Etikettarkiv: Walter Hill

Apr 15 2015

Filmspanarna: Western!

 

Wohoo!
Filmspanartemat denna månad är Western.
Ett av mina STORA favoritämnen.
Kul-kuli-kul!

wildw3Och tänk vad mycket det finns att skriva om westernfilm. En av de allra äldsta genrerna inom filmkonsten. Faktiskt så pass gammal att de första filmerna började dyka upp på filmduk innan ens epoken ”The Wild West” var slut i början på 1900-talet! För hur gammal är just Vilda Västern…egentligen?

För er eventuellt helt novisa på området kanske det låter lite förvånande att epoken bara har cirkus sådär 45-50 år att skryta med. What! The Wild West!?! Bara så ”få år!?!”

Men så är det. Som vanligt i världshistorien är allt lite flytande, men man vill ändå göra gällande att det vi kallar för The Wild West var åren direkt efter det amerikanska inbördeskrigets slut, 1865, till kanske tiotalet år inpå 1900-talet. Inte så herrans många decades att vifta på egentligen om vi ska vara ärliga alltså. Å andra sidan hände det desto mer med det unga landet USA under den tiden. Den stora pionjärandan västerut som resulterade i nya städer, en järnväg över kontinenten och de lite mer sorgliga indiankrigen över olika delar av kontinenten.

images333

Klart att kulturarvet matades med historier och händelser som skulle ge upphov till nya berättelser, omskrivningar av legender och rena rama hittepå. När filmkonsten så såg dagens ljus var det kanske naturligt på något sätt att berätta de där mustiga historierna, som förut förut bara beskrivits i textform, i visuella skapelser med dramatisk musik till. Tänk vilken upplevelse det måste varit i början på 1900-talet att gå till en kinematograf och faktiskt få se levande bilder på allt det där om hemska indianer, skurkaktiga cowboys och hjältesheriffer, man bara fått berättat för sig!
Om än uppdiktade och påhittade historier. Westernfilmen! Här för att stanna!

Och nog växte sig denna genre stark genom åren!
Som mäktigast runt 40-50-60-talet cowboy1då kanske 4 av 10 filmer i Hollywood sägs varit en western. Skådespelare som Gary Cooper, John Wayne, Jimmy Stewart, Alan Ladd….westernsnubbar allihop! Sheriff(stjärnan) dalade drastiskt mot slutet av 60-talet, nya vindar blåste genom Hollywood och bort med det romantiskt naiva westerntemat. Men kanske vi ändå får tacka Europa som plötsligt hjälpte till att väcka liv i westernfilmen igen!? De italienska spaghetti-westernrullarna, de spanska kärva krutfyllda äventyren från steniga landskap. Till slut tillräckligt för att Hollywood skulle våga satsa lite igen.

Westernfilmen i Hollywood dog aldrig ut riktigt, men tappade både mark och kraft innan skådisar som Clintan, Bronson, Steve McQueen, Yul Brynner, Paul Newman…för att nämna ett fåtal…satsade på att ta på Stetsonhatten igen. Till slut vågade till och med de rikare suitsen och deras bolag i Drömfabriken satsa dollars på dammiga prärier och öppna landskap igen. I modern tid brukar 90-talet framhållas som en liten revival-tid för westernfilmen.

827117919

Här skulle man kunna anföra en hel uppsats i ämnet, vilket jag NATURLIGTVIS icke ska göra, däremot tänker jag helt oblygt passa på att än en gång promota mitt lilla Tema om Western jag hade hösten 2012. Där kan du läsa mer om genren…och dessutom ta del av de godbitar jag plockat ut från de gyllene western-åren i Hollywood.
Här kan du ta del av det temat!

Som en liten…sneakpeak kanske…tänker jag dock avsluta med att lista några rullar ”ur samlingen” från några av årtiondena som jag tycker är värda att kikas på lite extra. Såklart kan du läsa mer om dem i ovan nämnda Westerntema, följ bara länkarna i titlarna!

Western hos mig är och förblir en nostalgisk gammal genre jag ständigt återvänder till. Ett på många sätt fascinerande tidsdokument över en nation i stor förändring. Här finns både svårmod, spänning, drama, action och för all del galen komik.
”Visst…”, kanske du muttrar…”show me…”

Naturligtvis; kika på bara på de här godbitarna:

 

Fort Apache (1948)

Tidigt samarbete mellan John Wayne och Henry Fonda.
En snyggt förklädd drapa om Custers sista strid, även om det inte alls handlar om honom. Kudos till filmen för att den vågade sig på att ta upp hanteringen av de amerikanska urinvånarna. Fonda spelar ett riktigt rötägg till officer och Wayne (förstås) hellyllegubben. Snygga präriebilder ihopmekade av legendariske regissören John Ford.

High Noon (1952)

Känd i Sverige som Sheriffen. Det svartvitta fotot gör sig mycket classy här i berättelsen om sheriffen Kane (Gary Cooper) som måste försvara sin stad mot annalkande bus. Egentligen en snygg känga till Hollywood som under den här tiden jagade kommunister helt hysterisk. Behöver jag tillägga att superrepublikanen John Wayne hatade filmen…?

 

 

 

The Searchers (1956)

En av de där riktigt ”stora” westernrullarna från 50-talet. Klassisk. Dramatisk. Humoristisk. Anses vara en av John Waynes största stunder som skådis. Som indianhataren Ethan är han på jakt efter sin brorsdotter som kidnappats av illvilliga Comancher. Tillsammans med sidekicken Marty röjer han runt i åratal på prärien. Inspelad till stor del vid Monument Valley, alla westernfilmers Shang-ri-la. Naturligtvis stod John Ford bakom kameran. En av Waynes egna favoriter av alla rullar han gjorde.

 

 

 

Rio Bravo (1959)

Så kom den till slut. John Waynes´s egen version av Sheriffen. Här skulle han visa var skåpet ska stå. Hur en sheriff SKA bete sig. Inga veka typer här inte. Det blev naturligtvis underhållande här också. Främst tack vare en alkad Dean Martin som sidekick. Och lite kärlek från en ung Angie Dickinson. Ytterligare en klassisk Hollywood-western. Men Sheriffen är den seriösare och lite bättre av de två. (Vilket också Wayne faktiskt medgav på ålderns höst…han var dessutom avis på Gary Cooper som fick rollen..!)

 

 

 

The Wild Bunch (1969)

Hopp 10 år framåt i tiden. Ökände regissören Sam Peckinpah´s version av en western. Minst sagt våldsam, utspelas på tidigt 1900-tal då eran är på väg att försvinna. I centrum den rutinerade bankrånaren Bishop (William Holden) som börjar inse att hans tid också är förbi. Han passar inte in i den ”nya världen” som är på väg att formas. Kan Mexiko fungera som fristad? Svårt när de lokala myndigheterna sänder ut alla de har för att klippa Bishop och hans gäng. Bister film som möjligen vill visa på epok som håller på att gå i graven. Bra fart på skjutandet förstås. Men det är ju en Peckinpah…

 

 

The Outlaw Josey Wales (1976)

Westernfilmens första renodlade ”roadmovie”?
Clint Eastwood regisserar sig själv som bonde i Missouri. Det är åren efter inbördeskriget och livet är hårt. Tragiska händelser gör livet ännu hårdare och Josey Wales förvandlas till en ökänd på rymmen. Och allt han vill är att leva sitt liv i lugn och ro. Mer som en märklig livsresa än kallhamrad western. Wales träffar på de lustigaste typer, samtidigt som han hela tiden måste vara på sin vakt. En av de riktigt bra westernfilmer som kom på 70-talet. Sevärd. Clint stabilt bra.

 

 

 

The Long Riders (1980)

Actionregissören Walter Hill´s bidrag till genren. En allvarligare take på legenden om Jesse James. Här får vi möta både fruar och kusiner och mer bröder och pysslingar och sysslingar. Temat vill vara att Familjen är starkast. Detta gick ju ändå åt skogen när det gäller James och hans rånarkompisar. Mycket lugna och fina partier i rullen med nästan magisk musik av Ry Cooder. Sen sparar ju förstås inte Hill på krutet när det bränner till. Typiskt 80-talsvåld. The Western Style.

 

 

 

Unforgiven (1992)

Clint Eastwood gör upp med sin ”egen” genre.
Mycket sevärt drama om att bli gammal och det här med syndernas förlåtelse. Eastwood själv som gammal slitet badass som blivit snäll på äldre dar. Men kan man tvätta bort all synd man begått? På vägen mot svaret får han sällskap av Morgan Freeman som är i samma situation. Det är bistert, regnigt, moral och en för jävlig Gene Hackman som småpåve-sheriff. Lysande spelat. Rullen Snodde Oscarn för Bästa Film det här året. Lätt att se varför.

 

 

Sådärja. Åtta rullar Du inte bör missa om du vill uppleva riktigt bra westernfilmer. Mer förslag och andra riktiga guldklimpar hittar du som sagt i Flmrs Western-Tema på annat ställe i den här bloggen! Missa inte.

west_film_landing

SÅ, vad har nu resten av Filmspanargänget att rapportera om dagens ämne!?
Alltid lika kul att se vilken mix vi har av uppgiften! Ta del av allt via länkarna nedan!

 

Jul 12 2013

Bullet to the Head (2012)

Klart att grab…gubben fortfarande ser bra ut.
Oförskämt fräsch ut faktiskt. Just här. Borta är det botox-liknande sävliga tillstånd han presenterade i The Expendables.

Och i gammal fin (på modet) 80-talsanda visar Stallone att han fortfarande är att räkna med när actiondollars ska räknas in. Liksom Arnie och i viss mån Willis vägrar Stallones aura att börja blekna. Det ÄR något visst över de här gamla uvarna.

I dagens hittepåäventyr joinas Stallone av en annan gammal 80-talsveteran, regissören Walter Hill minsann. Hill var dock inte förstavalet på regissörsposten, läser jag mig till, och när han kom in på banan var det möjligen någon kostymproducent som kanske tyckte att Hill kunde upprepa buddy-konceptet han en gång i tiden kört i 48 timmar. Funkar dock sådär kan jag meddela, trots Stallones idoga försök till sträv komik och sedvanligt käbblande om ditten och datten med påtvingad ”partner”.

James ”Bobo” Bonomo (Stallone) jobbar som hitman i New Orleans. Ett utfört jobb får fatala konsekvenser när Bobos hitmanpolare dödas vid betalningstillfället och han själv undkommer med ren tur. Någon vill sopa igen spåren och Bobo börjar nysta i en härva som snart kommer att leda in honom på samma kurs som snuten Kwon, utsänd från Washington för att snoka i samma fall, befinner sig på.
Och vore det nu inte smutt om manuset såg till att de måste jobba ihop för att hitta de lömska krafter bakom allt dubbelspel?

Hill har enligt gammal god rutin bra koll på action- och blodstänket. Inget fel på actionbitarna för de som väntar sig gammal god Stalloneröj. Han väser sina repliker och spänner musklerna. Sämre ställt är det med den påtvingade kollegan Kwon (Sung Kang) som hotar att sänka hela historien med sitt träiga skådespel. Man undrar hur manusnissarna tänkte här? Varför i hela friden stoppa in en sådan okarismatisk snubbe som sidekick?
Ville man möjligen inte ta bort för mycket stjärnglans från Sly?

Slater råkade i fel ögonblick nämna något om Slys ålder

I övrigt en något luddig story och lätt slingrig väg fram till eftertexterna. På pluskontot dock att Stallone och Hill levererar snyggt underhållningsvåld, Christian Slater tillåts dyka upp i en liten roll, Jason Momoa, nye Conan ni vet, passar smutt som hänsynslös hencheman med sataniskt leende…och att tempot för det mesta är gott. Här handlar det om action i första hand. Hill kompromissar inte.

Bullet to the Head hade varit en tvättäkta B-rulle, kanske till och C-rulle, om inte Stallone eller Hill varit med på skutan. Nu kläs den i snyggare outfit än vad den egentligen förtjänar. Jämför man med Arnies comebackrulle vinner den poäng på ett rakare manus och färgstarkare biroller.
Men visst finns det fortfarande plats för gubbsen!

full starfull star

 

Maj 3 2013

Streets of Fire (1984)

Idag blir det nostalgi.
1984 var jag 19 år. Skolan avklarad, lumpen stod för dörren och det mesta var sådär…spännande i tillvaron.

Plötsligt den sommaren dök en film upp som totalt knockade mig och mina kompisar. Tog oss med storm. En svårbeskriven film, som ändå hade allt. En busenkel intrig om den gode som räddar den sköna och tar hand om buset på samma gång. Och allt, precis allt, insvept i en orgie av neon, regntunga gator och fantastisk 80-talsmusik. Ja jag fattar mycket väl att ni idag säkert har synnerligen svårt att ta till er detta. Men så var det verkligen och under bra många år var dagens rulle i min hjärna rena referensexemplet på hur en toppmatad film skulle se ut.

Lite svårt idag, tänker jag först, att se det så när jag skådar historien om Tom Cody (Michael Paré) som räddar rocksångerskan och ex-flickvännen Ellen Aim (Diane Lane) ur motorcykelvärstingen Ravens (Willem Dafoe) grepp. Men det är ett härligt kärt återseende. Vet inte hur många år sedan det är jag såg filmen senast. Men det känns som eoner av tid. Jag ser en film där skådespeleriet är ganska taffligt, där regissören Walter Hill själv plitat ned ett manus där klyschor egentligen bara staplas på varandra så att man bara häpnar. Det är endimensionellt, förutsägbart, taffligt ostrukturerat och så mycket yta att man undrar hur de egentligen kom undan med allt.

Men så var det ju det här med känslan.
Fascinerande nog behövs bara ett par minuters film innan jag är tillbaka i -84 igen. Färgerna, neonet, bilarna, känslan när Cody kysser Ellen i ett tillhörande ösregn, de sköna konsertbilderna när Ellen uppträder på scen och framför dåtidens bombastiskt tunga rockalster; Nowhere Fast och Tonight is what it means to be young…låtar signerade min stora hjälte från 80-talet; Jim Steinman.
Lyckan total.

I den namnlösa storstaden i en oklar tid kommer krigsveteranen Cody hem. Hans ex, rocksångerskan, kidnappad av motorcykelgänget Bombers. Hennes sliskige manager (Rick Moranis) erbjuder Cody 10 000 om han skaffar tillbaka Ellen. Behöver vår hjälte pengarna? Gör han det av girighet eller kärlek? Vad tror du?
Lägg till allt detta övrig musik av en inspirerad Ry Cooder och de tungt svängiga The Blasters. Awesome.

Walter Hill visste precis vad han gjorde vid tillverkningen av denna rocksaga. Det hela blir näst intill en musikal mixad med vibbar från regissörens klassiska The Warriors…eller varför inte en udda variant av West Side Story i vissa lägen. Scenografin är en konstig blandning av 50-tal och nutid med gamla bilar, tunnelbanetåg, regntunga gator som lyses upp av vräkiga neonskyltar. Kort sagt, det vilar en märklig sagostämning över det hela. Som en extra lång rockvideo från ett årtionde som kanske inte liknade något annat när det gäller musik, klädstilar och färger.

så unga. så oförstörda.

Mitt vuxna jag ser en film som lider av oerhörda logiska och filmiska luckor. Som bjuder på halvkackigt skådespelande och galet löjliga repliker. Mitt tonåriga jag ser en rulle fullproppad med tonårsromantik, en historia som trycker på alla de rätta knapparna vad gäller sinnestämningar. Som fångar det där vi alla gick omkring i smyg och drömde om som osäkra tonåringar. Och skådisarna! Så unga! Paré var lite av en favorit hos mig under många år (vad synd att det inte blev något av hans karriär..förutom en tillvaro i B-träsket hos Uwe Boll), snyggot Diane Lane, gnällspiken Moranis, tuffa Amy Madigan som sidekick. Och så en spenslig Willem Defoe i plastiga fiskarbyxor! Hur kul som helst!

Streets of Fire snodde titeln från Springsteen-låten, Hill snodde säkert friskt från varenda story han kunde komma på. Resultatet är långt ifrån en perfekt film, men en sjujäkla skapelse som proppas full med det där som hjärtat gillar.
Känslan.
Dagens betyg är fullständigt galet. Men ändå inte!

p.s. …och ja…jag skaffade naturligtvis soundtracket, som höll på att spelas sönder under resten av året…

Okt 5 2012

Tema Western: The Long Riders (1980)

Det kanske mest anmärkningsvärda med dagens bidrag i höstens tema är att filmens olika brödrakonstellationer faktiskt spelades av riktiga bröder, och att filmen begåvades med ett oerhört njutningsfullt soundtrack signerat den icke helt okände Ry Cooder.

Här har vi alltså ännu en historia om Jesse James och hans berömda outlawgäng som härjade i trakterna av Missouri runt 1870. Inbördeskriget var till ända, nationen slickade sina infekterade sår och rätt många i just Missouri och intilliggande stater gillade inte alls att unionen avgått segrande ur konflikten. För många var det svåra tider, och som så vanligt när detta tillstånd råder är det lätt att ta till laglöshet och brott. Vilket ju James, hans bror Frank och tre bröder Younger gjorde och som strax ledde till ryktbarhet och efterlysningar.

Jesse James-ligan har ju oftast talats om i termer att de var en sorts Robin Hood-rånare som sällan utsatte ”vanligt” folk för sina rån och istället siktade in sig på rika köpmän, banker och välfyllda tåg och diligenser som rullade genom trakten oftast med bolagspengar och löner. Naturligtvis ett påstående man får ta med en nypa salt då säkerligen även de mindre förmögna råkade ut för dessa brott, och vems pengar var det egentligen ligan kom över när banker tömdes under stor dramatik…?

bröder, kusiner, rebeller med smak för samma mode..

Nåväl, här är det en möjligen modern lightvariant av demonregissören Sam Peckinpah som håller i taktpinnen, Walter Hill. Också han känd ju för att visualisera våldet på sitt alldeles speciella och anmärkningsvärda sätt. I ett mustigt försök att skildra Jesse James och co, deras bakgrund..och framför allt deras fall, tar han hjälp av skådespelande bröder i form av James Keach som Jesse och Stacy Keach som Frank James. Flankerar som bröderna Younger gör David Carradine, Keith Carradine och Robert Carradine medans kusinerna Miller som också ingick i ligan spelas av Dennis och Randy Quaid. Och det är faktiskt inte nog där för i rollerna som de misslyckade och opålitliga bröderna Ford (av vilken Robert ju blev Jesse´s baneman) hittas ytterligare ett brödrapar i form av Christopher Guest och Nicholas Guest! Rena släkttillställningen alltså, och ibland är det sannerligen lite lurigt att hålla reda på vem som är vem när alla är så jäkla lika.

Hill och hans manusförfattare har i dagens historia varit ute efter att skildra ligan som egentligen rätt goda och rättvisa tjyvar. De värnar om de svaga och i trakten de kommer ifrån sluts leden tätt när myndigheterna i form av de berömda Pinkertondetektiverna börjar tar upp jakten på de efterlysta. Hill varvar spänstiga tågrån med frejdiga tillställningar där dans och munterhet frodas. I andra scener målas ett grönskande Missouri upp med finfint foto och sällsam njutbar musik där brödraskarorna mest ägnar sig åt lite leisuretime som folk mest (det märkliga i sammanhanget är ju också att någon större risk för att myndigheterna ska raida in i myspyset inte verkar finnas…de är ju trots allt wanted by the law…).

Liksom sin föregångare Peckinpah matar Hill på mest utstuderade pangpangscener av den mer grafiska varianten vid ett par tillfällen, vid andra är det mer ”vanlig” action som gäller. Problemet med dagens film, och just den här skildringen av Jesse James, är att den blir ganska ytlig och hackad i sin framställning. Manuset tar vilda och lite väl långa hopp i tidsramarna då och då, vilket gör att åtminstone jag stör mig lite på det. Vips har det liksom gått ett antal månader i handlingen bara från ett klipp till ett annat. Fokus ligger på ligan och dess medlemmar, James´ övriga familj med släktingar, fru och barn skymtar mest bara förbi. Andra bifigurer släntrar in och ut ur handlingen men fastnar inte nämnvärt i minnet.

bankrån med bekymmer

Ingen riktig western utan en rejäl shootoutscen och naturligtvis har Hill sparat en sådan till slutet, baserad på den händelse i Minnesota när ligan skulle ge sig på att råna staden Northfields bank med efterföljande våldsamheter som resultat. Som sagt, filmvåldet är snyggt iscensatt men helheten blir något ytlig. Skådisarna gör vad de ska och visst finns den genuina westernkänslan där vid ett par tillfällen. Hill och hans manusplitare (där faktiskt bröderna Keach ingick) har uppenbarligen haft som mål att försöka skildra Jesse James lite mer som människan än banditen. Med blandat resultat kan jag då tycka, och just detta fungerar nog som bäst i de stillsamma scenerna med landsbygden och den stämningsfulla musiken som backdrop.

Svensk premiär 6 november 1980 med titeln De Laglösa och innan dess hade faktiskt filmen tävlat (förgäves) i Cannes som ett av bidragen till Guldpalmen för bästa film! Lite oväntat kanske med tanke på sin genre.
Och originaltiteln då? Tja, det är helt enkelt ett gammalt uttryck på någon som var laglös i the old west när det begav sig…

The Long Riders håvar in sina plus på fint foto med bra detaljer i handlingen vad gäller kläder, sättet att prata och föra sig och…naturligtvis Ry Cooders musik (spotifya genast!). Actionsekvenserna är smutt koreograferade och väjer inte för lite hederligt filmvåld the squibs style anno 80-talet. Ett helt ok försök att skildra en av de mer kända individerna från den här tidsepoken. Ingen klassiker i kategorin men underhållande för stunden.

Mar 21 2011

The Warriors (1979)

Återtittsnostalgi igen. Drygt 30 år efter att jag skådat filmen för första gången får den förgylla en hemmakväll i soffan. Med filmen följer naturligtvis alla dessa minnen från då när det begav sig.

Senhösten 1979 och biografen hette Royal (det här var innan ordet Filmstad var uppfunnet och biograferna låg utspridda över hela stan). Stor sensation. En ny film om gäng var i ropet. Knökfullt på bion, alla…ALLA…skulle se den här rullen. Om tuffa grabbar i den tuffaste staden av dem alla, New York.

Snacket hade förstås gått, filmvåld, slagsmål av det råa slaget. Tillhyggen och annat. Tidningar skrev otaliga artiklar om rädslan över att gängkulturen nu på allvar skulle få fäste i Sverige. Filmcensuren var vidtalad vill jag minnas, men hade iaf inte förbjudit filmen. Det var The Film att se om man skulle vara cool och hänga med i snacket. The Warriors kom med sitt rykte långt innan en endaste filmruta hade spelats upp på bioduken.

Klart vi var imponerade, klart vi oahhhde i biofåtöljerna, klart vi snackade och spelade upp scenerna för varandra när vi gick hemåt i natten och drömde att vi var stentuffa boys från the hood. Grabbsen i filmen var våra hjältar. De tysta och lite skrämmande Baseball Furies, med sina style-by-Kiss-målade ansikten, var de som drog de flesta blickarna till sig, men slagsmålet i parken när de får på skallen av våra hjältar var å andra sidan en av filmens höjdpunkter. Som ung spoling, inte ens 15 fyllda, var detta antagligen det tuffaste jag någonsin sett på film vid det här tillfället.

Det blev såklart ett par återtittar när fenomenet VHS dök upp i var mans hem under åttiotalet, fortfarande lika coola killar i sina bruna västar i New York-natten.

32 år efter premiären är det alltså dags igen.
Är The Warriors då en bra film egentligen? Ja, i den bemärkelsen att den har sin rättmätiga plats i filmhistorien. Den är trogen sin tidsålder skulle jag vilja säga. Visar upp ett nattligt New York i den skitigaste av alla dess tidsperioder, 1970-talet. Tiderna förändras ju dock som bekant och åren har en tendens att gå snabbare och snabbare och jämfört med dagens filmvärld är det nog en ganska snäll film, på gränsen till lite dumfånig faktiskt.

Historien om gänget från Coney Island som måste ta sig hem från Bronx, felaktigt anklagade för mord på en gängboss, blir dock en njutbar liten pärla i kombination med alla minnen som sköljer över mig från premiäråret. Musiken, nattscenerna från tunnelbanan, fightscenerna i parken. Fina små grejer allt det där. Det nördiga i början på filmen när diverse gäng presenteras under förtexterna, alla med enhetliga jackor, tröjor, t-shirts osv. Antagligen stentufft en gång i tiden, idag så oerhört skämsigt att man skrattar högt för sig själv.

Verkets regissören Walter Hill ville ha okända namn i rollistan, vilket också skedde. Idag kan vi med lätthet identifiera James Remar och Michael Beck i sällskapet, de kanske enda som lyckades göra sig ett vidare namn i filmbranschen. Noggranna kan också skåda Mercedes Ruehl i en pytteroll. David Patrick Kelly skulle senare bli minikänd i Twin Peaks, men får här nöja sig med att spela den fege och bindgalne ledaren för det gäng som jagar vettet ut våra hjältegrabbar.

Rent scenografiskt en fullträff med läckra nattscener över slitna tunnelbanestationer och ödsliga gator med överfulla soptunnor i ett New York som verkligen levde upp till klyschan om slitet och nedgånget men ändå förföriskt. Filmvåldet lider av tidens tand och kan knappast uppröra idag, men när de obskyra Furies får ordentligt med stryk sker det med den äran må jag säga. Det här är andra grejer än när West Side Story-gängen ska duellera genom att dansa…

The Warriors är en film som inte riktigt stått emot tidens tand, men det är förbannat svårt att tycka illa om den. Snarare att se på med viss kärlek. Med ett soundtrack som dock klarar sig lika bra 2011 är det trots sin ytlighet faktiskt en effektivt berättad historia av Hill, lite nördig och styltig i dialogen men framför allt en skön vandring längs memory lane för en annan. Och de bruna västarna är fortfarande det tuffaste i hela filmen.

 ”I’ll shove that bat up your ass and turn you into a popsicle.”