återtitten: Broadway Danny Rose (1984)

Mötet med Woody Allens Blue Jasmine gav mig plötsligt cravings på mer av den lille filmmakaren, och jag insåg att jag varit borta från honom alldeles för länge.

Möjligen kanske ni redan vet att yours truly alltid varit lite sucker på regissören/berättaren och hans märkliga värld (dock inte i samma liga som den gode bloggkollegan Addepladde. Missa btw inte hans FÖRNÄMLIGA Allen-tema!). Ok, Woodys filmer har nog ändå följt mig genom åren lite stadigt sådär. Tillräckligt länge för att jag har den bestämda åsikten att Allens filmer från epoken sent 70-tal till början av 90-talet var hans bästa år som filmskapare. Kanske var mitten av 80-talet de absolut BÄSTA åren?

Nytt besök in i arkivet för potentiella återtittare slumpade sig såväl att jag av bara farten fick med mig ett par Allen-rullar från just dessa år. Tänk va. Kanske är det till och med ett par av de favoriter jag har på min Allen-topplista? Först ut alltså historien om den hårt prövade talangagenten Broadway Danny Rose (i Woodys tunna och plågade skepnad). Ett gäng halvkända gamla New York-komiker sitter på ett hak i staden som aldrig sover. Tjattret går högt. Nån nämner plötsligt namnet Broadway Danny Rose, nån har ett gäng gamla anekdoter att dela med sig av. Och vips, har rullen sparkat igång.

Danny Rose alltså. Har inte direkt lycka med att kränga sina ”artister” till hugade spekulanter i New Yorks showbizvärld. Väldigt få tycks vilja se t.ex. en blind xylofonist, en enbent dansare ..eller en kvinna som drar av ett par dängor spelandes på glas…well….tur då att Rose har smörsångaren Lou Canova (Nick Apollo Forte) att luta sig mot. I en tid när New York tycks älska sin Frank Sinatra mer än någonsin kanske det ändå finns hopp att göra Canova till en kändis..? Nu har den lätt omständige och instabile Canova fått ett gig på självaste Waldorf Astoria! Läge för möjlig succé? Canova insisterar dock på att hans älskarinna Tina (Mia Farrow) ska finnas på plats för att uppleva triumfen (givetvis måste hon hållas hemlig för frun!), och det blir alltså för stackars Danny att fixa saken genom att laga sig ut till New Jersey för att hämta upp Tina där hon bor och sedan presentera henne som SIN flickvän under kvällen. En tripp med komplikationer ska det visa sig.

Paret lyckas inom kort hamna i dispyter till höger och vänster samt förolämpa den lokala maffian! Bättre fly än illa fäkta, och färden tillbaka till Manhattan blir minst sagt besvärlig. Här har vi en Allen på riktigt lekhumör. Hela filmen tycks foka på humor och lite hejsanhoppsan. Ytligheter istället för djupsinnigheter. Allen i huvudrollen får gott om utrymme att frossa i UNDERBARA skämt och oneliners! Dialogen känns snärtig och sådär lagom hetsig. Speciellt samspelet mellan Farrow och Allen är härligt hela vägen. Farrow spelar ut som aldrig för och Allen jabbar tillbaka med sitt patenterade kroppsspråk och snabba munläder. Som vanligt missar inte Allen heller en sekund att låta själva New York vara en fräsig backdrop till storyn. Här i svartvitt (igen), men det förstärker å andra sidan bara känslan av den ruffiga men lockande storstaden. Kontrasten ute i Jersey är också härlig och plötsligt inser man att Danny Rose….eller Allen om man så vill…verkligen hör hemma bland skyskraporna och de hårt trafikerade gatorna på Manhattan!

fixarn har koll. eller inte.

Allen tycks inte haft några problem alls med att hoppa mellan genrerna under denna tidsepok i karriären. Kanske var han så pass nöjd med sin tillvaro här att han kunde kosta på sig att leka bort knappa en och en halv timme..? Framgångsrikt värre blev det också, med två Oscarsnomineringar som belöning (för bästa regi och bästa originalmanus…utan vinst dock) Storyn om Danny Rose berättas hela tiden med utgångspunkt från samlingen komiker sittandes på haket i början av filmen, vilket gör just figuren Danny till en sorts myt eller skröna hos de andra. Och samtidigt lite tragikomisk om man vill vara sån. Allen känns helt enkelt underbart bra i sin roll, precis den neurotiske och orolige figur man känner igen från så många andra filmer. Naturligtvis med ett hjärta av guld, vilket han får gott om möjligheter att visa upp här.

Broadway Danny Rose måste givetvis räknas som en av hans allra BÄSTA i karriären. Tillkom under en perfekt period då det mesta han tillverkade tycktes bli mumma. Här är det så trivsamt roligt mest hela tiden att man blir sittandes med ett stort flin över ansiktet i flera timmar efteråt. Gillar du Woody Allens typiska stil är detta naturligtvis ett måste!
Ett guldkorn från guldåren!

Vill du höra mer om denna pärla lyssnar du på avsnitt 4 av filmpodden!
Där snackar jag vitt och brett om VARFÖR detta kan vara en av de bästa Woodyrullar någonsin!

Annonser

5 comments on “återtitten: Broadway Danny Rose (1984)

  1. tack för länkning! Och vilken förnämlig återtitt du gjort. Blir genast sugen på att se om den här PÄRLAN till komedi. Håller med dig om allt!

    Gilla

  2. Och här skiljes våra vägar åt fann inte filmen vara speciellt rolig eller underhållande, ok maffiafesten är otroligt rolig men sedan var det tunnsått.

    Gilla

  3. Ping: Flmr vs Filmåret 1984! | Flmr

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s