#sommarklubben: Fyra bröllop och en begravning (1994)

1994! Den vackra varma sommaren. VM-sommaren när vi grävde guld. En årstid då nästan hela riket Sverige verkade leva i en sorts trivselbubbla av sällan skådat slag. Och frampå höstkanten kom dagens rulle insmygande.
Bakom manus Richard Curtis, som snart skulle slå igenom stort med titlar som Notting Hill, Love Actually och Bridget Jones Dagbok. Dagens titel var kanske den första i raden av en ny sorts brittisk romcom i bioformat?

När jag nu ser om rullen 24 år senare slås jag av hur trivsam den fortfarande är. Kanske jag inte heller uppfattade allt av den lite torra, bitska, humorn första gången? Speciellt filmens första 40 minuter håller hög komisk klass i dialogerna. Vi får också en ung och lite valpig, men charmig, Hugh Grant i rollen som Charles vilken springer på bröllop med sitt kompisgäng.Stora frågan är förstås om han själv någonsin kommer att hitta någon? Tur att den mystiska amerikanskan Carrie (Andie MacDowell) hela tiden dyker upp på tillställningarna. Det hela puttrar på mest hela tiden och det är liksom bara trevligt att hänga med Charles och han posse.Grant har en komisk tajming som jag alltid gillat, och här kommer den väl till sin rätt. Gillar också det brittiska anslaget i humorn. Lite deadpanhumor är aldrig fel. Fler bra insatser görs av en ung John Hannah och en lika ung Kristin Scott Thomas. Är det en kärlekskomedi? Ja det får man säga. Romantiken finns i första rummet hela tiden. En trivsam sådan. Lider denna 90-talare av tidens tand? Kanske inte så mycket alls ändå. Romantik är tidlös, och den mesta av humorn funkar även idag. Den lider förstås av komedins vanliga förbannelse…att när tempot börjar sagga…går upplevelsen ned något. Men visst är det stabilt som helhet! Tål att ses om! Regisserat av rutinerade Mike Newell. Icke att förglömma; -94 års hitdänga Love is all around!

Missa heller inte Rowan Atkinsons lilla inhopp som prälle. ”Hans scen” som vigselförrättare är faktiskt ett riktigt litet komisk mästerverk i all sin enkelhet, med ett härligt samspel mellan de inblandade.

Bubblande känslor i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Darkest Hour (2017)

Den där sommaren 1940 alltså.
Nu i efterhand börjar man förstå hur viktig den var för världens öde. Storbritannien är indraget i krig mot nazisterna, men lider stora förluster. Ett visst Dunkirk drabbas tex. Vad göra? Tänk om man valt att försöka förhandla med dåren Hitler! Vad hade hänt då? När ondskan hade fått diktera villkoren. Nu tog ödet en annan väg. Winston Churchill utnämns till premiärminister och han har ingen intention att förhandla med nassarna. De fega kostymtyperna i Whitehall suckar och smider planer i lönndom. Men ingen har räknat med Churchills envishet och pondus.

Regissören Joe Wright (Försoning) går all in på porträttet av Churchills persona och handlingar under just denna intensiva tid 1940. Som ett nedslag i historien helt enkelt. Gammelgubben Churchill liksom bara är där. Har bidat sin tid och är nu redo att steppa upp till plattan. Det raka greppet, att inte vobbla ned i en massa backstorys om gubben, funkar lysande. Fokus satsas helt på problemet hur handskas med Hitler och knasbollarna på andra sidan kanalen. Och visst finns det lömska krafter även i korridorerna i London som vill hasa ut Churchill på gatan. Intriger! Kostymspänning! Självklart hade inte filmen varit lika kraftfull utan Gary Oldman i huvudrollen. Han ÄR Churchill. Inte bara i smink och rörelser. Hela Oldmans skådisregister kommer till sin rätt och han blir nästan förtrollande karismatisk som den gamle ledaren. Oscarn för bästa huvudroll 2017 är självklart intjänad med bravur. Samtidigt går det inte att komma ifrån känslan att hela filmen lever runt Churchill och hans nycker och sätt. Ta bort figurens starka närvaro och den tension HAN skapar, och filmen reduceras genast till en mellanprodukt. Å andra sidan bygger ju hela rullen på just premissen om Churchills kamp för att sätta hårt mot hårt. Utan den förutsättningen..ingen film från början.

Tidstypiskt och bra tidsmarkörer i kläder och scenografi. En” gamechanger-scen” på tunnelbanan. Kanske inte hände i verkligheten, men som pepp-scen funkar den rejält bra. Då köper jag det utan att tveka. Överlag dramatisk spänning. En film om kriget utan så mycket krigsscener. Det funkar också. Förutom briljante Oldman finns Kristin Scott Thomas, Lily James och Ben Mendelsohn med i rollistan och ger spänst.

Jag sitter kanske inte och gör high five med mig själv av hänförelse av rullen, mer ett superstabilt konstaterande att brittsen kan det här med att tillverka dramer på hög nivå. Som ”pratfilm” om kriget mycket bra! Oldman äger. Såklart. Den fjärde stjärnan får han.

 

(andra om gubben Winston: Jojjenito, Fiffi, Movies-Noir och Henke)

Tell No One (2006)

Runt 2006 läste jag en jäkla bra bok, Berätta inte för någon av Harlan Coben. En sådan där riktigt gastkramande berättelse som man hade svårt att lägga ifrån sig. Rapp i story och dramatisk värre. Man ville liksom bara veta mer, vad som väntade runt hörnet och framför allt hur det hela skulle sluta. Här nu då  kommer minsann en fransk (!) version av intrigen (låt vara med gångbar engelsk titel). Den franske regissören, en herr Guillaume Canets, får fart på historien och god hjälp i manusförfattandet lär han ha haft av författaren Coben själv vilket märks. Avstegen från originalet är obefintliga, det enda som egentligen hänt med historien är att den har flyttats från USA:s östkust till Frankrike och om nu möjligen en liten skepsis skulle kunna infinna sig på grund av att handlingen tagits just till Europa (och Frankrike gubevars) istället för att låta Hollywood sätta sina klor i historien kan ett lugn påbjudas, fransmännen kan sin sak och snabbt glömmer man ursprunget när storyn nystas allt vidare i ett behagligt tempo. Skönt också att framgånsrika historier kan ta motsatta vägen över Atlanten för en gångs skull. Att en film verkligen blir så bra som en bok tillhör väl sällsyntheterna, men i dagens betraktelse så stämmer det faktiskt och jag kan inte annat än belåtet konstatera att filmen är en riktig spänningshöjare. Självfallet får vi bortse från viss logik, men säg den film som har det till hundra procent idag…

 Jaja,  men vad handlar det om då? Paret Alex och Margot Beck är gifta och lever ett gott liv. Under en kärleksfull utflykt på tu man hand händer plötsligt det ofattbara, Margot blir attackerad av några okända förövare och när Alex ska rädda sin hustru slås han medvetslös och vaknar upp på sjukhuset utan att minnas något och nås av beskedet att Margot är försvunnen. En kort tid senare hittas hustrun mördad, troligen offer för en ökänd seriemördare och Alex värld faller samman. 8 år senare jobbar han som desillusionerad barnläkare i Paris men kan inte glömma sin fru och helt enligt spänningshistoriernas officiella kodex dyker plötsligt ett mail upp i hans dator som inte kan vara skickat av någon annan än hans döda exhustru! Men inte nog med detta, plötsligt börjar också polisen intressera sig för fallet på nytt och siktar in sig på Alex som den riktige mördaren för åtta år sedan…

Har då adaptionen från romanvärlden lyckats? Ja väldigt bra om ni frågar mig och eftersom jag nu också läst förlagan skulle det kunna vara lätt att luta sig tillbaka och hojta om att si och så kan det väl inte vara. Men se, franska filmindustrin kan när de vill också och här har man lyckats överföra historien och händelseutvecklingarna till fransk mark och omgivning utan att det på något sätt skulle påverka helhetsintrycket. Självklart finns här plats för alla de typiska figurer som förekommer i historier av den här karaktären, den ilskne polisen som inte vill annat än sätta fast vår olycklige hjälte. Polisens lite mer lugne kollega som inte alls är så övertygad om att allt är som det ser ut. Den kaxiga men godhjärtade advokaten, den kriminelle fixaren som varje hjälte i nöd bör ha tillgång till, och som vanligt lurar mer eller mindre ljusskygga figurer i bakgrunden. Vår huvudperson, läkaren Alex, blir på ett tydligt sätt mannen på gatan, den vardaglige stackaren som inte fattar någonting men sakta börjar gräva i det förflutna och inser att det finns ett och annat att få svar på. Skådespelarna, för mig okända franska förmågor som Francois Cluzet, Marie-Joseé Croze, Jean Rochefort (för att ändå droppa några fransknamn), är stabila och trovärdiga. Icke helt okända Kristin Scott Thomas finns också med på ett hörn för att ändå dra lite berömmelsens ljus över ensemblen.

Tell No One lider inte direkt av långrandighet eller manuströtthet. Tvärtom, uppfriskande och en stundtals intensiv story som innehåller både finess, mörka hemligheter och rakt-på-sak-action. Och har man inte läst boken behöver man inte oroa sig heller, inget av det elementära går förlorat. Förvånansvärt bra överfört från det tryckta ordet in i filmens värld och en njutbar resa fram till den luriga och spännande upplösningen. Finurligt bra.

 

Anm: Ursprungligen publicerad på min andra blogg i september 2008.

Largo Winch (2008)

Mystisk miljardär dör under oklara omständigheter på sin lyxyatch i Hong Kongs hamn och nu börjar kampen om hans imperium. Samtidigt uppdagas en okänd adoptivson, Largo, som nu bokstavligen måste slå sig fram mot sitt rättmätiga arv och hålla sig undan de ljusskygga skurkar som vill röja honom ur vägen för att lägga vantarna på miljardimperiet.
Fransk thrilleraction som baseras på likaledes franskt seriealbum, inspirerad av James Bond-stilen med exotiska miljöer och allehanda skumraskheter.

Något plottrig och aningen invecklad story, men snygga välkoreograferade actionscener och förträffligt foto gör ändå filmen till en helt ok upplevelse. Framför allt Tomer Sisley i huvudrollen som Largo Winch utstrålar karisma i varenda scen han är med i, och är den som verkligen bär upp filmen. Av de mer kända i den annars ganska anonyma rollistan hittar vi Kristin Scott Thomas (Mannen som talade med hästar) som strikt bolagskvinna med bestämda åsikter. Som vanligt i filmer av den här sorten är det inte tillrådigt att lita på vem som helst och manuset gör sitt bästa för att lägga ut rökridåer för att dölja vem som egentligen ligger bakom de envisa försöken att röja Largo ur vägen.

Fransk action börja ta sig ordentligt och det här är inget undantag. Regissören Jérome Salle har fått en hög budget att leka med och det har resulterat i en rätt underhållande historia. En och annan twist är, som ovan nämnts, inbakad i historien och Largo Winch går till slut i mål, om inte som en vinnare, så i alla fall som helt ok underhållning på en söndagkväll. 

Betyget: 2/5