#xmas: A Bad Moms Christmas (2017)

Aka Bad Moms 2.
Asch då, detta var ju för räligt. Lika underhållande och fräckt bra som första rullen var….lika rackig och TOTALT menlös är den här! Fi fan alltså. Och ändå är det ju en julrulle. Jag som gillar Hollywoodrullar om julen. Skit och pannkaka också. Det här är typexempel på när det skulle värkas fram en uppföljare till varje pris. Och proppas med ansträngd humor. Som inte ens är rolig!

De hårt prövade mammorna från förra filmen är såklart tillbaka. Gott så, de var ju ändå förbaskat härliga att hänga med. Mila Kunis, Kristen Bell och Kathryn Hahn. Vad tänker manusnissarna nu? Jo då kastas de tre mammornas mammor plötsligt in i handlingen! Susan Sarandon, Cheryl Hines och Christine Baranski. Alla tre nya till vardags utmärkt bra skådisar, men här blir de bara irriterande. Kanske är tanken att det ska vara kul när våra hjältinnors mammor dyker upp och ställer allt på ända, men det blir bara jävligt störigt och inte ett dugg flabbvänligt. Pajigt återanvända skämt. Damn, man borde ha satsat på en annan sorts julrulle. Stressen, våndan att handla ”rätt” julisar till barnen, pressen att pynta huset, julromantiken…ja vad fan…vad som helst nästan. Utom detta.

Det hjälper inte ens att de proppar med julpynt, snö och en och annan jultune. Det blir liksom bara kaninskit ändå av  det. Till och med Kathryn Hahns annars så underhållande råa humor faller platt. Så pass att jag bara blir förbannad på att hon vräker ur sig det hon gör. Inte hennes fel förstås. Manuset är verkligen sjukt kasst. Trots att samma duo som gjorde första rullen ligger bakom den här.
Detta var ett bomskott. En snöboll som missade sitt mål. Attans.

Life After Beth (2014)

BETH_4SHEET_HR-page-001Som om regissören och storyplitaren Jeff Baena läst John Ajvide Lindqvist´s Hanteringen av odöda (kommer ni ihåg den?), och bestämt sig för att göra en egen visuell version av ämnet.

Resultatet? Inte alls kattskit, med en ton som då och då slår an det mer sorgsamma dramastuket, mitt bland alla galenskaper som inträffar. Zach (Dane DeHaan) sörjer sin flickvän Beth (Aubrey Plaza). Hon har precis oväntat avlidit i en olycka (ormbett!)t och Zach hittar ingen styrsel på tillvaron utan Beth. Bara en massa plågsamma minnen som dröjer sig kvar. Att hänga med Beths föräldrar ger lite balsam för stunden, men det är allt. Hemma får han inget större stöd i sorgen, där varken pappan Paul Reiser eller mamman Cheryl Hines (Cheryl från Simma lugnt Larry!) inte ”ser” Zach bland alla ytliga vardagsproblem.

Tillvaron ställs snart på ända då plötsligt ingen längre verkar vara hemma hos Beths föräldrar, fast det rör sig i huset! Envise Zach ger sig inte…och snart står banne mig Beth framför honom…fast hon inte borde! Heh!?

Se detta är en film som lyckas med det ganska lustiga konststycket att balansera på kanten mellan drama och galen komik. Eller är det komik med mörker bakom? Ett sorts sorgens mönster där det egentligen handlar om rädslan, fruktan och just sorgen när man förlorar någon? Att släppa taget? Å ena sidan allt detta som smyger sig på mellan raderna, iaf hos mig. Å andra sidan en helt GALEN story om vad som händer när personer som inte borde kunna göra det….plötsligt dyker upp och ställer till det på alla möjliga sätt!

Zach upptäcker också, trots den rena glädjen i både sinne och kropp, att det ändå inte är den ”gamla” Beth som nu kommit tillbaka. Hon visar plötsligt upp en sida som….man inte alls vill se hos en flick- eller pojkvän. Snart börjar Zach önska att Beth verkligen fortfarande låg i graven de nyss placerat henne i.

Life_Beth

”nya” Beth tycks ha mindre tålamod…

Mörker i kombo med knaskomedi? Ja kanske. Men inte det där simpla stuket som hade varit så lätt att ta till här. Storyn vinglar som sagt mellan de olika fallgroparna, men klarar sig ändå snitsigt undan att falla i de värsta klyschorna. Detta är absolut ingen ny Warm Bodies jag skådar! DeHaan i sin första (?) mer renodlade komiska roll känns som klippt för den något nervöse Zach. Vi får också insatser av John C. Reilly och Molly Shannon som Beths hårt prövade föräldrar, vilka kanske inte riktigt förhåller sig till situationen som man borde i det här fallet…. Missa dessutom inte Anna Kendrick´s lilla inhopp! Största behållningen har jag dock av Aubrey Plaza som Beth! Vilken roll! Hon spelar ut HELA sitt register, och här finns plats för både skratt och sorg när man ser hennes ”kamp” för att få vara med de hon älskar. Eller, ehhh… Mycket sevärd Plaza!

Läser jag in för mycket allvar i storyn? Borde den bara ses som en hysterisk komedi? JAG tycker iaf inte det. Lagren mellan allvar och trams är så tunna och glider in i varandra med jämna mellanrum. Låt vara att tokigheterna kanske tar för sig mer ju mot finalen storyn tar sig.

Bra take på det nu så översvämmade konceptet med zombies, odöda och annat knytt…!