The Mummy (2017)

Vad har Du för krav på en tvättäkta sommar-popcornsrulle? Egentligen?
Måste du ha genomarbetad story, logik som håller ihop? Måste det finnas ens uns av allvar? Går det att koppla bort hjärnan och det ”seriösa” sättet att se på film?

Klart det går! Kom igen, själen mår då och då bra av att släppa sargkanten och liksom bara strunta i logiken och meningsfullheten. Hänga med på resan en stund och sedan gå vidare i livet.
Filmbolaget Universal har fått för sig att man vill ”reboota” (i brist på bättre ord) hela sin gamla filmserie med monster från 30-talet. Det nya flashiga namnet på koncepet är Dark Universe. Coolt namn.En gång i tiden var ju faktiskt studion lite känd för att vara ”monsterstudion no 1” i Hollywood. Okej det var länge sen. Men ändå. Nu ska nya grepp tas. Gamla ikoniska figurer ska väckas till liv igen. En liten franchise helt enkelt. Extra kryddan tycks vara att engagera minst en superstjärna till varje rulle.

Först ut nu då Mumien, eller så som varelsen ter sig anno 2017. Originalet från 1932 sportade en bister Boris Karloff i gasbindor, stapplandes runt lite sävligt. Det var inte heller så skrämmande (fast mitt yngre jag…ca 8 år gammal kunde självklart inte sova på flera dagar när jag sett den på tv en sommarkväll på 70-talet). Dagens version innebär Sofia Boutella (Kingsman) i diverse olustiga kroppsformationer, väsande och med fyra par ögon…nej inte ögon…iris…ar? Hur som helst, hon funkar kanoners i rollen! Lite obehaglig mest hela tiden.

Vår man för dagen är ju annars Tompa C. Inhyrd för sin stjärnstatus och sin stenhårda slimmade kropp! Karln är över 50 men ser ut som 20!! Kudos! Många retar (förstås) ihjäl sig på att ”pensionären” Cruise ställs mot betydligt yngre motspelare och menar att hans karaktär här, soldaten Nick med tvivelaktig moral, borde ha spelats av en yngre person. Jag säger BULLSHIT! Om Tompa ser ut som han gör i 20 år till kan han fan spela leading man hur mycket han vill! Grabben levererar! Basta!

Den gode Nick hittar alltså i filmens början en gammal Egyptisk grav. I Irak (!). Sedvanlig (och inte alls så irriterande) backstory förklarar. Asch, ni som njöt av Mumien (1999) fattar upplägget. Ett par actionsekvenser senare har handlingen hoppat till England. In på banan med Russell Crowe (!) som en viss Dr Jekyll! Jaha ja! Här flörtas det vilt med legenderna. Inte mig emot. Kvinnliga hjältinnan för dagen heter Jenny (Annabelle Wallis) och är arkeolog-ess, givetvis med viss dragning till Tompa..och såklart med en och annan hemlighet. Som sedvanlig sidekick i det sommarlökiga manuset hittas Jake Johnson (Jurassic World). Han får också äran att stå för finfin referens till 80-talspärlan En amerikansk varulv i London. Kul!

försmådd och hämndlysten

Jaja, det travas på helt enkelt. Så värst mycket skräck blir det såklart inte. Mer en actionhistoria. En äventyr som lika gärna skulle kunna vara storyn i ett Indy-äventyr. Snyggt som tusan är det dock. Alla som gnäller på effekterna får väl kolla på konst-pretto-film istället. Har sett tjogtals med värre alster i den här genren. Den globala hatkampanjen mot dagens Mumie-raffel är enastående märkligt. Och helt obefogat. Herr regissören Alex Kurtzman, till vardags stabil manusförfattare av just typiska sommarblockbusters, tar inte på sig att leverera något nytt i genren. Vilket känns helt okej här.

Klart detta inte är en djup film. Leta inte efter mening och sans. Fastna inte på storyns brist på detaljer och flöde. Som ytligt och somrigt äventyr funkar den precis som den ska. Kompetent CGI, tramsdialog och en Tom Cruise på lite betald semester…där han går in för det så mycket som behövs.
Många förutspår att Dark Universe kommer att få svårt att hävda sig i filmdjungeln, och olyckskorparna har kraxat sig ännu hesare efter att ha sett den här rullen. Trist för er säger jag,…som gärna ser mer av de gamla monstergodingarna i upphottade versioner.

Detta är oförargligt lökigt sommaraction som  gör jobbet.

 

SoF-poddens avsnitt 94 intar också en lite mer friande attityd till Tompa och Mumie-bruttan. Lyssna bara!

Annabelle (2014)

Som hobbyvarande filmtyckare går jag ofta på den spontana magkänslan som infinner sig när man skådar en film. En magkänsla som ofta visar sig vara helt rätt när man sett klart filmen och ska försöka författa lite tankar om den.

Viss rutin över åren i filmgloende kan ju förstås också ha ”skadat” en så pass mycket att man numera är ganska svårflörtad och sannerligen inte sväljer vad som helst. Att skilja ut B och C-rullarna från de tunga A-alstren har faktiskt aldrig varit lättare än nu känns det som. Och då lever vi ändå i en fantastisk filmvärld om man ser till teknik och möjligheter.

Just DÄRFÖR är det också kul att man ibland får anledning att fundera lite mer på en film än man från början tänkt sig när den blivit skådad. När man trott sig ha upplägget och åsikterna helt klara. The Conjuring är en av de läskigaste rullarna som sett dagens ljus på bra många år. Bra skit med andra ord. Ni känner förstås till dockan Annabelle som skymtade förbi i den filmen under någon minut eller två. NATURLIGTVIS var det bara en tidsfråga innan man kom på att dockan måste få en egen film den också! Den här.

Nu är det här tack och lov ingen sleesy Chucky-variant vi bjuds på. Mer en…seriös (?) rulle. Som att regissören John R. Leonetti (som btw fotade Conjuring) vill gå i makarna Warrens fotspår lite. Ta bort det lökiga och försöka trycka in lite mörkare psykologisk demonfruktan a la Rosemary´s Baby eller varför inte….javisst…Exorcisten!
Nu är frågan, har man ens fog för att nämna de båda klassiska ryslighetsfilmerna i samma andetag som dagens popcorn-rulle?

Svaret är…tja varför inte. I vissa lägen i alla fall. Om man dessutom kan klara av att höja blicken en aning och se bakom de uppenbara checkpoints som måste finnas med för att smörja den moderna skräckfilmens kugghjul. Vi har ett sextiotal med sin sköna retrostil. Vi har det unga paret Mia (blinkningen!?!?) och John som går i väntans tider. Det är villaområde och grannkärlek helt enligt den perfekta världen. Ända tills vårt unga par drabbas av homeinvasion the brutal way. Innan dess har den omhuldande John (Ward Horton) hunnit med att skaffa ytterligare en dockjäv…docka…till hustrun Mia´s (Annabelle Wallis) lilla samling i den nyfixade barnkammaren. Enter dagens titelkaraktär med andra ord.
Attacken i hemmet leder dock till flytt, huset verkar ju tusan som besatt efter våldsverkarnas intrång! (Nähä!?!) Bort också med den nya dockan som blodades ned vid attacken….OCH dessutom plötsligt nu ger ett rejält creepy intryck!

docka som försöker se ointresserad ut…

Livet i ny lägenhet knallar på, nyfött barn och hela nya tillvaron som väntar. Synd bara då att den läbbiga dockan följde med i flyttlasset TROTS att John minsann slängde den i soporna! Jaja, så går det ju såklart till i storys som denna. Det mest anmärkningsvärda är väl annars att Mia nu väljer att behålla dockhelvetet trots att hon ville ha den kasserad bara för ett par manussidor sedan…hrm.

Men ok, bortse från ologik som denna ovan och vi får oss ett stundtals hårresande äventyr bakom hörnet. Mia lämnas allt som oftast ensam hemma i nya lägenheten, som dessutom påminner starkt om lägenheten i The Dakota Building i New York där just Mia Farrow försökte behålla SITT lugn, och det dröjer icke länge förrän otrevligheter börjar även för vår Mia här och Wallis jobbar på rätt bra för sitt skådisgage.. Som sagt, dagens murriga story vet vilka genvägar som ska tas till tacksamma jumpscares..även om de signaleras rätt långt i förväg. Lite klyschigt men ack så effektivt om man är på det upplevelsehumöret. Dessutom ”luras” regissören ett par gånger med oss genom att sätta upp förväntade scener som sedan tar en annan väg. Rätt underhållande bara det. Vi har också bl.a. ett par fina måste-finnas-med-scener som möjligen får en att undvika källarbesök den närmaste tiden (skit också..jag som snart måste hämta upp adventsbelysningen!)

Således, Annabelle ger dig inget nytt på fronten. Däremot känns den inte alls lika ostig när jag fått tänka på den under något dygn. Den blandar istället det sötsliskiga med det mörkare och ”seriösare”. Man kan helt enkelt konstatera att filmen växte lite i efterhand. Sånt är man inte van vid.
Godkänt med viss…trevlig eftersmak. Typ tre räliga porslinsdockor.