#sommarklubben: Länge leve Bernie (1989)

Yes!
Vi snackar sommaren bästa (?) dag. Då måste kalasbordet dukas med göttaste som finns att erbjuda för stunden.
Ni trogna läsare vet ju redan allt det här.

6 raka året för knasbollarna Richie och Larry! 6 raka året utflykten går till den där strandvillan på Long Island där slapstickhumorn bor granne med tramset.
Är detta min ultimata sommarfilm! Kanske.
Den är icke för alla. Helt klart. Antingen tar du till dig den absurda slapsticken och känner att ett gott skratt förlänger livet. Eller också hatar du den intensivt efter 5 minuter. Olika falla ödets lott.

Självklart är den med ett varv till i sommarklubben! Kommer den någonsin att petas därifrån? Tror inte det va.

God fortsättning på sommarn!

The time of your life i sommarnatten!

 

summer-movie-fun-logo

Sommarklubben: Länge leve Bernie (1989)

bernie_posterNär redaktörn för denna lugubra blogg firar sin födelsedag…ställer han givetvis fram det sommarbästaste på filmfronten.
Filmen som är a must-see varje sommar.
Filmen som sjunker långt ned i humorträsket men är så somrigt charmig att det liksom inte går att tröttna.

Trogna besökare på denna blogg känner FÖRSTÅS igen sig. Med varenda sommar på bloggen. Som ett klistrigt flugpapper i en röd sommarstuga. Kommer vi nånsin att bli av med dårarna Larry (Andrew McCarthy) och Richie (Jonathan Silverman)??
Eller Bernie (Terry Kiser) själv??! Skulle inte tro det.

Filmen hade faktiskt svensk premiär på biograferna nästan på dagen för 26 år sedan (27 juli 1990). En salig röra av yuppiestil, komedi med hederlig slapstick, salta havsstänk och lite varm New York-sommar. Ett manus som kanske ryms på ett smörpapper från GeKås i Ullared. Men vad gör väl det??
Det är somrigt, det är tillräckligt goofy för att man ska skratta sig nästan fördärvad… ihop med en god sommarpilsner i soffan.

weekendatbernies_216pyxurz

gänget som vet hur en riktig sommar ska firas!

Vad trevligt att just den här filmen dyker upp just idag (och för 5 året i rad i Sommarklubben!) och önskar lite spånigt Grattis sådär i sin enfaldighet.

Länge leve Bernie!
Varje sommar!

 

 

 

 

summer-movie-fun-logo

 

Sommarklubben: Länge leve Bernie (1989)

BerniesMOAHAHAHAHAHAHA!!!!!!

Erkänn att Du aldrig tvekade!?
Du som regelbundet läser Flmr vet ju vad som gäller i Sommarklubben.
Det stående inslaget!

Ingen sommar utan kaos på Long Island!!!
Lika säkert som Chevy Chase på julen.

Det liksom bara är så!!

Såhär skrev jag förra sommaren om detta komiska Mästerverk!

I övrigt; I´ll rest my case!
Go fortsättning på sommarn!

Hysteriskt skrattanfall i sommarnatten.!

 

Sommarklubben: Länge leve Bernie (1989)

HAHAHAHA!
Trodde ni jag skulle lämna den här utanför i år!??! NO WAY JOSÉ!
I återtittsmanualen inför varje sommar har den här rackarn en given plats!

Åh så härligt det är att återuppleva Larry och Richie´s galna äventyr ute på Long Island där de får fullt upp med att hantera sin döde boss Bernie på bästa sätt! Buskis, trams, knaskomedi! Visst, visst, VISST!
80-tal, junkigt soundtrack, flåshurtiga skådisar. En ung Andrew McCarthy, en slimmad Jonathan Silverman, en rådjursögd Catherine Mary Stewart och så Terry Kiser som tvingas spela lik större delen av filmen och gör det galet bra!

Länge leve Bernie! Ahh, en ständigt återkommande rulle sommartid hos Flmr. Och NATURLIGTVIS i Sommarklubben!! Inget djup, inget budskap, ingen klass. Bara UNDERHÅLLNING! Tror banne mig jag jackar upp den ett snäpp efter sommarens återtitt! NEJ, jag skojar INTE!
80-talsparty i sommarnatten!



JUBILEUM: Dagens inlägg är dessutom det 1000:e på Flmr-bloggen! Så galet trevligt att just en weekend hos Bernie fick symbolisera detta faktum!
Nu kör vi vidare mot nya mål!

Swinging with the Finkels (2011)

Makarna Finkel har fått ett problem.
Efter nio år som gifta går det inte lika hett till i sovrummet längre. Nästan inte alls om man ska vara ärlig. Alvin (Martin Freeman) deppar och konsulterar sina polare på jobbet…vilka förespråkar rollspel som den perfekta stämningshöjaren! Ellie (Mandy Moore) å sin sida får det enkla rådet av sina tjejkompisar att en man är överflödig… allt en kvinna behöver är lite ensamhet, soft musik på stereon, lite gott vin och en gurka i passande storlek!

Inget av ovanstående hjälper dock till att lösa parets Finkels problem…snarare orsaka ännu mer besvärande situationer, och med ett alltmer tärande samliv dras de båda mot det oväntade och ack så ekivoka alternativet att testa…partnerbyte. Kanske är det precis vad som behövs för att injicera lite spänstighet i deras äktenskap igen..?

Britter kan det här med humor, det vet vi ju. Britter kan också det här med att leka med ämnen som anses lite moraliskt tabu. Här försöker man sig då på att kombinera dessa båda ingredienser i en sorts mix med en vanlig romantisk feelgoodhistoria the modern style. Problemet blir nog bara att man sett det mesta förut. Lite som Notting Hill återigen korsas med När Harry Mötte Sally.

Martin Freeman är dock liten favvo hos mig, speciellt efter sina insatser som Watson i den moderna tv-versionen av Sherlock Holmes och i den hutlöst roliga The Office. Med sina minimala ansiktsuttryck passar han rätt bra här och flankeras också lite otippat av Jonathan Silverman som man minsann nog inte sett röken av sedan han virrade runt i gapskrattet Länge Leve Bernie! Och det var ju rätt länge sedan om man säger så. Här är han Alvins bästa kompis Peter, en man med egna relationsproblem och ett inte helt klockrent sätt att lösa det på. I övrigt är det väl välspelat sådär standardmässigt som det brukar vara. För att locka lite mer har man dessutom lyckats peta in namn som Melissa George och gamle Jerry Stiller i biroller.

”hej…vill ni byta partner med oss…?”

Lagom fräckt men ändå rejält salongsvänligt manus ligger till grund för de klassiska dialogerna män och kvinnor emellan när det gäller det gamla hederliga problemet om hur man håller lågan spirande. Alvin och Ellies lite tafatta besök i swingerland avhandlas rätt oskyldigt, lite småfnissigt och i all hast, kryddas med lite övrig relationshumor och ut kommer en föga uppseendeväckande produkt. Nog känns det som om dagens manusnisse snott friskt från dussintalet kärlekskomedier av varierande sort och kört copy/paste för glatta livet.

Swinging with the Finkels lutar sig mot en högst traditionell historia, slänger in lite sexskämt och i vissa fall slapstick men kan i slutänden ändå inte dölja att det är en rätt blek version av sådant vi redan sett. Engelsk komedi som vill vara lite fräck men som landar i att vara ett lagom standardiserat kärlekshopkok där du aldrig behöver fundera på hur det hela ska sluta. Ok…men inte mer.

Filmspanartema: Guilty Pleasure!

Jaha ja, som ödmjuk distansmedlem i den intressanta Filmspanarklubben (ja verkligen dags att snart göra ett personligt besök i sällskapet) blev jag då inbjuden att delta i detta bloggtema.

Å så det här med Guilty Pleasures.
Omtalat, vidtalat och ökänt som fenomen, vare sig det handlar om musik, böcker, film eller…tja…lite allt möjligt ju.
Men ok, har man som filmbloggare egentligen några skämsfilmer? Sådana där som man inte gärna talar om i finrummen eller på gatan med sin likaledes filmstörda kamrat? Kan man verkligen inte stå för alla de filmer man har i sin ägo? Det där är ju helt och hållet en subjektiv fråga, men sanningen är troligtvis att jag inte direkt kan peka på någon film som direkt faller under den strikta definitionen. Det finns nog ingen film jag känner att jag skäms för att kika på.

Hur som haver hörni, kan säga att trots att jag plötsligt hade stora problem med att plocka fram just en sådan film, tankeverksamheten fick bli modell svår, så landade det hela till slut i en film som jag är rätt så ensam om i min omedelbara bekantskapskrets att gilla. En sådan där film som bekanta liksom bara skakar på huvudet åt när de får höra talas om, och mer eller mindre undrar om undertecknad har en skruv lös.
Men, det är en störtlöjlig gilla-film i min soffa och dessutom passar den extremt bra in på den rådande årstiden. Ni har faktiskt sett den skymta förbi här på bloggen förut, men här kommer lite andra ord runt denna sort-of-Guilty Pleasure i the house of Flmr;

Länge Leve Bernie (1989)

Möt Larry och Richard. Två stycken precis så dumspåniga, ambitiösa och speedade kontorsnissar som man bara kan vara när man gör slavtimmar på kontoret. Karriärsugna med smak på lyxen som den ter sig i slutet på 80-talet.

Oerhört konstruerade omständigheter försätter dem i digra knipor när de sent omsider hamnar i chefen Bernies junket 80-talsvräkiga strandvilla på Long Island. Problemet är dock bara att Bernie är stendöd, men våra käcka gossar gör nu allt för att ge sken av en levande chef för att själva klara sig ur den rådande knipan under den värsta partajarhelgen. (ja jag vet…be mig inte förklara storyn…)

Hela historien har ju naturligtvis ett havererande skimmer över sig från början, manuset är snabbt och ytligt som en väloljad teflonyta. Skämten kommer billigt och flera mil i förväg, ofta framkastade av hispiga skådisar som tar i så de storknar. Humorn känns tidvis som på ren lekisnivå och farsen når inga nyskapande höjder kan jag lova.

Någonstans har möjligen regissören Ted Kotcheff också tänkt sig att det ska vara lite av en drift med samhället, där alla bara pratar och ingen lyssnar till vad någon möjligen skulle kunna svara. Den tanken försvinner dock rätt snabbt när han å andra sidan öser på med komik i kubik och staplar pinsamt simpla gags på varandra som om det gällde do or die.

MEN, och det är nu käre läsare det kommer, det finns något oerhört roligt och mystokigt över denna idiothistoria till film!
Kanske är det de två huvudrollsinnehavarna Jonathan Silverman och Andrew McCarthy överspel, kanske är det den simpla humorn, kanske är det Terry Kiser beundransvärda sätt att spela lik större delen av filmen, kanske är den den aura av sommar som skiner igenom.

den ene död…den andre…rolig? tja, ehurm….host….

Man liksom känner sig hemma med de här två knäppgökarna, skrattar åt deras vedermödor, och åt den ytliga historien med alla förvecklingar.
Kanske är det också det faktum att det ibland känns som att titta på en teaterfars från någon av Sveriges alla friluftsteatrar…vilket kan vara rätt så underhållande i rätt humörstämning.

Det mesta går åt skogen i denna karusell, men det fixar sig naturligtvis i slutänden. Och då har vi också fått en lagom påklistrad och plastig lovestory som lite bonusgodis i sommarsanden. Det finns summa summarum inget speciellt att ta på. Den gör mig på gott humör bara, och ibland räcker det väl så.

Länge Leve Bernie är i ärlighetens  namn en rätt usel film med löjlig humor. En sorts film man inte gärna vill dra fram som en riktig stämningshöjare i större sällskap. Vilket den absurt nog alltså är för en annan. Minst en gång varje sommar åker den fram och låter pinsamheterna komma ut än en gång i ljuset.

Jag har inga andra ursäkter än att den är förbannat rolig och trivsam, summerstyle. Trots att hjärnan och förståndet säger något helt annat.
I det här fallet: GUILTY till PLEASURE!

Å andras tokroliga observationer på detta tema läser du här:

Allvarligt talat
Deny everything

Except fear

Fripps filmrevyer

Fiffis filmtajm

Flickorna

Har du inte sett den?

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

Svart Noir

Syndare i Filmparadiset

The Velvet Café