Etikettarkiv: Gary Oldman

Jan 18 2019

Hunter Killer (2018)

Eländiga aktiviteter håller på att hända i Ryssland, på en flottbas på Kolahalvön har precis den ryske presidenten tagits som gisslan av en badass-general som inget hellre vill än att starta nytt världskrig. Ajaj. Tur för honom, och tur för oss, att ett gäng amerikanska Navy Seals är på ingång för räddningsoperation. Och ännu mer tur för oss att stoiske ubåtskaptenen Joe Glass i Gerard Butlers (faktiskt nedtonade) skepnad väntar nere i djupet i sin ubåt för att undsätta räddningsoperationen. Vad är detta nu då? Tja, två rullar i en kanske. Dels klyschig action när Navy Seal-snubbarna öser på, och dels lite (lika klyschigt) ubåtsraffel under ytan. Vi får också Micke Nyqvist som avig rysk ubåtskapten, Gary Oldman som skrikig officer på hemmaplan (”skjut först och fråga sen!!!”), Linda Cardellini i den ena av bara två (2!!) kvinnliga pytteroller. Genus-o-Metern gråter fortfarande.

Men, står du ut med allt ovanstående….levereras en rulle som på papperet må vara utdömd men som faktiskt gör lite vad den ska; underhåller för stunden. Här finns såklart gott om flaws, som ändå målas över med lite grovt underhållningsspackel. Tillräckligt för att jag ska gå på det och hitta nöje i det jag ser. Inga som helst överraskningar, även om upplösningen oväntat håller på sig in i det sista..och det är inte heeelt klart hur korten ska fördelas på spelbordet. I övrigt är det mesta som vanligt ganska snyggt tillverkat rent filmiskt. En film som kanske vill hitta känslan från Jakten på Röd Oktober, eller Crimson Tide? Regimannen Donovan Marsh ödslar ingen tid på djup(!)gående analyser av vare sig omvärldsläget eller personer. Han liksom bara kör på. Och ibland kan ju sånt vara lite underhållande ändå. Detta är filmen du absolut inte behöver 2019, men ändå sitter du där och småroas. Jag friar hellre än fäller. Men visst är det lättglömt när året så småningom ska summeras.

 

Jul 22 2018

#sommarklubben: State of Grace (1990)

Ändå en fin liten rackare det här. Från precis när 90-talet föddes. Med en ung Sean Penn, en ung Ed Harris, en ung (men lika tokskönt överspelande) Gary Oldman, och en förbaskat ung Robin Wright. Så pass att jag först inte kände igen henne! Jag såg ju filmen när det ”begav sig”, kommer jag ihåg något? Knappt, visar det sig. Att Sean Penn´s figur, Terry, föll för en tjej  (Wright)…det kommer jag ihåg. Var det här de träffades och blev kära på riktigt? En avhuggen hand i ett kylskåp på ett tak i Hell´s Kitchen, DET kommer jag också ihåg.

Terry har varit borta från New York. Nu återvänder han och tar upp kontakten med sin bäste vän Jackie (Oldman), vars bror Frankie (Harris) har tagit över som ledare för en irländsk maffiaklan i New York. Vad ingen vet är att Terry är undercover-snut med uppdrag att infiltrera klanen. Samvetskval för Terry, speciellt när han möter sin gamla flamma tillika systern i familjen, Kathleen, och känslorna vaknar till liv igen.
Regimannen Phil Joanou satsar på drama om svek, misstankar och blodsband. Snyggt filmat som vanligt i tacksamma New York-miljöer. Lite av risigheten och ruffigheten från 70/80-talets big apple anas då och då. Våldet är sporadiskt och när det kommer så blir det våldsamt och hårt.
Detta är inget man inte sett förr, och det har såklart gjorts tyngre och bättre. En gedigen rollista här borgar dock för stabil underhållning hela vägen. Sådana här rullar kommer ju oftast med facit på ganska uppenbar förhand. Istället är det ju kanske intressantare hur resan till upplösningen ska te sig.

Lögner i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Mar 9 2018

Darkest Hour (2017)

Den där sommaren 1940 alltså.
Nu i efterhand börjar man förstå hur viktig den var för världens öde. Storbritannien är indraget i krig mot nazisterna, men lider stora förluster. Ett visst Dunkirk drabbas tex. Vad göra? Tänk om man valt att försöka förhandla med dåren Hitler! Vad hade hänt då? När ondskan hade fått diktera villkoren. Nu tog ödet en annan väg. Winston Churchill utnämns till premiärminister och han har ingen intention att förhandla med nassarna. De fega kostymtyperna i Whitehall suckar och smider planer i lönndom. Men ingen har räknat med Churchills envishet och pondus.

Regissören Joe Wright (Försoning) går all in på porträttet av Churchills persona och handlingar under just denna intensiva tid 1940. Som ett nedslag i historien helt enkelt. Gammelgubben Churchill liksom bara är där. Har bidat sin tid och är nu redo att steppa upp till plattan. Det raka greppet, att inte vobbla ned i en massa backstorys om gubben, funkar lysande. Fokus satsas helt på problemet hur handskas med Hitler och knasbollarna på andra sidan kanalen. Och visst finns det lömska krafter även i korridorerna i London som vill hasa ut Churchill på gatan. Intriger! Kostymspänning! Självklart hade inte filmen varit lika kraftfull utan Gary Oldman i huvudrollen. Han ÄR Churchill. Inte bara i smink och rörelser. Hela Oldmans skådisregister kommer till sin rätt och han blir nästan förtrollande karismatisk som den gamle ledaren. Oscarn för bästa huvudroll 2017 är självklart intjänad med bravur. Samtidigt går det inte att komma ifrån känslan att hela filmen lever runt Churchill och hans nycker och sätt. Ta bort figurens starka närvaro och den tension HAN skapar, och filmen reduceras genast till en mellanprodukt. Å andra sidan bygger ju hela rullen på just premissen om Churchills kamp för att sätta hårt mot hårt. Utan den förutsättningen..ingen film från början.

Tidstypiskt och bra tidsmarkörer i kläder och scenografi. En” gamechanger-scen” på tunnelbanan. Kanske inte hände i verkligheten, men som pepp-scen funkar den rejält bra. Då köper jag det utan att tveka. Överlag dramatisk spänning. En film om kriget utan så mycket krigsscener. Det funkar också. Förutom briljante Oldman finns Kristin Scott Thomas, Lily James och Ben Mendelsohn med i rollistan och ger spänst.

Jag sitter kanske inte och gör high five med mig själv av hänförelse av rullen, mer ett superstabilt konstaterande att brittsen kan det här med att tillverka dramer på hög nivå. Som ”pratfilm” om kriget mycket bra! Oldman äger. Såklart. Den fjärde stjärnan får han.

 

(andra om gubben Winston: Jojjenito, Fiffi, Movies-Noir och Henke)

Sep 8 2017

The Hitman’s Bodyguard (2017)

Actionvåld. Lökiga oneliners. En handling som får plats på ett A4. En klyschig buddy-rulle.
Alltid gångbart!

Superduperhitmannen Kincaid (Samuel L Jackson) är den ende som kan fälla den vitryske diktatorn Dukhovich (Gary Oldman med badass-överspel), vilken står åtalad vid domstolen i Haag för brott mot mänskligheten. Yrkesmördaren sitter dock i förvar hos Interpol i Manchester och behöver således transport till Haag för att inta vittnesbåset. Skumma krafter inom polismakten sätter käppar i hjulet, och innovativ lösning behövs. Specialagenten Amelia (Elodie Yung) kallar in sitt ex, den fd superduperbodyguarden och numera rätt sunkige Bryce (Ryan Reynolds), som inte har några kopplingar in i polisväsendet och därför torde vara ett säkert kort.

Upplagt för tjafs, ostiga repliker, Hollywood-våld (ganska rått ändå) och alla klyschor du kan räkna upp i buddy-genren. De två snubbarna känner till varandra, men är inte direkt såta vänner från förr om man säger så. Well, i nöden prövas ändå vänskapen och de två får digra problem med att ta sig från England till Holland eftersom den svinige Dukhovich har lakejer och hantlangare nästan överallt som har gett sig fan på att stoppa den dynamiska duons resa.

they´re on a mission!

Men kolla vad kul det här var då! Och vilken kemi Jackson och Reynolds kan sporta! Sam L skriker som vanligt mest ”motherfucker”…men här på ett ganska kul sätt. Han liksom passar med sin burdusa stil. Reynolds kör på med sin Deadpool-utstrålning. Lite deadpan-humor combad med en butterhet och tycka-synd-om-sig-själv-blick. Mycket roande. Tvärtom vad diverse förståsigpåare runt jordbollen hävdar…anser jag att att duon har ett skönt samspel ihop.

Bljakter, shootouts och lite fighting fists förgyller de knappa två timmarna. Miljöerna med England och Holland inbjuder till snygga lösningar för stuntteamet som får jobba järnet. I sina bästa stunder påminner rullens actiondelar om en Bond-film på speed! Knaskul. Lägg till detta suverän musik med dängor från både 60- 70- 80- och 90-talen! Smutt! Och av bara farten stoppas Salma Hayek in i en pytteroll också. Lite ansträngt, men jäkligt underhållande! Hela kalaset serveras av regissören Patrick Hughes (Expendables 3) som vet hur man håller ihop ytligheter som det här. Tankarna går osökt till pärlor som The Nice Guys och förra sommarns godispralin Central Intelligence.

Vansinnigt kul bidrag till det ytliga action-komedi-träsket detta!

 

I SoF-poddens avsnitt #105 kan du höra hur både jag och Fiffi charmas av den käftande duon! Check it out!

Sep 4 2017

The Space Between Us (2017)

Asch, man lär sig aldrig. Efter varje nedslående försök svär jag för mig själv och lovar att aldrig återvända till YA-träsket. Som att det skulle hålla. En filmdåres ständiga förbannelse. Som att…”nästa…den kan nog kanske vara nåt att ha…”

Hur är det här då?
Jo, tackar som frågar. Kanske ett litet fall framåt ändå. Inte så att jag bjuds på någon himlastormande story direkt. Nej, mer att rullen lämnar en med en ganska trivsam eftersmak ändå. Mitt i allt ostigt och ansträngt och fånigt. I en ganska nära framtid (sisådär 2034) bor Gardner Elliot (Asa Butterfield) på Mars (!). Det första barnet som någonsin fötts utanför Jordens atmosfär. Nu är grabben 16 år och nyfikenheten på Jorden växer sig allt starkare. Inte minst eftersom han har en chattkompis i den föräldralösa Tulsa (Britt Robertson) nere på den blå jordbollen. Givetvis känner hon icke till sanningen. Det gör dock Mars-projektets boss Sheperd (Gary Oldman) som gör allt för att mörka ”hemligheten”. En snabb rymdresa senare är dock Gardner på rymmen på just Jorden (but of course) där han söker upp Tulsa och vill ha hjälp att hitta sin okända pappa. Kommer dom att lyckas?? Va?? VA??

Låt oss säga att det är standardutförande 1 A i YA-manualen när det gäller pojke möter flicka. Förväntad sliskig romantik såklart. Butterfield får tillfälle att jönsa omkring lite, då han dels inte har en aning om det sociala ”spelet” på Jorden och dels för att hans kropp inte anpassad till Jordens atmosfär. Det sista självklart en kritisk faktor som har stor betydelse för att den nyfikne Gardner bara MÅSTE hittas av ”projektets” medlemmar..med den stissige Oldman i spetsen. Klyschigt värre alltså och absolut inget av nyhetsvärde i rullen.

rymdgrabb och jordtjej

Dock vill jag inte underkänna då det finns små korn av underhållning som ändå gör den uthärdlig. Framför allt i Britt Robertson (från underskattade Tomorrowland)! Den tjejen har en ljus framtid om hon fortsätter att spela sina kort väl. Hon dominerar scenerna fullständigt med sin mixade kombo av humor och lite lagom rebell. Butterfield jönsar på bäst han kan, Oldman gör en dag på jobbet men framstår som en rätt ok snubbe ändå. Rutinerade Carla Gugino får vara vettig sidekick (och visst ser hon ut som en ung Sally Field!!).

Teknisk snygg rulle, det går givetvis att reta sig på detaljer om Mars-åkande fram och tillbaka..men dit orkar jag inte gå. Det finns ändå ett mått av easyness i rullen som gör att den inte känns så jäkla gravallvarlig och djuplodande. En artikel på the intenätz refererade till en av 80-talets gamla pärlor; Starman! Och…tja kanske inte..men ändå vissa likheter. En ”Starman” för YA-generationen? Dagens alster är regisserat av en snubbe som heter Peter Chelsom. Okänd för mig..men eftersom jag inte direkt lider mig igenom filmen…så måste han väl ha gjort något rätt.

Ok för stunden, men inget du direkt lagrar i minnesbanken.

 

 

Okt 12 2016

Criminal (2016)

1Sheet_Master.qxdSom att drabbas av ännu en historia nedplitad på en kaffeservett av Luc Besson.
Fast, det är ju icke alls han som ligger bakom den här gången (in på banan med en Ariel Vromen…aha..The Iceman-mannen). Europeisk action, med Hollywoodstjärnor. Eller…när Kevin Costner får tråkigt åker han till Europa och cashar in lite semestergage (3 Days to Kill, remember…?)

CIA-agenten Ryan Reynolds blir mördad (what??!) i början av dagens rulle. Jättejättejätteviktig info finns lagrad i hans hjärna (joråsatt). Mysko doktor (Tommy Lee Jones) har ett sätt att..eh…”exportera” infon in i hjärnan på en levande snubbe. Varför inte på dåren och den mentalt imbecille Jerico Stewart (Costner) som sitter inlåst i fängelse?? Ett snabbt filmklipp senare är han på plats i London, utsätts för hårda bud på operationsbordet och snart kan actionsekvenserna pytsas ut i lagom takt.

Det är full fart såklart. Utan logik och sans..och med en astaskig Costner som lär sig livets vett och etikett längs resan (tack Ryan Reynolds minnen). Sort of.
Jajaja, det ÄR jönsigt och over the top. Men vad fasen, jag gillar ändå när Costner blir badass och taskar till sig lite. Som ni fattar då ju..är filmen som bäst i början, innan han lär sig livets gåva. Då blir det mer sirap.

Det är skurks med terrorplaner. Det är kolerisk agent-boss (Gary Oldman), det är ledsen änka (Gal Gadot). Tja, lite av varje alltså. Men framför allt är det Costner som återigen får stila med puffror och lite hederligt Hollywood-våld. Asch, sväljer man de synnerligen styltade premisserna finns här rentav en stunds simpelt nöje att inhämta.

Snygg tillverkade actionvåldsscener. Vem kan motstå sådana?
Underhållande i all sin tafflighet.

Aug 18 2015

Child 44 (2015)

C44_posterFilmen som är rena julafton för oss Svedalabor som vill se ”våra” skådisar i den internationella ligan.
Och inte nog med det, bakom spakarna: Daniel Espinosa!

Så, kan detta faktiskt vara nåt? Både ja och nej. Filmen har liksom två ansikten, varav jag lätt hade sett att man utförde lite klinisk ansiktslyftning på den ena. Hela den mustiga storyn bygger på en uppenbarligen JÄTTEMYCKET såld roman av en viss Tom Rob Smith. Lite svårt att se varför när denna visuella version skådas. Men hur är det man säger; böcker utklassar ju nästan alltid den filmiska efterlagan. Såklart! (kolla bara alla Stephen King-romaner som oftast fått katastrofala filmversioner..)

Anyway!
Sovjet under efterkrigstiden. Ett paradis för den rättrogne kommunisten. Här ska byggas vidare på det starka moderlandet. Gamle krigshjälten Leo (en gravallvarlig Tom Hardy) gör karriär inom militärpolisen och har som främsta uppgift att spåra upp oliktänkande till Stalins vision om hur allt ska vara. Knepigt jobb. Och Leo verkar inte heller vara killen som strålar som solen på arbetsplatsen direkt. Av en händelse snubblar han så över något som skulle kunna vara en seriemördares verk…men eftersom det ju inte finns några mördare i detta framtidslands policy, så är det bara för Leo att släppa den bollen. Vilket han såklart inte kan. Kärvare tider väntar dock då hustrun Raisa (en mumlande Noomi Rapace) får ögonen på sig som möjlig oliktänkande. Aj, besvärande för Leo och för militärpolisen.

Jaha ja. Vad ska man tycka här? Egentligen?
Första timmen av rullen ger mig inte ett dyft. Leo åker runt med sina svenska skådiskompisar Fares Fares och en svinig Joel Kinnaman och haffar stackare på landet. Hans fru verkar ha drabbats av tusen olyckor och slutar le så fort hon träffar Leo på kvällarna. Det mesta är glåmigt och eländigt. Jag undrar lite tyst när Espinosa egentligen har tänkt sätta fart på storyn?

När han så till slut gör det, är det nästan så att han tappat mig. Rullen är på tok för lång, och att tvingas sitta igenom en halv rulle innan det börjar hända intressanta grejer…mmmja..det kan man alltid diskutera. Leo får snart anpassa sig till nya förutsättningar och träffar bl.a. på veteranen Gary Oldman..och sådant är ju aldrig fel på film förstås. Plötsligt blir det också lite fart på självaste Noomi minsann! Jo jag tackar.

Hardy körde igång en stare-down-contest mot de övriga skådisarna mellan tagningarna

Frågan är om Daniel Espinosa tvingats till formatet och filmens upplägg, eller om han verkligen brann för att berätta den i det här utförandet? Enligt rapporterna har filmen mer eller mindre floppat i the US of A, inga lugubra ”konstfilmer” här inte. Jänkarna vill ha fart och action från början. Själv har jag inget emot lite ”seriösare” approach på ämnet….men 137 minuter, varav hälften är lite sövande, är kanske ändå att ta i?

Det går naturligtvis inte heller att blunda för att det nästan blir skämtvarning på rullen när skådisarna ska till att prata engelska med rysk brytning! Och värst är vår man Hardy! Han väser fram repliker med plojbrytning och jag får då och då för mig att han är med i en sketch på Saturday Night Live eller nåt. Lite störigt, om du frågar mig. Men kanske tur för Noomi, då hon kan köra sin usla engelska utan att det stör i sammanhanget. Se där i alla fall, det fanns ju nåt bra med språkdebaclet! Hoppsan.

Oldman är stabil, Hardy gör sig ändå som stoisk tvivlare, Fares är pålitligt trovärdig, Rapace är dyster och Kinnaman är bara för jävlig hela rullen igenom. Men ok, han gör det helhjärtat och fullt ut. Släng dessutom in namn som Jason Clarke, Paddy Considine och Vincent Cassel i rollistan….och vår man Espinosa har ändå haft ett stall med namnkunniga skådisar att jobba med.

Kanske kunde det ha blivit bättre med lite trimmande i storyn. Det är inte skämsdåligt på något sätt, men det finns alldeles för många störande detaljer för att jag ska dra till med den stabila betygstrean. Ok för stunden, och filmens sista tredjedel räddar ändå lite av intrycket.

Får Espinosa någon mer chans till tunga jobb i Hollywood?

Jul 28 2015

Sommarklubben: True Romance (1993)

Efter en mycket inspirerande diskussion och recap med ett par medlemmar i Filmspanargänget, föll det sig liksom naturligt att dagens sommarrulle lagade sig ned från hyllan och in i spelaren.

Det smått galna, och högst modernt sagofyllda, storyn om den snälle, drömmande, Clarence (Christian Slater), hans nya fru, ex-callgirlen, Alabama (Patricia Arquette), en resväska med stulet knark samt en roadtrip till Los Angeles med stora komplikationer.

Filmen har såklart fått någon av en kultstatus i modern tid och hela klabbet är författat av Quentin Tarantino själv. Då fattar ni ju själva att hela rullen är nedlusad med både popkulturella referenser liksom en drös filmstjärnor i biroller. Vi får bla en iskall Christopher Walken, en ärrad Dennis Hopper, en knasboll i skepnaden av Gary Oldman (inte helt ovanligt), en maskerad Val Kilmer, en brutal James Gandolfini och en stonad Brad Pitt!
Se där ja!

Det är fart, det är musik, det är blodigt våld. Allt orkestrerat av regissören Tony Scott (RIP) som ju kan det här med det visuella. Han vågade till och med sig på att skriva om slutet! Hoppsan! Vad sade QT!? Knorrade enligt uppgift först, men köpte sedan Scotts argument rakt av.

Trots att QT själv inte stått bakom kameran räknas rullen, med rätta, in i hans filmuniversum. Vad en del kanske INTE känner till är att dagens story från början faktiskt var en del i den megastory som sedan blev Natural Born Killers. QT och hans kompanjon Roger Avary valde att lyfta ut delarna om Clarence och Alabama och skapa ett eget kapitel för dem. Ett finjusterat manus som sedan QT alltså sålde vidare i Drömfabriken.

Slater och Arquette kan mycket väl vara ett av filmhistoriens mest charmerande par…i en av de mer våldsammare kärlekshistorier som sett dagens ljus. En typisk QT:are om man så vill!

Inget kan stoppa kärleken i sommarnatten.

 

 

 

Mar 18 2015

TV-Landet: Vänner – säsong 7 (2000/2001)

friends_s7_posterNär Vännerna rullar in i säsong 7 tycker jag mig märka en liten skillnad. Det blir längre mellan höjdarögonblicken..och i vissa lägen tycks showen gå på tomgång.

Säsongens stora fokus ligger såklart på Chandler och Monica, då Chandler ju till slut äntligen friade i förra säsongen! Nu återstår bara att ta bröllopet i hamn! Något som visar sig bli en upplevelse, inte bara för Chandler, men även för resten av gänget…då Monicas TOTALA kontrollbehov visar sina bästa (eller sämsta) sidor! I vissa lägen upplagt för en del mycket roliga situationer ska erkännas. Och återigen, Courteney Cox är så rätt i sin Monica!

Förutom bröllopsplaner får vi också en Matt LeBlanc som i Joey som sliter på i tv-branschen. Serien han fick en roll i läggs ned, men han får snart chansen att återvända till sin gamla serie, Days of our lives…dock i en ”annorlunda” roll. pic1

I övrigt försöker seriens manusnissar att rättvist fördela ut avsnitten så att alla i huvudcasten får sin beskärda del av kakan. Ross råkar ut för lite lagom töntiga grejer, och befäster kanske än mer stämpeln som gängets stora nörd. Men David Schwimmer fortsätter att göra det bra. Rachel börjar snart limma på en ung snygg assistent hon anställt, men både vi som glor och hon själv vet ju att det inte kommer att funka. Ett par små rätt roliga incidenter längs vägen är dock lite småputtriga. Och så Phoebe då. Sköna Phoebe! Hon fortsätter vara den som liksom glider runt lite och sprider solskenet varhelst hon visar sig. Lisa Kudrow lyckas också trycka in än mer härliga små moves och oneliners än hon någonsin gjort! Jag gillart, och hävdar att Kudrow i denna säsong totalt dominerar laguppställningen med sin sköna blandning av bimboness och sunt förnuft bakom alla tokigheter.

Lika kul som det är att njuta av Phoebe, lika sorgligt är det att se Matthew Perry kämpa på i Chandlers gestalt. Hans privata problem var ju rejält påtagliga i förra säsongen, och här är ingen skillnad. Hans fysiska uppenbarelse pendlar anmärkningsvärt under säsongen, han ser svårt sliten i vissa avsnitt, och ibland är det så plågsamt uppenbart att hans insatser i avsnitten reducerats avsevärt mot vad säkerligen var tanken från början. Vad hände med Kungen av oneliners!? Damn those drugs!! Damn them to hell!

Påverkar Perry´s tillstånd de övriga? Hela säsongen? Svårt att säga. Vad jag känner är att det nu blir längre mellan höjdarupplevelserna. Vissa avsnitt är otroligt banala och cashar in på rätt slitna skämt och lite tramsig humor. Missförstå mig rätt nu, Vänner har kanske alltid cashat in på sin något tramsiga humor…men alltid med en sorts snygghet och elegans. Ibland kryddat med lite över-gränsen-skämt. Här ÄR det mer standardrutin och säkra kort som gäller. Anar jag en viss mättnad?

pic3 pic2

Här också mer än någonsin är känslan jag hade även när jag såg serien första gången, att i samma ögonblick manuset började styra in romantiken INOM Vännernas sfär….tappade den direkt i vitalitet och den där nyfikna känslan att försätta sina protagonister i knasiga situationer med personer utanför gänget. Där de sedan alltid kunde komma tillbaka och redogöra för sina upplevelser. Visst, vi har Phoebe och Rachel som till exempel gör detta i viss mån här, med sedvanlig snygg komik av Kudrow och Jennifer Aniston…men det blir inte samma grej som i tidigare säsonger.

Kanske är det ändå en naturlig utveckling hos producenterna? Att de ville ta Vänner-universumet ett steg längre? Att det också skulle symbolisera en utveckling hos Vännerna? 30+ innebär att livet tar en ny riktning. Kanske.

pic4 pic5

Är detta således den ”seriösaste” säsongen hittills? På bekostnad av den otvungna och krispiga humor, som stundtals kunde ge hilarious moments? Så kanske det är, en markering att Vänner var beredda att ta nästa steg. Möjligen då dessvärre med den lilla effekten att serien med ens känns lite svagare.

Jag VET att jag tyckte att någonstans just här började också mitt intresse för Vänner att dala när serien gick på tv första gången. Jag var inte alls lika på som i början. Kan man Vännerna nu? Har de kanske inte så mycket mer att bjuda på? Lider säsongen av att Matthew Perry inte kan utnyttjas fullt ut? Att vissa manus måste skrivas om?

Totalt räknar jag in 7 stycken avsnitt av 24 som är mycket roliga eller över de normala skojigheterna. 29 procent alltså, vilket ju är en betydlig tillbakagång mot förra säsongen där jag räknade in hälften av avsnitten som utstickande. På gästskådisfronten den här gången dyker namn som Denise Richards, Hank Azaria, Winona Ryder, Kristin Davis, Kathleen Turner och Gary Oldman upp.

pic7 pic6

Har vi några avsnitt som bör nämnas lite extra? Tja, när Rachel har sönder (?) Joeys fåtölj, när Monica får sin pappas Porsche, Chandlers möte med sin drag-pappa, Ross nörderier, Halloween-kvällen då Ross blir besatt av att lista USA´s alla stater.
Ok ett par stycken ändå.

Vad som räddar säsongen är i slutänden den stabila grunden och att manus vässas ordentligt när det drar ihop sig till säsongsfinal och stort bröllop! Då växlar plötsligt tempot upp igen, och manuset blir lite rappare när intriga detaljer och komplikationer tycks avlösa varandra på väg in mot finalen. Till och med Matthew Perry tycks vakna till liv! Finalen går FÖRSTÅS i mål i mysighetens tecken…MEN lämnar också med en liten cliffhanger till hemlighet (well… inte så hemlig). Bra grepp där för att lägga ännu en liten vedbit på den nya (?) brasan?

pic9 pic8

Summa summarum; jag kan lita på det stabila samspelet mellan vännerna. Man vet återigen vad man får. Det är dock lite tråkigare än det varit i någon av de andra säsongerna. Kan ha att göra med att det är säsong 7, den kritiska delen av en series livscykel….där livslängden för en serie i USA ju är runt 8 år enligt statistiken, i bästa fall. Även denna säsong av showen var med i Emmy-racet då både Kudrow och Aniston fick varsin nominering för bästa insats i komediserie…men blev lottlösa.
Nu klarade sig också säsongen undan de värsta blindskären och ger ändå viss valuta för den investerade tiden, vilket naturligtvis ger ett godkänt betyg!
Men jag märker en skillnad.

 

 
Kan säsong 8 styra upp skutan!?
Vamos!

 

 

the-friends-tv-series-movies

 

 

 

Aug 5 2014

Apornas planet: Uppgörelsen (2014)

Apfilm nr 2 i ”rebooten”. Jomen jag satt ju där med de där hatiska 3D-glajorna på skallen dårå. Detta till en film som inte hade ett skvatt att tillföra i DEN tekniken. Man undrar bara: VARFÖR envisas med att prångla ut nya popcornsrullar i det här formatet?!

Nåväl, skit samma. Det var ju filmen vi skulle foka på. Jag gillade första rullen för ett par år sedan. Den med James Franco. Det var ett snyggt komponerat drama som mer än väl lade grunden till hur hela storyn kommer att utvecklas. Inte minst slutade den jäkligt snyggt. Det kändes verkligen som DEN rullen tog sin tid för att grunda hela konceptet.

Nu möter vi upp utanför San Francisco igen. En jäkla lång tid har uppenbarligen förflutit sedan det ödesdigra viruset slog ut nästan hela jordens befolkning. Apkolonin under den buttre men stolte Caesar frodas och lever ganska välmående. Människor har man inte sett röken av på typ 10 år. Naturligtvis går det bara ett par minuter innan DET ändras. Konfrontation och allmän osäkerhet plus darriga avtryckarfingrar på de rätt spaka människorna som kanske inte hade räknat med att springa på apekatter så pass nära lämningarna av det gamla stolta SF (inte biografen då alltså!).

Nu vill de ”hårlösa aporna” bara mecka lite med en kraftstation i närheten för att få igång elförsörjningen ned till ruinstaden. En sorts bräcklig ”vapenvila” (eller vad man nu ska kalla det) mellan apor och mankind kommer till stånd. Caesar är ingen hjälteapa som litar på mänskorna direkt..men ok då. De kan väl få sin el kanske. HAHAHA..jaja…om allt vore frid och fröjd skulle ju såklart filmen plötsligt vara slut! Nej, här behövs lite katalysatorer för att göra allas tillvaro orolig och instabil! Och orosmomenten hittas på båda sidor i leden. Hos aporna hos den rälige, ärrade och maktkåte apan Koba (den opålitlige apekatten från förra rullen ni minns…!), och hos människorna i den enfaldige och icke långsiktigt tänkande tjommen Dreyfus (Gary Oldman…visst serru!). Mänskohjälten Malcolm (Jason Clarke) förespråkar vett och sans..och kanske till och med lite allians med apkulturen…men får knappast gehör för sina funderingar. Och allt som kan gå på tok gör naturligtvis det! Caesars trötta insikt om att det inte går att lita på människor överlag stämmer rätt bra, men han får också lära sig att apor minsann kan vara rejäla ögontjänare de med!

dags för lite monkey business?

Dagens rulle känns betydligt mer som ett nedslag en stund i en tillvaro som stapplande försöker överleva i efterdyningarna av den Stora Katastrofen. Storyn är ganska rak och enkel. Oheliga allianser ingås, bryts och fördomar och rädsla får utlopp. Det är såklart den gamla hederliga berättelsen om andras kulturer och okunnighet inför dessa som sitter i förarsätet. Är den här delen mer som en sorts gedigen transportsträcka in mot ännu en del i berättelsen om ett par år? Känns som det va?

Men det är snyggt. Vansinnigt snyggt. Regissören Matt Reeves (Cloverfield) har lekt ihop en galet sömlös rulle med snitsiga effekter. Aporna KÄNNS verkliga, AGERAR så snorverkligt att man tror att producenterna kanske i själva verket har ägnat 20 år att dressera fram ett gäng schimpanser just för medverkan i den här rullen. Naturligtvis är det Förste Apskådespelaren Andy Serkis (undrar om han kan få nåt annat sorts jobb i framtiden) som står för grannlåten..och sedan har det liksom bara varit för CGI-folket att klona Serkis framför färgskärmarna. Jason Clarke har ingen Franco-utstrålning men det behöver å andra sidan inte vara någon större nackdel. Mer fokus på storyn då. Det som känns liiite tröttsamt hos San Franscisco-gänget är att Gary Oldman ÅTERIGEN får göra en snubbe som bara är sådär envist enfaldig och vägrar lyssna på vett, etikett och ganska normal logik. Oldman är ju rutinerad såklart, men man undrar om han inte blir trött på att nästan alltid bli inkastad i samma typ av roller…? Eller vaddå…tillräckligt mycket stålars så skiter man väl i det….kanske. Jaha ja, och sen var visst Keri Russell med också. Kul för henne, men sådär jättemycket intryck hinner hon inte göra med sin roll. Tycker jag.

Apornas planet: Uppgörelsen handlar egentligen bara om just en…uppgörelse…för stunden.
Men det räcker å andra sidan ganska långt när det visualiseras så snyggt som det gör här. Förra rullen var mer ”matigare” kan jag nog tycka…därmed inte sagt att den här rullen inte på något sätt är en stabilt bra uppföljare.
Jag hänger med på det fortsatta (?) tåget med omtaget på den klassiska envigen mellan människa och apa.

 

 

Jun 2 2014

RoboCop (2014)

Dagens regissör José Padilha (Tropa de Elite) lär enligt ryktet ha gjort allt för att ta avstånd från den färdiga produkten då han inte alls fick igenom sina visioner och idéer.
Framför allt när det gällde att sätta åldersgränsen på rullen. Padilha hade enligt skvallret föresatt sig att vara originalet så troget som möjligt när det gäller den svarta humorn och den satiriska tonen. Med allt vad det också betyder i våldsamheter och fläskig action. Vilket ju också var en av de stora hörnstenarna i den nu kultiga originalrullen. Kostymnissarna i producentstolarna ville dock inte veta av någon film som inte skulle kunna locka in nyblivna tonåringar i biomörkret på grund av högre åldersgräns, så därför utgick order om att göra dagens berättelse mer salongsvänlig.

Känns ju förstås på förhand som ett misstag.
Själva Robo-konceptet bygger ju på något sätt på den där överdrivna, over-the-top-mentaliteten och den svarta synen på en framtid som inte är sådär särdeles ljus att skåda. Men å andra sidan; varför får man för sig att göra en nyinspelning på en gammal 80-talare som ändå håller ganska god klass ännu på upplevelsefronten? Därom kan man ju tvista sig blå ganska länge såklart, men att det handlar om chansen till lätta bucks i kassorna är väl inte så svårt att räkna ut.
Sätter man sig då med superkritiska ögon nu när den upphottade varianten ska skådas?
Tja, lite kanske. Men å andra sidan falnar den känslan bort lite efterhand när jag kommer på mig själv med att tycka ganska…bra om den här versionen.
Såpass!?

Ja, för så känns det. Trots det stora misstaget ovan att inte se på Robo-fenomenet med överdrivenhet i alla aspekter, tycks storyn innehålla tillräckligt många element av detaljer och ett bra driv för att jag ska känna mig både underhållen och fokuserad. Kanske den största ögonbrynshöjaren är att Joel Kinnaman är kontrakterad för titelrollen som den olycksalige polisen Murphy vilken får en ny, om än udda chans, i livet. Där Paul Verhoeven´s version nästan helt hade skalat bort Murphys familj ur handlingen, satsar Padhila tvärtom på att skildra känslokonflikten mellan just hustrun Clara (Abbie Cornish) och Murphy själv efter dennes märkliga förvandling till plåtpolis.  I denna nya variant får vi också mer om filosoferandet i det etiska att skapa maskiner som säkerhet istället för det mänskliga alternativet. Avsaknaden av mer ”ren” action är möjligen det som också fått betygen att dala lite i den här versionen, men själv tycker jag nog att det är nog så intressant med storyns utveckling även i funderingarna. Hur ytligt DET än må vara.

swedish steel!

GIVETVIS hade man önskat en tekniskt snygg rulle, för det är ändå det här, som hade vågat ta ut svängarna ÄNNU mer i den satiriska tonen.
Nu får man nöja sig med Samuel L Jackson som märklig tv-värd med synnerligen högervinklade åsikter om allt och alla. Michael Keaton har fått den (o)trevliga uppgiften att gestalta dagens bad guy, entreprenören och visionären Raymond Sellars. En skruvad parodi på Bill Gates och Steve Jobs i ett? Gary Oldman tar ett rutinerat good-guy-jobb och glider runt som han vore polischef Gordon på rymmen från en annan känd rulle, fast här är han forskare som låter sig utnyttjas.

RoboCop modell 2014 har möjligen inte så mycket av den där busgroggiga våldscharmen som originalet hade. Mer en seriös (?) ton, kryddad med rätt bra effekter trots allt när actionbiten får någon minut då och då. Vissa små flirtar med den gamla rullen görs också…tex dyker de räliga ED-209 minsann upp i ett hörn eller två under filmens gång. Kinnaman å sin sida gör väl gör ingen Oscarsinsats, men gör heller inte bort sig.
Onödig remake, visst, men när den ändå nu existerar så är den förvånansvärt underhållande.
Oväntat betyg.

Jan 3 2014

Paranoia (2013)

Ringde ut 2013 med en riktig fullpoängare.
Inleder 2014 med en rejäl kapning.
Finns väl kanske nån sorts balans i det.

Jag läste Joseph Finder´s roman med samma namn när det begav sig för ett antal år sedan. Minns att det var en digert murrig story/drama/thriller om falskspel, förräderi och viljan att bli sedd för romanens protagonist.
Det var en bitig historia med olika turer och rätt smarta detaljer.

När nu storyn blivit film häpnar jag istället över hur mycket man tappat på vägen. Hur mycket som man bara tycks ha skitit i och istället slängt in ett manus som egentligen bara skrapar på historiens yta. Till priset av en total själlöshet som man ser i typiska filmer som verkar ha stressats fram på en vecka. Och då hjälper det föga att smälla på med skådisar som Gary Oldman och Harrison Ford. Den som hade hoppats på en ny verbal envig mellan dem (Air Force One-ish..) kommer att bli besviken kan jag säga.

Oldman är den som får mest utrymme av uvarna under speltiden, men kastar bara fram en trött version av den ”galna-britt-med-stirrig-blick” som han alltid gjort. Inget nytt där inte. Ford får på tok för lite att jobba med och så att säga ”phones in his effort”.

Annars är det här träige Liam Hemsworth som ung karriärhungrig teknikwiz som står i centrum. Beredd att till en början göra allt för att få pengarna, flickan och den flotta våningen i stan. Naturligtvis ska man ALDRIG som den fattige men ärlige grabben från andra sidan floden hoppa på en sådan möjlighet.

”..och hur i h-e kunde du övertala mig till den här skitrullen..?!?!”

Boken levererade både spänning och drama OCH lite känslor för de inblandade. Filmen orkar inre med nåt av det utan kör bara på med nollställt manus som känns oerhört beställt från Drömfabriken.

Paranoia KUNDE ha förvaltats i filmisk form på ett mycket bättre sätt. Ford och Oldman kunde verkligen ha fått nåt att bita i med ett djupare manus. Istället satsar man bucksen på en totalt ointressant Hemsworth. Bara intetsägande yta här.
Tråkigt.

Feb 1 2013

Lawless (2012)

Jobb-Kick-Off, markservice och andra åtaganden har hållit mig borta från filmbloggandets ädla konst nästan hela veckan känns det som. Nu får jag iaf avsluta arbetsveckan med betyget på ett skådat alster..så i viss mån någon ordning har återställts.

John Hillcoat som regissör igen, och återigen teamar han upp sig med  Nick Cave som står för både musik och manus här. Ska Cave hitta en ny karriär?
Efter australisk outbackwestern och postapokalyptiska svårigheter vänder sig nu Hillcoat mot förbudstiden i USA.  I Franklin County i Virginia håller de tre bröderna Bondurant på med lönande affärer. Hembränt är drycken på modet och dollars rasar in till de tre, där äldste Forrest (Tom Hardy) är den som håller koll på både ekonomi och strategi.

Bistrare tider runt hörnet dock när totaldåren Charlie Rakes (Guy Pearce) lämpligt nog utrustad med en polisbricka dyker upp från Chicago för att rensa i de olagliga spritträsken på landsbygden, och inte heller drar sig för att tjäna en hacka på det hela. Snart är det Bondurants familjeaffärer mott Rakes våldsamheter som är den stora snackisen i countyt. Under tiden har också yngsta broder Bondurant, Jack (Shia LaBeouf) freestylat lite och på eget bevåg ingått ett sorts partnerskap med den ökände gangstern Floyd Banner (Gary Oldman) i grannstaden om spritleveranser av större mått. Allt för att växa i storebror Forrest ögon.

Jaha, lägg till detta en sval kvinna med tycke för Forrest tysta stil, servitrisen Maggie (Jessica Chastain), detaljrik scenografi, skön Nick Cave-musik och svinsnygga bilder över ett Virginias landskap fångat under depressionstiden..och vi har oss en stabil film som håller stilen rätt snyggt hela vägen. Jag kan också köpa Fiffi´s Tom Hardy-crush då denne faktiskt går från klarhet till klarhet i sitt yrkesutövande. Här är han ytterst välcastad. LaBeouf som lillebrodern är möjligen den största motorn i filmen, som ser till att handlingen förs framåt…med icke helt positiva resultat alla gånger. Tyvärr sitter man dock mest och irriterar sig på hans karaktär som plötsligt inte verkar veta vad smartness i det här tuffa gamet betyder. Den tredje brodern, Howard (Jason Clarke) är den som gör minst intryck när man ser filmen. Som kanske också har den otacksammaste rollen av bröderna, fyllbulten och musklerna. En sorts utfyllnadsfigur.

Hardy i finfin hemmakofta styr upp problem

Våldet i filmen kommer stötvis och ibland oväntat. Men ofta tungt och rejält grafiskt. Som om Hillcoat bemödat sig om att ha koreograferat varenda liten våldsdetalj till det yttersta. Guy Pearce´s galenpanna Rakes blir också en sorts obehaglig symbol för detta, och i vissa lägen faktiskt något av en karikatyr på sig själv. Gary Oldman då? Tja, han gör ett så kallat gästinhopp på ett par (säkerligen välbetalda) minutrar och kör en….Gary Oldman.

Lawless känns som en stabil och stilsäker film ända ut till utformningen av den minsta detalj på de gamla bilarna som används. Dialogen och storyn känns något kärv och återhållen, men det kan också vara helt medvetet av Hillcoat för stämningens skull. Däremot sitter inte alls karaktärernas öden kvar i mitt minne lika länge som de gjorde i regissörens förra film Vägen. Sevärd dock för mixen av detaljer, musik och foto i kombo med stabila skådisar.
En bra filmstund helt enkelt.

Aug 20 2012

Sommarklubben: Dracula (1992)

Mustigt och klaustrofobiskt värre när gamle mästerregissören Francis Ford Coppola plötsligt fick för sig att han skulle göra en ny version av den gamla klassiska sagan om blodsugargreven.

Coppola har dock banne mig sinne för det estetiska och håller sin story både rätt trogen originalet (med några dramatiska smärre sidsteppar), och väljer dessutom att satsa på nästan drömlika bilder och scener för att driva historien framåt. Mer som ett kammarspel med alla känslor utanpå kläderna i alla läger i lagom teatraliskt överspel. Smart drag, som inte behöver lita till flashiga cgi-effekter och som målar upp en synnerligen olycksbådande historia där det faktiskt inte blir så mycket skräck och rysligheter av det hela utan mer en mörk passion som vilar över historien. Mycket effektivt om ni frågar mig.

Gary Oldman drar huvudlasset som den odöde huvudpersonen, ger honom en större identitet och får mig faktiskt, mitt i alla olycka han skapar, att dessutom tycka synd om honom. En man plågad av sitt förgångna och försatt i en situation som inte ens han är speciellt nöjd med. Trots sina krafter att påverka andra sinnen. I övriga roller dyker både Winona Ryder och Keanu Reeves upp, och som för att säkerställa rutinen hoppar också Anthony Hopkins fram som en annan gubbe i lådan när grevens ärkefiende Van Helsing ska få sina minuter i rampljuset. Rätt ok laguppställning får man väl ändå tycka, även om Reeves dessvärre agerar som en träskalle mest hela tiden.

Dracula i denna årgång är annars riktigt konstnärligt snygg och Coppola har lagt sig vinn om att satsa på detaljerna i historien mer än att veva runt skräckiga effekter. Storyn blir faktiskt både djupare och intressantare här med Oldman som chefsvampyren. Olycklig kärlek, snygga kulisser och en och annan kuslig effekt känns som en rätt passande summering. Odödlig kärlek i sommarnatten.

Aug 6 2012

The Dark Knight Rises (2012)

Jaha, ni kan ju naturligtvis alla bakgrunden till den senaste installationen av det som enligt utsago ska vara Christopher Nolans sista inlägg i sagan om den maskerade hämnaren. En av sommarens stora hyper såklart, och det finns väl ingen vid det här laget som inte har koll på denna final vad gäller innehåll och inriktning.

Med detta sagt ödslar jag således ingen tid på utsvävningar om handling och bakgrunden som gör att Läderlappen (ja det är vansinnigt kul att skriva det istället!) gör comeback på arenan efter 8 års frånvaro. Nya tider, nya skurks men samma jobbiga svårmod som präglat de två föregångarna i allmänhet och del två i synnerhet.

Det bästa först: undergångsstämningen i filmen ( i kombo med den grymma musiken) är snygg och välgjord. Nolan lyckas trolla fram en sorts bombastisk känsla som dock aldrig går överstyr och blir jönsig. Det hålls hårt i manuset och det blir inte mycket utrymme över för potentiella oneliners. Vilket nog är bra. Det är en tung actionfilm som får biofåtöljerna att vibrera sådär läckert som man alltid vill att det ska göra när man ser på film. Nolans Batman-vision har mycket snyggt tagit udden av Burtons stundtals lite påfrestande gotstil och Gotham ser mer ut som en ”riktig” stad. En detalj som i mina ögon känns rätt tillfredsställande.

Det mindre bra: eller för tusan….det är en bra film såklart. En snygg avslutare i trilogin där Nolan knyter ihop hela sagan på ett bra sätt. Men, jag är inte superduperimponerad. Vilket jag inte heller var av mellanfilmen.
Här känns vissa partier lite för långa och jag tycker att filmen absolut hade mått bra av kortas ned ett antal minuter för att slippa en par transportsträcke-varningar. Christian Bale fortsätter att grubbla och dra sina tvivel i långbänk, och någon gång vill jag bara skrika åt honom att ”dra på kostymhelvetet och styr upp problemen för fan…!”, men visst jag inser också att Nolan vill ha det så….vill dra de eviga frågorna om skuld, godhet och samveten så långt han bara kan.
Kanske är TDKR den vuxnaste superhjälten film någonsin, där allt svart och vitt är bortrollat och endast en grå skuggzon återstår. Tim Burton överdrev både scenografi, dialoger och händelseutvecklingar på ibland makabra sätt och kanske också mer i linje med seriealbum-style. Nolans versioner känns oerhört mycket mer förankrade i en sorts normal verklighet med normala städer och människor. Vilket som är bäst får man kanske låta vara osagt, men Bales Batmanöden blir påtagligt mycket mer av ett drama med udda inslag.

Dagens badass, Bane, blir en biffig motståndare, men ändock mest en figur att sortera in i det perifera skurkgalleriet…hans historia engagerar inte nämnvärt. Inte så skrämmande, mer udda och dessvärre lite styvmoderligt behandlad i slutet av manuset tycker jag nog. Precis som Jokern blev i mellanfilmen, inte heller där en ”värdig” sorti. Å andra sidan lyckas manuset här mycket snyggt mörka andra kriminella elements agendor, och sådana bortkollringar gillar man ju alltid. Anne Hathaway som en sorts kattkvinna blir helt enligt planerna den ofrivilliga sidekicken, och inget fel i det. Men visst hade filmen klarat sig lika bra utan henne.

– min röst är grymmast!!
– nä…min!!

Desto roligare att Nolan ger förtroende åt Joseph Gordon-Levitt som är det i mitt tycke friskaste inslaget i dagens kapitel. Det och de pålitliga rävarna Gary Oldman och Morgan Freeman som tar varsin räkmacka genom filmen och gör det pålitligt stabilt. Och Bale då? Jo han gör vad han ska och är nog faktiskt den bäste tolkaren som gått i ett par Batstövlar.

Summa summarum: Inget fel på effekter och ljudmaskineri. Bra rollista och ett bra avslut av regissör Nolan. Batman själv har lustigt nog reducerats till en bifigur i sina egna filmer om man ser till antalet minuter som maskerad hämnare i bild…men det kanske är så det ska vara. Vad gäller diskussionerna om detaljer i filmen är jag beredd att svälja de flesta med axelryckning….utom när Rösternas Krig inträffar! Tom Hardy som Bane med sin tillgjorda Darth Vader-väsande gammel-engelska och så då Christian Bales helt katastrofala dårväsande som om han har en pinne på tvären antingen i halsen eller i baken. Otroligt fånigt om ni frågar mig.

The Dark Knight Rises är bra som tungt actiondrama. Den är helt okej som avslutande (?) kapitel i sagan om den bekymrade hämnaren. Jag är dock inte på långa vägar bländad av historien. Den bästa filmen i trilogin är och förblir Batman Begins. Svårmodet i den här och förra uppföljaren riskerar ibland att välta hela sagan och panga in en oklädsam prettostämpel i nyllet på fladdermusen. Och…kan vi inte börja med uttrycket ”Läderlappen” igen?
Visst är det mycket roligare?