Etikettarkiv: Knaskomedi

Jul 25 2019

#sommarklubben: Weekend at Bernie’s (1989)

Häpp!
På min favoritsommarmånads stora dag…..kommer den. Igen! Självklart! Filmen som är ett unikum i bloggens Sommarklubb-koncept. Den enda filmen som VARJE sommar får vara med i Klubben! Varför??! För den är så go såklart!!!
Så pass att jag helt skamlöst snor min egen text från inlägget som gjordes sommaren 2014, vilken beskriver det hela på ett lysande sätt;

I återtittsmanualen inför varje sommar har den här rackarn en given plats!

Åh så härligt det är att återuppleva Larry och Richie´s galna äventyr ute på Long Island där de får fullt upp med att hantera sin döde boss Bernie på bästa sätt! Buskis, trams, knaskomedi! Visst, visst, VISST!
80-tal, junkigt soundtrack, flåshurtiga skådisar. En ung Andrew McCarthy, en slimmad Jonathan Silverman, en rådjursögd Catherine Mary Stewart och så Terry Kiser som tvingas spela lik större delen av filmen och gör det galet bra!

En ständigt återkommande rulle sommartid hos Flmr. Och NATURLIGTVIS i Sommarklubben!! Inget djup, inget budskap, ingen klass. Bara UNDERHÅLLNING!

80-talsparty i sommarnatten!

 

Sep 21 2018

Peter Rabbit (2018)

Hahaha, jäklars vad jag gillar den här typen av film. Men vänta nu. Är inte moi för gammal för den här sortens rullar?? Äh, släng alla ålderssynpunkter åt helskotta och kasta dig in i en stunds fräsande mysig underhållning! En blandning av cgi:ade kaniner och ”vanliga” skådisar. På engelska landsbygden. Bland böljande gröna kullar och genomtrevliga små hus. Med utsökt brittisk bitsk (och jäkligt ofta vuxen!) humor. Det är ju uppdukat till ett visuellt smörgåsbord banne mig!
Spjuverkaninen Peter lever götta livet på landet med sina systrar och sin kusin. Gänget bor under ett stort träd, och allt är sådär tipptopp. Bästaste stunderna är förstås när de smyger in i gamle vresige bonden McGregors (Sam Neill i pytteroll) trädgårdsland och pallar morötter. Det har blivit till en sport för vår driftige hjältekanin. Plötsligt avlider gammelgubben och huset går i arv till stroppige brorsonen (Domhnall Gleeson) från London. Som dyker upp och genast hamnar i handgemäng med kaningänget! Full fart! Dessutom finns ju såklart en genomgullig granne i söta Bea (Rose Byrne) som stiffe brorsonen genast blir betuttad i. Och hon är dessutom kaninernas skyddsling! Hoppsan, hur ska det här gå?!

Samma sköna myspys som i Paddington-rullarna. Kul slapstick för de yngre och smutt humor för oss äldre. Bland kaninrösterna hittas James Corden, Margot Robbie och Daisy Ridley. Tunga namn! Alla har roliga timmen mest hela tiden. Uppenbarligen också regissören Will Gluck, som blandar cgi och levande bilder på ett sjukt snyggt sätt.
Topptrevligt detta! En rulle som alla åldrar kan ta till sig!
Humörhöjare!

Aug 13 2018

Tag (2018)

Biosommarn rullar vidare!
Liksom besöken i träsket där de oförargliga och tunna komedierna samsas. Dagens alster är kanske som en blaskig Corona en varm sensommardag?
Baserad på en tidningsartikel (!) om ett gäng nu medelåldersmän som ända sedan de var barn lekt den där leken vi alla (?) kanske lekte på skolgården, Kull. Eller som vi sa här i Peking…Datten!
En månad varje år ägnar alltså de här snubbarna åt att förfölja varandra, lurpassa på varandra, och skämma ut sig lite allmänt sådär. Låter sunt tycker jag. Klart att suitsen i Hollywood fångade upp iden, och tjipp har vi oss en rulle!

Ed Helms, Jon Hamm, Jake Johnson och Jeremy Renner låter ju som en blytung laguppställning. Sockrat med Isla Fisher och Leslie Bibb. Men hur bra låter inte detta då?? Jeremy Renners Jerry är den ende i gänget som ALDRIG blivit ”det”. Inte på över 25 år! Snacka om att de andra drömmer om att sätta dit honom på bästa sätt! Nu ska Jerry dessutom till att gifta sig, vore inte det ett perfekt tillfälle att klämma dit Jerry så säg??
Oerhört lättsmält och lättglömt. Nånstans här döljer sig också en liten drapa om bibehållen vänskap mellan barndomskamrater fast man blivit vuxen. Lite ojämt är det dock mellan varven. Kanske hade man problem med att väva ihop 100 minuter film på en tidningsartikel. Inte så att jag har direkt tråkigt iof. Vissa scener är pinsamt roliga, my kind…ni vet, andra är kanske bara lite skrikiga. Bäst i gänget är Isla Fisher som Ed Helms tävlingsgalna fru. Inget mellanläge där inte. Säkert oerhört irriterande hos många, själv tycker jag det är smutt värre. Som i de flesta komedier lider den av den Stora Saggigheten…som brukar inträda efter runt timmen. Inget undantag här. När tempot går ned visar sig också manuset vara av en sån sort där det gäller att spinna ordentligt på varje knas-scen som erbjuds när övriga storyn inte riktigt räcker till. Men, missa för all del inte den oväntade homagen till gamla Rovdjuret från -87! Finlir!

Är det en sån rulle där trailern är roligare än själva filmen? Jepp, kanske.
Bitvis underhållande med knasiga slapstick, i andra lägen ganska hackig i sitt utförande.

Jul 31 2018

#sommarklubben: Weekend at Bernie’s (1989)

Häpp!
På min favoritsommarmånads sista skälvande dag…kommer den. Filmen som är ett unikum i bloggens Sommarklubb-koncept. Den enda filmen som VARJE sommar får vara med i Klubben! Varför??! För den är så go såklart!!!
Så pass att jag helt skamlöst snor min egen text från inlägget som gjordes sommaren 2014, vilken beskriver det hela på ett lysande sätt;

I återtittsmanualen inför varje sommar har den här rackarn en given plats!

Åh så härligt det är att återuppleva Larry och Richie´s galna äventyr ute på Long Island där de får fullt upp med att hantera sin döde boss Bernie på bästa sätt! Buskis, trams, knaskomedi! Visst, visst, VISST!
80-tal, junkigt soundtrack, flåshurtiga skådisar. En ung Andrew McCarthy, en slimmad Jonathan Silverman, en rådjursögd Catherine Mary Stewart och så Terry Kiser som tvingas spela lik större delen av filmen och gör det galet bra!

En ständigt återkommande rulle sommartid hos Flmr. Och NATURLIGTVIS i Sommarklubben!! Inget djup, inget budskap, ingen klass. Bara UNDERHÅLLNING!

80-talsparty i sommarnatten!

 

Jun 5 2018

The Week Of (2018)

Alla hatar Adam Sandler.
Nej fel, inte alla. Inte jag. Den gapige gamängen har ”nåt” som går hem i stugan hos mig. Visst har snubben stått för ett par rejäla bottennapp, men överlag bjuder han allt som oftast upp till trivsamheter. Bla ligger han ju bakom en av sommarårstidens skönaste rullar; Grown Ups från 2010! Mumma. Den har liksom dagens alster gemensamma nämnare i Familjekärlek och Vänskap. Trots att ni belackare nu vägrar inse det. But that´s the fact. Här spelar Sandler den ganska fattige medelklassliraren Kenny vars dotter ska gifta sig med sonen till glidaren, stjärnkirurgen och asrika lyxfrassen Kirby (Chris Rock). Kenny envisas med att han ska stå för alla arrangemang, vistelse och fix inför bröllopet. Det blir den klassiska komedisträckan; missförstånd, slapstick, grova skämt och allmän gapighet från Sandler. Diverse pinsamma situationer ska tryckas in under nästan två timmar, vilket såklart är lite för långt här. Visst hade filmen inte blivit sämre om den kortats med en halvtimme. Sandler och Rock känner ju varandra bra, vilket märks i samspelet. Ett lövtunnt manus som inte bjuder på några nya grejer whatsoever, men ändå träffar lite smårätt i sina bästa stunder. Trivsamheten är rätt go mitt i all kaos och skrik. Allt nedplitat av Sandler själv, tillsammans med polaren och regissören Robert Smigel.

Det här är ju ännu en av Sandlers Netflix-produktioner, och liksom de andra har den förstås blivit utskälld till höger och vänster. Sådant är tydligen hans öde, den gode Sandler. Under tramsytan är det här dock en ganska snäll film om familjekärlek och att acceptera varandra. Fint värre. Toppat med lite smaklösheter som går att roas av. Kanske måste man vara Sandler-gillare för att förstå den tredje stjärnan. En hans mer ”familjigare” rullar, de som jag gillar bäst. Filmen i sig är en ok tvåa. Underhållning för stunden.

Nov 14 2017

Eftersläntrare x3: osmakligheter (igen!), djurskräck och psykot i vildmarken!

The Brothers Grimsby (2016)

Men förihelvete! HAHAHAHA!
Precis när man trodde att dåren Sacha Baron Cohen inte hade så mycket mer att visa upp…så sportar han fram den här hysteriska knaskomedi-spionthriller-syskon-fars! Om det funkar?? Beror på VEM du frågar förstås! Jag är Sacha-nörd så här är svaret rätt givet. Om Movie 43 klampade runt helt utanför den berömda boxen…så gör den här rullen likadant, fast med de mer traditionella storyklyschorna. Alltid sevärde Mark Strong spelar Englands tuffaste och bäste hemlige agent Sebastian Graves! Stenhård. Men hamnar likväl i ett läge där han behöver ha hjälp av sin fram till nu ”okände” bror, fotbollshuliganen Nobby (Sacha). Nobby är allt…man inte vill vara….om uttrycket tillåts. De två teamar upp mot en knäpp konspiration som hotar världen. Vad det exakt var har jag nästan glömt bort…för det är inte det viktigaste här!! Istället är det humorn…eller förlåt…det som är humor i SBC´s värld. Och som jag älskart!! Helt galet. ”Som vanligt” utmanar den brittiske komikern våra gränser för vad som är underhållande eller inte. Ytterligare en rulle som troligtvis älskas eller avskys. Regisserat av fransosen Louis Letterier. Plus roliga Isla Fisher i biroll också. Prutthumor…fel..kissochbajsochandravätskor-humor, ösig action, snuskigheter, elefantosmakligheter och ett jävla vrålgarv mest hela tiden från mig. Jajaja jag vet..men ibland är det riktigt gött med trams!!

47 Meters Down (2016)

Vän av ordning kanske börjar hojta om filmens produktionsår ovan här nu. Men..appappapp…rullen gjordes redan 2016 och låg för lansering på dvd/blu ray-marknaden hösten -16..när rättigheterna köptes upp av ett annat bolag som helt plötsligt bestämde sig för biolansering sommaren 2017 istället. Hette också In the Deep ett tag. Men skit i det. Vi får oss en ny otäcksrulle i vatten…bland hajar. Alltid gångbart, iaf på papperet. I praktiken verkar det ju numera vara lika svårt att få till en sevärd haj-film..som att göra ett vettig varulvsrulle! Damn! Nåja, dagens försök är inte alls så pjåkigt ändå. Den gör vad den ska. Två ystra systrar på semester i Mexiko får för sig att dyka ned i hajbur för att kolla in bestarna. Knasbollar. Allt skiter sig såklart, buren släpper från sitt fäste i båten på ytan och nu sitter tjejerna fast där i buren..typ 47 meter under ytan. Med lufttuber som börjar tömmas på luft. Yaak. Och såklart är det ju icke bara att simma upp till ytan…utanför buren lurar de ju…bestarna. Helt okej stämningsframkallande otrevligt detta. Skulle aldrig kunna ta dykcert har jag insett. Tycker det är alldeles för otrevligt att man ska ”andas” under vatten. Inget för mig. Spännande detta dock. Lite lökigt, lite overkligt, men rätt rejält obehagligt för de två syrrorna Lisa (Mandy Moore) och Kate (Claire Holt). På ytan skymtar minsann gamle Matthew Modine som kapten på den olycksaliga båten. CGI-hajar, men de gör jobbet. Gott så.

Carnage Park (2016)

Rätt märklig kombo av rånarrulle-turns-survival-horror. Filmad i gritty stil med ett ökenlandskap typ New Mexico/Kalifornien som backdrop. Två misslyckade rånare tar gisslan och flyr i bil. Dessvärre kör de rakt in i ett ödsligt område, Carnage Park, där en dåre till sniper härjar. Wtf?!?! Flykten blir till en kamp för överlevnad. Den kvinnliga gisslan Vivian (Ashley Bell) får fullt upp, inte bara att klara sig undan sina gisslantagare…utan också hålla koll på galningen med gevär! Jaja, men lite var väl funkis här iaf. Storyn bjuder inte direkt på några himlastormande ögonblick, men är ändå så pass intressant att jag vill hänga med till upplösningen. Ganska snyggt filmad i stil och färger, det där sepiagula som tycks vara vars filmmakares egendom numera. Ibland nästan lite humor, av det mer svarta slaget förstås, men mest vill den nog vara obehaglig och skrämmande. Vilket den kanske inte lyckas fullt ut med. Knasbollen med skjutvapen gör aldrig något större intryck och förpassas mest till en knäppgök. Alla håller självklart på Vivian som tar saken i egna händer och visar var skåpet ska stå. Litet plus att gamle Alan Ruck dyker upp i miniroll…Cameron från Fira med Ferris!! Ok för stunden, men oerhört lättglömt.

 

Nov 13 2017

Eftersläntrare x3; osmakligheter, shamalamadingdång och pappa möter knasig pojkvän (igen)!

Håhå! Året börjar lida mot slut!
När jag tittar på min lista över sedda rullar under året..är den galet knökad. För varje film som dyker upp här på bloggen, kommer minst två in på listan över spanade!
Den här veckan ägnas därför åt en turbocruising genom ett par av titlarna som avnjutits. Vi tar dom i block om 3!

Movie 43 (2013)

Nånstans undrar jag i mitt stilla sinne vem i helvete som godkände detta!??! Fast inte så att jag mår illa direkt! Tvärtom! Roligare stund var länge sedan jag hade med en film! Inget för den kräsmagade eller den som letar efter seriös upplevelse. Osmakligheterna står som spön i backen..och inget, INGET, tycks vara tabu! Uppdelad som en antologi med ett antal små filmer staplade på varandra. Varierande ämnen, gemensamma nämnaren är makaber smaklöshet och helt hysterisk snuskhumor! Roligast? Att det hela utförs av ”normala” och kända skådisar från Holluwoodfabriken. Liksom regissörer. Det är så hysteriskt många som paraderar förbi här att det inte går att nämna alla. Kanske är dock Hugh Jackmans insats av det mer anmärkningsvärda inslaget. Liksom Chris Pratts och Anna Farris. Detta är helt klart icke en rulle för alla. Antingen älskar du  den…eller hatar som pesten. Mina stjärnor garvar än. 

 

 

Split (2016)

Gamle finurlige M. Night Shyamalan börjar visa takter på att han är på väg tillbaka igen, efter ett par år i the doghouse! The Visit 2015 var rejält underhållande, och den här lilla rackarn fortsätter i samma stil. Till och med lite bättre! James McAvoy dominerar hela rullen och spelar den stördaste snubben sedan Buffalo Bill härjade i början på 90-talet. Med 23 olika personligheter i sin kropp är han värsta stalkern som kidnappar tre vanliga tonårstjejer och låser in dem. Tjejerna, med en som vanligt stabil Anya Taylor-Joy (The Witch) i förarsätet, måste nu hitta på ett sätt att fly innan dåren McAvoy släpper lös sin 24:e personlighet..som verkar läbbigare än någonsin. Smart och effektfull obehaglighetstrhriller av Shamalama som håller det precis perfekt creepy. En rulle där man tusan har problem med att se vartåt det lutar. Spänningen mot slutet är perfekt! McAvoy är galet bra! 

 

Why Him? (2016)

Klarar man av mer komedier om pappa som ska möta dotters nye pojkvän för första gången..och kaos och hysteri uppstår? Japp det gör man (jag). Speciellt om det blir så oväntat underhållande som här. Gamle Bryan Cranston (Breaking Bad) gläder sig inte direkt åt att behöva fira jul hos dotterns nye fästman Laird (James Franco). Speciellt inte som Laird är snuskigt rik och lever i en helt annan verklighet än den sparsamme och modeste fadern. Klyschiga kulturkonflikter förstås, men med en sorts skön glimt i ögat, kryddat med lite under-bältet-humor. Eftersom jag också är en Franco-fil njuter jag såklart lite extra av Lairds galna utspel. Cranston gör sin surmulne pappa enligt traditionell manual, men trots det uppstår en sorts märkligt udda kemi mellan honom och galningen Franco. Fast bäst är kanske Lairds assistent Gustav (Keegan-Michael Key)! Inget jättenytt under solen här, men det var å andra sidan inte att vänta. Trivsam rulle! 

 

Okt 18 2017

Baywatch (2017)

Hahahahahahahaha…och lite mer hahaha!
Jag veeeet, ni superseriösa filmgloare och konnässörer hatar självklart detta som pesten. Vi andra, som gärna smilar på munnen åt ett och annat under-bältet-skämt, flinar åt en Dwayne Johnson som mer eller mindre drattar på ändan i tid och otid, finner pubertalt nöje i att se en vuxen mans erektion ”fastna” i en solstol…ja vi har ändå lite att gotta åt oss här.

Det är förstås en take på den gamla kultiga, nästan ikoniska, tv-serien…som en gång i tiden sportade David Hasselhoff i frontlinjen (not to worry..han dyker upp här också). Dagens Mitch på skutan (Johnson) leder sina livräddare med gott humör och effektivt snygga metoder. Skummisar med knarkaffärer hotar den idylliska stranden och nu är det upp till gänget att ta tag i problemet. Dessutom är det dags för den årliga tryouten…då hugade framtida livräddare får chansen att komma med i gemenskapen. Bland dem finns fd OS-simmaren Brody (Zac Efron). Odräglig, självgod men nästan omöjligt att inte börja gilla. En ny triumf för komediesset Efron! Lägg till detta kvinnlig fägring i form av Alexandra Daddario och en hoper andra modellsnygga livrädderskor…och vi har oss en nästan oförskämt kul provocerande laguppställning. Och just det, självklart den halvtjocke nörden som i slutänden ändå charmar alla och blir lite hjälte. The Rock, Johnson, fortsätter att bjuda på sig själv och sin personlighet. Han räds inte att förlöjliga sin egen uppenbarelse, vilket än en gång ger honom cred i komedisammanhang. Efron är som vanligt askul. Det går icke att ha tråkigt i hans sällskap.

Hela cirkusen på stranden är rattad av regissören Seth Gordon, som bla har den skrattiga Horrible Bosses och den hysteriskt roliga tv-serien The Goldbergs på sitt samvete.
Detta är självklart en av de mer jönsiga rullarna från 2017, men otroligt nog är den mer underhållande än jag kunde tro på förhand. Lövtunt manus fylls istället med knasigheter, sexskämt, slapstick, klyschor och stötande (?) humor. Precis som det ska vara ibland.

En larvigt kul rulle helt enkelt.

 

Sep 25 2017

Mike and Dave Need Wedding Dates (2016)

Hahahaha! Zac Efron igen! I en under-bältet-komedi!
Fast frågan är om han denna gång inte överglänses av Adam Devine som spelar hans filmbror! De två strulbröderna Mike och Dave är kända för att förstöra nästan varenda tillställning de dyker upp på. De har liksom inga spärrar. När lillasyster ska gifta sig på Hawaii och stora släkten ska samlas med vänner…är ordern från föräldraskapet glasklar…”se till att skaffa er varsin dejt, kom hit och UPPFÖR ER! Annars jävlar!”…typ så.

Bröderna brothers tror de är supersmarta när en annons på the craigslist skapas…och strax har två dejter sållats fram i form av Alice (Anna Kendrick) och Tatiana (Aubrey Plaza)! Och frågan är väl om inte de båda strulbröderna här möter sina överkvinnor! Ojojoj!

Mustig, tramsig och totalt respektlös när mina favvisar Anna K och framförallt AUBREY P röjer loss!!! Herregud! Hahahaha..igen! Tjejerna ser chansen till gratissemester på Hawaii, tokbröderna ser chansen att blidka en misstänksam familj. Inget av det ovanstående kommer att gå enligt planerna. Idiotslapstick, underlivshumor…den råvulgära varianten..får samsas med lite hederlig romantik som givetvis spirar under lagren. Absolut inget för den som letar efter smart och snillrik humor. Här fläskas på med det grova artilleriet. Håller inte ihop lika bra som Dirty Grandpa..men nog finns här pärlor att fulgarva åt ändå! Priset tas som vanligt av Aubrey Plaza, som kanske spelar skjortan av varenda kotte. Kendrick får stå för den mer mjuka delen av umgänget med de andra. Efron kan det här  med komedi nu och gör precis vad han ska. Adam Devine tar hem några sköna grov-humor-poäng…och kolla själv hur många referenser till andra rullar du hinner plocka på 100 minuter!

Fulhumor som håller högt i 60 minuter. Sen blir det mer ”som vanligt”. Men det visste man ju på förhand.

Aug 22 2017

Okja (2017)

Ibland är det ju ändå för gött att liksom få ramla in i genre man normalt sett inte besöker ”till vardags”…och väl där bli ordentligt betagen av det som utspelas. Nu kommer ju naturligtvis hardcore-diggare av genren och diverse förståsigpåare hävda att det här minsann är för löjligt Hollywoodfierat för att räknas som en riktig asiat…men se det spelar ingen roll hos mig. Alla Asien-vägar kanske är bra vägar ändå…?

För här har vi alltså den koreanske regimannen och uppenbarligen visuellt fantasifulle Bong Joon Ho (eller Joon-ho Bong om du hellre vill det) som pytsar ut ett stycke välkokad mix av drama, saga, action, slapstick modell dratta-på-ändan, snyftiga stråkar och samhällskritik. Allt i ett! Tjo!
Den knaskonstiga företagsledaren Lucy (Tilda Swinton i en..eh..Tilda Swinton-roll) har en plan. Framtiden heter genmanipulerad mat i alla dess former. Hon utlyser en tävling som består i att ett antal bönder jorden runt får en varsin framtagen griskulting att ta hand om. 10 år senare ska ”vinnargrisen” utses och skeppas till New York för att stolt visas upp som en ekologisk framgång för företaget (och sen bli mat förstås..men det vill man ju icke låtsas om). När 10 år gått hittar vi grisen Okja på en lummig bergsslätt i Syd-Korea där hon lever det götta livet hos en gammal bonde och hans barnbarn Mija. Okja ser ut som en knasig mix av en flodhäst och en förvuxen gris. CGI-effekterna firar julafton och jag tror direkt på vad jag ser där i den lummiga grönskan.
Givetvis är Okja också vinnaren i ”tävlingen”. Plötsligt väntar otrevligt öde. Om inget oförutsett händer förstås. Vilket det naturligtvis gör.

Mija med märklig vän

En diger blandning av kidnappningshistoria, en envis Mija som vägrar släppa taget om sin älskade Okja, ett par engagerade men något virriga djurrättsaktivister med den hängivne Jay (Paul Dano) i spetsen, galna biljakter, en roande överspelande Jake Gyllenhaal, en stissig  och avig Tilda S (som dessutom får spela sin egen tvillingsyster!), en rejäl känga åt den hänsynslösa köttmarknaden och handel med djur….som säkerligen är vardag här hos oss i verkliga livet, spänning som blandas med fåniga farsinslag och ett bombardemang av visuella effekter. Ja, herregud det är som om en stor kladdig fruktkaka exploderat och smetat ut sitt innehåll på allt och alla. Storyn spretar åt alla håll, och nog undrar jag ett tag hur den gode regissören ska få tag i detta igen…

Men han lyckas! På nåt jäkla avigt och konstigt sätt lyckas han inte bara hålla ihop det, utan berör också på ett eller annat sätt. Jag blir så betagen av det här att jag ler bara vid tanken på vad jag sett! Det borde inte funka fullt ut, men gör det ändå. Är det månne jag som sakta håller på att dras in i Asien-träsket? Jag gillade ju trots allt regissörens The Host…hm..
Det överspelande teatraliska stuket. Känslan av en överdimensionerad saga. Den villkorslösa hyllningen till naturen och att vi ska vara rädda om vår egen planet, och värna allas rättigheter. Javisst, regi-Bong hade kunnat skriva oss det på näsan med stora feta bokstäver som en annan miljöpartist. Istället lindar han in budskapet i ett visuellt och känsloframkallande fyrverkeri. Låt vara att Hollywood (i det här fallet mest Netflix!) varit med och stuckit åt honom stålars. Spelar roll, när resultatet blir så pass snyggt som det blir!

Att se Okja är som att ta en åktur på en karusell man från början trodde att man icke på något sätt skulle uppskatta fullt ut…och upptäcka att hela ens inre bubblar av förtjusning.
Tramsigt? Ja kanske.
Överspel? Definitivt.
Underhållande? Så in i helvete!

 

 

Jul 25 2017

#sommarklubben: Länge leve Bernie (1989)

Yes!
Vi snackar sommaren bästa (?) dag. Då måste kalasbordet dukas med göttaste som finns att erbjuda för stunden.
Ni trogna läsare vet ju redan allt det här.

6 raka året för knasbollarna Richie och Larry! 6 raka året utflykten går till den där strandvillan på Long Island där slapstickhumorn bor granne med tramset.
Är detta min ultimata sommarfilm! Kanske.
Den är icke för alla. Helt klart. Antingen tar du till dig den absurda slapsticken och känner att ett gott skratt förlänger livet. Eller också hatar du den intensivt efter 5 minuter. Olika falla ödets lott.

Självklart är den med ett varv till i sommarklubben! Kommer den någonsin att petas därifrån? Tror inte det va.

God fortsättning på sommarn!

The time of your life i sommarnatten!

 

summer-movie-fun-logo

Jun 30 2017

Dirty Grandpa (2016)

Jaja. Häften av er kommer att spotta och fräsa nu. Fnysa i förakt. Sucka och stöna och ta er för pannan. Må så vara. Do it.
Själv försöker jag återhämta mig från skrattattacker och gapflabb och allmän gamman. Det var tusan länge sedan jag skrattade så gott åt något så tramsigt. Eller genomlarvigt, kanske det ska beskrivas som istället.

Robban De Niro som värsta snuskiga farfar, grov i mun, allmänt retstickig och bara ute efter att få sig ett ligg på äldre dar! Hoppsan! Här snackar vi icke-PK så det stänker om det. Humorn är så låg att jag nog inte hittar nåt att jämföra med så här på rak arm. Inte ens mitt sommar-guilty pleasure Länge Leve Bernie. Den är ju mer…oskyldigt fånig. Dagens skrattpiller är mest…plumpt. Hahahaha, och ändå så jädra skönt okontrollerad.

Zac Efron (faktiskt en bättre skådis än man kan ana) är den unge stiffe advokaten Jason. Strax i begrepp att gifta sig med den minst sagt kontrollerande bitchen Meredith (Julianne Hough). Jasons farfar Dick (Robban) har precis blivit änkling efter runt 30 års äktenskap. Nu vill gubben att Jason gör honom en tjänst och skjutsar ned honom till Florida från Atlanta. Som en sista fin gest åt hustrun (parets ”egna ställe” ska besökas och minnas). Motvilligt antar Jason uppdraget…och vips sparkar galenskaperna igång! Mot Florida och äventyret! Farfar Dick må ha varit jordens trognaste make, men nu som änkling ska ha fan leva livet! Sprit, fest, droger, brudar och framför allt sex! WTF?!?

Hahhahahaha, men herrejävlar alltså! Vilken galen rulle! Alla moraliska normer kastas rakt ut från bilfönstret! En hysterisk karusell av dåliga skämt, underlivshumor, brutalkomik och en sanslös respektlöshet mot allt vad ”standardkomedi” heter. Men det är så jäkla gött! Att då och då ”råka ut” för den här sortens filmer som går över gränsen. Som dyker rakt ned i träsket där dålig smak samsas med ett publikfrieri av sällan skådat slag. Okej, du behöver troligen vara på ett speciellt humör….eller kanske funtad på ett speciellt sätt…för att uppskatta det här. Det ska inte stickas under stol med. En kritiker blev förra sommaren så förbannad efter att ha sett rullen att han raskt utnämnde den till årets värsta film alla kategorier. Så kan det gå.

farfar spanar in livets smörgåsbord. Zac är mer tveksam

De Niro då! Tar sig lite över gränsen här. Gubben har ju annars hemfallit allt oftare på ålderns höst till att spela mysgubbar med livsvisdom i puttrande komedier. Nu tar han nytt grepp och blir pervogubbe med dolda talanger! Men vänta! Nog fanken finns där också en liten livsvisdom inbakad…och bakom allt snuskigt och provocerande finns banne mig också en ganska varmhjärtad twist. Ansvarig för regin och ”humorn” är Dan Mazer, som mest ägnat sig åt att jobba med dåren Sacha Baron Cohen på rullar som Borat, Brüno och med serien Ali G. Då fattar ni ju humorn här också.

Hysteriskt roligt över drygt 100 minuter, även om filmen givetvis som de flesta andra komedier går ned i tempo under en viss period innan den växlar upp till en final värd sitt skratt. Och har ni inte sett unga Aubrey Plaza på film förut…så lägg det namnet på minnet! Herrejävlar vad rolig hon är här. Hon har lätt filmens absolut bästa repliker! Fräck och filterlös!

Jag skrattar än!

 

Jun 20 2017

Office Christmas Party (2016)

Se på julfilm mitt i sommaren?!!?
Javisst! Allt är funkis om man bara vill. Speciellt när det gäller film.

Här en fest som urartar på det sätt som bara fester på film kan göra. Billig slapstick hand i hand med vulgära skämt och over-the-top-skådespelande. Riktiga knasgrejer alltså. Men, jag gillart. Vid det här laget vet ni ju att jag är svag för de här dum-komedierna.

Men låt oss ta det från början. Clay (T.J. Miller) är chef för Chicago-kontoret hos ett superduperstort nationellt företag i IT-branschen (tror jag). Han är en sådan där chef som tycker det är roligare att vara kompis med sina medarbetare och har ganska så noll koll på hur företagslivet funkar. Något som hans iskalla och stentuffa syster Carol (Jennifer Aniston) nu, i egenskap av CEO för hela företaget, tänker ändra på. Kontoret ska avvecklas. Basta. Lagom till jul också. Kul.Not.
Det finns bara en sätt att rädda verksamheten i The Windy City, och det är att smörja den potentiella kund som skulle kunna rädda siffrorna i räkneböckerna med ett kontrakt. Hur gör man bäst det? Kanske genom att anordna värsta kontorsjulfesten ever. Spara icke på expenserna är ordern från den stollige Clay. Tur att Carol skulle åka till London så hon inte ser vad som kommer att hända.

Japp, detta är bagateller på hög nivå. Kaos och kontorsmayhem uppstår när de anställda partar som om det icke fanns någon  morgondag. Mitt i allt dåren Clay, vars upptåg hela tiden får ”räddas” av medarbetarna Josh (Jason Bateman) och Tracey (Olivia Munn). Trots att humorn är både vulgär och hård, anas en godhjärtad feeling bakom det hela. Som det så ofta gör i den här typen av filmer. Romantiken ligger också och lurar där hos Josh och Tracey, och till slut är det naturligtvis inte en fråga om OM utan NÄR.

bossen sätter ribban

Självklart vrids hysterin upp ett snäpp när Carol plötsligt blir insnöad på flygplatsen och tvingas återvända till kontoret. Hoppsan! Jennifer Aniston visar återigen hur jäkla bra hon är på att spela komedi när hon tar de här bitchiga rollerna. Hon gör det suveränt, och det känns som att hon själv gillar det. Hahaha. Mer butter-Aniston till folket! Bateman är solid, som vanligt. Här aningens nedtonad och ”förnuftets röst” under den galna kvällen. Ihop med Olivia Munn, som visar komeditakter. Hon är ju annars jäkligt bra i tv-serien Newsroom (missa inte!).

Knaskomedi, fräcka skämt, hård fysisk humor och ett gott hjärta långt därinne. Tja, regissörsduon Will Speck och Josh Gordon öser på med ”det vanliga” i denna humorgenre. Och visst, för mig funkar det. Jag sitter där med ett flin. I ärlighetens namn kanske det är en rulle som inte berör så där väldigt mycket. Trots att stakesen i manusen vill vara rätt höga, är det inget man tänker på i någon större grad som åskådare. Lite som att man bryr sig inte om huruvida kontoret går i graven, bara skämten och humorn levererar. Och det vill jag nog påstå att den gör här ändå. Finns julfeeling i filmen? Kanske inte så mycket att du lägger någon större vikt vid det. Skulle ha gjort sig lika bra med en ”vanlig” fest.

Oförargligt stabil.
För alla med dragning till den här sortens inte-så-subtil-humor är det en helt enkelt en ganska förnöjsam upplevelse.

 

 

Jun 14 2017

#sommarklubben: The Jerk (1979)

a.k.a Supernollan.
Ack ja, dessa sköna nostalgitrippar.
Steve Martin i sin nästan-debut på filmduken i huvudrollssammanhang. Som den dyngtossige Navin, uppväxt i södern hos en färgad fattig familj. Navin kan inte fatta varför inte han kan hålla takten till bluesdängorna som spelas på verandan om kvällarna. Stor humor! Hahaha. Först när det börjar rycka i benen då han hör ”white folks music” förstår han att han kanske har ett annat ursprung. Hahaha. Stor humor igen!

Dåren Navin ger sig ut i världen på äventyr, som en sorts föregångare till den modernare slöhjärnan Forrest Gump! Galet tokiga scener, ofta med provocerande humor (för sitt 70-tal) avlöser varandra. Navin hittar rikedom, kärlek och sen går allt åt helvete igen.
Vad är det som är så bra med filmen? Så här många år senare?
Kanske att den vågar ta lite nya grepp om den humorstil som annars var legio under 70-talet. Här märks tydliga vibbar från SNL-scenen, både i humorns vinkling och dess skådisar (Broadway-stjärnan Bernadette Peters här i lagom spattig roll). Steve Martin själv är förstås lysande som den godtrogne och stendumme Navin. Han har ett minspel som går utanpå det mesta. Möjligen lider rullen aningens av att den tappar lite fart i sista tredjedelen, men det hela uppvägs av den listiga och smarta humor som finns längs vägen. Regisserad av Martin-kollegan Carl Reiner och med ett manus av Steve Martin själv OCH Carl Gottlieb (som ju skrev manus till Hajen!)

En sorts stilbildare för hur amerikansk crazy-humor på film skulle komma att visas upp.
Håller än, med visst överseende.

Idiotlycka i sommarnatten!

 

summer-movie-fun-logo

Maj 29 2017

Furry Vengeance (2010)

…eller varför inte med den lite mer lusiga svenska titeln Varning för vilda djur!

En icke helt slimmad Brendan Fraser har fått i uppdrag av lömsk chef (Ken Jeong) att skapa ett villaområde i den grönskande naturen.
Följande händer:

  • Fraser får (mest hela tiden) stryk av en listig tvättbjörn
  • Fraser blir nedskiten av fåglar
  • Fraser blir jagad av en björn in på en portabel toa som välter
  • Fraser blir ”skunkad” av en…skunk
  • Fraser uppför sig allmänt puckat och alla tror han tappat det helt. Inte minst frugan (en knäppt felcastad Brooke Shields!)

Alltså, en rulle som på papperet inte har någon, NÅGON, förutsättning att lyckas (enligt skvallret den enda rulle som Fraser ångrat att han ställt upp i).

Så….varför sitter jag då där framför burken och skrattar sådär fredagshjärtligt åt det här!??! Varför känns som att det är veckans höjdpunkt när Fraser får spö av en tvättbjörn??! Är det för att det är just fredag? Ät det för att ölen var extra god denna kväll? Är det kanske rentav för att ibland blir det ju så att en usel rulle blir så over the top att den blir underhållande….???
Klassad som en familjefilm…visst. Men den som letar mellan filmrutorna kan också hitta sköna jokes som banne mig är mer anpassade till en vuxen publik. Ett snilledrag mitt i all dikeskörning?

möter sin överman…eh…djur

Klart att du som vill hittar skit och pannkaka här.
CGI:n är inte speciellt bra. Handlingen får plats på en post-it-lapp. Skådisarna är genrellt kackiga (utom Jeong från underbara Community, vilken är lika härligt dryg och sarkastisk som vanligt). Och missa för fanken inte etertexterna! Hahaha.

Men jävlars vad kul det kan vara att se en vuxen man åka på spö av en tvättbjörn.