Etikettarkiv: J J Abrams

Feb 26 2018

The Cloverfield Paradox (2018)

En rulle som tagit lite olika turer fram till hit. Från början en originalstory som hade arbetsnamnet God Particle. Tills icke helt obekante J.J. Abrams fick span på storyn. Och snabbt som en atompartikel beslutade sig för att införliva den i Cloverfield-franschisen, via lite lagom justeringar i manus. Vilket naturligtvis i sig har bemötts med olika reaktioner. Vissa utdelar spott och spä och hade hellre velat se originalstoryn, så som den en gång var uttänkt, komma till liv. Andra tycker att det väl funkar helt okej. Och där är jag. Dessutom valde Paramount att släppa rättigheterna till Netflix, som lika snabbt skjutsade ut den i streamingflödet. En signal om att man inte trodde på rullen som biofilm? Kanske.

I en nära framtid är det illa ställt på jorden. Resurserna räcker helt enkelt inte till. Det har gått så långt att nationer hamnar i luven på varandra om både ditt och datt. Främst om energiförsörjningen. Nya krigshot vilar ständigt över planeten. Därför finns också rymdstationen Cloverfield i en bana runt jorden, befolkad av ett gäng forskare, ingenjörer och fixare som har till uppgift att försöka få igång en enorm partikelaccelerator ombord som kan ombesörja energi till jordens alla behövande. Ingen högoddsare att påstå att maskinen krånglar. Besättningen sliter sitt hår och påfrestningar anas i umgänget rent socialt. När maskinjäkeln till slut behagar hoppa igång..ja det är då det skiter sig på allvar. För VAR är plötsligt den blå jordbollen som hela tiden funnits utanför rymdstationens fönster??

Helt klart är att det går att se var filmen har sin originalstory och var man klistrat in nya grejer för att få den intryckt i Cloverfield-universumet. Det går liksom inte att missa de skarvarna. Vilket nu absolut inte behöver betyda att filmen inte gör vad den ska. På minussidan finns förstås att rullen inte riktigt verkar veta vad den vill vara. En vetenskaps-sci-fi? En spänningsthriller? Eller kanske till och med en sorts svart komedi?? Man får liksom allt serverat under 100 minuter. Ändå kan jag inte påstå att det blir rackigt. Casten gör vad de kan. Vissa scener funkar såklart bättre än andra. Sett ur Cloverfield-perspektivet blir det en småputtrig utveckling, själv tycker jag att den kanske fungerar som en sorts (med lite vilja) bro till den första Cloverfield från 2008. Inte helt galet. Men det är ju jag det. Rymdspänningen har man sett förut, lagom mycket springande i korridorer. Offer måste göras och knappar måste tryckas på..placerade på de mest konstiga ställen. Men återigen, går man in detta med rätt humör är det inte kattskit. Abrams nöjer sig med att producera och överlåter regiandet till en Julius Onah. I rollistan hittas inga superstars, mer habila ”svensson-skådisar” som Daniel Brühl, David Oyelowo, Chris O´Dowd och norsk-Aksel Hennie. Och javisst, det funkar det också.

Lagom gåtfull och lagom lättviktig action i rymden. Att (mikro)sambandet med de andra Cloverfields är ansträngt skohornade in i mallen kan jag ta. Ingen himlastormande upplevelse, mer en stunds underhållning som gör jobbet. För den som har rätta humöret påkopplat.

Dec 15 2017

Star Wars: Episode VIII – The Last Jedi (2017)

Dags igen! December/Lucia i gamla Svedala är numera synonymt med återbesök i den där avlägsna galaxen. Vem har tid med lucior, tärnor och stalledrängar då??
Två år sen förra besöket, nystarten. Rullen som fick oss (iaf mig) att bli sådär 12 år igen och förtrollas av magin från förr. Nu är det hårda tider i rymden, det nya ”Imperiet” (smutt nog kallat First Order) bedriver jakt på de tappra rebellerna, som nu leds av Leia. Samtidigt som Rey hänger hos buttre Luke (slutet på förra rullen..remember?) och försöker få koll på både sin egen bakgrund och den gamle jedikrigarens framtida inställning till det som sker. Jaha ja, det mesta är som vanligt med andra ord?

Lite så är det ju. Dagens regiman, Rian Johnson (Looper) satsar på en sorts roadmovie i galaxen, och lutar sig för ändamålet mot sagans kanske allra bästa rulle ever; The Empire Strikes Back från 1980. Om JJ Abrams flirtade med originalet från -77 i förra rullen…går Johnson här för att göra den nya trilogins ”obligatoriska” mörka rulle i serien. Hårda nypor mot hjältarna, offer måste göras, svårigheter måste staplas, missräkningar och tvivel som sås. Och för att göra detta trycker Johnson in…humorn (!)..som stark ingrediens. Låter ju rätt knäppt. Men hos mig, i mina förlåtande ögon, funkar det faktiskt. Plus all den där apsnygga rymdaction som är så bländande att glo på. Johnsons rulle fortsätter dessutom i samma stil som förra rullen, att lägga sig vinn om att hela tiden återskapa den känsla för detaljer i scenografin som inte för ett ögonblick låter mig glömma feelingen med originaltrilogin. Det är naturligtvis ett bländande spektakel som rullas upp.

Men visst finns det en och annan brist också. Filmen är på tok för lång! Hade lätt kunnat kapas från sin nuvarande 2.32! En helt onödig utflykt till en ”casino-planet” hade kunnat slopas, tillför ingenting till handlingen…förutom ett par programmerare som fick visa vad de kunde skapa i ”djurväg”. Gäsp. Längden är kanske filmens största problem. Det finns ett parti i mitten som verkligen står och stampar..innan det tar sig igen och bjuder på en upplösning som mest känns som …tre slut! Typ! Just när man tror att nu är väl ändå finalen nådd..så nähärå! Ett varv till! Eller två. Eller tre! En av slutfighterna hålls på en planet med rött (!) salt. Kan vara bland det visuellt snyggaste man skådat i SW-universumet!

Skådisarna gör det bra såklart. Nu börjar vi ju även ta till oss de nya i sagan. Lite vemodigt att se Carrie Fischer, man vill så gärna att hon ska få fortsätta vara Leia en stund till. Chewie knöas in lite här och där. Självklart saknar han ju sin Han Solo, och kanske därigenom också den naturliga närvaron i handlingen. Men nån måste ju ratta the Falcon för tusan! Mark Hamill gör den storslagna comeback han är värd! Äntligen! Nästan på gränsen till teatraliskt överspel. men kom igen..har Star Wars någonsin hållit igen på överdrifterna?? Hamill ÄR sin gamle Luke. och blir såklart en viktig player i rymdoperan. Bäst, bland den nya tidens kämpar, är Adam Drivers Kylo Ren. Snacka om mörker i grabbens sinne..MEN..också en släng av tvivel! Hoppsan! Men vad normalt duktiga och sevärda Laura Dern har i filmen att göra är en gåta. Stå och glo som en giraff på rebellernas kommandobrygga. Tillför heller inget till filmen. Gäsp 2.

Trots sina små flaws levererar förstås Rian Johnson precis det jag vill ha. Det är stort, det är bombastiskt, det är mäktigt och mustigt. Och mörkt. Den nya trilogins mellanfilm kikar fräckt på sin ”storebror” från förr och imiterar så gott den kan. Med gott resultat!

Nu vill man ha den fräsiga upplösningen!

 

I SoF-podden #119 mastodontsnackar vi filmen med vår specielle Star Wars-gäst! Med inbyggd spoilervarning såklart! Lyssna gärna!

Jul 29 2016

Star Trek Beyond (2016)

Star Trek Beyond poster variantDags för sommarpopcorn igen.
Klassiskt gäng. Vi som hängt med dem ett tag känner ju igen oss direkt. Lite av grejen med typ tredje filmer i en serie…det behövs inga karaktärsintron längre. Bara att dyka rakt in i ”vardagen”.

Men, kan man göra det om man inte sett de två tidigare rullarna i denna rebootade franchise? Eller om man inte sett en endaste av de gamla rullarna? Eller ens tv-serien?
Såklart att vissa frågetecken hopar sig för den absolute färskingen i Star Trek-världen, det känns ju ganska ofrånkomligt. Dagens äventyr är i sig en stand-alone-film, sett till action och händelser. Men visst tjänar man mer på att vara bekant med karaktärerna.
Å andra sidan har jag svårt att se att nån som inte har någon relation till kapten Kirk och hans muntra gäng skulle begå sin ”jungfrufärd” med just denna film.

Detta är alltså film nummer tre sedan Chris Pine tog över den gula kaptenströjan ombord USS Enterprise, och vilken Enterprise det är i ordningen har jag tappat räkningen på eftersom skeppet tycks manglas sönder och samman i varenda film…hur det går här? Take a guess.. (och det är ingen spoiler du känslige).
Nåväl, nu är det välbekanta rymdskeppet på okänd mark. Eller i okänd rymd ska man väl skriva. Bortom Federationens yttersta gräns måste ett räddningsuppdrag utföras. Och då går det ju som det brukar i dyra Hollywoodproduktioner. Åt skogen. Big time.

Filmseriens nye regissör Justin Lin (JJ Abrams är kvar som producent) har enligt egen utsago på the internetz hävdat att han velat göra ett mer actiondrivet äventyr, helst utan några döda punkter. Han har ju viss erfarenhet av det måste ju tillstås. Full fart i actionbränsletankarna mest hela tiden med andra ord. Effekterna är (som de alltid är numera) hisnande snygga och maffiga. Det är liksom raka rör och fullt blås utan att stanna upp och fundera på vare sig logik eller sannolikhet. Återigen väljer jag att citera min biokompanjon och brorsa; ”ett piggt sommaräventyr med snygg yta där man kan trivas för stunden”. Kanske möjligen förutsatt att man gillar sci-fi-spektakel då förstås.

star-trek

oväntat besök i kaptensstolen

För en gammal Star Trek-älskare som en annan är det förstås extra kul att se att man här lagt sig ännu mer vinn om detaljer som lagom nostalgiskt spelar på de gamla filmerna och dess originalskådisar. Simon Peggs skotske Mr Scott, Karl Urbans surmulne ”Doc” McCoy, Zoe Saldanas tuffa Uhura och Zachary Quintos till-förbannelse-analyserande Mr Spock. Chris Pine funkar som vanligt trivsamt bra som den alltid rebelliske Kirk…ständigt med ett oväntat ess i tröjärmen. Extra plus idag till den som upptäcker sköningen Idris Elba i det kaosartade äventyret som rullas upp.

Jaja, det ÄR rymdsåpopera på högljudd nivå. Inget att analysera över en kopp kaffe. Det liksom bara smäller och dundrar ett tag, och sen kan man gå vidare. Kanske känns det till och med som ett extra långt avsnitt av den gamla tv-serien. I positiv bemärkelse.
Filmen lever såklart mest på sina stinna effekter, men har också ett persongalleri som är lätt att tycka om och engagera sig i. Hur mycket plattityder de än vräker omkring sig.
Men återigen, gillar du inte rymdspektakel så….

Återigen en trevlig liten sommarkaramell att avnjuta.
Bra filmsommar detta hittills.

Maj 23 2016

10 Cloverfield Lane (2016)

10-cloverfield-lane-movie-posterVårens ”lillsnackis” på bio?
En rulle vars underhållningsvärde ökar om man håller sig undan spolier och annat snickesnack om filmen.

För så är det ju.
Ibland dyker det upp filmer som faktiskt mår bäst av att man nästan inte vet ett endaste dugg. Som den här. Men lite info kan man allt lämna om den. Ändå. Utan att den tappar i värde. Förvänta dig inga stordåd framför kameran dock. Mer en krypande obehagskänsla av att nåt är fel, jäkligt fel.
Men vad?

Michelle (Mary Elizabeth Winstead) vaknar upp i ett rum. Var är hon? Varför är hon där?
Många frågor. Ganska snålt med svar. Både för henne och oss som tittar. När så hennes ”värd” dyker upp i form av den märklige, lågmälde och lätt creepy Howard (John Goodman) mumlar han om att området, landet, världen (?) är utsatt för en kemisk attack och att det skyddsrum de befinner sig i (homemade by Howard) är det enda säkra stället.
Men varför beter sig Howard så misstänksamt ibland? Varför finns det regler som måste följas? Och vem är den märklige Emmet (John Gallagher Jr.) som också tycks ha tagit skydd i underjorden?

10-cloverfield-lane-2016-john-gallagher-jr-mary-elizabeth-winstead-john-goodman-1200x641

Goodman tänker ta i med hårdhandskarna?

Rasande snyggt kammarspel detta, iscensatt av regissören Dan Trachtenberg. Bakom produktionen svävar J J Abrams ande. Goodman får dagens skådispris för sin insats som Howard. Kuf! Michelle i Winstead´s version går från hjälplöst strandat ”offer” till besatt nyfiken på att få reda om sanningen bakom allt. För det finns såklart en sådan. Inbakad där i den olustiga stämningen, det isolerade utrymmet, bland de tusen frågorna som både Michelle och jag brottas med.
Trägen vinner till slut,men frågan är om alla svar är av godo…?

Snitsig dramaaction i bästa stil.
Här finns varken tid eller utrymme till att sitta och ha tråkigt. Det är på tok för spännande, ovisst och framför allt engagerande för att ens tappa fokus för en sekund.
Sevärt! Minst sagt!

Dec 28 2015

Star Wars: The Force Awakens (2015)

star-wars-force-awakens-official-posterVissa filmer väntar man ändå lite MER på.
Snackisen om att en ny del i den gamla rymdsagan var på gång…hur länge har man inte levt med den!? Liksom förhoppningar…och farhågor, vis och märkt av förra trilogin där George Lucas förvandlade det hela till ett kliniskt, trist och segdraget äventyr vars enda positiva var att man i slutänden fick se badassens badass äntligen ikläda sig den sköna svarta blänkande munderingen.

Nu är det nya tider, typ 30 år efter slutet i Jedins Återkomst.
Men att lugnet och freden skulle härska i galaxen är såklart bara en dröm, en ny rälig fiende, The First Order, vill lägga alla världar under sig och tja..regera som i gamla Imperiets dagar. Men se, räddning för the good guys finns. Kanske i form av den unga tjejen Rey (en fantastisk Daisy Ridley), skrotsamlare från planeten Jakuu, som likt en ung Luke Skywalker är ämnat för något annat. Vi har en avhoppad stormtrooper i Finn (John Boyega) som inser att han spelat för fel lag. Lägg nu till detta en insats från gamla hjältar som återkommer…och du får en mix av sprillans ny underhållning och en skamlös men nostalgisk skön…”nyinspelning” av del IV!

Esset J.J. Abrams fattar naturligtvis vad massorna vill ha, krånglar inte till det, håller storyn igång som i gamla dar (läs; originaltrilogin). Framför allt gillar jag att man går tillbaka till det lite ”skitigare” utseendet på rullen. Borta är den blänkande, torra, fantasilösa miljön som Lucas virade in sin senaste trilogi i. Tacksamt också att Lucas nu helt (?) lämnat över kontrollen av Star Wars-universumet till Disney. Vi får ett bolag som man kan tycka vad man vill om…men de har sinne för smarta affärer…och att ”ta tillbaka” sagan till just originalfilmerna kan vara årets bästa deal. Samt att sätta just Abrams bakom spakarna.

Annat att glädjas över är att kombon med de nya skådisarna funkar kanoners ihop med de ärrade veteranerna. Extra stor nostalgikänsla blir det förstås när både Leia (oj så gammal Carrie Fischer plötsligt såg ut) och Han Solo (en lika gammal Harrison Ford) dyker upp och fungerar PERFEKT som brobyggare inför kommande delar, liksom Mark Hamill…vilken dock håller på sig minsann. Har man suktat efter de andra sköningarna, som våra Helan-och Halvan-robotvänner och en viss Chewie, blir man inte besviken där heller! Fast de ser ju alltid lika unga ut!
Adam Driver dyker otippat (?) upp som den här filmens badass..och jösses vad bra han var på det då! Från Girls…..till yttre rymden…bara sådär! Han får fram en perfekt (och trovärdig) mix av plågat sinne ihop med den mörka sidans lockande frestelser. Tänk om en viss Hayden C kunde titta och lära sig hur HAN skulle ha gjort istället för att förstöra de filmer han medverkade i.

untitled

…fast det här ser ju icke bra ut!!

Del 7 i sagan är rullen som verkligen höll för hypen, ett tag var jag faktiskt inne på högsta betyg…men efter lite sansat kontemplerande nöjer jag mig med det näst högsta. Vill man vara liite gnällig går det ju att påpeka att det egentligen ÄR en skamlös nyinspelning av originalet från 1977, och inte bjuder på några nya aha-upplevelser.
Det känns mer som att återse det gamla gänget igen, den gamla miljön, de gamla skämten och effekterna. Med en liten mix av nytt fräscht blod.
Mycket trivsamt och bra.

Det enda som känns lite synd är att Abrams inte kommer att regissera nästa del. Men nu ska vi inte gnälla i förtid.
Leve Star Wars! En saga vital värre….fortfarande!

 

Aug 12 2015

Sommarklubben: Mission: Impossible III (2006)

MI3posterSom av en händelse beslöt sig även superagenten Ethan Hunt för att titta in i årets Sommarklubb en sväng också!
Najs!

Även om M:I Rouge Nation firade stora triumfer sommaren 2015…ska vi inte för ett ögonblick glömma bort denna tredje del i franchisen. Då del 2 var mer eller mindre uppenbart svag och bara ett staplande av ett gäng actionscener utan vettigt manus, togs det säkra kortet fram här i form av regissören J.J. Abrams som visste hur man bygger spänning i kombo med maxad action OCH ett flow i storyn!

Är detta den mest personliga rullen om Tom Cruise och hans agent Hunt!? Kanske va. Speciellt när frugan Julie (Michelle Monaghan) dras in i det luriga spelet runt badasset och skurken Davian (Philip Seymour Hoffman). Och kom igen; har serien haft en mer ondskefull skurktyp!? Tillåt mig tvivla. PSH är iskall och nedtonad på ett otäckt och illavarslande sätt. När han väl tappar det då och då blir han fan rent jävla skrämmande! Hu!

Den som törstar efter maxad action behöver icke gnälla.
Det är snygga scener, fräsiga hopp mellan kontineter (som vanligt)…och att bryta sig in i Vatikanen….det är ju bara för skönt. Bäst är annars en jäkligt vass shootout på en bro samt den stressframkallande början på rullen. De första minutrarna är galna och man undrar vad i helvete som pågår!!

Är denna tredje del lite bortglömd nu när Ghost Protocol och Rouge Nation satte ribban ännu högre? Det kan vara så.
Därför slår idag Sommarklubben ett litet extra slag på trumman för en av de mer tätare och rejält mustiga delarna i M:I-serien. Kanske inte lika halsbrytande som just de efterföljande rullarna…men lika intensiv och adrenalinframkallande.

Sekunderna jagas i sommarnatten.

Sep 12 2013

Star Trek Into Darkness (2013)

Ut mot stjärnorna igen.
Den första filmen satte lite de nya spelreglerna, bootade om historien med lagom modernt snitt. Grundade karaktärernas personligheter. Kanske det då gick ut lite över DEN filmens story, som stundtals kändes luddig och inte helt klockren att ta till sig. Fast ändå var det bra.

Här förväntas vi redan vara kompisar med Enterprise och dess besättning fullt ut, och därför kanske J.J. Abrams startar dagens äventyr i rena James Bond/Indiana Jones-stilen. Lite pang på bara. För att strax låta CGI-effekterna vråla igång sina turbomotorer på högsta nivå….och stanna där.

Lika flashigt snygg som föregångaren. Läckert snygga detaljer och skylines över det framtida jorden. Samma riviga gäng i rollistan, plus ett par nya ansikten…varav beslutet att hyra in Benedict Cumberbatch som badass måste vara ett av de bästa producenterna någonsin tagit.  Karln äger naturligtvis varje scen han är med i, och tycks spela skjortan av våra hjältar lite bara sådär.
Som vanligt käbblas det annars mellan Kirk och Spock, högt och lågt om regler, företeelser och moraliska dilemman. Vad som sedan verkligen gäller när det osar hett om öronen behöver man dock aldrig tveka över.

Kanske är det också det som är rullens lilla, men noterbara, aber.
Att det aldrig bjuds på några som helst överraskningar. Konceptet är stämplat i sten typ, och det är bara för Abrams att ösa på enligt den beprövade principen. Vilket naturligtvis inte alls behöver vara så hemskt i alla lägen såklart. Uppvisningen i hisnande specialeffekter kan knappast kallas tråkig..men gör inte heller att man sitter och känner spänningens vassa klor gripa tag i en. Därtill är Trek-sagan, gammal som ny, alltför förutsägbar.
Man konstaterar mer en stabil och hög lägstanivå.

Manuset i dagens utflykt känns dock betydligt vassare än förra gången.
Till en början iaf. En ”rakare” skurk, ett till synes enklare ”uppdrag” och lite mer oklara fiender. Sen blir det mest effektcirkus för hela slanten, och det känns som manusnissarna hellre lagt krutet på att snickra ihop snygga actionsekvenser i rymden, och i rymdskepp (och…på jorden!), än att lägga ut intrigen i några djupare eller snåriga vindlingar. När det mesta står klart, tja då står verkligen det mesta klart..och då är det bara att brassa av fyrverkerierna in mot den obligatoriskt överdramatiska finalen.

sterilt och kalt. classy sci-fi.

Viss kudos till Abrams ändå för att han inte får för sig att välja den svåra vägen till att casha in framgången. Han håller det enkelt. Men snyggt och bombastiskt. Jag gillade Chris Pine som kapten Kirk redan första gången, och har ingen anledning att ändra mig nu heller. Hans övriga besättning, Quinto, Zaldana, Urban, får också gärna fortsätta i framtiden.
Och mer Simon Pegg. Jag gillar verkligen den snubben.

Star Trek Into Darkness är såklart ett hantverk av hög klass.
Möjligen har man sejfat så mycket det bara går och håller sig på den väl upptrampade stigen. Tråkigt har jag dock inte när jag ser filmen, och för en sci-fi-nörd som en annan kan det ju naturligtvis aldrig bli för mycket rymd eller warpmotorer eller gravitationsproblem.
Underhållande…men knappast utmanande… uppföljare.

full starfull starfull star

Aug 24 2011

Super 8 (2011)

I drygt en timme njuter jag bara av att vara tillbaks i filmvärlden runt 70- och 80-talet, vilken tycktes domineras av Steven Spielberg och dennes historier.

Jag känner nostalgiska vibbar och ekon från snyggingar som Närkontakt av tredje graden, E.T. och lite Goonies för att nämna några. Klart är att herr producenten här, just Spielberg såklart, verkar ha instruerat sin ”påläggskalv” (den numera icke helt okände) J.J. Abrams att förvissa sig om inräknandet av diverse detaljer och berättarmässiga grepp enligt patenterad formel.

Följaktligen är det alltså småstad, unga karaktärer, kärlek och svartsjuka blandad med saknaden av faders/modersfigur och lite ljusskygg myndighetskonspiration som gäller. Abrams egna manus verkar ha lagts som en karbonkopia över mäster Spielbergs samlade verk, och det allra göttaste har sugits ut och mixats ihop till en historia som lika gärna kunde härstamma från just den tidsålder som avhandlas.

Unge Joe sörjer förolyckad mamma och att han inte har någon vidare kontakt med pappa polisen. Sommarlovet 1979 står för dörren och det roligaste man kan göra då är att spela in zombiefilm med kompisarna medelst en super 8-kamera. Under just en sådan session nattetid lyckas gänget av en slump bli vittne till en rejäl tågkrasch och en urspårad last som visar sig vara både organisk och mystisk och dessutom snart på rymmen i området.

Historien snurrar på enligt tidstypisk formel och känns både fräsch och fantasifull. De unga huvudrollsinnehavarna är så där lagom lillgamla som ungar ska vara i historier av den här sorten, på ett positivt sätt, med extra plus för Elle Fanning som allas kärleksintresse Alice och Joel Courtney som osäkre Joe , vilka båda har en härlig närvaro i scenerna.

Som sagt, i en timme bländas jag av myspysligheter, småstadsdrama och barns känslor i samband med saknad och osäkerhet. Mysteriet i filmen eskalerar i samband med att militären lägger sig i, och de obligatoriska filurerna som vill mörklägga det mesta, kliver in i handlingen. Spielberg-känslan är total, och för en nostalginörd som undertecknad är detta bara godsaker att fylla sinnet med.

Men så precis när man sitter och tänker att det här kan vara en av årets bästa rullar och att Abrams kan vara mannen som ska ta över Spielbergs keps, så händer något. I samma ögonblick mysteriet avslöjas och pusselbitarna börjar läggas på rätt plats övergår filmen i någon slags ordinär action-stress-kamp-mot-klockan-upplevelse. Det unga gänget hamnar plötsligt i bakgrunden och fokuset hamnar istället på, så klart sevärda men lite blaséaktiga, effekter där det handlar om att smälla och explodera högst. Slutet är anmärkningsvärt dåligt i kontrast till den lovande inledningen.

Super 8 känns tudelad som film. Mycket bra i sin första del när det handlar om Joel och hans vänner, när mysteriet är i sin linda och Abrams kan dra fördel av Spielbergs alla knep för att komma åt oss med känslor, humor och blandar vardagsdrama med pojkboksspänning. Som film naturligtvis inte dålig, en trevlig blinkning åt förr, synnerligen välgjord, men den alltför klyschiga upplösningen ihop med alldeles för mycket malplacerad finalaction drar ned tummarnas antal.    

”According to my Uncle Seth, an accident like this is exceptionally rare.”

Jan 6 2010

Star Trek (2009)

Kommer ihåg vad som måste ha varit i mitten på 70-talet. Statstelevisionen hade börjat sända den amerikanska sci-fi-serien Star Trek på fredagskvällarna. Stort för en fantasitörstande 10-åring. Detta trots styltade repliker, mossig studiodekor och effekter från närmaste garage.
När man 35 år senare återser Kapten Kirk, Spock och de andra figuerna, är det nya tider som gäller. Ny teknik och ett nytt sätt att berätta film. Det är tempo och specialeffekter i snabb ström, och detta skulle rätt snart kunnat ha blivit ytterligare en film i rymdsagan som bara visat upp bländade teknik och snygg yta.

Lost-skaparen J.J. Abrams nöjer sig dock inte med det. Införstådd med vetskapen om att han tagit på sig ett ganska stort ansvar, att visualisera Kirk, Spock, Scotty, Uhura och de andra i yngre år kräver sin man och fantasi, kör han på med en linje som han lyckas hålla genom hela filmen.
Mitt i all teknik och rymdporr berättar han faktiskt en historia också, vilket får i alla fall mig att känna än mer bekanskap med Kirk och hur det hela en gång började.
Rapp dialog, varvad med lysande effekter håller filmen igång.
Likaså gör huvudrollsinnehavarna Chris Pine som den unge Kirk och Zachary Quinto som fångar Spocks välbekanta logik och oförmåga att visa känslor. De två känns verkligen som en yngre upplaga av Kirk och Spock i sina tajta pyjamaströjor.

Stabilt och välspelat i övriga roller.
Filmens enda rejäla minus torde väl kanske vara Eric Bana´s skurkfigur Nero som inte lämnar några bestående intryck, och det faktum att historien känns aningen tillknycklad och inte helt lätt att ta till sig mitt bland alla fräsiga effekter.

Vass underhållning dock, och Star Trek kommer undan med sina anmärkningar utan att det spelar någon större roll för helhetsintrycket.

Plötsligt känns steget till den nördiga tv-serien där i mitten på 70-talet väldigt stort.

Betyget: 3/5