Etikettarkiv: Amy Madigan

Maj 3 2013

Streets of Fire (1984)

Idag blir det nostalgi.
1984 var jag 19 år. Skolan avklarad, lumpen stod för dörren och det mesta var sådär…spännande i tillvaron.

Plötsligt den sommaren dök en film upp som totalt knockade mig och mina kompisar. Tog oss med storm. En svårbeskriven film, som ändå hade allt. En busenkel intrig om den gode som räddar den sköna och tar hand om buset på samma gång. Och allt, precis allt, insvept i en orgie av neon, regntunga gator och fantastisk 80-talsmusik. Ja jag fattar mycket väl att ni idag säkert har synnerligen svårt att ta till er detta. Men så var det verkligen och under bra många år var dagens rulle i min hjärna rena referensexemplet på hur en toppmatad film skulle se ut.

Lite svårt idag, tänker jag först, att se det så när jag skådar historien om Tom Cody (Michael Paré) som räddar rocksångerskan och ex-flickvännen Ellen Aim (Diane Lane) ur motorcykelvärstingen Ravens (Willem Dafoe) grepp. Men det är ett härligt kärt återseende. Vet inte hur många år sedan det är jag såg filmen senast. Men det känns som eoner av tid. Jag ser en film där skådespeleriet är ganska taffligt, där regissören Walter Hill själv plitat ned ett manus där klyschor egentligen bara staplas på varandra så att man bara häpnar. Det är endimensionellt, förutsägbart, taffligt ostrukturerat och så mycket yta att man undrar hur de egentligen kom undan med allt.

Men så var det ju det här med känslan.
Fascinerande nog behövs bara ett par minuters film innan jag är tillbaka i -84 igen. Färgerna, neonet, bilarna, känslan när Cody kysser Ellen i ett tillhörande ösregn, de sköna konsertbilderna när Ellen uppträder på scen och framför dåtidens bombastiskt tunga rockalster; Nowhere Fast och Tonight is what it means to be young…låtar signerade min stora hjälte från 80-talet; Jim Steinman.
Lyckan total.

I den namnlösa storstaden i en oklar tid kommer krigsveteranen Cody hem. Hans ex, rocksångerskan, kidnappad av motorcykelgänget Bombers. Hennes sliskige manager (Rick Moranis) erbjuder Cody 10 000 om han skaffar tillbaka Ellen. Behöver vår hjälte pengarna? Gör han det av girighet eller kärlek? Vad tror du?
Lägg till allt detta övrig musik av en inspirerad Ry Cooder och de tungt svängiga The Blasters. Awesome.

Walter Hill visste precis vad han gjorde vid tillverkningen av denna rocksaga. Det hela blir näst intill en musikal mixad med vibbar från regissörens klassiska The Warriors…eller varför inte en udda variant av West Side Story i vissa lägen. Scenografin är en konstig blandning av 50-tal och nutid med gamla bilar, tunnelbanetåg, regntunga gator som lyses upp av vräkiga neonskyltar. Kort sagt, det vilar en märklig sagostämning över det hela. Som en extra lång rockvideo från ett årtionde som kanske inte liknade något annat när det gäller musik, klädstilar och färger.

så unga. så oförstörda.

Mitt vuxna jag ser en film som lider av oerhörda logiska och filmiska luckor. Som bjuder på halvkackigt skådespelande och galet löjliga repliker. Mitt tonåriga jag ser en rulle fullproppad med tonårsromantik, en historia som trycker på alla de rätta knapparna vad gäller sinnestämningar. Som fångar det där vi alla gick omkring i smyg och drömde om som osäkra tonåringar. Och skådisarna! Så unga! Paré var lite av en favorit hos mig under många år (vad synd att det inte blev något av hans karriär..förutom en tillvaro i B-träsket hos Uwe Boll), snyggot Diane Lane, gnällspiken Moranis, tuffa Amy Madigan som sidekick. Och så en spenslig Willem Defoe i plastiga fiskarbyxor! Hur kul som helst!

Streets of Fire snodde titeln från Springsteen-låten, Hill snodde säkert friskt från varenda story han kunde komma på. Resultatet är långt ifrån en perfekt film, men en sjujäkla skapelse som proppas full med det där som hjärtat gillar.
Känslan.
Dagens betyg är fullständigt galet. Men ändå inte!

p.s. …och ja…jag skaffade naturligtvis soundtracket, som höll på att spelas sönder under resten av året…

Apr 9 2013

Drömmarnas fält (1989)

Filmer som kretsar runt baseboll känns märkligt nog som att de hör ett 80-tal eller 90-tal till. I alla fall hos mig.

Dagens film kommer jag ihåg som en stor liten favorit från förr. En hjärtevarm och rejält engagerande skapelse, som balanserade  på vardagsdrama och en sorts utflippad andemening (rätt kul uttryck i det här sammanhanget!) om att följa sina drömmar, att det aldrig är försent att laga något själsligt som gått sönder. Men så mycket baseboll kanske det inte spelas här om man ska vara ärlig.

Frågan var då såklart om filmen verkligen är så bra som jag mindes den? Ett reabacksinköp på en outlet har nu gett mig chansen att återuppleva och verkligen rannsaka minnet genom en återtitt.

Ray Kinsella (Kevin Costner) lever på en liten gård i Iowa där han odlar majs så det står härliga till. En dotter och frun Annie (Amy Madigan) gör hans tillvaro rätt behaglig och skön. Det skulle väl i så fall vara det där faktumet att han tappade kontakten med sin far som gnager lite, och att de aldrig fick chansen att prata ut innan fadern dog (allt detta mycket pedagogiskt förklarat redan under förtexterna).
Just som Ray går där och drönar i majsfältet hör han en mystisk röst som viskar åt honom att han ska ”bygga den så kommer han…”. När detta snart upprepas tror Ray att han möjligen håller på att tappa det hela, men i enlighet med ett välformulerat Hollywood-manus har vi snart en sprillans ny basebollplan mitt hans majsfält! För det är nämligen precis så, att rösten ville ha dit en basebollplan (!) och vips dyker det upp gamla spelare från förr! Spöken? Fantasier? Eller har allt en mening? Ray vet  inte vad han ska tro…dessutom pockar dåliga tider på ytterdörren rent ekonomiskt och kanske måste paret Kinsella gå från både hus och majsfält om det vill sig riktigt illa. Men naturligtvis finns ytterligare ett par små utmaningar kvar för Ray att lösa innan han ser slutet på mysteriet med sina basebollspelande spöken.

Som ni hör är detta förstås ingen sportfilm i den vanliga meningen. Mer ett drama som använder sporten som ett verktyg, ett slagträ (kunde inte låta bli) för att driva storyn och Rays känslor vidare. Likt den gamla känslan från förr känner jag efter en stund hur varm filmen fortfarande ändå är. Kanske tidens tand har filat rejält på den, vilket får vissa scener att verka lite jönsiga…men fortfarande känns det som att historien har ”det” inbakat i sig.

Costner kör den relativt lågmälda stilen här, och då vet ni ju att jag gillar honom som bäst. Birollsgalleriet är av trevlig kvalité med bla en ung Ray Liotta som den legendariske basebollspelaren ”Shoeless” Joe Jackson, den magnifike James Earl Jones som godhjärtad cynisk författare från förr och Burt Lancaster som…tja..en av nycklarna till detta udda men rätt fina mysterium. Phil Alden Robinson både skrev och regisserade, och gjorde det så bra att ett par Oscarsnomineringar trillade in av bara farten (bla bästa film).

”say what!?!”

Tar man nu ett steg från historien och studerar vad som händer, framstår ju det hela möjligen som rena tramset med ett egentligen ganska mossigt och ansträngt manus, men som vanligt har drömfabriken och dess kluriga entreprenörer förmågan att måla med yviga och varma färger för att dölja skavankerna. Och rentav väva in lite av den där magiken som tycks omge själva basebollen som sport ihop med den amerikanska själen.

Drömmarnas Fält är kanske lite knäpp i sin ramstory. Men det finns ändå den där trevliga och underhållande tonen i dramat. Någonstans behöver man aldrig oroa sig för hur det ska gå för Ray och hans egna issues. Och ibland är det ju rätt härligt att bara utsätta sig för sådana filmer också. Inte lika fascinerande som jag mindes den i yngre dar, men en förbålt underhållande stund blir det allt.
En sån där rulle att gå och tänka på ibland.