#rewatch: Bad Day at Black Rock (1955)

bad_day_at_black_rockEller som den något luriga och gåtfulla svenska titeln löd; En man steg av tåget.

Här snackar vi nostalgi. Vad var året när jag upplevde den här rullen första gången? Kanske sent 70-tal. En av de otaliga alster som ofta rullade i någon av statstelevisionens två kanaler. De enda kanaler som fanns då (och det kära läsare ska kanske inte ses som något av ondo med tanke på det skräp som väller ut ur dumburkens alla 57 kanaler idag).

Jag minns den här som en riktig hårding till film. Bistra män. Korthuggna repliker. Vindpinad omgivning. En rå stämning helt enkelt. Kunde vara en western. Men nu skriver manuset istället att det är 1945 och kriget är slut. För första gången på länge stannar tåget i den lilla ökenhålan Black Rock någonstans i sydvästra USA (Arizona?). Och vips, en man stiger av tåget (heh). Dessutom en enarmad man i sliten fedora som ser ut som en härjad Spencer Tracy. Mannen som heter Macreedy har ett ärende som inbegriper att leta efter en person. Alla i den lilla hålan verkar dock av någon anledning inte speciellt angelägna om att hjälpa Macreedy med sin uppgift. Varför?  Vad döljer Black Rock?

Japp, i en liten stad där tiden verkar stå stilla tar också berättelsen tid på sig. Tracys enarmade främling möter i tur och ordning hålans lurkar innan The Big Man himself, Reno Smith (Robert Ryan) dyker upp. Och kolla, vad har vi för grabbar före det? Jo, ess som unga versioner av Lee Marvin och Ernest Borgnine. Stenhårda typer. Taskiga typer. Stadens läkare (Walter Brennan) tycks vara den enda som har några som helst sympatier för besökaren. Till och med den försupne polischefen verkar gå i Reno Smiths ledband. Jaha ja, en liten maktkamp. Mestadels med verbala medel. Hårdingarna spottar ur sig plattityder och Spencer Tracy returnerar kryptiska svar. Hans närvaro verkar störa alla i den lilla ruckelhålan. Till och med manusets enda kvinna, Liz (Anne Francis), som upprepar det alla andra också råder Macreedy…”lämna  Black Rock utan att se dig om”.

bad_day_at_black_rock_5

ynglingen Marvin mobbar ikonen Tracy

Jag inser ganska snart att mitt ungdomliga(re) sinne och minne sviker mig en aning. Där jag kommer ihåg hårda tag och action…stannar det mestadels vid replikutbyten av diverse klyschor samt ett och annat handgemäng ur den något taffliga skolan (säkert lite halvtufft i ett 50-talets Hollywood). Dialogen känns rätt krystad och ansträngd. Spencer Tracy knallar mest runt i den lilla hålan och utbyter åsikter med utvalt folk och fä. En sävlig film. Kanske mer sävlig än vad som är nyttigt. Visst, den gamla fina Hollywood-känslan finns lite där vad gäller dramat och produktionen. Filmen är karg. Kanske ett naturligt drag då den utspelas på ett ställe mer eller mindre utslängt på prärien. Den inledande gåtfullheten i manuset håller dock inte riktigt in i mål, och det hela blir lite taffligt mot slutet. Snyggt foto dock i snygga retrofärger och det hela kan kanske ses som en ”modern” western i händerna på regissören John Sturges?

Helt okej som nostalgisk underhållning för stunden, men visst har präriesanden sakta men säkert nött på rullen.

Tema Western: How the West Was Won (1962)

west was wonposterDet känns rätt logiskt att ta höstens westerntema i mål med just en storslagen megaproduktion vars syfte var att försöka ta ett rejält grepp på hela myten och historien om den s.k. Vilda Västern.

I början på 60-talet tänkte möjligen Hollywood att det skulle vara riktigt snyggt med en stor ensemblefilm som spände över årtionden men ändå med vissa personöden invävda i handlingen som kunde återkomma som ett litet mönster, och med utgångspunkt från en serie artiklar i det populära magasinet LIFE som behandlade koloniseringen av den nordamerikanska kontinenten från början av 1800-talet och framåt skapade manusförfattaren James R. Webb denna svulstiga berättelse.

Egentligen är det fem olika segment, som var och ett beskriver avgörande händelser ur myten om the Old West, som rätt snyggt har fogats samman till en helaftonsfilm på 164 minuter med stilfull paus inlagd i mitten. För det räckte ju naturligtvis inte med en lång speltid. Publiken måste bjudas på något speciellt resonerade man och riktade blickarna mot den nyss uppfunna tekniken Cinerama, vilket alltså innebär extra bred bild och maffigt stereoljud (alla som varit på nöjesfält på 70- och 80-talet och testat t.ex. attraktionen ”Cinema 2000” vet kanske vad jag menar..). En dyr teknik dock skulle det visa sig och dagens film är faktiskt en av de få som gjordes i detta, för tiden innovativa, format. På min Bluray-version har man försökt omvandla bildtekniken en aning, men visst syns ”skarvarna” då och då…vilket också vid ett par tillfällen ger bilden ett synnerligen lustigt utseende.

hästaction med lustig vinkel

Själva historien berättar alltså i olika delar om den amerikanska drömmen och pionjärandan. Vi bjuds på nybyggare som drar västerut i segmentet ”The Rivers”, är med när den stora järnvägen dras över kontinenten i ”The Railroad” (där man bara pliktskyldigt väljer att snudda vid det faktum att man fördrev indianbefolkningen med rätt hänsynslösa metoder), tar del av de mörka åren av inbördeskrig i ”The Civil War”, hänger med ut på de stora slätterna i ”The Plains” och slutligen får oss en liten dos av hederlig westernaction när brottsligheten behandlas i ”The Outlaws”. Som en röd tråd genom alla delarna löper då speciellt en familjs öden, där alla medlemmar på ett eller annat sätt kommer att bidra till nationens utveckling.

Ett mastodontprojekt som detta kräver naturligtvis sin regissör. Eller i det här fallet regissörer, för här sparade man inte på bucksen utan kallade in gräddan av dåtidens rutinerade westernregissörer som fick ta hand om utvalda delar i filmen; Henry Hathaway, John Ford och George Marshall. Hathaway var den som fick ta hand om det mesta, och är ansvarig för tre av delarna. Med sådan rutin bakom kamerorna kunde det berättarmässigt naturligtvis inte gå fel, och samtliga historier löper på i den traditionella stilen med mäktiga bilder, dramatik i dialogen och fartiga stunttricks från dåtidens ess i den genren.

Stewart är polare med indianerna

I rollistan sparades det heller inte på ekonomin och ett pärlband av superstarsen från svunna tider hoppade in i både större och mindre roller, eller vad sägs om: Carroll Baker, Lee J. Cobb, Henry Fonda, Karl Malden, Gregory Peck, George Peppard, Robert Preston, Debbie Reynolds, James Stewart, Eli Wallach, John Wayne, Richard Widmark, Walter Brennan, Harry Morgan, Thelma Ritter, Russ Tamblyn och slutligen Spencer Tracy som berättarröst över allting. Imponerande minst sagt, och naturligtvis vallfärdade publiken till biograferna och såg snabbt till att det här blev 1962 års mest inkomstbringande film. Rätt väntat också nominerad till Oscars, hela 8 stycken, där belöningen kom i klasserna för Klippning, Ljud och Manus.

järnhäst och vanlig häst

Håller filmen idag då?
Tja, som helaftonswestern med tonvikten på att visa utvecklingen av den stolta nationen duger den såklart finfint. Mindre snyggt är kanske att man väldigt mycket undviker att berätta om behandlingen och övergreppen mot ursprungsbefolkningen och istället satsar på den ibland smetpatriotiska andan. Men så var det ju naturligtvis i 50- och 60-talets Hollywood, där man hellre peppade känslan om den amerikanska drömmen än såg på till historien på ett mer realistiskt sätt. Vilket ju var en insikt som gick igenom större delen av westernproduktionerna vid den här tiden. Det stora ”uppvaknandet” kom väl istället mot slutet av 60-talet, början 70-talet…

How the West Was Won känns dock som en rätt trevlig avslutning på årets tema om the Old West. Även i den här filmens görs ett snyggt visuellt avslut och på ett både dramatiskt och summerande sätt vävs kanske hela det nordamerikanska 1800-talet samman i dagens historia. Med dagens filmmått mätt möjligen lite jönsig, men för en westerngillare kniper den rätt många pluspoäng för sitt utseende och kan man bara ha överseende för visst (avsiktligt?) utlämnande av historiska fakta så är det riktigt underhållande här i höstens stora epilog…