Etikettarkiv: 2007

Okt 25 2017

#rysligaoktober: Storm Warning (2007)

Ned till Aussieland igen!
Australiensarna kan ju också det här med rysligheter då och då. Dessutom har de rullarna ofta en tendens att vara lite…råa..när det behövs.

Idag är det (såklart) yuppie-paret som kommer på villovägar när det ska seglas och softas en söndagseftermiddag. Ligga där och vara loja, dricka champagne och ha det bra i lilla båten. Plötsligt dåligt väder med värsta molnen på himlen. Dessutom tycks dagens ”skeppare”, Rob, ha seglat vilse längs kusten (hur man nu kan göra det). Skydd måste sökas på land, bland den eländiga australiensiska bushen. Ett hus uppenbarar sig plötsligt i regnet. Skydd mot oväder, torka kläderna och kanske ringa efter en taxi. Mooahahaaha….you wish!!

Sedvanligt klassiskt upplägg, vissa kallar det såklart för tröttsamt. Husets invånare är en dåre med sina två lika sjuka söner. Här ska ingen släppas levande från kåken. Dessutom kan de inte nog uttrycka sin avsky över dessa yuppies från stan. Inga övernaturligheter i dag således. Bara ett gäng down-under-hillbillys som jagar livet ur rullens ”hjältepar”. Det är sedvanligt ”plågande” av besökarna….rätt salongsvänligt faktiskt ändå. Här behöver man inte blunda eller vända sig bort i avsmak. De riktiga hardcorefansen av tortureporn kommer inte att imponeras. ”Som vanligt” är det kvinnan i sällskapet (Nadia Farés) som får visa var skåpet ska stå när det skiter sig ordentligt. Noterbart annars är att Robert Taylor (från bla den trivsamma serien Longmire) spelar Rob. En trevlig överraskning som jag inte hade koll på.

Lågbudget javisst, men ändå rätt snygg produktion som sportar upp en kuslig gård mitt ute i ingenstans. Husets dårfinkar är precis så wacko som man kan förvänta sig och givet att jag sitter där och hoppas på våldsamma öden för galningarna. Blodigt och en ganska förväntad storyline. Ändock kan man inte vara helt säker på hur utgången på denna märkliga söndagsutflykt ska bli…
Eller vaddå?? Klart man kan! Who am I kidding!! Hahahaha.

Okej obehagligheter för stunden, men inget du minns vid nästa #rysligaoktober.

 

Apr 24 2017

Wind Chill (2007)

Emily Blunt är ju en sån där tokbra skådis som jag noterat i min bok för länge sen.
När man då mer eller mindre snubblar över en av hennes tidiga alster i karriären, känns det ju rätt självklart att ta sig an denna.

Här är hon rätt och slätt ”the girl”, som ska ta sig hem över jullov från universitet och studier. Studentkassan tillåter icke flygbiljett så samåkning medelst bil står på programmet. Nu har hon ju själv ingen bil, men en liten annons på en anslagstavla senare är DET problemet löst när ”the boy” hör av sig och erbjuder en plats i bilen. Färden går österut i takt med att julvädret blir sämre och sämre. Ansträngd konversation, lite lökigt, lite fånigt, några små tafatta försök till flirtande av den manliga delen i duon. Ett besök på ett besynnerligt mathak längs vägen leder så duon in på en ödesdiger avfart. Eller rättare sagt, den manlige chaufförens envisa inställning att det går bra mycket snabbare att ta ”den där genvägen” han hört talas om. Den som ska spara både tid och bensin.
Synd då bara att ingen varnade paret för att vägsträckan är ökänd i trakten för sina många olyckor genom åren…och att de som fallit offer fortfarande sägs ströva vägen vid väl valda tillfällen….Hoppsan.

”vaddå!?? inga dubbdäck…!??!”

Mnja, detta beskrivs som en ”spöklig historia” mer än en rysare, och det är nog tur för filmen det.. För speciellt rysligt blir det inte här. Självklart dröjer det inte länge förrän parets bil havererar i en snödriva och fastnar. Vad göra? Normala människor i levande livet skulle nog kanske ändå tillsammans ha börjat vandra tillbaka längs vägen de kom ifrån (sååå länge hann de ju faktiskt inte åka på den ödsliga vägen). Nix, istället ska det väntas på undsättning i form av (kanske) förbipasserande bilister. Så där sitter de till en början, med motorn på och värmen på högsta nivå. Tror du det dröjer länge innan det konstigheterna rullar igång…?
Precis.

Som sagt, sällsamma spökligheter blandas med en murrig backstory om vad som en gång i tiden hänt längs vägen. Lägg till detta ett par typiska ologiska beslut, såna som bara tas i filmer av den här typen. Ibland kan det ju också funka för all del. Dock inte fullt ut här. Vår tjej Emily B gör förstås vad hon kan med sin roll, men den är kanske ändå FÖR mallad in i det typiska B-filmsfacket för att bli ihågkommen. Hennes motspelare (Ashton Holmes) kämpar också på med manuset, men det blir lite som det blir med den här storyn som inte känns supersolid. Ett par ganska intetsägande utsvävningar i det övernaturliga/backstoryn hjälper inte direkt till.

Börjar lovande, blir gradvis lite sämre och stannar till slut på ett ynka ok för stunden.
Och då är jag nog snäll.

Maj 20 2016

Premontion (2007)

premonition_posterBotaniseringen i Netflix digra utbud fortsätter.
Idag en rulle som sätter den hårt kämpande hemmafrun i fokus. Möjligen att hon får kämpa lite väl hårt just här.

Linda (Sandra Bullock) lever förortslivets inrutade dagar med lämning av barn i skolan, fixa tvätten, sköta hemmet, snacka med bästa väninnan om bättre tider. Och förstås att vinka av maken Jim (Julian McMahon) när han åker till jobbet varje morgon, där avsaknaden av kyssar och kramar skvallrar om att passionen (hänryckningen!?) icke har varit närvarande på länge.

Tillvaron kraschar rejält när beskedet om Jims död i en bilolycka kommer. Linda bryter ihop…bara för att bryta ihop ännu mer morgonen efter då Jim (!) sitter vid frukostbordet som om inget hänt! WTF!!? Och det är bara början på en snurrig karusell..för både Linda och mig som tittar.
På filmens pluskonto ska bokföras att storyn och inledningen verkligen lovar gott för den som suktar efter drama med mystiska förtecken. Storyn verkar vrida sig ett par varv runt sin egen axel och snart sitter jag där och gissar vilt. Bra så. Så långt.

Sen…händer nåt.
Som att filmfolket inte kunde bestämma sig för vad det här skulle bli för sorts film. Kan man påstå att regissören, en Mennan Yapo, slarvar bort sin film under sista tredjedelen?
Låt vara att ”mysteriet” nystas upp bit för bit…men hela ”grejen” med rullen smakar….vattnig mellanmjölk.

premonition-still_1-1160x480

Sandra funderar på om det kanske är en SoF-podden-mugg han använder.

Stabila Sandra gör förstås icke bort sig, men man kan ändå undra varför hon tog en sådan här roll? Hur många potentiella manus borde inte hon få skickat till sig varje vecka!? Min poddarkompis Fiffi har en teori om att kanske inte Sandra visste hur rullen skulle utveckla sig..kanske fanns det inte ett färdigt manus när inspelningen började…? Man är lite beredd att köpa den teorin.

Börjar bra, förvirrar sen ned sig i det klyschiga filosofiska träsket.
Och då hjälper det inte ens att alltid sevärde Peter Stormare tar några minuter ihop med Bullock.

 

Aug 7 2015

Sommarklubben: Disturbia (2007)

disturbiaRullen som kom precis i skarven då Shia LaBeouf snart skulle bli superkändis med Transformers.
Och kanske innan han lade sig till med divamanér.

Här är han hormonstinne Kale som har problem med att anpassa sig efter att pappan omkommit i en trafikolycka. Bråk och handgemäng i skolan leder till att Kale får husarrest med fotboja över sommaren och vips försvann alla planer på beach, bärs och brudar. Istället får han se fram mot oändligt många timmar inom hemmets väggar, till mammans (Carrie-Anne Moss) hårt prövade tålamod.

Vad gör man då? Jo i sann Hitchcock-anda kan man ju alltid smygspana på grannarna i villakvarteret…och kanske speciellt på nyinflyttade grannens unga dotter Ashley (Sarah Roemer).
Här har vi en riktig sommarrulle. Fjäderlätt och bagatellartad, men underhållande medans den rullar. För grejer börjar hända när Kale får för sig att hans andra granne, den tystlåtne Mr Turner (David Morse) kanske..kanske inte….har nåt att göra med unga kvinnors försvinnanden i bygden. Kale och Ashley blir med ens amatördeckare, och sådant kan ju som bekant ställa till det. Dessutom har ju Kale den räliga elektroniska bojan som begränsar hans rörelsefrihet

Lite tonårsstakeout, lite romans, lite spänning, lite flabbhumor.
Inget nytt under förortssolen. Mer en sorts behaglig blandning av Hitch´s Fönstret mot Gården och Tom Hanks-rullen The Burbs. Trots det lite tramsiga anslaget till en början tar sig spänningen vartefter.
Trots att man egentligen redan vet allt från början.

Tjuvkik i sommarnatten.

 

Mar 20 2015

3 sidor av samma mynt: att vara siste (?) man kvar på jorden…

Författaren Richard Matheson skrev 1954 romanen I am Legend, vilken märkligt nog fick namnet Varulvarnas Natt (if only..) på svenska!
Naturligtvis har storyn om mannen som tycks vara den siste levande vettiga personen kvar efter en stor epidemi hittat in i filmrummen också, och icke mindre än 3 versioner av romanen har filmats under åren.

Häng med så tar vi en snabb titt på vilka de är!

last_man_on_earth-posterThe Last Man on Earth (1964)

En bister och nervig Vincent Price vaknar upp varje dag i ett framtida ex-samhälle där katastrofen är ett faktum.

Så länge solen är uppe kan han ägna sig åt att åka runt och samla mat, teknikprylar och att leta upp de hiskeliga rester av människosläktet som förvandlats till några sorts vampyrer/zombies-light. När han väl hittar en och annan blir det påle genom kroppen-stuket! Och sen bränns kropparna på löpande band i den stora hemska grusgropen där (helvetes)elden tycks brinna oavbrutet. Price har lägligt nog försett rullen med en voiceover som mycket kliniskt berättar om hans tankar.

Här vi kanske annars rullen som är mest trogen romanen, om man ska jämföra de tre filmerna storymässigt. Dessvärre lider rullen svårt av att den är producerad och inspelad i Italien. Price är den enda engelsktalande skådisen, och alla övriga som dyker upp i diverse flashbacks har blivit dubbade. Och inte på det mest snygga sättet. I tillbakablickarna åker Price lite lagom nödbedd till ett sorts labb, där han drar på den vita rocken och stelt börjar ”forska”….dvs glo i ett mikroskop. Annars är det hemmafronten som gäller, där fru och dotter snart blir offer för smittan…

still-of-vincent-price-in-the-last-man-on-earth-(1964)-large-picture

inga objudna gäster tack!

Likaså känns filmen riktigt misshandlad vad gäller klippning och kontinuitet. Ibland kör Price, eller Robert Morgan som han heter här, omkring i en vänsterstyrd bil, för att i nästa klipp stiga ur en högerstyrd. Klantiga misstag som kanske inte var så viktiga i mitten på 60-talet.
Domedagsstämning råder dock ibland och visst fångar filmen stundtals det som romanen varit ute efter. Fast bara lite. Mest retar jag mig på ”billighetskänslan”. Snabbproduktion månne?

Möjligen en föregångare till den kommande zombie-kulturen i Hollywood, men i övrigt är det ganska kackigt.
Trots att Matheson själv var med och jobbade på manuset.

 

the_omega_man_posterThe Omega Man (1971)

En bistert leende Charlton Heston kör runt som en biltjuv i ett framtida (1977!) Los Angeles.

Världen är öde efter den stora epidemin, och  Heston, eller Neville, tycks vara the last man standing. Han susar också runt på dagarna i jakt på mat, teknik och allehanda hjälpmedel som kan komma till pass i hans förskansade boning. Och dit gäller det att dra sig då solen går ned, för då tas gatorna över av de kåpförsedda varelserna ur ”the family”…en märklig samling figurer som mest påminner om de tokar just Heston råkade ut för i Bortom Apornas Planet året innan. Dessa bleka och ständigt solglasögonförsedda filurer (med en ung Anthony Zerbe i spetsen) vill helst av allt utplåna Neville som enligt dem står för det ”gamla och ondskefulla i världen” innan katastrofen ”renade” allt. Jojomen.

22

hårdingen dealar inte med buset i onödan

Neville har dock såklart inga planer på att ge upp, och hobbyforskar på ett botmedel mot viruset som fortfarande härjar. Han är ju gammal arméläkare här gubevars. Viss hjälp kommer i form av den överlevande kvinnan Lisa, Rosalind Cash med kanske 70-talets svåraste afrofrisyr.

Heston tycks gå lite på halvfart, spottar ur sig floskler och Zerbes gäng känns mest som en samling fånar som leker domedagssekt. Klyschorna för en äkta 70-talsrulle står som spön i backen, och har ni aldrig tänkt på hur en rejäl skottsalva ljudmässigt pålagd i efterhand the 70-tish style…låter….så rekommenderas en titt på denna film. Liksom för det faluröda filmblodet som inte sett så knasigt ut sedan jag såg Soldier Blue.

Slött regisserad av Boris Sagal (jepp, Kateys pappa) bjuder den här versionen på en sorts tidstypisk ”kalla kriget-rädsla” och faran om vad som kunde hända i en kärnvapenvärld.
Ganska mjäkig rulle, men Heston som vanligt fyrkantigt stenhård.

 

i_am_legend_posterI am Legend (2007)

Den såklart snyggaste av dem alla. Vilket vi tackar den moderna tekniken för. Det ödsliga New York är sjukt snyggt framställt.
Här flänger Will Smith, med trogen hund som följeslagare, runt och samlar som en hamster. Självklart bor han i snitsigt inredd våning med allehanda säkerhetsarrangemang, komplett med laboratorium i källaren.

För här gäller det också att akta sig för mörkret. De bestar som däri huserar när solen gått ned… är som vildsinta galna monster med stirrande blickar. Och kanske också den största nackdelen med filmen….just CGI-sättet de är framställda på känns FÖR konstgjort och för mycket tv-spel. Annars är det en rejält engagerande story som regissören Francis Lawrence (Hunger Games 2 och 3) presenterar. Smarta flashbacks ger oss Nevilles backstory och hur den stora katastrofen inträffade.

IALD-02688r

upptäckten att klockan redan är kväll!

Smith funkar flawless som ensamvarg, och lyckas till och med peta in lite humor i vissa sekvenser. Tonvikten ligger på rejäl Hollywood-action, men dramat är inte långt borta.

Vi känner igen vissa detaljer och inslag från de övriga filmerna och omarbetningen till denna moderna version funkar ändå rätt ok. Slutet kommer i två versioner, varav filmbolaget valde den som de trodde skulle spela bäst på publikens känslor och engagemang för protagonisten Robert Neville. En stabil version av den murriga historien från ett avlägset 50-tal.
(Såhär skrev jag i min recension av rullen efter första återtitten.)

 

Vill du läsa mer och djupare om Robert Neville´s/Morgan´s öden och äventyr klickar du dig nu med fördel vidare till Sofia som också har kikat närmare på Mathesons arv till populärkulturen, och sedan till Plox som går igenom hela fenomenet med Mathesons verk….innan du avslutar med ett besök hos Jojjenito som tar ett likaledes samlat grepp på filmhistorierna!
Hur är känslan, tycker vi lika om verken…eller diffar vi oss ordentligt? Läs och ta reda på det!

p.s.
Sugen på mer siste-man-kvar-på-jorden-äventyr!?!
Missa INTE tv-serien ”The last man on Earth” (2015) med underbare Will Forte i huvudrollen!
HUMORN!!

Jun 26 2014

Tropa de Elite (2007)

Vad annat passar väl bättre i juni 2014, mitt under pågående fotbolls-VM, än att göra ett besök i Brasilien även i filmvärlden!?

Närmare bestämt i Rio där vi snabbt får bekanta oss med den intensiva, otrygga och impulsiva värld som råder i alla stadens favelor. Året är 1997 och påven himself ska komma på besök, och dessutom övernatta i närheten av en av alla dessa ökända, trånga bostadsområden som plågas hårt av kriminalitet och droger. Myndigheterna bestämmer att Rios speciella militärpolis, BOPE, de hårdaste av de hårda, ska gå in och säkra upp  den aktuella favelan, rensa ur de värsta brottslingarna och göra området så säkert det bara går.

Känns ju som en ganska hopplös uppgift.

Elittruppen i dagens film leds av den tuffe kapten Nascimento (Wagner Moura), som liksom sina övriga kamrater i kåren inte direkt lägger fingrarna i kors när det gäller att hantera buset i Rio. Här snackar vi inte om att arrestera och bura in medelst rättegång. Trupperna tycks istället skjuta skurksen rakt av på plats och eliminerar hot med eget våld i största allmänhet. Vill man se det lite obehagligt kan man säga att det handlar om utrensning i ordets bemärkelse.

Regissören José Padilha (RoboCop) har gjort en grym film, helt klart. Men också en film med otroligt mycket känslor och närvaro. Realismen känns på topp och jag föreställer mig att det är precis såhär i de mest utsatta områdena i vykortsstaden Rio. Och i andra delar av Brasilien också för den delen.

Stentuffe Nascimento ska dessutom till att bli pappa och planerar att sluta på fältet för att istället träna rekryter till den sektliknande polisstyrkan. Men vem ska ta hans plats? Kandidater finns kanske bland de många förhoppningsfulla som ständigt drömmer om en plats i den stentuffa elitstyrkan? Barndomsvännerna Neto och Matias söker sig till den utsatta positionen att verka som polis i denna jättelika stad. Neto (Cairo Junqueira) är vildhjärnan som hellre agerar än tänker före, Matias (André Ramiro) är den lugne, analyserande. Deras vägar kommer snart att korsas med kapten Nascimento´s i dagens story, som sakta arbetar sig upp till en annalkande ofrånkomlig uppgörelse i den utsatta favelan. Nascimentos jakt på den lokale knarkkungen i området gör dessutom ohälsosamma saker med både moral, humör, kontakten med familjen och eftertänksamheten.

ruffel i Rio!!

Jag gillar att Padilha sätter gasen i botten från början. Klippningen är galet intensiv i vissa lägen, varvas med hetsig musik.
Känslan att vara närvarande i området med de svartklädda specialsoldaterna är påtaglig. Jag kan absolut inte säga att jag njuter av sällskapet, men filmens stil suger in mig i känslorna. Jag ser hopplösheten i bostadsområdet, de unga som inte ser någon annan utväg än att ta till kriminalitet för att överleva. Polisens Matias fruktlösa argument för att få omgivningen att förstå att kampen mot misär och brottslighet måste gå via sunt förnuft och viljan att studera, gå i skolan, lära sig ett yrke och satsa på ett normalt jobb. Men hur når man fram till andra, när till och med ”vanliga” studenter i medelklassen anser att polisen i Rio, i Brasilien, bara finns till för att terrorisera befolkningen? Padilha ställer många frågor under den här filmen, frågor om ett samhälle där poliskorruption och mutor är en del av vardagen. Vilka kan man lita på? Att vara snut i Rio måste vara världens mest otacksamma yrke. Speciellt om du dessutom är en ärlig polis!

Manuset låter också sina poliser mer än en gång upplysa om att enda sättet att få väck knarkbaronerna i de olika favelorna är att sätta hårt mot hårt. Inga andra utvägar. Inget utrymme för langare och de som skor sig på den fattiga befolkningen att slippa undan på något annat sätt än med total utrotning. Ganska obehagligt när man ser det så här svart på vitt, eller hur? Och ännu mer då man också får veta att invånarna känner sig mer trygga med de lokala brottslingarna som vakar över området än med myndigheterna.

Tropa de Elite är en både verklighetsnära och obehaglig rulle samtidigt som det är en stenhård smällkaramell rent visuellt. Närvaron är total och det känns nästan som man hänger med ett dokumentärgäng i de trånga gränderna stundtals. Det blir en klump i magen efteråt, samtidigt som man inte kan låta bli att tjusas av regissörens känsla för stil och engagemang.
Våldsamt, tankeväckande och engagerande. En mycket bra film. Trots sitt dystra innehåll.

Apr 4 2014

Förtrollad (2007)

Vad är det som får oss att välja vilka filmer vi ska se?
Tja, oftast har man ju såklart en sorts färdig gameplan över vilka rullar man vill uppleva. Intresse, genrefavoriter, diverse hajper, snacket, trender, favvoskådisar, utmaningen att utsätta sig för nåt annorlunda…som ni hör, det finns MASSOR med anledningar. Inget konstigt med det.

Lite extra intressant då när ett tips bara kommer sådär i förbifarten, från en annan filmtok som också skriver om film. På en rulle man har vetat om ganska länge, men inte direkt tittat åt eftersom den på förhand inte liksom platsat in i MIN gameplan. Jag menar, Disneys snirkliga logga på omslaget, sirliga gullefärger och sedvanliga sötebrödstexter. Prinsessa, sagovärld, romantiska föreställningar som hämtat ur den värsta endimensionella klyschigt slitna sagobok…MEN…så var det en liten detalj som ändå fångade upp mig. När bloggkamraten Henke plötsligt skrev att han kände vibbar från Stardust, den lätt annorlunda sagorullen från 2007, hajade jag till en aning. Stardust var en film jag gillade otroligt mycket, kombon av ren sagokänsla, äventyr, och framför allt en sorts tounge-in-cheek-humor kändes kanoners i min bok där. Menade nu alltså den gode Henke att…dagens rulle skulle kunna röra sig i samma vatten? Trots sin präktiga Disney-stämpel? Trots att bolaget ALDRIG verkar tröttna på sina storys om väna prinsessor hit och snygga prinsar dit? Finns ju som bekant bara ett sätt att ta reda på alla frågor man har i filmsammanhang. In med rullen i spelaren och…VOILA!

I det tecknade sagolandet Andalasia är allt SÅKLART finemangs. Vackra landskap, böljande kullar, härliga vattenfall, en ensamboende snygg men fattig brutta som DESSUTOM kan både tala och sjunga MED alla djur (rimligt i Disneys värld remember..) Of course väntar hon på DEN RÄTTA, prinsen, snyggingen på häst som ska komma och svepa med henne i ett glitter av romantik och skimmer. Och såklart kommer prinsen, lagom för att rädda den väna Giselle, som vår hjältinna heter, undan en ovanligt glupsk jätte. I skuggorna lurar också såklart den elaka styvmodern till prinsen, drottningen som styr riket medelst mörka krafter och klantiga medhjälpare. Håhåjaja, hittills inget nytt under solen här alltså. Disney på sin egen bakgård, lugnt och tryggt.

Andra bullar från ugnen blir det dock när Giselle tokluras av den elaka drottningen och faller i ett sorts tidshål…och vips hamnar i dagens New York! Det OTECKNADE New York alltså. Inget mer gullegull, bara den skitiga, larmande och kaosartade staden vi lärt oss älska på film! Giselle har plötsligt lämnat ritbordet och tagit formen av den rödhåriga Amy Adams i vit otymplig sagoklänning. Dessutom med helt naiv föreställning om stället hon hamnat på. Strax enter från höger också Patrick Dempsey som ensamstående skilsmässoadvokat med dotter som ser på det här med kärleken på ett litet mer cyniskt sätt än vad Giselle gör. Snart korsas deras vägar och..tja ni fattar ju… Lägg därtill lite mer besök från sagolandet i form av prinsen, Edward (James Marsden), som minsann tänker hämta hem Giselle till lugnet igen. Synd bara att han är lite…soft i skallen..typ. Dessutom smyger drottningens klant till medhjälpare (Timothy Spall) med på resan med skum agenda.
Plus en talande ekorre som heter Pip!

Låter det knäppt, idiotiskt, larvigt? Jag lovar, det är inte det!
Istället är det alldeles förtjusande charmigt och underhållande! Som att regissören, Kevin Lima, fattat hur man underhåller ALLA, yngre som äldre. Ta sagans alla jönsiga element och mixa dem med lite lagom skön nutidshumor, lite sprättig fysiskkomik, och ett manus som kostar på sig att driva med både sagoklyschor och romantiska föreställningar. Som här! Mest imponerande; att Disney vågar sätta lite löjets tecken på sig själva och häckla med sina egna sagovärldar! Man skulle också kunna säga att de här bakar in både Snövit, Askungen och Törnrosa på en och samma gång! Vill man hittar man också rullar som Pretty Woman…eller den gamla klassikern Roger Rabitt…häri. Amy Adams har på senare tid växt ut till en riktig toppenskådis och den här rullen gjordes ju redan 2007, men har en Adams i TOPPFORM med skön tajming på humorn! Här får hon dessutom chansen att både sjunga och dansa värsta musikalnumren, där speciellt en riktig mustig och färggrann scen från Central Park kan vara en av rullens höjdpunkter! Att sedan också en skönt elak och snapig Susan Sarandon dyker upp in the flesh som den elaka drottningen mot slutet, sätter vi på bonuskontot!

välkommen till Köpenha…flåt..Central Park

Så jag lyfter återigen på gubbkepsen, för friskheten i storyn, inte bara gullegull, tempot, humorn som ofta rör sig in det vuxna landskapet (även om det såklart i första hand är en familjerulle), det visuella som både skojar MED och flirtar ÅT gamla nostalgiska musikalnummer (tänk Mary Poppins!) Rent ekonomiskt också en av Disneys mer inkomstbringande rullar, drygt 340 miljoner dollars klirr worldwide på en budget på ca 85 mille. Bra återbäring på dollarn där! Nu är såklart inte siffror allt i filmens värld, men sambandet känns ändå naturligt med tanke på underhållningsfaktorn!

Förtrollad är en sån där film som omedelbart får dig på gott humör om rätt förutsättningar finns.
Lite larvig javisst, men med en äventyrlighet och tjosanhoppsan..och den där lilla kryddan av ganska knasig humor som mer än väl sätter den i samma liga som t.ex. just Stardust. Eller varför inte Bleka Dödens Minut! Disney kängar till sig själva en aning och av bara farten bjuds det på riktig finurlig och sprittande glada fånerier som inte bara barn torde tilltalas av.
Rekommenderas varmt! Tack Henke!

Okt 21 2013

Tema Rysligheter: The Reaping (2007)

Vad det egentligen som händer i den lilla hålan Haven mitt i värsta bibelbältet nere i amerikanska södern? Är det möjligen Guds berömda 10 plågor (de som drabbade Egypten när det begav sig ni vet) som är i antågande?
Och vad betyder det i så fall?

Det är något visst med filmer och det klassiska goda mot onda i alla fall.
En sorts skön gammal envis kamp som aldrig verkar sina. Ett oerhört tacksamt ämne att leta stoff till allehanda storys i. Dagens manus serverar naturligtvis alla de välbehövliga ingredienserna; en huvudperson som på något sätt måste ha en speciell koppling till religion, obehagliga skeenden, en övertygad folkmassa, detaljer som snor hejvilt från de senaste 50 årens alla religionsskräckisar.

Varför tycks då den lilla hålan i södern vara föremålet för Guds (?) vrede, och får honom att börja skicka på de berömda plågorna en efter en? Svar som kräver sin expert och in på banan med Katherine (Hilary Swank) som sedan ett par år förlorat sin tro som präst och nu nästan fanatiskt lever för att avslöja alla mirakel och övernaturligheter med vetenskapliga förklaringar istället. Behöver jag påpeka att dagens hjältinna naturligtvis råkat ut för hemskheter som gjort att hon vänt Gud ryggen?

På plats i Haven med sin trogne medhjälpare Ben (Idris Elba) får Katherine dock anledning att plötsligt börja fundera på om det ändå inte är en del mystiska krafter med i spelet trots allt. Svårigheterna verkar dessutom kunna lokaliseras till en liten flicka som bor ute i träsket och som har fått the locals att börja anta formen av en gammal hederlig lynchmobb då de anser att hon är roten till allt det onda som håller på att hända och som kommer att dra olycka och elände över den lilla staden.
Försök diskutera med en sådan invånare om ni kan.

Första timmen är faktiskt lite delikat underhållande.
Swanks vetenskapliga hållning mot de märkliga händelser hon och Elba ställs mot. Mystiken som tätnar då man ju inte alls riktigt vet i vilken riktning man ska titta. Den lokale matteläraren Doug (David Morrissey) är den som får förse det undersökande paret med backstory och information längs vägen om stadens bakgrund. Anar vi dessutom en sorts attraktion mellan Katherine och Doug..?

Swanks vildmarkskniv var av det tuffare slaget.

Sedan blir det dessvärre lite som vanligt.
Regissören Stephen Hopkins tycks tappa tålamodet med den krypande obehagliga känslan och vill hellre gå all in med alla traditionella ingredienser som finns när det handlar om kampen mellan gott och ont. Det blir lite Rosemarys Baby, ett stänk av Exorcisten och lite lagom otrevliga checkpunkter innan den stora finalen kan avhandlas.

Det här är ingen dålig film, början är nästan lite bra. Längs vägen sjunker den dock ned i det klassiska stuket där händelser och scener plötsligt blir mer over the top ju längre historien håller på. I finalens vräks det såklart på med  allting och the CGI-department får jobba järnet. Swank gör vad hon kan med sin tvivlande forskare även om det inte är lätt mot slutet när det mesta tycks drunkna i specialeffekter.

The Reaping lovar gott, och faller sedan sakta men säkert ned i den trygga fåran från Hollywood. Inga större överraskningar längs vägen, även om manuset försöker sig på en liten twist mot slutet som är rätt ok…men som naturligtvis har kunnat ses en bit i förväg om man är på det observanta humöret. Möjligen är religiösa obehagligheter på film inte så rysliga längre, men man får ändå vara glad om det då och då dyker upp ett alster som kan kasta lite vibbar i den riktningen. Ämnet är ju så att säga lite tacksamt ändå.
Även om känslan faller tillbaka här stannar det på godkänt för stunden.

Maj 24 2013

Elizabeth: The Golden Age (2007)

Nästan 10 år efter succén med
originalfilmen kände sig regissören Shekhar Kapur uppenbarligen inte färdig med berättelsen om Elisabeth I av England.
Eller var det möjligen de framgångsrika siffrorna i räkenskapsböckerna som triggade igång filmmakarna till ännu ett besök på 1500-talet..?

Nu är det 1580-tal i riket. Elisabeth är medelålders, rutinerad och precis den starka personlighet vi såg henne bli i slutet på den första filmen. Som vanligt en livfull tillvaro runt hennes hov men den trogne rådgivaren Francis Walsingham finns där och fixar det mesta. Elisabeth själv hänger mest med sina hovdamer och känner sig möjligen lite…uttråkad?

När äventyraren och upptäckaren Water Raleigh gör entré vid hovet väcks både hennes nyfikenhet och känslor. Raleigh lockar med historier och anekdoter från sina resor i främmande hav. Samtidigt viskas det om nya konspirationer, den här gången från Spanien och den något fanatiske Kung Filip II som vill förinta det protestantiska England till förmån för en ny världsordning där den katolska läran ska härska. Filip ger order om att en enorm armada ska byggas för att invadera England vid rätt tidpunkt.

En förutsättning för att den här filmen överhuvudtaget skulle kunna fungera är naturligtvis att Cate Blanchett gick med på att återvända i huvudrollen. Här är hon mogen, lite märkt av livet som påpassad drottning, men stundtals låter hon oss ana den nyfikna och sinnliga kvinnan bakom masken. Självklart briljerar Cate återigen i sina färgfulla klädkreationer och lägger den tyngd på rollen som behövs för att den ska vara tillräckligt intressant att fortsätta titta på. Geoffrey Rush återvänder också som Walsingham, men har en betydligt mindre roll här. Mer plats tar Clive Owen som Raleigh, äventyraren som lockas av både drottningens gunst, en hovdams lustar…samtidigt som han vill ut på haven igen.

Trots att Kapur rör sig i samma miljöer och fräser på med stilenliga scenlösningar och dramatik märks det ändå att det är en betydligt svagare film rent innehållsmässigt. Egentligen bara ett antal händelser och scener som staplas på varandra. Skärpan och flytet känns lite fluffigt. Kanske är klippningen också lite märklig på vissa ställen? Dagens historia är betydligt mer actioninriktad än dialogstinn. Inget fel på hantverket och det visuella såklart, men här blir det faktiskt lite…tråkigt efter ett tag. Som om historien förtvivlat famlar efter något att luta sig mot. Då och då får jag känslan av att Blanchett mest traskar runt, in och ut ur bild..för att regissören är lite osäker på var han ska göra av sin huvudperson.

strävsamt par med klass

Inte ens intrigerna med den skotska kusinen Mary Stuart (Samantha Morton) och hennes öde kan direkt få fart på historien i någon större utsträckning. Eller missförstå mig rätt nu, det här är ingen dålig film, därtill är de inblandade alltför rutinerade. Men den griper inte alls tag på samma sätt som den första. Vi vet att Elisabeth är den stadiga, förnuftiga och den gudalika (bildligt talat mot slutet) när det väl kommer till kritan. Det enda Kapur egentligen kan luta sig mot är att visa upp hennes intellektuella längtan samt saknaden efter kärleken. Och trots att han använder Raleigh som den utlösande faktorn i storyn, blir det aldrig direkt engagerande. Det spanska dilemmat avhandlas såklart, men hinner nästan inte börja förrän det är över med rätt trött CGI-hjälp.

Elisabeth: The Golden Age får väl ändå kännas som en ok avslutning på den visuella historien om denna drottning som under sitt styre trots allt gav England 44 år av relativt lugn efter sina företrädares mer konfliktfyllda sätt att regera. Trots ett betydligt tunnare manus är det fortfarande oerhört snyggt gjort med vassa detaljer och skådespel av klass. Pålitligt men inte speciellt utmanande för oss som tittar.
En uppföljare som nog inte behövdes om man ska vara ärlig.
Godkänt som hantverk dock.