Etikettarkiv: Ralph Fiennes

Aug 1 2016

Hail, Caesar! (2016)

HailCaesar_PosterArt 2Filmskaparbröderna Coen och Flmr har en bra historia ihop. Det är sen gammalt.

Okej, kanske de bästa essen har några år på nacken, Oh Brother, Where Art Thou?, Fargo, Burn After Reading, The Big Lebowski, No Country for Old Men, Ladykillers (jodå!), True Grit. The Coens har ju alltid visat upp en snygg kameleontförmåga. Att hoppa lätt och snabbt mellan genrer och stilar. Och dessutom få till det bra också.

I dagens alster hoppar vi tillbaka till det 50-tals-Hollywood som en gång fanns. När stora filmstudios ägde sina stjärnor. Fixaren Eddie Mannix (Josh Brolin) har fullt upp på Capitol Pictures. Det gäller att skydda filmstjärnorna från pressen. Se till att att skandalerna inte når förstasidorna. Mannix är dock en pålitlig räv som kan spelet. Plötsligt försvinner en av de stora starsen, Baird Whitlock (George Clooney). Är han kidnappad? Har han bara supit ned sig?

Vill man vara krass kan man påstå att det här egentligen är en film med löst sammansatta sketcher som staplats på varandra. Det rullar på och saker händer lite till höger och vänster. Man kan också se det som en ganska skojfrisk satir över en svunnen epok. Det skojas med lustiga namn på skådisar, företeelser, den ständiga kommunistskräcken i Hollywood på 50-talet. Coens ger oss också ett par snygga exempel på sång- och dans, vattenbalett, svärd- och sandaläventyr som det kunde te sig i drömfabriken. Det mest roliga med rullen är att man kastat in diverse skådisar i olika knasroller där de inte tvekar att driva med sig själva. Förutom Clooney har vi tex Scarlett Johansson som Esther Williams-lookalike, Channing Tatum som dansman, Ralph Fiennes som svår filmregissör och Tilda Swinton som ett journalisttvillingpar!

ManxSec

Brolin med hatt får ligga i för att hinna allt

Ja, det mesta är ändå sig kanske likt i Coen-universumet. Det rullar på, och den ende normale tycks vara just Mannix. Som också funderar på sin framtid.
Det är aldrig så att jag asgarvar åt humorn. Mer flinar och fnissar åt de olika passningarna som regissörerna och manusbröderna delar ut. Att faktiskt Eddie Mannix fanns i verkligheten är förstås en liten extra krydda. Dock är just detta så långt från en BOATS man kan komma. Därtill är filmen alldeles för skruvad enligt lex Coen.

Absolut inte en av deras bästa rullar i samlingen. Men underhållande och med den där rätt sköna touchen som gör att både inhyrda skådisar och jag som tittar på filmen…ändå har rätt kul för stunden.
Trivsam lek med den gamla Hollywood-epoken.

Sep 15 2014

Årets hotellvistelse (?) + slitna mutanter

The Grand Budapest Hotel (2014)

Ja det har gått så långt att du utan problem kan kasta på mig en rulle av Wes Anderson, och jag bara sväljer den. Med hull och hår. Det är nåt med den där lätt torra berättarstilen, de visuellt överdådiga, nästan dockhusliknande, detaljerna. Och humorn. Denna lätt anti-humor som plötsligt blir både så förtjusande och märkligt konstig på samma gång.

Ingen Anderson-film utan sina skådisar dock. Som att varje inhyrd aktör plötsligt lägger i en växel man inte trodde fanns. Eller blir alla konstigt påverkade i denne märklige filmregissörs närvaro, och börjar visa upp sidor av sig själva de inte trodde fanns? Jag får väl bli svaret skyldig där, men maken till underhållande skådespeleri har man inte sett på länge. Och den digra rollistan går inte av för hackor. (tex Adrien Brody, Bill Murray, F Murray Abraham, Jude Law, Saoirse Ronan, Jeff Goldblum, Edward Norton, Harvey Keitel, Tilda Swinton…FÖR ATT NÄMNA NÅGRA!)

Men möt framför allt M Gustave (Ralph Fiennes), concierge på det formidabla hotellet Grand Budapest i hittepårepubliken Zubrowka nånstans i östeuropa i skarven mellan första och andra världskriget. Gustave får mycket märkliga saker att stå i när han råkar ut för både ditten och datten, vilken inbegriper ett rejält paraderande av birollsstjärnor på löpande band. Ingen kan dock förstås mäta sig med Fiennes i huvudrollen. Hans Gustave ÄR hela underhållningen och Anderson fyller sitt egenkomponerade manus med galet effektfullt stilistiska detaljer, knasiga grepp i berättartekniken (SKIDJAKTEN!) (vilket ju är lite Anderson-signum gubevars) som gör att 100 minuter färgpalett liksom bara drar förbi i ett förtjusande tempo.

Kanske kan man likna detta senaste bidrag i Wes-universumet vid en kartong med utsökt delikata bakelser i allsköns färger.
Oerhört svåra att värja sig mot, lämnar en god gräddig eftersmak. Möjligen kan vissa skådare av rambrytande verk som just detta behöva akta sig för att äta för mycket av godsakerna. Speciellt om man har lite svårt för att fantasin ibland tar sig nya och oväntade uttryck i både ord och bild. För en annan är det mumma hela vägen!
Bättre än Anderson-pärlan Moonrise Kingdom? Tja, minst MINST LIKA BRA är det allt!

X-Men: Days of Future Past (2014)

Jaha, klart att X-Men-manusbossarna också skulle börja skicka folk fram och tillbaka i tiden. Fattas bara annat. Här är det förstås mest gamle slitne Wolverine (Hugh Jackman) som får göra skitjobbet när framtiden bokstavligen håller på att gå under för våra mutanter. Återstår bara att försöka ändra i det förflutna för att rädda framtiden (har vi hört det förut!?), men det är också såklart ett sätt för filmfolket att få in skådisar från både ”original-uppsättningen” (Patrick Stewart, Ian McKellen, Halle Berry osv) och de yngre alter egona (James McAvoy, Michael Fassbender, Nicholas Hoult och Jennifer Lawrence).

Plus gamle Hugh med klorna då förstås.
Får dra huvudlasset här i en story som dock inte imponerar så värst mycket (på mig i alla fall). Trots att man hyr in sköningen Peter Dinklage från GoT som bad ass från det murkiga 70-talet. Som vanligt (1) handlar det om mystiska krafter som både hotar släktet och måste tämjas och kontrolleras. Som vanligt (2) står mutanternas heder på spel. Och som vanligt (3) är det snyggt gjort med effekter och väldans massa CGI.

Bryan Singer är tillbaka bakom kameran och lotsar framför allt Jackmans Järv genom action och rök och galenskaper. Dessvärre i en story som känns direkt blek om du frågar mig. Bäst är förstås rullen när det är det glada (?) 70-talet. Minst engagerande när det handlar om år 2023 och märkliga mördarrobotar som heter Sentinels. Då känner jag att jag zonar ut.
Godkänt för stunden möjligen, men en liten besvikelse.
Eller är det…mättnad?

Jul 11 2012

Wrath of the Titans (2012)

Och nu kanske återkommande besökare här på bloggen undrar varför jag ger mig på denna när jag behandlade föregångaren på ett synnerligen hårdhänt sätt… 

Men, det är väl som den gode Filmitch uttryckt det någon gång; som varande filmnörd dras man ofta till det usla, obskyra och det som man någonstans därinne i filmmärgen känner kommer vara pannkaka. Sedan kvittar det väl egentligen om det handlar om en tungt finansierad Hollywoodskapelse eller film gjord på just pannkakssmet. Svårt att förklara det där…och ändå inte.

Så, jag ger Sam Worthington ytterligare en rond som Perseus, halvguden och sonen till Zeus (Liam Neeson) som alltså valt att leva bland människorna. Tror ni han får hålls med det länge?
Precis.

Lömske Hades (Ralph Fiennes) har för avsikt att återuppväcka farsgubben Kronos ( ja..jag vet…herrans mycket namedropping i mytologin här…!) och ingår ohelig allians med krigsguden Ares (för övrig bror med Perseus…ingen hejd på det här som ni märker..), Zeus hamnar i underjorden, fängslad och uttömd på sina krafter. Perseus fattar naturligtvis sin plikt och drar igång räddningsoperation Megabombastisk som inbegriper en skäggig skämtare, en Rosamund Pike i så lite kläder som möjligt och en Bill Nighy som skrävlande uppfinnar-Jocke.

Märkligt nog finner den här uppföljaren lite mer nåd i mina krävande ögon. Kanske beror det på att manusplitarna fattat vad som gäller för att få en actiondriven rulle med äventyrsinriktning…mindre högtravande skitnödighetssnack och mer enkel action. För det är precis vad det är här.
Snyggheten är det absolut inget fel på, och som vanligt står effektnissarna i efterarbetet för den största prestationen när de lägger på buller och bång the popcorn style. Med andra ord, det är fullt upp med eldstormar, underjordiska siames-trillingar, något som ser ut som flygande lejon samt lite hederliga spöa-upp-sekvenser.

klart som korvspad att det ska pussas lite också!

Worthington kör traditionsenliga hjältetrix med aussieaccent, ska kanske ha en liten varningsflagg för att han är på väg mot det där träsket där moviestars som tackar ja till allt möjligt i filmväg befinner sig (Lex Nicolas Cage)…och Liam Neeson har tonat ned värsta dyngan i sin dova torndönsstämma. Fortfarande känns det som Neeson glider runt på halvfart och kanske tänker att han ska håva in lite extra pengar till semestern. Liksom Ralph Fiennes som i Hades skepnad verkar ännu mer dyster än han är i vanliga fall.

Wrath of the Titans kör på i samma tokytliga stil som sin föregångare. Skillnaden nu är att det är lite mer uthärdligt, främst beroende på att det är mindre snack och mer verkstad i form av ett snabbt och okomplicerat manus som inte på något sätt dröjer kvar vid några djupsinnigheter.
Vilket gör att det iaf inte känns outhärdligt att lägga knappa två timmar på spektaklet en sommarnatt i juli när man har semester.

Jul 23 2011

3 snabba från semestersoffan!

Wallace & Gromit – Varulvskaninens förbannelse (2005)

Alltid en fröjd när de putslustiga episoderna har dykt upp i tv-rutan. Håller formatet även för längre speltid? Faktiskt svar ja på det.
Främst tack vare sköna och snygga detaljer och framför allt ett rikt persongalleri runt våra hjältar, kanske mer utbyggt än någonsin nu när Nick Park har fått de rätta ekonomiska musklerna att spänna.

Den här gången får den uppfinningsrika duon något att bita i när en mystisk och grönsaks-glupsk varelse verkar hemsöka den annars så lugna trakten och hota den årliga grönsakstävlingen! Förutom den obligatoriska engelska humorn som tillåts komma fram i galenskaperna, spetsar manusförfattarna till det  hela och leker med de gamla monsterfilmerna från 30-talet. Lägg därtill dråpliga och stensäkra röstkonster av bla Peter Sallis, Helena Bonham Carter och Ralph Fiennes och upplevelsen blir både skoj och munter hela vägen.

Leviathan – Havets hämnare (1989)

Kom i kölvattnet (!) av Avgrunden och försöker sig på att vara en mix av just denna och Alien. Trots sin tydliga B-stämpel lyckas spänningen hålla sig på hygglig nivå, och kan stoltsera med en Peter Weller i en inte helt usel roll som boss på en undervattensrigg långt nere i djupet där djuphavsborrarlaget plötsligt stöter på ett gammalt ryskt vrak vars innehåll de inte borde ha undersökt. Som vanligt alltså i storysar som den här.

Logiken får man glömma och i stället spana in B- och C-stjärnor som Weller, Richard Crenna, Amanda Pays, Daniel Stern, Lisa Eilbacher och Hector Elizondo tampas med en rätt kackig framställd inkräktare i den Avgrunden-snodda scenografin.

80-talsaction som lider av tidens tand, men ändå lyckas vara lite underhållande och spännande i all sin plagiering vad gäller manuset. Bakom kameran George P. Cosmatos, kanske mest känd för att knåpat ihop Stallone-eposen Rambo II och Cobra. Möjligen inte världens bästa CV att slänga upp på bordet.

Och missa inte Meg Foster med sina creepy ögon! En riktigt 80-talare det också.

Länge leve Bernie (1989)

Ofta utskälld, men lika ofta visad på tv-kanaler. I min spelare rullar den obligatoriskt en gång varje sommar! Varför i herrans namn då!? Jo, som busenkel, toksimpel sommarfilm funkar den helt perfekt.

Dumma skämt, usel slapstick och helt galen story om de två vildhjärnorna Larry och Richard (Andrew McCarthy och Jonathan Silverman) som inbjudna till slemmige Bernie´s sommarplejs ute på Long Island måste ta till galet okonventionella metoder för att klara sig ur en minst sagt besvärlig knipa. Min humor är simpel i sommartider, jag skrattar gott åt de usla skämten och den banala historien. Sommarfilm som man inte behöver använda hjärnan till.

Dumskojigt av gamle actionregissören Ted Kotcheff. Ännu mer 80-tal och gräsliga stilar på kläder och frisyrer. Men bäst är Terry Kiser som den stendöde Bernie filmen igenom. Semesterfilm av fint äldre märke!

Okt 7 2010

The Reader (2008)

Skuld är ämnet i den här historien. Eller kanske vilket ansvar man har som medmänniska. Via den nu vuxne, något desillusionerade, åklagaren Michael (Ralph Fiennes i en återhållsam och stillsam roll) i det moderna Berlin kastas vi bakåt i tiden till 50-talets Tyskland där den unge skolpojken Michael av en slump inleder ett förhållande med den betydligt äldre och gåtfulla Hanna (Kate Winslet). Hon tar honom som ung älskare med det udda villkoret att han läser högt för henne innan herdestunderna. Tillsammans upplever de en sommar med erotik, historier och små utflykter i ett Tyskland på väg att moderniseras.

Ett antal år senare är Michael en juridikstudent som i studiesyfte besöker en rättegång, där han plötsligt hittar bla Hanna på de åtalades bänk. Anklagad för att varit lägervakt i ett av nazisternas koncentrationsläger under kriget. Stor chock och bitterhet för Michael, som i hemlighet dock inte kan låta bli att följa rättegången och Hannas öde.

Märklig film detta. Trots sitt något aviga framträdande fångas jag stundom av Kate Winslets förmåga att göra Hanna till en komplex och oklar figur. I vissa lägen vill man känna medlidande, för att i nästa drabbas av avsky och ilska när hon i rättssalen till synes oberörd står fast vid det hon gjort. Winslet gör något av sitt livs roll helt klart och det är väl inte mycket att säga om belöningen i form av Oscarsgubben, men filmen känns ändock aningens överreklamerad om än ytterst välgjord. Regissören Stephen Daldry öser på med allt vad han kan i känsloregistret, intresset för historien ligger stadigt förankrat men i slutändan känner jag mig ändå ganska ytligt berörd. Om man undantar den stundtals märkliga fascinationen för Hanna då.

Unge Michael spelas med bravur och naiv nyfikenhet av David Kross, som också lyckas med konststycket att göra sin figur mer kallhamrad och inbunden ju länge åren går. När så Fiennes tar över gestaltningen i nutidsscenerna lyckas han faktiskt fånga upp Kross sätt att agera. Winslet tar hjälp av (rätt illa gjord) ålderssminkning för att kunna vara med genom alla åren. Konstigt nog känner man mer intresse för Michael i slutänden än för Hanna trots att hennes karaktär och handlingar rymmer en intressant bakgrund att utforska. Historien bygger på en uppmärksammad roman, men blir inte klarare för det.

The Reader är tung, lite halvpretto och vill tala till våra känslosträngar, men träffar inte mig fullt ut. Mest beroende på att jag inte blir klok på den gåtfulla Hanna. Effektivt grepp med historien dock, och fram- och tillbakagångarna i tiden görs sceniskt smidigt och elegant. Bra detaljrikedom i scenerna från det gamla Tyskland och tidsandan under 60-talet fångas väl. Välgjort drama som dock skapar mer frågor än berör fullt ut.

Sep 11 2010

Clash of the Titans (2010)

Nu blir det lätt.
Jag. Fattar. Inte. Vitsen.
Verkligen inte.

Ihåligare än en plånbok efter att räkningarna är betalade. Varför vill någon göra en nyinspelning av den här filmen!?! Varför vill någon överhuvudtaget spela i den? Ja pengar så klart, men någon j-vla gräns får man väl i alla fall ha! Vad i herrans namn tänkte tex Liam Neeson, Ralph Fiennes och Sam Worthington på??!  Och så Mads Mikkelsen också. Som lite ironiskt nog är den som klarar sig bäst i det här olycksfallet.

Filmen är kliniskt ren från känslor och djup, och jag bryr mig noll. Skiter i hur det går för karaktärerna, önskar för en sekund att Medusa verkligen ska lyckas ta kål på precis alla där i sin håla. Fransosen Louis Leterrier (Transporter) har trixat ihop ett stycke elände som jag inte kan få nog av att tycka illa om. Versionen från -81 med sina stela stop-motion-effekter anses ju idag vara en rejäl kalkon, MEN… en äventyrligt underhållande sådan.
Det är inte den här.
Snygga effekter kanske du säger då, men tråkigt, oengagerande och noll utstrålning hos alla säger jag.

Och återigen; jag fattar inte vitsen med en nyinspelning.
Totalt onödigt.
Inga nya grepp.
Inga överraskningar.
Ingenting.

Således appropå grekisk mytologi: Percy Jackson vs Clash of the Titans: 10-0.
Minst.

Betyget: 1

Nov 1 2009

In Bruges (2008)

Yrkesmördarna Ray (Colin Farrell) och Ken (Brendan Gleeson) ställer till det för sig under ett uppdrag och skickas av sin gangsterboss Harry (Ralph Fiennes) utomlands tills läget blir lite lugnare.

Av alla ställen att välja på hamnar de i belgiska Brügge där Ray genast får ångest och längtar hem, men Ken förälskar sig i den medeltida arkitekturen som genomsyrar hela staden.

Tanken är att de ska ligga lågt, men naturligtvis dröjer det inte länge förrän den rastlöse Ray ratar Kens sightseeingförslag, ger sig ut på stan och träffar en kvinna som han omedelbart börjar flörta med. Härifrån tar historien en ny twist och oplanerade händelser börjar att avlösa varandra.Långfilmsdebuterande Martin McDonagh lånar friskt från Tarantinos hejdlösa, studsande, replik-tempo och Guy Ritchies nyskapande brittiska gangsterstil, mixar ihop allt med sin egen lågmälda melankoliska touch och lyckas göra något eget av denna historia som rymmer allt från ironi, svart humor, filosofiska utsvävningar och uppdämd sorgsenhet.
I all sin enkelhet en av de starkare brittiska filmupplevelserna på senare tid. Manuset överraskar faktiskt hela tiden vilket måste anses vara mycket bra i filmsammanhang.

Colin Farrell och framför allt Brendan Gleeson är lysande som de två torpederna, i början till synes så olika, men allt eftersom växer ett tätt brödraskap fram hos dem. Farrells Ray är ängslig, rastlös, nästan barnslig, för att i nästa sekund förvandlas till den stenhårde torped han nu är.
Speciellt märkbart när gangsterbossen Harry, skönt överspelad av Ralph Fiennes, dyker upp för att personligen styra upp situationen när det skruvar till sig som mest.

En i grunden rak story breder försiktigt ut sig och låter mig som tittare ana en djupare bakgrund. Till detta vävs ett antal osannolika och oväntade sidostorys in och tillsammans med den visuella, vykortsliknande, beskrivningen av Brügge blandas allt ihop till en småputtrig, varm anrättning. Men skenet bedrar dock lite och våldet, den svarta humorn och den rappa dialogen är aldrig långt borta. Filmen lyckas på något märkligt sätt att hoppa friskt mellan genrerna utan att det blir konstlat eller ansträngt.

In Bruges bjuder på toppklassunderhållning och får mig att skratta högt, men låter mig aldrig vila i säkerhet att jag vet vad som ska komma härnäst.

Imponerande bra!

Betyget: 4/5