Gone (2012)

Amanda Seyfried må ha sett söt ut och sjungit bra i Mamma Mia en gång i tiden, men som protagonist i filmiska äventyr av den mer thrilleraktiga sorten, som dessutom ska försöka sig på att vara lite ryslig, blir hon bara påfrestande.

Och sällan har jag väl skådat en film som lägger så mycket krut på sina red herrings, att historien helt kommer i bakvattnet och blir av den mer irriterande och intetsägande sorten.
Enligt uppgift lär också regissören, en Heitor Dhalia, ha jobbat hårt för att få sitt namn borttaget från produktionen då han hävdar att han hade absolut noll att säga till om.
Kan mycket väl vara så när man lider sig igenom rullens 94 minuter av blaha och lättmjölkshandling.

Jill (Seyfried) har en historia bakom sig där hon enligt egen utsago blev drogad, bortförd och hölls fången i en grop ute i vildmarken…innan hon lyckades fly och hittades irrande i skogen.
Envist hävdar hon sedan att det fanns fler offer innan henne, men polisen har aldrig hittat något som styrker hennes tes och klassade henne rätt snart som lite lagom knäpp (redan här ringer de filmiska klockorna i manuset). När Jill´s syster plötsligt försvinner är naturligtvis Jill övertygad om att det är samme gärningsman i farten igen. Polisen är självklart inte speciellt sugna på att lyssna på den ”fantiserande” kvinnan ännu en gång. Vilket dock inte stoppar Jill som drar igång en enmansutredning som man sällan skådat….där ledtrådarna liksom bara verkar falla över henne som på beställning! Detaljer som är så ologiska och knasiga hastas liksom bara över för att få beättelsen till nya scener. Morr…

Och då det här med alla villospår som ska portioneras ut!
Manuset lägger mer kraft på det än att göra både Jill och historien intressant. Faktum är att det blir löjligt efter ett tag, och se där har man fått ännu ett irritationsmoment och knorra över. Allt detta innebär också att Seyfried blir oerhört påfrestande i sin självpåtagna detektivroll, och man irriterar ihjäl sig på henne istället.

”jag är bäst och jag vet mest!!”

Efter halva filmen håller storyn rejäl slagsida och man bryr sig liksom inte hur det ska gå. För det har man ju redan räknat ut tack vare de klumpiga sidospåren och de klyschiga dialogerna.

Gone är precis vad filmen är. Förlorad in i blaha-träsket med långsökta detaljer och ett manus som känns oerhört ointressant. Dumt helt enkelt.
Inte ens det lilla glädjeämnet att se gamle 80-talshjälten Michael Paré i polisroll kan hjälpa den här soppan.
Här finns inget att hämta och man missar absolut ingenting. Inte bra!

full star

Streets of Fire (1984)

Idag blir det nostalgi.
1984 var jag 19 år. Skolan avklarad, lumpen stod för dörren och det mesta var sådär…spännande i tillvaron.

Plötsligt den sommaren dök en film upp som totalt knockade mig och mina kompisar. Tog oss med storm. En svårbeskriven film, som ändå hade allt. En busenkel intrig om den gode som räddar den sköna och tar hand om buset på samma gång. Och allt, precis allt, insvept i en orgie av neon, regntunga gator och fantastisk 80-talsmusik. Ja jag fattar mycket väl att ni idag säkert har synnerligen svårt att ta till er detta. Men så var det verkligen och under bra många år var dagens rulle i min hjärna rena referensexemplet på hur en toppmatad film skulle se ut.

Lite svårt idag, tänker jag först, att se det så när jag skådar historien om Tom Cody (Michael Paré) som räddar rocksångerskan och ex-flickvännen Ellen Aim (Diane Lane) ur motorcykelvärstingen Ravens (Willem Dafoe) grepp. Men det är ett härligt kärt återseende. Vet inte hur många år sedan det är jag såg filmen senast. Men det känns som eoner av tid. Jag ser en film där skådespeleriet är ganska taffligt, där regissören Walter Hill själv plitat ned ett manus där klyschor egentligen bara staplas på varandra så att man bara häpnar. Det är endimensionellt, förutsägbart, taffligt ostrukturerat och så mycket yta att man undrar hur de egentligen kom undan med allt.

Men så var det ju det här med känslan.
Fascinerande nog behövs bara ett par minuters film innan jag är tillbaka i -84 igen. Färgerna, neonet, bilarna, känslan när Cody kysser Ellen i ett tillhörande ösregn, de sköna konsertbilderna när Ellen uppträder på scen och framför dåtidens bombastiskt tunga rockalster; Nowhere Fast och Tonight is what it means to be young…låtar signerade min stora hjälte från 80-talet; Jim Steinman.
Lyckan total.

I den namnlösa storstaden i en oklar tid kommer krigsveteranen Cody hem. Hans ex, rocksångerskan, kidnappad av motorcykelgänget Bombers. Hennes sliskige manager (Rick Moranis) erbjuder Cody 10 000 om han skaffar tillbaka Ellen. Behöver vår hjälte pengarna? Gör han det av girighet eller kärlek? Vad tror du?
Lägg till allt detta övrig musik av en inspirerad Ry Cooder och de tungt svängiga The Blasters. Awesome.

Walter Hill visste precis vad han gjorde vid tillverkningen av denna rocksaga. Det hela blir näst intill en musikal mixad med vibbar från regissörens klassiska The Warriors…eller varför inte en udda variant av West Side Story i vissa lägen. Scenografin är en konstig blandning av 50-tal och nutid med gamla bilar, tunnelbanetåg, regntunga gator som lyses upp av vräkiga neonskyltar. Kort sagt, det vilar en märklig sagostämning över det hela. Som en extra lång rockvideo från ett årtionde som kanske inte liknade något annat när det gäller musik, klädstilar och färger.

så unga. så oförstörda.

Mitt vuxna jag ser en film som lider av oerhörda logiska och filmiska luckor. Som bjuder på halvkackigt skådespelande och galet löjliga repliker. Mitt tonåriga jag ser en rulle fullproppad med tonårsromantik, en historia som trycker på alla de rätta knapparna vad gäller sinnestämningar. Som fångar det där vi alla gick omkring i smyg och drömde om som osäkra tonåringar. Och skådisarna! Så unga! Paré var lite av en favorit hos mig under många år (vad synd att det inte blev något av hans karriär..förutom en tillvaro i B-träsket hos Uwe Boll), snyggot Diane Lane, gnällspiken Moranis, tuffa Amy Madigan som sidekick. Och så en spenslig Willem Defoe i plastiga fiskarbyxor! Hur kul som helst!

Streets of Fire snodde titeln från Springsteen-låten, Hill snodde säkert friskt från varenda story han kunde komma på. Resultatet är långt ifrån en perfekt film, men en sjujäkla skapelse som proppas full med det där som hjärtat gillar.
Känslan.
Dagens betyg är fullständigt galet. Men ändå inte!

p.s. …och ja…jag skaffade naturligtvis soundtracket, som höll på att spelas sönder under resten av året…

The Lincoln Lawyer (2011)

Advokater alltså. De är ju ett släkte för sig, i alla fall om man ska tro alla böcker och filmer som skrivs om dessa lagens tolkare i parti och minut.

Speciellt på film gör sig också rättegångsdramer bra, om de utspelas inom det amerikanska rättsväsendet alltså. Där kan visst mått av spänning ofta uppbringas med hjälp av ett tätt och  dialogstarkt manus och dramatiska utspel av de inblandade karaktärerna med sina olika agendor.

Dagens historia bygger på en roman av den rätt kände Michael Connelly, av vilken jag dock bara läst ett fåtal böcker, och då inte om denna skrönas huvudperson Mickey Haller. Haller är urtypen för en brännvinsadvokat, säljer sina tjänster till kreti och pleti så länge det också innebär en god hacka för honom själv. Om klienten är oskyldig eller inte spelar väl inte så stor roll. Haller har rutinen och kan alla knep och trix i branschen, vilket ju egentligen betyder att han är en högst kompetent advokat som valt att satsa sin talang på fel ”marknad”.

I Matthew McConaughey har filmmakarna träffat helt rätt. McConaughey kör på med bred texasdialekt och ett glidarsätt som avslöjar ett stort mått av självförtroende, på gränsen till självgodhet. När han anlitas av rikemanssonen Louis som till synes oskyldig står åtalad för misshandel ser Haller det som en lätt resa mot frikännande och ännu en saftig faktura att lämna ifrån sig. Problemet är bara att Haller upptäcker att Louis ljuger om både det ena och det andra och plötsligt börjar tvivel och….det dåliga samvetet… göra sig påmint i kombination med att långa skuggor från ett gammalt fall kastas tillbaka på Haller.

En högst linjär story lyckas faktiskt med konststycket att bli underhållande och dessutom rejält spännande, speciellt mot slutet. Det går naturligtvis att checka av de obligatoriska kontrollpunkterna som alltid finns i filmer som håller till i den här genren, men å andra sidan gör inte det så mycket. Storyn engagerar trots att jag som tittare nog kan räkna ut både ett och annat och hur det hela kommer att sluta. Frågan är bara hur turerna dit ska se ut och det blir både thrillerartat och täta scener från rättssalen.

McConaughey får äntligen en roll som gör honom rättvisa vad gäller skådistalanger, annars är det lätt att tro att han för alltid fastnat i komedi-facket om man nu ska gå på de senaste årens meritlista. Marisa Tomei backar upp som separerad mamma till hans dotter och får fungera som romantiskt bollplank med visst flirtigt öga till sitt ex.. Alltid underutnyttjade William H. Macy finns också med i bakgrunden som pålitlig utredare, med för liten speltid om du frågar mig. Men så är det ju i historier som dessa, vissa offer måste alltid till. Ryan Phillippe gör vad han ska som rikingen i sammanhanget, gör inga speciella intryck på mig förutom att mer och mer framstå som den otrevliga typ han ska göra enligt manus. På bonuskontot noteras också ett inhopp av gamle Michael Paré. (Jag säger bara Streets of Fire!!)

The Lincoln Lawyer är en klart bra film. Länge sedan man såg en advokatrulle som hade driv och spänning i sig och den är överraskande bättre än jag trodde . Mycket av credden till ett manus som håller hela vägen och till Matthew McConaughey som verkligen känns som Mickey Haller. Okej, ingen film som överraskar nämnvärt, men är stabilt underhållande ända in i kaklet.

”You’re nobody ‘till somebody shoots you.”