Etikettarkiv: 80-talet

Jul 30 2019

#sommarklubben: National Lampoon’s Vacation (1983)

Ingen sommar utan Chevy!
En av hans paradroller dessutom! Första rullen om familjefarsan Clark W Griswold som tar familjen på gammal hederlig bilsemester i USA. Från Chicago till Los Angeles där målet är att besöka nöjesparken Walley World! Och sicket äventyr det blir! Den obotlige optimisten Clark som vägrar ge upp trots alla motgångar, givetvis av det fulkomiska slaget, som hela tiden inträffar. Finfin töntigt mys hela vägen.

Säkert regisserat av Harold Ramis och nedplitat av självaste John Hughes. Chevy har en perfekt tajming i allt han gör. Tapprast i sällskapet är nog stackars fru Ellen som görs stabilt av Beverly D´Angelo. Ett typiskt episodfilmsupplägg där dratta-på-ändan-humor hela tiden samsas med lökiga ordvitsar och skämt. Sommarlätt och sommarfånigt. Och sommarhärligt.
En komediklassiker från det fina 80-talet.  Och…glöm inte Kusin Eddie! Denna originalrulle är tillsammans med julfilmen om The Griswolds den bästa i ”serien”!

Bilsemester i sommarnatten!

 

Aug 6 2014

Sommarklubben: Willow (1988)

Minns Ditt 80-tal och kanske är chansen ganska stor att du kommer trilla över den här titeln. Förr eller senare!
Ännu fanns inga filmer om nån ring, märkliga riken eller lustigt folkslag som hade gjort intryck på sin publik.
Kanske regissören Ron Howard och fantasifarbrorn George Lucas till och med var lite föregångsmän på den här punkten!?

Här får vi oss då till livs ett namnlöst land i en tidlös ålder. Ett nyfött barn (”she´s got the sign!”) måste skyddas från den genomjävliga drottningen Bavmorda (Jean Marsh) som styr riket med järnhand. Uppgiften faller på dvärgen Willow (JA…jag skriver dvärg!), först motsträvig men sedan all-in för sin uppgift. Barnet ska levereras på angiven destination, men det gäller att ta sig förbi hinder som soldater, vildmark, magi, troll…och opålitliga skojare som tex gamängen (fast med gott hjärta!) Val Kilmer! Då rätt unge filmmakaren Howard med sedvanlig episk musche från denna tidsålder (UNDERBART extramaterial på skivan…som dessutom låter skägget Lucas komma till tals lite också!) vet precis hur man blandar och ger ett lekfullt äventyr som (nästan) passar hela familjen som handen i handsken! Warwick Davis och snyggisen Joanne Whalley bidrar till den mustiga rollistan.

Ok, tar man, i detta, tidevarv, ett steg tillbaka och ser på skapelsen med kanske lite nyktrare ögon än de semesterfebriga…så kan det såklart konstareras att vissa av effekterna inte direkt håller världsmästarklass.
Kanske nästan lite skämmigt i vissa lägen. Men vaddå! Inget som stör den stora helheten och ingen kan beskylla upphovsmakarna för att det blir tråkigt under en enda sekund!

Willow är ett frejdigt äventyr! Som sagt, kanske till och med lite föregångare i denna märkliga mytologi om mystiska riken och lurig magi.
Och där det finns riktigt taskiga elakingar, kan man också räkna med att det finns hjältar som står upp!
Som här! En riktig liten favvo från the roaring 80´s!
Beskydd i sommarnatten.

Jul 30 2014

Sommarklubben: Länge leve Bernie (1989)

HAHAHAHA!
Trodde ni jag skulle lämna den här utanför i år!??! NO WAY JOSÉ!
I återtittsmanualen inför varje sommar har den här rackarn en given plats!

Åh så härligt det är att återuppleva Larry och Richie´s galna äventyr ute på Long Island där de får fullt upp med att hantera sin döde boss Bernie på bästa sätt! Buskis, trams, knaskomedi! Visst, visst, VISST!
80-tal, junkigt soundtrack, flåshurtiga skådisar. En ung Andrew McCarthy, en slimmad Jonathan Silverman, en rådjursögd Catherine Mary Stewart och så Terry Kiser som tvingas spela lik större delen av filmen och gör det galet bra!

Länge leve Bernie! Ahh, en ständigt återkommande rulle sommartid hos Flmr. Och NATURLIGTVIS i Sommarklubben!! Inget djup, inget budskap, ingen klass. Bara UNDERHÅLLNING! Tror banne mig jag jackar upp den ett snäpp efter sommarens återtitt! NEJ, jag skojar INTE!
80-talsparty i sommarnatten!



JUBILEUM: Dagens inlägg är dessutom det 1000:e på Flmr-bloggen! Så galet trevligt att just en weekend hos Bernie fick symbolisera detta faktum!
Nu kör vi vidare mot nya mål!

Jul 21 2014

Sommarklubben: Skjut för att döda (1988)

En av toppfilmerna på den här bloggens bästa-lista från 1988!
Och passar naturligtvis som handsken i en stekhet sommarklubbsnatt.

Vi får en lynnig Tom Berenger, smärt och slim och lagom godhjärtad vildmarksmacho.
Vi får en sharp och cool Sidney Poitier, storstadspolis på besök i samma vildmark och som behöver Berengers hjälp när jagandet på en synnerligen brutal och hänsynslös rånare/mördare tar lite ovanliga vägar. Och så mitt i allt den då snygg-snygga Kirstie Alley som kidnappad bergsguide, tillika flickvän till Berengers mulne hjälte.

Här bjuds på spänning, action a la 80-tal, och tidsenliga synthtrummor i soundtracket när spänningen stiger! Regissören Roger Spottiswoode hade full koll på sitt shit och levererade ett stycke mycket njutbart actionthriller-äventyr från USA nordvästra hörn, komplett med maffiga scenerier över vild natur, strömmande forsar och vilda snöstormar. Men vänta, ett besök i storstan hinns såklart också med…och då får vi lite ombytta roller. Härligt klyschigt!

Skjut för att döda kan också mycket väl vara en av de fånigaste titlar på en film som modern tid skådat, men vaddå, det är väl innehållet som räknas. Eller? Dessutom är känslan att det inte görs filmer som den här längre. Med samma stil och lättfångade enkelhet.
Förföljare i sommarnatten.

 

 

Jul 1 2014

återtitten: Bat*21 (1988)

Tillbaka till det gamla Vietnamkriget.
Igen.

Inget roligt krig på något sätt, men alltid tacksamt att spinna filmer runt. OTAL är de som passerat, en del seriöst bra, andra mer lättviktiga b-actionträskiga. Gene Hackman har minsann gjort sin beskärda del av krigsrullar från sydostasien, och just detta år dök han upp i denna rätt standardiserade sak som dessutom till råga på allt är en BOATS!
What!?

Tja, mer kanske i den meningen att Hollywood snott själva ramstoryn, mixat om detaljerna så att det ska passa filmpublik och ge bang för bucksen.
Hackman är skrivbordsofficeren Hambleton som är ett ess på kunskaper om elektronik, missiler och liknande mojänger. När han själv hänger med på spaningsuppdrag bakom fiendens linjer bär det sig inte bättre än att hans plan blir nedskjutet. Hackis är enda överlevande och måste nu klara sig i bushen tills hjälp anländer. Givetvis har Charlie koll på att den höge officeren finns i området och nog kan besitta lite frestande info som kan vara guld värt.

Filmen är en typisk mellanmjölksprodukt från Drömfabriken. Regissören Peter Markle kapar där det behövs i storyn för att få den från A till B, dock inte utan att det blir lite saggigt i mittenpartiet. Ingen skugga ska dock falla över vår man Hackman som gör ett stabilt arbete som mannen i nöd. För en kille som aldrig upplevt krig på nära håll blir de kommande dygnen lite av en chock för den gode Hambleton.

Nu slipper han dock vara helt ensam i djungeln då en sidekickande Danny Glover finns i ett flygplan ovanför honom nästan hela tiden. Upplagt för den obligatoriska mansdialogen om livets besvärligheter och ångest med andra ord. Men ok, Glover gör också sitt jobb.

Hackis drar ett longdistance call!

I verkligheten höll räddningspådraget för att få tillbaka Hambleton på i 11 dagar och sägs vara den dyraste räddningsaktionen någonsin i Vietnamkriget. Filmens detaljer är rejält justerade och tillrättalagda för att passa manus och speltid. Glovers figur fanns t.ex. inte i verkligheten utan är ett hopkok på olika individer som figurerade runt Hambleton.

Bat*21 bjuder på lite drama, lite mansångest, kvalmiga djungler, den obligatoriska stora djungelstriden och ett antal hovrande Hue-helikoptrar. Den klassiska bilden av kriget i Vietnam. Inga överraskningar whatsoever, men funkar som nedslag i krigsmytologin runt detta sorgliga krig. Ok rulle, även vid en återtitt.

Jun 18 2014

Flmr vs filmåret 1988!

Dags att rota fram det fantastiska filmåret -88 i rampljuset!

För så är det ju, att vissa bloggers menar på att just detta år ska behandlas som ett fint gammalt årgångsvin.
Själv tar jag mig ju då såklart en vass funderare och går tillbaka i minnet. Vad gjorde jag -88? Hur såg filmlivet ut? Vilka topp- och bottenrullar hittar man då? Finns det överhuvudtaget belägg för att påstå att 1988 är ett gyllene år för alla listnördar? Ja kanske, börjar man mata på titlar, får man snart börja grovsålla…för att sedan finlira och skruva sig fram till de 10 alster som får representera detta år!
Och det fanns att välja på!

Så, vad hittas här då? Tja, en eldig och intensiv spanjor till att börja med. Vidare en diabolisk skådis i en lika diabolisk rulle. En legendarisk regissör tog sig an den franska huvudstaden på ett obehagligt men spännande sätt. Ett rejält mustigt äventyr, årsvis innan LotR hade sett dagens ljus, får en plats på listan också. Liksom ett synnerligen olustigt men ack så sant drama från en svunnen och otäck tid. Och just detta år kom också filmen som flyttade fram ALLA gränser vad gäller popcornsaction i Hollywood. Givetvis med på Flmrs topp 10 över 1988 års BÄSTA rullar!

Dina egna åsikter och kommentarer om ämnet i fråga låter du naturligtvis välla in i kommentarsfältet!
Nu rullar vi igång med 1988 års finest:

10. Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott

Jag är inte jättebevandrad i Almodóvar alla verk, men av de jag sett är detta det absolut roligaste och snurrigaste. Så pass underhållande att det räckte in på listan. Den spanska passionen och mentaliteten. Vilken kombo! Och Antonio Banderas!

 9. Beetlejuice

Är detta Michael Keatons shining moment i karriären? Kanske! Skruvad humor! Keatons reptilsnabba repliker! Burtons fantasi! Alec Baldwins unga frisyr och Geena Davis luriga charm! Klassisk svart underhållning! Love it!

8. Frantic

Gamle Polanski visste hur man visade upp Paris på ett synnerligen obehagligt sätt. En ung Harrison Ford på konferens blir av med frun! Han fattar inget och inte vi som tittade heller! Genialiskt grepp av regissören att hålla oss lika undrande som Ford. Spännande dessutom! En thriller som kändes obehaglig ända in till slutet. Ford var naturligtvis långt före Liam Neeson på europeisk mark när det gällde märkliga och gåtfulla thrillers.

7. Farligt Begär

Stephen Frears OTROLIGT snygga rulle om passion, lögner och svek. Kostymdrama som tar ut svängarna ordentligt…och lyckas med det! Man får svår bromance på den unge diaboliske John Malkovich här som slits mellan moral, hjärta och lurifaxtrix. Glenn Close är underbart bra och Michelle Pfeiffer känns precis så offerlik som hon ska vara. Vilket kammarspel! Erotiken och passionen ligger i luften hela tiden. Slutet är galet bra!

6. Skjut för att döda

En sorts tuffare variant på Crocodile Dundee? Ta bort tramshumorn och du har en hård och snyggt komponerad story om mördarjakt i såväl vildmarken som storstan. Tom Berenger är såklart sur som vanligt som Vildmarks-Joe på jakt efter kidnappad flickvän, och får dessutom lära sig ha tålamod med FBI-snuten Sidney Poitier´s lågskor-manér i ödemarken. Men vänta bara tills duon kommer till stan, då blir det ombytta roller! Otroligt spännande första gången man såg den! Nu mer rejält stadig återtittsunderhållning med jämna mellanrum. Bra mix med action, drama och humor. Och har Kirstie Alley någonsin varit snyggare?

5. Rain Man

Äntligen fick unge Tompa C visa att han kunde skådespela också. Dustin Hoffman sensationellt bra, fast egentligen är det ju ingen överraskning. Vi vet ju att han är en toppskådis de flesta dagarna i veckan. Två bröder, den ene en självisk yuppie (ha, det gamla ordet!), den andre svårt autistisk med knasiga färdigheter. Ganska simpel story, desto större känsla och stämning i rullen. Cruise och Hoffman har ett magiskt samspel. Regissören Barry Levinson fick en Oscar, manuset fick en Oscar, Hoffman fick en Oscar, HELA filmen fick en Oscar…Cruise borde naturligtvis också ha haft en!!

4. Willow

Lååångt innan LotR-tjafset hittade till biodukarna hade pålitlige regissören Ron Howard upptäckt att man kunde spela in granna äventyrssagor på Nya Zeeland! Eller är det en mustig fantasy!? Och jag som inte gillar fantasy speciellt mycket enligt egen utsago…hrm… Nå skit i det, här får man lilla energiknippet Warwick Davis, en ond häxa, ett barn som ska skyddas, magi och trolleri, tramshumor av det trevliga slaget, snygga miljöer, obehagliga troll, en slimmad Val Kilmer och en flirtig Joanne Whalley (senare Kilmer…och senare ”bara” Whalley igen…). Den här är så pass stämningshöjande att den tål att ses om och om igen. Kanske till och med i en sommarklubb nära dig!

3. Midnight Run

Robban De Niro studsade tillbaka lite på popularitetsskalan i den här härligt underhållande historien. Så kändes det iaf. Och vem kan låta bli att älska Charles Grodin!? Hela rullen känns som en enda mystrip och lite bromance mellan de två huvudrollsinnehavarna, den ene en modern prisjägare och den andre eftersökt bokhållare hos maffian. Man blir på så otroligt gott humör av denna thriller-light med underfundig humor. Actioninslag saknas inte heller, men det är just samspelet mellan Robban och Grodin som bär hela rullen. Lika bra varje gång jag ser den. Grodin stjäl nästan hela rullen i vissa scener. Behöver du piggas upp? Se den här! Bronsmedalj på listan blev det också!

2. Mississippi brinner

Man kan lätt tro att Alan Parker´s täta sydstatsdrama är en riktig BOATS. Så är dock inte fallet, däremot är storyn hårt inspirerad av liknande händelser i amerikanska södern på 60-talet. Dramat blir obehagligt närvarande när två FBI-agenter i Gene Hackman och Willem Dafoe börjar undersöka försvinnandet av ett par människorättsaktivister i en liten amerikansk småstad. Den ene hård paragrafryttare som vill göra allt enligt regelboken, och den andre en garvad veteran som vet när man kan bända lite på regelverket för att nå resultat. Att hitta ledtrådar i den hårt segregerade lilla staden blir inte lätt. Tungt dramatiskt och realistiskt när den gamla otrevliga frågan om rasism dras ännu ett varv på film. Sevärt dock hela tiden! Kanoninsatser av Dafoe och pålitlige Hackman! En film som engagerar varenda gång man ser den. Välförtjänt silverplats på listan..

1. Die Hard

Filmen som förändrade stilen på tunga actionthrillers. Så här skriver jag på min ALIM-sida: ”John McTiernan tänjde på gränserna och skapade en sorts stil…blytung action och dräpande oneliners. Willis i praktform sviktar inte en sekund och äger Nakatomi Plaza. Klassiker och nästan tidlös (om man väljer att inte kolla in frisyrer och modet…).”
Finns ingen anledning att ändra den texten här. Stenhårt guld till Bruce Willis!

 

 

till sist: 

Honorable mentions: Working Girl (miljön och humorn), Colors (Robert Duvall), Det stora blå (känslan), Roger Rabbit (fräscheten i tekniken då det begav sig), Scrooged (Bill Murray´s hänsynslösa humor), Förrådd (dramat och moralproblemet), A fish called Wanda (humorn!)….tja listan KAN faktiskt göras längre…vilket får mig att kanske hålla med om kvallen på detta filmår…!

Katastroferna: Polisskolan 5, Iron Eagle II, Missing in action III

Ok!
There you have it!

*********

Kolla nu in vad de här bloggkamraterna nedan tyckte var bäst i deras filmvärld just -88! Finns det crossovers..?!

 

Jun 7 2014

Sommarklubben: Robocop (1987)

Årets sommarklubb rivstartar med en pangig plåtsmäll!
Nästan back-to-back med remaken, som du kan läsa om här.

Här är det dock originalets oförställda charm som gäller.
Paul Verhoevens oborstade, råa, svarta humor…kryddad med 80-talslökig action och nästan farsartat överspel på många av de inblandade.
TROTS detta, en vräkig och skön orgie i samhällskritik mot ett övervakande och totalitärt styrande bolagsklimat där vinster och kapitalism är det enda som räknas.
De luriga bolagsskurkarna drar sig inte ens för att samarbeta med stadens värsta förbrytare när det gäller att nå sina mål.

För det är ju så, i det framtida Detroit håller brottsligheten på att ta över och polisen gå ut i strejk. In på banan med Robo himself, en skadeskjuten Peter Weller som får chansen att rensa upp bland buset när dyngsmarta entreprenörer får idén att ersätta verkliga poliser med konstgjorda…typ.
Och få jobbet gjort the hard way.
Här ska inte snackas med brottslingarna. Mer skjuta dom i småbitar.

Asch, ni vet ju allt om 80-tals-Robo redan!
Låt oss bara konstatera att plåtnicklas håller flaggan uppe vad gäller underhållningsvärde och nostalgi från Verhoevens glada dagar som spänstig regissör.
I kombo med den svulstiga musiken, den rappa dialogen och de lite halvråa och hysteriska actionsekvenserna…blir det finfin liten utflykt i återtittsnatten.

Robocop har sin högst förtjänade plats i filmhistorien. Både som tidsdokument över hur stissig action från 80-talet såg ut…och som slipprig samhällskritik mot ett framtida kapitalistiskt USA.
En fräck stund med en film som bryter lite mot dåtidens lagar i Hollywood. Och hur kul är inte det!!
Plåtskrammel i sommarnatten.

 

 

 

 

Maj 26 2014

återtitten: 24-timmarsjakten (1987)

I kölvattnet efter den nostalgiskt njutbara upplevelsen med Fantastic Voyage, vilken ju har rätt stora likheter med dagens objekt, kändes det ju inte mer än rätt att dyka in i arkivet och fiska fram även denna rulle.

Med Spielberg som producent och Joe Dante som regissör satsas det för fullt på kombon komedi och halsbrytande 80-talseffekter. Och så in med Dennis Quaid och Martin Short i huvudrollerna. Quaid som den våghalsige och förminskade (!) piloten Tuck, vilken av misstag hamnar i hypokondrikern Short´s kropp med sin lilla enmans-ubåt. Upplagt för både bus och bråk när skumma typer dessutom vill åt den fantastiska forskningen att kunna sälja vidare på svarta marknaden.

Här skojas det betydligt mer än i 60-talsföregångaren. Nästan hela tiden faktiskt.
Mindre fokus på effekter inifrån kroppen, men de som finns är snygga för att vara 80-talsgjorda! På det hela ganska trivsamt och Martin Short var verkligen en man för sin komik då när det begav sig. Dennis Quaid med varggrinet kan man alltid lita på. Också  toppade man hela rullen med en kortklippt och chict klädd Meg Ryan i läderkjol. Häpp!

Välkänd 80-talare som ändå förtjänar en framskjuten plats i detta mustiga årtionde!

Enhanced by Zemanta
Maj 5 2014

Flmr vs ALIM – del 2

..och så var man tillbaka efter lite skön långweekend!

80-talet! Vad har vi på det?
Gick ut grundskolan, avverkade gymnasiet, gjorde lumpen på Gotland. VM i fotboll gick i Spanien 1982 (underbara Brasselaget med Sokrates, Falcao, Eder och de andra!) och Mexico 1986 (”Guds hand”, remember…)
Tågluffade mig genom ett Europa som höll på att öppna upp i öst. Besökte ”over there” och har kort på mig själv lutandes mot de ENORMA glasrutorna på översta våningen av World Trade Center i New York. Nästan lite bisarrt att glo på bilden idag.

I filmvärlden verkade Hollywood ha tagit dussintalet gigantiska vitaminsprutor för ökad fantasifullhet, för plötsligt EXPLODERADE filmerna in på biograferna big budget-style..och vi i gamla Svedala kunde bara hoppa på tåget och njuta.
Här har ni mitt åttiotal:

1980 – The Blues Brothers

John Landis har alltid gått hem i huset, och när han kombade upp sig med Dan Aykroyd och John Belushi blev det FÖRTJUSANDE underhållande. Tokrolig story om bröderna ”on a mission from God!” Galna biljakter med tillhörande plåtskrammel och asmycket bluesmusik! Topp! Sketch från gamla SNL som höll för en hel film ju!
Bubblare: Rymdimperiet slår tillbaka, Titta vi flyger.

 

 

1981 – Jakten på den försvunna skatten

Klart att Spielberg skulle skriva om filmhistorien på 80-talet också. Mer än en gång. Här slog skäggubbsen Spielberg och George Lucas sina påsar ihop…och sällan har man väl skådat maken till film! Tog tillbaka den gamla äventyrsfilmen till biograferna och våra sinnen. Harrison HELT PERFEKT i rollen som Indy. Klassiskt spännande…som det ofta blir när man också väver in lite religionsmystik i soppan! Tidlös!
Bubblare: The Road Warrior, Flykten från New York (Vilket år det här var!!!!)

 

 

1982 – Blade Runner

Ett MÄSTERVERK. En särdeles fantastisk film som har precis allt för att snärja mitt sinne varje gång jag sett den. Älskar det filsofiska och nästan religiösa temat om oss människor som individer och vilka ”regler” och ”lagar” vi anser oss ha rätt att leva efter. Underbar scenografi och murrig miljö genom hela rullen. Har kanske en av de bästa slutmonologer som någonsin uttalats på film när Rutger Hauer ikläder sig rollen av en sorts Messiasfigur. Mäktigt. Och så en ganska tjurig Harrison igen. Men det passar!
Bubblare: First Blood, E.T.

 

1983 – Wargames

Som jag FASCINERADES av spänningen! Av att den unge, UNGE, Matthew Broderick var en sån wiz-kid att han kunde sitta hemma på pojkrummet och kuckelimura sig in i det amerikanska försvarets mest avancerade dator och nästan starta tredje världskriget! Idag har den en sorts nostalgisk charm över sig och den hopplösa tekniken som var top notch då! Men budskapet känns lika oroande aktuellt idag….
Bubblare: Scarface, Ett päron till farsa

 

 

1984 – Ghostbusters

December -84. Hemma på permis från lumpen. Fredagskväll med kompisar i GALEN KÖ utanför biografen för att komma över biljett till kvällens premiär. Det lyckades och herregud vad vi skrattade och TJUSADES av kombinationen komik och lite lagom skrämmande effekter. Bill Murray var coolast, Harold Ramis (RIP) var skönt nördig och Aykroyd var bara…lite knasig. Vilket team! Vilken film!
Bubblare: Terminator, Indiana Jones och de fördömdas tempel

 

 

1985 – Tillbaka till Framtiden

Robert Zemeckis var mannen man lärde sig namnet på från och med nu. Fast vi visste ju också att herr Spielberg minsann stod bakom med övervakande hand. Å så en hystersikt flängande Michael J. Fox! Härliga tider! Roligt, fartfyllt och den läckra känslan av äventyrsfilm med hightech (nåja)-kostym. Här finns inget att klaga på. Mitten av 80-talet kunde sina storys!
Bubblare: Kairos röda ros, The Breakfast Club

 


1986 – Aliens – återkomsten

Klart det läbbiga rymdmonstret kom tillbaka. I flera upplagor. James Cameron gick liksom bara in och tog upp stafettpinnen som Ridley Scott slängt på marken. Och det blev en rasande grann resa här kan man lugn säga. Framför allt med en bra story! Första delen av rullen är assnygg med alla mackapärer, mojänger och effekter. The Marines är så klyschigt härliga att man storskrattar sig hela vägen till finalen! Och så en kvinnlig hjältinna i Sigourney som kickar ass så det står härliga till! Ripley äger hela rullen!
Bubblare: Fira med Ferris, Best Shot

 

1987 – De Omutbara

Kostymerna! Stilen! Scenerna! Ripoffen på Pansarkryssaren Potemkin! Brian de Palma i en sällsynt bra stund, innan han försvann ned i källaren. Vilken cast; Costner, Connery, Garcia, De Niro! Drama och gangsterfasoner. Sånt går ALLTID hem! Stilfull rulle!
Bubblare: Rovdjuret, Robocop

 

 

1988 – Die Hard

Ni vet ju redan vad jag brukar kalla Brucans första stora popcornshit; ”the mother of all tung actionfilm”. John McTiernan tänjde på gränserna och skapade en sorts stil…blytung action och dräpande oneliners. Willis i praktform sviktar inte en sekund och äger Nakatomi Plaza lika mycket som Sigourney ägde rymden två år tidigare. Klassiker och nästan tidlös (om man väljer att inte kolla in frisyrer och modet…).
Bubblare: Mississippi brinner!,Beetlejuice, Rain Man

 

 

1989 – Döda Poeters Sällskap

Året då alla kutade runt och hojtade ”Carpe Diem”! Sen kördes uttrycket i fördärvet och kanske är ett av de mest hatade idag..? Nåväl, rullen här var dock en riktigt fin upplevelse om modet att våga följa sina inre överytgelser. Peter Weir har alltid varit en intressant regissör, och här gav han knasbollen Robin Williams chansen att få spela lite allvar för en stund. Givetvis med ett par små avstickare där Williams framgångsrikt demontrerar sin förmåga att locka till skratt i de mest udda situationer. Allvarsamt med en sorts märklig feelgood.
Bubblare: Batman, Indiana Jones och det sista korståget

 

****

Så var 80-talet hos Flmr!
Nu snart mot det ”nya moderna” 90-talet! Vad kunde dölja sig där tro…som kunde förtrolla ögonen och sinnena hos yours truly…?

fortsättning följer….!

Apr 30 2014

återtitten: First Blood (1982)

En återtittare som ger ordentlig valuta för den investerade tiden!

Visade att även tidiga 80-talare kunde vara både dramatiska och stinna på action UTAN att det blev pajigt. Sylvester Stallone UTMÄRKT i rollen som Rambo, krigsveteranen från Vietnam som bara ville vara ifred.

Lägg märke till hur den först återhållsamme och bekymmerstyngde huvudpersonen liksom bara tappar det HELT när han utsätts för hot av taskiga polismän, och intar nåt sorts tunnelseende. Visst lider man med Sly och önskar att burduse sheriffen Teasle kunde ha tagit det lite lugnare med grabben från början, men STABILE räven Brian Dennehy gör såklart ett kanonjobb som lagens långa arm. Den ende som kanske är lite väl överdramatisk är Richard Crenna som den bistre översten Trautman, men det står man ut med utan att det stör.

Rutinerade Ted Kotcheff fick till en förbaskat bra film som innehåller både drama och tät spänning. Oerhört bra miljöer. Känns nästan tidlös trots sin ålder. Kopiorna haglade såklart ut från diverse murriga filmstudios efter framgången med den här rullen, men ingen har någonsin nått upp i samma klass. Synd bara att man drev figuren ned i fördärvets träsk med rejält kassa och spekulativa uppföljare. Det här är den enda i filmserien som känns seriös och värd att ta på allvar.
Fast boken som filmen snott sin story från var bättre och djupare, och nog skulle man vilja ha sett det slutet i stället!

Apr 28 2014

återtitten: Arizona Junior (1987)

Bröderna Cohen´s blott andra film, men VILKEN ride!
Helt hysterisk berättat om den oförbätterlige återfallsförbrytaren H.I. McDunnough (Nicolas Cage) som gifter sig med polisen Edwina (Holly Hunter).

När fertilitetsproblem konstateras mellan paret och adoption är uteslutet på grund av H.I´s mindre smickrande bakgrund, återstår bara att stjäla ett barn! Full fart i varenda filmruta och brödernas egenskrivna manus flippar ofta ur åt alla möjliga håll…vilket inte gör något alls då det är så satans underhållande hela vägen in i mål.
Cage i en kanonroll för en gångs skull, och teorin om att han var som bäst i början av sin karriär får här ytterligare vatten på sin kvarn. Hans skönt släpiga voiceover är den lilla fina bonusen som verkligen höjer filmens underhållningsvärde. Har Holly Hunter någonsin varit roligare? Tveksamt! (kulspruterösten och dialekten! Love it!)

Vad är det här då egentligen? Skojarkomedi, tragikomiskt drama..eller galen actiondårskap? Fan vet, men roligt värre blir det. Släng in en dos ung John Goodman, en William Forsyhte som ser ut som en förväxt smurf och en MC-dåre i Randall ”Tex” Cobb…och soppan är klar. Vissa scener hysteriskt underhållande, andra tramsiga, vissa nästan lite allvarliga. Vad vill Cohen´s säga? Inte aning, men förbannat bra film blev det.
Lika störtrolig gapflabbig som när jag såg den sist!

Apr 9 2014

Filmspanarna: Sciene Fiction!

Månadens tema tar sats rakt ut i stratosfären.
Eller nåt.
Hur förhåller man sig till det här då? Är det kanske ett av filmvärldens, hela nöjesindustrins, absolut mest digra och enorma områden att täcka in? Hur länge har världen pysslat med sci-fi?
Typ jämt skulle jag vilja säga.

Från de första galna filmförsöken i de levande bildernas historia, till dagens superdupertekniska cgi-monster till popcornsrullar som mejslas ut från drömfabriken. Vilket också gjort att vi idag kanske ser på sci-fi lite lagom mätta sådär.

Gränserna är framflyttade. Nu räcker det inte med ”bra” specialeffekter. Att ta sig till Pandoras grönskande djungler.. eller besöka en framtida utdöd jordboll..är ingen match längre. Tekniken och sinnet är så vana. Som att det krävs betydligt djupare lager av innehåll, möjligen främst i manusväg, 2014 för att verkligen göra skäl för epitet science fiction.

Annat var det kanske förr.
Och ändå inte så länge sedan ändå. Svårt att passera en speciell händelse i den moderna filmhistorien utan att stanna upp en sekund där. Något som i mina ögon nog är urmodern till den moderna sci-fiction-filmen. Och detta baserat på den äldsta av sagor. Den goda prinsen/hjälten mot den svarta skurken. Skitlarvigt egentligen kanske. Men ack så listigt. Och attans vilken snygg ny kostym man plötsligt kunde klä gamla utjatade sagor i.

Min take på dagens tema blir ännu en tripp tillbaka i minnestiden.
Lite nostalgi. I december 1977 var jag 12 år. Perfekt, hade precis passerat åldersgränsen för att få se filmen som alla pratade om! Alla hade väntat på. Kommer ni ihåg Barnjournalen på SVT? Klart ni från yngre generationer inte gör! Men möjligen ni andra som bekänner er till samma generationsspann som jag. Det var i just Barnjournalen av alla program, en sorts nyheter för unga, som hypen först kom i schvung under hösten det året vad jag kommer ihåg. Man fick SE KLIPP från filmen! Bara sådär! En snabb, tempofylld, GALET uppseendeväckande scen! Luke, Han Solo , Prinsessan Leia hade precis snott tillbaka Millennium Falcon och lyckats fly från Dödsstjärnan, imperiets jaktpiloter i sina skumma tie-fighters var på gång att försöka stoppa hjältarna…

…jag pratar förstår om Star Wars från 1977!
George Lucas galna, episka, ganska ENKLA story. Där och då, under de där få minutrarna i tv-rutan…satt jag bara och gapade. Tappad haka och ögon som sved av upphetsning! Vad var detta?! Herregud! Kan jag ha hojtat på min brorsa att han skulle komma och glo!? Kanske. Och kanske med samma falsetthysteriska röst som var just signumet för Barnjournalens minst sagt karismatiske programledare Bengt Fahlström!

Veckor senare fanns jag på biografen.
Den hette Camera och låg centralt i city i Norrköping. Mest berömd för sina oerhört funkiga och mjuka fåtöljer och att man faktiskt kunde låna en extra dyna och sitta på så man kom upp en bit om så skulle vara! Service!
Nåväl, den kvällen såg jag och min kusse (brorsan var nog för liten för att vi skulle våga oss på att smyga in honom också) detta första fantastiska sagoäventyr från världar långt bortom stjärnorna. Oj vad vi var imponerade! Helt galet! Filmens första skälvande minuter, den gula texten som tycks glida genom rymden…tystnaden innan det flyende rymdskeppet vrålar in över filmduken…och den enorma stjärnkryssaren DÅNAR in…helt sagolikt! Både då…OCH nu när jag tänker på det i efterhand.

Innan Star Wars fanns liksom inget.
Klart det fanns en form av sci-fi, men inget som ens LIKNADE detta! På tv hade förstås klassiker som gamla Star Trek-serien och den brittiska Månbas Alpha avnjutits vid (troligen) dåtidens fredagsmys. Men det handlade ju mest om teatraliskt överspelande skådisar i studiokulisser, med en och annan torftigt hopsläng specialeffekt. Visst, klassiker och sköna grejer för äventyrssinnet då…men herregud…här kom ju snubben George Lucas och rensade bland borden. Möblerade om hela kartan för sci-fi! De goda mot de onda, samma som alltid. Men nu mot en bakgrund som innehöll så mycket lockande galenskaper att man inte kunde se sig mätt på grannlåten.

Så pass magiskt förtrollad var jag, och kusinen, att vi bara på knappt två veckor såg filmen FEM GÅNGER! Till slut kände de nog igen oss ganska ordentligt i biljettkassan, föräldraskapet trodde väl jag hade tappat det helt. Eller också fattade de min nyfunna passion, för de sade aldrig nåt om att jag gladeligen lade 19 spänn (ja ni hörde RÄTT!) varje gång på en biljett till framtiden!

Jag tror jag lockades mest av att effekterna var otroligt välgjorda.
Och då vet ni ju såklart standarden på dem om man jämför med dagens hittepå. Men där och då..det var som att skåda något alldeles enastående. Nåt man aldrig kanske skulle få se igen. Som att det gällde att passa på. Dramatiken, actionsekvenserna, rymdstriderna…finalen känns fortfarande ganska galet oöverträffad…trots sina ålderdomliga effekter! Skådar man Lucas film idag ser man ju att det bakom allt döljer sig en ganska enkel och endimensionell skapelse. Inte alls nåt sensationellt eller nyskapande berättarmässigt. Istället brände den smarte Lucas av allt på paketeringen och utseendet. Känslan att han serverade något som aldrig setts förut.

man sade bara ”åhhh” på bion

Och det var ju bara början.
Starten på en ny era. En epok. Kopiorna stod strax som spön i backen, ganska mycket sämre än originalet förstås. Lucas själv hade stora planer för sin saga, och ni kan ju såklart er Star Wars-historia. Med rätta en av de mest underbara rymdsagor/sci-fi-rullar som sett universums ljus (och där Rymdimperiet slår…är den ABSOLUT bästa av dem alla!). Att Lucas sedan tyvärr har valt att då och då göra tekniska skönhetsingrepp på sina gamla pärlor har jag lite svårare att förlåta honom för. Liksom att den senare trilogin ens såg dagen ljus. Då såklart med teknikens under som ryggrad visuellt. Tyvärr har jag alltid känt det som att även hjärtat, lekfullheten och det snygga enkla försvann när 80-talet tog slut.

Och då har vi kanske kokat ned det hela till det ganska enkla.Vad Sci-Fi som begrepp har betytt för mig. Modernare tider har bjudit på nya fascinerande upplevelser! Andra berättelser, vissa mer seriösa än andra såklart. Åh, det finns ju såklart galet mycket att orda om när det gäller genren. Jag skulle kunna presentera listor på alla möjliga synvinklar i kategorin. Skulle lätt kunna lista min absoluta favvosar i ämnet. Eller de utomjordiska världar som berört mig mest.

Min spontana reaktion på ämnet SCIENCE FICTION blev dock den här högst personliga betraktelsen på en specifik händelse i mitt filmliv…som påverkat mig för all framtid. Jag älskar verkligen genren. Den fria fantasin, att nya världar, andra galaxer, märkliga planeter…eller för all del framtida jorden-skildringar kan berättas och visualiseras på de mest märkliga vis. Jag kommer ALDRIG att erkänna uttrycket ”jag gillar inte science fiction…det är så overkligt…!”
KLART DET ÄR! Det är ju det som är poängen!! Det kanske mest magiska med ämnet är att det inte behöver hålla sig inom några ramar, har inga gränser eller villkor att ta hänsyn till. Känslan är svindlande.

Liksom att tänka på det där galna minnet för 37 år sedan.

****

Såja, efter denna walk längs MIN memory lane tar ni er nu vidare i bloggosfären och läser vad följande kamrater har att rapportera i ämnet:

Mar 27 2014

återtitten: När Harry mötte Sally… (1989)

Fortfarande lika Woody-Allensk-charmig i utseendet.
Hösten i New York är oslagbar på film.

Fortfarande är Meg Ryan sådär genomgullig som man bara vill att en filmhjältinna ska vara. Fortfarande är skägget Billy Crystals snyggaste detalj. Fortfarande bevisar Norah Eprons charmigt vassa manus och Rob Reiners glädjelätta regi att män och kvinnor KAN vara både vänner och älskande. På samma gång.

Fortfarande en av de BÄSTA relationsromantiska komedier jag sett. Plus Carrie Fisher och Bruno Kirby som trivsamma sidekicks! Humor, kärlek och ett ljuvligt soundtrack. Harrys och Sallys långa (12 år) och underhållande knixiga resa mot varandras famnar är snyggfilm från sin bästa sida!
”I´ll have what she´s having..!”

 

 

Mar 6 2014

återtitten: Broadway Danny Rose (1984)

Mötet med Woody Allens Blue Jasmine gav mig plötsligt cravings på mer av den lille filmmakaren, och jag insåg att jag varit borta från honom alldeles för länge.

Möjligen kanske ni redan vet att yours truly alltid varit lite sucker på regissören/berättaren och hans märkliga värld (dock inte i samma liga som den gode bloggkollegan Addepladde. Missa btw inte hans FÖRNÄMLIGA Allen-tema!). Ok, Woodys filmer har nog ändå följt mig genom åren lite stadigt sådär. Tillräckligt länge för att jag har den bestämda åsikten att Allens filmer från epoken sent 70-tal till början av 90-talet var hans bästa år som filmskapare. Kanske var mitten av 80-talet de absolut BÄSTA åren?

Nytt besök in i arkivet för potentiella återtittare slumpade sig såväl att jag av bara farten fick med mig ett par Allen-rullar från just dessa år. Tänk va. Kanske är det till och med ett par av de favoriter jag har på min Allen-topplista? Först ut alltså historien om den hårt prövade talangagenten Broadway Danny Rose (i Woodys tunna och plågade skepnad). Ett gäng halvkända gamla New York-komiker sitter på ett hak i staden som aldrig sover. Tjattret går högt. Nån nämner plötsligt namnet Broadway Danny Rose, nån har ett gäng gamla anekdoter att dela med sig av. Och vips, har rullen sparkat igång.

Danny Rose alltså. Har inte direkt lycka med att kränga sina ”artister” till hugade spekulanter i New Yorks showbizvärld. Väldigt få tycks vilja se t.ex. en blind xylofonist, en enbent dansare ..eller en kvinna som drar av ett par dängor spelandes på glas…well….tur då att Rose har smörsångaren Lou Canova (Nick Apollo Forte) att luta sig mot. I en tid när New York tycks älska sin Frank Sinatra mer än någonsin kanske det ändå finns hopp att göra Canova till en kändis..? Nu har den lätt omständige och instabile Canova fått ett gig på självaste Waldorf Astoria! Läge för möjlig succé? Canova insisterar dock på att hans älskarinna Tina (Mia Farrow) ska finnas på plats för att uppleva triumfen (givetvis måste hon hållas hemlig för frun!), och det blir alltså för stackars Danny att fixa saken genom att laga sig ut till New Jersey för att hämta upp Tina där hon bor och sedan presentera henne som SIN flickvän under kvällen. En tripp med komplikationer ska det visa sig.

Paret lyckas inom kort hamna i dispyter till höger och vänster samt förolämpa den lokala maffian! Bättre fly än illa fäkta, och färden tillbaka till Manhattan blir minst sagt besvärlig. Här har vi en Allen på riktigt lekhumör. Hela filmen tycks foka på humor och lite hejsanhoppsan. Ytligheter istället för djupsinnigheter. Allen i huvudrollen får gott om utrymme att frossa i UNDERBARA skämt och oneliners! Dialogen känns snärtig och sådär lagom hetsig. Speciellt samspelet mellan Farrow och Allen är härligt hela vägen. Farrow spelar ut som aldrig för och Allen jabbar tillbaka med sitt patenterade kroppsspråk och snabba munläder. Som vanligt missar inte Allen heller en sekund att låta själva New York vara en fräsig backdrop till storyn. Här i svartvitt (igen), men det förstärker å andra sidan bara känslan av den ruffiga men lockande storstaden. Kontrasten ute i Jersey är också härlig och plötsligt inser man att Danny Rose….eller Allen om man så vill…verkligen hör hemma bland skyskraporna och de hårt trafikerade gatorna på Manhattan!

fixarn har koll. eller inte.

Allen tycks inte haft några problem alls med att hoppa mellan genrerna under denna tidsepok i karriären. Kanske var han så pass nöjd med sin tillvaro här att han kunde kosta på sig att leka bort knappa en och en halv timme..? Framgångsrikt värre blev det också, med två Oscarsnomineringar som belöning (för bästa regi och bästa originalmanus…utan vinst dock) Storyn om Danny Rose berättas hela tiden med utgångspunkt från samlingen komiker sittandes på haket i början av filmen, vilket gör just figuren Danny till en sorts myt eller skröna hos de andra. Och samtidigt lite tragikomisk om man vill vara sån. Allen känns helt enkelt underbart bra i sin roll, precis den neurotiske och orolige figur man känner igen från så många andra filmer. Naturligtvis med ett hjärta av guld, vilket han får gott om möjligheter att visa upp här.

Broadway Danny Rose måste givetvis räknas som en av hans allra BÄSTA i karriären. Tillkom under en perfekt period då det mesta han tillverkade tycktes bli mumma. Här är det så trivsamt roligt mest hela tiden att man blir sittandes med ett stort flin över ansiktet i flera timmar efteråt. Gillar du Woody Allens typiska stil är detta naturligtvis ett måste!
Ett guldkorn från guldåren!

Vill du höra mer om denna pärla lyssnar du på avsnitt 4 av filmpodden!
Där snackar jag vitt och brett om VARFÖR detta kan vara en av de bästa Woodyrullar någonsin!