About Time (2013)

Men satan i helgsoffan vilket mys det här var då!
Och! Det dröjde ända fram till nu innan jag såg rullen. Så kan det gå. På tiden att jag såg den då. Richard ”Love Actually” Curtis bakom både manus och regi. En ren (nästan) romantisk komedi som tar med magkänslan på en skön liten resa. Skriver nästan renodlad kärlekskomedi…för det finns ett litet mått av akward….tja vad ÄR det….twist? Lulligt kryddmått av sci-fi (!) kanske?? Unge Tim (en klockren Domhnall Gleeson) får veta av sin pappa (Bill Nighy på lekhumör) att männen i släkten har en märklig genetisk förmåga….de kan resa i tiden! Dock bara bakåt. WTF??! Jaja, även om DET låter bonkers så är det inte en jättebig deal i filmen. Okej, Tim använder såklart ”förmågan” då och då i kärlekens tecken (och ibland i andra rätt komiska sekvenser) men den udda touchen är aldrig det som sätts i superfokus. Istället är det mötet med Mary (Rachel McAdams…charmigt bedårande) det handlar om. Är Mary Tims stora kärlek? Med alla hinder och verkningar DET innebär. Kanske är det också en sällsam berättelse om att åldras.

Trots den lite märkliga approachen med tidsresandet har Curtis en härlig förmåga att spotta ur sig dialoger som man bara gillar rakt av. Ytliga, klyschiga kanske…men tusan vad trevligt det blir! Gleeson funkar perfa som filmens protagonist (dessutom skulle lika gärna Hugh Grant kunna ha haft rollen! Här finns repliker som är typiska Grant-iga) Örnögda får också se Margot Robbie i en liten roll.
En myspysig underhållande kärleksskröna, som trots sin övernaturliga touch…aldrig blir ”overklig. Brittisk romcom levererar. På sitt sätt.

#sommarklubben: Fyra bröllop och en begravning (1994)

1994! Den vackra varma sommaren. VM-sommaren när vi grävde guld. En årstid då nästan hela riket Sverige verkade leva i en sorts trivselbubbla av sällan skådat slag. Och frampå höstkanten kom dagens rulle insmygande.
Bakom manus Richard Curtis, som snart skulle slå igenom stort med titlar som Notting Hill, Love Actually och Bridget Jones Dagbok. Dagens titel var kanske den första i raden av en ny sorts brittisk romcom i bioformat?

När jag nu ser om rullen 24 år senare slås jag av hur trivsam den fortfarande är. Kanske jag inte heller uppfattade allt av den lite torra, bitska, humorn första gången? Speciellt filmens första 40 minuter håller hög komisk klass i dialogerna. Vi får också en ung och lite valpig, men charmig, Hugh Grant i rollen som Charles vilken springer på bröllop med sitt kompisgäng.Stora frågan är förstås om han själv någonsin kommer att hitta någon? Tur att den mystiska amerikanskan Carrie (Andie MacDowell) hela tiden dyker upp på tillställningarna. Det hela puttrar på mest hela tiden och det är liksom bara trevligt att hänga med Charles och han posse.Grant har en komisk tajming som jag alltid gillat, och här kommer den väl till sin rätt. Gillar också det brittiska anslaget i humorn. Lite deadpanhumor är aldrig fel. Fler bra insatser görs av en ung John Hannah och en lika ung Kristin Scott Thomas. Är det en kärlekskomedi? Ja det får man säga. Romantiken finns i första rummet hela tiden. En trivsam sådan. Lider denna 90-talare av tidens tand? Kanske inte så mycket alls ändå. Romantik är tidlös, och den mesta av humorn funkar även idag. Den lider förstås av komedins vanliga förbannelse…att när tempot börjar sagga…går upplevelsen ned något. Men visst är det stabilt som helhet! Tål att ses om! Regisserat av rutinerade Mike Newell. Icke att förglömma; -94 års hitdänga Love is all around!

Missa heller inte Rowan Atkinsons lilla inhopp som prälle. ”Hans scen” som vigselförrättare är faktiskt ett riktigt litet komisk mästerverk i all sin enkelhet, med ett härligt samspel mellan de inblandade.

Bubblande känslor i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Flmr vs Julen: Love Actually (2003)

Man kan ju naturligtvis diskutera om det här verkligen är en julfilm i det ordets bemärkelse. Egentligen är det kanske bara handlingen som är förlagd till just den här hektiska månaden då allt ska fixas inför ett par dagars festligheter.

Men, asch, här kan man inte vara så knusslig. På nåt sätt sätter just julfeelingen lite extra krydda på dagens upplevelser. Det är London innan jul och det är en sorts episodfilm i både dur och moll om hur ödet (?) styr och ställer för olika personer. Regissören och manusplitaren Richard Curtis tycks ha tagit det gottaste från sina manus till Notting Hill, Bridget Jones dagbok och Fyra bröllop och en begravning, och stöpt om detaljerna till en riktig liten smakfull pralin för årstiden.

Uppradade på en snygg linje står också gräddan av engelska skådisar som bjuder på sig själva till de olika historierna som utspelas. Det finns naturligtvis en gemensam nämnare för alla historier och det är såklart att kärleken finns runtom oss alla, överallt hela tiden…och speciellt runt jultid om man köper vad filmen vill sälja in tilloss såhär till bjällerklangens högtid. Och iaf jag köper underhållningen som bjuds. Vad är det då som gör den så trivsam? Tja, kanske att berättelsen innehåller detaljer som vi vanliga svennar faktiskt kan identifiera oss med…eller kanske att manuset är smart och lagom fyndigt..?

Sticker ut lite extra i dagens ensemble gör Hugh Grant som lite fumlig och festlig ung premiärminister med kärlekskänslor lagom till jul. Som vanligt är Grant en mästare på att leverera torr brittisk humor av nöjsam karaktär. Vidare har vi Emma Thompson och Alan Rickman som det äkta paret där vissa hemligheter hotar både familjeidyllen och julfirandet. Naturligtvis praktskådisar som inte gör någon besviken. Å så Colin Firth som kör en äkta…eh..”Colin Firthare” som författare med både minspel och humor, blir kär och lyckas överbrygga vissa språkliga barriärer. Väldigt trivsamt roligt på vägen understundom där också. Och sådär håller det liksom på…de kommer på parad en efter en. Liam Neeson spelar för en gångs skull en stillsam tjomme som får hantera både sorgen efter en avliden fru och utmaningen att ta hand om sin styvson. Inte så sorgset som man skulle kunna tro från början faktiskt.

Mer från godispåsen: Martin Freeman knäcker extra som annorlunda skådis-stand-in på filminspelning, Laura Linney har man flugit in från Staterna till rollen som trånande kontorstjej med något komplicerande agenda när väl kärleken slår till…

Curtis blandar både högt och lågt, för det mesta snyggt drama med mystouch…men även ren tramshumor. Som för att riktigt cementera det kastar han också givetvis in Rowan Atkinson i en sån där 5-minutersroll där han får jönsa lite lagom fånigt. Dock inget man kan störa sig på när resten av rullen är så pass ytligt trivsam att man bara sitter där och ler lite dumt samtidigt som det smuttas på glöggen.

ett litet julvink går alltid hem

Ett par år sedan nu jag såg rullen senast, och den här återtitten bjöd faktiskt på det trevliga och lite oväntade konstaterandet att det ju för bövelen är en yngre Andrew Lincoln, Rick från The Walking Dead!, som figurerar i en av de små berättelserna. Snacka om några sekunders förvirring hos mig innan polletten trillade på rätt plats! Och visst kan man inte undgå att gilla Bill Nighy som gammal avdankad rockstjärna med en oerhört sliskig version av den gamla hiten Love is all around..?

Love Actually ÄR precis som en liten trivsam pralin från den där chokladasken som Forrest alltid tjatar om. Lite ledsamt, lite roligt, lite kärlek, känslor och finfin engelsk humor. Snyggt visualiserat och lite fiffigt invävda historier i varandra. Curtis tar hem det med att grädda hela anrättningen som en ensemblefilm i en oerhört trivsam julig outfit. Jag gillar jul, brittisk komedi och mysiga känslor. Här får man det mesta. Löjligt underhållande!

Julfaktor: Medel. Ett regnigt London är väl inget man vill ha, men musiken, detaljerna och de dekorerade granarna gör ändå sitt till.