Etikettarkiv: action-röj

Aug 12 2019

Fast & Furious: Hobbs & Shaw (2019)

Filmvärlden behöver sina feta sommarblockbusters! Sina crowdpleasers. De där rullarna som liksom bara existerar för att underhålla i sommarkänslan. Årets utsedda rulle i den kategorin kommer alltså här. En spinoff från FF-världen. Hobbs och Shaw. The Rock och Statham. Det räcker ju så. Man är hemma. Men det är klart, kasta in Idris Elba som over-the-top-skurk så blir det ju ännu mer sommarkrejssy. Och Vanessa Kirby som stentuff actiontjej! Javisst, det behövs ju nästan ingen handling. Den lilla som finns berättar om ett virus (hahaha) som måste hittas till varje pris. Skurkliga vill ha det. Hobbs och Shaw tvingas jobba ihop och vill ha det. Vanessa Kirby har det. Alla vill ha Vanessa Kirby. Över den smörpapperstunna storyn staplas galna actionscener. Du vet ju hur det brukar gå till. Ingen nyhet.

Galna stunts, lökiga oneliners, noll trovärdighet men underhållande så in i bomben! Logiska luckor som du ramlar ned handlöst i…men skit i det! När en film levereras med sådana enorma glimtar i glittrande ögon…kan man se mellan fingrarna hur lätt som helst. Dwayne Johnson och Jason Statham trivs bra ihop, även om deras rollfigurer ska avsky varandra. Det är ju också liksom premissen med filmen. Förolämpningar och action! Action-utan-slut som bloggkollegan Henke brukar skriva. Kanske är filmen aningens för lång, men jag förlåter. Mannen bakom verket, David Leitch, är gammal stuntman. Han har superkoll på öset.
Sådärja. Då var sommarens biovinnare utsedd. Här finns bara magvarma fånflin till eftertexterna.

Jan 30 2019

The Predator (2018)

Predatorns återkomst till jorden och på film triggar såklart igång ett visst intresse. Behövs den intergalaktiske hårdingen ännu en gång? Tveksamt, men hey…vem är jag att ifrågasätta hur Hollywood vill slösa sina blockbustermiljoner? Dessutom är det Shane Black som basar bakom kameran, en av pionjärerna inom den moderna actionfilmen sedan 80-talet (och ju ”Hawkins” i originalrullen!) Hur sjösätter man då en story om en figur som kanske också hör bättre hemma i 80/90-talet än anno 2018? Jo, en rätt fånig och tramsig story värks ihop. Krypskytten Quinn på hemligt uppdrag i Mexikos djungel hittar märkliga rymdgrejer, skickar hem klabbet till sonen i villaförorten där den nyfikne och lätt autistiske grabben pillar på mojängerna…och vips sätts en sorts signal igång! En spårsändare kanske till och med?! Läge att ta skydd under köksbordet för nu jäklar är Predatorn på väg! Vi får också ett skumt labb där forskare ska pilla på den predatorkropp som infångats i början (jaja..orkar inte förklara..allt hänger ihop..sort of). Predatorn vaknar, mayhem och kaos, action och underhållningsvåld. Vi får också ett ragtag-gäng av gamla förbrukade militärsnubbar..ahh… the heroes! Vräk nu in allt i en mustig fruktsoppa…och där har du rullen!

Inte alls samma känsla som i originalet förstås. Men vem hade väntat det? Känns det som en ansträngd story? You bet. Känns det som en onödig rulle? Sure thing. Lider jag jättemycket när jag glor på den? Inte direkt. Rullen gör precis vad som förväntas av den. Det smäller och exploderar, Predatorn knallar runt och är sådär tuff som han ska vara. En liten ”Predator-twist” finns inslängd efter halva rullen, men den känns dessvärre lite överflödig. Bäst är de knasiga antihjältarna med en stirrig och Tourettes-syndroms-lidande Thomas Jane i spetsen. Boyd Holbrook som hjälten och familjefarsan Quinn blir en fattigmans-Chris Pratt..men ok då. Funkis. Lille Jacob Tremblay som sonen Rory har inte mycket att göra som motsvarar hans talang som han fick utnyttja i tex Room. Sen kan jag inte låta bli att charmas av Olivia Munn´s stentuffa forskare också.
Summa summarum; Black öser på med vad det rätt lökiga manuset, och budgeten, tillåter. Kanske en dussinfilm i genren, men…..vem säger nej till en stund med Predatorn i fokus igen…?
Ok underhållning för stunden, rullen gör vad den ska en fredagskväll efter att tacomyset är avklarat.
Sedan tar vi nya tag!

Aug 8 2018

Skyscraper (2018)

Sommarn är perfekt för dumaction ändå. Det är sen gammalt.
Enter Dwayne Johnson, den goe gamängen vars filmer numera ständigt slår sig upp i toppen på varje box-office. Till vissas förtret, och andras förnöjsamhet. Jag gillar snubben så för mig är det finfina grejer detta. Stoiske Will (Johnson), ex-militär och numera försedd med en benprotes jobbar med att kolla säkerheten i skyskrapor. Senaste jobbet har tagit både honom och familjen (fru och två barn) till Hong Kong, där de bott i världens nya underverk till skyskrapa; ”The Pearl”, 200+ våningar någonting med värstingtillbehör såsom en lodrätt trädgård innehållandes vattenfall mitt i! Extra smutt såklart att familjen har kunnat bo i kåken också under Wills jobb. Nu är det dags för Will att avlägga rapport och avsluta sitt uppdrag. Snabbare är man kan säga ”Steve McQueen var badassbra i Skyskrapan Brinner på 70-talet!”…skiter det sig såklart ordentligt när skurkliga intar skrapan och startar eldsvådor! Luguber agenda anas, och banne mig om inte byggherren själv, Wills uppdragsgivare, sitter inne med murrigt bagage. Will, som för tillfället befinner sig utanför (!) skrapan, måste nu ta sig tillbaka för att rädda familjen undan lågorna…och skurksen.

Japp, ingen raketforskning här direkt. Hjärndöd men skönt underhållande, precis som det ska vara. Allt har kanske en gräns när det handlar om logiska luckor och realism…men vaddå….den är ändå ganska långt borta här. Detta SKA vara over the top, galet overkligt och hysteriskt orealistiskt. Sommarpopcorn när det är som bäst. Jag vet precis vad som väntar runt hörnet i varje scen, och kan istället bara njuta av lite sköna effekter och en laddad The Rock. Såklart han är perfa i rollen. Liksom Neve Campbell som stentuffa frun Sarah. Regimannen Rawson Marshall Thurber (namnet!) kokar en finfin sommarsoppa på en glänsande spik. Detta har lite frikostigt kallats ”Skyskrapan Brinner möter Die Hard”. Rätt bra liknelse ändå.

Bara att släppa hjärnaktiviteten och hänga med på knasaction och fräcka effekter!
Stabilt.

Maj 25 2018

Mom and Dad (2017)

Nicolas Cage! Vilken dåre!
Säg den rulle där han INTE har kopplat på överspelet och vansinnesblicken. Klart det finns, men mannen kommer för alltid att förknippas med galet överspel och usla rollval. Eller, tjommen har kanske inget val om man ska tro skvallret runt jordbollen. Skulder, skilsmässor och galna husköp sätter tydligen sina spår i plånkan. Cashen måste in. Tur att regimannen Brian Taylor (Crank) har en kanonroll åt honom här. Där det passar sig att han är överspelets mästare dessutom! En galen svart satir(?) om förortslivets tristess och vardagens alla triviala bekymmer. Från ansvarslös drömmare som ung, till plågad familjefar i förorten! Mörkret!

Ett mystiskt..vad…virus (?) gör plötsligt så att alla föräldrar tappar det helt och blir psykotiska mördarmaskiner. Föremålen för hatet blir deras avkommor, dvs barnen! Kill ´em all! Herregud, politiskt inkorrekt så det svider i Kristdemokraternas valfläsk anno 2018! Cage blir än mer skogstokig än normalt, hans förortsfru i form av Selma Blair blir lika galen. Som en dynamisk mördarduo gör de nu allt för att ta livet av sin dotter och son hemma i villan. Tur att syskonparet är företagsamma och listiga. Motståndskampen blir grisig och våldsam. Hahaha, som en galen version av Ensam Hemma-ish. Cage är stabil värre! Ingen kan trasha ett biljardbord som han kan! MEN, glöm inte underskattade Selma Blair! Har hon någonsin varit så härlig i en roll!? Blicken! Vansinnet! Regi-Taylor håller det snabbt och lagom (heh!) oseriöst. Använder sin vana trogen hysteriskt snabba klipp och musik för att förstärka det visuella. Alla som sett Crank känner igen sig. Om det här är bra? Beror på hur vi ska se på den här rullen, ….storymässigt…lite rackigt kanske. Utförandet och den respektlösa approachen, aka inget är heligt…däremot rejält uppfriskande! Kanske kommer slutet lite..snopet och abrupt..? Upplevelsen nog bättre än vad filmens manus har fog för. Och sånt funkar ju också.
Stirrögat Nic Cage!! What´s not to like??!

 

Nov 17 2017

Eftersläntrare x3: skjutcirkus, depp i mörker och vad gjorde DU 1980??

Free Fire (2016)

Utspelas på ett och samma ställe. En risig lagerlokal i Boston 1973. En uppgörelse ska genomföras. Vapen ska säljas, pengar ska byta ägare. Sedvanliga sarkasmer och verbala förolämpningar kastas mellan de två sällskapen. Vi har bla dåren Sharlto Copley i en ny roll som snickesnackande knäppskalle, Cillian Murphy är en misstänksam britt, Armie Hammer en fåfäng snobb och så Brie Larson som mystisk femme fatale. Eller nåt. Omständigheter och slumpen gör att det dunkla mötet strax förvandlas till ett galet shootout i lagerlokalen där det handlar om att överleva. Både vinande kulor och alla verbala smädningar som alla tycks bombardera varandra med. En rulle som uppenbart bär drag av valfri Tarantino, eller varför inte Guy Ritche. Regisserat av Ben Wheatley (Kill List) och nog lyckas han hålla både balansen mellan mörk komedi och action uppe. Ett jävla pangande helt enkelt! Så klart ganska over the top, men vad hade man väntat sig? Seriös thriller? Ja det förstås. En kul bagatell instoppat i ett lite udda (?) format. Du behöver kanske inte vara raketforskare för att räkna ut hur sådana här rullar är uppbyggda, och ofta slutar. Likväl en underhållande stund.

It Comes at Night (2017)

Lirarna som är ansvariga för texten på baksidan av blu ray-omslaget här, har antingen varit dyngfulla…eller trott att de skulle vara lite ”charmigt” mystiska…när det skulle berättas om handlingen. Detta är nämligen något heeelt annat än vad som beskrivs. Inte ens en skräckis, om nu någon trodde det. Själv blev jag varse om rullens egentliga innehåll innan jag såg den..men den blev inte bättre för det. Mörkt drama. Jävligt deppigt. Världen tycks ha ”råkat ut för något”, och här har vi en familj som valt att isolera sig i enslig stuga. Oro och osäkerhet och en ständig släng av paranoia. Absolut inte en uselt tillverkad rulle, en närvaro i detaljer och sinnesstämning….men den dras med ett STORT ”jaha” hängande över sig. Liknelser har gjorts med den mörka Vägen från 2009, men där DEN hade ett endgame..blir det här bara ett nedslag i dysterkvistmiljö rätt mycket utan mening och mål. Visst, tanken är att jag ska känna hopplösheten och tragedin…men det ger mig inget tillbaka. Bara en känsla av uttråkning. Fans av hardcore-skräck kommer att bli vansinniga på den falska marknadsföringen. Och då hjälper det inte ens att Joel Edgerton är med här och känns stabil som vanligt. Nja, mitt tips är att se om Viggo Mortensens vedermödor i Vägen istället. DET är en smäll i magen man inte hämtar sig från i första taget!

6 Days (2017)

Netflix pumpar ut en BOATS och tar sikte på en händelse i London för hela 37 år sedan (och visst kan man undra lite över varför detta ska göras film om nu). I april 1980 stormas den iranska ambassaden i London av beväpnade män som tar gisslan. De kräver frisläppande av likasinnade, som kämpar för ett eget styre av en provins i södra Iran. Dödläge och standoff. Världens blickar riktas mot London under de 6 dagar som gisslansituationen pågår. Iranska myndigheter är inte speciellt intresserade av att ”rädda” sin personal på ambassaden, och de brittiska myndigheterna med Margaret Thatcher i spetsen har inga tankar på att gå med på gisslantagarnas krav på fri lejd. Trots detta kallas gisslanförhandlare in som ska förhala situationen medans ett superhemligt SAS-förband förbereder en insats mot ambassaden. Enligt uppgift en rulle som återger hela händelsen rätt mycket så som det faktiskt utspelade sig. Vi får storyn ur tre synvinklar; polisens, med förhandlaren Max (Mark Strong), BBC´s nyhetsbevakning med reportern Kate (Abbie Cornish) och SAS-snubben Rusty (Jamie Bell). Brittiska produktioner har alltid en hög lägstanivå, och även om den här rullen kanske inte blir så karaktärsdjup och mer klinisk i sitt utförande…är det sevärt hela vägen. Trots den kända (?) utgången. Själv var jag 14 år vid tillfällen och kommer ihåg nyhetsbilderna som kablades ut i tidningarna. Speciellt en bild på SAS-soldater som smög längs en balkong. Det var också första gången världen fick se och höra talas om SAS-styrkorna. Fram till dess lite hemliga och nästan mytiska. Idag är det ju mer vardagsmat. Välgjort, med bra öga för tidsmarkörerna och detaljer från ett London anno 1980. Det jag reagerade mest på; SAS-lirarna röker som vettvillingar! Hur är det med kondisen då!??!

 

 

 

 

Nov 15 2017

Eftersläntrare x3: dom snabba, den rädde styvfarsan och den gamle gubbstrutten!

The Fate of the Furious 8 (2017)

Jajamensan, klart att Gud inte hör bön och lät filmserien stanna vid förra installationen. Den som slutade så fint och gött till Paul Walkers minne. Nähärå, här öser vi på igen. Samma stil, samma galna stunts och heeeeelt osannolika grejer. Som att producenterna sätter igång nån sorts intern tävling i att komma på hur mycket galna grejer som skulle kunna tryckas in i storyn. Ett manus som alltmer känns som en blek ursäkt för att få släppa loss actionmakarna i full frihet. MEN..så kommer det där lilla ”men”…samtidigt går det inte att ha tråkigt här. Det smäller och dundrar och tjoas och svärs…och jag flinar lite förnöjt. Kanske är det hemligheten? Att kika på de här filmerna med en sorts distans, och vetskapen om att det är just lökigt och larvigt..kanske lite på flit av upphovsmännen? Idag sköts regipinnen av F. Gary Gray. Rutinerad snubbe med titlar som Straight Outta Compton och The Italian Job under bältet Vad handlar denna del om då? Gamle Dom (Vin Diesel) verkar plötsligt byta sida! Gå emot sin ”familj”!!! WTF??! Är det månne den mystiska Cipher (Charlize Theron) (med eget flygplan!) som har ett finger med i spelet? Och varför verkar Hobbs (Dwayne Johnson) och Deckad (Jason Statham) plötsligt bli lite kompisar?? Jorå, det s k manuset krumbuktar sig värre här. Det enda du kan lita på är att stuntsen och effekterna flyter på i fin stil. Mycket godis för ögonen såklart, men nånstans i bakhuvudet känns det som att det räcker nu. Alltså…Verkligen. Räcker. Nu.

Little Evil (2017)

Stackars Gary (Adam Scott). Här har han mött sin drömkvinna i Samantha (Evangeline Lilly), men får på köpet hennes osnutne son till hushållet. Dessutom är grabben läskig! Så pass att Gary börjar misstänka att kiddot kanske möjligen är en avkomma från Samanthas eventuella möte med…Antikrist!? (hej Rosemarys Baby!). Dessutom ser grabben riktigt evil ut i sin lilla skoluniform med skärmmössa till (hej The Omen!). Jaja, som ni möjligen fattat nu, det här är en sorts spoof/komedi/skojrysligheter på allt vad övernaturlig skräck och satanshålligång heter. Gary kämpar förtvivlat med att bonda med grabben, och mamma Samantha ser självklart ingenting av sonens märkliga beteenden. Uppställt enligt komediformulär 1A. Gary kämpar på, tar stöd av spåniga sidekicks för att lösa problemet. Frågan är ju bara om det är han som inbillar sig det mesta? Kanske är sonen bara en deprimerad liten kille som behöver omsorg? En Netflixare med skojfriskheter som är lite småroliga ibland. Annars en ganska slätstruken standardkomedi med förväntad utgång. Mest rolig i detaljerna, som inte sällan sprutar referenser åt alla gamla klassiker inom ”genren”. En horrorkomedi som självklart slutar i dur! Trots birollsmedverkan av gamle Kurgan aka Clancy Brown! Småkul, men lättglömt.

Hundraettåringen som smet från notan och försvann (2016)

Jo men jag gillade ju originalrullen lite! Trots Robert Gustafsson. Där ser man. Finns det hopp ändå? Kanske. Dock inget som förstärks i den här uppföljaren. ”Som vanligt” finns små partier som är rätt underhållande och lite fräcka i humorn, men överlag en rulle som jobbar stenhårt på att rida på framgången och den visuella märklighet som ettan bjöd på. Där den kändes lite ”tuff och nyskapande” för att vara svenskt…känns det här bara som en ansträng upprepning. Visst, fortfarande rätt läckert iscensatt av bröderna Herngren, som delat på regiuppdraget. Men det lyfter aldrig till samma nivå som originalet. Skämten från förra äventyret återanvänds mest hela tiden. Vi vet ju att gubben Allan Karlsson är en finurlig typ som gillar att vara ful i munnen. Och att han omger sig med mer eller mindre idioter. Jens Hulténs ”Geddan” slarvas till exempel bort rejält, varför var han med överhuvudtaget? Grejen med ”Folksodan” är dock lite småputtrig, det ska erkännas. I övrigt…en rätt onödig rulle. Fångar bara glimtar av förra humornivån.

Sep 8 2017

The Hitman’s Bodyguard (2017)

Actionvåld. Lökiga oneliners. En handling som får plats på ett A4. En klyschig buddy-rulle.
Alltid gångbart!

Superduperhitmannen Kincaid (Samuel L Jackson) är den ende som kan fälla den vitryske diktatorn Dukhovich (Gary Oldman med badass-överspel), vilken står åtalad vid domstolen i Haag för brott mot mänskligheten. Yrkesmördaren sitter dock i förvar hos Interpol i Manchester och behöver således transport till Haag för att inta vittnesbåset. Skumma krafter inom polismakten sätter käppar i hjulet, och innovativ lösning behövs. Specialagenten Amelia (Elodie Yung) kallar in sitt ex, den fd superduperbodyguarden och numera rätt sunkige Bryce (Ryan Reynolds), som inte har några kopplingar in i polisväsendet och därför torde vara ett säkert kort.

Upplagt för tjafs, ostiga repliker, Hollywood-våld (ganska rått ändå) och alla klyschor du kan räkna upp i buddy-genren. De två snubbarna känner till varandra, men är inte direkt såta vänner från förr om man säger så. Well, i nöden prövas ändå vänskapen och de två får digra problem med att ta sig från England till Holland eftersom den svinige Dukhovich har lakejer och hantlangare nästan överallt som har gett sig fan på att stoppa den dynamiska duons resa.

they´re on a mission!

Men kolla vad kul det här var då! Och vilken kemi Jackson och Reynolds kan sporta! Sam L skriker som vanligt mest ”motherfucker”…men här på ett ganska kul sätt. Han liksom passar med sin burdusa stil. Reynolds kör på med sin Deadpool-utstrålning. Lite deadpan-humor combad med en butterhet och tycka-synd-om-sig-själv-blick. Mycket roande. Tvärtom vad diverse förståsigpåare runt jordbollen hävdar…anser jag att att duon har ett skönt samspel ihop.

Bljakter, shootouts och lite fighting fists förgyller de knappa två timmarna. Miljöerna med England och Holland inbjuder till snygga lösningar för stuntteamet som får jobba järnet. I sina bästa stunder påminner rullens actiondelar om en Bond-film på speed! Knaskul. Lägg till detta suverän musik med dängor från både 60- 70- 80- och 90-talen! Smutt! Och av bara farten stoppas Salma Hayek in i en pytteroll också. Lite ansträngt, men jäkligt underhållande! Hela kalaset serveras av regissören Patrick Hughes (Expendables 3) som vet hur man håller ihop ytligheter som det här. Tankarna går osökt till pärlor som The Nice Guys och förra sommarns godispralin Central Intelligence.

Vansinnigt kul bidrag till det ytliga action-komedi-träsket detta!

 

I SoF-poddens avsnitt #105 kan du höra hur både jag och Fiffi charmas av den käftande duon! Check it out!

Aug 31 2017

#sommarklubben: Under Siege 2: Dark Territory (1995)

Gudars skymning! 
Vad snabbt det blev höst nu då! Och tänk så många filmer det fanns kvar som ville in årets upplaga av den somriga klubben! Nå, så är det. Andra aktiviteter, podcastinspelningar och ett par dagars krasslighet…kan sänka de bästa strategierna och planerna. Således får årets Sommarklubb nöja sig med totalt 18 alster. Idag är sista dagen, klubben måste stängas. Obönhörligen.

OCH…tror fan knappt det är sant..men vi gör det med ytterligare en STEVEN SEAGAL-rulle! Wtf???!
Den här rackarn hade jag helt tappat bort i minnet! Fy mig. Tusan, det trodde jag väl aldrig…men dagens lättviktiga B-action är faktiskt (ja jag är allvarlig nu) BÄTTRE än sin föregångare! Galet. Helt otippat! Okej, jag HAR sett filmen en gång förut. Varför kommer jag inte ihåg hur jönsigt underhållande den är?! Illa.

Synnerligen ansträngt för att knöa in den gode Casey Ryback igen. Den här gången åker han tåg (!) från Chicago mot Los Angeles. Ihop med brorsdotter (en ung Katherine Heigl). Allt går självklart knas, en hoper bistra badass bordar och tar över tåget. Ett galet geni som konstruerat en hemlig vapensatellit finns med i skurkligan och tar kontroll över elektroniken uppe i rymden. Till militärkommandots stora panik såklart. Men frukta intet. Vår kock är ju med, och tar raskt tag i situationen. EXAKT samma upplägg som förra gången, men nu på tåg istället. Och banne mig, det är något visst med action på tåg! Jag gillart! Dessutom får träskallen Seagal här hjälp av en betydligt fartigare och roligare sidekick än förra gången, här i form av tågvärden Bobby. OCH..bättre skurk också! Förutom det spattiga datasnillet Eric Bogosian är det stenhårde Everett McGill som leder fiendestyrkorna. Ingen gubbe man tjafsar med. Om man inte heter Casey Ryback förstås.

Same same som förra gången. Fast ändå inte. I stand corrected; det finns numera 2 filmer där Seagal inte skämmer ut sig.
Detta är också underhållande i all sin lökighet.

Urspårat i den sista sommarnatten!

 

summer-movie-fun-logo

Där har vi det hele!

Nu stänger Sommarklubben 2017 sina dörrar! Hösten glider in och vi ställer oss unisont upp och välkomnar den igen! Såklart!
Kommer Sommarklubben tillbaka??
Lugn, bara lugn, du vet ju att när de ljumma sommarvindarna återigen börjar kännas, och horisonten ligger sådär skönt och dåsar i solgasset….då kommer den igen som en fin liten vän!
På återseende Sommarklubben!

Jun 23 2017

The Mummy (2017)

Vad har Du för krav på en tvättäkta sommar-popcornsrulle? Egentligen?
Måste du ha genomarbetad story, logik som håller ihop? Måste det finnas ens uns av allvar? Går det att koppla bort hjärnan och det ”seriösa” sättet att se på film?

Klart det går! Kom igen, själen mår då och då bra av att släppa sargkanten och liksom bara strunta i logiken och meningsfullheten. Hänga med på resan en stund och sedan gå vidare i livet.
Filmbolaget Universal har fått för sig att man vill ”reboota” (i brist på bättre ord) hela sin gamla filmserie med monster från 30-talet. Det nya flashiga namnet på koncepet är Dark Universe. Coolt namn.En gång i tiden var ju faktiskt studion lite känd för att vara ”monsterstudion no 1” i Hollywood. Okej det var länge sen. Men ändå. Nu ska nya grepp tas. Gamla ikoniska figurer ska väckas till liv igen. En liten franchise helt enkelt. Extra kryddan tycks vara att engagera minst en superstjärna till varje rulle.

Först ut nu då Mumien, eller så som varelsen ter sig anno 2017. Originalet från 1932 sportade en bister Boris Karloff i gasbindor, stapplandes runt lite sävligt. Det var inte heller så skrämmande (fast mitt yngre jag…ca 8 år gammal kunde självklart inte sova på flera dagar när jag sett den på tv en sommarkväll på 70-talet). Dagens version innebär Sofia Boutella (Kingsman) i diverse olustiga kroppsformationer, väsande och med fyra par ögon…nej inte ögon…iris…ar? Hur som helst, hon funkar kanoners i rollen! Lite obehaglig mest hela tiden.

Vår man för dagen är ju annars Tompa C. Inhyrd för sin stjärnstatus och sin stenhårda slimmade kropp! Karln är över 50 men ser ut som 20!! Kudos! Många retar (förstås) ihjäl sig på att ”pensionären” Cruise ställs mot betydligt yngre motspelare och menar att hans karaktär här, soldaten Nick med tvivelaktig moral, borde ha spelats av en yngre person. Jag säger BULLSHIT! Om Tompa ser ut som han gör i 20 år till kan han fan spela leading man hur mycket han vill! Grabben levererar! Basta!

Den gode Nick hittar alltså i filmens början en gammal Egyptisk grav. I Irak (!). Sedvanlig (och inte alls så irriterande) backstory förklarar. Asch, ni som njöt av Mumien (1999) fattar upplägget. Ett par actionsekvenser senare har handlingen hoppat till England. In på banan med Russell Crowe (!) som en viss Dr Jekyll! Jaha ja! Här flörtas det vilt med legenderna. Inte mig emot. Kvinnliga hjältinnan för dagen heter Jenny (Annabelle Wallis) och är arkeolog-ess, givetvis med viss dragning till Tompa..och såklart med en och annan hemlighet. Som sedvanlig sidekick i det sommarlökiga manuset hittas Jake Johnson (Jurassic World). Han får också äran att stå för finfin referens till 80-talspärlan En amerikansk varulv i London. Kul!

försmådd och hämndlysten

Jaja, det travas på helt enkelt. Så värst mycket skräck blir det såklart inte. Mer en actionhistoria. En äventyr som lika gärna skulle kunna vara storyn i ett Indy-äventyr. Snyggt som tusan är det dock. Alla som gnäller på effekterna får väl kolla på konst-pretto-film istället. Har sett tjogtals med värre alster i den här genren. Den globala hatkampanjen mot dagens Mumie-raffel är enastående märkligt. Och helt obefogat. Herr regissören Alex Kurtzman, till vardags stabil manusförfattare av just typiska sommarblockbusters, tar inte på sig att leverera något nytt i genren. Vilket känns helt okej här.

Klart detta inte är en djup film. Leta inte efter mening och sans. Fastna inte på storyns brist på detaljer och flöde. Som ytligt och somrigt äventyr funkar den precis som den ska. Kompetent CGI, tramsdialog och en Tom Cruise på lite betald semester…där han går in för det så mycket som behövs.
Många förutspår att Dark Universe kommer att få svårt att hävda sig i filmdjungeln, och olyckskorparna har kraxat sig ännu hesare efter att ha sett den här rullen. Trist för er säger jag,…som gärna ser mer av de gamla monstergodingarna i upphottade versioner.

Detta är oförargligt lökigt sommaraction som  gör jobbet.

 

SoF-poddens avsnitt 94 intar också en lite mer friande attityd till Tompa och Mumie-bruttan. Lyssna bara!

Jan 10 2017

Mechanic: Resurrection (2016)

mechanic_posterSällan har väl epitetet ”bakfyllefilm”…eller ”dagen-efter-film” passat bättre.
Helt enkelt en rulle som aldrig hade behövts göras, men nu när du ändå ser på den..erbjuder den en stunds löjligt simpel underhållning då och då. Och sen, POFF, har du glömt det hela. Jag lovar.

Den fiffige lönnmördaren Arthur Bishop (Jason Statham) är tillbaka. Mot sin vilja. Från livet som officiellt död tvingas han tillbaka in i branschen av ett badass som tvingar honom att utföra tre (3!) olika attentat runtom i världen. Annars kommer hans nya kärleksintresse Gina (en rådjursögd Jessica Alba), som han för övrigt träffade 20 minuter in i filmen och därav självklart har en betongstark dragning till…hrm.., att döden dö på det hemskaste sätt. Skrev jag att hon jobbade med sjukvård i fattiga områden…?

Ojoj. Snacka om ansträngd story. Vilket hittepå. Nästan så man blir förbannad om man börjar tänka på det faktiskt. men jag orkar inte elda upp mig. Det krävs absolut ingenting för den här rullen och jag tänker att det ändå finns rullar som är värre.

mechanic-resurrection-featured-03-790x526

redo att släppa loss lite Statham-mayhem

Det som räddar denna uppföljarfilm från motorsågen är det faktum att den ändå är rätt snyggt gjord, innehåller ett par fräsiga sekvenser när Bishop visar vad han kan i ”branschen”…och att det är just Jason S i huvudrollen. Jag har samma kärlek till honom som till exempel Nic Cage. De får alltid en ny chans. Oavsett sunkrulle. Att se Statham spöa badass kan man ju ta vilken dag som helst i veckan. Och se på fan, har man inte lyckats knöa in Tommy Lee Jones på en kaffekvart också (men vad Michelle Yeoh gör i den här skapelsen är en gåta).

Finfina vykortsmiljöer. En donna som ska räddas. En bindgalen skurk. En fixare. En motvillig hjälte. Jag tänker fattigmans-James-Bond. Varför filmen har gjorts är dock ännu en gåta. Men det orkar jag heller inte tänka på särskilt länge. Filmen bara…är.

Ansträngt värre med vissa underhållningsinslag.

Dec 2 2016

Hardcore Henry (2015)

hardcore_posterAck ja. dessa experimentfilmer.
Skjuter från från höften, öser på med spektakulära inslag och hoppas att hajpen liksom ska locka massorna. Ibland funkar det. Ibland blir det bara konstigt.

Figuren Henry vaknar upp i ett labb. Uppenbarligen utrustad med diverse konstgjorda kroppsdelar! Jahapp! En kvinna som verkar vara hans fru hjälper honom och skvallrar om illavarslande saker som kan hända. Och givetvis strax händer. Snabbare än man kan säga FPS.

För..grejen med filmen är alltså att vi hela tiden ser precis allt ur Henrys ögon. Hela rullen stöpt i formen first-person-shooter. Precis som jag förr spelade tv/pc-spel med andra ord. Minnen från oändliga timmar ihop med krigsrafflet Medal of Honor studsar plötsligt genom hjärnan, ah…those where the  days. Den eviga kampen med att peppra nazister och annat ohyfs. Men det var då det.

Således, fullt ös på actionfronten där det ena stuntet avlöser det andra. Vissa mer spektakulära än andra. Alltid ur Henrys synvinkel. Spelplatsen är Moskva med omnejd då detta är en rysktillverkad (med amerikanska stålars) rulle. En hel rulle ur samma synvinkel således. Hm, hur funkar det? Tja, att anamma själva formatet rent tittarmässigt i hjärnan går ändå rätt snabbt. Däremot blir det ju så satans….enahanda och TRÅKIGT efter ca 10 minuter. Manuset är nämligen av den mer usla sorten och den kackiga storyline som finns har bara till syfte att försätta Henry (dvs oss…ok?) i nya actionsekvenser där allt från skjutande, hoppande och parkour-utövande förekommer. Här stannas icke upp för fem öre. Tur för filmen kanske, då den bistra sanningen om kvalitén på underlaget hade varit ännu mer uppenbar. På pluskontot finns ju förstås att man sparat in på dyr stjärnskådis-lön då Henry enligt uppgift spelas av upp till 10 olika stuntmän. Javisst ja, jag nämnde väl att den gode Henry inte kan prata heller..?

hardcorehenry2016-0102

Henry..eller…eh..jag..skjuter på allt som rör sig

Kanske den lockar dagens tv-spelande kids på ett helt annat sätt än moi. Tröttsamt, enahanda och synnerligen pajig story. Och det hjälper inte ens att Sharlto Copley kommer in och spelar typ 7 olika roller!

Näru. Detta kan icke rekommenderas ens som bakisfilm (vilket kanske är bra då det vansinniga tempot och de hysteriska bildvinklarna antagligen hade slitit än mer på en redan trött hjärna…!!)

Nov 30 2016

Jason Bourne (2016)

bourne_posterMatt Damon ville inte från början.
Filmbolaget ville. Ville publiken? Oklart.
Klart är dock att det senaste försöket i Bourne-franchisen, eh…den utan Bourne alltså (Legacy)…gick ju sådär.

In med stora plånboken, och en fet lönecheck senare var Damon med i matchen igen. Med kravet att Paul Greengrass skulle återvända till registolen. Allt klappat och klart. Here goes nothing.

Så vad händer då? Jo, allas vår problemtyngde antihjälte lever ”off the grid” som det så snyggt heter. Håller sig undan allt vad myndigheter och framför allt CIA heter. Av nån anledning kör han en Rambo och pysslar med vadhållna gatuslagsmål i norra Grekland. När gamla bekantingen Nicky Parsons (Julia Stiles) plötsligt hackar sig in hos CIA igen, skits det återigen i det blå skåpet och snart ska buttre Bourne återigen dras in i superduperjakt. Nu hotas plötsligt hela CIA:s skumma verksamhet att dras fram i ljuset och nya badassbossen i kostym, Tommy Lee Jones, bestämmer att nu får det fan vara nog. Bourne måste tystas en gång för alla. Om det är en ansträngd story?? Jajamensan. Av guds nåde.

Tempot går i 110, MTV-klippningen är standard och den som väntar sig en lite mer kontemplerande Bourne, får vända andra kinden till. Via Parsons dras vår hårding in i ännu en lustiger dans som börjar i Grekland, hoppar via Europa och slutar i en big bang-final i Las Vegas. Vägen dit; spring, smyg, skottlossningar, biljakter, svordomar och allt det vanliga i detta synnerligen klyschiga fack.

Många var de röster och skribenter som toksågade rullen i somras då den valsade runt på biograferna. Lite oklart varför tänker jag. Man får ju exakt vad man betalar för. Kom igen, vem hade trott att filmserien skulle kunna bjuda på något nytt i manusväg?? Bourne ska ju vara jagad livet ur mest hela tiden. CIA ska vara badassen som ska sättas dit. Den här rullen är varken bättre eller sämre än vad som tidigare bjuckats på (okej, första rullen är ju lite i en egen klass förstås…som original ofta är). Klart som tusan att Damon idag dyker upp igen för att det ska finnas en ursäkt att komma på actionscener.
Jag har inga problem med ett haltande (eller oklart) manus så länge jag vet förutsättningarna.

Film Title: Jason Bourne

lite äldre, lika jagad

Ok, Greengrass regisserar möjligen lite med vänsterhanden här. Men å andra sidan tycks karln ha så pass stor rutin att även hans lägstanivå känns helt acceptabel. Damon är Damon och kan inte göra så mycket mer med sin roll. Det är som det är. TLJ kör en trött gubbe på jobbet. Urtypen för opålitlig tjänsteman i kostym. Men det visste man ju också. Lägg till Vincent Cassel som ruggig yrkesmördare med uppdrag att sätta en kula i Bourne. Cassel sköter sig, snackar inte i onödan och tar livet av folk som om de vore myggor en klibbig sommarkväll. Sämst i hela rullen? Alicia Vikander som CIA-ess på IT och datorer. Tjenare. Köper icke detta för en sekund. I shit you not. Hon ser ut som hon går andra ring på min gamla gymnasieskola (go Kungsgård!). Totalt felcastad. Bonkers.

Full fart med mer yta än innehåll. So what? Det funkar trots allt för stunden, och vi ska inte vara så knussliga med den här sortens filmer. Stöpta i en specifik form, där utseendet är nästan allt. Och är det något Greengrass kan så är det att tillverka snygg action.

Helt okej för den berömda stunden. Fyller sin plats i Bourne-boxen.
Men ok…det räcker kanske nu.

 

Aug 24 2016

Sommarklubben: Demolition Man (1993)

demolition_man_1993_3-1Sylvester Stallone försöker gå på toa i framtiden.
Typ. Hahaha.

Annars en rätt flippad story om hur hårdföre snuten Spartan (Stallone) anses vara FÖR tuff och brutal i sitt arbete i ett alternativt 1996, och därför måste frysas ned (!) i ett sorts kylskåpsfängelse. Liksom hans ärkefiende Simon (Wesley Snipes). Tjipp tjopp så är vi i år 2032 och vem lyckas rymma under ett förhör om inte crazy-Simon! Han slår sig på en riktig demoleringsrunda  i ett framtida Los Angeles där våld och brott nästan är avskaffat och polismakten knappt har något att göra. Chocken när Simon röjer loss!

Det behövs en veteran för att fånga den galne besökaren från förr. Ut med Spartan från frysboxen. Han finner sig rätt snabbt  i den konstiga tillvaron (förutom toabesöken då), och ledsagas dessutom av söt-charmiga Sandra Bullock. Hur kan nåt gå fel? Naturligtvis tar Sly kommandot och lyckas avslöja både komplotter på högre ort och att det finns vissa bevarade hemligheter från det gamla goa 90-talet kvar.

Tramsjönsig actionunderhållning som inte gör någon ledsen. Stallone kör lite gammal 90-talscharm, Sandra ler mest hela tiden och Snipes hojtar förolämpningar till höger och vänster samtidigt som han skjuter på allt som rör sig. Hur det ska sluta behöver man aldrig oroa sig över. Stallone får dessutom chansen att raljera lite över framtidsfolkets flathet och att det minsann finns vissa grejer som VAR bättre förr.

En 90-talare uppställd enligt beprövad mall. Sci-fi-action blandad med lite dumkomedi. Sly säkert kort i huvudrollen, men priset till filmens roligaste figur går till Snipes, komplett med fulmode i form av snickarbrallor och blonderad i skallen.

Retroräddning i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

 

Jul 13 2016

Sommarklubben: Broken Arrow (1996)

BrokenarrowRejält over-the-top-action från regissören John Woo, här i början av sin ”Hollywoodkarriär”. Men också rätt lagom underhållande. Med en överspelande John Travolta. Man kan liksom inte tycka illa om hans insats. Han är bara..för mycket. Men också jäkligt sevärd.

Christian Slater får vara hans motpol. Den sansade hjältetypen. Båda är här piloter och kompisar. Tills Travolta får spelet, försöker döda Slater och snor de kärnvapen som deras stealthplan är bestyckat med under en till synes rutinartad övning över öknen i västra USA. Klassiskt upplägg. Travolta har ett band av badass-snubbar till sin hjälp, Slater överlever och får förlita sig på hjälpen från parkrangern Samantha Mathis. Kamp mot klockan, hårda smällar, vitsiga oneliners som haglar. Speciellt från dåren Travolta som spelar ut sitt knasbolleregister på bästa sätt. Totalt moralbefriad kräver han lösensumma för de rövade raketerna om inte närliggande städer ska få känna på vreden i form av detonationer och ödeläggelse. Vad göra? Militären sitter i ett skruvstäd och bryr sina huvuden. Men lugn, den ihärdige Slater tänker inte låta detta hända i första taget.

Absolut inget sensationellt filmskapande här från Woo.
Men inte mindre underhållande för det. Hela ensemblen, inklusive Woo, verkar mer leka fram storyn och tar all ologik och manusbrister med ett ryck på axlarna. Och det funkar på mig som tittar. Istället kan man gotta sig lite åt friskheten, knasigheterna och den rätt snygga upplösningen på ett framrusande tåg. Lite Indiana Jones-feeling där.

Klart det är en harmlös bagatell detta.
Å andra sidan en rätt trevlig sådan. Som håller för en sommaråtertitt.

Försvunna missiler i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Jul 5 2016

Sommarklubben: From Dusk Till Dawn (1996)

from_dusk_till_dawn_ver1Möt bröderna Gecko. Två av de mer, eh, färgstarka personer som befolkar Quentin Tarantinos universum.

Idag förkroppsligade av QT själv och självaste George Clooney minsann! Två rövarbröder, farliga typer, på väg mot Mexiko för ett möte med lokal maffia och förhandlingar. Ödet gör att de tar en intet ont anande pappa och hans två barn i husbil som gisslan. Målet för färden, en lagom skum sylta på mexikanska landsbygden. Som blir ännu mer skum när mörkret faller och gruvliga saker börjar hända. Bröderna Gecko, med tillhörande gisslan, inser snart att de kommit…tja..ur askan i elden.

Fantasifullt, svart humor och en massa rejäla effekter the old-style är vad som bjuds här. Allt övervakat av Robert Rodriguez som styr handlingen med säker hand. QT skrev manus (dock baserat på en story av Robert Kurtzman), och visst finns alla Tarantinos kännetecken med ändå. Dialogen, backlucke-scenen, de spontana våldsyttringarna. Tja, man känner sig rentav lite hemma här när det gäller QT. Haha.
Clooney sköter sig förstås. QT med. Harvey Keitel och Juliette Lewis finns med. Liksom skojaren Cheech Marin, B-filmsräven Fred Williamson OCH make-up-gurun Tom Savini. Och Salma Hayeks ”erotiska dans”!

I botten en gnska tafflig story som försetts med skön mexiko-musik, goriga effekter, splattervåld, vampyrer och svart humor. Den som vill hittar såklart allsköns referenser till Tarantinos underliga fantasi och värld.
Annars kan man nöja sig med att det är en rejält underhållande rulle, trots diverse lökigheter här och där.

Huggtänder i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo