#rewatch: The Ladykillers (2004)

Inte originalet från -55. Här är det bröderna Coens mer märkliga take på storyn om rånarligan som huserar i källaren hos en äldre dam, för att därifrån gräva sig fram till rikedom och lycka.
Handlingen här förlagd till amerikanska södern där den bastanta och bestämda Mrs Munson (Irma P. Hall) får besök av vältalige och märklige G.H. Dorr (Tom Hanks) vilken vill hyra både ett rum och framför allt låna källaren för att där ”spela och öva musik” med sina minst sagt knasbollar till medbrottslingar. I själva verket ska ju skurkligan gräva en tunnel fram till det kasino som ligger inte långt från Mrs Munsons hus.

Upplagt för svart humor, stundtals slapstick och ett dialogflöde värt filmbröderna Coen. Det mesta, inte allt, de gör brukar gå hem hos en annan. Coens har behållit ramstoryn, men därifrån fyllt på med egna detaljer och vinklingar på berättelsen. Givetvis trycker de in lite av sitt varumärke, den svarta humorn, gärna lite akward och bakvänd. I detaljerna hittas mycket av det goda. Hanks släpper loss rejält och tar sin ”professor” nästan till löjets skimmer. Men bara nästan. Fastän det är rejält överdrivet och lite lökigt i många scener…flyger det. Till och med i de mer slapstickartade scenerna. När jag såg filmen första gången var jag inte alls lika charmad som jag är nu. Har jag blivit mer insatt i Coens svarta humorvärld?

Hanks och den formidabla Hall (”no hippety-hop music in my house!!”) backas i rollistan av namn som J.K. Simmons, Marlon Wayans, Ryan Hurst (Opie från Sons of Anarchy!). Största humorn ligger i Hanks vältalige professor, världsmästare i att komma på lögner..och Halls misstänksamhet mot vad som egentligen försiggår i hennes källare. Som vanligt bakar The Coens in en svart sensmoral att brott i slutänden aldrig lönar sig. Tänk efter, har du någonsin sett en Coen-rulle som slutar rejält lyckligt…?

Och när såg man senast en sådan förnöjsam take på sjukdomen IBS?

Tema Western: True Grit (2010)

Man kan säkerligen tycka lite olika om filmskapandet som bröderna Coen står för. Men oavsett om deras filmer inte når topphöjderna varje gång (som fallet möjligen var med A Serious Man) är de alltid intressanta på ett eller annat sätt. Dessutom verkar de ha en rätt avspänd inställning till film, och hoppar till synes fram och tillbaka över olika genrer utan att blinka.

Som nu. En djupdykning ned i westernkulturen och ett högst intressant inslag i det pågående temat. Att ta sig an just den gamla westernklassikern (och tidigare temabidraget) De Sammanbitna från 1969 (som gav John Wayne hans enda Oscar) skulle kunna vara att lite onödigt utmana ödet. Men icke då. The Coen´s nya version verkar inte alla ha som ambition att överglänsa originalet, eller ens tillverkas som en homage. Istället känns det som de skapat en alldeles egen film om samma historia. Jo, faktiskt!

ung och gammal på hämnarstråket

Ni kan det ju säkert nu: unga Mattie Ross har fått sin far brutalt mördad av uslingen Tom Chaney som flytt till vildmarken där han nu enligt uppgift rider med den laglöse banditen Lucky Ned Pepper. Mattie är fast besluten att hämnas sin far och behöver en pålitlig och erfaren US Marshal för uppdraget att spåra den laglöse. Valet faller på Rooster Cogburn, ständigt svärande, supande och muttrande men enligt uppgift den effektivaste av dem alla. Vad han inte räknat med är att få med sig den envisa Mattie på resan, men så sker och därmed är det upplagt för en ovanlig hämnarresa.

Som westernnörd har jag förstås oerhört svårt att inte tycka om den här filmen…också. Trots att det inte alls är länge sedan jag såg Waynes original-Rooster, känns detta inte som en upprepning alls. Coens väljer listigt nog att mer skruva filmen åt Matties håll, vilket gör att vi upplever historien ur hennes synvinkel till största delen, och Cogburn blir en underlig kuf med alla sina tillkortakommanden. Dock naturligtvis inte utan tillfällen att blixtra till med en hänsynslöshet som hör en revolvermans rykte till.

Den speciella humor som alltid tycks dyka upp i en Coen-film finns även här, om än invävd i små portioner och inte så att den stör den övriga historien på något sätt.

enögd, men skjuter som ett ess

Hailee Steinfeld är naturligtvis ett fynd som Mattie och trots att Steinfeld enligt uppgifter debuterar på vita duken beter hon sig som ett litet proffs i agerandet mot de betydligt mer tunga namnen i form av Josh Brolin som skurken Chaney, Matt Damon som en Texas Ranger också på jakt efter just Chaney och sist men inte minst Jeff Bridges som Cogburn. Bridges gör en helt egen version av denne gravt mumlande och cyniske antihjälte. En sorts förlängning av hans Bad Blake från Crazy Heart kanske, och liksom i den filmen är det oerhört lätt att ta Bridges till sitt hjärta utan att tveka. Där Wayne´s Cogburn blev en något översittande typ, och hela historien skulle centreras runt The Duke´s stjärnstatus, blir Bridges mer av en faderlig figur. Tacksamt nog ökar intresset av själva historien med den enkla lilla justeringen att låta unga Mattie få vara huvudpersonen stället för Cogburn. På så sätt blir hans insats när det väl gäller också betydligt effektfullare.

True Grit modell 2010 är mer en dramawestern än en ordinär pangpang-historia. Den som letar efter action i parti och minut får leta vidare, även om krutröken ligger tät då och då. Här är det den dialogdrivna historien som är i fokus, relationen mellan Mattie och Cogburn känns faktiskt verklig och engagerande. Som vanligt i westerns oerhört snyggt foto i skildrandet av det både karga och vackra landskapet, ja hela produktionen i sin helhet är snygg, och nomineringarna till Oscars lät förstås inte vänta på sig. Coens besök i westernland är helt utan anmärkningar och drar in ett högt betyg i höstens westernfestival. En film med hjärtat på rätta stället. Jag gillart skarpt!