderskeppet” ett par timmar senare och vips har 23 år förflutit för snubben som fanns kvar och höll ställningarna! Hu!

Jag fattar inte hälften av relativitetsteorins detaljer eller kvantfysikens lagar. Men det är skit samma här, filmen är en magnifik upplevelse, sitter kvar i kroppen och hjärnan flera timmar efter sluttexterna rullat förbi. Jag vill omedelbart se filmen igen och svepas med i de galna och fascinerande tankevurpor som Christopher Nolan hamrar in i oss. Jag vill återigen se de apsnygga sekvenserna från ett universum så enormt att det snurrar till i skallen om man börjar tänka på det. Seriös sci-fi är top notch och jag är en sucker för det. Lyckas man dessutom smyga in känslor i storyn…ja då MÅSTE det ju som ni fattar bli halleluja här.

Och bakom allt mäktigt, allt visuellt förtrollande, alla tankeloopar, alla hysteriskt snyggt korsklippta parallellsekvenser mellan jorden och rymden..handlar det kanske om en fars kärlek till sin dotter. Och ett löfte.

Och en dikt.