#rysligaoktober: Ghost Stories (2017)

Vi avslutar lilla Halloween-temat med en riktig stabil rackare från britterna!
Professor Goodman (Andy Nyman) lever för att avslöja charlataner och skojare inom ande- och spökvärlden. Tänk typ alla lirare som får härja fritt i tex svenska Hemsökt (heter programmet så?). Hans stora inspiration är den märklige Charles Cameron som pysslade med samma saker…innan han försvann spårlöst för många år sedan. Nu får Goodman plötsligt brev från Cameron. Han lever! Och har en utmaning till Goodman. Tre märkliga fall där Cameron inte har kunnat förklara händelserna. Kan Goodman?

En sorts mini-antologi detta. Tre rätt ruggiga fall som kommer att spelas upp. En nattvakt får problem på jobbet, en ung man kör på något i skogen och en hal affärsman ensam i sitt högteknologiska hus som inte visar vara så tryggt som man kan tro. Upphovsmännen Andy Nyman och Jeremy Dyson skapade från början det hela som en teaterpjäs på scen (!). Framgångarna fick dem att börja tänka på en filmversion, och varför inte! Antar att en del har fått skrivas om lite för att passa berättarstilen på film. Men det gör sig. Helt klart. Speciellt de tre olika historierna är både obehagliga och så pass intressanta att jag vill se mer av dem. Som ett ramverk runt hela filmen löper också Goodmans eget mysterium med gamle Cameron. Hur hänger DET ihop? Förutom spökhistorierna finns också en rejäl twist instoppad här. En del har retat sig på den, men själv tycker jag det är näst intill briljant ihopmeckat av Nyman och Dyson. Som också såklart har regisserat det hela. Ett manus som kör kalla kårar längs ryggraden då och då, men framför allt gör mig nyfiken på att se ännu mer av de tre små miniberättelserna.
Och Martin Freeman är med också, och är lika bra som vanligt. Smutt.

Okej, kanske mer mysrysligt underhållande än skrämmande.
Men sånt är ju fint också.

 

Finns hos Discshop

Black Panther (2018)

Så var det dags för den svarta pantern att hoppa in i MCU också. Efter gästspelet i Civil War, som lovade gott, får han här nu en hel film att gotta sig i.
Och det är raka rör från början. Via ett apsnyggt intro presenteras vi för hittepå-landet Wakanda i Afrika. Ett mystiskt land. På ytan fattigt och hankar sig fram på jordbruk. Under en skyddande energikupol (tänk Wonder Womans ö) döljer sig dock en högteknologisk civilisation där det fräsiga ämnet Vibranium (Captain Americas sköld!) utvinns. Wakanda bjuder således på ett och annat förutom det ögat först möter.

Hur är det med rullen på just den fronten då?
Oerhört hajpad och uppsnackad inför premiären. Handplockad regissör i fantomen Ryan Coogler (Creed). Har han lyckats sätta sin egen prägel på rullen…eller inordnat sig i MCU´s strikta ramkoncept? Både och säger jag. Såklart finns vissa checkpoints som aldrig får utelämnas i ett Marveluniversum. Filmerna däri glider lätt och effektivt enligt väl beprövat storymönster. Men, Coogler har faktiskt lyckats med bedriften att ändå göra den mest djupa Marvelfilmen på länge. Ett sorts budskap, som i första hand handlar om individer och att tro på sig själv som…vanlig (?)..människa. Kanske är det en av de ”smalare” superhjältefilmerna? Storyn om unge T´Challa (Chadewick Boseman) som återvänder hem för att ta över landets tron efter att fadern blivit mördad i Civil War (remember?). Inte det lättaste ska det visa sig när utomstående Erik Killmonger (Michael B. Jordan) dyker upp som gubben i lådan, med ett svårtbortförklarat arv, och utmanar T´Challa om ledarskapet. Killmonger är lätt en av de bästa badassen Marvel trollat fram. En skurk man faktiskt bryr sig om, som har (nästan) hållbara argument för sina handlingar. Jag gillar det. Vilket också betyder att hjälten själv, den svarta pantern, hamnar lite i skymundan. Han liksom bara är där. Blir han möjligen den blekaste personen i sällskapet?

Två saker dock som drar ned helheten; en i mina ögon helt meningslös utflykt till Sydkorea för att få till stånd en förvisso fräsig biljakt. Hade lika gärna kunnat bedrivas i Wakanda. Plus då den obligatoriska CGI-finalen när det ska brännas på med det mesta som finns i effektväg. Masscener där jag har svårt att engagera mig sådär jättemycket. Hade vi inte nog av sådant i Ringen-trilogin…? Och nog hade väl den absolut sista fajten mellan Pantern och Killmonger kunnat ha bedrivits någon annanstans än inne i ett berg, på ett tågspår…i mörkret? Där precis allt är CGI-konstruerat. Lite själlöst är känslan.

Rejält bra ös i birollerna måste tillstås ändå. Filmens skönaste roll görs av T´Challas syster, den teknikbesatta Shuri (Letitia Wright) som en sorts Q för hjälten. Alltid redo med en dräpande replik eller en vass teknikpryl. Vi får också bra inhopp av Lupita Nyong´o, Angela Bassett, Martin Freeman OCH Andy Serkis! Han har ju dykt upp tidigare i MCU! Varför Hollywood dock envisas med att ringa Forest Whitaker när det behövs en äldre, stoisk, svart skådis…känns lite tröttsamt. Har inte han gjort sitt nu? Är han rentav den nye James Earl Jones?
Cooglers rulle har gjort det bra för Hollywoods svarta stjärnor. Inte tal om annat. Han presenterar också en story som inte bara bygger på effekter och yta. Cred för det. Att det sedan stundtals hemfaller åt vissa tröttsamma detaljer får jag väl svälja på vägen. Pantern tar sin rättmätiga plats i MCU. En av de mer berättande superhjälterullarna, helt klart. Dock alldeles för lång för sitt eget bästa.

Stabilt.
Underhållande….utan att få mig att tokjubla.

 

Pantern får såklart sina beskärda delar minutrar i SoF-poddens #129. Lyssna gärna här.

TV-Landet: Fargo – säsong 1 (2014)

Fargo_posterAw jeez, det här är serien ALLA borde kolla in!
Att ge sig på att göra tv-serie på en av de mest ikoniska filmerna under senare delen av 1900-talet är förstås en ganska maffig risk. Vill man, bör man, verkligen återvända till det universum som bröderna Coen för alltid etsat in under avdelningen ”udda och kufiskt”?

Nu är detta dock ingen ren ripoff på filmen. Tack och lov.
Det hade förstås bara känts larvigt. Nej, istället har seriens huvudförfattare och showrunner Noah Hawley tänkt ut ett nytt scenario som endast rör sig i samma kretsar som originalfilmen, detaljer och inslag som gör att vi tar till oss sambandet och mönstret. Och ändå en grundstory som står på egna ben. För att vara riktigt säker på att han var rätt ute tog dessutom Hawley sitt manus till bröderna Coen för att få deras välsignelse. Som Hawley själv säger i extramaterialet; ”Utan Coens godkännande hade jag aldrig gjort serien”. Som ni fattar blev det dock grönt ljus och Hawley kunde släppa loss sin take på detta märkliga landskap och vad det gör med dess invånare.

Den som väntar sig att återigen få träffa polischefen ”Marge” från filmen blir alltså besviken. Men vänta, häng kvar ändå för vad som istället serveras är minst lika underhållande och märkligt fascinerande! Vi möter den hunsade försäkringsförsäljaren Lester Nygaard (Martin Freeman), totalt dominerad i vardagen av både frun hemma, motvilliga kunder på jobbet och inte minst av en gammal mobbartyp från skolan. Han bor i den lilla staden Bemidji, nästan på gränsen till Kanada inte långt från just Fargo. Det är kallt, det är snö och det är sådär udda som det uppenbarligen tycks vara i dessa nordliga stater i USA med skandinaviska rötter. Lester får i början av serien ett smärtsamt möte med sin gamla mobbare, tvingas uppsöka sjukhus och stöter där ihop med främlingen och trubbelmakaren Lorne Malvo (Billy Bob Thornton). De två börjar prata och Malvo har sitt egna förslag på hur besvärliga typer bör tas omhand, han till och med erbjuder sig att utföra jobbet. Lester, mest rädd och orolig, säger varken ja eller nej och innan seriens första avsnitt är slut har Malvo släppt loss sitt mayhem över den lilla staden på de mest våldamma sätt.

Fargo_1 Fargo_3

Härifrån blir det nu en enda spiral av ond bråd död, misstankar, svart humor och rävspel. Den lokala polisen Molly (Allison Tolman) börjar nysta i allt som sker och blir mer och mer övertygad om att den bleke Lester döljer något. Även om serien kommer med en grundram till story räds inte manusmannen Hawley att ta ut svängarna på olika sidospår, som alla såklart hör ihop på ett eller annat sätt. En av fördelarna med att kunna sprida ut en story över ett antal avsnitt istället för att tvingas hålla sig till en begränsad speltid motsvarande en långfilm. Här bjuds man över de tio avsnitten på både flashbacks, aviga hopp i tidslinjen, kontraster och ändå lyckas den märkligt röda tråden ligga där hela tiden som en liten plågsam påminnelse om att en sorts psykopatisk ondska hela tiden är närvarande.

Fargo_2 Fargo_5

Persongalleriet växer långsamt med varje avsnitt, och förutom Lester, Malvo och Molly dyker bla Colin Hanks upp som polis i grannstaden, Adam Goldberg som kufisk torped, veteranen Keith Carradine som kaféägare och pappa till Molly, Oliver Platt som ”the supermarket-king” och Bob Odenkirk som något eljest polischef i Bemidji. Alla tillräckligt udda och utstickande för att de verkligen ska passa in i den här miljön.

Just att Hawley inte duckar för att på ett bra sätt våga referera till originalfilmen (vissa scener och detaljer ÄR ju originalet…på ett underhållande vis!) samtidigt som han hela tar denna nya story vidare i sitt eget universum….är lysande seriehantering! Att serier nu allt oftare kommer som ”eventserier”, dvs. mindre antal avsnitt och en storyarc som kommer med ett avslut, passar mig som handsken. Lätt att man lägger ned till tid på att klämma 10-12 avsnitt under en begränsad tid för att få ut max av upplevelsen som serietittande kan ge!
Här funkar det finfint! Dessutom ÄR hela historien så pass skruvad och twistad att du bara måste sitta kvar till sista avsnittet!

Fargo_7 Fargo_9

Billy Bob Thornton är naturligtvis HELT perfekt castad i rollen som den psykopatiske Malvo. Förutom hans helt oberäkneliga stil är han också sådär riktigt taskig mot personer han möter. Ställer till det och har sig. Mycket roande om man vill se det så. I vissa lägen kan jag inte låta bli att hålla på galningen, för att i nästa sekund förakta honom. Bra spelat Billy Bob! Freeman får ta ett steg bort från Hobbit-larvet, till och med byta ut sin snälle ”Dr Watson”, för att här bli Lester. Vilken typ. Feg och skraj, men inte sen att utnyttja situationer när de uppstår. Freeman är nästan bättre som storyns losertyp än William H. Macy´s motsvarande roll i filmen från -96. Roande att Freeman också utan problem jonglerar med den udda dialekt som pratas i den här delen av landet. Att Freeman är tvättäkta engelsman märker man inte förrän man hör honom i extramaterialet.

Fargo_6 Fargo_4

Seriens aviga sätt att berätta märks inte minst när plötsligt polisen Gus Grimly (Colin Hanks) dyker upp i handlingen, till en början miltals från oredan i Bemidji.
Snart kommer han dock att dras in i intrigerna. Hanks, jäkligt lik sin pappa Tom i vissa lägen, hittar direkt den där udda stilen som alla tycks begåvade med här…och dessutom träffar han också på Molly som i nykomlingen Allison Tolman´s skepnad blir kanske den mest alerta karaktären av dem alla. Molly framställs i början som den lite sävligare och osäkra personen, men visar sig snart besitta en smarthet och envishet som driver hennes betydligt bekvämare chef Bill (Bob Odenkirk) till ständigt muttrande och suckande. Tolman är mycket bra och blir en sorts variant av polisen ”Marge” från originalet. Naturligtvis inte helt utan baktanke från upphovsmannen Hawley.

Vi får således 10 avsnitt med svart humor, illvilligt rävspel, psykopater och knasbollar. Poliser som ropar ”jaaaaa” till varandra, en feg svensson-typ som lockas in på den mörka vägen samt ett antal små stickspår i den luriga storyn. Lägg till detta ett kallt snölandskap, brutalt våld när så krävs och ett jäkligt bra soundtrack över de olika avsnitten, och man förstår ganska snabbt varför serien Fargo drog hem 2 st Golden Globe 2015, för Bästa miniserie och för Bästa skådis i en miniserie (Billy Bob Thornton) Fargo_8

En säsong två finns redan i loopen och kommer att handla om något helt annat, dock i samma märkliga universum.
Precis mina grejer det!

   

 

 

 

Fargo_10

Flmr vs Julen: Love Actually (2003)

Man kan ju naturligtvis diskutera om det här verkligen är en julfilm i det ordets bemärkelse. Egentligen är det kanske bara handlingen som är förlagd till just den här hektiska månaden då allt ska fixas inför ett par dagars festligheter.

Men, asch, här kan man inte vara så knusslig. På nåt sätt sätter just julfeelingen lite extra krydda på dagens upplevelser. Det är London innan jul och det är en sorts episodfilm i både dur och moll om hur ödet (?) styr och ställer för olika personer. Regissören och manusplitaren Richard Curtis tycks ha tagit det gottaste från sina manus till Notting Hill, Bridget Jones dagbok och Fyra bröllop och en begravning, och stöpt om detaljerna till en riktig liten smakfull pralin för årstiden.

Uppradade på en snygg linje står också gräddan av engelska skådisar som bjuder på sig själva till de olika historierna som utspelas. Det finns naturligtvis en gemensam nämnare för alla historier och det är såklart att kärleken finns runtom oss alla, överallt hela tiden…och speciellt runt jultid om man köper vad filmen vill sälja in tilloss såhär till bjällerklangens högtid. Och iaf jag köper underhållningen som bjuds. Vad är det då som gör den så trivsam? Tja, kanske att berättelsen innehåller detaljer som vi vanliga svennar faktiskt kan identifiera oss med…eller kanske att manuset är smart och lagom fyndigt..?

Sticker ut lite extra i dagens ensemble gör Hugh Grant som lite fumlig och festlig ung premiärminister med kärlekskänslor lagom till jul. Som vanligt är Grant en mästare på att leverera torr brittisk humor av nöjsam karaktär. Vidare har vi Emma Thompson och Alan Rickman som det äkta paret där vissa hemligheter hotar både familjeidyllen och julfirandet. Naturligtvis praktskådisar som inte gör någon besviken. Å så Colin Firth som kör en äkta…eh..”Colin Firthare” som författare med både minspel och humor, blir kär och lyckas överbrygga vissa språkliga barriärer. Väldigt trivsamt roligt på vägen understundom där också. Och sådär håller det liksom på…de kommer på parad en efter en. Liam Neeson spelar för en gångs skull en stillsam tjomme som får hantera både sorgen efter en avliden fru och utmaningen att ta hand om sin styvson. Inte så sorgset som man skulle kunna tro från början faktiskt.

Mer från godispåsen: Martin Freeman knäcker extra som annorlunda skådis-stand-in på filminspelning, Laura Linney har man flugit in från Staterna till rollen som trånande kontorstjej med något komplicerande agenda när väl kärleken slår till…

Curtis blandar både högt och lågt, för det mesta snyggt drama med mystouch…men även ren tramshumor. Som för att riktigt cementera det kastar han också givetvis in Rowan Atkinson i en sån där 5-minutersroll där han får jönsa lite lagom fånigt. Dock inget man kan störa sig på när resten av rullen är så pass ytligt trivsam att man bara sitter där och ler lite dumt samtidigt som det smuttas på glöggen.

ett litet julvink går alltid hem

Ett par år sedan nu jag såg rullen senast, och den här återtitten bjöd faktiskt på det trevliga och lite oväntade konstaterandet att det ju för bövelen är en yngre Andrew Lincoln, Rick från The Walking Dead!, som figurerar i en av de små berättelserna. Snacka om några sekunders förvirring hos mig innan polletten trillade på rätt plats! Och visst kan man inte undgå att gilla Bill Nighy som gammal avdankad rockstjärna med en oerhört sliskig version av den gamla hiten Love is all around..?

Love Actually ÄR precis som en liten trivsam pralin från den där chokladasken som Forrest alltid tjatar om. Lite ledsamt, lite roligt, lite kärlek, känslor och finfin engelsk humor. Snyggt visualiserat och lite fiffigt invävda historier i varandra. Curtis tar hem det med att grädda hela anrättningen som en ensemblefilm i en oerhört trivsam julig outfit. Jag gillar jul, brittisk komedi och mysiga känslor. Här får man det mesta. Löjligt underhållande!

Julfaktor: Medel. Ett regnigt London är väl inget man vill ha, men musiken, detaljerna och de dekorerade granarna gör ändå sitt till.

The World’s End (2013)

Som ett brev på posten kommer britternas svar på galenskaperna i This Is the End.
Eller typ…i alla fall.

Japp, det är Edgar Wright, Simon Pegg och Nick Frost igen. Bara det faktiskt en anledning till att se filmen. I mina ögon alltså. Shaun of the Dead är mästerlig, Hot Fuzz är grymt rolig…och dagens rulle är…underhållande flabbig.
För det mesta.

Losern Gary (Pegg) vill samla sina fem barndomskompisar i ett 20-årsjubileum, återvända till den lilla hålan de växte upp i och fullfölja det galna mission de aldrig lyckades slutföra i ungdomens år; att trycka i sig en pint öl på var och en av de 12 (!) pubar som finns i den lilla staden…där den storslagna finalen på rundan ska stå på puben ”The World´s End”.
En rejäl utmaning med andra ord! Den perfekta helgaktiviteten. Ehh..

Motsträviga kompisar har blivit äldre, mer cyniska, bekymrade, desillusionerade och med en och annan mörk hemlighet..trots sina vuxna och till synes ordnade liv.
Varför de låter sig övertalas av den hopplöse Gary är väl en mindre gåta. Men snart så är de i alla fall på väg mot denna märkliga aktivitet i brist på bättre ursäkter.

Förutom Pegg och Frost bjussas det upp till engelsk humordans med snygg hjälp av bla Martin Freeman, Eddie Marsan, Paddy Considine och Rosamund Pike. Trevligt skådisfolk hela bunten. Är man snabb hinner man glo en liten stund på Pierce Brosnan också. Första tredjedelen av storyn känns dessutom rejält kul, med den speciella humor som tycks genomsyra det mesta Pegg och Wright skriver ihop. Lika fartig i dialogen som Hot Fuzz i sina bästa stunder. Just det energiska utbytandet av dialoger ihop med en och annan oväntad fysisk händelse är nog det jag gillar bäst med det här gänget.

På plats i den lilla gudsförgätna hålan Newton Haven (hur den kan innehålla 12 pubar är ju ett mindre mysterium) upptäcker det motvilliga partajargänget efter en stund att allt inte är som det ska. Uppför sig inte invånarna lite VÄL konstigt? Och varför tycks vissa inte alls känna igen dem från förr?

Regissör Wright satsar på en märklig mix av engelsk humor, actionvåld a la Hollywood och ren slapstick när det behövs. Just kombon kanske är så lustig att den går hem bara för det. Som om det inte vore nog försöker sig manuset också faktiskt på lite socialrealism med visst mått av tragik. Under den galna ytan anas ett stort mörker hos de här nu vuxna männen. Kanske en förlorad ungdom? Eller ett konstaterande att livet inte riktigt tog den riktning de drömde om?

Okej, skit i det nu då.
Huvudvikten ligger ändå på att underhålla på ett knasigt sätt. Wright är så pass rutinerad att han vet hur att dra i trådarna för att skapa mer eller mindre komiska situationer med viss skämsighet. Pegg är naturligtvis lysande som den flummande Gary, medan Frost ändå tycks hålla igen lite. I alla fall i början.

Knappt två timmar med det här gänget betyder lite småkul mest hela tiden. Ibland för avbrott av rejäla gapflabb. Just dagens helvrickade story är ju bara det värt ett leende såklart. Fan vad jag gillar rapp engelsk dialog med lagom utspridda dialekter på sanslös slang då och då.

Pegg i svart hår. största chocken av alla?

Filmens största aber är istället att storyn tappar fart lite mer för varje sekund ju längre finalen den tar sig. Där Seth Rogen öste på med galenskaper i This Is… och vägrade stanna upp för en sekund, ett tilltag som märkligt nog funkade, vill den här rullen samla sig till ett avslut med lite mer ironi och inte samma gapighet.
Alla dar i veckan ett klokt beslut i en film…men just här lite snopet och ganska tomt som slut. Kanske till och med lite krystat..?

The World´s End är ändå finemangstrevlig som brittisk crazykomedi, en film som man kan förvänta sig av de inblandade ovan. Dock inte i samma klass som Shaun och Hot Fuzz. Jäkligt rolig fram till upploppet. Kan ju knappast påstå att jag hade tråkigt i de här lirarnas sällskap. Men den här gången ”vann” de burdusa kusinerna från USA i kategorin ”domedagskomedi!”
Om vi nu ska jämföra dårå.

Swinging with the Finkels (2011)

Makarna Finkel har fått ett problem.
Efter nio år som gifta går det inte lika hett till i sovrummet längre. Nästan inte alls om man ska vara ärlig. Alvin (Martin Freeman) deppar och konsulterar sina polare på jobbet…vilka förespråkar rollspel som den perfekta stämningshöjaren! Ellie (Mandy Moore) å sin sida får det enkla rådet av sina tjejkompisar att en man är överflödig… allt en kvinna behöver är lite ensamhet, soft musik på stereon, lite gott vin och en gurka i passande storlek!

Inget av ovanstående hjälper dock till att lösa parets Finkels problem…snarare orsaka ännu mer besvärande situationer, och med ett alltmer tärande samliv dras de båda mot det oväntade och ack så ekivoka alternativet att testa…partnerbyte. Kanske är det precis vad som behövs för att injicera lite spänstighet i deras äktenskap igen..?

Britter kan det här med humor, det vet vi ju. Britter kan också det här med att leka med ämnen som anses lite moraliskt tabu. Här försöker man sig då på att kombinera dessa båda ingredienser i en sorts mix med en vanlig romantisk feelgoodhistoria the modern style. Problemet blir nog bara att man sett det mesta förut. Lite som Notting Hill återigen korsas med När Harry Mötte Sally.

Martin Freeman är dock liten favvo hos mig, speciellt efter sina insatser som Watson i den moderna tv-versionen av Sherlock Holmes och i den hutlöst roliga The Office. Med sina minimala ansiktsuttryck passar han rätt bra här och flankeras också lite otippat av Jonathan Silverman som man minsann nog inte sett röken av sedan han virrade runt i gapskrattet Länge Leve Bernie! Och det var ju rätt länge sedan om man säger så. Här är han Alvins bästa kompis Peter, en man med egna relationsproblem och ett inte helt klockrent sätt att lösa det på. I övrigt är det väl välspelat sådär standardmässigt som det brukar vara. För att locka lite mer har man dessutom lyckats peta in namn som Melissa George och gamle Jerry Stiller i biroller.

”hej…vill ni byta partner med oss…?”

Lagom fräckt men ändå rejält salongsvänligt manus ligger till grund för de klassiska dialogerna män och kvinnor emellan när det gäller det gamla hederliga problemet om hur man håller lågan spirande. Alvin och Ellies lite tafatta besök i swingerland avhandlas rätt oskyldigt, lite småfnissigt och i all hast, kryddas med lite övrig relationshumor och ut kommer en föga uppseendeväckande produkt. Nog känns det som om dagens manusnisse snott friskt från dussintalet kärlekskomedier av varierande sort och kört copy/paste för glatta livet.

Swinging with the Finkels lutar sig mot en högst traditionell historia, slänger in lite sexskämt och i vissa fall slapstick men kan i slutänden ändå inte dölja att det är en rätt blek version av sådant vi redan sett. Engelsk komedi som vill vara lite fräck men som landar i att vara ett lagom standardiserat kärlekshopkok där du aldrig behöver fundera på hur det hela ska sluta. Ok…men inte mer.