#rewatch: The Ladykillers (2004)

Inte originalet från -55. Här är det bröderna Coens mer märkliga take på storyn om rånarligan som huserar i källaren hos en äldre dam, för att därifrån gräva sig fram till rikedom och lycka.
Handlingen här förlagd till amerikanska södern där den bastanta och bestämda Mrs Munson (Irma P. Hall) får besök av vältalige och märklige G.H. Dorr (Tom Hanks) vilken vill hyra både ett rum och framför allt låna källaren för att där ”spela och öva musik” med sina minst sagt knasbollar till medbrottslingar. I själva verket ska ju skurkligan gräva en tunnel fram till det kasino som ligger inte långt från Mrs Munsons hus.

Upplagt för svart humor, stundtals slapstick och ett dialogflöde värt filmbröderna Coen. Det mesta, inte allt, de gör brukar gå hem hos en annan. Coens har behållit ramstoryn, men därifrån fyllt på med egna detaljer och vinklingar på berättelsen. Givetvis trycker de in lite av sitt varumärke, den svarta humorn, gärna lite akward och bakvänd. I detaljerna hittas mycket av det goda. Hanks släpper loss rejält och tar sin ”professor” nästan till löjets skimmer. Men bara nästan. Fastän det är rejält överdrivet och lite lökigt i många scener…flyger det. Till och med i de mer slapstickartade scenerna. När jag såg filmen första gången var jag inte alls lika charmad som jag är nu. Har jag blivit mer insatt i Coens svarta humorvärld?

Hanks och den formidabla Hall (”no hippety-hop music in my house!!”) backas i rollistan av namn som J.K. Simmons, Marlon Wayans, Ryan Hurst (Opie från Sons of Anarchy!). Största humorn ligger i Hanks vältalige professor, världsmästare i att komma på lögner..och Halls misstänksamhet mot vad som egentligen försiggår i hennes källare. Som vanligt bakar The Coens in en svart sensmoral att brott i slutänden aldrig lönar sig. Tänk efter, har du någonsin sett en Coen-rulle som slutar rejält lyckligt…?

Och när såg man senast en sådan förnöjsam take på sjukdomen IBS?

Annonser

The Nice Guys (2016)

nice-guys-movie-poster-2016Ännu en filmsommar att räkna in i arkivet.
Som vanligt ett litet mission att försöka se de flesta av de popcornsbyttade rullar som traditionsenligt pytsas ut under denna fina årstid. Sommar ska ju vara underhållning, hjärnslö action och mungiporna uppåt. Sinnestunga rullar göra sig icke besvär under semestertider på bio. Typ.

Och det har tagit sin lilla tid att beta av dem. Jag kan inte påstå att jag sett dem ALLA i sommar…men av de rätt många jag sett har jag sommarens vinnare klar i min bok. Vad 2015 var för Ant Man, dvs en rulle man inte alls trodde skulle ha så mycket slagkraft.

Men kanske jag inte borde vara förvånad?
För en som sedan gammalt hyllat dels manusmannen Shane Black (Dödligt Vapen, The Long Kiss Goodnight) och dels hans regiskojeri (Kiss Kiss Bang Bang) borde det väl vara väntat kanske…? Black sköter även här manus och regi och bjuder in till en lustiger 70-talsdans i det kitschiga Los Angeles. Det är sluskiga privatdeckare i Russell Crowe (härligt butter men rättrådig) och Ryan Gosling (har han nånsin varit roligare på film??). Ett omaka par som tar lite teamwork ihop. Bland all skön dialog och stundtals ganska råa våldsscener döljer sig en rätt murrig och inte helt kristallklar story som de båda dras in i när de (nästan av en slump) tar sig an jakten på en försvunnen kvinna. Klassiskt noirupplägg kanske, här pimpat med ett 70-tal i färger, detaljer, musik. Och typsnittet på filmens titel i början! Woaahh! Underbart.

Det går att dra uppenbara paralleller till Blacks tidigare alster i thriller-facket; Kiss Kiss…, här får vi samma easyness i dialogen, samma svarta humor, samma knasiga birollsgalleri, samma avigt sköna kemi mellan huvudrollerna. Samma detaljrika miljöer runt de båda antihjältarna. Goslings figur har dessutom en dotter som nästan spelar skjortan av de två pellejönsarna, mycket bra spelat av Angourie Rice. Hon har här begåvats med ett par av de bästa replikerna i hela rullen.

ryan-gosling-russell-crowe-nice-guys-movie-still

”vaddå!? trodde ni att ni skulle få se djupsinnigheter mitt i sommarn??!”

De två knasbollarna snubblar runt, över ledtrådar och annat skumt folk. Som vanligt i Blacks mer deckarvänliga krimmare kan storyn kännas snårig i sammanhanget, men detta döljs å andra sidan snuskigt snyggt av det visuella, känslan och detaljerna. Vissa scener mycket bra ihop med musikvalet, vilket sätter tonen (!) för hela rullen. Uppsluppet med ganska hård action. En Shane Black på lekhumör helt enkelt. Och detta trots att en stelopererad Kim Basinger kravlar fram bakom en sten och tar några minuter i handlingen.

Vill man hänga mer med dessa två skojare? Svar ja!
Buffliga, osmidiga, men envisa. Nice guys!

Dessutom tog de hem segern i sommarblockbuster-racet!

återtitten: Tjejen som visste för mycket (1978)

foul  playOkej, nu blir det nostalgi.
Kanske möjligen några av er minns gamla ruffiga tv-program på SVT som tex Nöjesmaskinen? Gick på bästa sändningstid typ fredagar. The art of underhållning i en tid när det inte fanns vare sig dokusåpor eller 375 kanaler att välja på. Bra eller dåligt, det kan man alltid diskutera.

HOWEVER, det bästa man visste i det programmet var att ofta veva ”underhållande” scener från kända filmer…och varenda gång (lovar) dök en scen från dagens återtitt upp…den med Dudley Moore som sexgalen tjomme vilken försöker förföra en gulligt ung Goldie Hawn medelst discomusik, lite soft belysning, utfällbar säng, flygande sexdocka (!) och kikare (!!).
Javisst, nu kanske du kommer ihåg lite va? Även du som inte vet vad Nöjesmaskinen var för nåt.

Det är alltså med hög nostalgifaktor jag tar mig an denna återtitt…och ställer mig frågan; håller en film som den här ännu? I dessa tider? Och svaret (om man är på det humöret förstås) är att visst gör den det! Nånstans hade jag kanske trott och fått för mig att den skulle vara bra mycket tramsigare än vad den faktiskt är! Kommer jag ihåg så fel? Tydligen. Goldie spelar den lätt vimsiga men mycket charmiga bibliotekarien Gloria, vars mystiska biodate i början av filmen tar en helt annorlunda vändning. Så pass att hon blir jagad av skummisar…och ingen som tror på henne. Till en början inte ens den charmige men lätt klantige polisen Tony (Javisst..en ung, UNG, Chevy Chase!), och givetvis blir det charmigt flirtande mellan de två samtidigt som händelserna eskalerar och en lätt knasig konspirationsplan nystas upp! Som får sin mustiga final på operan i San Francisco minsann! Kul final!
Både rolig och lite småspännande!

det synnerligen charmiga paret i trångmål

Dagens regissör Colin Higgins (som skrev Chicagoexpressen) blinkar vilt åt gamla sköna Hitchcock-rullar med en oskyldig huvudperson som hamnar i problem där först ingen tror på vår hjälte/hjältinna. Alltid ett bra grepp i filmer! Här får vi en mix av lite thriller och lite hederlig tramsig komik. Goldie är banne mig helt perfekt med sin oskyldiga och söta uppsyn. Lätt förvirrad och lite naiv…men självklart ett svårknäckt problem för dagens skurkar som givetvis ändå är försedda med en viss grad av klantighet de också! Chevy, här i början av sin karriär, är väldigt återhållsam med knaserierna, vilket gör sig mycket bra i dagens story. Han missar dock naturligtvis inte att få till en och annan smutt oneliner när det krävs. Tänkte väl det.

Detta är naturligtvis ingen rulle som kanske står sig mot dagens filmutbud om man ska vara ärlig, med tanke den lätt åldrade humorn, MEN som gammal fin nostalgiupplevelse (eller varför inte förstagångsupplevelse för den som vill botanisera i 70-talets komedistuk) står den sig finfint! Och kom igen, det går inte att tycka illa om den här unga Goldie! Charmen!!

Perfekt en fredagskväll efter lite god mat och häng i favoritsoffan!

 

 

soffan SFFI filmpoddens 11:e avsnitt tjattrar jag på om hur mycket jag gillar Goldie här, och varför den här rullen verkligen ändå håller måttet än! Tycker möjligen Fiffi att jag är FÖR nostalgisk!?

Sightseers (2012)

Husvagnssemester i Yorkshire.
Kan det vara nåt så här på höstkvisten?
I sällskap med en märklig man och lika märklig kvinna, och snart ett antal händelser som…eh…skaver lite.

Inåtvända Tina (Alice Lowe) bor med sin mamma i det arbetarklassiga England. En mamma som är rätt bra på att vara…konstig. Tur för Tina att hon precis blivit med pojkvän i den skäggprydde och jovialiske Chris (Steve Oram).
Nu vill Chris helt enkelt ta med Tina ut på en liten husvagnssemester (med Volvo och allt) för att visa henne sådana heta attraktioner som ett spårvagnsmuseum, några droppande grottor, ett pennmuseum samt en och annan småmurrig campingplats. Att komma iväg från vardagen lite. Samt att han vill ”hitta sig själv”. Heh!

Brittisk blytung svart humor med twist när den är som bäst!
Fullproppad med vass dialog, galet rolig repliker, komiska situationer och ett mörker som gör sig speciellt bra i dessa märkliga personers tillvaro. Kanske är detta en sorts sjabbig kusin till gamla NBK (och vet ni inte vad jag menar nu..så får ni googla DEN bokstavskombon)!
För mitt i den akwarda humorn ligger som sagt en mindre trevlig del inbakad. Som får Chris att plötsligt visa upp en oanad sida…och som också börjar påverka Tina. Att åka på husvagnssemester är uppenbarligen lite som att dyka ned i det mänskliga psyket…och det är inte alltid man tycker om vad som poppar upp till ytan.

glädjen när man bor på camping mitt i hösten

Alice Lowe och Steve Oram gör det förstås jättebra. Att de själva totat ihop filmens manus hjälper kanske till. Bakom kameran hittas en Ben Wheatley, men framgången med filmens ton kanske man till syvende och sist hittar i producentstolen där en viss Edgar Wright (Shaun of the Dead, Hot Fuzz)  sitter. Wright, Lowe och Oram har dessutom erfarenhet av tidigare samarbeten, och det märks. Speciellt Lowe är nästan ”mysigt” underhållande och går från hunsad dotter till flickvän med….oanade talanger. Oram är egentligen bara…konstig. Vilket passar rollen kanoners.

Det vilar konstant en sorts ödesmättad känsla över filmen, delikat kryddad med brittisk svart humor av bästa märke.
En liten pärla till film.
Trots mörkret.

The Guard (2011)

Brendan Gleeson styr upp det på västra Irland!
Flatfooten Gleeson är van att göra saker på sitt sätt på landsbygden. Inte alltid inom lagens råmärken. När stiffa FBI-snubben Don Cheadle anländer till byn och börjar nysta i ett drogrelaterat mord med internationell koppling, står kulturkrockarna som spön i backen. Mängder med skönt politiskt inkorrekta repliker, omoral och svart humor. Och sen är det är något speciellt med brittiska badass på film ändå, här är det Mark Strong som dyker upp från London och är besvärlig.

Regissören, John Michael McDonagh, har en brorsa som gjorde den synnerligen underhållande In Bruges (också med Gleeson!). Kanske snodde dagens McDonagh åt sig just den sköne irländaren på rekommendationer därifrån? Fräsigt samspel mellan käftande Cheadle och Gleeson, vackra landskap, och samtidigt lite glåmigt, från den gröna ön. Anglosaxisk thrillerhumor av fint märke i den här lågmälda, lätt våldsamma, men sevärda rullen.
Rekommenderas!