Etikettarkiv: Andra världskriget

Jun 8 2019

#sommarklubben: Saving Private Ryan (1998)

I år är det 75 år sen Slaget om Europa började. Landstigningen i Normandie. Mycket är sagt och skrivet om detta ögonblick i världshistorien. Vilket också aldrig bör glömmas bort.
Hollywood har genom åren självklart dragit sina strån till stacken. Den här dängan från -98 är kanske en av de allra bästa. I Hollywood-mått mätt. Vad gäller att spela på rätta känslostråkar samtidigt som den försöker sig på att ge en sådan realistisk bild den bara kan av hur landstigningen gick till. Bakom allt (förstås) Mästaren Steven Spielberg. Vid återtitten slås jag av hur (fortfarande) intensiv och maffig den är. Mest hela tiden. Och samtidigt lyckas personerna i storyn bli levande och riktiga. Även fast det är en fabulerad produkt från Drömfabriken. En ung Matt Damon måste hämtas hem till USA. Han finns nånstans i kaoset i Normandie. Uppdraget går till Kapten Miller (Tom Hanks) och hans grupp av lagom muntra soldater.

Krigsaction med vemod. Sjukt snyggt iscensatt av Spielberg. Inledningen med ca 25 minuters visuell beskrivning av landstigningsmomentet vid Omaha Beach är nog det vassaste som tillverkats i fictionvärlden. Till och med gamla krigsveteraner som var med på Omaha Beach har prisat regissörens resultat. Obegripligt att rullen inte knep Oscarn för 1998 års bästa film. Faktiskt.
En film som funkar både som historiskt arkiv, drama om mänskligt lidande i krig…och vanligt hederligt rafflande krigsröj. Den som inte får det dammigt i rummet i filmens absoluta slutscener, där den åldrade Ryan knäböjer vid gravarna i Normandie….måste ha ett hjärta av sten. Sommarklubben går ut stenhårt. Toppbetyg!

Historia i sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo

 

Mar 9 2018

Darkest Hour (2017)

Den där sommaren 1940 alltså.
Nu i efterhand börjar man förstå hur viktig den var för världens öde. Storbritannien är indraget i krig mot nazisterna, men lider stora förluster. Ett visst Dunkirk drabbas tex. Vad göra? Tänk om man valt att försöka förhandla med dåren Hitler! Vad hade hänt då? När ondskan hade fått diktera villkoren. Nu tog ödet en annan väg. Winston Churchill utnämns till premiärminister och han har ingen intention att förhandla med nassarna. De fega kostymtyperna i Whitehall suckar och smider planer i lönndom. Men ingen har räknat med Churchills envishet och pondus.

Regissören Joe Wright (Försoning) går all in på porträttet av Churchills persona och handlingar under just denna intensiva tid 1940. Som ett nedslag i historien helt enkelt. Gammelgubben Churchill liksom bara är där. Har bidat sin tid och är nu redo att steppa upp till plattan. Det raka greppet, att inte vobbla ned i en massa backstorys om gubben, funkar lysande. Fokus satsas helt på problemet hur handskas med Hitler och knasbollarna på andra sidan kanalen. Och visst finns det lömska krafter även i korridorerna i London som vill hasa ut Churchill på gatan. Intriger! Kostymspänning! Självklart hade inte filmen varit lika kraftfull utan Gary Oldman i huvudrollen. Han ÄR Churchill. Inte bara i smink och rörelser. Hela Oldmans skådisregister kommer till sin rätt och han blir nästan förtrollande karismatisk som den gamle ledaren. Oscarn för bästa huvudroll 2017 är självklart intjänad med bravur. Samtidigt går det inte att komma ifrån känslan att hela filmen lever runt Churchill och hans nycker och sätt. Ta bort figurens starka närvaro och den tension HAN skapar, och filmen reduceras genast till en mellanprodukt. Å andra sidan bygger ju hela rullen på just premissen om Churchills kamp för att sätta hårt mot hårt. Utan den förutsättningen..ingen film från början.

Tidstypiskt och bra tidsmarkörer i kläder och scenografi. En” gamechanger-scen” på tunnelbanan. Kanske inte hände i verkligheten, men som pepp-scen funkar den rejält bra. Då köper jag det utan att tveka. Överlag dramatisk spänning. En film om kriget utan så mycket krigsscener. Det funkar också. Förutom briljante Oldman finns Kristin Scott Thomas, Lily James och Ben Mendelsohn med i rollistan och ger spänst.

Jag sitter kanske inte och gör high five med mig själv av hänförelse av rullen, mer ett superstabilt konstaterande att brittsen kan det här med att tillverka dramer på hög nivå. Som ”pratfilm” om kriget mycket bra! Oldman äger. Såklart. Den fjärde stjärnan får han.

 

(andra om gubben Winston: Jojjenito, Fiffi, Movies-Noir och Henke)

Jul 28 2017

Dunkirk (2017)

Christopher Nolan tillbaka med en ny rulle. Klart man ställer upp. Mannen har ju stått för en av de mäktigaste filmupplevelserna jag varit med om!
Kan han leverera igen?
Som han kan!

Sommaren 1940 var minst sagt påfrestande för England. Andra världskriget rasade för fullt, USA hade ännu inte gått med på de allierades sida. I norra Frankrike, i Dunkirk (eller Dunqurke) var det jävligt värre. Nästan en halv miljon soldater inringade av den tyska krigsmakten i den lilla hamnstaden. Blickade man ut över den engelska kanalen kunde man nästan se England. Så nära, och ändå inte.

Av detta har nu alltså den gode Nolan gjort film på egenhändigt manus. En film som dyker ned på tre olika ställen, under tre olika tidslinjer (som ändå vävs samman till slut på smart sätt!) under denna kaotiska tidpunkt. På land den unge soldaten Tommy (Fionne Whitehead), en vanlig basse som förtvivlat försöker ta sig från det franska fastlandet, samtidigt som den tappre och brittiskt stolte Commander Bolton (Kenneth Branagh) försöker se till att varenda soldat ska med hem till England via den evakueringsprocess som pågår. I luften stridspiloten Farrier (Tom Hardy med snygg Bane-referens) som får bekänna färg i sin Spitfire ovanför kanalens kaos. Ute på vattnet den stoiske Mr Dawson (Mark Rylance), som tillsammans med hundratals andra civila skepp svarar på Churhills upprop om assistans för att rädda landets soldater, styr sin lilla båt mot den krigshärjade franska staden. Det hoppas fram och tillbaka i tiden. Först blir jag vimmelkantig när jag inte lyckas få ihop dyngsrytmen med bilderna, men snart lär jag mig filmens gång…och payoffen i form av sammanflätad tidslinje med samma scener ur olika perspektiv…känns plötsligt helt naturlig.

Jag kommer på  mig själv med  att sitta och hoppa i biofåtöljen, hållandes andan och fullständigt stirra på bioduken utan att släppa den med blicken för en sekund. Mellan kaoset på duken hinner jag ändå notera att det är knäpptyst i salongen. Inget blippande, inget prasslande, inga totalt malplacerade skratt eller tjut. Bara…tyst. Ljudet av ett världskrig dominerar fullständigt.

Filmen är förstås fullständigt lysande berättad av Nolan. Bara det att mannen konstant här vägrat att använda sig av CGI (okej, jag misstänker att viss CGI trots allt finns insmuget nånstans) och det faktiskt är verkliga skepp, verkliga flygplan, verkliga horder av soldater som häckar på den krigshärjade stranden….gör att filmen känns som ett äkta hantverk. The old school.

En del bashar ut mot att det aldrig finns någon backstory på figurerna vi möter, att det därför inte går att bry sig om dem. Tvärtom, menar jag. Det genialiska som Nolan gör är att kasta oss som åskådare rakt ned i krigets kaos. Som att vi är på tillfälligt besök och får en inblick i hur det förmodligen (?) var på platsen. Avsaknad av ”normal” dialog i rullen förstärker upplevelsen. Under en stund får vi hänga med män, okända män från olika bakgrunder, som  alla plötsligt har det gemensamt att de befinner sig i samma helvete. Jag lär känna personerna genom deras anonymitet och ansiktsuttryck och sätt att reagera. Jävligt snyggt gjort, hävdar jag!

klättra för överlevnad…i bästa fall.

Filmens absolut bästa tillgång är dock LJUDET! Ihop med musiken från Nolans vapendragare Hans Zimmer (och javisst, DOMEDAGSBASUNERNA från Interstellar har hängt med!) håller detta mig fastnaglad i biofåtöljen (när jag inte hoppar). Ljudet är galet, hysteriskt, brutalt och fullständigt öronbedövande. Som en karaktär i sig i filmen. Kanske det bästa inslaget! Ihop med den formidabla musiken. Vilken upplevelse!

Jag tackar också högre makter för att Nolan inte gör 3D av rullen. Jag är övertygad om att nästan hela upplevelsen med filmen hade gått förlorad då. Nu får jag istället foka på de öden som utspelas.
Vi får knappt en tysk i bild. Istället symboliseras hotet av ständig artilleribeskjutning, störtdykande Stuka-plan och en och annan lömsk torped i det kalla vattnet. Helt rätt igen Nolan säger jag! Vissa recensioner har kallat filmen blodig, vilket dock är helt uppåt väggarna. Det finns inte mer blod här än i valfri tv-anpassad krigsrulle. Vill man se goriga krigseffekter på sönderskjutna kroppar får det bli Menige Ryan eller Hacksaw Ridge. Nolan fyrar istället av allt sitt krut på intensiva scener med bombastiska element som vatten och föremål ihop med den lilla människan. Och att Harry Styles från insomnade (?) One Direction var så bra skådis…vem kunde ana det?!?
Skrev jag att fotot är vansinnigt vackert mitt i allt elände?! Nu har jag skrivit det.

Dunkirk är förmodligen bara näst bäst i Christopher Nolans CV hos mig, men som du fattar av de här orden…räcker det ju ganska långt. En film att uppleva med magen och hjärtat, inte hjärnan. Årets bästa hittills och finbetyget bombar in!

 

Dec 22 2014

Fury (2014)

0001_fury_posterStändigt detta WWII.
Tröttnar vi aldrig på historierna? Tänk efter en stund; vad är det egentligen som gör att just andra världskriget tycks vara en aldrig sinande brunn att ösa ur? Alla dessa kabelkanaler på tv av varierande grad som varje vecka öser ut dokumentärer om märkliga, mystiska och stora händelser under kriget. Ta Spielberg som drog igång en sorts revival av Guds nåde, Saving Private Ryan och inte minst Band of Brothers. Och visst, jag drog i mig denna dos liksom många andra. Inte tal om annat.

Men det känns ibland som ett ganska lustig fenomen, att världskriget kan locka på så många olika sätt…nu 70 år efter att det slutade.

Idag blir det således ett besök vid de fronterna igen.
I en stridsvagn. Det såg man inte igår. Har vi överhuvudtaget något på stridsvagnar och krigsfilm? Kanske Patton en gång i tiden? Kellys Hjältar sportade ett par stridsvagnar också (också där en duell med den fruktade Tiger-vagnen som tyskarna körde runt i).
Annars har det nog varit lite tunt på den fronten (!)?
Fokus mer på den vanlige ”stridisen”, mannen i gyttjan…?

Regissören/manusnissen David Ayer är annars en sån där snubbe som tycks kunna dra ihop storys på ett tätt och intensivt sätt om vår nutid. Han skrev den utmärkta Training Day, skrev och regisserade den ännu mera utmärkta End of Watch häromåret…och var förstås ansvarig för överspelet och galenskaperna i Sabotage..men den gillade jag lite för att den var just så over-the-top.

Frågan är om Ayer har tagit med sig intensiteten och sina galna persongallerier över till Tyskland mitt under det brinnande slutet av kriget? Besättningen på Sherman-stridvagnen ”Fury” är en samling snubbar man kanske inte direkt förknippar med the all american heroes? Jag tvivlar på att en enda av de här gossarna skulle få platsa i en Spielberg-rulle om kriget. Moralen tycks skjuten i sank för dessa krigshärjade typer. Jon Bernthal är en osympatisk dåre som skiter i allt och alla. Även regler. Knäppskallen Shia LaBeouf gömmer sig bakom bibliska grubblerier och haranger, men känns instabil…på ett obehagligt sätt. Michael Peña kör stridsvagnen och känns allmänt knasig. De krigsskadade själarna leds av den karismatiske ”wardaddy”, Brad Pitt…högst i rang men ofta lika trasig i sin syn på hela tillvaron. In i detta kastas den obligatoriske rookien Logan Lerman, och det blir såklart genom hans ögon vi får följa med på resan genom ett sönderskjutet nazi-Tyskland.

Ayer tar inga risker, han målar upp det förväntade. Galenskapen och skitigheten i att vara i fält i okänt land och med desperata fiender som ligger på lur där man minst anar. Tanken som slår mig när jag tittar är att det är en skitigare, mer gritty och morallös version av händelser i tex Band of Brothers. Där Spielberg väldigt gärna ville vara mån om att den amerikanske soldaten ändå var en ”moralisk väktare” utsänd för att rena mot ondskan…vill inte Ayer påskina oss detta i första taget. Här finns gott om allierade soldater med tveksam moral och unken människosyn? Är det ok att begå brott mot mänskligheten bara för att man är en allierad soldat? Se där, något att tänka på.

hjältar…eller badasses..?

Utöver detta är dock Fury såklart en snygg uppvisning i krigsaction, intensiva stridsscener….och känslan av att vara instängd i en plåtburk har aldrig känts tydligare! Mycket bra spelat av alla inblandade skådisar, Brad Pitt gör som vanligt en ny fenomenal insats. Han ingår sedan länge nu i min bromance-bok….och detta porträtt av den krigströtte Wardaddy stärker bara hans aktier där.

Bra början, engagerande utveckling, om man köper det ibland övertydliga som Ayer vill måla upp. Men hans vision hittar fram till mig. Slutet och finalen är både spännande och snygg hantering av känslor, fruktan och desperation. Öser man dessutom på med hinkvis av kulspruteaction, går man hem med snyggt betyg i min bok.
Och ja, WWII har fortfarande en märkligt lockande känsla över sig…även hos mig.

Jun 16 2014

The Monuments Men (2014)

En rulle av och med George Clooney är väl alltid en rulle av och med George Clooney. Och med tillhörande mys. Eller?

Nja, man ska inte alltid hålla just denna moderna myt för sanning. Även om den gode Clooney i min bok är ett sådant där exempel på en snubbe som sällan går bort sig i korridorerna eller träskmarkerna, vare sig han regisserar eller agerar….blir dagens alster ett litet bevis på att man inte får bli för bekväm när man vet sin storhet och lyskraft.

Nu tror ju inte jag att Clooney bara höftat till dagens rulle på en kaffekvart och sedan skitit i hur det blev, idén var nog att göra en film om en orolig tidpunkt i historien, ett ganska ovanligt ämne i sammanhanget (icke desto mindre SANT)…och dessutom på ett lite småroande sätt. En sorts…allvarlig komedi?

Clooney själv leder alltså ett gäng gubbs i dagens film där uppdraget är att glida runt i andra världskrigets Europa och försöka hitta försvunna konstskatter som de illvilliga nazisterna antingen förstörde eller gömde undan på lugubra platser. Clooneys karaktär Frank Stokes står i början inför presidenten och argumenterar över det VIKTIGA i att hitta dessa skatter och reliker för att bevara för kommande generationer. Att inte låta ett gäng uniformerade skurkar decimera bevisen på mänsklighetens största bedrifter inom kultur och konst. Il Presidente köper Stokes brandtal och han får order om att sätta ihop en specialenhet och ta sig an detta märkliga uppdrag.

Uttrycket ”The Monuments Men” myntades verkligen under andra världskriget om en grupp män (och kvinnor!) som pysslade med just detta uppdrag. Clooney och hans manusmedarbetare har dock tagit sig rejäla friheter då vi matas med intrycket att gruppen består av endast 7 smartingar på området. I verkligheten bestod gruppen av runt 300 personer som kuskade runt i det mer och mer befriade och sönderskjutna Europa. Bevisligen gjordes otaliga fynd som kunde räddas till eftervärlden. Clooney och co väljer att fokusera på ett par speciella alster som filmen igenom blir de stora prisen att jaga efter.

Som regissör tar sig Clooney den här gången an en ganska trixig uppgift, att blanda viss verklighet med det hårt påfrestande världskriget i ett blödande Europa…med lite komedi. Eller kanske det inte ska vara någon komedi? Svårt att avgöra kanske, men nog tusan vävs lättsammare stråk in i manuset mest hela tiden. Kanske den svåra balansen av ämnena gör just lite att filmen aldrig lyfter. Håller sig på stabil kurs, visst…men det hettar sällan till och man sitter istället mest och tycker att det är lite småtrevligt kul att Clooney skrämt upp Bill Murray och gamle Bob Balaban i varsina roller som konstexperter med näsa för oneliners. Eller att John Goodman får står för det jovialiska ihop med fransosen Jean Dujardin (The Artist) och Downton Abbey´s Hugh Bonneville. För det är lite så det är, mest trevligt att kolla in skådisarna. Cate Blanchett får tappert bära den enda kvinnorollen på sina axlar, något hon givetvis gör exemplariskt med tillhörande fransk dialekt. Kom igen, skulle CATE vara dålig på film!??! Så värst mycket har hon dock inte att jobba med, genus-o-metern gråter sin beskärda del…och kanske rollen istället blir en sånt där litet kompisjobb för Clooney. Georgie-boy själv glider såklart runt i snygg uniform och inte sällan i sällskap med Matt Damon som också tar ett par minuter för polaren Clooney. Att de två har viss karisma tillsammans är dock uppenbart, och tråkigt i deras sällskap har jag då absolut inte.

hetsar upp sig över kulturellt ögongodis

Nej, då är det väl mer av sorten händelsefattiga moment som avhandlas. Hur gör man en jakt på konstverk i ett sönderskjutet Europa sådär vrålspännande? Det kräver sitt manus. Möjligen biter spänningsnerven till några minuter mot slutet när det i vissa scener handlar om kampen mot tiden och annalkande ryska invasionsstyrkor som också vill lägga beslag på de kulturella godsakerna.

The Monuments Men travar på i nästan samma tempo genom hela filmen. Utan att så väldigt mycket speciellt händer. Som att Clooney förvissat sig om att varenda gästskådis ska få ha sin lilla del av uppmärksamheten, oavsett om det passar in i storyn eller inte. Inte dåligt gjord, Clooney känns rutinerad som regissör, men ändå lite blek som film. Man lider inte i sällskap med Clooneys muntra gubbar…men känner inte nån adrenalinkick heller.
Lite smånätt för stunden. Lättglömt dock.