Okja (2017)

Ibland är det ju ändå för gött att liksom få ramla in i genre man normalt sett inte besöker ”till vardags”…och väl där bli ordentligt betagen av det som utspelas. Nu kommer ju naturligtvis hardcore-diggare av genren och diverse förståsigpåare hävda att det här minsann är för löjligt Hollywoodfierat för att räknas som en riktig asiat…men se det spelar ingen roll hos mig. Alla Asien-vägar kanske är bra vägar ändå…?

För här har vi alltså den koreanske regimannen och uppenbarligen visuellt fantasifulle Bong Joon Ho (eller Joon-ho Bong om du hellre vill det) som pytsar ut ett stycke välkokad mix av drama, saga, action, slapstick modell dratta-på-ändan, snyftiga stråkar och samhällskritik. Allt i ett! Tjo!
Den knaskonstiga företagsledaren Lucy (Tilda Swinton i en..eh..Tilda Swinton-roll) har en plan. Framtiden heter genmanipulerad mat i alla dess former. Hon utlyser en tävling som består i att ett antal bönder jorden runt får en varsin framtagen griskulting att ta hand om. 10 år senare ska ”vinnargrisen” utses och skeppas till New York för att stolt visas upp som en ekologisk framgång för företaget (och sen bli mat förstås..men det vill man ju icke låtsas om). När 10 år gått hittar vi grisen Okja på en lummig bergsslätt i Syd-Korea där hon lever det götta livet hos en gammal bonde och hans barnbarn Mija. Okja ser ut som en knasig mix av en flodhäst och en förvuxen gris. CGI-effekterna firar julafton och jag tror direkt på vad jag ser där i den lummiga grönskan.
Givetvis är Okja också vinnaren i ”tävlingen”. Plötsligt väntar otrevligt öde. Om inget oförutsett händer förstås. Vilket det naturligtvis gör.

Mija med märklig vän

En diger blandning av kidnappningshistoria, en envis Mija som vägrar släppa taget om sin älskade Okja, ett par engagerade men något virriga djurrättsaktivister med den hängivne Jay (Paul Dano) i spetsen, galna biljakter, en roande överspelande Jake Gyllenhaal, en stissig  och avig Tilda S (som dessutom får spela sin egen tvillingsyster!), en rejäl känga åt den hänsynslösa köttmarknaden och handel med djur….som säkerligen är vardag här hos oss i verkliga livet, spänning som blandas med fåniga farsinslag och ett bombardemang av visuella effekter. Ja, herregud det är som om en stor kladdig fruktkaka exploderat och smetat ut sitt innehåll på allt och alla. Storyn spretar åt alla håll, och nog undrar jag ett tag hur den gode regissören ska få tag i detta igen…

Men han lyckas! På nåt jäkla avigt och konstigt sätt lyckas han inte bara hålla ihop det, utan berör också på ett eller annat sätt. Jag blir så betagen av det här att jag ler bara vid tanken på vad jag sett! Det borde inte funka fullt ut, men gör det ändå. Är det månne jag som sakta håller på att dras in i Asien-träsket? Jag gillade ju trots allt regissörens The Host…hm..
Det överspelande teatraliska stuket. Känslan av en överdimensionerad saga. Den villkorslösa hyllningen till naturen och att vi ska vara rädda om vår egen planet, och värna allas rättigheter. Javisst, regi-Bong hade kunnat skriva oss det på näsan med stora feta bokstäver som en annan miljöpartist. Istället lindar han in budskapet i ett visuellt och känsloframkallande fyrverkeri. Låt vara att Hollywood (i det här fallet mest Netflix!) varit med och stuckit åt honom stålars. Spelar roll, när resultatet blir så pass snyggt som det blir!

Att se Okja är som att ta en åktur på en karusell man från början trodde att man icke på något sätt skulle uppskatta fullt ut…och upptäcka att hela ens inre bubblar av förtjusning.
Tramsigt? Ja kanske.
Överspel? Definitivt.
Underhållande? Så in i helvete!

 

 

Annonser

Doctor Strange (2016)

Jäklar vad länge det dröjde innan jag såg den här!
Så långt har det nog aldrig gått med en Marvel-rulle. Undrar varför? Kanske för att det på papperet kändes som en väldigt…konstig…Marvel-rulle? Alltså, jag har ingen/nada/zero connection till den här figuren. Visste tusan knappt vem han är! Vet ju om den där andra liraren med tangorabatt och mantel…men han heter ju Mandrake. Väl?

Anyhow. Vilken bekantskap! Vilken kille! Vilket udda litet tvärsteg i MCU! Jag gillart! Helt klart! Allt från doktorn själv, Benedict ”the Batch” Cumberbatch, och hans dryga torra humor…till effekterna som är minst sagt flower power. I alla fall till en början. Klassiskt upplägg, en asdryg och kaxig läkare får lära sig den hårda vägen hur man blir ödmjuk. Här handlar det dessutom mindre om superstarka superkrafter och mer om illusioner, mysticism och alternativa dimensioner. Hoppsan! Kunde ha blivit lökigt och rent nonsens, men i Scott Derricksons regi blir det banne mig underhållande värre. Eller är jag så tjusad av den här rullen för att den bryter mot MCU´s ”traditionella” koncept? (Ergo: börjar jag tröttna på Marvels stil…?)

Derrickson, som ju gav oss göra-i-byxan-rullen Sinister, flashar här upp synnerligen snygga specialeffekter som lite vänder ut och in på det mesta. Som att besöka drömvärlden i Inception igen. Fast lite pimpat! The Batch sköter sig exemplariskt och sportar upp sin doktor på ett riktigt snyggt sätt. Från dumdryg till ödmjuk inför det oförklarliga. Bra support ges också av Chiwetel Ejioform, Tilda Swinton (i en ”Tilda Swinton-roll”) och Rachel McAdams. den sistnämnda har möjligen lite för lite att jobba med. Som Doktorns lojala flickvän finns hon mest med för att peppa vår hjälte. McAdams är egentligen värd mer i rollväg, kanske hon får vara med och ta lite större plats nästa gång? För jag förutsätter nästan att det blir en stand alone-rulle till om Strange. Om nu bossarna på Marvel, med Kevin Feige i spetsen, inte bestämmer sig för att figuren istället ska få vara support till de andra hjältarna i deras respektive rullar. 

Kojak lär ut lite gamla trix

Vattendelningen har tydligen också gått både här och där vad gäller den här rullen. Vissa menar att det är flumnonsens mest hela tiden. Andra, med mig i skaran, menar att detta är rejäl underhållning försedd med viss tanke och hjärna i manuset. Den som suktar efter lite hederlig superhjälteaction behöver dock icke spotta och fräsa, då detta ges i form av Strange´s dueller med den märklige, mystiske och ondskefulle (?) Kaecilius (Mads Mikkelsen). Skurk-Mads får rejält gott om tillfällen att väsa på sin dansk-engelska. Mycket underhållande.

Detta var en riktigt trevlig liten karamell! Väl värd att lägga tid och koncentration på.
Jag tjusas hela vägen, och belönar rikligt! Tjo!

Hail, Caesar! (2016)

HailCaesar_PosterArt 2Filmskaparbröderna Coen och Flmr har en bra historia ihop. Det är sen gammalt.

Okej, kanske de bästa essen har några år på nacken, Oh Brother, Where Art Thou?, Fargo, Burn After Reading, The Big Lebowski, No Country for Old Men, Ladykillers (jodå!), True Grit. The Coens har ju alltid visat upp en snygg kameleontförmåga. Att hoppa lätt och snabbt mellan genrer och stilar. Och dessutom få till det bra också.

I dagens alster hoppar vi tillbaka till det 50-tals-Hollywood som en gång fanns. När stora filmstudios ägde sina stjärnor. Fixaren Eddie Mannix (Josh Brolin) har fullt upp på Capitol Pictures. Det gäller att skydda filmstjärnorna från pressen. Se till att att skandalerna inte når förstasidorna. Mannix är dock en pålitlig räv som kan spelet. Plötsligt försvinner en av de stora starsen, Baird Whitlock (George Clooney). Är han kidnappad? Har han bara supit ned sig?

Vill man vara krass kan man påstå att det här egentligen är en film med löst sammansatta sketcher som staplats på varandra. Det rullar på och saker händer lite till höger och vänster. Man kan också se det som en ganska skojfrisk satir över en svunnen epok. Det skojas med lustiga namn på skådisar, företeelser, den ständiga kommunistskräcken i Hollywood på 50-talet. Coens ger oss också ett par snygga exempel på sång- och dans, vattenbalett, svärd- och sandaläventyr som det kunde te sig i drömfabriken. Det mest roliga med rullen är att man kastat in diverse skådisar i olika knasroller där de inte tvekar att driva med sig själva. Förutom Clooney har vi tex Scarlett Johansson som Esther Williams-lookalike, Channing Tatum som dansman, Ralph Fiennes som svår filmregissör och Tilda Swinton som ett journalisttvillingpar!

ManxSec

Brolin med hatt får ligga i för att hinna allt

Ja, det mesta är ändå sig kanske likt i Coen-universumet. Det rullar på, och den ende normale tycks vara just Mannix. Som också funderar på sin framtid.
Det är aldrig så att jag asgarvar åt humorn. Mer flinar och fnissar åt de olika passningarna som regissörerna och manusbröderna delar ut. Att faktiskt Eddie Mannix fanns i verkligheten är förstås en liten extra krydda. Dock är just detta så långt från en BOATS man kan komma. Därtill är filmen alldeles för skruvad enligt lex Coen.

Absolut inte en av deras bästa rullar i samlingen. Men underhållande och med den där rätt sköna touchen som gör att både inhyrda skådisar och jag som tittar på filmen…ändå har rätt kul för stunden.
Trivsam lek med den gamla Hollywood-epoken.

Trainwreck (2015)

trainwreck_posterDet finns ändå ett samband mellan en lyckad film, dess själ och dess upphovsman. Något som ibland lyser igenom så starkt att man undrar om det överhuvudtaget hade varit möjligt att göra rullen utan just den personen. Att karisman och just utstrålningen hade gått förlorad då.

Idag är jag övertygad om det. Även om kanske inte HELA rullen bygger på störtsköna ståupparen/komikern Amy Schumers liv, är jag ganska säker på att hon vävt in en och annan ”anekdot” från sin verklighet. Och det är just sådant, förmågan att bjuda på sig själv…inte vara rädd att ha en sorts självdistans till sin egen personlighet…som gör filmer som denna till rejäla komedipärlor.

Självklart heter Amy just Amy i rullen också. Uppfostrad med en syn på kärlek som flyktig och sällan stabil, rusar Amy på genom tillvaron med engångsligg och ständiga fester. På dagarna jobbar hon som journalist på nån sunkig blaska (tänk Hänt i Veckan). Tillvaron liksom bara är… När är det dags för Amy att ”växa upp”?

Kanske när hon får det något udda och oönskade uppdraget att skriva en artikel om sportläkaren Aaron (Bill Hader), framgångsrik när det gäller att få välbetalda sportstjärnor att rehaba sig efter skador och operationer. Illa då att Amy hatar sport. Kan det bli värre? Tja, Amy kan ju till exempel….rentav falla för den något blyge Aaron! Hoppsan!

Så vad har vi här? Jo en rackarns mysig kärlekshistoria med New York som backdrop. Den lite töntige Aaron och den vulgära Amy. Aftonens par? Med alla problem och pinsamheter och komiska ögonblick DET innebär. Party-Amy och den återhållsamme läkaren, vilken duo!

trainwreck_pic

Amy visar vart partyskåpet ska stå!

Bakom kameran hittas Judd Apatow, och den mannen har ju känsla för komedi med lite allvarliga undertoner, det vet vi sen gammalt. Normalt brukar ju Apatow filma egna manus, men här låter han alltså Schumer stå för berättelsen. Och visst är det härligt! Amy är fräck, tuff, burdus, lite galen, lite ledsen och framför allt…söt! Perfekt i rollen! Hader kliver äntligen fram lite i ljuset efter ett antal biroller genom åren. Duon känns hyperintressant…och roliga ihop, med sina respektive tillkortakommanden. Jag får en skön feeling av gamla pärlan När Harry mötte Sally! Kanske i upphottad version!?

Vi får också duktiga Brie Larson som syster till Amy, Tilda Swinton som chef i tokig 80-talsfrippa och framför allt verklige basketstjärnan LeBron James som sig själv! Hans scener med Bill Hader är helt underbara! Don´t miss!

Finns det inget att gnälla på?
Kanske filmen är liite för lång och i slutänden följer den upptrampade stigen, men vad fasen…så länge utförandet ser ut såhär kan man inte gnälla för mycket!
En HÄRLIG rulle!

 

#24_logoMer kärleksbombning av Amy får du om du dyker in i avsnitt 24 av Snacka om Film, där jag och Fiffi bara älskar goa Schumer!

Årets hotellvistelse (?) + slitna mutanter

The Grand Budapest Hotel (2014)

Ja det har gått så långt att du utan problem kan kasta på mig en rulle av Wes Anderson, och jag bara sväljer den. Med hull och hår. Det är nåt med den där lätt torra berättarstilen, de visuellt överdådiga, nästan dockhusliknande, detaljerna. Och humorn. Denna lätt anti-humor som plötsligt blir både så förtjusande och märkligt konstig på samma gång.

Ingen Anderson-film utan sina skådisar dock. Som att varje inhyrd aktör plötsligt lägger i en växel man inte trodde fanns. Eller blir alla konstigt påverkade i denne märklige filmregissörs närvaro, och börjar visa upp sidor av sig själva de inte trodde fanns? Jag får väl bli svaret skyldig där, men maken till underhållande skådespeleri har man inte sett på länge. Och den digra rollistan går inte av för hackor. (tex Adrien Brody, Bill Murray, F Murray Abraham, Jude Law, Saoirse Ronan, Jeff Goldblum, Edward Norton, Harvey Keitel, Tilda Swinton…FÖR ATT NÄMNA NÅGRA!)

Men möt framför allt M Gustave (Ralph Fiennes), concierge på det formidabla hotellet Grand Budapest i hittepårepubliken Zubrowka nånstans i östeuropa i skarven mellan första och andra världskriget. Gustave får mycket märkliga saker att stå i när han råkar ut för både ditten och datten, vilken inbegriper ett rejält paraderande av birollsstjärnor på löpande band. Ingen kan dock förstås mäta sig med Fiennes i huvudrollen. Hans Gustave ÄR hela underhållningen och Anderson fyller sitt egenkomponerade manus med galet effektfullt stilistiska detaljer, knasiga grepp i berättartekniken (SKIDJAKTEN!) (vilket ju är lite Anderson-signum gubevars) som gör att 100 minuter färgpalett liksom bara drar förbi i ett förtjusande tempo.

Kanske kan man likna detta senaste bidrag i Wes-universumet vid en kartong med utsökt delikata bakelser i allsköns färger.
Oerhört svåra att värja sig mot, lämnar en god gräddig eftersmak. Möjligen kan vissa skådare av rambrytande verk som just detta behöva akta sig för att äta för mycket av godsakerna. Speciellt om man har lite svårt för att fantasin ibland tar sig nya och oväntade uttryck i både ord och bild. För en annan är det mumma hela vägen!
Bättre än Anderson-pärlan Moonrise Kingdom? Tja, minst MINST LIKA BRA är det allt!


X-Men: Days of Future Past (2014)

Jaha, klart att X-Men-manusbossarna också skulle börja skicka folk fram och tillbaka i tiden. Fattas bara annat. Här är det förstås mest gamle slitne Wolverine (Hugh Jackman) som får göra skitjobbet när framtiden bokstavligen håller på att gå under för våra mutanter. Återstår bara att försöka ändra i det förflutna för att rädda framtiden (har vi hört det förut!?), men det är också såklart ett sätt för filmfolket att få in skådisar från både ”original-uppsättningen” (Patrick Stewart, Ian McKellen, Halle Berry osv) och de yngre alter egona (James McAvoy, Michael Fassbender, Nicholas Hoult och Jennifer Lawrence).

Plus gamle Hugh med klorna då förstås.
Får dra huvudlasset här i en story som dock inte imponerar så värst mycket (på mig i alla fall). Trots att man hyr in sköningen Peter Dinklage från GoT som bad ass från det murkiga 70-talet. Som vanligt (1) handlar det om mystiska krafter som både hotar släktet och måste tämjas och kontrolleras. Som vanligt (2) står mutanternas heder på spel. Och som vanligt (3) är det snyggt gjort med effekter och väldans massa CGI.

Bryan Singer är tillbaka bakom kameran och lotsar framför allt Jackmans Järv genom action och rök och galenskaper. Dessvärre i en story som känns direkt blek om du frågar mig. Bäst är förstås rullen när det är det glada (?) 70-talet. Minst engagerande när det handlar om år 2023 och märkliga mördarrobotar som heter Sentinels. Då känner jag att jag zonar ut.
Godkänt för stunden möjligen, men en liten besvikelse.
Eller är det…mättnad?

Moonrise Kingdom (2012)

Kan man bli lite sådär småkär i en film?
Klart man kan! Så att det känns lite genuint varmt och mysigt mest hela tiden. Att värdet på det man ser klingar i perfekt kombo med den känsla som sinnet plötsligt antar. Sköna vibbar helt enkelt. Och glädje som räcker en bra bit efter att filmen tagit slut.

Jag är nog en man i Wes Anderson´s klubb. Denne till synes märklige regissör och historieberättare vars alster sällan eller aldrig liknar något annat man sett. Ja, förutom hans egna tidigare filmer då. Sedan 2004 har jag envist hävdat att ”Life Aquatic….” är min Anderson-film…men banne mig om det inte har ändrats nu.

Det är sommaren 1965 och på en kufisk ö utanför New Englands kust förbereder sig en ung grabb och tjej för att rymma tillsammans. Sam är en scout som tänker ”desertera” och Suzy är en allmänt olycklig bokmal i huset där hon bor med syskon och udda föräldrar. De två har brevväxlat och nu är det dags för det stora språnget. Deras olovliga flykt sätter snart igång nästan hela öns befolkning som alla blir inblandade i jakten på rymlingarna på något sätt, och med märkliga tillvägagångssätt.

Storyn i dagens film är egentligen ganska fånigt simpel, och storheten ligger naturligtvis istället i utförandet. Det är Andersonskt berättarstil av bästa märke där detaljerna (dessa underbara detaljer!) får fokus och integreras finfint sida vid sida med skådisprestationerna. Som vanligt är det lite avigt och kantigt i både klippningen och flödet, liksom i replikskiftena där alla på ett helt suveränt sätt tycks anamma regissörens trademark. Trots att humorn egentligen känns lite avig och lågmäld kommer jag på mig själv flera gånger med att gapskratta åt vissa scener. Dessutom är jag övertygad om att Anderson många gånger gör en och annan skön filmreferens, av vilka många jag inte hinner uppfatta då jag är upptagen med att roas av det jag ser.

här ska rymmas rejält!

Ingen framgång utan bra skådisar heller. De två unga turturduvorna Sam och Suzy är helt enkelt hur bedårande som helst och frågan är om inte Jared Gilman (Sam) och Kara Hayward (Suzy) spelar skjortan av alla andra synnerligen etablerade skådisar som i god Anderson-stil ställer upp och bjuder på sig själva. Laguppställningen går sannerligen inte av för hackor och mönstrar bla Bruce Willis som polis, Edward Norton som scoutledare, Frances McDormand som mamma och Tilda Swinton som tycks göra en sorts parodi på sina alla häxroller genom åren…här som en kvinna från Socialtjänsten. Ingen Anderson-film är dock naturligtvis komplett utan de två ”husskådisarna” Bill Murray och Jason Schwartzman, där Murray som pappan kör på ett varv med sin patenterade speciella stil i dessa filmsammanhang. Och glöm heller inte bort Bob Balaban som då och då dyker upp som en sorts lustig ciceron i bild iklädd röd toppluva (!) levererandes udda fakta om ön de alla befinner sig på…eller Harvey Keitel i miniroll som scoutboss.

Moonrise Kingdom känns som en makalöst bra film. Som vanligt är känslan att Anderson spelar med små och ibland rätt ytliga medel, men att hans manus bjuder på underfundig humor, melankoli, värme och subtila knasigheter som gör mig alldeles varm i hjärtat. Att jag dessutom gillar hans kantiga sätt att berätta, där snabba klipp och detaljer får stor plats gör ju absolut inte saken sämre. Dags för ett klyschigt uttalande: en STOR liten film! Rekommenderas varmt.
Nej förresten, det blir en order: se den!

Broken Flowers (2005)

Jamen hörni. Va?!
Snacka om ett dilemma här. En sorts splittring som heter duga. Tveeggade känslor i harmoni. Eller disharmoni. Jim Jarmusch är en intressant sälle med en och annan intressant film (Ghost Dog!). Men här vete i tusan om jag hängde med hela vägen. Eller helt enkelt inte förstår. Eller något. Hur som helst känns det väldigt otillfredsställande och…ofärdigt.
Upplägget är annars lovande, med Bill Murray som den sällan leende filuren Don Johnston (bara namnet) som via ett mystiskt rosa brev får reda på en sons existens och dennes eventuella sökande efter sin far. En påstridig granne och lite nyfikenhet senare är Murrays figur ute på vägarna för att besöka gamla flickvänner och ragg och där om möjligt kunna utröna vem som kan ha skickat brevet och i så fall varför, så här många år senare.

Att inte påstå att Bill Murray är som klippt och skuren för den här rollen är som att undanhålla en rak sanning.  Att inte påstå att Jarmusch sinne för bilder, detaljer och berättartempo stundtals firar viss framgång, är också att ljuga. Nyfikenheten ligger som en spänd drivfjäder genom hela historien och någonstans vill man så gärna att Johnston ska hinna upp sitt öde. Dessvärre är det också nyfikenheten på hela storyn som i slutänden orsakar den irritation som dyker upp när jag känner mig lurad på hela kalaset. Att alla lösa trådar är just lösa så in i h-e, och att jag möjligen förväntas göra en helt egen tolkning av vad jag just sett. Men hur då?! Filmen är otroligt effektiv i att lämna mig, nästan som Murray i filmen, ensam kvar på en soffa framför tv:n med tusen frågor i skallen och en känsla av ett haveri.

Det galleri av kvinnor som paraderar förbi kunde inte vara mer olika och Murrays karaktär har ett sorts återhållsamt, försiktigt, men ändå humoristiskt sätt att möta dem på. Sharon Stone, Frances Conroy, Jessica Lange och Tilda Swinton (vars scentid kan vara rekordkort, typ 30 sekunder) är så galet olika i sina karaktärer så att det blir som dag och natt. Vad får Don Johnston ut av denna resa? Blir han något klokare? Vad får jag som tittare ut av detta? Vad vill Jarmusch säga? Pretto och överambitiöst eller bara lite flumkul? Idiotmånga frågor och idiotlite svar.

Broken Flowers blir en konstig film, lätt att fastna i för Bill Murray, den underliggande sovande aviga  humorn, det sävliga tempot som vägs upp av en stegrande nyfikenhet och ett bra soundtrack. Dessvärre är det lika lätt att förkasta filmen och bli förbannad på grund av det sätt som Jarmusch envisas med att slänga fram sin skapelse på.
Inte bra. Fast bra ändå. Eller…vad f-n…!

Michael Clayton (2007)

George Clooney är snubben som gud har varit god mot.
Det mesta den charmige aktören har medverkat i har blivit framgångar och jag tillhör dem som gärna avnjuter en George-rulle när tillfälle ges. Clooney har ett avspänt och vinnande sätt att förhålla sig till sina figurer. Som bäst har han utan tvekan varit när han fått visa prov på den komiska ådran, t e x i bröderna Cohens lilla mästerverk ”Oh brother where art thou?” Även filmerna om Danny Ocean och hans frejdiga kumpaner måste väl räknas till Clooneys mer publikfriande insatser. I det här cineastiska dramat ikläder sig Clooney nu rollen som Michael Clayton, till yrket jurist men i praktiken verksam i rollen som ”fixare” och ”städare” (dock utan axelhölstret) åt en högt ansedd advokatfirma i New York. Att vara fixare i det här fallet innebär att Clayton ofta får rycka ut och genom diverse tricks sopa firmans mer eller mindre ljusskygga aktiviteter under mattan, eller att på alla möjliga sätt skydda någon av firmans högt uppsatta klienter som råkat ställa till det för sig.  Självklart är vår fixarfrasse inte någon lycklig kille, utan dras med skulder och har dåligt samvete mot sin lille son som han bara träffar sporadiskt, och vill helst av allt bara dra iväg och börja om sitt liv. Som ni märker inte upplagt för att dra på smilbanden här inte. Något måste hända i hans liv, och vips gör det också det.

När Clayton ombeds röja upp i en intern härva som inbegriper en av firmans veteranadvokater som verkar ha fått tokspel, och ett miljardföretag som fått oönskad uppmärksamhet, snubblar han över något som kan påverka framtiden för tusentals människor och framställa företaget i mindre god dager.
Detta är alltså den omdelbara intrigen i filmen och jag blir inte klok på om den vill vara en thriller, ett drama eller någonting annat. Dvd-omslaget pryds av allehanda utlåtanden från olika tidningar och tv-kanaler som höjer filmen till skyarna och även prominenta filmtyckare på nätet talar väl om den gode Georges insatser. Ok, Clooney gör ingen besviken, han spelar ut sin figur på ett bekymrat, lågmält och rakt sätt. Mellan varven är Clooney faktiskt väldigt återhållsam i sitt agerande mot vad vi kanske är vana vid.

Någon beskrev den som ”dialog-thriller”, och det kanske skulle kunna vara en bra beskrivning. Problemet är bara att jag inte tycker att den engagerar. Det rör sig lite fram och tillbaka, man hinner aldrig fatta tycke eller avog mot de som ska ha det. Visst, dialogen är solid och stark, action och tempo är det mindre av men nu behöver inte det automatiskt betyda att filmen är sämre för det. För mig blir dock inte dialogerna och den rätt långsamma händelseutvecklingen tillräckligt engagerande för att jag ska njuta fullt ut. Vad filmen har är dock en grupp fullt kompetenta skådisar, förutom Clooney agerar Tilda Swinton  iskall jurist hos det stora företaget. Nu bortgångne regissören Sydney Pollack (Tootsie, Firman) gör en bra insats som Claytons närmaste chef, och det går också att räkna in alltid pålitlige Tom Wilkinson i startfältet. Tony Gilroy, som både regisserat och skrivit manus till filmen, är mest känd för att plitat ihop filmerna om Jason Bourne, och detta är väl möjligen något av hans försök till att styra sin story helt själv enligt sina visioner. Gilroy gör inga fel och lämnar väl inga direkta jättefrågetecken kvar när filmen är slut, men jag kan heller inte nämna några speciella höjdpunkter eller anmärkningsvärda sekvenser.

Michael Clayton passar för den som vill få sig lite till livs av George Clooneys förmåga att anpassa sig till att kunna spela återhållsamt bekymrad utan stora gester. Det är en story som man  halvhjärtat kan vila ögonen på innan den förpassas in i arkivet för medelmåttiga upplevelser. Manuset är tryggt, skådespelarna rutinerade värre och miljöerna genuina.. MEN…den är helt enkelt inte tillräckligt engagerande.