Etikettarkiv: John Wayne

Aug 2 2019

#sommarklubben: The Sons of Katie Elder (1965)

Rejäl Hollywood-western från det snygga året 1965! Fyra bröder återförenas för att begrava sin mamma. Ganska snart upptäcks fuffel och båg i den lilla staden, vilket gjort att modern tidigare förlorat familjegården och tvingats bo i litet kyffe. Äldste brodern, beryktad revolverman och allt, beslutar sig för att leta upp de skyldiga till skurkheterna. Kosta vad det kosta vill. Paradroll förstås för gamle John Wayne. Här var han tillbaka efter två års frånvaro från filmduken på grund av lungcanceroperation. Att han är närmare 60 men ska föreställa strax över 40 är såklart nåt man får ta i sådana här gamla nostalgirullar. Dean Martin är en annan av bröderna, skojaren och spelaren. Stabil han också. En ung George Kennedy får vara skurksens henchman. En ännu yngre Dennis Hopper är nervös son till till storskurken.

Trivsamt ändå med sådana här gamla westerns. Man vet precis vad man får, och resan är sällan ute på några krokiga omvägar. Allt är liksom uppställt enligt de rätta och sedvanliga formulären. Fräsig westernmusik som sig bör, shootouts och snygga bilder över westernlandskap. Bakom kameran rutinerade Henry Hathaway (De Sammanbitna) och han vet ju exakt hur en kameralins i Vilda Västern ska bete sig.

Hemvändare i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Apr 15 2015

Filmspanarna: Western!

 

Wohoo!
Filmspanartemat denna månad är Western.
Ett av mina STORA favoritämnen.
Kul-kuli-kul!

wildw3Och tänk vad mycket det finns att skriva om westernfilm. En av de allra äldsta genrerna inom filmkonsten. Faktiskt så pass gammal att de första filmerna började dyka upp på filmduk innan ens epoken ”The Wild West” var slut i början på 1900-talet! För hur gammal är just Vilda Västern…egentligen?

För er eventuellt helt novisa på området kanske det låter lite förvånande att epoken bara har cirkus sådär 45-50 år att skryta med. What! The Wild West!?! Bara så ”få år!?!”

Men så är det. Som vanligt i världshistorien är allt lite flytande, men man vill ändå göra gällande att det vi kallar för The Wild West var åren direkt efter det amerikanska inbördeskrigets slut, 1865, till kanske tiotalet år inpå 1900-talet. Inte så herrans många decades att vifta på egentligen om vi ska vara ärliga alltså. Å andra sidan hände det desto mer med det unga landet USA under den tiden. Den stora pionjärandan västerut som resulterade i nya städer, en järnväg över kontinenten och de lite mer sorgliga indiankrigen över olika delar av kontinenten.

images333

Klart att kulturarvet matades med historier och händelser som skulle ge upphov till nya berättelser, omskrivningar av legender och rena rama hittepå. När filmkonsten så såg dagens ljus var det kanske naturligt på något sätt att berätta de där mustiga historierna, som förut förut bara beskrivits i textform, i visuella skapelser med dramatisk musik till. Tänk vilken upplevelse det måste varit i början på 1900-talet att gå till en kinematograf och faktiskt få se levande bilder på allt det där om hemska indianer, skurkaktiga cowboys och hjältesheriffer, man bara fått berättat för sig!
Om än uppdiktade och påhittade historier. Westernfilmen! Här för att stanna!

Och nog växte sig denna genre stark genom åren!
Som mäktigast runt 40-50-60-talet cowboy1då kanske 4 av 10 filmer i Hollywood sägs varit en western. Skådespelare som Gary Cooper, John Wayne, Jimmy Stewart, Alan Ladd….westernsnubbar allihop! Sheriff(stjärnan) dalade drastiskt mot slutet av 60-talet, nya vindar blåste genom Hollywood och bort med det romantiskt naiva westerntemat. Men kanske vi ändå får tacka Europa som plötsligt hjälpte till att väcka liv i westernfilmen igen!? De italienska spaghetti-westernrullarna, de spanska kärva krutfyllda äventyren från steniga landskap. Till slut tillräckligt för att Hollywood skulle våga satsa lite igen.

Westernfilmen i Hollywood dog aldrig ut riktigt, men tappade både mark och kraft innan skådisar som Clintan, Bronson, Steve McQueen, Yul Brynner, Paul Newman…för att nämna ett fåtal…satsade på att ta på Stetsonhatten igen. Till slut vågade till och med de rikare suitsen och deras bolag i Drömfabriken satsa dollars på dammiga prärier och öppna landskap igen. I modern tid brukar 90-talet framhållas som en liten revival-tid för westernfilmen.

827117919

Här skulle man kunna anföra en hel uppsats i ämnet, vilket jag NATURLIGTVIS icke ska göra, däremot tänker jag helt oblygt passa på att än en gång promota mitt lilla Tema om Western jag hade hösten 2012. Där kan du läsa mer om genren…och dessutom ta del av de godbitar jag plockat ut från de gyllene western-åren i Hollywood.
Här kan du ta del av det temat!

Som en liten…sneakpeak kanske…tänker jag dock avsluta med att lista några rullar ”ur samlingen” från några av årtiondena som jag tycker är värda att kikas på lite extra. Såklart kan du läsa mer om dem i ovan nämnda Westerntema, följ bara länkarna i titlarna!

Western hos mig är och förblir en nostalgisk gammal genre jag ständigt återvänder till. Ett på många sätt fascinerande tidsdokument över en nation i stor förändring. Här finns både svårmod, spänning, drama, action och för all del galen komik.
”Visst…”, kanske du muttrar…”show me…”

Naturligtvis; kika på bara på de här godbitarna:

 

Fort Apache (1948)

Tidigt samarbete mellan John Wayne och Henry Fonda.
En snyggt förklädd drapa om Custers sista strid, även om det inte alls handlar om honom. Kudos till filmen för att den vågade sig på att ta upp hanteringen av de amerikanska urinvånarna. Fonda spelar ett riktigt rötägg till officer och Wayne (förstås) hellyllegubben. Snygga präriebilder ihopmekade av legendariske regissören John Ford.

High Noon (1952)

Känd i Sverige som Sheriffen. Det svartvitta fotot gör sig mycket classy här i berättelsen om sheriffen Kane (Gary Cooper) som måste försvara sin stad mot annalkande bus. Egentligen en snygg känga till Hollywood som under den här tiden jagade kommunister helt hysterisk. Behöver jag tillägga att superrepublikanen John Wayne hatade filmen…?

 

 

 

The Searchers (1956)

En av de där riktigt ”stora” westernrullarna från 50-talet. Klassisk. Dramatisk. Humoristisk. Anses vara en av John Waynes största stunder som skådis. Som indianhataren Ethan är han på jakt efter sin brorsdotter som kidnappats av illvilliga Comancher. Tillsammans med sidekicken Marty röjer han runt i åratal på prärien. Inspelad till stor del vid Monument Valley, alla westernfilmers Shang-ri-la. Naturligtvis stod John Ford bakom kameran. En av Waynes egna favoriter av alla rullar han gjorde.

 

 

 

Rio Bravo (1959)

Så kom den till slut. John Waynes´s egen version av Sheriffen. Här skulle han visa var skåpet ska stå. Hur en sheriff SKA bete sig. Inga veka typer här inte. Det blev naturligtvis underhållande här också. Främst tack vare en alkad Dean Martin som sidekick. Och lite kärlek från en ung Angie Dickinson. Ytterligare en klassisk Hollywood-western. Men Sheriffen är den seriösare och lite bättre av de två. (Vilket också Wayne faktiskt medgav på ålderns höst…han var dessutom avis på Gary Cooper som fick rollen..!)

 

 

 

The Wild Bunch (1969)

Hopp 10 år framåt i tiden. Ökände regissören Sam Peckinpah´s version av en western. Minst sagt våldsam, utspelas på tidigt 1900-tal då eran är på väg att försvinna. I centrum den rutinerade bankrånaren Bishop (William Holden) som börjar inse att hans tid också är förbi. Han passar inte in i den ”nya världen” som är på väg att formas. Kan Mexiko fungera som fristad? Svårt när de lokala myndigheterna sänder ut alla de har för att klippa Bishop och hans gäng. Bister film som möjligen vill visa på epok som håller på att gå i graven. Bra fart på skjutandet förstås. Men det är ju en Peckinpah…

 

 

The Outlaw Josey Wales (1976)

Westernfilmens första renodlade ”roadmovie”?
Clint Eastwood regisserar sig själv som bonde i Missouri. Det är åren efter inbördeskriget och livet är hårt. Tragiska händelser gör livet ännu hårdare och Josey Wales förvandlas till en ökänd på rymmen. Och allt han vill är att leva sitt liv i lugn och ro. Mer som en märklig livsresa än kallhamrad western. Wales träffar på de lustigaste typer, samtidigt som han hela tiden måste vara på sin vakt. En av de riktigt bra westernfilmer som kom på 70-talet. Sevärd. Clint stabilt bra.

 

 

 

The Long Riders (1980)

Actionregissören Walter Hill´s bidrag till genren. En allvarligare take på legenden om Jesse James. Här får vi möta både fruar och kusiner och mer bröder och pysslingar och sysslingar. Temat vill vara att Familjen är starkast. Detta gick ju ändå åt skogen när det gäller James och hans rånarkompisar. Mycket lugna och fina partier i rullen med nästan magisk musik av Ry Cooder. Sen sparar ju förstås inte Hill på krutet när det bränner till. Typiskt 80-talsvåld. The Western Style.

 

 

 

Unforgiven (1992)

Clint Eastwood gör upp med sin ”egen” genre.
Mycket sevärt drama om att bli gammal och det här med syndernas förlåtelse. Eastwood själv som gammal slitet badass som blivit snäll på äldre dar. Men kan man tvätta bort all synd man begått? På vägen mot svaret får han sällskap av Morgan Freeman som är i samma situation. Det är bistert, regnigt, moral och en för jävlig Gene Hackman som småpåve-sheriff. Lysande spelat. Rullen Snodde Oscarn för Bästa Film det här året. Lätt att se varför.

 

 

Sådärja. Åtta rullar Du inte bör missa om du vill uppleva riktigt bra westernfilmer. Mer förslag och andra riktiga guldklimpar hittar du som sagt i Flmrs Western-Tema på annat ställe i den här bloggen! Missa inte.

west_film_landing

SÅ, vad har nu resten av Filmspanargänget att rapportera om dagens ämne!?
Alltid lika kul att se vilken mix vi har av uppgiften! Ta del av allt via länkarna nedan!

 

Dec 4 2012

Tema Western: How the West Was Won (1962)

west was wonposterDet känns rätt logiskt att ta höstens westerntema i mål med just en storslagen megaproduktion vars syfte var att försöka ta ett rejält grepp på hela myten och historien om den s.k. Vilda Västern.

I början på 60-talet tänkte möjligen Hollywood att det skulle vara riktigt snyggt med en stor ensemblefilm som spände över årtionden men ändå med vissa personöden invävda i handlingen som kunde återkomma som ett litet mönster, och med utgångspunkt från en serie artiklar i det populära magasinet LIFE som behandlade koloniseringen av den nordamerikanska kontinenten från början av 1800-talet och framåt skapade manusförfattaren James R. Webb denna svulstiga berättelse.

Egentligen är det fem olika segment, som var och ett beskriver avgörande händelser ur myten om the Old West, som rätt snyggt har fogats samman till en helaftonsfilm på 164 minuter med stilfull paus inlagd i mitten. För det räckte ju naturligtvis inte med en lång speltid. Publiken måste bjudas på något speciellt resonerade man och riktade blickarna mot den nyss uppfunna tekniken Cinerama, vilket alltså innebär extra bred bild och maffigt stereoljud (alla som varit på nöjesfält på 70- och 80-talet och testat t.ex. attraktionen ”Cinema 2000” vet kanske vad jag menar..). En dyr teknik dock skulle det visa sig och dagens film är faktiskt en av de få som gjordes i detta, för tiden innovativa, format. På min Bluray-version har man försökt omvandla bildtekniken en aning, men visst syns ”skarvarna” då och då…vilket också vid ett par tillfällen ger bilden ett synnerligen lustigt utseende.

hästaction med lustig vinkel

Själva historien berättar alltså i olika delar om den amerikanska drömmen och pionjärandan. Vi bjuds på nybyggare som drar västerut i segmentet ”The Rivers”, är med när den stora järnvägen dras över kontinenten i ”The Railroad” (där man bara pliktskyldigt väljer att snudda vid det faktum att man fördrev indianbefolkningen med rätt hänsynslösa metoder), tar del av de mörka åren av inbördeskrig i ”The Civil War”, hänger med ut på de stora slätterna i ”The Plains” och slutligen får oss en liten dos av hederlig westernaction när brottsligheten behandlas i ”The Outlaws”. Som en röd tråd genom alla delarna löper då speciellt en familjs öden, där alla medlemmar på ett eller annat sätt kommer att bidra till nationens utveckling.

Ett mastodontprojekt som detta kräver naturligtvis sin regissör. Eller i det här fallet regissörer, för här sparade man inte på bucksen utan kallade in gräddan av dåtidens rutinerade westernregissörer som fick ta hand om utvalda delar i filmen; Henry Hathaway, John Ford och George Marshall. Hathaway var den som fick ta hand om det mesta, och är ansvarig för tre av delarna. Med sådan rutin bakom kamerorna kunde det berättarmässigt naturligtvis inte gå fel, och samtliga historier löper på i den traditionella stilen med mäktiga bilder, dramatik i dialogen och fartiga stunttricks från dåtidens ess i den genren.

Stewart är polare med indianerna

I rollistan sparades det heller inte på ekonomin och ett pärlband av superstarsen från svunna tider hoppade in i både större och mindre roller, eller vad sägs om: Carroll Baker, Lee J. Cobb, Henry Fonda, Karl Malden, Gregory Peck, George Peppard, Robert Preston, Debbie Reynolds, James Stewart, Eli Wallach, John Wayne, Richard Widmark, Walter Brennan, Harry Morgan, Thelma Ritter, Russ Tamblyn och slutligen Spencer Tracy som berättarröst över allting. Imponerande minst sagt, och naturligtvis vallfärdade publiken till biograferna och såg snabbt till att det här blev 1962 års mest inkomstbringande film. Rätt väntat också nominerad till Oscars, hela 8 stycken, där belöningen kom i klasserna för Klippning, Ljud och Manus.

järnhäst och vanlig häst

Håller filmen idag då?
Tja, som helaftonswestern med tonvikten på att visa utvecklingen av den stolta nationen duger den såklart finfint. Mindre snyggt är kanske att man väldigt mycket undviker att berätta om behandlingen och övergreppen mot ursprungsbefolkningen och istället satsar på den ibland smetpatriotiska andan. Men så var det ju naturligtvis i 50- och 60-talets Hollywood, där man hellre peppade känslan om den amerikanska drömmen än såg på till historien på ett mer realistiskt sätt. Vilket ju var en insikt som gick igenom större delen av westernproduktionerna vid den här tiden. Det stora ”uppvaknandet” kom väl istället mot slutet av 60-talet, början 70-talet…

How the West Was Won känns dock som en rätt trevlig avslutning på årets tema om the Old West. Även i den här filmens görs ett snyggt visuellt avslut och på ett både dramatiskt och summerande sätt vävs kanske hela det nordamerikanska 1800-talet samman i dagens historia. Med dagens filmmått mätt möjligen lite jönsig, men för en westerngillare kniper den rätt många pluspoäng för sitt utseende och kan man bara ha överseende för visst (avsiktligt?) utlämnande av historiska fakta så är det riktigt underhållande här i höstens stora epilog…

Nov 19 2012

Tema Western: True Grit (2010)

Man kan säkerligen tycka lite olika om filmskapandet som bröderna Coen står för. Men oavsett om deras filmer inte når topphöjderna varje gång (som fallet möjligen var med A Serious Man) är de alltid intressanta på ett eller annat sätt. Dessutom verkar de ha en rätt avspänd inställning till film, och hoppar till synes fram och tillbaka över olika genrer utan att blinka.

Som nu. En djupdykning ned i westernkulturen och ett högst intressant inslag i det pågående temat. Att ta sig an just den gamla westernklassikern (och tidigare temabidraget) De Sammanbitna från 1969 (som gav John Wayne hans enda Oscar) skulle kunna vara att lite onödigt utmana ödet. Men icke då. The Coen´s nya version verkar inte alla ha som ambition att överglänsa originalet, eller ens tillverkas som en homage. Istället känns det som de skapat en alldeles egen film om samma historia. Jo, faktiskt!

ung och gammal på hämnarstråket

Ni kan det ju säkert nu: unga Mattie Ross har fått sin far brutalt mördad av uslingen Tom Chaney som flytt till vildmarken där han nu enligt uppgift rider med den laglöse banditen Lucky Ned Pepper. Mattie är fast besluten att hämnas sin far och behöver en pålitlig och erfaren US Marshal för uppdraget att spåra den laglöse. Valet faller på Rooster Cogburn, ständigt svärande, supande och muttrande men enligt uppgift den effektivaste av dem alla. Vad han inte räknat med är att få med sig den envisa Mattie på resan, men så sker och därmed är det upplagt för en ovanlig hämnarresa.

Som westernnörd har jag förstås oerhört svårt att inte tycka om den här filmen…också. Trots att det inte alls är länge sedan jag såg Waynes original-Rooster, känns detta inte som en upprepning alls. Coens väljer listigt nog att mer skruva filmen åt Matties håll, vilket gör att vi upplever historien ur hennes synvinkel till största delen, och Cogburn blir en underlig kuf med alla sina tillkortakommanden. Dock naturligtvis inte utan tillfällen att blixtra till med en hänsynslöshet som hör en revolvermans rykte till.

Den speciella humor som alltid tycks dyka upp i en Coen-film finns även här, om än invävd i små portioner och inte så att den stör den övriga historien på något sätt.

enögd, men skjuter som ett ess

Hailee Steinfeld är naturligtvis ett fynd som Mattie och trots att Steinfeld enligt uppgifter debuterar på vita duken beter hon sig som ett litet proffs i agerandet mot de betydligt mer tunga namnen i form av Josh Brolin som skurken Chaney, Matt Damon som en Texas Ranger också på jakt efter just Chaney och sist men inte minst Jeff Bridges som Cogburn. Bridges gör en helt egen version av denne gravt mumlande och cyniske antihjälte. En sorts förlängning av hans Bad Blake från Crazy Heart kanske, och liksom i den filmen är det oerhört lätt att ta Bridges till sitt hjärta utan att tveka. Där Wayne´s Cogburn blev en något översittande typ, och hela historien skulle centreras runt The Duke´s stjärnstatus, blir Bridges mer av en faderlig figur. Tacksamt nog ökar intresset av själva historien med den enkla lilla justeringen att låta unga Mattie få vara huvudpersonen stället för Cogburn. På så sätt blir hans insats när det väl gäller också betydligt effektfullare.

True Grit modell 2010 är mer en dramawestern än en ordinär pangpang-historia. Den som letar efter action i parti och minut får leta vidare, även om krutröken ligger tät då och då. Här är det den dialogdrivna historien som är i fokus, relationen mellan Mattie och Cogburn känns faktiskt verklig och engagerande. Som vanligt i westerns oerhört snyggt foto i skildrandet av det både karga och vackra landskapet, ja hela produktionen i sin helhet är snygg, och nomineringarna till Oscars lät förstås inte vänta på sig. Coens besök i westernland är helt utan anmärkningar och drar in ett högt betyg i höstens westernfestival. En film med hjärtat på rätta stället. Jag gillart skarpt!

Nov 13 2012

Tema Western: Rio Bravo (1959)

Här kom så John Wayne´s och regissören Howard Hawks´ svar på Gary Cooper´s insats i High Noon. Det var ingen större hemlighet att Wayne avfärdade Coopers film som mjäkig och inte alls i stil med hur han tyckte att en sheriff skulle bete sig inför en hotande konflikt. (Att han sedan erkände långt senare att han nog i alla fall skulle ha velat spela Coopers roll är ju ändå lite småroligt…)

Nåväl, dagens historia är dessutom en av de där riktigt berömda westernfilmerna från epoken 50-60-talet. Helt klart i samma klass som både just High Noon och The Searchers. Stöpt i samma patenterade form; ett hot, överdramatiska dialoger, ett rejält klimax mot slutet och en släng av den rätt absurda men inte oävna humorn. Wayne känns ju som något av en expert på att avlossa syrliga kommentarer i tid och otid just runt dessa årtionden när hans stjärnstatus peakar ordentligt. Regissör Hawks var både en legendar och känd som lite hårdflörtad. I den här filmen fick tex en av birollsskådisarna kicken redan innan filminspelningen börjat på allvar då han dels hade dykt upp med stadig baksmälla och dessutom haft fräckheten att kalla regissören vid förnamn! Hårda bud.

här käbblas det mest hela tiden

Själva historien då? Jo, här är Wayne den stabile och tuffe sheriffen John T. Chance som i filmens början arresterar den fräcke Joe Burdette (Claude Akins) vilken helt skamlöst skjutit ned en oskyldig cowboy på saloonen. Burdette förpassas snabbt till finkan där han nu får invänta att en US Marshal rider förbi och tar med sig honom till en rättegång. Problemet är bara att statssheriffen dröjer ännu ett par dagar och att Joe Burdette´s bror är en mäktig ranchägare som kommer att göra allt för att försöka förhindra att Joe förs ur staden. Läge att barrikadera sig på sheriffkontoret alltså för vår hjältesheriff och försöka hålla stånd. Till sin hjälp har han krymplingen Stumpy (Walter Brennan), utrustad med en osande svada, och den alkade ex-vicesheriffen Dude (Dean Martin) som i början mest ser ut som något katten kräkts upp. Vartefter ökar också möjligen oddsen till framgång något när det unga revolveresset Colorado Ryan (Ricky Nelson) ansluter sig i gänget.

Det blir en rätt rak historia, det hela handlar om väntan. Hjältarna avvaktar och spejar. Skurksen ligger ständigt på lur och försöker då och då överlista den stoiske Chance som dock oftast är beredd. Enda gånger han tappar kontrollen är egentligen när han konfronteras med den mystiska kvinnan Feathers (en ung Angie Dickinson) som han dras till. Jojomen, upplagt för lite romantik mitt i alla skumraskheter alltså. I övrigt följer filmen uppställd mall där till och med lite social omsorg visas då Chance tar hand om den försupne Dude och ser till att han tar sig i kragen, givetvis efter att det kärvat till ordentligt under ett par minuter. Samspelet mellan Wayne, Martin och gamle Brennan är riktigt underhållande. Speciellt Dean Martin gör nog en av sina bästa filmroller här som den försupne Dude.

the duke med tunghäfta framför snygg-angie

Ja du behöver naturligtvis inte fundera speciellt mycket på hur det ska gå. Filmen är rätt lång för vad den har täckning för, då handlingen egentligen inte är så speciellt komplicerad. John Wayne knallar mest runt och ser ömsom arg, ömson förvånad ut. Hans skådespel går lite på halvfart, men å andra sidan hade han ju vid den här tidpunkten sådan pondus att det egentligen räckte med att han bara visade sig rakt upp och ned. Dåtidens popidol Ricky Nelson och entertainern Martin missar naturligtvis inte chansen att, när läget är som mest spänt, stämma upp i lite lagom käcka countrydängor när det sällskapet sitter och häckar på sheriffkontoret. Realistiskt bisarrt men naturligtvis helt logiskt enligt 50-talets westernprinciper.

Rio Bravo är rätt klämkäck, lite ansträngt konstruerad i manuset där bla Wayne genom nästan hela filmen håller en stenhård attityd. Blev då The Dukes svar på Coopers film en ordentlig känga? Njae, det kan man nog inte säga. High Noon framstår fortfarande som den mest seriösa av de två. Men en rejäl western från en gyllene tidsålder är detta dock och underhållningsvärdet är fortfarande nostalgiskt trevligt. En av de mer minnesvärda historierna från förr.

Okt 26 2012

Tema Western: The Outlaw Josey Wales (1976)

Också känd som Mannen utanför lagen .
70-talets westernfilmer, speciellt från senare delen, känns kanske inte direkt som hämtade ur en möjlig verklighet. Det fanns gott om klyschor, stabbiga repliker och rätt ensidiga drag. Låt vara att politik hade börjat smyga sig in i berättelserna, liksom viss samhällskritik. Plötsligt kändes kanske den äventyrliga delen av westernmyten lite mer avlägsen. 

Sanningen är möjligen också, som tidigare konstaterats, att westernfilmen som sådan var lite på dekis inom den amerikanska filmindustrin. Samhällsklimatet i USA var rätt hårt i krisens 70-tal och den romantiska bilden av westernmyten ordentligt naggad i kanten. Som varumärke i Hollywoods historia fanns uppenbart just då den stora glanstiden under 40-, 50-och 60-talen då genren fortfarande var tillräckligt dominerande i jämförelse med tex dåtidens thrillers och actionfilmer som inte alls hade samma tyngd och tekniska grannlåt som under senare år.

skägget Clint och en puffra modell…mindre!?

Som ”arvtagare” till John Wayne var naturligtvis ändå Clint Eastwood rätt självskriven i detta skrå. Dollartrilogin plus en hoper andra produktioner och Clintan var liksom synonymt med westerneran likaväl som med polispuffran i Dirty Harry. Ett otal filmer och historier som revolverviftande antihjälte finns att skriva upp på hans digra CV…speciellt under 70-talet, där möjligen just dagens objekt kan vara ett av hans mindre beskådade alster hos den stora massan trots att Eastwood på äldre dar anser att det kanske är en av hans bästa filmer någonsin. Och då vet vi ju ändå att mästerverket Unforgiven skulle följa vad det led.

I egen regi gestaltar han här den enkle bonden Josey Wales i Missouri med fru och barn, som genomgår en total förvandling den dagen hans familj mördas brutalt av unionsanhängare i efterdyningarna av det amerikanska inbördeskriget. Wales dras med hämnd i tankarna och ansluter sig till den konfederationsgerilla som vägrar erkänna unionen som segrare i kriget. När dess ledare dock bestämmer sig för att lägga ned vapnen vägrar Wales, drar vidare på egen hand och blir nu en efterlyst man med ett pris på sitt huvud som både luriga revolvermän och unionsföreträdare vill lägga vantarna på. Wales själv vill mest få lugn och ro och läka såren efter de tragiska åren, varvid en flykt till Mexiko känns som en naturlig åtgärd.

Det här är egentligen inte så mycket en renodlad western, mer som en gammal hederlig roadmovie. Eastwoods figur rör sig mellan landskap, obskyra små städer och vindpinad vildmark där han möter diverse figurer ur ett brokigt galleri som alla påverkar honom i någon form. Filmen innehåller trots sitt dramatiska yttre rejält med rapp dialog och underfundig humor, speciellt när den motvillige Josey får sällskap på sin färd av den mycket underhållande gamle indianen Lone Watie (Chief Dan George i en underbar roll) som vet hur filosofera över livets olika irrfärder.

en indian, en Eastwood och ett handslag

Eastwood målar upp historien i en sorts kapitelsamling där var och ett innehåller en liten sidohistoria som vävs in i huvudhandlingen, för att till slut mynna ut i den obligatoriska finalen. Clint själv som vanligt lite småbutter i sin rollframställning, med ett hjärta av guld trots att han gör allt för att inte visa det. Andra färgstarka roller görs av Sondra Locke (självklart när det gäller Eastwood och 70/80-talet), John Vernon och Sam Bottoms för att nämna ett par. Ironiskt nog ger sig Wales av ut på sin resa mot fridfullhet för att få vara ensam, men samlar sakta och stadigt på sig ett litet sällskap längs manusets alla olika turer vilket gör det till en ovanlig och udda ”familj”.

Att Eastwood själv höll i regipinnen var absolut inget planerat eller självklart. Från början var det icke helt okände Philip Kaufman som basade på bygget, men efter kontroverser med Eastwood beslutade sig stjärnan helt sonika för att sparka Kaufman och själv ta över bestämmandet. Enligt jolmigt skvaller lär också det faktum att båda antagonisterna var intresserade av Sondra Locke på det privata planet ha spelat in…

En annan kuriosa detalj i sammanhanget kan också vara att trots sin medverkan i otaliga westerns har Eastwood själv aldrig dödat en indian på film…förutom i dagens temabidrag! Hoppsan.

The Outlaw Josey Wales är mustig och enkel på samma gång. Självklart innehåller den pangpang i rätt mängder enligt westernfilmens alla regler och standardformer, men också en humoristisk och varmhjärtad livsåskådning som den trötte Wales utsätts för vare sig han vill eller ej. Eastwood hade redan här öga för detaljer och visuella snyggheter för att uppnå westernfeelingen. En av alla westerns som hör hemma bland de bättre  i modern (nåja) tid och som är väl värd att upplevas.

Okt 16 2012

Tema Western: The Searchers (1956)

Fråga en normalintresserad filmtittare om några westerntitlar från förr, kanske runt 50- och 60-talet, och chansen är rätt stor att bland alla eventuella filmnamn som föreslås kommer dagens alster att dyka upp. Kanske nödvändigtvis inte till namnet,  men som ”den där filmen där John Wayne letar efter en liten flicka…”

När regissören John Ford (igen) samlade ihop ett digert gäng med sin leading man John Wayne (igen) och sjösatte denna historia som bygger på en roman, som i sin tur sägs bygga på en verklig händelse i Texas från början av 1830-talet, ja då var man ju liksom hemma publikmässigt redan på inspelningsstadiet. För här samsas överdåniga präriesekvenser, täta och lagom taffliga studioscener vid lägerelden, gemytliga hemma-på-ranchen-miljöer med ett ovisst drama in i det sista. Eller inte. Naturligtvis vet vi ju att Waynes figur är godhjärtad redan från början, trots sitt buttra och kärva lynne när vi först möter honom.

Här är han Ethan Edwards, en hemvändare från den förlorande sidan i inbördeskriget. Tillbaka på broderns ranch i Texas vill han inte prata så mycket om vad han gjort eller varit de senaste åren. Hotet om indianer i trakten får honom dock på ett helt annat humör och vi förstår snabbt att är det något Ethan hatar på jorden så är det indianer i alla dess former. Ett hat som ska komma att späs på ytterligare då dessa ”hemska vildar” lurar iväg Ethan och sedan passar på att bränna ned ranchen, mörda hans bror, dennes fru och brorson samt kidnappa hans två systerdöttrar.

klassisk vy

Edwards går naturligtvis bananas, svär att hämnas till varje pris och leta upp de skyldiga som leds av den bistre hövdingen med det föga mjuka namnet Scar…
Historien i ett nötskal således. Ethan får med sig sidekicken Marty (Jeffrey Hunter) på resan, som kommer att vara i flera år , och en önskan om att de ska hitta någon av flickorna i livet. Helst också innan de möjligen tas upp i stammen och införlivas i indiankulturen. Av det sista verkar dock inte Ethan vara så värst intresserad då han anser att en bra indian är en död indian.

Ford öser på med allt vad dåtidens sinnestämningar hade att erbjuda. Det är lite lagom raffel, stor dramatik när Wayne spelar Allan mest hela tiden och hans följeslagare Marty är den som får stå för det förnuftiga tänkandet (fast innerst inne vet vi ju alla att man kan lita på gubben Wayne när det väl börjar hetta till på prärien…)

Vad är det som gjort denna film till en stor klassiker inom westerngenren? Att den på väldigt många ställen räknas som en av de bästa filmerna någonsin? Kanske är det Ford´s förmåga att mixa drama med spänning och samtidigt väva in den speciella sorts humor som så ofta bakades in i filmerna vid den här tidpunkten. Birollsgalleriet är väl utvecklat med minnesvärda personer, ständige skådisföljeslagaren Ward Bond dyker upp i en roll som kombinerad Texas Ranger/Pastor och drar ned sin beskärda del av skratt, Ethan och Martin återvänder då och då till hemtrakterna och tas omhand av väntande vänner där ofta uppsluppen munterhet bjuds mitt i dramat. Och naturligtvis den obligatoriska delen romantik i form av Marty och hans ständigt trånande flamma Laurie (Vera Miles)…även om ett eventuellt oväntat bröllop håller på att ställa till det ordentligt på den punkten!

Något som är mindre smickrande med filmen är å andra sidan att den är ganska (rejält) svartvit i sin framställning av ursprungsbefolkningen. Här är det inte tal om indianernas situation eller hur den amerikanska pionjärandan påverkat kontinentens rättmätiga invånare. Storyn fokuserar överhuvudtaget aldrig på några frågor i den här riktningen. Tvärtom, vid ett par tillfällen driver man istället med indianbefolkningen eller framställer dem som oerhört mordiska och hänsynslösa. Men så är det ju. Dagens film är aldrig ute efter att sätta luppen på några verkliga allvarligheter. Den vill underhålla och engagera. Främst genom att sätta ett barns liv i fara och låta den store ikonen Wayne få sista ordet.

Är det då den klassiker den har titulerats som? Ja, det vill jag nog hävda ändå, en klassiker utan att vara outstanding..men visst är den mäktig. Filmen håller fint driv och tappar aldrig den där känslan om att vi rör oss på de stora vidderna. Humorn och munhuggeriet mellan Wayne och Hunter..och alla de andra förstärker hela kittet och gör filmen till en snygg produkt av sin tid. Det är svårt att stå emot den bombastiska, och ibland vackra, musiken, det urtjusiga fotot över den amerikanska prärien och det starka familjeband som både Ford och manuset hela tiden vill hamra in i mig som tittar.

bistra män med omöjligt uppdrag?

Filmen sägs också vara Waynes egna favorit och den figur han var mest nöjd med att spela. Som ”vanligt” återvände regissören Ford till Monument Valley, Arizona där större delen av exteriörscenerna är inspelade föreställande Texas. Filmens utpekade indianstam är de beryktade Comancherna men det var faktiskt indianer från Navajo-stammen som användes som statister…förutom rollen som den sluge och ondskefulle Scar…vilken spelades av den tyske (!) Henry Brandon.

Som tidsdokument över hur en western skulle se ut vid 1900-talets mitt enligt Hollywood är den näst intill perfekt, och även den svenska publiken torde ha tagit historien och Waynes ikonstatus till sig vid premiären i augusti 1956 då den fick heta Förföljaren. Wayne har troligen aldrig heller varit bättre än här, han bär en stor del av filmen på sina axlar…och vem kan väl motstå de känslor som smyger sig på när han konfronteras med den saknade systerdottern Debbie (den unga unga Natalie Wood) till stråkarnas milda förtjusning…?

The Searchers får på detta mäktiga sätt också lite representera formeln för hur westernfilmer ”byggdes” vid denna tidpunkt. Hur det amerikanska idealet lyftes fram. Kämpaandan som aldrig sinade. Hoppet som fick existera ihop med den taffliga men familjära humorn. Actionsekvenserna som innehöll sin beskärda del av krutrök och revolvrar. Att sedan mycket av detta ovanstående kan ifrågasättas när man studerar hur synen på ursprungsbefolkningen framställs är väl en annan femma…
Kanske den bästa av de ”stora” westernfilmerna från den här perioden…?

Okt 10 2012

Tema Western: Tall in the Saddle (1944)

Vi fyller på i temat med ännu en rulle från Wayne-samlingen. Den här gången en yngre modell av stjärnan, smärtare, smidigare och nästan med en ynglings ystra uppsyn. Jo jag tackar!

Dagens alster är signerad en Edwin L. Marin, en av alla dessa arbetsamma regissörer från en svunnen Hollywoodtid. Marin avled redan 1951 men hann att regissera 58 filmer i karriären, varav de flesta egentligen ”bara” var dussinprodukter. Eller ”vattenbärarfilmer” kanske man ska säga, filmer som drog in så pass mycket att filmbolagen kunde fortsätta att växa i den kaliforniska solen.

Dagens historia är en på papperet löjligt simpel sak, men blir med John Wayne´s hjälp ganska underhållande för stunden.  Det bjuds både på försök till storslagna präriescener och prydligt uppbyggda westernkulisser med tillhörande dammig huvudgata. Vår hjälte är den mystiske Rocklin som kommer till en liten sömnig håla för att påbörja jobbet som cowboy (han blivit lovat per telegram) på en av de otaliga rancherna som ligger i området. Ganska så snart står det dock klart att ranchägaren ifråga har blivit mystisk mördad, likaså dennes förman, och oroligheter verkar försiggå både lite här och där. Rocklins ankomst tycks dessutom oroa okända krafter, och snart blir det till att hålla i hatten för den unge Wayne. Naturligtvis kan han inte låta bli att gräva vidare i oegentligheterna…som i slutet också visar sig ha en liten twist minsann.

kärlek börjar alltid med bråk

Egentligen känns inte det här som en genomtraditionell western, mer en sorts mysteriefilm med lite drama, pangpang och naturligtvis kärlek i form av ett par fagra damer som korsar Rocklins väg. Dels finns den streberaktiga ranchdottern Arly (Ella Raines) som försöker sätta Wayne på plats men i hemlighet faller för honom, och så finns den väna Clara (Audrey Long) som Rocklin flörtar lite lagom med…till Arlys svartsjuka missnöje.

Filmen känns givetvis med dagens mått mätt ganska jönsig och fylld med klyschor och stolpig dramatik. Men som nostalgitripp tillbaka till när westernfilmerna stöptes i enkla och lätta former, är den ändå lite lagom kul att titta på. Viss spänning infinner sig faktiskt ju närmare Rocklin kommer sanningen om vem eller vilka det är som ligger bakom ränksmiderierna i den lilla staden. Svartvit och traditionell med sina fyrkantiga personporträtt där man ändock försökt mejsla ut en diger samling individer som alla på något sätt verkar ha koppling till varandra. Och så då Wayne mitt i allt som en riktig hårding, fast med hjärtat på rätt ställe. Och med snabbskjutande puffror så klart!

hjälte i rätt outfit med egenrullad cigg

Förutom Wayne kan här också skådas Ward Bond, han som skulle dyka upp i otaliga andra Wayne-alster som ni kanske minns jag skrev på annan plats. Här är han stadens hale advokat/domare.

När det gäller avdelningen trivialiteter och kuriosa finns här inte mycket att hämta, det är en rätt stabil dussinvara helt enkelt. Även med 40-talsmått mätt. Dock kan man notera att detta faktiskt var den första John Wayne-film som visades på amerikansk television när det begav sig.

Tall in the Saddle begåvades med det hurtigt svenska serietidningsnamnet En cowboy rensar stan vid premiären våren 1945, och säkerligen var det mången småbiografer som fylldes av förväntansfulla besökare som nyfiket undrade hur den långe hjälten Wayne skulle klara sig ur de knipor han rätt snart hamnade i. En sak var dock säker, man kunde alltid räkna med ett lyckligt slut! Ack den tiden…

Okt 1 2012

Tema Western: Fort Apache (1948)

Lika svårt som det är att undvika Clintan, lika omöjligt är det att inte fastna på John Wayne när man botaniserar sig igenom den filmiska westernhistorien. Är det kanske till och med de två största affischnamnen i den här genren? Ja varför inte?

Här då ett Wayne-alster från slutet av 40-talet. The Duke hade nu ordentligt slagit igenom i Hollywood som stjärna, mycket tack vare regissören John Ford som gav honom en minst sagt betydande roll i den klassiska Diligensen 1939, Waynes nuna var här, vid femtiotalets intrång, synnerligen i symbios med westerneran som rådde i filmfabriken. Kanske har Wayne till och med Ford att helt tacka för sin filmkarriär…? De två skulle komma att samarbeta i uppåt trettio filmer (!) under sina dagar i filmbranschen. I dagens rulle är det dock inte just Waynes figur som står i centrum. Istället är det en yngre version av Henry Fonda vi ser i rollen som nytillträdd befälhavare över ett av kavalleriets mest avlägsna utposter, Fort Apache, mitt ute på prärien i västra delen av landet. Fonda, eller överste Owen Thursday som han heter här, är arrogant, osmidig och en paragrafryttare utan dess like. Thursday tycker naturligtvis själv att han är värd mycket mer än befälet över ”denna soptipp” till plats.

Och som om detta inte var nog tycks moralen vara låg, rena semesterstämningen råda bland manskapet och de omkringstrykande apacherna inte alls hålla sig till de avtal armén träffat med dem. Att sedan armén inte alls håller vad de lovat i sina åtaganden är inget som den sure Thursday ägnar någon större tanke åt. ”Vildar är ju alltid vildar och behöver hållas i tukt och förmaning…eller hur…?”

goda råd börjar bli dyra…

Westernregissören Ford får här en än gång tillfälle att visa upp sina färdigheter när det gäller att skildra maffiga präriescener laddade med dramatik och action stöpt i den patenterade visuella stil som 40- och 50-talet kunde visa upp. Viss form av självkritik som nation förekommer också, kanske lite förvånande, då historien i själva verket är en snyggt förklädd skapelse om general Custers sista strid. Här räds man inte att inom leden faktiskt peka på moraliska skiljaktigheter i synen på hur behandla andra. Fondas´Thursday får effektivt klä skott för den trångsynta och oflexibla myndigheten USA, medan filmens kanske riktige hjälte kapten Kirby York (John Wayne) oftast är den som får lösa problemen, och också är den som försöker rädda konflikten med apacherna från att eskalera till fullskaligt krig. Naturligtvis behöver jag väl egentligen inte nämna att han misslyckats tack vare knäppskallen Fonda och dennes ego…

Utöver denna konflikt som pågår nästan igenom hela filmen, bjuds man också som tittare på lite ”livet på fortet” då fruar och döttrar ska gestaltas på sedvanligt stoiskt och tålmodigt sätt. Naturligtvis är ingen film från den här tiden komplett utan lite snyggt koreograferade dansscener när det ställs till med fest på fortet i gammal fin tradition. Lägg till detta den lika patenterade naiva humorn och detta blir ett praktexempel på mallad western enligt beställningsformen.

Förutom då den rättrådige Wayne och den puckade Fonda (som dock faktiskt gör sin roll bra) dyker det också upp tidstypiska stjärnor som Shirley Temple (som tonårsdotter) och Ward Bond (som skulle dyka upp i nästan varenda Wayne-rulle de kommande åren).

damerna måste få sitt med dans!

Historien blir på ett sätt lite tvådelad då den inte väjer för att kritisera de amerikanska myndigheterna eller dess företrädare i det här fallet, Thursday, men också satsar stor del av krutet på att hjälteförklara de beridna styrkorna som utan tvekan var beredda att lämna sitt trygga högkvarter för att möta faran ute på prärien. Må det vara indianer eller annat löst folk. Stort drama således och en sådan man som Ford visste naturligtvis hur att slipa kanterna för att få filmen att gå hem i stugorna anno 1948.

Noterbart skvaller att rapportera efter sedvanligt bläddrande i luntorna är bla att Ford hade stora problem med att jobba med den kända Shirley Temple, då han menade att hon helt saknade talang för skådespeleri. Häpp! Henry Fonda å sin sida började få onda ögat i Hollywood tack vare sina politiska vänstersympatier och detta var den sista film han medverkade i innan han blev svartlistad ordentligt i branschen…och Wayne då…tja…han bara liksom fanns där och gjorde vad han skulle på sedvanligt karaktäristiskt sätt.

Fort Apache känns idag möjligen ganska rejält sliten och tunn rent filmiskt. Den rätt intetsägande originaltiteln för oss Svedalabor gick dock inte an och det betydligt mer rafflande (men fördomsfulla) Indianöverfallet vid Fort Apache lanserades snabbt. Dock går det inte att komma ifrån dess ibland storslagna präriescener och Fords öga för traditionell westernkänsla. Att manuset sedan också vågar lägga sympatierna delvis hos indianerna ger ett litet plus i kanten. I grund och botten är det dock ett drama enligt förväntad modell the old style. Intressant som tidsdokument kanhända, men inget att sätta klassikerstämpel på om du frågar mig.

Sep 21 2012

Tema Western: De sammanbitna (1969)

…eller ju True Grit som originaltiteln lyder.
Inom ”expertisen” ansedd som en av de stora westernfilmerna från eran 1950-70. John Wayne var här fortfarande, prick 30 år efter sitt genombrott, en av de stora stjärnorna i Hollywood…om än på väg ned från sin peak.

Historien om den unga Mattie (Kim Darby) som söker sin fars mördare och tvingas ta hjälp av den råbarkade men godhjärtade US Marshal Rooster Cogburn var naturligtvis inget annat än en succé på förhand. Perfekt att införliva i den speciella samling av westernhistorier som liksom bara till synes kunde tillverkas under just 50- och 60-talet. Storslagna, brokiga, en story som tilltalade såväl manliga som kvinnliga åskådare där mer än gärna både känslor och i viss mån svagheter fick anas. För att inte nämna den speciella sorts humor som också återfanns i dessa filmer. Här behöver man inte sakna någotdera.

Filmen markerar också det åttonde och sista samarbetet mellan Wayne och regissören Henry Hathaway, också han ofta ansedd som en av de stora i just westerngenren. Säkerligen kände Hathaway och Wayne varandra ganska bra vid det här laget, och det märks också på Waynes agerande att han känner sig bekväm i rollen och regissören låter honom ta ut svängarna ordentligt. Belöningen kom också i form av Waynes enda Oscar i karriären, men i ärlighetens namn fick han den nog mer för lång och trogen tjänst under de dryga 30 år han tillbringat framför kameran…för SÅ bra är inte rollprestationen i sig ( tex känns Jeff Bridges´ nytolkning betydligt mer minnesvärd), Wayne (61 bast här) spelar egentligen bara den roll han alltid spelat i karriären…tuff och godhjärtad med ett dramatiskt och burdust yttre.

klarar biffen trots pensionsålder

Hathaway har såklart full koll på läget och sin regi, blandar stadsscener med naturscener som det anstår en rejäl äventyrshistoria. Berättelsen bygger på en roman av en Charles Portis men filmens manus skrevs, lite överraskande kanske, av en kvinna…Marguerite Roberts som en gång i tiden faktiskt var svartlistad i Hollywood på grund av sina vänstersympatier. Trots då att Wayne stod så långt till höger man kan komma på den politiska kartan hade han inga problem att jobba med Roberts och tvärtom kallade han hennes manus för ”mycket kompetent och underhållande”. Möjligen berodde det också kanske på att historien, trots att det är unga Maddie som drar igång hela händelseförloppet, mest fokuserar på Coogburn och dennes förehavanden.

I de nödvändiga birollerna gör man också intressanta upptäckter, Robert Duvall spelar banditen och ligaledaren Ned Pepper som fadermördaren Tom Chaney (Jeff Corey) gömmer sig hos, smörsångaren Glenn Campbell i rollen som Texas-rangern La Boeuf vilken också är på jakt efter Chaney och Dennis Hopper som sjaskig ligamedlem.

stjärna, diva, drinkare

I Sverige gick premiärridån upp 20 oktober 1969 och visade upp 128 minuter äkta amerikansk western i traditionell stil och alla torde vara nöjda och glada från både publik- och producenthåll. Och det var de säkert.

Intressanta snaskdetaljer att notera lite ”bakom kulisserna” är annars bla att Wayne inte alls gillade att jobba med unga Kim Darby. Han tyckte hon var alldeles för oproffsig framför kameran, och undvek henne så mycket han kunde mellan tagningarna (kan också ha att göra med att Wayne inledningsvis först ”lovat” Mattie-rollen till sin dotter…och i ett senare skede ville han ha sångerskan (!) Karen Carpenter till rollen). Dessutom gjorde han sig ordentlig ovän med den unge Duvall som han tyckte ifrågasatte alldeles för mycket hos regissören. Hathaway i sin tur mer eller mindre hatade att sångaren Campbell skulle vara med, menade på att denne inte kunde agera överhuvudtaget och bara fanns där för att sjunga och marknadsföra  filmens sedvanliga ledmotiv (fast det var Wayne som handplockat honom!)

De Sammanbitna bjöd möjligen således på mer delikata detaljer bakom kameran än fräsig action framför, men en stabil och engagerande film med den närvarande westernkänslan är det ju dock förstås. Och fortfarande en av de bättre westernfilmerna från förr, och som kan förlänas med det något slitna epitetet klassiker.

(och naturligtvis tittar Flmr också närmare på nyinspelningen lite senare under hösten)

Sep 17 2012

Tema Western: High Noon (1952)

Först ut i höstens tema en film som av många anses höra hemma däruppe på den absoluta toppen när det gäller klassiska westernfilmer. Premiär i Sverige den 7 juli 1952, då med det lagom avancerat försvenskade namnet Sheriffen.

Handlingen är lika enkel som den blir dramatisk; på sin självaste bröllopsdag får den lilla staden Hadleyville´s sheriff Will Kane (Gary Cooper) reda på att banditen och råskinnet Frank Miller har släppts fri från statsfängelset och sitter på nästa tåg mot staden för att hämnas på Kane, vilken naturligtvis var den som satte Miller bakom lås och bom från början. Och som av en händelse har Millers gäng spotats vid tågstationen där de inväntar sin ledare…

Kanes nyblivna fru Amy (Grace Kelly) vill naturligtvis inget hellre än att paret omedelbums ska laga sig ur staden innan Miller dyker upp, sedan länge är det också bestämt att Kane ska lämna in sin bricka när han gifter sig. Kommer Amy att få som hon vill? Kommer Kane att bara kunna åka ifrån staden utan vidare? Naturligtvis ICKE! Stoiskt och med en sorts stolthet som bara kan hittas i Hollywoodproduktioner från denna period bereder sig vår sheriff på en sista insats för att en gång för alla rensa staden från Miller och co. Problemet är dock bara att invånarna i staden inte alls är pigga på att ställa upp för Kane när han ber om hjälp i form av lite vicesheriffer, inte ens hans ordinarie vicesheriff (en ung och slimmad Lloyd Bridges) vill ställa upp på grund av att Kane inte förordat honom som naturlig efterträdare på posten.

ikon, hårding, modelejon

Ok, den som väntar sig en rejäl skjutglad historia här blir besviken. Regissören Fred Zinnemann satsar istället krutet på den dramatiska upplägget om förhållandet mellan Kane och invånarna i staden. När slutuppgörelsen avhandlas går det fort och utan större krusiduller, filmens kärna och känslocentrum ligger istället på det som SKA hända. Man kan till exempel notera hur skickligt Zinnemann väver in en klocka i nästan varenda filmruta, som hela tiden visar hur visarna kryper närmare det klockslag när tåget ska anlända. Fokuset blir denna väntan och hur Kane förgäves försöker hitta lite backup bland stadens invånare.

Gary Cooper, stor stjärna naturligtvis vid den här tidpunkten, gör sig finfint i rollen som den envise Kane. Han har en sorts bisterhet och beslutsamhet i hela sitt sätt att agera. En riktigt hårding. Hans inställning till det förestående får ju dessvärre också lite komplikationer i umgänget med den nyblivna frun Amy. Grace Kelly ser lagom vän och sårad ut, men i sann mansdominerad Hollywoodanda a´la 50-talet inser hon att det är lönlöst att få huvudpersonen att ändra sig. Sheriffen vet ju alltid bäst, eller…?

Stor framgång vid premiären förstås och storyn hyllades för sin dramatik och sättet den är upplagd på. Vad kanske dock inte många visste från början är att Zinnemanns film egentligen är en snyggt förklädd allegori om det rådande tillståndet i filmfabriken under den här tiden, när svartlistningar pga misstänkta politiska vänstersympatier var på tapeten, kommunistskräcken smög sig naturligtvis också in i Hollywood…vilket flera oskyldiga fick erfara. Manuset till filmen skrevs av en Carl Foreman, som innan filmen ens var färdig var tvungen att fly landet och bosätta sig i England, och skildrar lite lagom slugt hur det är att stå ensam mot ett hot och inte få stöd eller hjälp i någon form.

Helyllepatrioten John Wayne gillade naturligtvis inte alls filmen (är vi förvånade att han stödde utrensningarna Hollywood…?) och menade på att en sheriff aldrig skulle bete sig på det” mesiga” (mänskliga?) sättet som Cooper gör i  handlingen. Som ett sorts svar på dagens film gjorde Wayne ett par år senare Rio Bravo (mer om just DEN längre fram i temagenomgången) där han visade hur det hela skulle ha styrts upp enligt honom (ändå erkände Wayne på äldre dar att han helst av allt skulle ha vilja ha haft huvudrollen i stället för Cooper..)

frugan lägger sig i

Nåväl, trots Waynes griniga åsikter hittas här bra ödesmättad stämning igenom hela historien i kombination med stilenligt foto och snygga kulisser. Skurkgänget (där falkögda hittar en repliklös Lee Van Cleef i sin första filmroll) väntar tålmodigt på sin ledare och blir rätt anonyma igenom hela filmen, vilket möjligen också är lite avsikten.

Till och med badasskaraktären Miller blir egentligen bara en parentes i hela historien, det sista hindret på Kanes väg till själslig ro innan han kan lägga sheriffyrket på hyllan.

High Noon är såklart mumma för en nördig westernälskare. Det svartvita fotot förstärker och ger filmen sin tidstypiska känsla med traditionell musik och för första gången med fenomenet med ett speciellt ledmotiv som lanserades. Gary Cooper visar naturligtvis att ingen bråkar med en sheriff, men vägen till the showdown är faktiskt mer intressant i sig. Dramatiskt värre och kanske lite ovanligt mot den gung ho-känsla som annars alltid tycktes genomsyra westernfilmer på 50-talet. En bra film, om än lite kantstött av tidens tand, och en lagom start på nedstigningen i westernträsket vill jag hävda.