#sommarklubben: The Flamingo Kid (1984)

Tidig 80-talare från regissören Garry Marshall. Med en ung Matt Dillon som Jeffrey i Brooklyn 1963. High school är avklarad, sommarn står för dörren och pappa Arthur (Hector Elizondo) vill att grabben ska börja arbeta, ”så som normala människor gör”. Jeffrey drömmer sig dock bort till en tillvaro där han själv kan bestämma sitt öde. Kanske kommer chansen när kompisar ber honom följa med ut till The Flamingo Beach Club, tillhåll på Long Island för di rike och bättre bemedlade. Där varje dag är som en solig semesterdag. Strax har Jeffrey fått jobb på klubben, och lika strax har han snart blivit bekant med bilförsäljaren, viktigpettern och ställets gin rummy-champion Phil (Richard Crenna). Glidaren Phil lockar snart in Jeffrey på nya tankebanor om sin framtid. Men är allt som glimmar guld..?

En ganska lågmäld och enkel dramakomedi detta. Ev explosion i 60-talsfärger och musik. Man måste också tjusas av 60-talsmodet med snajdiga sommarskjortor, snygga klänningar och diverse strandoutfits. Damn, jag gillar verkligen 60-talets kreationer! Överlag snyggt som tusan! Och Panamahatten! Den hör ju sommarn till!
Inga överraskningar i manus, en färgrikt inlindad berättelse om hur Jeffrey kommer till sans om framtiden, och vad som (naturligtvis) är viktigast i livet. Dillon är bra, han känns naturlig och som rätt man i rollen. Crenna gör sin lyxlirare både älskvärd och sliskig på samma gång. Smårolig,men fokus ligger mer på dramat. Länge sedan jag såg den sist, och återtitten höll ändå för att trivselfaktorn skulle skrocka lite lagom. Bäst är miljöerna. En sommar på The Flamingo Beach Club kanske!??

Coming of age i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

 

#rewatch: Den vilda jakten på stenen (1984)

romancing_the_stone_posterAh det gamla goda film-80-talet. ÄVEN…om det ibland kanske är bäst att låta gamla alster ligga där och få bli ihågkomna av mer nostalgiska skäl än kvalitativa.

Den här gamla godisbiten har jag alltid haft ett gott öga till. Ända sedan jag såg den på bio. En modern (hrm..80-tal…host..) äventyrsrulle med inbakad romantik som helt klart red på vågen som en viss Indiana Jones hade skapat (även om faktiskt den första versionen av manuset till den här rullen skrevs flera år innan Indy ens var påtänkt).
Joan Wilder (Kathleen Turner), författare av galet populära äventyrsromaner för kvinnor (det som vi kanske till och med skulle drista oss till att kalla för tantsnusk), lever verkligen genom sina böcker. Ensam i sin New York-lägenhet med katten som sällskap drömmer hon dock om att möta den rätte, Nån dag.
Kanske förr än hon tror till och med.

När plötsligt hennes syster blir kidnappad i Colombia, och hon själv får en mystisk karta i posten…ja då händer det grejer. Storstad byts rakt mot sydamerikanska djungler och strax springer hon dessutom på äventyraren Jack (Michael Douglas), som inte bara charmas av den snygga och bortkomna författarinnan…utan också av den möjliga skattkartan som finns i hennes ägo.

romancing-the-stone-_pic

dynamiska duon känner in naturen

Ack ja, men det var väl för charmigt. Även 32 år senare. Hahaha, såklart det är lökigt på vissa håll, men banne mig om inte charmen och kemin mellan Turner och Douglas fortfarande finns där. Stundtals rolig dialog varvas med lagom trivsamma actionsekvenser. Turner lyckas gå från bortkommen storstadsbo till tuff brutta utan att det känns ostigt. Eller vaddå, det gör det ju! Fast det är ju lite så det ska vara här! Man liksom tar det med sig i trivsamheterna.

Douglas blir en sorts råbarkad kusin till Indy, och kommer undan med det. Damn, den gode Douglas gjorde ändå underhållande roller på 80-talet/början 90-talet. En charmig typ. Helt klart. Kasta dessutom in ettrige Danny De Vito plus en hoper skumma hårdingar i handlingen..och den här skattjakten blir en lustiger och lagom jönsig soppa. Regissören Robert Zemeckis har så att säga full koll på knasigheterna.

En actionkomedi väl värd namnet.
Till och med mycket trevlig. Även utanför sitt 80-tal. En av mina favoriter från detta svunna årtionde! På gränsen till att klara cutten till min årslista för -84.

återtitten: Broadway Danny Rose (1984)

Mötet med Woody Allens Blue Jasmine gav mig plötsligt cravings på mer av den lille filmmakaren, och jag insåg att jag varit borta från honom alldeles för länge.

Möjligen kanske ni redan vet att yours truly alltid varit lite sucker på regissören/berättaren och hans märkliga värld (dock inte i samma liga som den gode bloggkollegan Addepladde. Missa btw inte hans FÖRNÄMLIGA Allen-tema!). Ok, Woodys filmer har nog ändå följt mig genom åren lite stadigt sådär. Tillräckligt länge för att jag har den bestämda åsikten att Allens filmer från epoken sent 70-tal till början av 90-talet var hans bästa år som filmskapare. Kanske var mitten av 80-talet de absolut BÄSTA åren?

Nytt besök in i arkivet för potentiella återtittare slumpade sig såväl att jag av bara farten fick med mig ett par Allen-rullar från just dessa år. Tänk va. Kanske är det till och med ett par av de favoriter jag har på min Allen-topplista? Först ut alltså historien om den hårt prövade talangagenten Broadway Danny Rose (i Woodys tunna och plågade skepnad). Ett gäng halvkända gamla New York-komiker sitter på ett hak i staden som aldrig sover. Tjattret går högt. Nån nämner plötsligt namnet Broadway Danny Rose, nån har ett gäng gamla anekdoter att dela med sig av. Och vips, har rullen sparkat igång.

Danny Rose alltså. Har inte direkt lycka med att kränga sina ”artister” till hugade spekulanter i New Yorks showbizvärld. Väldigt få tycks vilja se t.ex. en blind xylofonist, en enbent dansare ..eller en kvinna som drar av ett par dängor spelandes på glas…well….tur då att Rose har smörsångaren Lou Canova (Nick Apollo Forte) att luta sig mot. I en tid när New York tycks älska sin Frank Sinatra mer än någonsin kanske det ändå finns hopp att göra Canova till en kändis..? Nu har den lätt omständige och instabile Canova fått ett gig på självaste Waldorf Astoria! Läge för möjlig succé? Canova insisterar dock på att hans älskarinna Tina (Mia Farrow) ska finnas på plats för att uppleva triumfen (givetvis måste hon hållas hemlig för frun!), och det blir alltså för stackars Danny att fixa saken genom att laga sig ut till New Jersey för att hämta upp Tina där hon bor och sedan presentera henne som SIN flickvän under kvällen. En tripp med komplikationer ska det visa sig.

Paret lyckas inom kort hamna i dispyter till höger och vänster samt förolämpa den lokala maffian! Bättre fly än illa fäkta, och färden tillbaka till Manhattan blir minst sagt besvärlig. Här har vi en Allen på riktigt lekhumör. Hela filmen tycks foka på humor och lite hejsanhoppsan. Ytligheter istället för djupsinnigheter. Allen i huvudrollen får gott om utrymme att frossa i UNDERBARA skämt och oneliners! Dialogen känns snärtig och sådär lagom hetsig. Speciellt samspelet mellan Farrow och Allen är härligt hela vägen. Farrow spelar ut som aldrig för och Allen jabbar tillbaka med sitt patenterade kroppsspråk och snabba munläder. Som vanligt missar inte Allen heller en sekund att låta själva New York vara en fräsig backdrop till storyn. Här i svartvitt (igen), men det förstärker å andra sidan bara känslan av den ruffiga men lockande storstaden. Kontrasten ute i Jersey är också härlig och plötsligt inser man att Danny Rose….eller Allen om man så vill…verkligen hör hemma bland skyskraporna och de hårt trafikerade gatorna på Manhattan!

fixarn har koll. eller inte.

Allen tycks inte haft några problem alls med att hoppa mellan genrerna under denna tidsepok i karriären. Kanske var han så pass nöjd med sin tillvaro här att han kunde kosta på sig att leka bort knappa en och en halv timme..? Framgångsrikt värre blev det också, med två Oscarsnomineringar som belöning (för bästa regi och bästa originalmanus…utan vinst dock) Storyn om Danny Rose berättas hela tiden med utgångspunkt från samlingen komiker sittandes på haket i början av filmen, vilket gör just figuren Danny till en sorts myt eller skröna hos de andra. Och samtidigt lite tragikomisk om man vill vara sån. Allen känns helt enkelt underbart bra i sin roll, precis den neurotiske och orolige figur man känner igen från så många andra filmer. Naturligtvis med ett hjärta av guld, vilket han får gott om möjligheter att visa upp här.

Broadway Danny Rose måste givetvis räknas som en av hans allra BÄSTA i karriären. Tillkom under en perfekt period då det mesta han tillverkade tycktes bli mumma. Här är det så trivsamt roligt mest hela tiden att man blir sittandes med ett stort flin över ansiktet i flera timmar efteråt. Gillar du Woody Allens typiska stil är detta naturligtvis ett måste!
Ett guldkorn från guldåren!

Vill du höra mer om denna pärla lyssnar du på avsnitt 4 av filmpodden!
Där snackar jag vitt och brett om VARFÖR detta kan vara en av de bästa Woodyrullar någonsin!

Streets of Fire (1984)

Idag blir det nostalgi.
1984 var jag 19 år. Skolan avklarad, lumpen stod för dörren och det mesta var sådär…spännande i tillvaron.

Plötsligt den sommaren dök en film upp som totalt knockade mig och mina kompisar. Tog oss med storm. En svårbeskriven film, som ändå hade allt. En busenkel intrig om den gode som räddar den sköna och tar hand om buset på samma gång. Och allt, precis allt, insvept i en orgie av neon, regntunga gator och fantastisk 80-talsmusik. Ja jag fattar mycket väl att ni idag säkert har synnerligen svårt att ta till er detta. Men så var det verkligen och under bra många år var dagens rulle i min hjärna rena referensexemplet på hur en toppmatad film skulle se ut.

Lite svårt idag, tänker jag först, att se det så när jag skådar historien om Tom Cody (Michael Paré) som räddar rocksångerskan och ex-flickvännen Ellen Aim (Diane Lane) ur motorcykelvärstingen Ravens (Willem Dafoe) grepp. Men det är ett härligt kärt återseende. Vet inte hur många år sedan det är jag såg filmen senast. Men det känns som eoner av tid. Jag ser en film där skådespeleriet är ganska taffligt, där regissören Walter Hill själv plitat ned ett manus där klyschor egentligen bara staplas på varandra så att man bara häpnar. Det är endimensionellt, förutsägbart, taffligt ostrukturerat och så mycket yta att man undrar hur de egentligen kom undan med allt.

Men så var det ju det här med känslan.
Fascinerande nog behövs bara ett par minuters film innan jag är tillbaka i -84 igen. Färgerna, neonet, bilarna, känslan när Cody kysser Ellen i ett tillhörande ösregn, de sköna konsertbilderna när Ellen uppträder på scen och framför dåtidens bombastiskt tunga rockalster; Nowhere Fast och Tonight is what it means to be young…låtar signerade min stora hjälte från 80-talet; Jim Steinman.
Lyckan total.

I den namnlösa storstaden i en oklar tid kommer krigsveteranen Cody hem. Hans ex, rocksångerskan, kidnappad av motorcykelgänget Bombers. Hennes sliskige manager (Rick Moranis) erbjuder Cody 10 000 om han skaffar tillbaka Ellen. Behöver vår hjälte pengarna? Gör han det av girighet eller kärlek? Vad tror du?
Lägg till allt detta övrig musik av en inspirerad Ry Cooder och de tungt svängiga The Blasters. Awesome.

Walter Hill visste precis vad han gjorde vid tillverkningen av denna rocksaga. Det hela blir näst intill en musikal mixad med vibbar från regissörens klassiska The Warriors…eller varför inte en udda variant av West Side Story i vissa lägen. Scenografin är en konstig blandning av 50-tal och nutid med gamla bilar, tunnelbanetåg, regntunga gator som lyses upp av vräkiga neonskyltar. Kort sagt, det vilar en märklig sagostämning över det hela. Som en extra lång rockvideo från ett årtionde som kanske inte liknade något annat när det gäller musik, klädstilar och färger.

så unga. så oförstörda.

Mitt vuxna jag ser en film som lider av oerhörda logiska och filmiska luckor. Som bjuder på halvkackigt skådespelande och galet löjliga repliker. Mitt tonåriga jag ser en rulle fullproppad med tonårsromantik, en historia som trycker på alla de rätta knapparna vad gäller sinnestämningar. Som fångar det där vi alla gick omkring i smyg och drömde om som osäkra tonåringar. Och skådisarna! Så unga! Paré var lite av en favorit hos mig under många år (vad synd att det inte blev något av hans karriär..förutom en tillvaro i B-träsket hos Uwe Boll), snyggot Diane Lane, gnällspiken Moranis, tuffa Amy Madigan som sidekick. Och så en spenslig Willem Defoe i plastiga fiskarbyxor! Hur kul som helst!

Streets of Fire snodde titeln från Springsteen-låten, Hill snodde säkert friskt från varenda story han kunde komma på. Resultatet är långt ifrån en perfekt film, men en sjujäkla skapelse som proppas full med det där som hjärtat gillar.
Känslan.
Dagens betyg är fullständigt galet. Men ändå inte!

p.s. …och ja…jag skaffade naturligtvis soundtracket, som höll på att spelas sönder under resten av året…