Förtrollad (2007)

Vad är det som får oss att välja vilka filmer vi ska se?
Tja, oftast har man ju såklart en sorts färdig gameplan över vilka rullar man vill uppleva. Intresse, genrefavoriter, diverse hajper, snacket, trender, favvoskådisar, utmaningen att utsätta sig för nåt annorlunda…som ni hör, det finns MASSOR med anledningar. Inget konstigt med det.

Lite extra intressant då när ett tips bara kommer sådär i förbifarten, från en annan filmtok som också skriver om film. På en rulle man har vetat om ganska länge, men inte direkt tittat åt eftersom den på förhand inte liksom platsat in i MIN gameplan. Jag menar, Disneys snirkliga logga på omslaget, sirliga gullefärger och sedvanliga sötebrödstexter. Prinsessa, sagovärld, romantiska föreställningar som hämtat ur den värsta endimensionella klyschigt slitna sagobok…MEN…så var det en liten detalj som ändå fångade upp mig. När bloggkamraten Henke plötsligt skrev att han kände vibbar från Stardust, den lätt annorlunda sagorullen från 2007, hajade jag till en aning. Stardust var en film jag gillade otroligt mycket, kombon av ren sagokänsla, äventyr, och framför allt en sorts tounge-in-cheek-humor kändes kanoners i min bok där. Menade nu alltså den gode Henke att…dagens rulle skulle kunna röra sig i samma vatten? Trots sin präktiga Disney-stämpel? Trots att bolaget ALDRIG verkar tröttna på sina storys om väna prinsessor hit och snygga prinsar dit? Finns ju som bekant bara ett sätt att ta reda på alla frågor man har i filmsammanhang. In med rullen i spelaren och…VOILA!

I det tecknade sagolandet Andalasia är allt SÅKLART finemangs. Vackra landskap, böljande kullar, härliga vattenfall, en ensamboende snygg men fattig brutta som DESSUTOM kan både tala och sjunga MED alla djur (rimligt i Disneys värld remember..) Of course väntar hon på DEN RÄTTA, prinsen, snyggingen på häst som ska komma och svepa med henne i ett glitter av romantik och skimmer. Och såklart kommer prinsen, lagom för att rädda den väna Giselle, som vår hjältinna heter, undan en ovanligt glupsk jätte. I skuggorna lurar också såklart den elaka styvmodern till prinsen, drottningen som styr riket medelst mörka krafter och klantiga medhjälpare. Håhåjaja, hittills inget nytt under solen här alltså. Disney på sin egen bakgård, lugnt och tryggt.

Andra bullar från ugnen blir det dock när Giselle tokluras av den elaka drottningen och faller i ett sorts tidshål…och vips hamnar i dagens New York! Det OTECKNADE New York alltså. Inget mer gullegull, bara den skitiga, larmande och kaosartade staden vi lärt oss älska på film! Giselle har plötsligt lämnat ritbordet och tagit formen av den rödhåriga Amy Adams i vit otymplig sagoklänning. Dessutom med helt naiv föreställning om stället hon hamnat på. Strax enter från höger också Patrick Dempsey som ensamstående skilsmässoadvokat med dotter som ser på det här med kärleken på ett litet mer cyniskt sätt än vad Giselle gör. Snart korsas deras vägar och..tja ni fattar ju… Lägg därtill lite mer besök från sagolandet i form av prinsen, Edward (James Marsden), som minsann tänker hämta hem Giselle till lugnet igen. Synd bara att han är lite…soft i skallen..typ. Dessutom smyger drottningens klant till medhjälpare (Timothy Spall) med på resan med skum agenda.
Plus en talande ekorre som heter Pip!

Låter det knäppt, idiotiskt, larvigt? Jag lovar, det är inte det!
Istället är det alldeles förtjusande charmigt och underhållande! Som att regissören, Kevin Lima, fattat hur man underhåller ALLA, yngre som äldre. Ta sagans alla jönsiga element och mixa dem med lite lagom skön nutidshumor, lite sprättig fysiskkomik, och ett manus som kostar på sig att driva med både sagoklyschor och romantiska föreställningar. Som här! Mest imponerande; att Disney vågar sätta lite löjets tecken på sig själva och häckla med sina egna sagovärldar! Man skulle också kunna säga att de här bakar in både Snövit, Askungen och Törnrosa på en och samma gång! Vill man hittar man också rullar som Pretty Woman…eller den gamla klassikern Roger Rabitt…häri. Amy Adams har på senare tid växt ut till en riktig toppenskådis och den här rullen gjordes ju redan 2007, men har en Adams i TOPPFORM med skön tajming på humorn! Här får hon dessutom chansen att både sjunga och dansa värsta musikalnumren, där speciellt en riktig mustig och färggrann scen från Central Park kan vara en av rullens höjdpunkter! Att sedan också en skönt elak och snapig Susan Sarandon dyker upp in the flesh som den elaka drottningen mot slutet, sätter vi på bonuskontot!

välkommen till Köpenha…flåt..Central Park

Så jag lyfter återigen på gubbkepsen, för friskheten i storyn, inte bara gullegull, tempot, humorn som ofta rör sig in det vuxna landskapet (även om det såklart i första hand är en familjerulle), det visuella som både skojar MED och flirtar ÅT gamla nostalgiska musikalnummer (tänk Mary Poppins!) Rent ekonomiskt också en av Disneys mer inkomstbringande rullar, drygt 340 miljoner dollars klirr worldwide på en budget på ca 85 mille. Bra återbäring på dollarn där! Nu är såklart inte siffror allt i filmens värld, men sambandet känns ändå naturligt med tanke på underhållningsfaktorn!

Förtrollad är en sån där film som omedelbart får dig på gott humör om rätt förutsättningar finns.
Lite larvig javisst, men med en äventyrlighet och tjosanhoppsan..och den där lilla kryddan av ganska knasig humor som mer än väl sätter den i samma liga som t.ex. just Stardust. Eller varför inte Bleka Dödens Minut! Disney kängar till sig själva en aning och av bara farten bjuds det på riktig finurlig och sprittande glada fånerier som inte bara barn torde tilltalas av.
Rekommenderas varmt! Tack Henke!

The Company You Keep (2012)

Tänk att det faktiskt fanns en tid då ”pratiga” dramer/thrillers var lite top notch ändå.
Innan filmtekniken utvecklades och glittrande dollars plöjdes ned i effekter för att dölja sviktande manus och ihåliga storys.

Ta t.ex. Alla presidentens män, Tre dagar för Condor, Brubaker.
Solida 70-ish-verk med högt underhållningsvärde. Och kolla här..alla hade Robban Redford i en av rollerna!
Kanske är det rentav lite logiskt dårå att det är just han som står bakom både regi och the lead i dagens rulle.

Jim Grant (Redford) är småstadsadvokat, änkling med dotter och verkar leva det rätt lugna livet. När plötsligt en till synes vanlig hemmafru i grannskapet (Susan Sarandon) visar sig vara en FBI-efterspanad brottsling från det murriga 70-talet, och med kopplingar till ett hemligt nätverk som idag klassas som terrorverksamhet av myndigheterna…ja då skits det såklart i det blå skåpet. Det är skuggor av orostider, gamla synder, hemliga pakter och möjliga mord som sakta sipprar upp mot ytan. Och mitt i allt vår gubbe Redford som kanske inte är så vanlig som han vill ge sken av (men jisses vad gammal och sliten han börjar se ut!).

Det krävs en ung karriärhungrig journalist på en småstadsblaska för att få igång karusellen.
Murveln Ben Shepard (Shia LaBeouf) börjar ana att det som från början bara skulle bli en mindre artikel om en märklig hemmafru…kanske döljer något helt annat.

I en rulle stort sett befriad från både action och effekter är det rätt trevligt att se skådisar faktiskt göra det de är bäst på; agera. Redford är ju ingen direkt gröngöling bakom kameran heller, och vet mer än väl hur att brodera ut historien. Såklart behöver man inte vara någon Einstein för att klura ut hur det nog hänger ihop vartefter, men Redford håller i det längsta på de avgörande detaljerna och får mig att envist sitta kvar för att få veta hur ALLT hänger ihop.

Ofint nog snor han här alltså åt sig huvudrollen själv, men ser till att få bra backup från LaBeouf (inte lika påfrestande här som i andra rullar) och framför allt en diger lista av rutinerade rävar som kommer in och tar ett par minuter framför kameran. Eller vad sägs om de här; Chris Cooper, nämnda Sarandon, Nick Nolte, Richard Jenkins, Julie Christie, Sam Elliott, Brendan Gleeson OCH så min minifavvo..Stanley Tucci!

murveln får den obligatoriska svadan från ilskna chefen

Manuset är egentligen inte svårt alls. Istället dialogtätt och med sedvanliga ämnen om skuld, ansvar och arvet från en annan tid. Den som letar actionstunder och fräsiga konspirationsgrytor blir troligen besviken. Redford satsar krutet på vad som sägs och hur det sägs framför kameran.
Som att han velat gå tillbaka i tiden lite och frammana vibbar från förr kanske.

The Company You Keep bygger på sina skådisar. Att de förvaltar ett manus som sätter dialogen och utförandet av alla inblandade i förarsätet. Själv tycker jag filmen lyckas alldeles förträffligt med det. Överraskande bra och underhållande in i mål.
Okej, mer drama än thriller kanske.

Robot & Frank (2012)

Frank (Frank Langella), en gammal juveltjuv, bor ensam i ett stort hus.
Barnen utflugna och skild från hustrun sedan 30 år. Huset är ostädat, Frank skiter i vilken mat han äter, men mest oroväckande är kanske att han uppvisar ständiga symptom på demens. Något han själv naturligtvis förnekar på sitt kärva och sura sätt.

Frank´s enda uppenbara glädje i livet verkar vara att hänga på det lokala, nedläggningshotade, biblioteket där han kan småflörta med bibliotekarien Jennifer (Susan Sarandon). Sonen Hunter (James Marsden) har dock fått nog av att en gång i veckan köra hem till sin far för att röja upp röran, så till den grad att han nu skaffat Frank en robot som ska bistå honom i vardagssysslorna och se till att Frank äter nyttigare samt aktiveras på rätt sätt.

Vad jag framför allt gillar med dagens lilla film är att den tidsmässigt placerar sig en nära framtid från nu. Med tekniska hjälpmedel och en vidareutveckling av elektroniken som inte alls känns otrolig. Tekniken tillåts dock aldrig ta överhanden i filmen, relationen och känslorna mellan Frank och hans nya robot är det viktigaste. Frank själv hatar naturligtvis den nya hjälpredan till en början, men när det visar sig att den lilla roboten har en fallenhet för att dyrka upp lås och blixtsnabbt lära sig elektroniska kombinationer börjar Frank plötsligt piggna till och rentav planera en litet stöt på ålderns höst..! Dessutom kan han inte låta bli att motvilligt fästa sig vid den påtvingade kamraten ju längre tiden går. En klassisk utveckling med andra ord.

Nu är detta absolut ingen kuppfilm på något sätt, även om den lilla njutbara ingrediensen vävs in på ett charmfullt sätt av debutregissören Jake Schreier. Istället känns det som en ganska sorgsen berättelse om minnen och förlusten av minnen, kryddad med lite humor på väl valda ställen. Frank lever upp med sin nyvunna vän, flirtar än mer med Jennifer, men på något sätt vet vi alla att Frank har en enkelbiljett till glömskans träsk på ålderns höst.

nya kompisar gör saker ihop

Esset Langella är förstås njutningen i historien och backas upp av Marsden, Sarandon och Liv Tyler i miniroll som dottern på hastigt besök. Trots att den lilla roboten ser ut som en förvuxen plastleksak får den faktiskt en personlighet, mest tack vare Peter Sarsgaard som tillhandahåller sin röst. Manuset trippar sådär lätt mellan bekymrat och dystert drama och lättsammare tongångar, vilket lurar upp mitt sinne en aning..när det egentligen handlar om något vi alla fasar för. Att tappa sina minnen i livet och kanske sin identitet. Att sedan en överraskande liten twist finns inskriven i slutet förstärker ju bara storyn och vad allt egentligen handlar om.

Robot & Frank är naturligtvis ingen superduperhistoria som slår på stora trumman. Ett litet vardagsdrama, förlagt i nära framtiden. Allvarligheter blandas med lite småkul incidenter och en Langella som äger varje filmruta han förekommer i. Trevligt, och lite sorgsamt.
Och bra, i det lilla formatet.

Wall Street: Money Never Sleeps (2010)

Jaha ni. När eftertexterna så sakteliga börjar rulla till David Byrnes musikaliska slingor och förföriska bilder över ett soligt New York sakta flyter förbi, sitter jag som en stolligt frågetecken i soffan.
Min första tanke är; varför?
Den andra är: herregud så blekt, så….intetsägande.

Här ytterligare ett praktexempel på att vissa ideér borde ha fått stanna på skrivbordet, kaffebordet eller middagsbordet. Vet inte riktigt vad Oliver Stone fått för sig här…att kunna upprepa samma hype med en film om börsklippare så pass många år senare måste ju verkligen vara den ädla formen av självplågeri. Speciellt om man inte har någon som helst ny infallsvinkel att komma med. Jag ska villigt erkänna att då 1987 när den första filmen dök upp, så var det en medryckande skröna och ett härligt överdrivet lustspel om aktier, fonder och den traditionella bilden av en vattenkammad brat i finansvärlden. Och Gordon Gekko var så härligt hänsynslös att det liksom inte gick att låta bli att tycka om honom. Men varje figur (och tidsålder) har sin tid.

Här är Gekko tillbaka många år senare, utslussad från fängsligt förvar och ägnar sig numera åt att skriva böcker och hålla föredrag. Han träffar en ung pigg börsnisse, Jake (Shia LaBeouf), och får tillfälle att lära ut lite gammal visdom och tricks från förr. Jake har dessutom ett par egna agendor och råkar dessutom dejta Gekkos försummade dotter. Smutt och bekvämt. Alldeles för bekvämt. Manuset tar så enkla och genant tråkiga genvägar så det går bara inte att hålla gäspningarna borta.
Stone upprepar sig till förbannelse och har inget, absolut inget, att tillföra i den här miljön. Synd också att kasta bort alltid sevärde Josh Brolins talanger på sådan här skräpmat. Han ska föreställa den ”nye” Gekko i den här versionen, men försvinner i ett moln av ointresse. Sidostoryn om Jakes förhållande med Gekkos dotter blir bara skitnödigt påklistrad, och slutet är rent av irriterande dumt.

Det hjälper inte ens att Stone desperat slänger in Charlie Sheen i en tvåminuters cameo, respektlöst använder Susan Sarandon och Frank Langella i alldeles för små roller eller vildsint låter kamerasvepningar rulla över New Yorks skyskrapor i solglitter.

Wall Street: Money Never Sleeps är fruktansvärt ointressant som historia. Den tid när hetsiga bilder på gapande börsklippare möjligen kunde tillföra någon sorts charm är för länge sedan förbi. Jag känner inget, noll, nada för den här filmen. Michael Douglas borde verkligen ha tagit sig en extra funderare på sin medverkan här, och istället låtit minnet av en galet girig Gekko från 80-talet bestå. Om nu inte pengarna sover så finns det stor risk att den som tittar på den här filmen gör det istället.