Filmspanarna: Western!

 

Wohoo!
Filmspanartemat denna månad är Western.
Ett av mina STORA favoritämnen.
Kul-kuli-kul!

wildw3Och tänk vad mycket det finns att skriva om westernfilm. En av de allra äldsta genrerna inom filmkonsten. Faktiskt så pass gammal att de första filmerna började dyka upp på filmduk innan ens epoken ”The Wild West” var slut i början på 1900-talet! För hur gammal är just Vilda Västern…egentligen?

För er eventuellt helt novisa på området kanske det låter lite förvånande att epoken bara har cirkus sådär 45-50 år att skryta med. What! The Wild West!?! Bara så ”få år!?!”

Men så är det. Som vanligt i världshistorien är allt lite flytande, men man vill ändå göra gällande att det vi kallar för The Wild West var åren direkt efter det amerikanska inbördeskrigets slut, 1865, till kanske tiotalet år inpå 1900-talet. Inte så herrans många decades att vifta på egentligen om vi ska vara ärliga alltså. Å andra sidan hände det desto mer med det unga landet USA under den tiden. Den stora pionjärandan västerut som resulterade i nya städer, en järnväg över kontinenten och de lite mer sorgliga indiankrigen över olika delar av kontinenten.

images333

Klart att kulturarvet matades med historier och händelser som skulle ge upphov till nya berättelser, omskrivningar av legender och rena rama hittepå. När filmkonsten så såg dagens ljus var det kanske naturligt på något sätt att berätta de där mustiga historierna, som förut förut bara beskrivits i textform, i visuella skapelser med dramatisk musik till. Tänk vilken upplevelse det måste varit i början på 1900-talet att gå till en kinematograf och faktiskt få se levande bilder på allt det där om hemska indianer, skurkaktiga cowboys och hjältesheriffer, man bara fått berättat för sig!
Om än uppdiktade och påhittade historier. Westernfilmen! Här för att stanna!

Och nog växte sig denna genre stark genom åren!
Som mäktigast runt 40-50-60-talet cowboy1då kanske 4 av 10 filmer i Hollywood sägs varit en western. Skådespelare som Gary Cooper, John Wayne, Jimmy Stewart, Alan Ladd….westernsnubbar allihop! Sheriff(stjärnan) dalade drastiskt mot slutet av 60-talet, nya vindar blåste genom Hollywood och bort med det romantiskt naiva westerntemat. Men kanske vi ändå får tacka Europa som plötsligt hjälpte till att väcka liv i westernfilmen igen!? De italienska spaghetti-westernrullarna, de spanska kärva krutfyllda äventyren från steniga landskap. Till slut tillräckligt för att Hollywood skulle våga satsa lite igen.

Westernfilmen i Hollywood dog aldrig ut riktigt, men tappade både mark och kraft innan skådisar som Clintan, Bronson, Steve McQueen, Yul Brynner, Paul Newman…för att nämna ett fåtal…satsade på att ta på Stetsonhatten igen. Till slut vågade till och med de rikare suitsen och deras bolag i Drömfabriken satsa dollars på dammiga prärier och öppna landskap igen. I modern tid brukar 90-talet framhållas som en liten revival-tid för westernfilmen.

827117919

Här skulle man kunna anföra en hel uppsats i ämnet, vilket jag NATURLIGTVIS icke ska göra, däremot tänker jag helt oblygt passa på att än en gång promota mitt lilla Tema om Western jag hade hösten 2012. Där kan du läsa mer om genren…och dessutom ta del av de godbitar jag plockat ut från de gyllene western-åren i Hollywood.
Här kan du ta del av det temat!

Som en liten…sneakpeak kanske…tänker jag dock avsluta med att lista några rullar ”ur samlingen” från några av årtiondena som jag tycker är värda att kikas på lite extra. Såklart kan du läsa mer om dem i ovan nämnda Westerntema, följ bara länkarna i titlarna!

Western hos mig är och förblir en nostalgisk gammal genre jag ständigt återvänder till. Ett på många sätt fascinerande tidsdokument över en nation i stor förändring. Här finns både svårmod, spänning, drama, action och för all del galen komik.
”Visst…”, kanske du muttrar…”show me…”

Naturligtvis; kika på bara på de här godbitarna:


 

Fort Apache (1948)

Tidigt samarbete mellan John Wayne och Henry Fonda.
En snyggt förklädd drapa om Custers sista strid, även om det inte alls handlar om honom. Kudos till filmen för att den vågade sig på att ta upp hanteringen av de amerikanska urinvånarna. Fonda spelar ett riktigt rötägg till officer och Wayne (förstås) hellyllegubben. Snygga präriebilder ihopmekade av legendariske regissören John Ford.

High Noon (1952)

Känd i Sverige som Sheriffen. Det svartvitta fotot gör sig mycket classy här i berättelsen om sheriffen Kane (Gary Cooper) som måste försvara sin stad mot annalkande bus. Egentligen en snygg känga till Hollywood som under den här tiden jagade kommunister helt hysterisk. Behöver jag tillägga att superrepublikanen John Wayne hatade filmen…?

 

 

 

The Searchers (1956)

En av de där riktigt ”stora” westernrullarna från 50-talet. Klassisk. Dramatisk. Humoristisk. Anses vara en av John Waynes största stunder som skådis. Som indianhataren Ethan är han på jakt efter sin brorsdotter som kidnappats av illvilliga Comancher. Tillsammans med sidekicken Marty röjer han runt i åratal på prärien. Inspelad till stor del vid Monument Valley, alla westernfilmers Shang-ri-la. Naturligtvis stod John Ford bakom kameran. En av Waynes egna favoriter av alla rullar han gjorde.

 

 

 

Rio Bravo (1959)

Så kom den till slut. John Waynes´s egen version av Sheriffen. Här skulle han visa var skåpet ska stå. Hur en sheriff SKA bete sig. Inga veka typer här inte. Det blev naturligtvis underhållande här också. Främst tack vare en alkad Dean Martin som sidekick. Och lite kärlek från en ung Angie Dickinson. Ytterligare en klassisk Hollywood-western. Men Sheriffen är den seriösare och lite bättre av de två. (Vilket också Wayne faktiskt medgav på ålderns höst…han var dessutom avis på Gary Cooper som fick rollen..!)

 

 

 

The Wild Bunch (1969)

Hopp 10 år framåt i tiden. Ökände regissören Sam Peckinpah´s version av en western. Minst sagt våldsam, utspelas på tidigt 1900-tal då eran är på väg att försvinna. I centrum den rutinerade bankrånaren Bishop (William Holden) som börjar inse att hans tid också är förbi. Han passar inte in i den ”nya världen” som är på väg att formas. Kan Mexiko fungera som fristad? Svårt när de lokala myndigheterna sänder ut alla de har för att klippa Bishop och hans gäng. Bister film som möjligen vill visa på epok som håller på att gå i graven. Bra fart på skjutandet förstås. Men det är ju en Peckinpah…

 

 

The Outlaw Josey Wales (1976)

Westernfilmens första renodlade ”roadmovie”?
Clint Eastwood regisserar sig själv som bonde i Missouri. Det är åren efter inbördeskriget och livet är hårt. Tragiska händelser gör livet ännu hårdare och Josey Wales förvandlas till en ökänd på rymmen. Och allt han vill är att leva sitt liv i lugn och ro. Mer som en märklig livsresa än kallhamrad western. Wales träffar på de lustigaste typer, samtidigt som han hela tiden måste vara på sin vakt. En av de riktigt bra westernfilmer som kom på 70-talet. Sevärd. Clint stabilt bra.

 

 

 

The Long Riders (1980)

Actionregissören Walter Hill´s bidrag till genren. En allvarligare take på legenden om Jesse James. Här får vi möta både fruar och kusiner och mer bröder och pysslingar och sysslingar. Temat vill vara att Familjen är starkast. Detta gick ju ändå åt skogen när det gäller James och hans rånarkompisar. Mycket lugna och fina partier i rullen med nästan magisk musik av Ry Cooder. Sen sparar ju förstås inte Hill på krutet när det bränner till. Typiskt 80-talsvåld. The Western Style.

 

 

 

Unforgiven (1992)

Clint Eastwood gör upp med sin ”egen” genre.
Mycket sevärt drama om att bli gammal och det här med syndernas förlåtelse. Eastwood själv som gammal slitet badass som blivit snäll på äldre dar. Men kan man tvätta bort all synd man begått? På vägen mot svaret får han sällskap av Morgan Freeman som är i samma situation. Det är bistert, regnigt, moral och en för jävlig Gene Hackman som småpåve-sheriff. Lysande spelat. Rullen Snodde Oscarn för Bästa Film det här året. Lätt att se varför.

 

 


Sådärja. Åtta rullar Du inte bör missa om du vill uppleva riktigt bra westernfilmer. Mer förslag och andra riktiga guldklimpar hittar du som sagt i Flmrs Western-Tema på annat ställe i den här bloggen! Missa inte.

west_film_landing


SÅ, vad har nu resten av Filmspanargänget att rapportera om dagens ämne!?
Alltid lika kul att se vilken mix vi har av uppgiften! Ta del av allt via länkarna nedan!

 

Tema Western: How the West Was Won (1962)

west was wonposterDet känns rätt logiskt att ta höstens westerntema i mål med just en storslagen megaproduktion vars syfte var att försöka ta ett rejält grepp på hela myten och historien om den s.k. Vilda Västern.

I början på 60-talet tänkte möjligen Hollywood att det skulle vara riktigt snyggt med en stor ensemblefilm som spände över årtionden men ändå med vissa personöden invävda i handlingen som kunde återkomma som ett litet mönster, och med utgångspunkt från en serie artiklar i det populära magasinet LIFE som behandlade koloniseringen av den nordamerikanska kontinenten från början av 1800-talet och framåt skapade manusförfattaren James R. Webb denna svulstiga berättelse.

Egentligen är det fem olika segment, som var och ett beskriver avgörande händelser ur myten om the Old West, som rätt snyggt har fogats samman till en helaftonsfilm på 164 minuter med stilfull paus inlagd i mitten. För det räckte ju naturligtvis inte med en lång speltid. Publiken måste bjudas på något speciellt resonerade man och riktade blickarna mot den nyss uppfunna tekniken Cinerama, vilket alltså innebär extra bred bild och maffigt stereoljud (alla som varit på nöjesfält på 70- och 80-talet och testat t.ex. attraktionen ”Cinema 2000” vet kanske vad jag menar..). En dyr teknik dock skulle det visa sig och dagens film är faktiskt en av de få som gjordes i detta, för tiden innovativa, format. På min Bluray-version har man försökt omvandla bildtekniken en aning, men visst syns ”skarvarna” då och då…vilket också vid ett par tillfällen ger bilden ett synnerligen lustigt utseende.

hästaction med lustig vinkel

Själva historien berättar alltså i olika delar om den amerikanska drömmen och pionjärandan. Vi bjuds på nybyggare som drar västerut i segmentet ”The Rivers”, är med när den stora järnvägen dras över kontinenten i ”The Railroad” (där man bara pliktskyldigt väljer att snudda vid det faktum att man fördrev indianbefolkningen med rätt hänsynslösa metoder), tar del av de mörka åren av inbördeskrig i ”The Civil War”, hänger med ut på de stora slätterna i ”The Plains” och slutligen får oss en liten dos av hederlig westernaction när brottsligheten behandlas i ”The Outlaws”. Som en röd tråd genom alla delarna löper då speciellt en familjs öden, där alla medlemmar på ett eller annat sätt kommer att bidra till nationens utveckling.

Ett mastodontprojekt som detta kräver naturligtvis sin regissör. Eller i det här fallet regissörer, för här sparade man inte på bucksen utan kallade in gräddan av dåtidens rutinerade westernregissörer som fick ta hand om utvalda delar i filmen; Henry Hathaway, John Ford och George Marshall. Hathaway var den som fick ta hand om det mesta, och är ansvarig för tre av delarna. Med sådan rutin bakom kamerorna kunde det berättarmässigt naturligtvis inte gå fel, och samtliga historier löper på i den traditionella stilen med mäktiga bilder, dramatik i dialogen och fartiga stunttricks från dåtidens ess i den genren.

Stewart är polare med indianerna

I rollistan sparades det heller inte på ekonomin och ett pärlband av superstarsen från svunna tider hoppade in i både större och mindre roller, eller vad sägs om: Carroll Baker, Lee J. Cobb, Henry Fonda, Karl Malden, Gregory Peck, George Peppard, Robert Preston, Debbie Reynolds, James Stewart, Eli Wallach, John Wayne, Richard Widmark, Walter Brennan, Harry Morgan, Thelma Ritter, Russ Tamblyn och slutligen Spencer Tracy som berättarröst över allting. Imponerande minst sagt, och naturligtvis vallfärdade publiken till biograferna och såg snabbt till att det här blev 1962 års mest inkomstbringande film. Rätt väntat också nominerad till Oscars, hela 8 stycken, där belöningen kom i klasserna för Klippning, Ljud och Manus.

järnhäst och vanlig häst

Håller filmen idag då?
Tja, som helaftonswestern med tonvikten på att visa utvecklingen av den stolta nationen duger den såklart finfint. Mindre snyggt är kanske att man väldigt mycket undviker att berätta om behandlingen och övergreppen mot ursprungsbefolkningen och istället satsar på den ibland smetpatriotiska andan. Men så var det ju naturligtvis i 50- och 60-talets Hollywood, där man hellre peppade känslan om den amerikanska drömmen än såg på till historien på ett mer realistiskt sätt. Vilket ju var en insikt som gick igenom större delen av westernproduktionerna vid den här tiden. Det stora ”uppvaknandet” kom väl istället mot slutet av 60-talet, början 70-talet…

How the West Was Won känns dock som en rätt trevlig avslutning på årets tema om the Old West. Även i den här filmens görs ett snyggt visuellt avslut och på ett både dramatiskt och summerande sätt vävs kanske hela det nordamerikanska 1800-talet samman i dagens historia. Med dagens filmmått mätt möjligen lite jönsig, men för en westerngillare kniper den rätt många pluspoäng för sitt utseende och kan man bara ha överseende för visst (avsiktligt?) utlämnande av historiska fakta så är det riktigt underhållande här i höstens stora epilog…

Tema Western: Fort Apache (1948)

Lika svårt som det är att undvika Clintan, lika omöjligt är det att inte fastna på John Wayne när man botaniserar sig igenom den filmiska westernhistorien. Är det kanske till och med de två största affischnamnen i den här genren? Ja varför inte?

Här då ett Wayne-alster från slutet av 40-talet. The Duke hade nu ordentligt slagit igenom i Hollywood som stjärna, mycket tack vare regissören John Ford som gav honom en minst sagt betydande roll i den klassiska Diligensen 1939, Waynes nuna var här, vid femtiotalets intrång, synnerligen i symbios med westerneran som rådde i filmfabriken. Kanske har Wayne till och med Ford att helt tacka för sin filmkarriär…? De två skulle komma att samarbeta i uppåt trettio filmer (!) under sina dagar i filmbranschen. I dagens rulle är det dock inte just Waynes figur som står i centrum. Istället är det en yngre version av Henry Fonda vi ser i rollen som nytillträdd befälhavare över ett av kavalleriets mest avlägsna utposter, Fort Apache, mitt ute på prärien i västra delen av landet. Fonda, eller överste Owen Thursday som han heter här, är arrogant, osmidig och en paragrafryttare utan dess like. Thursday tycker naturligtvis själv att han är värd mycket mer än befälet över ”denna soptipp” till plats.

Och som om detta inte var nog tycks moralen vara låg, rena semesterstämningen råda bland manskapet och de omkringstrykande apacherna inte alls hålla sig till de avtal armén träffat med dem. Att sedan armén inte alls håller vad de lovat i sina åtaganden är inget som den sure Thursday ägnar någon större tanke åt. ”Vildar är ju alltid vildar och behöver hållas i tukt och förmaning…eller hur…?”

goda råd börjar bli dyra…

Westernregissören Ford får här en än gång tillfälle att visa upp sina färdigheter när det gäller att skildra maffiga präriescener laddade med dramatik och action stöpt i den patenterade visuella stil som 40- och 50-talet kunde visa upp. Viss form av självkritik som nation förekommer också, kanske lite förvånande, då historien i själva verket är en snyggt förklädd skapelse om general Custers sista strid. Här räds man inte att inom leden faktiskt peka på moraliska skiljaktigheter i synen på hur behandla andra. Fondas´Thursday får effektivt klä skott för den trångsynta och oflexibla myndigheten USA, medan filmens kanske riktige hjälte kapten Kirby York (John Wayne) oftast är den som får lösa problemen, och också är den som försöker rädda konflikten med apacherna från att eskalera till fullskaligt krig. Naturligtvis behöver jag väl egentligen inte nämna att han misslyckats tack vare knäppskallen Fonda och dennes ego…

Utöver denna konflikt som pågår nästan igenom hela filmen, bjuds man också som tittare på lite ”livet på fortet” då fruar och döttrar ska gestaltas på sedvanligt stoiskt och tålmodigt sätt. Naturligtvis är ingen film från den här tiden komplett utan lite snyggt koreograferade dansscener när det ställs till med fest på fortet i gammal fin tradition. Lägg till detta den lika patenterade naiva humorn och detta blir ett praktexempel på mallad western enligt beställningsformen.

Förutom då den rättrådige Wayne och den puckade Fonda (som dock faktiskt gör sin roll bra) dyker det också upp tidstypiska stjärnor som Shirley Temple (som tonårsdotter) och Ward Bond (som skulle dyka upp i nästan varenda Wayne-rulle de kommande åren).

damerna måste få sitt med dans!

Historien blir på ett sätt lite tvådelad då den inte väjer för att kritisera de amerikanska myndigheterna eller dess företrädare i det här fallet, Thursday, men också satsar stor del av krutet på att hjälteförklara de beridna styrkorna som utan tvekan var beredda att lämna sitt trygga högkvarter för att möta faran ute på prärien. Må det vara indianer eller annat löst folk. Stort drama således och en sådan man som Ford visste naturligtvis hur att slipa kanterna för att få filmen att gå hem i stugorna anno 1948.

Noterbart skvaller att rapportera efter sedvanligt bläddrande i luntorna är bla att Ford hade stora problem med att jobba med den kända Shirley Temple, då han menade att hon helt saknade talang för skådespeleri. Häpp! Henry Fonda å sin sida började få onda ögat i Hollywood tack vare sina politiska vänstersympatier och detta var den sista film han medverkade i innan han blev svartlistad ordentligt i branschen…och Wayne då…tja…han bara liksom fanns där och gjorde vad han skulle på sedvanligt karaktäristiskt sätt.

Fort Apache känns idag möjligen ganska rejält sliten och tunn rent filmiskt. Den rätt intetsägande originaltiteln för oss Svedalabor gick dock inte an och det betydligt mer rafflande (men fördomsfulla) Indianöverfallet vid Fort Apache lanserades snabbt. Dock går det inte att komma ifrån dess ibland storslagna präriescener och Fords öga för traditionell westernkänsla. Att manuset sedan också vågar lägga sympatierna delvis hos indianerna ger ett litet plus i kanten. I grund och botten är det dock ett drama enligt förväntad modell the old style. Intressant som tidsdokument kanhända, men inget att sätta klassikerstämpel på om du frågar mig.