Sommarklubben: Länge leve Bernie (1989)

bernie_posterNär redaktörn för denna lugubra blogg firar sin födelsedag…ställer han givetvis fram det sommarbästaste på filmfronten.
Filmen som är a must-see varje sommar.
Filmen som sjunker långt ned i humorträsket men är så somrigt charmig att det liksom inte går att tröttna.

Trogna besökare på denna blogg känner FÖRSTÅS igen sig. Med varenda sommar på bloggen. Som ett klistrigt flugpapper i en röd sommarstuga. Kommer vi nånsin att bli av med dårarna Larry (Andrew McCarthy) och Richie (Jonathan Silverman)??
Eller Bernie (Terry Kiser) själv??! Skulle inte tro det.

Filmen hade faktiskt svensk premiär på biograferna nästan på dagen för 26 år sedan (27 juli 1990). En salig röra av yuppiestil, komedi med hederlig slapstick, salta havsstänk och lite varm New York-sommar. Ett manus som kanske ryms på ett smörpapper från GeKås i Ullared. Men vad gör väl det??
Det är somrigt, det är tillräckligt goofy för att man ska skratta sig nästan fördärvad… ihop med en god sommarpilsner i soffan.

weekendatbernies_216pyxurz

gänget som vet hur en riktig sommar ska firas!

Vad trevligt att just den här filmen dyker upp just idag (och för 5 året i rad i Sommarklubben!) och önskar lite spånigt Grattis sådär i sin enfaldighet.

Länge leve Bernie!
Varje sommar!

 

 

 

 

summer-movie-fun-logo

 

Sommarklubben: Who Framed Roger Rabbit (1988)

Roger_RabbitSin tids mest hajpade rulle när den dök upp?
Tja, turerna var många…och det skrevs naturligtvis spaltmeter om denna hybrid till film som bjöd på lite allt möjligt!

Regissören Robert Zemeckis hade Hollywoodpengar och Spielberg i ryggen när han rutinerat och säkert lät Bob Hoskins vara privatdeckare i ett retro Los Angeles där man liksom lever sida vid sida med de tecknade figurerna!
Som om Hollywoods alla kända animerade karaktärer genom åren, från Musse Pigg via Bugs Bunny till Betty Boop, lever i en egen stadsdel…Toon Town!
Galet på papperet, men rätt kul att kika på.

Jag gillade farten, fläkten och de sköna referenserna i skämten när jag såg rullen på bio. När jag nu ser om rullen ser man möjligen att åren har gått lite. Men inte alls så det stör. No sir. Dessutom var det ju då top notch-effekt att se Hoskins stå och brottas med en hispig tecknad kanin! För det är ju så det är här; privatsnoken Eddie (Hoskins) blir indragen i turerna kring den rejält nervöse och spattige tecknade filmstjärnan Roger Rabbit. Snart uppdagas en konspiration där Eddie och Roger blir en märklig duo! Lägg till detta kaninens fru, den farligt tecknade Jessica Rabbit! (”I´m not bad, I´m just drawn this way…”) Förutom Hoskins syns här också Joanna Cassidy som tålmodig käresta till Eddie och Christopher Lloyd i en helt hysterisk roll som…”toonhunter”…?!

Haha. Galenskaper detta.
Idag är vi såklart vana vid mycket mer märkliga och udda rullar…men visst håller detta lilla piggelin-piller fortfarande! Om inte annat blir man på rejält gott humör om man inte var det innan.
Märkt av tidens tand? Lite kanske.
Men inte i humör och känsla!

Omaka par i sommarnatten!

summer-movie-fun-logo

Special Correspondents (2016)

special-correspondents-key-artDet passar väl bra med lite trevligt trams på en fredag!

För det är precis vad detta är.
Tramsigt, jönsigt, knäpp, ologiskt och ja..hela jäkla ordregistret för en icke-seriös rulle.
Men vad fan, det finns ju tjusningar med såna också!

Eric ”Banana” är radioreportern Frank, vilken tror han är Guds gåva och röst till lyssnarna. Konstigt nog jobbar han bara på en liten lokal radiostation i Queens. Vid sin sida har han ofta teknikern Ian (Ricky Gervais), en lagom bister och melankolisk britt med torr humor. Två snubbar utan sådär jättekoll på den coola världen, minst sagt.
Av alla märkliga uppdrag en lokal radiostation i Queen kan få…är kanske det om en möjligen förestående statskupp i Ecuador det mest aviga och oväntade! Så pass att radioessen beordra dit för att rapportera situationernas tillstånd (javisst filmens logik dårå…men skit i det nu).

De två bängskallarna lyckas dock schabbla bort sina pass inför avresan och fekjar då istället radiosändningar från ett café i just Queens! Låter det illa? Totalt utflippat? Precis vad det är också. MEN…men…också ganska småkul och trivsamt. Snart blir det dessutom värre när duon blir ”kidnappade” i Ecuador! Fast de är i Queens!! Visst låter det ännu mer ofattbart nu!? Hahaha. Att Gervais är en stabil komedikuf visste man ju redan. Idag står han även för manus OCH regi! Bra jobbat! Kanske lite mer otippat att Bana fixar komedi så pass bra som han gör!? Löst och ledigt! Dessutom är han en casanovatyp som inte drar sig för att till och med vänsterprassla med Ians fru Eleanor (Vera Farmiga)

SC_pic

slafar i Queens, borde vara i djungeln

Ack ja, denna Farmiga! Hon stjäl showen i alla scener hon är med i, och höjdpunkten är när hon startar en ”insamling” för att få de två radiosnubbarna frigivna! Underbar svart humor..och den sång Eleanor sjunger nationwide på bästa tv-tid är för härlig!

Inget du tar med dig in i framtidens historieböcker. Långt därifrån. Men som jönsig underhållning för stunden fungerar den faktiskt för jäkligt bra. Humörhöjande.
Dock såklart med ett varningens finger höjt inför den som söker logik och mening i sitt komeditittande.

#39_logoI SoF-poddens avsnitt 39 kan vi inte hålla oss från att sockra rullen lite i kanterna. Dessutom kan du här höra Farmiga sjunga om sina ”hjältar” Hahahaha.

Daddy’s Home (2015)

Daddys-Home-Aus-PosterSåhär inför Mors Dag passar det väl ypperligt med en film om…papporna.

Brad (Will Ferrell) har ett problem. Visst, han är gift med en snygg fru (Linda Cardellini), har ett gött jobb, en snygg kåk och två kids. Grejen är bara att det inte är hans egna barn, och kidsen har lite svårt (minst sagt) att se Brad som en ny fadersfigur. Snälle Brad gör förstås ALLT för att finna nåd i barnens ögon.

Än värre blir det när barnens pappa kommer hem till stan, den ascoole och stentuffe Dusty (Mark Wahlberg). Dessutom en slarver och oansvarig hårding. Allt som Brad inte är. Barnen jublar, ex-frun Sara undrar misstänksamt VARFÖR Dusty dyker upp nu…och Brad..ja han vill bara bli superduperkompis med Dusty. Ojoj.

Lättsmält och lättkonsumerat igen från firma Ferrell och Wahlberg.
Inga djupsinnigheter. Bara skojfriskt och lite smådumt om att vara pappa och vad en fadersroll egentligen innebär i form av ansvar och förebild. Förutom det obligatoriska varmhjärtade budskapet som alltid bakas in i rullar av det här slaget, bjuds det också på standardskämt PLUS en par helt underbara galna scener som gör att jag återigen nästan ramlar ur soffan i skrattattacker. Javisst, du måste ju gilla Ferrell förstås. Det är liksom förutsättning nr 1.

mark-wahlberg-daddys-home-will-ferrell

Vem ska läsa sagan?

Den som söker djupsinnigheter i manuset bör titta på något annat. Kan du din Ferrell vet du ju hur mannen agerar och reagerar. Stabilt. Wahlberg är kanske ändå den som ska ha störst cred i sammanhanget, då han återigen visar att han faktiskt kan hoppa från seriösa roller, till popcornsroller, till tramsiga komedier…och hålla stilen.

Jaja, det är ingen rocketscience till film detta.
God underhållning för stunden och perfekt nivå på tramserierna. Lite under bältet. Lite lagom smetig. Aningens snällare i Ferrell-sammanhang. Kanske för att det är barn med?

Trivsamt.

The Night Before (2015)

night_before_picWhat!? Jul i…maj??
Så kan det gå. I filmens värld gäller det att anpassa sig som tittare när vi inte kan styra över releasedatum på den svenska dvd/blu ray-marknaden. Men vaddå, ned med persienner och mörklägg rummet så infinner sig nog känslan…om filmens ton är den rätta förstås.

Är den det här då?
Tja, som vanligt gäller devisen att du måste tjusas av allas vår mysfarbror Seth Rogen (hej Fiffi!) och de muntra musketörer han väljer att teama ihop sig med denna gång. I dagens fall Joseph Gordon-Levitt och Anthony Mackie. De tre vännerna har varit superkompisar i vått och torrt och Isaac (Rogen) och Chris (Mackie) har alltid spenderat julaftonskvällen ihop med Ethan (Gordon-Levitt) då denne förlorade sina föräldrar i en olycka för många år sen. Nu ska trion för sista gången fira gemensam julaftonskväll innan nya tider väntar. Isaac ska bli pappa för första gången, Chris är omtalad NFL-spelare med högtflygande planer. Och Ethan, tja dags för honom att finna sin egen väg i livet kanske.

Men först alltså, en natt på stan! Och vad är väl bättre än att jaga den där omtalade julfesten som hålls på hemligt ställe varje år i staden? Den där som man måste ha en speciell inbjudan till…
Så, till den tunna storyn lägger vi nu drogkomik i parti och minut, under-bältet-skämt, massvis med blinkningar till andra julfilmer (typ pärlan Scrooged), udda sätt att hantera  att man måste släppa taget om gamla traditioner för att hitta nya osv osv.
Nånstans i manusets bakvatten finns kanske en sorts sensmoral om att framtiden alltid är ljus om man själv gör den till vad den blir.

the-night-before_0

sno lite från annan komedi…varför inte!

Ni som är trötta på Rogens stil och sätt att agera…gör er naturligtvis inget besvär här. Han kör på i patenterad stil. Mer underhållande är kanske ändå att se Gordon-Levitt och Mackie visa upp lite oborstade humorsidor. Sånt gillas i den här bloggen. Ett koppel mer eller mindre kända namn i birollslistan, Michael Shannon, Jillian Bell, James Franco (hej igen Fiffi!), Miley Cyrus, får alla några minuter i julstämningen.

Och visst, gillar du laguppställningen och köper det tunt skivade manuset…hittas en rätt trivsam stund ihop med gamängerna. Jag gillar ju den enkla, simpla och oborstade humorn som serveras i filmer som den här…komplett med fylla och substanser som påverkar omdöme och sinne. Dagens regissör Jonathan Levine (Warm Bodies, 50/50), tutar och kör enligt väl grundat recept i det här hörnet av komedirummet.

Man vet precis vad man får.
Och ibland känns det rätt trivsamt så.

återtitten: Livet på landet (1988)

funny farm_posterClark Griswold fast ändå inte.
I pausen mellan den andra och tredje rullen om katastroffarsan Clark, hoppade Chevy Chase in och gjorde ännu en komedi om en…klantig gubbe.
Så kan det gå.

Här är han Andy Farmer, sportjournalist från New York som bestämt sig för att flytta ut på landet med frun Elisabeth (Madolyn Smith). Det nya livet i Norman Rockwell-småstad väntar, och framför allt ett ny tillvaro som författare i nya huset….som förstås ser ut som en dröm för den romantiskt lagde vilken suktar efter lantmiljö med fina omgivningar.

Att själva flyttlasset lyckas komma bort på vägen till nya hemvisten tar Andy bara som ren otur, och inte ett omen om hur tillvaron strax ska komma att te sig…även om Elisabeth redan här och nu börjar känna en ond aning i magen. Men vaddå, man måste väl ge det nya livet en chans…eller hur? Vad kan gå fel?

Den hett efterlängtade tomtebolyckan dröjer dock, mycket på grund av konstiga saker som hela tycks hända, som en galen brevbärare, ett lik som hittas i trädgårdslandet, en misslyckad social interaktion med folk och fä i den lilla byn…men kanske mest för att Andy inte alls får den där inspirationen till att skriva på sin roman som han trodde.
Livet på landet blir med andra ord icke så lätt.

Chevy gör alltså ännu en klantig snubbe som inte har koll på nåt.
Uttjatat kanske redan här..i slutet på 80-talet? Javisst. MEN, gillar man komikerns stil och hans patenterade positivism och den ständiga förnekelsen när det börjar gå åt skogen..då finns såklart en och annan ljuspunkt. Inte minst Madolyn Smith! Bra komisk tajming på henne. Hon tycks dock helt ha försvunnit från filmvärlden sedan 90-talets intåg…men här är hon mycket bra som den vettiga motparten till den galne Chevy.

Bakom kameran hittas den gamle räven George Roy Hill (Blåsningen, Slapshot, Butch Cassidy and the Sundance Kid), som trots titlarna i sitt cv aldrig föll kritikerna i smaken som filmskapare. Det här blev Hills sista film innan han lämnade filmvärlden för gott. Och visst, en snyggare sorti hade han kanske kunnat få. Manuset är rätt blekt och humorn grabbar inte riktigt tag i en. Känns som om regissören varit aningen…flyhänt…med humorn…som heller inte riktigt vet om den ska vara familjevänlig slapstick eller mörkare ironi.

funnyfarm

att telefonera på landet…svårare än man tror.

Filmen blev ingen större succé hos massorna, en av alla dussinrullar i 80-talets sega träsk av filmer som prånglades ut. Chevy gör en Chevy..men han gjorde det ju ändå bäst som Clark i Ett Päron till Farsa-filmerna…inget snack om det.

Första gången jag såg filmen var på ett flygplan till New York, och jag minns att jag småskrattade åt en del scener….och samma sak är det nu. Ett par scener är underhållande och visar upp den tidige Chevy Chases färdigheter som vass komiker…men i övrigt är det nog helt klart en rulle som inte åldrats med finess. Om den ens haft någon.

Nostalgitrevligt, men inte mer.

Ett päron till farsa: Nästa generation (2015)

Vacation-Selfie-posterKomedifredag ännu en gång!
Stor förväntan! Stora skor att fylla för den här sentida uppföljaren till en av de mest underhållande filmserier (yes folks!) jag upplevt genom åren!

Och herregud, vad jag skrattade!!
Är detta 2015 års bästa komedi!!? Ja kanske va! Vem ska kunna hota detta!!? En jolly god stund i sällskap med den knäppaste familj som skådats sedan…tja…Chevy Chase var ute på vägarna med familjen!
Nu är det alltså vuxne sonen Rusty (Ed Helms) som i ett mindre genomtänkt (?) ögonblick får för sig att byta det årliga stughyrandet på semestern mot en tripp till…Walley World! Nostalgin och chansen till att stärka familjebanden, tänker Rusty (månne har han glömt bort barndomens vedermödor i den gamla fulgröna ”truckstern” en gång i tiden..?)

SÅKLART blir det här en rejäl flirt med hela den gamla filmserien, och i synnerhet med den första rullen från -83.
Och kom nu inte dragandes med nåt sunkigt motargument om att du redan sett allt och det känns fantasilöst och upprepande!! Det håller inte här. SJÄLVKLART! Det är ju det som är meningen! Nånstans får jag för mig att rullen är speciellt skriven för alla oss som älskade den första. Nåt som vi kan ”återuppleva”, fast i lite nya former. Ungefär som Jurassic World var för Jurassic Park.

Manusnissarna och regissörerna John Francis Daley och Jonathan M. Goldstein kan sina Griswolds och skulpterar dagens huvudpersoner på ett synnerligen träffsäkert och charmigt sätt….som nästan hela tiden påminner om figurerna som Chevy Chase och Beverly D´Angelo så stabilt jobbade fram. Christina Applegate ÄR lysande som den här familjens hårt prövade mamma. Applegate har en underbar närvaro och minspel som gör sig så speciellt bra i just komedier. Heja! Ed Helms är förstås lysande som Rusty..och banne mig om han inte lyckas med konststycket att imitera Chevy´s manér och sätt att sakta driva familjen mot galenskapernas brant. Och så detta odelade positiva sätt att se på livet och den pågående (katatstrof)semestern. Love it! Lägg till detta två kids i Skyler Grisondo och Steele Stebbins (namnen!) som gör precis vad de ska. Check!

helt logiskt beteende i Griswold-rullar

Rullen är packad med sköna sekvenser, en sorts modern uppdatering på alla tokerier som fanns i första rullen. Det handlar givetvis om en enda sak, sätt den knäppa familjen i värsta turistmardrömmen men få samtidigt fram budskapet att familjens band betyder mest av allt när det är som knasigast och tyngst. Förutsägbart såklart, men vad fan…skit i det. Det här är ju asroligt!!
Lägg till snygga inhopp av skådisar som Chris Hemsworth, Leslie Mann, Charlie Day, Ron Livingston och Norman Reedus...så har vi oss en finfin stund här! För att inte tala om den (nästan) rörande känslan när just Chevy och Beverly får några minuter framför kameran också! (men OJ och AJ..vad slitna de ser ut!!! Speciellt D´Angelo som ser galet felopererad ut i nyllet!! Yaak!!)

Jag lovar, det finns ett antal helt jävla underbara scener i dagens rulle!!
Skrattar du inte åt dom borde du får spöstraff!!

En av årets bästa komedier!
Johorå!

Get Hard (2015)

get_hard_ver14_xxlgNär passar väl en Will Ferrell-drapa bäst om inte på en fredag!

Det gäller att hålla i hatten och ställa in sig på låg, låg, låg…LÅG humor! Men ack så rolig! Men du måste ju vara på det humöret förstås. Och lägga till en Ferrell-like-knapp i ditt sinne, annars funkar det ju icke!

Idag är han den ganska naive superaffärsmannen och miljonären James King som lever i skyddad rikemansbubbla med vräkigt palats och divig fru ( åhh…Alison Brie i superbitchig härlig roll!). James har ingen koll på nåt och plötsligt är han åtalad och dömd för bedrägeri samt hatad av alla. Nu har han 30 dagar på sig att ordna upp sin tillvaro innan 10 års fängelse i San Quentin väntar! Hu!

Tröge James tror att den ärlige och hårt arbetande biltvättaren Darnell (Kevin Hart) är av den stenhårda skolan och naturligtvis måste veta allt om gangsterlivet (eftersom han är svart och ser bister ut)….och erbjuder honom cash för att lära James ett och annat om hur man beter sig i finkan för att bli ett grymt badass och klara livet innanför murarna.
Darnell som kämpar för att försörja fru och barn och starta upp ett företag håller masken och går med på den knasiga dealen.

Japp, det är väl ungefär så mycket man behöver ha i storyväg. Härifrån sedan en totalt vansinnig färd längs den grova humorallén!
Alltså vi snackar verkligen under-bältet-humor, rasistiska skämt, homofobi, plumpheter och annat knas. Men…för fan…det är ju så jäkla roligt att man till vissa scener behöver se till att man inte har munnen full med popcorn eller läskeblask…..ja jävlar!

Ingen kan som Ferrell spela idiot med sådant allvar och deadpan-min som han. Vilken dåre!

ett geni skapar

Ni fattar ju sedan gammalt att jag är diehard-fan på knasbollen Will och därför frias det såklart hellre än fälls i dagens story. Det ska naturligtvis i ärlighetens namn framhållas att allt denne lirare tar sig för inte är av det bästa märket, men här är det raka rör och fulla spjäll direkt. Knäppa detaljer, fräcka detaljer och svinig humor. Så fruktansvärt politiskt inkorrekt så det svider!
My kind of entertainment!

Finns ett gäng obetalbar scener i dagens rulle. Missa inte när Darnell simulerar fängelseupplopp, eller när James ska lära sig the noble art of manshångel på en toalett. Och blinka för fan inte till när rockern John Mayer gör en cameo och dyker upp som sig själv…med tvivelaktig moral! Suveränt av Mayer att bjuda på sig själv några minuter. Och inte banga för humorn!

Har filmen nån moral?
Äsch skit i det! Detta är jönserier av bästa märke!
Mer glädjebetyg än hjärnbetyg.

Tjo!

 

Sommarklubben: Kingpin (1996)

KingpinSommaren går mot sitt slut men Sommarklubben kämpar på en liten stund till!
Lagom till de ljusa sommarkvällarna övergår i lite murrigare mörker, men filmupplevelsen kan ju vara densamma ändå!

Idag tar vi oss tillbaka till 1996 och en av de stabila bröderna Farrelly´s bästa filmer…vill jag hävda.
Den hysteriskt galna skrönan om Roy Munson (Woody Harrelson), en gång i tiden staten Ohio´s mest lovande bowlare. Ett underbarn, en wiz-kid, ett ess som till och med lyckas med bedriften att besegra den självsäkre och fulspelande Ernie McCracken (Bill Murray). Framtiden ligger för Roy´s fötter!
Saker och ting går givetvis helt bananas och 17 år senare är Roy ett vrak, en suput, en loser…dessutom försedd med en gummihand !) efter en…eh…olycka. Räddningen kommer i form av den naive amishbowlaren (!!) Ishmael (Randy Quaid) och Roy kan kanske få ordning på sitt liv igen! Men då har han förstås inte räknat med att få återse sin nemesis McCracken….!

Det här är hysteriskt bra skit detta!
Humorn tar inga fångar och håller sig nästan konstant på fel sida gränsen. Regibröderna bangar inte heller för att blanda låg bisarr humor med tönterier och trams. Detaljerna är fräcka och kan möjligen såklart inte ses med blida ögon hos de som vill ha lite ordning och reda i storyn….men det finns en röd tråd! No worries! Som i alla komedier måste det förstås finnas ett hjärta av guld, en positiv slutkläm…vilket denna också givetvis har. Men vägen dit är synnerligen underhållande för sådana som mig…som gillar det oborstade och politiskt inkorrekta.

Filmen lyckades märkligt nog inte alls i boxoffice-kassorna denna OS-sommar (kommer du ihåg vilken stad!?) och The Farrelly´s var enligt skvallret så deppade att de funderade på att sluta göra film där och då. Ett halvår senare kom succén istället då rullen släpptes på hemvideomarknaden. Revansch!

De tre dårarna Harrelson, Quaid och Murray är förstås helt lysande rakt igenom hela filmen, men annat var ju inte att vänta!

Trippelstrike i sommarnatten!

Sommarklubben: Länge leve Bernie (1989)

BerniesMOAHAHAHAHAHAHA!!!!!!

Erkänn att Du aldrig tvekade!?
Du som regelbundet läser Flmr vet ju vad som gäller i Sommarklubben.
Det stående inslaget!

Ingen sommar utan kaos på Long Island!!!
Lika säkert som Chevy Chase på julen.

Det liksom bara är så!!

Såhär skrev jag förra sommaren om detta komiska Mästerverk!

I övrigt; I´ll rest my case!
Go fortsättning på sommarn!

Hysteriskt skrattanfall i sommarnatten.!

 

Ted 2 (2015)

ted_2Såklart att den fräcke, levande, nallen skulle komma tillbaka!
Nu hoppar vi framåt i tiden och det har hänt saker hos The Thunder Buddies!

Ted har gift sig med Tammy-Lynn (Jessica Barth) och John har blivit dumpad av Lori. Ingen tomtebolycka dock hos den frispråkige nallen och hans långbenta fru…kan lösningen vara ett barn!? Lite problematiskt då Ted dels saknar ”reproduktionsverktyg” och dels att han ju är en….leksak.
Får leksaker adoptera tex? Klart den dynamiska duon måste undersöka detta!

Tjohopp! Dags för nya galenskaper och utsvävningar med Marky-Mark Wahlberg och knäppskallen Seth McFarlane. Första rullen var ju galet rolig med BÅDE en underhållande story samt de hysteriska scenerna med skämten som mestadels håller sig under byxlinningen. I loved it!

I uppföljaren är nästan det mesta sig likt.
Går man inte in till den här rullen medveten om att det kommer att hagla sex-kiss-och-bajsskämt….då blir det förstås problematiskt. Att McFarlane egentligen inte är den bästa av historieberättare kan vi nog vara ganska överens om. Istället är det med just den hysteriska och totalt orädda humorn han räddar sig.
Tycker jag. Otaliga är de gånger jag skrattar som en uppeldad hyena åt det som sker i filmen.

Kanske är det regissörens förmåga att väva in blinkningar och små hyllningar till andra rullar på ett synnerligen underhållande sätt som gör filmen så pass rolig som jag tycker den är..? (”They move in heards.….!”)

Första rullen om Ted hade förutom den galna humorn också en story som kändes lite småmysig. Här är det egentligen mer av roliga scener staplade på varandra, ihopnitade av humorn. Men ok, vad gör väl det när ändå samma mysighetskänsla infinner sig!?

t1

talande kramdjur och en slacker i dykardräkt. helt rimligt.

Lite av tacket för det får förstås gå till Mark Wahlberg som i mina ögon återigen bjuder på sig själv på ett perfekt flabbigt sätt! Den här gången lämnar vi söta Mila Kunis utanför och istället tar Amanda Seyfried plats som Wahlbergs love interest. Och visst funkar det finfint! Seyfried besitter också en förmåga att vara vasst underhållande i sin humor. Hon gör sig i gänget! Som vanligt firar CGI:n stora triumfer med Ted själv, men godsakerna finns förstås i det verbala samspelet mellan Wahlberg och McFarlane. Som ett väl sammansvetsat team, ett par riktiga thunderbuddies!

Filmens onödigaste roll spelas av Giovanni Ribisi som återkommer som dåren Donny. Naturligtvis bara för publikens skull. Ribisi är såklart inte dålig, men han är verkligen skohornad in i manuset. Liksom veteranen Morgan Freeman.

Således, ”nyhetens behag” med den snuskige nallebjörnen är ju borta, istället kan man som jag skratta både enfaldigt dumt och taffligt åt alla de sunkiga men asroliga skämt om både det ena och det andra! Ibland räcker det ju för att man ändå ska fulälska en rulle fullt ut.
Räkna med att det här inte är det sista vi sett av slackern John och hans pratande björn!
Och jag hänger gärna med ett varv till! Tjo!

Idag blir det skrattbetyg!

The Dictator (2012)

0001_dictatorJag visste inte ens att jag hade filmen.
Plötsligt fastnar min blick på ett omslag som ligger där lite lagom dolt i filmhyllan.
Den här!? Har jag köpt den!? När??!

Skit samma. In med rullen dårå i spelaren, det gäller att passa på när humöret ligger på den nivån.
Och…AHHHHHH, WOOOAAAAHH, AARRGHHHH, HERREGUD!!!!!

Jag ramlar nästan ur soffan, får ont i magen, ögonen tåras, sätter kaffet i halsen och får hostattack, brister ut i okontrollerade ljudspasmer så att grannarna förmodligen står färdiga att komma och ringa på för att kolla att allt är okej….

….för FY FAN VAD JAG SKRATTAR!!! HELT JÄVLA HYSTERISKT!
Vilken film! Vilken underbart härligt tramsig filmjävel!!!!
Sacha Baron Cohen kommer förmodligen ALDRIG I HELVETE att få någon Oscar, men vad fan gör det när han och regikumpanen Larry Charles (The Borat Boys!) sätter sådana här grisiga mästerverk till världen!

Cohen är dåren och diktatorn Aladeen (hej Khadaffi!?) från Nordafrika som ska till New York för att hålla tal i FN. Fulspel och en massa jävla galna grejer gör att han plötsligt är både skägglös och klädlös och hemlös…i Brooklyn! Hur ska det här gå!?!?

dictator18

the only way to travel in NY

Fy fan vad roligt!
Det är grovt, det är provocerande och det är fulhumor hela, HEEELA, tiden! Men vet du…jag ÄLSKART!!
Alla 83 minuter (plus de helt flippade scener som finns i extramaterialet!)!!
Cohen får till och med in en liten känga mot USA som världspolis i slutet. Briljant!!!

Blir fan så full i skratt när jag tänker på en del scener att jag nästan inte kan stava rätt här!
Inget för den som vill ha mening och sans i en filmupplevelse.

Men för oss andra…ojojoj..!!!!!
”Clean up in aisle 4!”

What We Do in the Shadows (2014)

What_We_Do_in_the_Shadows_posterMen åhhhh, HAHAHAHAHA, jösses! Härligt! Damn underbart!!

För en annan, som tröttnat lite på det här med vampyrer…ja hela konceptet kanske…kommer dagens rulle som en underbar, UNDERBAR, comic relief. Tar liksom udden av all skitnödighet som finns i genren. Och, godsakerna kommer från Nya Zeeland minsann i form av en skön mockumentary!

Idag får vi beviset för att det sannerligen inte är någon dans på rosor att vara vampyr! Vladislav, Viago och Deacon är alla vampyrer med några hundra år på nacken som delar ett hus i Wellington. Ett filmteam ”har fått lov att följa deras vardag” (eller nätter). Som mest består i att käbbla om vem som ska diska, städa och se till att hyran betalas. Och vad gör man egentligen som vampyr när man ska klä sig lite snitsigt för en kväll på stan…när det inte går att spegla sig!? Och hur kommer man in på de heta klubbarna när allt bygger på att man måste bli inbjuden i en byggnad!? Och visst är det irriterande att alla trevliga dejter man fixar måste sluta med ett blodigt bett i nacken…(one´s got to eat..). För att inte tala om alla jobbiga människor man behöver som kan fixa grejer…mot det vaga löftet om att få bli odödliga! Jisses vad de tjatar!

Se där, galna grejer att fundera på!
Alla som gillar serien Flight of the Conchords får en högtidsstund här då det är mannen bakom den, Jemaine Clement, som är både regissör, manusnisse och skådis (Vladislav) tillsammans med humorkamraten Taika Waititi (Viago).
Dessutom bor det en fjärde vampyr i källaren, Petyr, men han är 8000 år ganmal och ser ut som gamla Nosferatu vilket gör att ingen vill reta upp honom och hans humör i onödan…

What-We-do-in-the-Shadows-_pic

bra bett i soundet också?

Filmen tar hem så mycket skrattpoäng på sin deadpan-humor att jag stundtals tjoar och skrattar högt! Att se de ibland olyckliga vampyrerna sitta framför ”dokumentärkameran” och beklaga sig…mycket roligt! Clement och Waititi tar de flesta av vampyrklyschorna och skojar ned dem i galen mix, kanske är det här egentligen bara ett gäng snyggt formulerade sketcher som vävs ihop med dokumentärstilen? Och se där, finns där inte också en sekund av lite allvar och sorg inbakad när en av de odöda pratar om faktumet att de människor man hållit av och älskat faller ifrån och dör…man blir ensam i sin odödlighet.

Om man inte bor i kollektiv och råkar ut för en massa jobbiga vardagsgrejer förstås!

Att hela tiden stöta på det lokala varulvsgänget i parken är heller ingen höjdare! Tjafs och förolämpningar och till slut rejält bråk…och av bara farten mycket snygga effekter med varulvar! Vilken bonus! Nu vill man ju veta hur DE har det i sin vardag! Överlag är de sparsamma men detaljrika effekterna mycket trivsamma.

Liksom hela filmen är astrevlig. Föredömligt kort i sin speltid, vilket gör att man inte hinner tröttna. Och bäst är förstås alla invävda kängor mot hela den murriga, högtravande och stiffa vampyrromantiken.! HAHAHAHA….skrattar igen när jag tänker på en del scener! Se den! Bara gört!!!

Idag har Fiffi också kollat in vampyrvardagens alla snåriga problem. Skrattade hon lika högt som jag? Över och kolla nu direkt!

Horrible Bosses 2 (2014)

Klart det skulle komma en uppföljare.
Givet när originalet spelade in nästan 210 miljoner dollars på investerade 35 i budget. Ännu en guldkalv som gick att tälja på med andra ord.

För att ens skapa en uppföljare som möjligen kan vara värd namnet, behövdes naturligtvis att den dynamiska (en del fördrar ”gapiga” som attribut) trion Kurt (Jason Sudeikis), Dale (Charlie Day) och Nick (Jason Bateman) återvände i sina roller.

Vilket de alltså gjort. Livet känns kanske lite lättare sedan förra filmen, knasbollarna har fått span på en idé som kan göra dem ekonomiskt oberoende i framtiden och framför allt…låter slippa dem ha galna chefer som bestämmer. Nu gäller det bara att skaffa investerare. Kanske till synes gemytlige affärskostymen Bert Hanson (Christoph Waltz) och hans odrägliga son Rex (Chris Pine) kan göra framtiden ljus?

Fel. Superduperfel! Hale Hanson blåser våra tre vänner så det står härliga till och ruinens brant närmar sig hotfullt. Då kommer hjälp och möjlighet från oväntat håll…

Jaja, det är naturligtvis till att mjölka det redan inhamrade konceptet ännu lite mer.
Men gillade man nu första filmens galna infall och den respektlösa underlivshumorn finns rätt mycket att flabba åt här också. Producenterna är ju inte dummare än att de fortsätter på samma väg, och varför inte vrida det ytterligare lite mot sjuk knasspektakelhumor…som sannerligen inte passar alla ska erkännas. Bateman, Sudeikis och Day fortsätter som misslyckade nav vilka filmens story får kretsa runt. Nytt blod behövs sen förra galenskaperna och då passar det ganska kul med dryge Waltz som ful filur (dock för lite speltid på honom!), för att inte tala om charmören Pine som verkligen får spela över….och ut…av sitt register. Pine är riktigt rolig, nästan så att han gör narr av sin egen status som bildskön skådis.

vad kan gå fel med deras idé….liksom?

Saknar man stenhårde Kevin Spacey här i början behöver man inte bli besviken. Naturligtvis tar den känslokalle ex-chefen chansen att förödmjuka den stackars trion på bästa sätt. Att han sitter i finkan hindrar honom inte nämnvärt. Självklart är Spacey skohornad in i manuset för att kopplingen till förra rullen ska bli än mer märkbar, men det gör inte mig nåt. Jag skrattar lika gott ändå åt Spaceys brutala dissarstil de få minuter han finns med. Liksom jag gör åt underbara Jennifer Aniston, den sexgalna tandläkaren remember? Såklart att hon dyker upp igen, kanske brutalt snuskigare än någonsin! Måste vara en drömroll för Aniston. Tjo!

I övrigt inga nymodigheter att rapportera om. Filmen kör på i redan plöjda spår och tar ut svängarna ännu lite mer. Humorn är lite gapigare, lite larvigare, lite snuskigare men faktiskt lika rolig och ibland lika frisk som i första rullen. Om man gillar den här typen av humor förstås. Inte ofta en humor-uppföljare är nästan lika bra som originalet…? Till och med fixaren Motherfucker Jones (Jamie Foxx) får hoppa in ett par minuter och lyckas än en gång briljera med sin urusla förmåga att förhandla! Jag flabbar högt. Förlåt så hemskt mycket då.

Således ganska stjärnspäckat här och alla spelar över lagom ansträngt.
Den mest sansade av dem alla verkar vara Jason Bateman, men hans tålamod sätts på prov mer än en gång kan man lugnt säga.
Den perfekta fredagsrullen när man bara vill skratta och inte behöva tänka så mycket?

The Interview (2014)

interview_posterVissa rullar vet då att skapa hype omkring sig,
Årets filmsnackis 2014?
Detta gudlösa illdåd som återigen Hollywood gjort sig skyldiga till…enligt vissa dårå.

Naturligtvis även en mindre skandal att stora filmbolaget Sony först vek sig så platt inför hoten som följde innan filmens premiär.
Om det nu var så.
Ska vi kanske kalla det ”smart marknadsföring” istället? Ibland är det inte utan att ens konspirationsteorier går igång….

Okej, vi synar filmen istället.
En ny produkt från firma Seth Rogen och regissören/manusmannen Evan Goldberg, samma dynamiska duo alltså som gav oss skrattfesten This is the End!
Här är det inte i samma klass, men det är ändå en fröjdig tokstory vi bjuds på. Dave Skylark (James Franco) och hans tålmodige producent Aaron Rapaport (Rogen) ligger bakom den glittriga och framgångsrika tabloid-talkshowen ”Skylark Tonight”. När det visar sig att Nordkoreas diktator Kim Jong-um (!) av någon märklig anledning gillar showen, får duon en galen idé…varför inte intervjua diktatorn på bästa sändningstid!? I hans egen kula!

Otroligt nog tänder den beryktade ledaren på idén och bjuder in våra tv-män till Pyongyang.
Dock inte förrän CIA förstås dykt upp och övertygat dem om att nu minsann vore ett gyllene tillfälle att ta despoten av daga en gång för alla. Snurrkarusellen sätter igång. Klantigare lönnmördare har man väl sällan skådat, och dessutom visar det sig att Kim själv är en listig rackare som tänker göra allt för att vinna över de två besökarnas sympatier och visa dem att Nordkorea bara är ett offer för badmouthing från väst! Håhåjaja.

international men of mysteries!

Tja, ni som kan er Rogen-Franco-humor vet ju vad som väntar. Det är lågt värre, men också en par rejält sköna humorkarameller. Inte alls i samma höga nivå som just This is the…., men jag har inga som helst problem med att skratta bort drygt 110 minuter i det här sällskapet. Naturligtvis måste man ovillkorligen tycka om herrar Franco och Rogen. Gör man inte det väntar stora problem för den som tittar.

Regissör Golderg och grabbarna drar sig inte för att dra diktatorn och hans entourage genom alla de dynghögar som går att hitta, både med vass komik och rena visuella dumheter. Att den här nidbilden dock skulle vara något utöver det vanliga och speciellt värd att uppmärksamma i den riktiga världen utanför filmträsket har jag dock mycket svårt att förstå. Eller bry mig om. Det är en rolig liten filmisk bagatell. No more, no less.

Filmen kommer naturligtvis att håva in sina spenderade dollars. Inte för att den är jättebra utan för snacket runtom. Rogen är trivsam och rolig. Franco är överspel och rolig. Till och med Kim Jong-um (Randall Park) blir lite smårolig vid ett par tillfällen. Så kan det gå!
Kul rulle helt enkelt.

Idag spanar även bloggarbrodern Henke in Rogen/Franco i främmande land, vad tycker han!?