George Clooney är snubben som gud har varit god mot.
Det mesta den charmige aktören har medverkat i har blivit framgångar och jag tillhör dem som gärna avnjuter en George-rulle när tillfälle ges. Clooney har ett avspänt och vinnande sätt att förhålla sig till sina figurer. Som bäst har han utan tvekan varit när han fått visa prov på den komiska ådran, t e x i bröderna Cohens lilla mästerverk ”Oh brother where art thou?” Även filmerna om Danny Ocean och hans frejdiga kumpaner måste väl räknas till Clooneys mer publikfriande insatser. I det här cineastiska dramat ikläder sig Clooney nu rollen som Michael Clayton, till yrket jurist men i praktiken verksam i rollen som ”fixare” och ”städare” (dock utan axelhölstret) åt en högt ansedd advokatfirma i New York. Att vara fixare i det här fallet innebär att Clayton ofta får rycka ut och genom diverse tricks sopa firmans mer eller mindre ljusskygga aktiviteter under mattan, eller att på alla möjliga sätt skydda någon av firmans högt uppsatta klienter som råkat ställa till det för sig.  Självklart är vår fixarfrasse inte någon lycklig kille, utan dras med skulder och har dåligt samvete mot sin lille son som han bara träffar sporadiskt, och vill helst av allt bara dra iväg och börja om sitt liv. Som ni märker inte upplagt för att dra på smilbanden här inte. Något måste hända i hans liv, och vips gör det också det.

När Clayton ombeds röja upp i en intern härva som inbegriper en av firmans veteranadvokater som verkar ha fått tokspel, och ett miljardföretag som fått oönskad uppmärksamhet, snubblar han över något som kan påverka framtiden för tusentals människor och framställa företaget i mindre god dager.
Detta är alltså den omdelbara intrigen i filmen och jag blir inte klok på om den vill vara en thriller, ett drama eller någonting annat. Dvd-omslaget pryds av allehanda utlåtanden från olika tidningar och tv-kanaler som höjer filmen till skyarna och även prominenta filmtyckare på nätet talar väl om den gode Georges insatser. Ok, Clooney gör ingen besviken, han spelar ut sin figur på ett bekymrat, lågmält och rakt sätt. Mellan varven är Clooney faktiskt väldigt återhållsam i sitt agerande mot vad vi kanske är vana vid.

Någon beskrev den som ”dialog-thriller”, och det kanske skulle kunna vara en bra beskrivning. Problemet är bara att jag inte tycker att den engagerar. Det rör sig lite fram och tillbaka, man hinner aldrig fatta tycke eller avog mot de som ska ha det. Visst, dialogen är solid och stark, action och tempo är det mindre av men nu behöver inte det automatiskt betyda att filmen är sämre för det. För mig blir dock inte dialogerna och den rätt långsamma händelseutvecklingen tillräckligt engagerande för att jag ska njuta fullt ut. Vad filmen har är dock en grupp fullt kompetenta skådisar, förutom Clooney agerar Tilda Swinton  iskall jurist hos det stora företaget. Nu bortgångne regissören Sydney Pollack (Tootsie, Firman) gör en bra insats som Claytons närmaste chef, och det går också att räkna in alltid pålitlige Tom Wilkinson i startfältet. Tony Gilroy, som både regisserat och skrivit manus till filmen, är mest känd för att plitat ihop filmerna om Jason Bourne, och detta är väl möjligen något av hans försök till att styra sin story helt själv enligt sina visioner. Gilroy gör inga fel och lämnar väl inga direkta jättefrågetecken kvar när filmen är slut, men jag kan heller inte nämna några speciella höjdpunkter eller anmärkningsvärda sekvenser.

Michael Clayton passar för den som vill få sig lite till livs av George Clooneys förmåga att anpassa sig till att kunna spela återhållsamt bekymrad utan stora gester. Det är en story som man  halvhjärtat kan vila ögonen på innan den förpassas in i arkivet för medelmåttiga upplevelser. Manuset är tryggt, skådespelarna rutinerade värre och miljöerna genuina.. MEN…den är helt enkelt inte tillräckligt engagerande.