Ready Player One (2018)

Klart som det berömda korvspadet att ni hittar mig på plats när Mästaren Spielberg levererar nytt alster till filmduken.
Och kanske är det också rätt gubbe att ta hand om den här storyn, sprungen ur en roman…av vissa benämnd som ”den heliga graalen för 80-talets populärkultur”. Överdosera på 80-talet? Javisst varför inte? Kanske det som unge Wade (Tye Sheridan) också pysslar med när han i en nära, överbefolkad, framtid loggar in i The OASIS, en virtuell värld där alla kan mötas i vilken form som helst och nästan göra vad som helst. Varför inte en skattjakt på ett par gömda ”påskägg”, nycklar, som OASIS´skapare men numera avlidne Halliday (Mark Rylance), pulat in i nånstans i communityt.

Full fart från filmruta ett och jag bara sitter och njuter. Inte bara för att majoriteten av det som flipprar förbi anspelar på 80-talets alla filmer, böcker och spel. Nej, också för att Spielberg verkar ha skjutit upp sin sedvanliga keps på skallen, lutat sig tillbaka och liksom bara släppt handbromsen. Kan man kalla detta för ett fröjdsamt spektakel? Ja det kan man. Wade träffar nya kompisar i OASIS, det skurkiga står ett konkurrerande spelföretags headhoncho (Ben Mendelsohn) för. Också på jakt efter de gömda nycklarna…som inte bara ger rikedom i pengar utan också fullkontroll över OASIS. Men vänta, det är inte bara godis för film- och spelnostalgin…Spielberg låter även hälften av storyn utspelas i den ”verkliga” världen. Snygga hopp mellan de två miljöerna. Och kanske är det som vanligt..att den bästa delen är när det handlar interagerandet mellan kidsen, eller tonåringarna kanske de ska kallas. Spielbergs, och Hollywoods sötsliskiga moral om att alla behöver vänner..och ska vara sig själva, spottas förstås ut i parti och minut…men vet du…när det görs så snyggt som här…har jag inga problem med det.
Apsnygg film som tar mig med på en riktig joyride i drygt två timmar. Måste nog ses mer än en gång för att hinna uppfatta alla blinkningar. Bäst? Segmentet när Spielberg hyllar (?) gamle polaren Kubrick och låter oss besöka en gammal goding till film. Alltså, när bokstavligen den HÄR filmen plötsligt utspelas i DEN filmen. Mumma!

Jag morrade och muttrade efter Spielbergs snedkörning med Stora Vänliga Jätten. Nu, med The Post och så denna under bältet…..sitter jag lugnt i båten igen och myser. Tjo!

Darkest Hour (2017)

Den där sommaren 1940 alltså.
Nu i efterhand börjar man förstå hur viktig den var för världens öde. Storbritannien är indraget i krig mot nazisterna, men lider stora förluster. Ett visst Dunkirk drabbas tex. Vad göra? Tänk om man valt att försöka förhandla med dåren Hitler! Vad hade hänt då? När ondskan hade fått diktera villkoren. Nu tog ödet en annan väg. Winston Churchill utnämns till premiärminister och han har ingen intention att förhandla med nassarna. De fega kostymtyperna i Whitehall suckar och smider planer i lönndom. Men ingen har räknat med Churchills envishet och pondus.

Regissören Joe Wright (Försoning) går all in på porträttet av Churchills persona och handlingar under just denna intensiva tid 1940. Som ett nedslag i historien helt enkelt. Gammelgubben Churchill liksom bara är där. Har bidat sin tid och är nu redo att steppa upp till plattan. Det raka greppet, att inte vobbla ned i en massa backstorys om gubben, funkar lysande. Fokus satsas helt på problemet hur handskas med Hitler och knasbollarna på andra sidan kanalen. Och visst finns det lömska krafter även i korridorerna i London som vill hasa ut Churchill på gatan. Intriger! Kostymspänning! Självklart hade inte filmen varit lika kraftfull utan Gary Oldman i huvudrollen. Han ÄR Churchill. Inte bara i smink och rörelser. Hela Oldmans skådisregister kommer till sin rätt och han blir nästan förtrollande karismatisk som den gamle ledaren. Oscarn för bästa huvudroll 2017 är självklart intjänad med bravur. Samtidigt går det inte att komma ifrån känslan att hela filmen lever runt Churchill och hans nycker och sätt. Ta bort figurens starka närvaro och den tension HAN skapar, och filmen reduceras genast till en mellanprodukt. Å andra sidan bygger ju hela rullen på just premissen om Churchills kamp för att sätta hårt mot hårt. Utan den förutsättningen..ingen film från början.

Tidstypiskt och bra tidsmarkörer i kläder och scenografi. En” gamechanger-scen” på tunnelbanan. Kanske inte hände i verkligheten, men som pepp-scen funkar den rejält bra. Då köper jag det utan att tveka. Överlag dramatisk spänning. En film om kriget utan så mycket krigsscener. Det funkar också. Förutom briljante Oldman finns Kristin Scott Thomas, Lily James och Ben Mendelsohn med i rollistan och ger spänst.

Jag sitter kanske inte och gör high five med mig själv av hänförelse av rullen, mer ett superstabilt konstaterande att brittsen kan det här med att tillverka dramer på hög nivå. Som ”pratfilm” om kriget mycket bra! Oldman äger. Såklart. Den fjärde stjärnan får han.

 

(andra om gubben Winston: Jojjenito, Fiffi, Movies-Noir och Henke)

Black Sea (2014)

Black_Sea_posterIn från vänster i dagens rulle glider Jude Law med bred, grötig skotsk dialekt…som bara kan matchas av valfri svensk rallyförare från det djupaste av Värmland.

Den gode ubåtskaptenen (!) Robinson (Law) har precis fått kicken från det marina bolag han jobbat för de sista åren. Vem behöver en ubåtsnisse i dagens moderna värld liksom?
Besviken, förgrymmad och orolig för hur han nu ska sörja för underhåll till frånskild fru och barn…gör han det som alla bekymrade typer gör i brittisk film, går på puben och sänker pints. Klassiskt.

Och det går som det går. Förstås.
Nån känner Nån som har ett uppslag; en gammal tysk u-båt från andra världskriget sägs enligt myten ligga på botten någonstans i Svarta Havet, fullproppad med guld! Glitter som bara väntar på att få tas omhand av några driftiga äventyrare! Och skulle det inte vara smutt om kapten Robinson hade lust att gå i spetsen för dessa skattjägare!?

Finansierad lagom ljusskygg expedition således. En gammal rysk u-båt inhandlas och rustas upp. Besättning värvas, ryssar och engelsmän. Och så lite hyschhysch. Ingen får ju veta! Inga myndigheter, inga tullar, inga militära krafter i området. Starta motorerna, stäva ut…och dyk! Dive dive!

Nu vet vi ju alla vi vana filmspanare att stänger man in ett antal gubbar, som inte drar sådär jättejämnt med varandra från början, i en plåtburk….kommer problemen som en flaskpost i en jetström! OCH dessutom kan man ALDRIG lita på gamla ryska u-båtar! Trubbel och mankemang således…men herregud..guldet…GULDET!
Nog är väl alla prövningar och hinder värt detta besvär för payoffen!?

blacksea_pic1

när det börjar luta åt fel håll i en u-båt vet man att det skitits i det blå skåpet.

Bakom kameran idag Kevin Macdonald (The Eagle och Last King of Scotland), och han bygger spänningen runt trånga utrymmen och snubbar som mest tittar snett på varandra mest hela tiden. Jude Law är såklart en rättskaffens man i grund och botten, men börjar inte girigheten och guldet glimma i hans ögon lite för mycket för att det ska kännas tryggt…?
Storyn utsätter våra skattjägare för obligatoriska klyschor, och jag höjer knappt på ögonbrynen. Dock vill jag veta hur det hela ska sluta, trots att sällan nåt gott kommer ur äventyr som detta.

Rätt mycket transportsträcka där det bara är att checka av punkterna i standardmanusmallen. Law går på halvfart och piggnar till endast vid ett par tillfällen. Runt honom syns lirare som Scoot McNairy , David Threlfall och Ben Mendelsohn…om vi nu ska nämna några mer lite kända (?) namn i rollistan.
Det vässar till sig först mot slutet, men det är så dags då.

Äventyrlig mellanmjölk.
Ok för stunden…sen..*pooofff*….borta.