1994! Den vackra varma sommaren. VM-sommaren när vi grävde guld. En årstid då nästan hela riket Sverige verkade leva i en sorts trivselbubbla av sällan skådat slag. Och frampå höstkanten kom dagens rulle insmygande.
Bakom manus Richard Curtis, som snart skulle slå igenom stort med titlar som Notting Hill, Love Actually och Bridget Jones Dagbok. Dagens titel var kanske den första i raden av en ny sorts brittisk romcom i bioformat?
När jag nu ser om rullen 24 år senare slås jag av hur trivsam den fortfarande är. Kanske jag inte heller uppfattade allt av den lite torra, bitska, humorn första gången? Speciellt filmens första 40 minuter håller hög komisk klass i dialogerna. Vi får också en ung och lite valpig, men charmig, Hugh Grant i rollen som Charles vilken springer på bröllop med sitt kompisgäng.Stora frågan är förstås om han själv någonsin kommer att hitta någon? Tur att den mystiska amerikanskan Carrie (Andie MacDowell) hela tiden dyker upp på tillställningarna. Det hela puttrar på mest hela tiden och det är liksom bara trevligt att hänga med Charles och han posse.Grant har en komisk tajming som jag alltid gillat, och här kommer den väl till sin rätt. Gillar också det brittiska anslaget i humorn. Lite deadpanhumor är aldrig fel. Fler bra insatser görs av en ung John Hannah och en lika ung Kristin Scott Thomas. Är det en kärlekskomedi? Ja det får man säga. Romantiken finns i första rummet hela tiden. En trivsam sådan. Lider denna 90-talare av tidens tand? Kanske inte så mycket alls ändå. Romantik är tidlös, och den mesta av humorn funkar även idag. Den lider förstås av komedins vanliga förbannelse…att när tempot börjar sagga…går upplevelsen ned något. Men visst är det stabilt som helhet! Tål att ses om! Regisserat av rutinerade Mike Newell. Icke att förglömma; -94 års hitdänga Love is all around!
Missa heller inte Rowan Atkinsons lilla inhopp som prälle. ”Hans scen” som vigselförrättare är faktiskt ett riktigt litet komisk mästerverk i all sin enkelhet, med ett härligt samspel mellan de inblandade.
Bubblande känslor i sommarnatten.
Runt 2006 läste jag en jäkla bra bok, Berätta inte för någon av Harlan Coben. En sådan där riktigt gastkramande berättelse som man hade svårt att lägga ifrån sig. Rapp i story och dramatisk värre. Man ville liksom bara veta mer, vad som väntade runt hörnet och framför allt hur det hela skulle sluta. Här nu då kommer minsann en fransk (!) version av intrigen (låt vara med gångbar engelsk titel). Den franske regissören, en herr Guillaume Canets, får fart på historien och god hjälp i manusförfattandet lär han ha haft av författaren Coben själv vilket märks. Avstegen från originalet är obefintliga, det enda som egentligen hänt med historien är att den har flyttats från USA:s östkust till Frankrike och om nu möjligen en liten skepsis skulle kunna infinna sig på grund av att handlingen tagits just till Europa (och Frankrike gubevars) istället för att låta Hollywood sätta sina klor i historien kan ett lugn påbjudas, fransmännen kan sin sak och snabbt glömmer man ursprunget när storyn nystas allt vidare i ett behagligt tempo. Skönt också att framgånsrika historier kan ta motsatta vägen över Atlanten för en gångs skull. Att en film verkligen blir så bra som en bok tillhör väl sällsyntheterna, men i dagens betraktelse så stämmer det faktiskt och jag kan inte annat än belåtet konstatera att filmen är en riktig spänningshöjare. Självfallet får vi bortse från viss logik, men säg den film som har det till hundra procent idag…
Mystisk miljardär dör under oklara omständigheter på sin lyxyatch i Hong Kongs hamn och nu börjar kampen om hans imperium. Samtidigt uppdagas en okänd adoptivson, Largo, som nu bokstavligen måste slå sig fram mot sitt rättmätiga arv och hålla sig undan de ljusskygga skurkar som vill röja honom ur vägen för att lägga vantarna på miljardimperiet.