King Arthur: Legend of the Sword (2017)

Guy Ritchie gör en Guy Ritchie. Med allt vad det innebär. Snabba klipp. Fräsande dialoger. Action ur lustiga vinklar.

Någon annan skrev att detta är som att The Matrix möter Arthur-legenden. Tja, varför inte?
Charlie Hunnam har snott med sig motorcykeljackan från Sons of Anarchy och är Arthur, den föräldralöse men ack så viktige (och rättmätige) arvingen till kungatronen under denna medeltid…mörka medeltid? The Dark Ages? Fast det ibland ser ut som typ 1600-tal…ish. Arthur..Artie..är streethustler i det stimmiga London…ium..typ. Har sitt crew av andra merry hustlers..alla är förstås ämnade för nåt större. Jude Law är skogstokig kung med onda avsikter som icke tänker släppa makten ifrån sig, en spansk donna som heter Astrid Bergès-Frisbey är en sorts kvinnlig Merlin, för någon sådan traditionell gubbe såg då jag inte till! Hon har krafter och trix och kommer att hjälpa råbarkade Arthur till att utmana knaskungen i sitt dystra slott. But of course.

Jodå, detta är rena rockn´roll-versionen av Arthur-myten, hopvispad enligt konstens att moderna finesser. Med signatur Ritchie dårå. Ytligt, snabbt, actionös med MTV-klippning. Vi får riddare, märkliga syner, ett svärd som dras ur en sten, en gyttrig variant av London…ium, Eric Bana i pytteroll som Arthurs farsa och en herrans massa CGI. Ja, så är ju Littlefinger med också! Som en av de goda grabbarna! Hoppsan.

Man får precis vad som förväntas i en Ricthie-rulle. Ytligheter och visuella krumbukter. Leta inte efter djup i den här taken på den gamla myten.
Ok för stunden i soffan. Sen går vi vidare i livet.

Annonser

Spy (2015)

HAHAHAHA!
Ja jäklar!
Har Melissa McCarthy nånsin varit mer underbar!?
Har Paul Feig överträffat sig själv!?
Har Jude Law äntligen fått spela den Bond-snubbe han kanske ändå passar som!?
Har Rose Byrne nånsin varit så roligt bitchig!?
OCH…herregud…har Jason Statham nånsin varit ROLIGARE!?!?

Jag sitter och skrattar högt! Rakt ut bara!
Skämsvarning. Men skit i det! The joy!

Feig, som påstår att han alltid velat göra en Bond-film, styr upp det på sitt eget vis. En spoof (förtexterna)! En underhållande nonsensstund med härliga Melissa Mc i högform! Här finns så jäkla mycket att skratta åt! Inte minst när hon mobbar Björn Gustafsson (!) till att nästan börja tjuta! Hahahaha!

försöker smälta in hos lokalbefolkningen…går sådär.

Susan Cooper (McCarthy) är alltså skrivbordsråttan hos CIA som får rycka in när allt skiter sig. Och som hon gör det! Charmen! Komedin!
Ja, det är klart att den är simpel och förutsägbar!!
Men Feig verkar ha så jäkla roligt bakom kameran att det måste ha smittat av sig på skådisarna. Statham är mästerlig på att driva med sig själv! Vilken höjdare!

MEN…glöm inte bort Miranda Hart som Coopers lojala sidekick!
Herrejävlar vad den kvinnan är rolig!

Här går inte att sura när man skådar denna.
Det går bara inte!

Black Sea (2014)

Black_Sea_posterIn från vänster i dagens rulle glider Jude Law med bred, grötig skotsk dialekt…som bara kan matchas av valfri svensk rallyförare från det djupaste av Värmland.

Den gode ubåtskaptenen (!) Robinson (Law) har precis fått kicken från det marina bolag han jobbat för de sista åren. Vem behöver en ubåtsnisse i dagens moderna värld liksom?
Besviken, förgrymmad och orolig för hur han nu ska sörja för underhåll till frånskild fru och barn…gör han det som alla bekymrade typer gör i brittisk film, går på puben och sänker pints. Klassiskt.

Och det går som det går. Förstås.
Nån känner Nån som har ett uppslag; en gammal tysk u-båt från andra världskriget sägs enligt myten ligga på botten någonstans i Svarta Havet, fullproppad med guld! Glitter som bara väntar på att få tas omhand av några driftiga äventyrare! Och skulle det inte vara smutt om kapten Robinson hade lust att gå i spetsen för dessa skattjägare!?

Finansierad lagom ljusskygg expedition således. En gammal rysk u-båt inhandlas och rustas upp. Besättning värvas, ryssar och engelsmän. Och så lite hyschhysch. Ingen får ju veta! Inga myndigheter, inga tullar, inga militära krafter i området. Starta motorerna, stäva ut…och dyk! Dive dive!

Nu vet vi ju alla vi vana filmspanare att stänger man in ett antal gubbar, som inte drar sådär jättejämnt med varandra från början, i en plåtburk….kommer problemen som en flaskpost i en jetström! OCH dessutom kan man ALDRIG lita på gamla ryska u-båtar! Trubbel och mankemang således…men herregud..guldet…GULDET!
Nog är väl alla prövningar och hinder värt detta besvär för payoffen!?

blacksea_pic1

när det börjar luta åt fel håll i en u-båt vet man att det skitits i det blå skåpet.

Bakom kameran idag Kevin Macdonald (The Eagle och Last King of Scotland), och han bygger spänningen runt trånga utrymmen och snubbar som mest tittar snett på varandra mest hela tiden. Jude Law är såklart en rättskaffens man i grund och botten, men börjar inte girigheten och guldet glimma i hans ögon lite för mycket för att det ska kännas tryggt…?
Storyn utsätter våra skattjägare för obligatoriska klyschor, och jag höjer knappt på ögonbrynen. Dock vill jag veta hur det hela ska sluta, trots att sällan nåt gott kommer ur äventyr som detta.

Rätt mycket transportsträcka där det bara är att checka av punkterna i standardmanusmallen. Law går på halvfart och piggnar till endast vid ett par tillfällen. Runt honom syns lirare som Scoot McNairy , David Threlfall och Ben Mendelsohn…om vi nu ska nämna några mer lite kända (?) namn i rollistan.
Det vässar till sig först mot slutet, men det är så dags då.

Äventyrlig mellanmjölk.
Ok för stunden…sen..*pooofff*….borta.

Årets hotellvistelse (?) + slitna mutanter

The Grand Budapest Hotel (2014)

Ja det har gått så långt att du utan problem kan kasta på mig en rulle av Wes Anderson, och jag bara sväljer den. Med hull och hår. Det är nåt med den där lätt torra berättarstilen, de visuellt överdådiga, nästan dockhusliknande, detaljerna. Och humorn. Denna lätt anti-humor som plötsligt blir både så förtjusande och märkligt konstig på samma gång.

Ingen Anderson-film utan sina skådisar dock. Som att varje inhyrd aktör plötsligt lägger i en växel man inte trodde fanns. Eller blir alla konstigt påverkade i denne märklige filmregissörs närvaro, och börjar visa upp sidor av sig själva de inte trodde fanns? Jag får väl bli svaret skyldig där, men maken till underhållande skådespeleri har man inte sett på länge. Och den digra rollistan går inte av för hackor. (tex Adrien Brody, Bill Murray, F Murray Abraham, Jude Law, Saoirse Ronan, Jeff Goldblum, Edward Norton, Harvey Keitel, Tilda Swinton…FÖR ATT NÄMNA NÅGRA!)

Men möt framför allt M Gustave (Ralph Fiennes), concierge på det formidabla hotellet Grand Budapest i hittepårepubliken Zubrowka nånstans i östeuropa i skarven mellan första och andra världskriget. Gustave får mycket märkliga saker att stå i när han råkar ut för både ditten och datten, vilken inbegriper ett rejält paraderande av birollsstjärnor på löpande band. Ingen kan dock förstås mäta sig med Fiennes i huvudrollen. Hans Gustave ÄR hela underhållningen och Anderson fyller sitt egenkomponerade manus med galet effektfullt stilistiska detaljer, knasiga grepp i berättartekniken (SKIDJAKTEN!) (vilket ju är lite Anderson-signum gubevars) som gör att 100 minuter färgpalett liksom bara drar förbi i ett förtjusande tempo.

Kanske kan man likna detta senaste bidrag i Wes-universumet vid en kartong med utsökt delikata bakelser i allsköns färger.
Oerhört svåra att värja sig mot, lämnar en god gräddig eftersmak. Möjligen kan vissa skådare av rambrytande verk som just detta behöva akta sig för att äta för mycket av godsakerna. Speciellt om man har lite svårt för att fantasin ibland tar sig nya och oväntade uttryck i både ord och bild. För en annan är det mumma hela vägen!
Bättre än Anderson-pärlan Moonrise Kingdom? Tja, minst MINST LIKA BRA är det allt!


X-Men: Days of Future Past (2014)

Jaha, klart att X-Men-manusbossarna också skulle börja skicka folk fram och tillbaka i tiden. Fattas bara annat. Här är det förstås mest gamle slitne Wolverine (Hugh Jackman) som får göra skitjobbet när framtiden bokstavligen håller på att gå under för våra mutanter. Återstår bara att försöka ändra i det förflutna för att rädda framtiden (har vi hört det förut!?), men det är också såklart ett sätt för filmfolket att få in skådisar från både ”original-uppsättningen” (Patrick Stewart, Ian McKellen, Halle Berry osv) och de yngre alter egona (James McAvoy, Michael Fassbender, Nicholas Hoult och Jennifer Lawrence).

Plus gamle Hugh med klorna då förstås.
Får dra huvudlasset här i en story som dock inte imponerar så värst mycket (på mig i alla fall). Trots att man hyr in sköningen Peter Dinklage från GoT som bad ass från det murkiga 70-talet. Som vanligt (1) handlar det om mystiska krafter som både hotar släktet och måste tämjas och kontrolleras. Som vanligt (2) står mutanternas heder på spel. Och som vanligt (3) är det snyggt gjort med effekter och väldans massa CGI.

Bryan Singer är tillbaka bakom kameran och lotsar framför allt Jackmans Järv genom action och rök och galenskaper. Dessvärre i en story som känns direkt blek om du frågar mig. Bäst är förstås rullen när det är det glada (?) 70-talet. Minst engagerande när det handlar om år 2023 och märkliga mördarrobotar som heter Sentinels. Då känner jag att jag zonar ut.
Godkänt för stunden möjligen, men en liten besvikelse.
Eller är det…mättnad?

14/2 – Down the lane of love!

Fredag och Alla hjärtans dag.
En rätt najs kombo. För alla som har möjlighet, humör och tillfälle förstås.

Flmr drar ändå sitt strå till stacken i kärlekens tecken och bjuder idag på en mindre kavalkad av rullar som alla flimrat förbi här på bloggen under åren som gått. Gemensamt för dem alla är att de handlar om just….kärlek…i olika sorters former. Vem vet, kanske fiskar du upp något tips här lagom till kvällen. Eller påminns om en rulle du gärna ser igen. Och som av en slump är det just 14 filmer som alla idag får lite ny uppmärksamhet. Vill du veta mer om dem klickar du såklart på länkarna och läser vidare.

En av Flmrs stora favvisar på bloggen är den ljuva Zooey Deschanel. Här ihoptussad med den alltid sevärde Joseph Gordon-Levitt i kanske 2009 års bästa indie-romantik (?); (500) Days of Summer. Vemodigt, roligt och romantiskt om kärlekens alla sidor. Och att det inte är så jäkla lätt ibland, fast förutsättningarna tycks finnas.
Funderat på om vägen för livet..och kärleken redan är utstakad? Av någon sorts märklig, högre kraft? Vad skulle hända om man då utmanade den här ”kraften”..eller ödet? Matt Damon gör just det i det lite lustiga och ovanliga kärleksdramat The Adjustment Bureau 2011. Följa sitt hjärta eller den planerade väg som ”något annat” har bestämt..?

Regissören och färgtokige Baz Luhrmann har alltid gillats i the house of Flmr. 2008 bjöd han på sprakande spektakel i en sorts episk galen berättelse om sitt hemland. I Australia sportar Nicole Kidman och Hugh Jackman sina bästa looks, och dramat med kärleken som förtecken blir kanske en sorts vildsint Borta med Vinden-aussiestyle!? Förföriskt bra. OCH glöm inte heller ett annat ess hos  Luhrmann; Moulin Rouge! (DEN kommer snart på bloggen i ett Luhrmann-tema!)
Kärlek av det mer svåra slaget hittar man i Blue Valentine 2010. Här gör det mest ont, men satans bra är det ändå om det här med kärlek, drömmar och en vardag som är långt ifrån det man en gång drömde om. Lysande skådespel av Ryan Gosling och Michelle Williams i ett drama där man verkligen lever med karaktärerna.
Att hitta kärleken igen, få/ta en ny chans med romantiken kan vara nog så svårt och skrämmande. Fråga bara stackars Nathalie i just den franska filmen Nathalie från 2011. Drabbat av ett taskigt livsöde stänger hon in sig i jobb, jobb och mer jobb. Det krävs en nördig svensk (!) för att få henne tillbaka till livet igen. Och inte ens då blir det lätt! Mysigt, vemodigt och lite småroligt med alltid ljuva Audrey Tautou i titelrollen.

På tal om nörd, Steve Carell må vara fast i ett genrefack, men här får han chansen till lite bitterljuv allvarsamhet mixad med kärlek. I Seeking a Friend for the End of the World (2012) håller jorden på att gå under och Carell letar förtvivlat efter någon att hålla i handen..typ. ”Kärleksmys, det här!?”..frågar du misstänksamt nu. Tja, det är kärlek, det är drama, och lite roligt på köpet. Fast mest kärlek…och lite tragik, med en udda story som bakgrund. Lite otippat underhåller Keira Knightley som den kvinnliga motparten.
I Last Chance Harvey från 2008 behandlas det här med att hitta kärleken på äldre dar.  Dustin Hoffman reser till London och stöter på Emma Thompson. Två garvade veteraner i rätt charmig story om att våga visa känslor som värsta tonåringen…fast man är betydligt äldre i prästbetyget.
I London bör man naturligtvis inte heller glömma att stanna till vid Love Actually från 2003. Eller rättare sagt; man kan inte UNDVIKA att ta del av rejäl kärleksbombning the british style med sköningar som bla Hugh Grant, Alan Rickman, Emma T igen och Liam Neeson. Kanske gör sig bäst som julfilm, men kärlekens tema är väl å andra sidan gångbar 12 månader om året?! Charmigt och feelgood så det skriker om det.

Inte heller The Holiday bör glömmas. USA och England möts när två kvinnor byter hus och kontinent med varandra. Kärleken smyger sig på och allt är precis sådär lagom mysigt som man vill på film. Kate Winslet, Cameron Diaz, Jude Law och…Jack Black (!) hjälper till med humöret och romantiken i den här rullen från 2006.
Mer kärlek, här mixad med rejäl portion humor, hittar man i den lagom trivseljönsiga Forgetting Sarah Marshall från 2008. Min favoritsnubbe från How I met your mother, Jason Segel, blir dumpad av flickvän och drar till Hawaii. SJÄLVKLART kommer exet också dit med sin nya snubbe. Segel går bananas men upptäcker också att riktig kärlek kan vänta runt hörnet om man bara höjer blicken lite. Och inte klantar sig så mycket. Mycket roligt. Och mycket charmigt.
Kan man då skoja om psykisk ohälsa? Kan man trycka in kärlek på ett hörn och få det att bli sådär varmt trevligt i bröstet på den som tittar? Silver Linings Playbook kunde banne mig det 2012. Mest beroende på att Jennifer Lawrence är helt underbar i huvudrollen, och får dessutom bra sparring av charmknutten Bradley Cooper. Kärlek med vissa besvär. Men värt kampen hela vägen.

Gillar man Mark Ruffalo och Reese Witherspoon ska man absolut ta och kolla in Just Like Heaven från 2005. Inte den mest djupa story du sett, men tillräckligt romantiskt underhållande (låt vara med lite fåniga övernaturligheter) för att man ska le lite larvigt där i tv-soffan. Ruffalo flyttar in i charmig lägenhet, Witherspoon bodde där förut, är nu spöke (!) och..äsch…se efter själv!
Kärlek och maktspel mot historisk bakgrund. Vad sägs om det då? I Tristan & Isolde från 2006 hittar man såklart drösvis av detta. Den gamla engelska folksagan (som bla sägs ligga till grund för både Arthur-sagan och Romeo och Julia) förses med omöjlig kärlek över gränserna. Som vanligt alltså. Nedtonat underhållningsvåld och mer trånade blickar. Men helt okej. Fast man måste ju gilla James Franco förstås.

Till sist; den mest sataniska kärleksberättelsen av dem alla? I En Dag  (2011) velar huvudpersonerna fram och tillbaka genom åren. Möts och skiljs, pratar och diskuterar. Skäller och flirtar. Får liksom aldrig till det FAST vi alla vet att det måste bli dom två! Anne Hathaway byter frippor i parti och minut och Jim Sturgess liksom bara lajar sig fram i tillvaron. Bygger på en bok (lite bättre) som här alltså blivit ett rätt underhållande kärleksdrama. Men slutet! SLUTET!!! Du som inte har en susning om storyn har nåt att se fram mot…eller inte. Hu!

Jahapp, där har ni lite rullar som skulle kunna passa en dag som denna. Eller vilken annan dag som helst. Naturligtvis finns det ju MASSOR med andra filmer i kärlekens tecken att nämna. Jag nöjer mig med de här 14.
Och så går ni nu ut i världen och sprider lite kärlek till nära, kära och medmänniskor av alla slag!

Och DET kan man ju också göra vilken dag som helst på året.

Side Effects (2013)

Mer från Steven Soderbergh, som påstår att han ska sluta regissera film.
Nåja, det har vi ju inte sett än om man säger så.

Jag har förut kallat Soderbergh för en sorts kameleont. Uppenbarligen aldrig främmande för att byta genrer. Här förklär han något som ganska länge känns som rejäl kritik mot psyksjukvården i USA i kombination med amerikanarnas näst intill fanatiska böjelse att hitta på piller för varje sinnlig åkomma du kan lida av.

Rätt veka och olyckliga Rooney Mara tar emot sin make Channing Tatum som precis släppts ur finkan för insiderbrott. Nu ska han via sina kontakter fixa tillbaka paret in i den fria och lönsamma världen igen. Emily (Mara) tycks dock inte dela sin mans entusiasm och försöker istället en morgon begå självmord genom att krascha bilen rakt in i betong. Hon överlever och forslas till psykauten där rättrådige doktorn Banks (Jude Law) tar henne under sina vingars beskydd. Med påföljande terapisessioner som följd.

Rätt snart in med piller på burk i handlingen, och plötsligt tar storyn en ny riktning. Bara för att ändra rikting ytterligare lite längre fram. För att möjligen till slut visa sitt sanna ansikte som en hederlig gammal thriller. Och jag blir inte riktigt klok på vad jag ska tycka om det hela. Soderbergh har kalaskoll på dialogen och skådespelare, helt klart. Däremot känns det lite som att han inte riktigt vet vilken sorts film det här ska vara. Doktor Banks tycks bli indragen i lönsamheter runt pillerindstrin, Catherine Zeta-Jones är också en terapeut, som försöker kränga piller medelst marknadsföring från stort företag. Rooney Mara vandrar runt som en levande död och det känns bara som en tidsfråga innan något går galet där. Vilket det naturligtvis gör.

uk och wales snackar amerikanska piller

Det är som vanligt snygga miljöer och välspelat. Däremot känns det snårigt mest hela tiden, som om Soderbergh tar ifrån tårna för att verkligen få mig som tittar att känna mig lost. Law är möjligen den som har nyckeln till hela historien, och sakta glider också fokuset över på honom ju längre filmen går. Ibland kan man roa sig med att klassa olika roller efter speciella skådisar, och hade den här filmen gjorts typ 10 år tidigare är jag övertygad om att vi hade sett Michael Douglas här. Detta är en typisk Douglas-roll.

Side Effects består av välskriven och dramatisk dialog, stabila skådisinsatser och ett visst flow i det som sker. Däremot känns det aldrig sådär jätteengagerande som det kanske borde. En historia som tycks bestå av en herrans massa vinklingar och en del omständiga turer för att dölja att dölja vad det egentligen handlar om.
Ok för stunden, men inte glasklar underhållning säger jag.

De Fem Legenderna (2012)

Sagornas svar på The Avengers?
Ja, varför inte. Ytterligare en film i raden av många som släpper loss CGI-kraften och dataanimationen så det står härliga till. OCH, dessutom förlitar sig på ett manus som faktiskt håller för att skådas av både barn och vuxna.

Som vanligt är det barnens framtid som måste räddas. När är det egentligen inte det? Ofta möjligen med en något sliskig approach som tenderar att få slagsida lite lagom skämmigt. Dock inte här! Tycker jag.

Vad vi nu kanske inte vet är att Tomten, Tandfén, Påskharen och John Blund (eller Sandman) faktiskt ingår i ett hemligt sällskap, The Guardians, som håller koll på all världens barn, ser deras önskningar och fyller dem med hopp och fantasi (och framför allt delar ut julklappar, godisägg och pengar). Nu hotas hela framtiden och jordens alla barn av den usle Pitch Black, en sorts mardrömsfigur som vill ta ifrån barnen både hoppet och fantasin och möjligheten att tro på något och istället fylla deras sinnen och drömmar med just…mardrömmar. Hjältegänget kan naturligtvis inte acceptera detta och tar upp kampen på sedvanligt vis. Här behövs också en extra medlem, varför den lätt oansvarige Jack Frost (som ju kontrollerar snön och kylan) värvas mot sin vilja in i det muntra gänget.

Jaha ja, här gäller att hålla i hatten då historien växlar upp och exploderar i en sanslös fest med effekter, stollig humor och sedvanlig sentimentalitet. Vad som dock gör det hela så förbaskat underhållande är att filmmakarna gett sig fan på att vi vuxna också ska flörtas med på bästa sätt. Därför proppas hela anrättningen också med snygga passningar, fräcka detaljer (tatuerad Tomte!) och en stor röstensemble som uppenbarligen gått in för att ha lika kul som åskådaren. Jag räknar in Alec Baldwin som tomten, Isla Fisher som lilla tandfén, Chris Pine som Jack Frost, Jude Law som skurken Pitch och sist men inte minst Hugh Jackman som påskhare med skön aussieaccent!

pinsamt läge för supergänget

Gott om spektakulära scener, animeringen går 200 knyck där både mjuka linjer och udda kantigheter samsas, detaljerna flimrar förbi, liksom humorn…och någonstans där vävs också en stor portion allvar in om att aldrig ge upp hoppet. Att tro på…tja det man nu vill tro på. Någonstans skulle det antagligen vara så lätt att välja snikfilen, trycka in effekter och animerade karameller på löpande band, skruva upp tempot och låta det hela flasha runt som en fyrverkeripjäs..men istället kombas detta alltså med en berättelse som faktiskt känns både frisk, livsbejakande, underfundig och naturligtvis lätt sentimental. Utan att bli sliskig på något sätt dock. Snarare är jag på superduper gott humör efter denna konstgjorda mangling! Gott så!

De Fem Legenderna, eller Rise of the Guardians som den fräsiga originaltiteln är, förtjänar att ses av så många som möjligt med fantasin i behåll. Vuxen som ung. Man kan bara hoppas att merparten av de som glor på filmen kommer att känna samma oförställda glädje i sinne och hjärta som jag gjorde när jag såg filmen.
Och då var jag ändå sjuk också!

Sherlock Holmes: A Game of Shadows (2011)

Se där ja, ett nytt fall för den mästerlige detektiven med det ofelbara självförtroendet och de prövade vännerna i nöd.
Spetsat med lite lagom torr humor och slutligen försedd med en glassigt modern visuell yta.

När Guy Ritchie återigen tar sig an Holmes och Watson sker det med samma karusellaktiga kaos MTV-style som presenterades förra gången. Och, ska man nu vara riktigt ärlig är det faktiskt mest som förra gången. Både på gott och ont.

På plussidan räknar jag in att både Robert Downey Jr. och Jude Law känns hemmastadda och lite skönt behagliga i sina roller, det tjafsas och vitsas till höger och vänster och flytet i historien känns rätt friskt.

På den ansträngda sidan noterar den gnällige att det är en anmärkningsvärt rörig story som rullas upp, bara mest pang på i stort sett. Den här gången utmanas så äntligen (kan man nog tycka) Holmes sinne av den skönt självgode ärkeskurken Moriarty (Jared Harris) som mest tycks vilja starta krig och helst dra in hela världen i det…detta nådens år 1891. Läge för Holmes och Watson att anstränga sig lite extra alltså. Vilket de gör, och historien flänger runt Europa likt ett Bond-filmsupplägg, med sedvanliga tillhörande snitsigt koreograferade actionscener.

Men som sagt, rörigt och möjligen lite oengagerande som story. Dessutom vore det ju inte alls så väldigt hemskt av regissör Ritchie om han lade undan sina patenterade slowmo-actionsekvenser där bild och ljud ska frysas i tid och otid. Been there, done that liksom. Eller som min medåskådare för kvällen, mitt hjärtas dam, snyggt uttryckte det; ”det där såg vi väl i Matrix va….?

snygg kombo: vals och stakeout på samma gång!

Noomi Rapace då frågar du kanske? Tja, jo..hon finns där i en roll spelandes tredjefiolen och kan väl liksom inte misslyckas med det hon gör. Inget extravagant och ingen prestation som standalone skulle vara grunden till några nya tunga roller. Svårt att misslyckas i en popcornfilm liksom där effekterna och det visuella utklassar skådespeleriandet 8 gånger av 10.

Nåväl, trots dessa knorranden om viss rörighet och ett slut som känns lite antiklimax, är det ganska trivsamt hela vägen de dryga två timmarna. Som uppföljare helt okej och rätt kul att vila ögonen på. Ritchie fick till sitt recept förra gången och levererar ännu en dos här. Downey Jr. gör det mesta rätt med sina filmgubbar nu tycks det, och efter det här återstår väl att se om den gode Holmes dyker upp en tredje gång…(som om det skulle vara ett påstående med höga odds…)

Sherlock Holmes: A Game of Shadows vilar tryggt på återanvänd snygg stil och rappt tempo plus skådisar som rutinerat lyckas dölja en ganska blek, rörig och tunn historia. Ett trevligt och underhållande  tidsfördriv dock med fartiga sekvenser och småkul humor…men man kanske ska hålla här? Trots allt. Den tredje stjärnan svajar lite.

Contagion (2011)

Är man lite lagd åt det nojiga hållet kan dagens alster vara rent förödande att beskåda.
Vet man med sig att det här med bakteriespridning och vad som egentligen händer i vardagen runt om en som person är en ganska äcklig vetskap så blir den här storyn kanhända rent plågsam att ta del av.

Vad verkets regissör Steven Soderbergh lyckas med på ett alldeles otäckt bra sätt är nämligen att visa hur lätt en smitta sprids. Hur otroligt smutt de oönskade partiklarna förökar sig och sprids med blixtens hastighet bara genom att någon tex tar i samma ledstång på precis samma ställe som en smittad nyss nuddat. Det är skrämmande och lite läbbigt när man inser att det också är ett fullt realistiskt scenario.

Filmen är också bäst under sin första timme när Soderbergh verkligen går in för att kallt och kliniskt visa hur en okänd och synnerligen okänd smitthärd börjar rulla runt jorden likt en osynlig väldig våg. En amerikansk kvinna (Gwyneth Paltrow) hemkommen från Hong Kong verkar vara utgångspersonen för hela karusellen, och Soderbergh låter kameran tyst och knivskarpt notera hur en katastrof med snabba turer håller på att skapas.

Tidigare har ju tex Outbreak tagit upp liknande innehåll, men med tonvikten på mer hederlig katastrofaction, här känns det mer nära och trovärdigt och som the threat next door. Något som skulle kunna hända i morgon i mitt kvarter. Eller på min arbetsplats. Ett hot så verkligt som något mitt i svennevardagen med andra ord. Jag kan inte alls bakgrunden här, men gissar att regissör och manusnissar och övriga läst på tillräckligt mycket för att det hela inte ska kännas som en omöjlighet.

läge att bli nervös när dessa dyker upp i kvarteret

Det är en ensemblefilm som låter mig följa flera skeenden på samma gång. Det är amerikanska smittskyddscentret, det är FN i form av WHO och det är alldeles vanliga privatpersoner i en salig röra. Till och med en misstänksam bloggare som är övertygad om att myndigheterna står i maskopi med läkemedelsföretagen när ett vaccin ska värkas fram. Det positiva är att trots just  en diger rollista stannar fokuset på handlingen och händelserna, skådisarna spelar andrafiolen och deras karaktärer blir små verktyg som driver handlingen framåt i jämn takt. På minussidan blir handlingen efter den första timmen dessvärre lite steril och ganska anonym. Många turer på olika håll skapar viss splittring, trots att det logisk sett är ett smart upplägg av manuset.

Idel goda insatser görs dock av Matt Damon som orolig pappa, Kate Winslet som forskare i frontlinjen och Laurence Fishburne som stoisk chef på Smittskyddscentret. Alla vill väl, men har olika agendor att ta sig dit, inte minst Jude Law som energisk och konspiratorisk bloggare med arg röst. Gwyneth Paltrows korta insats är den kanske mest avgörande, och hennes handlingar får ödesdigra konsekvenser. Skarpögda noterar också Elliot Gould och Marion Cotillard som snor åt sig några filmminuter.

Contagion känns spontant som en olustig film att se på, men när den värsta ångesten lagt sig övergår det hela till lite mer traditionell problemlösarspänning och moraliska frågeställningar runt vaccin och människovärden. Soderbergh levererar dock en stabil produkt, om än aningens opersonlig i sin upplösning.
Och nu när jag skrivit detta ska jag gå och sprita händerna sisådär fyra gånger.

Sky Captain and the World of Tomorrow (2004)

En debuterande regissör med en riktigt tokig idé, en film till 99 procent inspelad mot bluescreen. Tänk vad lite talang kan få till det. Kerry Conran slet i ett par år för att få fram en sexminutersdemo inspelad i egna vardagsrummet proppad med hemgjorda effekter och digitala händelseloopar. En producent fick se resultatet och vips var dörren öppen till studiopengar och special effects-avdelningen. Ett par större namn ur Hollywoodskaran, Jude Law, Gwyneth Paltrow och Angelina Jolie, kopplade på barnasinnet och klev ombord på detta märkliga äventyr.

Märkliga men snyggt underhållande, kan man också lägga till. I en sorts trettiotals-värld, fast med högteknologi och andra finesser ( tex ett Hindenburg III som dockar med Empire State Building !) sitter skjutjärnsjournalisten Polly Perkins (Paltrow) och funderar på hur hon ska tackla ett möjligt scoop om att flera av världens ledande vetenskapsmän plötsligt försvinner spårlöst. I samma veva invaderas New York plötsligt av flygande robotar (!) från ingenstans och allmän panik uppstår. Räddningen är dock nära när flygaresset och hjälten ”Sky Captain” Joe Sullivan (Law) dyker upp i sitt P-40 propellerjaktplan (med listigt modifierade tillbehör) och räddar dagen.

Både Sullivan och Perkins dras nu in i mysteriet med vetenskapsmän, robotar, mystiska föremål och andra märkligheter som hotar att ödelägga hela världen om våra hjältar  inte får ordning på torpet. Tillsammans ger de sig ut på en lustiger resa som bla tar dem till Tibet och en mystisk tropisk ö. Conran som också knåpat ihop sitt manus själv bjuckar på det mesta i fantasifullhet och gör stiliga honnörer åt gamla cliffhanger-äventyr så som de tedde sig i tv- och filmens barndom. Samtidigt är det också en blandning av lite Indy och kanske till och med lite James Bond. Samt humor förstås, som i sammanhanget gör sig riktigt bra.

Det fascinerande med filmen är naturligtvis sättet den är gjord på, helt digitalt mot diverse färgskärmar, vilket också ger regissör Conran en milsvid frihet att skapa sina filmrutor och händelser precis som  han vill. Det hela avnjuts i en sorts mjuk, sockrad bild, vilket skapar en lustig känsla rent visuellt. Law och Paltrow hanterar sina scener med fin bravur om man betänker att de hela tiden måste agera mot en vägg. Även Jolies lilla inhopp som flygarmada-chef och Law´s gamla kärleksintresse är riktigt småputtrigt.

Sky Captain and the World of Tomorrow är en friskt fläkt i filmtillverkningsprocessen. Lite skojigt och tramsigt manus, med synnerligen överdrivna galenskaper och effekter. Allt utfört med stor finess och säkerligen lite kärlek till svunna tiders filmmatinéer. Underhållande ytligheter. Även vid en omtitt.

”It’s a dead end. Some short cut! ”
”That’s… not supposed to be there.”

The Holiday (2006)

Att byta hus för en kort tid med någon man inte känner, helst i en annan världsdel, kan innebära stora positiva förändringar i ens liv.
Speciellt om man vid tillfället är lite nere. Speciellt om man dessutom är rätt snygg. Speciellt om det sker i en romantisk komedi av bästa märke.
Och det är ju självklart precis vad som sker här. Två kvinnor, båda märkta av kärlekens mindre roliga sidor och effekter, känner att de bara måste bort från det liv och den situation de befinner sig i.

Energiska Amanda i Los Angeles (Cameron Diaz) är trött på de varma vindarna och den stekande solen i Kalifornien kombinerat med svekfulla män och brutna löften. I en liten by på engelska landsbygden håller Iris (Kate Winslet) på att gråta ihjäl sig över samma symptom vad gäller svekfulla män och brutna löften.

Via en husbytarsida på nätet bestämmer de sig för att under julhelgen byta miljö med varandra, och låna ut sina hus till den andre. Något som ska visa sig vara rena vitamininjektionen för Iris, som sakta upptäcker en ny, skön, värld i den behagliga solen i änglarnas stad. Amanda å sin sida har märkbart svårt att anpassa sig till dragiga, trånga, hus mitt ute i ingenstans. Tills Iris bror Graham (Jude Law) dyker upp vill säga. Att Graham är en charmig och mystisk person hjälper till att väcka Amandas nyfikenhet tillräckligt mycket för att hon ändå ska stanna en stund till. Under tiden blir Iris nöjsamt bekant med den trevlige filmmusikkompositören Miles (Jack Black) som visar upp alla tecken på hur en bra man ska bete sig.

Här har vi naturligtvis en film som inte hör hemma någon annanstans än i feel-good-facket. Det hela serveras med en mjuk och behaglig ton, spetsat med lite lagom avancerad humor av bästa salongsmärke. Grundkonceptet är löjligt enkelt, ta två kvinnor med olika personlighet och ändra på deras yttre miljö för att sedan låt dem träffa på en man som visar sig vara av just motsatt virke som de män de flytt ifrån. Men för att vara just en sådan enkel och på gränsen till smetig historia är det förbaskat underhållande och….trivsamt…, ja det är sannerligen rätta ordet här. Trivsamt. Inte djupare än så. De konflikter och hinder som uppstår längs speltiden, övervinns med lite allvarligare dialog några minuter och så lite mer känsloyttringar. Banalt möjligen, men sockrigt skönt för filmhumöret.

De fyra aktörerna som nu får bära upp den här storyn visar sig vara en perfekt liten mix. Cameron Diaz fortsätter att imponera på mig som komediskådis. Hon har ett energiskt och öppet sätt att vara och inbjuder till lättsamhet i kombination med att ändå kunna ta fram känslor när det behövs (även om en av filmens roligaste scener innehåller just Diaz som ska försöka gråta på egen beställning…). Kate Winslet gör förstås Iris till sin egen figur, vem om inte Winslet skulle på bästa sätt kunna gestalta den olyckliga kvinnan i det kalla England som plötsligt upplever en förvandling när hon tar tag i sitt stillatigande liv och sätter sig själv i främsta rummet…?

Det här är tjejernas film från ruta ett och till slutet. Jude Law och Jack Black får finna sig i att spela andrafiolerna, men gör det å andra sidan med beröm godkänt. Law visar prov på skön komisk ådra och låter sin Graham gradvis avslöja oanade hemligheter som sätter honom långt utanför mallen som sorglös playboy. Jack Black kan från början verka lite udda i rollen som Miles, men ju längre filmen rullar på i sitt behagliga tempo inser jag att om någon ska spela denne behaglige och taktfulle karaktär så är det just Black som faktiskt drar ned lite på sin normala energi och låter det återhållsamma framträda på ett perfekt sätt.

The Holiday är glasklart förutsägbar. Du vet hur det kommer att sluta, frågan är bara vilka vägar manuset ska ta. Regissören Nancy Meyers (Vad kvinnor vill ha) tar inga risker eller svåra omvägar. Hon håller sig till största delen på de ganska intrapamde stigarna i det här facket, men gör det å andra sidan så rutinerat bra och underhållande att jag hellre friar än fäller. Leta inte efter efter underliggande meningar och svårtolkade antydningar om verkligheten, för det existerar inte här. Istället blir det bjudgodis i form av lite hjärtevarmt för stunden, och det räcker ju så ibland. Trivsamt!

Repo Men (2010)

Icke att förväxla med den gamla kultkomedin Repo Man från -84.
Här är istället berättelsen om ett framtida (igen) samhälle där man för dyra pengar kan köpa artificiella organ när ens gamla lägger av. Har man inte kontanta medel så är det ok ändå, man kan alltid köpa på avbetalning. Faran med det är dock att skulle man hamna efter med betalningen mer än tre månader äger företaget ”The Union” rätt att återta sin vara med hjälp av speciella ”tekniker” som skickas ut. Vilket alltså betyder att en person med en väldigt stor bedövningspistol dyker upp och på ett garanterat blodigt sätt öppnar din kropp och bokstavligen skär ut det aktuella organet, vilket sedan återbördas till företaget.
Remy (Jude Law) är just en sådan Repo Man och jobbar ihop med sin barndomskamrat Jake (Forest Whitaker), tillsammans är de ett effektivt par och det är mycket få som slipper undan deras indrivningar. Lönen är av det bättre slaget men Remys fru önskar inget hellre än att Remy ska lägga bedövningspistolen på hyllan och ansöka om förflyttning till säljavdelningen istället. Jake kan inte förstå att Remy vill sluta med det lönsamma jobbet de har ihop och Frank (Liev Schreiber), företagets vd pushar på Remy att fortsätta med det han kan bäst.

Efter en olycka vid ett av ”återtagningstillfällena” skadas Remy så svårt att hans hjärta måste ersättas med ett nytt artificiellt, vilket också gör att han nu måste se till att betala för sig. Naturligtvis går privatlivet åt skogen och Remy hamnar på obestånd, han kan inte förmå sig att jobba kvar som Repo Man och plötsligt börjar betalningsanmärkningarna dyka upp angående hans hjärta. Ställd inför det faktum om vad som väntar när tidsfristen går ut, väljer Remy att fly från allt och får nu fullt upp med att hålla sig undan ”The Union” samtidigt som han funderar på hur han ska kunna lösa sin prekära situation.
Ännu en film som börjar oerhört lovande med ett snyggt berättargrepp. Återigen har man lagt sig vinn om detaljerna och det som lockar ögat som tittare. Någonstans får jag vibbar av gamla fina mästerverk som Blade Runner och någon snygg svart ironi av Paul Verhoeven när han var som bäst. Kanske har regissören, för mig okände Miguel Sapochnik, råkat kasta ett litet öga på dessa föregångare? Manuset driver på och utvecklas möjligen i för förväntad riktning i alla fall fram till det (faktiskt) omtumlande slutet, och i takt med detta sjunker också tempot något. Som så ofta i filmer av den här typen. Helheten blir dock intressant och ämnet som tas upp här skulle mycket väl kunna vara verklighet om ett antal år (minus återtagningsprocessen då får man hoppas).

Repo Men är en rätt smidig och stundtals effektivt gjord actionthriller som ställer lite moraliska frågor på sin spets. Detaljerna är snygga och skådisarna med Jude Law och alltid sevärde Forest Whitaker i spetsen gör vad de ska med sina karaktärer. Möjligen går den övergripande ironin förlorad ju längre filmen fortsätter i sin iver att presentera drivna actionsekvenser, men upplägget är onekligen underhållande och den oerhört snygga twisten mot slutet förlåter nästan filmens övriga brister. 

Betyget: 2 

Sherlock Holmes (2009)

Synnerligen underhållande och tokgalet lättsamt när Guy Ritchie ger sig på att tolka den gamla legendariska romanhjälten. Borta är det stela överspelet från 40-talsversionerna och den plastiga mimiken från de mindre lyckade tv-filmsnyinspelningarna som då och då dyker upp i diverse kanaler. Ritchie verkar helt enkelt ha samlat en gäng kompisar runt sig och plötsligt kommit på att det vore kul att hotta upp den gamle mästerdetektivens äventyr lite. Och självklart ge honom en liten annan utstrålning än det korrekta och torra som varit lite signum för mästerhjärnan.

Nu är det alltså Robert Downey Jr som på sitt (som vanliga) säregna sätt ger liv åt Holmes. Mästerdeckaren är en rätt komplicerad figur, han ställer upp i knytnävsslagsmål om pengar, tvekar inte att ta sig rejäla bläckor och är allmänt osocial. Fast givetvis med en knivskarp hjärna och observationsförmåga.
Den som får hålla ordning på Holmes är såklart Dr Watson (Jude Law), som även han får visa upp oanade actiontalanger när den dynamiska duon (vänta nu..fel film…) tar sig an den synnerligen illvillige Lord Blackwood (Mark Strong) som efter sin egen avrättning verkar ha kommit tillbaka till jordelivet för att göra tillvaron besvärlig för Holmes och Watson.

Sherlock Holmes är ytlig, spänning för stunden men trevligt underhållande. Snygga actionscener av Ritchie med läcker scenografi över Londons 1800-tal. Tempot är snabbt och stannar inte upp för någon närmare granskning av kvalitén, men å andra sidan är det liksom inte meningen heller. Actionbitarna är stinna och förutsägbara men fyller sin plats. Manuset är på gränsen till galet serietidningsskrattretande, men gör i detta sammanhang ingenting. Jude Law och Robert Downey Jr har en skön jargong och man kan verkligen ana att de antagligen hade rejält roligt under inspelningen. Mark Strong som Lord Blackwood är precis så snobbigt skurkig som bara en fiende till Sherlock Holmes kan vara.
Och som av en tillfällighet lämnas dörren öppen för en fortsättning. Någon som hade trott annat?

Betyget: 3/5

Åter till Cold Mountain (2003)

Drygt två timmars drama, stundtals våldsamt, om längtan och drömmen om en bättre framtid. Förpackad i bedövande vackra bilder av den amerikanska södern på 1800-talet.Kan det verkligen hålla? Svaret blir ett tveklöst ja.

I 1860-talets USA står inbördeskriget för dörren när den vackra prästdottern Ada kommer till den lilla bergsbyn Cold Mountain i NordCarolina.Nästan genast förälskar hon sig i den tystlåtne Inman, men de hinner knappt utdela filmens första kyss förrän kriget bryter ut och den stilige unge mannen försvinner iväg för att göra sin plikt på slagfälten i federationens tjänst. Men en episk film vore inte just episk om det inte är nu som själva storyn tar fart, utmaningarna börjar.Inman såras och bestämmer sig för att desertera för att ta sig hem till Ada som i sin tur inget hellre önskar än att han ska dyka upp igen. Dessutom behövs en man i huset efter att hennes far prästen plötsligt gått bort. Regissören Anthony Minghella (Den engelske patienten) har satsat allt på snygga miljöer, bedårande filmfoto, våldsamheter och hinkvis med kärlek.Kanske tanken är att närma sig Borta med vinden-känslan.
Dit kan det vara svårt nog att ta sig, men faktum är att Cold Mountain håller mig i ett fast grepp under sina drygt 140 minuter. Nicole Kidman gör ännu ett snyggt porträtt av en till början hjälplös kvinna som växer med den förestående uppgiften och till slut lär sig både hur man nackar höns och lagar gårdsstaket, Jude Law´s rättrådige Inman gör allt för att ta sig hem till Ada.

På vägen hinner han träffa underliga, trasiga, illvilliga och ibland behövande figurer.Inman gör sitt bästa för att behålla livhanken eller göra en avstickare för en god gärning om så behövs, dock aldrig utan att tappa fokus på sin uppgift, att återse sin hemby och kärleken som han hoppas väntar där.Halvvägs in i filmen dyker filmens stora behållning, Ruby, upp.En bonddotter, uppväxt i bergen och med en svada värt namnet. Hon tar plats på Adas nu förfallna gård och hjälper henne att komma på fötter igen. Ruby är på något sätt filmens comic relief, som skyddar den från att bli alltför tung och överpretto. Reneé Zellweger som Ruby har aldrig varit mer klockren, och här satt oscarsstatyetten som gjuten.

Lägg till allt detta en grymt bra uppställning på birolls-listan (kolla in Philip Seymor Hoffman!) och framför allt ett makalöst bra soundtrack och man är liksom hemma.
Åter till Cold Mountain torde vara en historia som tilltalar både män och kvinnor. Här finns hinkvis med episk kärlek och längtan varvat med rejäla western-tilltag.

Din nästa lördagsfilm?

Betyget: 4/5