Mike and Dave Need Wedding Dates (2016)

Hahahaha! Zac Efron igen! I en under-bältet-komedi!
Fast frågan är om han denna gång inte överglänses av Adam Devine som spelar hans filmbror! De två strulbröderna Mike och Dave är kända för att förstöra nästan varenda tillställning de dyker upp på. De har liksom inga spärrar. När lillasyster ska gifta sig på Hawaii och stora släkten ska samlas med vänner…är ordern från föräldraskapet glasklar…”se till att skaffa er varsin dejt, kom hit och UPPFÖR ER! Annars jävlar!”…typ så.

Bröderna brothers tror de är supersmarta när en annons på the craigslist skapas…och strax har två dejter sållats fram i form av Alice (Anna Kendrick) och Tatiana (Aubrey Plaza)! Och frågan är väl om inte de båda strulbröderna här möter sina överkvinnor! Ojojoj!

Mustig, tramsig och totalt respektlös när mina favvisar Anna K och framförallt AUBREY P röjer loss!!! Herregud! Hahahaha..igen! Tjejerna ser chansen till gratissemester på Hawaii, tokbröderna ser chansen att blidka en misstänksam familj. Inget av det ovanstående kommer att gå enligt planerna. Idiotslapstick, underlivshumor…den råvulgära varianten..får samsas med lite hederlig romantik som givetvis spirar under lagren. Absolut inget för den som letar efter smart och snillrik humor. Här fläskas på med det grova artilleriet. Håller inte ihop lika bra som Dirty Grandpa..men nog finns här pärlor att fulgarva åt ändå! Priset tas som vanligt av Aubrey Plaza, som kanske spelar skjortan av varenda kotte. Kendrick får stå för den mer mjuka delen av umgänget med de andra. Efron kan det här  med komedi nu och gör precis vad han ska. Adam Devine tar hem några sköna grov-humor-poäng…och kolla själv hur många referenser till andra rullar du hinner plocka på 100 minuter!

Fulhumor som håller högt i 60 minuter. Sen blir det mer ”som vanligt”. Men det visste man ju på förhand.

Annonser

The Accountant (2016)

The_Accountant_(2016_film)”Som om Rainman möter Jason Bourne”
Japp, den raden önskar man att man nailat själv. Kanske den här rullens mest glasklara definition? En thriller som faktiskt går lite utanför den där ökända boxen vad gäller Hollywood och dess standardmallar. Faktiskt.

Christian Wolff  (Ben Affleck) är en jävel på siffror. Men så ”lider” han ju också av en sorts…autism (?)…vilket gör att han liksom ser siffrorna på ett helt annat sätt än vad du och jag gör. Så pass bra att han i sitt jobb som revisor då och då hjälper den undre världens king-pins med ”böckerna”. Finanserna i en illusion av toppform och myndigheterna står där med lång näsa. Nu har dock FBI gett sig fan på att avslöja vem denne mystiske ”revisorn” egentligen är.

Samtidigt får Christian ett nytt uppdrag, ett företags vassa interna revisor Dana (Anna Kendrick) har upptäckt att det fattas miljoner pluringar i kassan. Kan Wolff hitta dem? och kanske avslöja tjyvarna också? Klart han kan. Frågan är bara till vilket pris?
Se där. Två storylines som snart kommer att glida in i varandra och ställa till med både dramatik, action och lite hederligt Hollywoodvåld, eftersom det såklart råder skumraskheter även inom detta filmuniversum. Skrev jag förresten att Wolff, förutom sina sifferkunskaper, också är ett ess på att hantera skjutvapen? Nä det gjorde jag ju inte. Smutta kunskaper, då buset i rullen icke är att leka med förstås.

the-accountant-pic

försök till lunchsnack

Affleck är ju förträffligt bra som den märklige Wolff! Jag tyckte han var kalas som nye Bruce Wayne häromåret…och här tar han banne mig en ny roll som förtjänar lite cred. Wolff är ju en social katastrof och bekantskapen med Kendricks Dana blir då och då rena komedin. Men han lyckas med det också. Och Kendrick med, även om hon inte får så mycket att jobba med här. Egentligen.
Vi får också den liten backstory från Wolffs barndom och uppväxt, ligger svaren i hans nuvarande livsval kanske där?

Tung rollista, som förutom Affleck och Kendrick bjuder på J.K. Simmons, Jon Bernthal, John Lithgow och Jean Smart. I registolen Gavin O`Connor (Warrior, Pride and Glory), som håller det tajt och hela tiden intressant på ett manus som länge låg på Hollywoods ”blacklist”; lovande storys som anses ”ofilmbara”.
Vilket nu alltså O´Connor bevisat motsatsen på.

Stabilt bra thriller med god eftersmak detta.

avsnitt 83I SoF-poddens avsnitt #83 kunde vi inte hålla oss från att gilla den här rullen lite extrasmutt sådär. Hoppa hit och lyssna vetja!

Rapture-Palooza (2013)

Rapture_posterMöt apokalypsen i hysterisk under-bältet-humor-form.

Ännu en av alla dessa rullar som blandar ganska mediokra moment med skämmigt småroliga sekvenser. Full fart från början.
Små tecken på att den bibliska undergången närmar sig inträffar plötsligt i förorten där Lindsey (Anna Kendrick) och Ben (John Francis Daley) är dagens lovers och hjältepar.

Vi får blodregn, störtande meteorer och insektsinvasion. Alla tecken på att undergången är nära och att kanske till och med ondskans krafter är på väg att besitta jorden. Idag i form av munlädret (och rätt påfrestande) Craig Robinson, som här kallar sig The Beast. Ständigt vitsande och ständigt på jakt efter sex huserar komikern i ett mansion och behandlas snart av sina ”undersåtar” som värsta Gudfadern. Våra hjältar har dock en plan för att lösa problemet med apokalypsen och dåren som ger Antikrist en…eh….udda framtoning.

rapture

Kendrick kollar om det verkligen kan stämma med Skriften!

Jahopp. Är detta kul då?
Tja, det finns en del sekvenser som riktigt roliga. Annars är det over the top mest hela tiden. Det flyger inte riktigt hela vägen, om man säger så. Kanske är det mest anmärkningsvärt att duktiga Kendrick hoppar med i en rulle som den här, å andra sidan kanske hon hade skitkul när de spelade in den…vad vet väl jag?

När det vankas lite plumpare och grisiga komedier brukar man ju kalla in Rob Corddry, som här. Han är lika flippad och påfrestande som vanligt. Men okejrå, lite underhållande ibland också.

Här varvas plump humor med ren slapstick och…tja..det funkar då och då. Annars ganska mycket vi-har-sett-det-förut.
I övrigt mest en stunds kavalkad i hur man driver med den bibliska versionen av jordens undergång och alla de fasor som ska följa på detta.
Till och med ett gäng zombies!

Inte jättekul. Inte genomuselt.

 

Into the Woods (2014)

001_ITW_posterOk, jag är en musikalman.
Har alltid gillat formen, och framför allt den ”konstnärliga frihet” (jädra prettoord det där) som kan användas i konceptet.

Choreographer-turned-director Rob Marshall kan det här med musikaler. Ingen tvekan om det. När han så närmade sig Disneybossarna och föreslog en filmversion av Broadwaymusikalen ”Into the Woods”…sa de bara ”kör för fan”. ”Men gör det snyggt och i samma anda”. Marshall lyfte på kepsen och ringde direkt till musikalens upphovsmän Stephen Sondheim och James Lapine. vilka mer än gärna hoppade på projektet för att se till att det blev bästa tänkbara utgång.

Man säger mig att det här är en tråkig film. Att den innehåller sånger och toner som försvinner ur minnet i samma ögonblick filmen är slut. Att storyn är trist och föga underhållande.
Jag påstår att Marshall och Sondheim/Lapine tillsammans har gjort en film som verkligen andas Broadway, som bygger musikalkänslan av att jag sitter i en teater och tittar på en stor scen. Den överväldigande, nästan lite bombastiska ”teaterfeelingen” känns ständigt närvarande…trots att det alltså är en film.
Och i det här fallet känns det bra.

Så, vad är storylinen då?
Jo ett barnlöst bagarpar får en utmaning av en häxa. Om de lyckas kommer belöningen i form av just ett barn. Här blandas nu de flesta av Bröderna Grimm´s kända sagor ihop till en mischmasch av händelser. Vi har Askungen som i fantastiska Anna Kendricks gestalt längtar till ett bättre liv, vi har en liten Rödluva som strosar genom skogen och träffar på en 5-minuters Johnny Depp som varg utstyrd i jazzig kostym. Vi har den unge Jack som byter bort sin ko mot några magiska bönor, och en Rapunzel som sitter sitt torn och väntar. Och så då Meryl Streep som den gamla häxan, vilken övervakar allt som händer i den stora skogen. Det är med andra ord lite alla-springer-runt-och-träffar-på-varandra. Gärna sjungandes. But of course.

bekymrade bagare i stora skogen

Den här gången håller sig regissören Marshall möjligen lite mer till de visuella ramarna som bjuds, än om man jämför med pärlan Chicago 2002 där han tog ut svängarna ordentligt. Formen här hindrar dock inte smaken av att det är snyggt och det är musikaltouch av bra snitt. Det mesta hänger naturligtvis på ensemblen, där känslan är att de verkligen gått all in för att möta Marshalls krav på underhållningen. Bäst förutom Kendrick är Emily Blunt som bagarhustrun. Blunt utstrålar en värme och en easyness som är mycket tilltalande. Lite otippat (?) dyker Chris Pine upp som sjungande prins…och tja det funkar det också.
Lyssnar man på röster och läser recensioner är det uppenbart att Johnny Depp inte står högt i kurs i denna film…vilket jag inte alls håller med om då Deppen under sina kanske totalt 5 minuters speltid gör precis vad han ska på ett helt okej sätt.
Lägg till dessa även musikaless som Tracey Ullman, James Corden och ALLTID pålitliga Christine Baranski, och se där har vi en laguppställning som heter duga! Plus Meryl Streep dårå också. Att hon blev nominerad till Oscar här är förstås bara larvigt, men visst gör hon sig ändå som konspirerande häxa.

Dagens aber är att rullen är lite för lång. Den sista tredjedelen kunde gott ha trimmats ned. När berättelsen plötsligt ska svänga över till lite mer mörker, saggar det påtagligt i fokus och flyt. Bäst är hela anrättningen när den riktar in sig på att vara just bombastisk musikal av traditionellt snitt. Sången och framför allt tajmingen sitter gjutet hos alla inblandade.

Jag påstår nu inte på något sätt att den här musikalen är magnifikt bra eller mindblowing. Inte alls.
Den har sina skönhetsfel, främst mot slutet. Däremot är det ett snyggt hantverk ihopsatt av en regissör och en kompositör och en manusförfattare som lyckas klämma fram den där underhållande Broadwaykänslan i sammanhanget som de förmodligen var ute efter. Inte tråkigt.

Vilket hos mig ger bra belöning i betygsboken.

Life After Beth (2014)

BETH_4SHEET_HR-page-001Som om regissören och storyplitaren Jeff Baena läst John Ajvide Lindqvist´s Hanteringen av odöda (kommer ni ihåg den?), och bestämt sig för att göra en egen visuell version av ämnet.

Resultatet? Inte alls kattskit, med en ton som då och då slår an det mer sorgsamma dramastuket, mitt bland alla galenskaper som inträffar. Zach (Dane DeHaan) sörjer sin flickvän Beth (Aubrey Plaza). Hon har precis oväntat avlidit i en olycka (ormbett!)t och Zach hittar ingen styrsel på tillvaron utan Beth. Bara en massa plågsamma minnen som dröjer sig kvar. Att hänga med Beths föräldrar ger lite balsam för stunden, men det är allt. Hemma får han inget större stöd i sorgen, där varken pappan Paul Reiser eller mamman Cheryl Hines (Cheryl från Simma lugnt Larry!) inte ”ser” Zach bland alla ytliga vardagsproblem.

Tillvaron ställs snart på ända då plötsligt ingen längre verkar vara hemma hos Beths föräldrar, fast det rör sig i huset! Envise Zach ger sig inte…och snart står banne mig Beth framför honom…fast hon inte borde! Heh!?

Se detta är en film som lyckas med det ganska lustiga konststycket att balansera på kanten mellan drama och galen komik. Eller är det komik med mörker bakom? Ett sorts sorgens mönster där det egentligen handlar om rädslan, fruktan och just sorgen när man förlorar någon? Att släppa taget? Å ena sidan allt detta som smyger sig på mellan raderna, iaf hos mig. Å andra sidan en helt GALEN story om vad som händer när personer som inte borde kunna göra det….plötsligt dyker upp och ställer till det på alla möjliga sätt!

Zach upptäcker också, trots den rena glädjen i både sinne och kropp, att det ändå inte är den ”gamla” Beth som nu kommit tillbaka. Hon visar plötsligt upp en sida som….man inte alls vill se hos en flick- eller pojkvän. Snart börjar Zach önska att Beth verkligen fortfarande låg i graven de nyss placerat henne i.

Life_Beth

”nya” Beth tycks ha mindre tålamod…

Mörker i kombo med knaskomedi? Ja kanske. Men inte det där simpla stuket som hade varit så lätt att ta till här. Storyn vinglar som sagt mellan de olika fallgroparna, men klarar sig ändå snitsigt undan att falla i de värsta klyschorna. Detta är absolut ingen ny Warm Bodies jag skådar! DeHaan i sin första (?) mer renodlade komiska roll känns som klippt för den något nervöse Zach. Vi får också insatser av John C. Reilly och Molly Shannon som Beths hårt prövade föräldrar, vilka kanske inte riktigt förhåller sig till situationen som man borde i det här fallet…. Missa dessutom inte Anna Kendrick´s lilla inhopp! Största behållningen har jag dock av Aubrey Plaza som Beth! Vilken roll! Hon spelar ut HELA sitt register, och här finns plats för både skratt och sorg när man ser hennes ”kamp” för att få vara med de hon älskar. Eller, ehhh… Mycket sevärd Plaza!

Läser jag in för mycket allvar i storyn? Borde den bara ses som en hysterisk komedi? JAG tycker iaf inte det. Lagren mellan allvar och trams är så tunna och glider in i varandra med jämna mellanrum. Låt vara att tokigheterna kanske tar för sig mer ju mot finalen storyn tar sig.

Bra take på det nu så översvämmade konceptet med zombies, odöda och annat knytt…!

Up in the Air (2009)

Detta evenemangs huvudperson Ryan Bingham (George Clooney) levererar ganska snabbt in i filmen devisen för sitt liv; ”att flyga med mig är att känna mig”.
För det är något han gör, Bingham. Flyger kors och tvärs över den amerikanska kontinenten, intar arbetsplatser och har som främsta konsultuppgift att ge folk sparken öga mot öga när inte arbetsgivaren vill ta den obehagliga detaljen. Eftersom det är dåliga tider i the US of A  så är det förstås lysande dagar för Bingham och hans kollegor. När vi först möter den gode resenären verkar han ha antagit en sorts avmätt inställning till hela sitt liv och leverne, där det egentligen handlar om att bara se framåt till nästa hotellvistelse, nästa flight, nästa stopp. Som familjens, till synes svarta får, har han heller ingen överdriven lust att hålla kontakt med släkt och nära.

Ett slumpartat möte med en kvinna i samma situation som han själv leder till en, låt vara osäker och tunn, relation där kärleken får frodas via snabba träffar på hotell och flygplatser över hela USA. Oroväckande nyheter når också Bingham från hemmakontoret när det ska sparas på resekostnader och ny teknik ska testas som gör att de flygande konsulterna snart kan vara ett minne blott. Binghams värld, den enda värld han känner till, rubbas och likt en relik från förr gör han allt för att motarbeta förslaget, vilket bara leder till att han på nästa vända ut i landet får med sig den unga kvinna, Natalie, som utvecklat den tekniska besparingen för att hon ska få se hur det går till och hur mycket bättre hennes idéer är. Eller som Bingham ser det; att visa hur mycket sämre det kommer att bli.

Det här är en film som, liksom dagens bekväma jumbojets, lyfter behagligt och flyter på genom luften utan att något större uppseendeväckande händer. Jason Reitman håller sin registil fast men ändå ganska bekvämt tillbakalutad. Bingham i Clooneys skepnad blir ytterligare en sådan där rätt skön snubbe, med vitsiga kommentarer och en allmän coolhet, som just bara Clooney kan få till. Det är ganska lätt att tycka om honom i den här historien. Vera Farmiga gör en habil insats som Binghams kärleksintresse Alex, spelar cynisk och luttrad med en viss charm och självdistans. Mysfaktorn lurar med andra ord runt hörnet, men ändå är det något som inte griper tag riktigt i mig som tittare. Jag känner till viss del med Bingham, blir glad för hans skull när en liten dörr med kärlek verkar öppna sig och chansen till familjeförsoning äntligen tycks uppenbara sig. Men det hela planar ändå ut i ett sorts jaha och jaså och jag kan inte på allvar ta till mig Clooneys karaktärskänslor. Bingham tycks ändå förlorad i sin värld och någonstans anar man en sorts hjälplöshet hos denne man om han skulle bli ”groundad” för gott. Allt är förgängligt och inget är som det ser ut, allt är bara små oaser av verklighetsflykt i den kalla tillvaron. Är det möjligen så vi ska se det hela? När historien till slut landar gör den det med en mjuk isättning som inte sätter några större spår i landningsbanan.

Up in the Air är en småskalig film, gjord med viss värme och närhet, trots sitt kalla tema och inte alltid glada händelseutvecklingar. George Clooney spelar just den trivsamme Clooney och då går det mesta hem. Anna Kendrick som den unga Natalie matchar just Clooney och Farmiga ganska väl med sin yngre, naivare och kanske oskuldsfulla syn på kärleken och livet. Bra miljöer, ett trivsamt tempo och en liten spänningsovisshet, som dock alltså mynnar ut i ett märkbart stort ingenting. Ganska ovanlig när man ändå tittar på en film med rätt hög trivelsfaktor. Om man skulle mäta filmer i Helgfilmer och Vardagsfilmer är detta en klockren vardagsfilm att avsluta med i soffan ihop med en kopp kaffe och känna att man kan trots allt kan sitta rätt nöjd med sitt eget jobb där bakom skrivbordet i landet Verkligheten.