återtitten: Radio Days (1987)

Veckans andra besök i Woody Allen-land blir en riktig nostalgitripp. Både för oss som tittar, men i synnerhet också  för regissören själv.

Allen själv är inte med i filmen men står för berättarrösten som guidar oss igenom ett par stormiga år under början på 40-talet ute i Rockaway Beach, strax utanför New York. Skvallret säger att Allen blev så pass nöjd med rullen att han rankar den som en av sina bästa på cv:t! Inte illa! Dessutom kan det vara en av hans mer självbiografiska storys någonsin. Likt många av pärlorna från Allens 80-tal satsas det på humorn i första hand. Humorn och en lite släng av nostalgiskt drama.

I en tid när varken tv eller internet existerade (yes kids!) var radion familjens stora samlingspunkt. Märkliga radioprogram avlöste varandra, och det fanns så att säga alltid något för alla. Och musiken förstås! Allen har verkligen gått inför att sätta hela upplevelsen i ett visst mood, och gamla sköna 30-40-talare strömmar nästan hela tiden ur soundtracket. Inte lika mycket jazzinfluerat här alltså, mer storband och swing. Allens alter ego, grabben Joe (Seth Green i mycket ung roll) växer upp i en storfamilj där både föräldrar, farbror, morbror, mostrar och farfar och hela fadderullan bor under samma tak. I stilenlig tradition i Allen-filmer bjuds det på gott om tjafs, skrik och härjande…och en hoper judiska skämt i parti och minut. Kanske var det så här när Allen växte upp. Hela filmen består egentligen av en samling olika händelser som format berättarens, Joes (eller egentligen Allen själv) minnen, och han tar oss med genom olika nedslag i vardagen.

Som en sidostory löper också ett par små berättelser som handlar om de människor som gjorde radioprogrammen alla lyssnade på. Och allt väver Allen in med 40-talets USA som bakgrund, världskriget som påverkade alla på nåt sätt under ett par år, det ganska spartanska livet ute i Rockaway, en bra bit från det glittriga Manhattan…dit man kunde få komma på besök någon gång i livet om man hade tur. Det är en nostalgisk vigör Allen visar upp. En sorts romantisk naiv palett av gamla färger som får liv igen. Stämningen i filmen är på topp och han fångar tidseran på ett härligt sätt. Trots den humoristiska approachen törs Allen också slänga in bitar av vemod, oro och lite mörkare funderingar. De vuxna i filmen tycks alla gå runt och i nån form fundera på hur framtiden kommer att te sig. Vad innebär den nya världsordningen med kriget? Kommer de alla att glömmas bort i framtiden? Lever den här generationen livet som det ser ut för sista gången på mycket länge? Allen ger inga större svar. Han liksom bara tar sig en tur bakåt i minnena och serverar små knyten av insiktsfulla och ganska roliga anekdoter.

Överhuvudtaget känns regissören piggt lekfull här och verkar vilja satsa på att underhålla. No more, no less. Som vanligt i en Allen-film är rollistan diger. En hel parad av kända skådisar som alla dyker upp i mindre och större roller; bla Michael Tucker, Julie Kavner, Dianne Wiest, Danny Aiello, Mia Farrow förstås och till och med Diane Keaton i en liten cameo mot slutet. Vilket i sig är lite intressant, kanske mest för oss Allen-nördar, då detta är den enda film (hittills) då Farrow och Keaton varit med i SAMMA Woody-film. Örnögda tittare håller också ögonen på familjens kommunistgranne (som vägrar låta sin radio vara avstängd på sabbaten!); visst är det Larry David som hojtar och har sig!.

bullriga men härliga

Som vanligt kunde ju inte Oscarsakademin titta åt andra hållet när det gällde Allen och hans stabila alster, två stycken nomineringar blev det här också…för bästa originalmanus och scenografi. Men inte heller denna gång lyckades filmen hela vägen till guldgubben.

Radio Days är en rejäl hyllning av Allen till den gamla goa tiden när allt inte kändes så krångligt eller svårt. Livet var som det var, och trots att unge Joes familj bekänner sig som fattiga och inte direkt på toppen av inkomstligan, utstrålar de alla en värme och familjekärlek mellan gnabben och konflikterna. Så pass att man riktigt myser där i deras sällskap när man får vara med i vardagsrummet framför den stora radion. Sevärd och rolig nostalgi av Allen, med en litet stänk av vemod.
Helt klart en av hans absolut bästa rullar även i min bok.

Annonser

5 comments on “återtitten: Radio Days (1987)

  1. Just här tycks du och jag titta i samma bok. Den här typen av sketch/episodfilmer är inte helt lätta att lyckas med men jag är med Allen hela vägen. Nostalguljuvt för fler än Allen själv!

    Gilla

  2. Ping: Flmr vs Filmåret 1987! | Flmr

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s