Etikettarkiv: George Lucas

Dec 28 2015

Star Wars: The Force Awakens (2015)

star-wars-force-awakens-official-posterVissa filmer väntar man ändå lite MER på.
Snackisen om att en ny del i den gamla rymdsagan var på gång…hur länge har man inte levt med den!? Liksom förhoppningar…och farhågor, vis och märkt av förra trilogin där George Lucas förvandlade det hela till ett kliniskt, trist och segdraget äventyr vars enda positiva var att man i slutänden fick se badassens badass äntligen ikläda sig den sköna svarta blänkande munderingen.

Nu är det nya tider, typ 30 år efter slutet i Jedins Återkomst.
Men att lugnet och freden skulle härska i galaxen är såklart bara en dröm, en ny rälig fiende, The First Order, vill lägga alla världar under sig och tja..regera som i gamla Imperiets dagar. Men se, räddning för the good guys finns. Kanske i form av den unga tjejen Rey (en fantastisk Daisy Ridley), skrotsamlare från planeten Jakuu, som likt en ung Luke Skywalker är ämnat för något annat. Vi har en avhoppad stormtrooper i Finn (John Boyega) som inser att han spelat för fel lag. Lägg nu till detta en insats från gamla hjältar som återkommer…och du får en mix av sprillans ny underhållning och en skamlös men nostalgisk skön…”nyinspelning” av del IV!

Esset J.J. Abrams fattar naturligtvis vad massorna vill ha, krånglar inte till det, håller storyn igång som i gamla dar (läs; originaltrilogin). Framför allt gillar jag att man går tillbaka till det lite ”skitigare” utseendet på rullen. Borta är den blänkande, torra, fantasilösa miljön som Lucas virade in sin senaste trilogi i. Tacksamt också att Lucas nu helt (?) lämnat över kontrollen av Star Wars-universumet till Disney. Vi får ett bolag som man kan tycka vad man vill om…men de har sinne för smarta affärer…och att ”ta tillbaka” sagan till just originalfilmerna kan vara årets bästa deal. Samt att sätta just Abrams bakom spakarna.

Annat att glädjas över är att kombon med de nya skådisarna funkar kanoners ihop med de ärrade veteranerna. Extra stor nostalgikänsla blir det förstås när både Leia (oj så gammal Carrie Fischer plötsligt såg ut) och Han Solo (en lika gammal Harrison Ford) dyker upp och fungerar PERFEKT som brobyggare inför kommande delar, liksom Mark Hamill…vilken dock håller på sig minsann. Har man suktat efter de andra sköningarna, som våra Helan-och Halvan-robotvänner och en viss Chewie, blir man inte besviken där heller! Fast de ser ju alltid lika unga ut!
Adam Driver dyker otippat (?) upp som den här filmens badass..och jösses vad bra han var på det då! Från Girls…..till yttre rymden…bara sådär! Han får fram en perfekt (och trovärdig) mix av plågat sinne ihop med den mörka sidans lockande frestelser. Tänk om en viss Hayden C kunde titta och lära sig hur HAN skulle ha gjort istället för att förstöra de filmer han medverkade i.

untitled

…fast det här ser ju icke bra ut!!

Del 7 i sagan är rullen som verkligen höll för hypen, ett tag var jag faktiskt inne på högsta betyg…men efter lite sansat kontemplerande nöjer jag mig med det näst högsta. Vill man vara liite gnällig går det ju att påpeka att det egentligen ÄR en skamlös nyinspelning av originalet från 1977, och inte bjuder på några nya aha-upplevelser.
Det känns mer som att återse det gamla gänget igen, den gamla miljön, de gamla skämten och effekterna. Med en liten mix av nytt fräscht blod.
Mycket trivsamt och bra.

Det enda som känns lite synd är att Abrams inte kommer att regissera nästa del. Men nu ska vi inte gnälla i förtid.
Leve Star Wars! En saga vital värre….fortfarande!

 

Mar 4 2015

Filmspanartema: Natten!

Det blir alltid värre framåt natten…eller hur var det nu? filmspanarna-bred

nattenPå natten händer mycket. Även i filmens värld. Det fanns till och med en tid i min egen verklighet (läs: 15-20 år sen) då man kunde utnyttja natten till att konsumera film i massor. Ni vet, bara ladda upp en hög filmer framför tv-burken och köra maraton hela natten lång. Många av de bästa filmupplevelserna har kommit under nattliga sessioner.
Håhåjaja, det var dock där och då. Numera får man vara glad om man orkar EN rulle efter kl 22 en lördagskväll… Illa! Tiden stannar som bekant inte för nån.

Nattläge i filmer har också varit tacksamma settings. Tänk alla rysare och skräckisar som genast blir just lite rysligare för att de utspelas om natten då mörkret verkligen inte är den räddhågsnes bäste vän. Många är de hjältar och huvudpersoner (eller skurkar för den delen!) som våndats i natten innan historierna fått ett bra slut eller i alla fall en upplösning.

Att Natten är med och sätter stämning i filmer bara genom att finnas och tillhandahålla de mörka timmarna på dygnet är ingen raketforskning. Snarare en naturlig ingrediens så viktig som någon. Natten kan också vara en tidsfaktor i en berättelse, ett riktmärke, en punkt att förhålla sig till. En deadline. En gräns. Ett slutmål. A point of no return. En belöning. Ett kvitto på att livet och vardagen går vidare.

Natten kan betyda så mycket för många. I vilken form den än kommer i. Och kan vara så mycket mer än att bara sova och vila kroppen.natten2
Men allt det där visste ni ju redan.

I sann tematisk anda fokar nu Flmr lite mer på kombon Natt och Film, och som den blockbusterman jag nu är… vrider jag blickarna mot det gamla hatkärleksfyllda Hollywood och ger er ett par små exempel, kanske tips om ni inte sett dem ännu, på rullar där natten faktiskt är med som en viktig del i berättelsen och sätter moodet lite grand.
Missa inte, eller återupplev gärna, dessa sköna exempel på ämnet:

sista_natten

George Lucas´genombrottsfilm. Numera kultstatus. Musik, bilar och sköna vintagekläder från ett årtionde som försvunnit för länge sen. Filmen utspelas under just den sista natten innan skolkompisar från förr ska skiljas för att börja nya liv på college och universitet. Och vilka ska stanna kvar? Framtidsfunderingar och romantik, komedi och musik. Vi får en ung Richard Dreyfuss, en gänglig Ron Howard och framför allt en kaxigt divig ung Harrison Ford i cowboyhatt! Bara en sån sak! Mycket njutbar rulle.

  • Trassel i NATTEN (1985)

into-the-night

Grymt underskattad rulle från det fräsiga 80-talet! Jeff Goldblum har problem med att sova, en otrogen fru och en jobb som inte är jättekul. När han en natt av slump räddar en ung Michelle Pfeiffer ( med jävligt dingliga örhängen!) på flykt undan bad-ass-guys, händer det saker. Hela natten ett enda långt race mot upplösningen. Skruvad humor signerad John Landis (håll utkik efter regissören själv i en av skurkrollerna!) där också David Bowie och Dan Aykroyd dyker upp! Skojfrisk actionkomedi med Los Angeles-natten som lekplats! Plus BB-King-blues!

  • Bara en NATT (1995)

before-sunrise-2
Den första delen i en romantik/drama-trilogi av Richard Linklater. Ethan Hawke hookar upp med Julie Delpy i ett nattligt Wien och använder timmarna till att vandra omkring, diskutera livet, kärleken, världsåskådningen och tja…alltings varande. Bra stämning, bra miljöer och (möjligen) förväntad upplösning. Se gärna de tre delarna i ett sträck (en NATT kanske!?) Storyn förtjänar nästan det. Ja det gör den banne mig!

Warriors_1

Lagom när eftertexterna börjar rulla i slutet på filmen går solen upp över Coney Island i New York.
Innan dessa har gänget i The Warriors haft en förjävlig natt i staden som aldrig sover då de förtvivlat försökt ta sig ”hem” med hundratals andra dårar i olika gängkonstellationer i hasorna. Wanted för ett mord de inte begått är våra ”hjältar” hett villebråd på de skitiga gatorna i NY! Tuff action av Walter Hill från en svunnen tid i Hollywood med good-looking-snubben Michael Beck (vilken senare körde framtida karriären i graven med Xanadu) i fronten. Plus en ung kaxig James Remar! Kontroversiell på sin tid och den svenska filmcensuren fick såklart problem! Och Studio S-folket vred sina händer av förtvivlan. Idag känns rullen ganska sliten, men charmig!

  • SkräckNATTEN (1985)

frightnight

Originalet alltså.
Mer från det murriga 80-talet. Vampyr till granne är inga lätta grejer! Speciellt när ingen tror på dig! Bara för Charley Brewster (William Ragsdale) att ta saken i egna händer och möta den räliga granntypen Chris Sarandon i en holmgång under en minnesvärd natt. Med god hjälp av gamle Roddy McDowall. Tönthumor alt charmhumor. Välj själv. Lite nördig action och specialeffekter som man bara kunde göra dem under detta årtionde! Vinner dock generösa stilpoäng mot sin betydligt sämre nyinspelning från 2011.

Se där, 5 pärlor du inte skojar bort. Varken på dan eller NATTEN.

Kolla nu in vad de sedvanliga bloggkompisarna har för take på dagens ämne. Har de möjligen suttit uppe hela NATTEN och funderat…?
Svaret finns nedan:

 

 

 

filmspanarna

 

Aug 6 2014

Sommarklubben: Willow (1988)

Minns Ditt 80-tal och kanske är chansen ganska stor att du kommer trilla över den här titeln. Förr eller senare!
Ännu fanns inga filmer om nån ring, märkliga riken eller lustigt folkslag som hade gjort intryck på sin publik.
Kanske regissören Ron Howard och fantasifarbrorn George Lucas till och med var lite föregångsmän på den här punkten!?

Här får vi oss då till livs ett namnlöst land i en tidlös ålder. Ett nyfött barn (”she´s got the sign!”) måste skyddas från den genomjävliga drottningen Bavmorda (Jean Marsh) som styr riket med järnhand. Uppgiften faller på dvärgen Willow (JA…jag skriver dvärg!), först motsträvig men sedan all-in för sin uppgift. Barnet ska levereras på angiven destination, men det gäller att ta sig förbi hinder som soldater, vildmark, magi, troll…och opålitliga skojare som tex gamängen (fast med gott hjärta!) Val Kilmer! Då rätt unge filmmakaren Howard med sedvanlig episk musche från denna tidsålder (UNDERBART extramaterial på skivan…som dessutom låter skägget Lucas komma till tals lite också!) vet precis hur man blandar och ger ett lekfullt äventyr som (nästan) passar hela familjen som handen i handsken! Warwick Davis och snyggisen Joanne Whalley bidrar till den mustiga rollistan.

Ok, tar man, i detta, tidevarv, ett steg tillbaka och ser på skapelsen med kanske lite nyktrare ögon än de semesterfebriga…så kan det såklart konstareras att vissa av effekterna inte direkt håller världsmästarklass.
Kanske nästan lite skämmigt i vissa lägen. Men vaddå! Inget som stör den stora helheten och ingen kan beskylla upphovsmakarna för att det blir tråkigt under en enda sekund!

Willow är ett frejdigt äventyr! Som sagt, kanske till och med lite föregångare i denna märkliga mytologi om mystiska riken och lurig magi.
Och där det finns riktigt taskiga elakingar, kan man också räkna med att det finns hjältar som står upp!
Som här! En riktig liten favvo från the roaring 80´s!
Beskydd i sommarnatten.

Maj 5 2014

Flmr vs ALIM – del 2

..och så var man tillbaka efter lite skön långweekend!

80-talet! Vad har vi på det?
Gick ut grundskolan, avverkade gymnasiet, gjorde lumpen på Gotland. VM i fotboll gick i Spanien 1982 (underbara Brasselaget med Sokrates, Falcao, Eder och de andra!) och Mexico 1986 (”Guds hand”, remember…)
Tågluffade mig genom ett Europa som höll på att öppna upp i öst. Besökte ”over there” och har kort på mig själv lutandes mot de ENORMA glasrutorna på översta våningen av World Trade Center i New York. Nästan lite bisarrt att glo på bilden idag.

I filmvärlden verkade Hollywood ha tagit dussintalet gigantiska vitaminsprutor för ökad fantasifullhet, för plötsligt EXPLODERADE filmerna in på biograferna big budget-style..och vi i gamla Svedala kunde bara hoppa på tåget och njuta.
Här har ni mitt åttiotal:

1980 – The Blues Brothers

John Landis har alltid gått hem i huset, och när han kombade upp sig med Dan Aykroyd och John Belushi blev det FÖRTJUSANDE underhållande. Tokrolig story om bröderna ”on a mission from God!” Galna biljakter med tillhörande plåtskrammel och asmycket bluesmusik! Topp! Sketch från gamla SNL som höll för en hel film ju!
Bubblare: Rymdimperiet slår tillbaka, Titta vi flyger.

 

 

1981 – Jakten på den försvunna skatten

Klart att Spielberg skulle skriva om filmhistorien på 80-talet också. Mer än en gång. Här slog skäggubbsen Spielberg och George Lucas sina påsar ihop…och sällan har man väl skådat maken till film! Tog tillbaka den gamla äventyrsfilmen till biograferna och våra sinnen. Harrison HELT PERFEKT i rollen som Indy. Klassiskt spännande…som det ofta blir när man också väver in lite religionsmystik i soppan! Tidlös!
Bubblare: The Road Warrior, Flykten från New York (Vilket år det här var!!!!)

 

 

1982 – Blade Runner

Ett MÄSTERVERK. En särdeles fantastisk film som har precis allt för att snärja mitt sinne varje gång jag sett den. Älskar det filsofiska och nästan religiösa temat om oss människor som individer och vilka ”regler” och ”lagar” vi anser oss ha rätt att leva efter. Underbar scenografi och murrig miljö genom hela rullen. Har kanske en av de bästa slutmonologer som någonsin uttalats på film när Rutger Hauer ikläder sig rollen av en sorts Messiasfigur. Mäktigt. Och så en ganska tjurig Harrison igen. Men det passar!
Bubblare: First Blood, E.T.

 

1983 – Wargames

Som jag FASCINERADES av spänningen! Av att den unge, UNGE, Matthew Broderick var en sån wiz-kid att han kunde sitta hemma på pojkrummet och kuckelimura sig in i det amerikanska försvarets mest avancerade dator och nästan starta tredje världskriget! Idag har den en sorts nostalgisk charm över sig och den hopplösa tekniken som var top notch då! Men budskapet känns lika oroande aktuellt idag….
Bubblare: Scarface, Ett päron till farsa

 

 

1984 – Ghostbusters

December -84. Hemma på permis från lumpen. Fredagskväll med kompisar i GALEN KÖ utanför biografen för att komma över biljett till kvällens premiär. Det lyckades och herregud vad vi skrattade och TJUSADES av kombinationen komik och lite lagom skrämmande effekter. Bill Murray var coolast, Harold Ramis (RIP) var skönt nördig och Aykroyd var bara…lite knasig. Vilket team! Vilken film!
Bubblare: Terminator, Indiana Jones och de fördömdas tempel

 

 

1985 – Tillbaka till Framtiden

Robert Zemeckis var mannen man lärde sig namnet på från och med nu. Fast vi visste ju också att herr Spielberg minsann stod bakom med övervakande hand. Å så en hystersikt flängande Michael J. Fox! Härliga tider! Roligt, fartfyllt och den läckra känslan av äventyrsfilm med hightech (nåja)-kostym. Här finns inget att klaga på. Mitten av 80-talet kunde sina storys!
Bubblare: Kairos röda ros, The Breakfast Club

 


1986 – Aliens – återkomsten

Klart det läbbiga rymdmonstret kom tillbaka. I flera upplagor. James Cameron gick liksom bara in och tog upp stafettpinnen som Ridley Scott slängt på marken. Och det blev en rasande grann resa här kan man lugn säga. Framför allt med en bra story! Första delen av rullen är assnygg med alla mackapärer, mojänger och effekter. The Marines är så klyschigt härliga att man storskrattar sig hela vägen till finalen! Och så en kvinnlig hjältinna i Sigourney som kickar ass så det står härliga till! Ripley äger hela rullen!
Bubblare: Fira med Ferris, Best Shot

 

1987 – De Omutbara

Kostymerna! Stilen! Scenerna! Ripoffen på Pansarkryssaren Potemkin! Brian de Palma i en sällsynt bra stund, innan han försvann ned i källaren. Vilken cast; Costner, Connery, Garcia, De Niro! Drama och gangsterfasoner. Sånt går ALLTID hem! Stilfull rulle!
Bubblare: Rovdjuret, Robocop

 

 

1988 – Die Hard

Ni vet ju redan vad jag brukar kalla Brucans första stora popcornshit; ”the mother of all tung actionfilm”. John McTiernan tänjde på gränserna och skapade en sorts stil…blytung action och dräpande oneliners. Willis i praktform sviktar inte en sekund och äger Nakatomi Plaza lika mycket som Sigourney ägde rymden två år tidigare. Klassiker och nästan tidlös (om man väljer att inte kolla in frisyrer och modet…).
Bubblare: Mississippi brinner!,Beetlejuice, Rain Man

 

 

1989 – Döda Poeters Sällskap

Året då alla kutade runt och hojtade ”Carpe Diem”! Sen kördes uttrycket i fördärvet och kanske är ett av de mest hatade idag..? Nåväl, rullen här var dock en riktigt fin upplevelse om modet att våga följa sina inre överytgelser. Peter Weir har alltid varit en intressant regissör, och här gav han knasbollen Robin Williams chansen att få spela lite allvar för en stund. Givetvis med ett par små avstickare där Williams framgångsrikt demontrerar sin förmåga att locka till skratt i de mest udda situationer. Allvarsamt med en sorts märklig feelgood.
Bubblare: Batman, Indiana Jones och det sista korståget

 

****

Så var 80-talet hos Flmr!
Nu snart mot det ”nya moderna” 90-talet! Vad kunde dölja sig där tro…som kunde förtrolla ögonen och sinnena hos yours truly…?

fortsättning följer….!

Apr 9 2014

Filmspanarna: Sciene Fiction!

Månadens tema tar sats rakt ut i stratosfären.
Eller nåt.
Hur förhåller man sig till det här då? Är det kanske ett av filmvärldens, hela nöjesindustrins, absolut mest digra och enorma områden att täcka in? Hur länge har världen pysslat med sci-fi?
Typ jämt skulle jag vilja säga.

Från de första galna filmförsöken i de levande bildernas historia, till dagens superdupertekniska cgi-monster till popcornsrullar som mejslas ut från drömfabriken. Vilket också gjort att vi idag kanske ser på sci-fi lite lagom mätta sådär.

Gränserna är framflyttade. Nu räcker det inte med ”bra” specialeffekter. Att ta sig till Pandoras grönskande djungler.. eller besöka en framtida utdöd jordboll..är ingen match längre. Tekniken och sinnet är så vana. Som att det krävs betydligt djupare lager av innehåll, möjligen främst i manusväg, 2014 för att verkligen göra skäl för epitet science fiction.

Annat var det kanske förr.
Och ändå inte så länge sedan ändå. Svårt att passera en speciell händelse i den moderna filmhistorien utan att stanna upp en sekund där. Något som i mina ögon nog är urmodern till den moderna sci-fiction-filmen. Och detta baserat på den äldsta av sagor. Den goda prinsen/hjälten mot den svarta skurken. Skitlarvigt egentligen kanske. Men ack så listigt. Och attans vilken snygg ny kostym man plötsligt kunde klä gamla utjatade sagor i.

Min take på dagens tema blir ännu en tripp tillbaka i minnestiden.
Lite nostalgi. I december 1977 var jag 12 år. Perfekt, hade precis passerat åldersgränsen för att få se filmen som alla pratade om! Alla hade väntat på. Kommer ni ihåg Barnjournalen på SVT? Klart ni från yngre generationer inte gör! Men möjligen ni andra som bekänner er till samma generationsspann som jag. Det var i just Barnjournalen av alla program, en sorts nyheter för unga, som hypen först kom i schvung under hösten det året vad jag kommer ihåg. Man fick SE KLIPP från filmen! Bara sådär! En snabb, tempofylld, GALET uppseendeväckande scen! Luke, Han Solo , Prinsessan Leia hade precis snott tillbaka Millennium Falcon och lyckats fly från Dödsstjärnan, imperiets jaktpiloter i sina skumma tie-fighters var på gång att försöka stoppa hjältarna…

…jag pratar förstår om Star Wars från 1977!
George Lucas galna, episka, ganska ENKLA story. Där och då, under de där få minutrarna i tv-rutan…satt jag bara och gapade. Tappad haka och ögon som sved av upphetsning! Vad var detta?! Herregud! Kan jag ha hojtat på min brorsa att han skulle komma och glo!? Kanske. Och kanske med samma falsetthysteriska röst som var just signumet för Barnjournalens minst sagt karismatiske programledare Bengt Fahlström!

Veckor senare fanns jag på biografen.
Den hette Camera och låg centralt i city i Norrköping. Mest berömd för sina oerhört funkiga och mjuka fåtöljer och att man faktiskt kunde låna en extra dyna och sitta på så man kom upp en bit om så skulle vara! Service!
Nåväl, den kvällen såg jag och min kusse (brorsan var nog för liten för att vi skulle våga oss på att smyga in honom också) detta första fantastiska sagoäventyr från världar långt bortom stjärnorna. Oj vad vi var imponerade! Helt galet! Filmens första skälvande minuter, den gula texten som tycks glida genom rymden…tystnaden innan det flyende rymdskeppet vrålar in över filmduken…och den enorma stjärnkryssaren DÅNAR in…helt sagolikt! Både då…OCH nu när jag tänker på det i efterhand.

Innan Star Wars fanns liksom inget.
Klart det fanns en form av sci-fi, men inget som ens LIKNADE detta! På tv hade förstås klassiker som gamla Star Trek-serien och den brittiska Månbas Alpha avnjutits vid (troligen) dåtidens fredagsmys. Men det handlade ju mest om teatraliskt överspelande skådisar i studiokulisser, med en och annan torftigt hopsläng specialeffekt. Visst, klassiker och sköna grejer för äventyrssinnet då…men herregud…här kom ju snubben George Lucas och rensade bland borden. Möblerade om hela kartan för sci-fi! De goda mot de onda, samma som alltid. Men nu mot en bakgrund som innehöll så mycket lockande galenskaper att man inte kunde se sig mätt på grannlåten.

Så pass magiskt förtrollad var jag, och kusinen, att vi bara på knappt två veckor såg filmen FEM GÅNGER! Till slut kände de nog igen oss ganska ordentligt i biljettkassan, föräldraskapet trodde väl jag hade tappat det helt. Eller också fattade de min nyfunna passion, för de sade aldrig nåt om att jag gladeligen lade 19 spänn (ja ni hörde RÄTT!) varje gång på en biljett till framtiden!

Jag tror jag lockades mest av att effekterna var otroligt välgjorda.
Och då vet ni ju såklart standarden på dem om man jämför med dagens hittepå. Men där och då..det var som att skåda något alldeles enastående. Nåt man aldrig kanske skulle få se igen. Som att det gällde att passa på. Dramatiken, actionsekvenserna, rymdstriderna…finalen känns fortfarande ganska galet oöverträffad…trots sina ålderdomliga effekter! Skådar man Lucas film idag ser man ju att det bakom allt döljer sig en ganska enkel och endimensionell skapelse. Inte alls nåt sensationellt eller nyskapande berättarmässigt. Istället brände den smarte Lucas av allt på paketeringen och utseendet. Känslan att han serverade något som aldrig setts förut.

man sade bara ”åhhh” på bion

Och det var ju bara början.
Starten på en ny era. En epok. Kopiorna stod strax som spön i backen, ganska mycket sämre än originalet förstås. Lucas själv hade stora planer för sin saga, och ni kan ju såklart er Star Wars-historia. Med rätta en av de mest underbara rymdsagor/sci-fi-rullar som sett universums ljus (och där Rymdimperiet slår…är den ABSOLUT bästa av dem alla!). Att Lucas sedan tyvärr har valt att då och då göra tekniska skönhetsingrepp på sina gamla pärlor har jag lite svårare att förlåta honom för. Liksom att den senare trilogin ens såg dagen ljus. Då såklart med teknikens under som ryggrad visuellt. Tyvärr har jag alltid känt det som att även hjärtat, lekfullheten och det snygga enkla försvann när 80-talet tog slut.

Och då har vi kanske kokat ned det hela till det ganska enkla.Vad Sci-Fi som begrepp har betytt för mig. Modernare tider har bjudit på nya fascinerande upplevelser! Andra berättelser, vissa mer seriösa än andra såklart. Åh, det finns ju såklart galet mycket att orda om när det gäller genren. Jag skulle kunna presentera listor på alla möjliga synvinklar i kategorin. Skulle lätt kunna lista min absoluta favvosar i ämnet. Eller de utomjordiska världar som berört mig mest.

Min spontana reaktion på ämnet SCIENCE FICTION blev dock den här högst personliga betraktelsen på en specifik händelse i mitt filmliv…som påverkat mig för all framtid. Jag älskar verkligen genren. Den fria fantasin, att nya världar, andra galaxer, märkliga planeter…eller för all del framtida jorden-skildringar kan berättas och visualiseras på de mest märkliga vis. Jag kommer ALDRIG att erkänna uttrycket ”jag gillar inte science fiction…det är så overkligt…!”
KLART DET ÄR! Det är ju det som är poängen!! Det kanske mest magiska med ämnet är att det inte behöver hålla sig inom några ramar, har inga gränser eller villkor att ta hänsyn till. Känslan är svindlande.

Liksom att tänka på det där galna minnet för 37 år sedan.

****

Såja, efter denna walk längs MIN memory lane tar ni er nu vidare i bloggosfären och läser vad följande kamrater har att rapportera i ämnet:

Feb 22 2012

Star Wars: Episod III (2005)

1977 var jag 12 år och hängde på biografen säkert runt fem gånger i rad för att se den fantastiska Stjärnornas Krig. En sagolik film, med effekter och händelser så nya och förstummande att man inte trodde sina ögon. Och vilken magnifik skurkgubbe som presenterades för omvärlden! Sedan den dagen har jag alltid älskat Darth Vader, och är väl en av de få (?) som faktiskt beklagar att gubben blev god i elfte timmen.

Självklart följde jag fortsättningarna på denna rymdsaga med stora ögon, men åren gick och intresset svalnade av. Naturligtvis hörde man talas om att den finurlige George Lucas hade haft storstilade planer för sin berättelse, och dessutom tog till det ovanliga greppet att  börja berätta den i mitten. Och när planerna på en ny trilogi, med avstamp i händelser innan Han Solo, Luke och de andra, blev verklighet… kändes det ju plötsligt  jätteviktigt och jättestort igen! Äntligen skulle vi få lite förklaringar! Lika tung blev besvikelsen efter den första ”nya” filmen. Herregud, så..så…pratigt och ointressant. Och sedan en del 2 och naturligtvis en del 3 som för att sluta cirkeln.

Därmed också över till dagens objekt, just del 3, Mörkrets Hämnd som den så snyggt fick heta vid premiären 19 maj 2005. Och det är faktiskt den enda Star Wars-film jag bara sett en enda gång, på bio, så på något sätt kändes det ganska rättvist att ge även den en chans i dvd-spelaren.

En beslut som inte alls visar sig vara fel. Denna ”avslutande” del i den nya trilogin är den som bjuder på mest fart och fläkt. Nästan som om Lucas haft lite bråttom till finalen och bestämt sig för att spara in på det mesta snacket om rymdpolitik och annat tjafs. Och inte mig emot. Våra huvudpersoner flänger mest runt hela tiden, och allting tycks mynna ut i en dragen ljussabel. Tonvikten ligger glasklart på effekter och Lucas regi dräller av plattityder och stereotyper. Nackdelen med just allt detta är annars att det tenderar att bli lite tråkigt efter ett tag, när man ser ett rymdskepp lyfta och susa iväg enligt konstens alla regler för 17 gången är det lätt att tappa lite fokus.

jamen det var väl på tiden!

Trots detta alltså god fart i historien som, efter att ha trampat vatten en ordentlig stund i två föregående delar, nu inte verkar kunna hejda sig innan målsnöret uppenbaras. Precis samma känsla infinner sig också nu som vid besöket på biografen, man liksom sitter bara och väntar på det ögonblick då Anakin (äntligen) ska ta steget över till den Mörka sidan och uppstår som Lord Vader. Filmens sista kvart är de absolut bästa ögonblicken, då inte bara Vader gör sin snygga enté utan också Lucas binder ihop slutet med början på 1977-års del. Detta till den fantastiska filmmusiken och snyggt utförande rent visuellt. Då i de sista skälvande minutrarna återkommer den avlägsna, enormt upplyftande, känslan som drabbade mig som ung filmtok.

Ewan McGregor kommer ifrån denna filmserie med gott betyg, han gör vad han kan med en ganska stel karaktär. Hayden Christensen fick jag direkt ett ont öga till redan i del 2 och det är han som nästan på egen hand med sitt usla skådespelande mer förstör än tillför i de två filmerna, och Natalie Portman..ja hon lider mest hela tiden med samma uttryck i ansiktet.

Star Wars:Episod III sätter (som vanligt) tekniken i finrummet och låter skådisarna mest agera utfyllnad. Lucas utnyttjar cgi-tekniken så det blir löjligt, och i ärlighetens namn är det så att man längtar tillbaka till de ”gamla” episoderna, dock utan sina digitala restaureringar då. Som övergång till den äldre trilogin funkar den dock utmärkt med sitt speediga händelseförlopp och den känns som en bra ”avslutare” av denna moderna omgång.
Min favorit kommer dock alltid att vara Rymdimperiet slår tillbaka!

Jun 29 2011

Rango (2011)

Ensam kameleont med skådisdrömmar ramlar ur en bil, hamnar i ökenlandskapen någonstans i USA, letar efter vatten och hamnar till slut i den lilla hålan Dirt där han ser en möjlighet att börja på ny kula, tar sig namnet Rango och ljuger ihop en historia om sitt förflutna.

Precis så enkel och simpel är denna nya dataanimerade historia från George Lucas eget bolag ILM. Enkel men ändå färgstark. Placera dessutom Johnny Depp i rösthuvudrollen och be honom spela den precis som han gjort sin Jack Sparrow, så är vi ju nästan hemma där. Depp leker fram Rango´s alla repliker på ett synnerligen underhållande sätt och drar av bara farten med sig den övriga röstbesättningen där man hör bla Isla Fisher, Alfred Molina, Bill Nighy och alltid njutbare Ned Beatty.

Storyn då? Tja, en liten blinkning åt western-temat med en sömnig stad som suktar efter vatten. Någon ser till att vattentillförseln stryps på vägen och de stackars invånarna (som består av allehanda märkliga djur) sätter all sin tilltro till den nyanlände främlingen som vips får en blänkande sheriffstjärna på bröstet. Rango njuter förstås av att stå i rampljuset, skådis-wannabe som han är, men får snart erfara att det har sina risker att dra för mycket lögner och sticka ut hakan lite för långt. Speciellt som hotet från den läskige ormen ”Rattlesnake-Jake” (Nighy) tycks lura bakom varje hörn.

Klassisk story som hämtar inspiration från både gamla spaghettiwesterns och amerikanska tungviktare som High Noon och Rio Bravo. Till och med en fartfylld homage till The Road Warrior trycks in i den mustiga historien. Tekniken är som vanligt på topp vad gäller animationen, miljöerna är färgstarka, musiken traditionsenlig och allt är naturligtvis kliniskt felfritt framställt under ledning av (lite otippat kanske) Gore Verbinski.

Rango lutar sig mot en förvisso ganska simpel historia men vinner på det sköna röstgalleriet där Depp står för grannlåten och ser till att det blir rejält underhållande ända in i mål. Yngre tittare gillar säkerligen de lustiga varelserna och slapstickhumorn som hela tiden finns, och vi aningens  äldre kan flina gott åt de sköna passningarna till andra filmer. Lyckligt slut förstås men vägen dit är sommarskönt underhållande.

“Reptiles gotta stick together, brother.”
“I’m an amphibian.”
“Ain’t no shame in that.”

 

Mar 9 2011

Festen är över (1979)

Nej men det här var väl för tråkigt. Uppföljare som irrar ned i diket tillhör ju inte direkt ovanligheterna i Hollywoods digra historia. Här dessvärre ytterligare ett exempel på detta.

Framgångarna med George Lucas´ Sista natten med gänget födde naturligtvis tankar på en fortsättning. Skulle det inte vara lite kul att veta hur det gick för våra vänner från första filmen? Borde man inte försöka sig på att beskriva hur de tacklade resten av det nu oroliga 60-talet?

Enligt uppgift tände inte Lucas omedelbart på idén, men lovade att vara med och producera om någon kunde få ihop ett vettigt manus. Denne någon blev en viss Bill L. Norton som dessutom också fick uppdraget att regissera filmen. I efterhand har Lucas ångrat att han sade ja till det här projektet, av många skäl. Ett var att Richard Dreyfuss tokvägrade att upprepa sin roll, vilket tvingade Lucas att uppfinna en ny figur med kort varsel (karaktären Curts yngre bror…hrm..), ett annat skäl var att Sista natten…hade träffat rätt på precis rätt känslosträngar i rätt tidpunkt och Lucas var ganska övertygad om att det nu var oerhört svårt att uppbringa samma sköna mix av musik, humor, en bra historia och färgstarka bilder. Den nye regissören ville visa upp ett hårdare 60-tal och vrida historien rätt mycket mörkare än vad originalet var. Lucas gav till sist med sig efter ett par kompromisser.

Och mörkare är precis vad det är i filmen. John lever fortfarande för bilar och fart, sliter på den lokala dragracingbanan som glad amatör i jakt på ett kontrakt med ett märkesstall. Steve och Laurie är gifta och lever förortslivet inte så glada dagar där han säljer försäkringar och hon vill börja jobba till Steves stora förtret. Terry har hamnat i Vietnamkriget som rasar för fullt, där han gör allt för att hitta på ett sätt att ta sig hem. Hans kärleksintresse Debbie har hamnat i San Fransisco där alla möjliga vindar blåser och hon har svårt att hitta rätt i tillvaron. Det är studentrevolter, droger, politik och en ny tidsera som bankar på dörren.

Ett antal sidohistorier med andra ord, där det hela försvåras väsentligt av att regissör Norton envisas med att berätta historierna ur olika tidsperspektiv, år mellan varje segment faktiskt…det börjar 1964 och slutar på nyårsafton 1967. Eftersom eftertexterna i förra filmen redan avslöjade vad som hände med karaktärerna blir de här historierna dock föga överraskande eller nydanande.

Att dessutom Norton envisas med att hoppa mellan bildformaten, allt för att symbolisera de olika åren, stilen och tidsaspekterna, krånglar till det onödigt mycket. Till slut sitter jag mest och irriterar mig på de tekniska hittepå-lösningarna och kommer längre från fokuset på historierna.

Ron H med stilren porr-musche!

Ron Howard, Paul LeMat, Cindy Williams, Candy Clark och Charles-Martin Smith ställer troget upp för Lucas och laget, men jag tycker det märks på dem att det handlar om ett rent beställningsjobb och en historia som känns svår att ta till sig. Det man möjligen kan le lite åt är John´s lilla kärleksflirt vid racerbanan med den isländska (!) utbytesstudenten Eva, en historia som för ett par ögonblick lyckas fånga lite av den frejdiga känsla som fanns i originalet.

Gott om musik dock, naturligtvis, och nu märks även inslag av 60-talets mer tyngre rock och provocerande toner…även om Wolfman Jacks röst får vara med även här på ett hörn! Den observante lägger också märke till en ung Scott Glenn som hårfager musikant med rätta looken. Håll också utkik efter Harrison Ford i en uncredited cameo som ”officer Falfa”…just samme Falfa från första filmen…

Festen är över är verkligen en talande titel och när eftertexterna börjar rulla känns det som en nödtorftig och illa behandlad film äntligen har fått gå i mål. Saknad av inte alltför många med ett svagt och föga engagerande manus. Tomgång är väl möjligen rätta ordet här.

Mar 8 2011

Sista natten med gänget (1973)

George Lucas genombrottsfilm som regissör (inte den första för det var ju den udda THX 1138) och samtidigt en skön blinkning åt en svunnen tid.

Det här var en av de första filmer jag såg på bio när det begav sig. Kommer ihåg att jag blev vansinnigt förtjust i bilarna, i stilen, ja till och med i musiken trots att den kanske mer hör till generationen före mig. Lucas berättar så där lagom trivsamt och enkelt historien om vännerna Curt och Steve som enligt planerna nu ska fortsätta sina studier efter examen från high school.

Det är sommaren 1962 och det är sista natten med polarna i den lilla staden. Där finns också John, den tuffe men godhjärtade cruisern som gillar sin hotrod-bil mest av allt, Terry den nördige som varken har bil eller tjej, Laurie som är tillsammans med Steve och har ångest för dennes avfärd till universitet. Innan natten är över kommer var och en av de olika karaktärerna råka ut för olika händelser som kommer att påverka deras fortsatta liv.

Lucas målar på med en otroligt färgrik pensel för att hylla den tidsålder han själv varit ung i. Musiken är hela tiden ett centralt inslag i historien, och i stort sett varenda bildruta ackompanjeras av någon av de stora hitsen som gällde för just den epoken. Den legendariske Wolfman Jack finns också med i ljudspåret (och i en mindre roll) med sin karaktäristiska röst och personlighet. Dramaturgin är enkel och scenografin av bästa märke vad gäller detaljerna, bilarna, företeelserna.

Rent skådespelarmässigt är filmen en guldgruva i och med att flera stora skådisnamn här fick sina genombrott. Richard Dreyfuss gör den funderande Curt som inte kan bestämma sig för om det är en bra idé att lämna staden för vidare studier. En viss Ron Howard är Steve som har samma problem, men från början är fast besluten att resa trots attdet innebär att han måste lämna sin Laurie. Charles Martin Smith gör en oförglömlig roll som den nördige Terry, losern i gänget som inte ens lyckas köpa ut sprit från den lokala spritbutiken. Paul LeMat är tuffe John som lever för sin bil och att cruisa längs the strip när mökret faller. Och så sist men inte minst Harrison Ford i sin första större roll, det här skulle ju visa sig vara början på ett ytterst fruktsamt arbete mellan Lucas och Ford. Övriga som flimrar förbi är bla Candy Clark, Bo Hopkins, Cindy Williams och Joe Spano (som senare skulle bli stor stjärna i Hill Street Blues).

Sista natten med gänget är en skön mix av musik, bilar och en sorts oskyldighet som verkade genomsyra brytningen mellan 50- och 60-talet i USA. De stora oroligheterna var ännu så länge ganska långt borta och det enda man behövde bry sig om var hur nattens äventyr vid det lokala hamburgerhaket skulle avlöpa. Allt detta i harmoni med lättare humor och de sedvanliga momenten i film där tid för eftertanke får sitt utrymme gör detta till en rätt behaglig filmstund som utan problem slinker ned en kväll.

Jan 21 2011

Indiana Jones och kristalldödskallens rike (2008)

I avdelningen återtittningar kändes det som att det nu var dags att kolla in Indys senaste äventyr i vad som måste vara en av filmhistoriens mest berömda franschiser ( ihop med Star Wars-sagan). Det är ju minst sagt ingen överdrift att påstå att filmvärlden, som höll andan av förväntan inför premiären, var rätt kallsinnig i sina omdömen efteråt. Och visst, även jag kände något som närmast torde kunna kallas för avslagenhet och ett antiklimax. Varför kan man undra? Hade det verkligen förflutit alltför många år sedan Indys senaste eskapader? Eller handlade det helt enkelt om ett alldeles för svagt manus? Borde man ha ansträngt sig mer? Eller helt enkelt låtit bli att fingra i syltburken än en gång?

Ett par år senare känns storyn fortfarande som den svagaste i samlingen. Även om filmen tagit sig ordentligt från det första intrycket så är det en blekare kopia av de hurtfriska vändningarna i de tidigare manusen. Men troligtvis är det så enkelt att tiden sprungit ifrån Indiana Jones och hans filmvärld. Filmutvecklingen har gått stadigt framåt, liksom cgi-effekterna. Jones-filmerna stod ju för ett koncept, att blanda myter och historia med ren stuntaction och lätt komik. Indy-eran hade sin peak i det gamla hederliga 80-talet då historierna var rätt ensamma i sin genre. Nu drunknar Jones i utbudet av allehanda andra specialeffekts-historier, och vi lyfter knappast på ögonbrynet för de mest hisnande filmtricks som visas upp. Som filmkonsumenter har vi månne blivit mer krävande och blasé.

Trots detta ska man nu trots allt kanske inte döma ut detta sista (?) äventyr helt. Ser man bortom filmens stora problem med att vara lika vass som de andra vad gäller tempot och kanske manuset, så ser jag ändå en film som låtit Indy åldras även i manuset. Det är nytt årtionde, Jones har hunnit vara med om en del och blivit kärvare samtidigt som världen ser annorlunda ut. Bort med nazister och in med ryssar, det är ju trots allt det kalla krigets dagar som står för dörren. I en bakomfilm säger också George Lucas att han ville närma sig femtiotalets filmanda, med den amerikanska skräcken för kommunism, ofta i skepnad av aliens. Därav möjligen då det kanske inte helt lyckade beslutet att blanda in utomjordingar i en Indiana Jones-sfär. För visst är det så, att är det något som suger i den här filmen så är det slutet som känns direkt apdåligt. Eller är vi så bortskämda med att Indiana Jones självklart måste jaga efter historiska och religiösa reliker av lite mer…handfast virke? Fan vet.

Steven Spielberg gör dock sitt bästa för att bjuda på en stunds actionupplevelser, och lyckas väl ändock ganska bra kan jag tycka. Harrison Ford har blivit en ålderman och visst märks det också i filmen. Tur dock att han har Shia LaBeouf som kan fungera som hans  raska sidekick, och gör det rätt bra dessutom. Dock kunde vi besparats Karen Allen som den återvändande Marion. Fords och Allens fungerande kärleksgnabb från originalfilmen fungerar inte alls här och blir istället lätt irriterande. Inte heller pålitliga Cate Blanchett når upp till vanligt klass utan känns lite hållen i tyglarna av det haltande manuset.

Indiana Jones och kristalldödskallens rike är ändock en Indy-film och i brist på omedelbart tilltalande manus får man förlita sig på att fillmamakarna gör sitt bästa för att återskapa känslan från de tidigare filmerna. De lyckas inte fullt ut vill jag påstå, men tillräckligt mycket för att jag vid den här omtitten ska erkänna att jag blev mer underhållen än vid premiären. Möjligen har det också att göra med att man får se filmen som ett slags återförenande av det gamla gänget där manuset kanske ska vara mindre viktigt än vad som förmedlas i detalj.
Som Indy-film den sämsta av de fyra, och känns som ett beställningsjobb för en publik som kanske redan lämnat figuren bakom sig. Som äventyrsfilm med beprövade effekter är den stabil och tar jag den på rätt sätt blir jag underhållen och har inte på något sätt tråkigt denna andra titt. Men kanske ska Indiana Jones ändå få gå i pension för gott nu..?