Anon (2018)

Det är uppenbarligen inte bara alla känslorna som kan komma på en och samma gång. Även fysiska tillstånd. Från avbrott i bloggandet pga familjeangelägenheter..till avbrott pga av värsta dunderinfluensan! Men men…nu lägger sig lugnet (förhoppningsvis) och vi tutar på igen in mot sommaren! Kör hårt! Sätt igång!

Dagens regiman och manusnisse Andrew Niccol har uppenbarligen en soft spot inför det här med framtiden och vår plats som människa mitt i all den tekniska utvecklingen som pågår mest hela tiden. Jag gillade Gattaca jäkligt mycket, hans manus till Truman Show var smart, In Time var…sådär. Och så dagens alster som är….rena bonkers! A waste of time. En spiral i nedåtgående för Niccol? Dagens rulle har inget att ge mig. Absolut inget. Tvärtom är (till och med) jag trött på alla dessa dystra framtidsvisioner om glåmiga huvudrollsinnehavare (ja jag tittar på dig Clive Owen) som lallar runt med smärtsamt bagage. Ramstoryn här är att i framtiden spelar våra ögon in allt som sker. Vilket sedan lagras i ett enormt ”moln” i den digitala cyberrymden. Brott blir med andra ord ganska svåra att klara sig undan, det räcker ju att man tar en titt i offrets ”minnesbank” så kommer förövaren att avslöjas å det direktaste. Smart grej såklart. Brottssiffror sjunker. Ända tills någon kommer på att man kan hacka personers ögon. Jepp. Javisst. Jorå.

Klurigt fall för vår dysterkvist till antihjälte, polisen Sal (Owen). Speciellt knivigt när den förmodade seriemördaren (?) som härjar i staden plötsligt börjar ställa till med otyg i självaste Sal´s ögon. Vad är det han ser egentligen? Kan en mystisk hackerkvinna i form av den slätstrukna Amanda Seyfried vara inblandad? Jaharu. Nähäru. Det är glåmigt, folktomt och deppigt mest hela tiden. Rullen satsar på bistra dialoger, heeelt omotiverade sexscener och allt annat än spänning. Jag bryr mig noll om karaktärer och vem som egentligen är skyldig till allt. Rullen har helt enkelt inget att förmedla i upplevelseväg. Den kommer aldrig igång. Ett synnerligen lökigt manus, där enstaka scener med ”ögontekniken” i fokus möjligen känns lite fräsiga, förirrar sig ned i ett träsk av framtidsglåmighet och en sorts teknisk dystopi som inte känns ett dugg intressant. Niccol får vara glad att jätten Netflix ville satsa stålars på detta, för bio hade inte en jävel velat titta på det här. Känns som en tv-filmad pjäs där nån bestämt att här ska fan inte synas ett leende på 100 minuter.

Bortkastad tid att glo på detta.

Annonser

Valerian and the City of a Thousand Planets (2017)

Det finns tillfällen då jag tycker om Luc Bessons galna fantasi och hans förmåga att visualisera sina nedklottrade ideér. Sen finns det också tillfällen när jag blir trött på hans svulstiga och överladdade spektakel där ingen nånsin hört talas om less is more. Dagens film får nog vara den där som ligger i en liten fåra mellan de här två vägarna.

Det finns en del som är lätt att tycka om i Valerian….Bessons oförställda glädje när han fritt får bygga helt nya världar och hur han låter filmens inledning vara en både visuellt snygg hyllning till människans steg ut i rymden och ett sorts finstämt collage över kontakten med främmande livsformer genom åren. Men sen…tja..nja..hmm.
Kanske är ändå epitetet ”fläskigt seriealbumsäventyr” en bra liknelse? Filmen bygger ju trots allt på ett sådant, tror banne mig jag till och med läste något av dem en gång för länge sen. Vi har alltså ”agenterna” Valerian och Laureline som reser runt i ett fräsigt rymdskepp och avvärjer hot och faror. Nu finns sådana mot den märkliga staden/rymdstationen Alpha. Ett hot som uppenbarligen kan vara slutet för alla raser i universum.

Filmens största problem är inte storyn, den tar jag med en nypa salt och låter mig istället underhållas de gånger det faktiskt går att göra det. Jag kan förlåta Bessons alla utsvävningar och hans galna CGI-bonanza. Det går liksom att bokföra på ”knasig bagatell-kontot”. Det går att hitta små korn av lite knäpp underhållning här, om man vill och har ett förlåtande öga till Besson..som dessutom snor friskt från varenda spejsig rulle som paraderat förbi under de senaste 20 åren. Nej, det som stör så inihelvete är hur rollerna är castade. Vad fasen gör Dane DeHaan här?? Han är så totalt fel som Valerian! Överspel, underspel, mutterspel. You name it. Lika rätt som han faktiskt var i A Cure for Wellness…lika fel är han här. En sorts romantik ska uppenbarligen spira mellan Valerian och hans sidekick Laureline (Carla Delevingne), men det funkar inte alls. Devingne spelar skjortan av DeHaan i varenda scen. Varför fick inte hon vara huvudpersonen?? Hon klarar sig bra mycket bättre! Och vem i helvete tyckte att det var kul att slänga in Rihanna i en biroll!? Lägg till detta en tröttsam Clive Owen med noll bad guy-karisma…aouuch!

Njae…det filmen tar in på karusellerna..förloras lite på slänggungorna. Det må vara fart, färger och galna effekter..i sina bästa stunder är Besson inte jättelångt från min favvo Det Femte Elementet…men överlag blir det ganska oengagerande ju längre storyn rullar på. Och jag ger faktiskt DeHaan större delen av skulden. Han får på tok för mycket plats i förhållande till vad han klarar av att hantera. Det känns helt enkelt inte naturligt. Om det nu nånsin kan göra det i en överspelad sci-fi-rulle utan hämningar….?

2000-talets Barbarella…? (sort of)

Inside Man (2006)

Inside ManÄr det här regissören Spike Lee´s mest lättillgängliga rulle?
Frågar jag mig den kväll jag i en inspirerat ögonblick, efter att ha noterat att den rullat någon dag tidigare på nån hatisk tv-kanal, plockar fram filmen från den digra arkivhyllan.

Här bjuds vi per omedelbums en Clive Owen med en plan. En äkta heist-plan kanske? Vilket involverar att ockupera en bank på nedre Manhattan med kumpaner, ta lite lagom gisslan och invänta polisens drag. Vilket kommer genom att snackepellen och kriminalaren/gisslanförhandlaren Denzel Washington dyker upp tillsammans med de obligatoriska SWAT-snubbarna från New Yorks finest. Rutinerade Denz börjar rätt snart misstänka att något ändå känns lite fishy med hela situationen. Är det vanliga robbers…eller nåt helt annat?

Som sagt, KAN vara det lättsammaste man sett på bra många år från Lee, och då är det ju ändå ett par år sedan den HÄR rullen kom! Inget dysterkvistdrama direkt. Mer som en rejäl, klurig thriller med lite oväntade turer. Lee tar dock såklart chansen att snyta in liite samhällspolitik i delar av dialogen och Denzel får i några lägen bli symbolen för den ”fattige och simple knegaren” som mest bör hålla käften och rätta in sig. Vilket han naturligtvis INTE gör. In på banan också med en ISKALL Jodie Foster som går skumgubben Christopher Plummer´s ärenden i nåt som har beröring med den belägrade banken. Maktkamp i leden utanför banken att vänta kanske?

Behagligt driv i storyn, och filmen känns faktiskt bättre än när jag såg den första gången. Eller också var jag bara jävligt trött då.
Stabil rulle. Håller lätt för en omtitt såhär ett par år senare. Eller nytitt om du ännu inte sett den.

Elizabeth: The Golden Age (2007)

Nästan 10 år efter succén med
originalfilmen kände sig regissören Shekhar Kapur uppenbarligen inte färdig med berättelsen om Elisabeth I av England.
Eller var det möjligen de framgångsrika siffrorna i räkenskapsböckerna som triggade igång filmmakarna till ännu ett besök på 1500-talet..?

Nu är det 1580-tal i riket. Elisabeth är medelålders, rutinerad och precis den starka personlighet vi såg henne bli i slutet på den första filmen. Som vanligt en livfull tillvaro runt hennes hov men den trogne rådgivaren Francis Walsingham finns där och fixar det mesta. Elisabeth själv hänger mest med sina hovdamer och känner sig möjligen lite…uttråkad?

När äventyraren och upptäckaren Water Raleigh gör entré vid hovet väcks både hennes nyfikenhet och känslor. Raleigh lockar med historier och anekdoter från sina resor i främmande hav. Samtidigt viskas det om nya konspirationer, den här gången från Spanien och den något fanatiske Kung Filip II som vill förinta det protestantiska England till förmån för en ny världsordning där den katolska läran ska härska. Filip ger order om att en enorm armada ska byggas för att invadera England vid rätt tidpunkt.

En förutsättning för att den här filmen överhuvudtaget skulle kunna fungera är naturligtvis att Cate Blanchett gick med på att återvända i huvudrollen. Här är hon mogen, lite märkt av livet som påpassad drottning, men stundtals låter hon oss ana den nyfikna och sinnliga kvinnan bakom masken. Självklart briljerar Cate återigen i sina färgfulla klädkreationer och lägger den tyngd på rollen som behövs för att den ska vara tillräckligt intressant att fortsätta titta på. Geoffrey Rush återvänder också som Walsingham, men har en betydligt mindre roll här. Mer plats tar Clive Owen som Raleigh, äventyraren som lockas av både drottningens gunst, en hovdams lustar…samtidigt som han vill ut på haven igen.

Trots att Kapur rör sig i samma miljöer och fräser på med stilenliga scenlösningar och dramatik märks det ändå att det är en betydligt svagare film rent innehållsmässigt. Egentligen bara ett antal händelser och scener som staplas på varandra. Skärpan och flytet känns lite fluffigt. Kanske är klippningen också lite märklig på vissa ställen? Dagens historia är betydligt mer actioninriktad än dialogstinn. Inget fel på hantverket och det visuella såklart, men här blir det faktiskt lite…tråkigt efter ett tag. Som om historien förtvivlat famlar efter något att luta sig mot. Då och då får jag känslan av att Blanchett mest traskar runt, in och ut ur bild..för att regissören är lite osäker på var han ska göra av sin huvudperson.

strävsamt par med klass

Inte ens intrigerna med den skotska kusinen Mary Stuart (Samantha Morton) och hennes öde kan direkt få fart på historien i någon större utsträckning. Eller missförstå mig rätt nu, det här är ingen dålig film, därtill är de inblandade alltför rutinerade. Men den griper inte alls tag på samma sätt som den första. Vi vet att Elisabeth är den stadiga, förnuftiga och den gudalika (bildligt talat mot slutet) när det väl kommer till kritan. Det enda Kapur egentligen kan luta sig mot är att visa upp hennes intellektuella längtan samt saknaden efter kärleken. Och trots att han använder Raleigh som den utlösande faktorn i storyn, blir det aldrig direkt engagerande. Det spanska dilemmat avhandlas såklart, men hinner nästan inte börja förrän det är över med rätt trött CGI-hjälp.

Elisabeth: The Golden Age får väl ändå kännas som en ok avslutning på den visuella historien om denna drottning som under sitt styre trots allt gav England 44 år av relativt lugn efter sina företrädares mer konfliktfyllda sätt att regera. Trots ett betydligt tunnare manus är det fortfarande oerhört snyggt gjort med vassa detaljer och skådespel av klass. Pålitligt men inte speciellt utmanande för oss som tittar.
En uppföljare som nog inte behövdes om man ska vara ärlig.
Godkänt som hantverk dock.

King Arthur (2004)

Återkommande besökare på den här bloggen känner troligtvis vid det här laget till att jag är en riktig sucker på framför allt två stora områden; Westerns och filmer om Rymden. Nu är det också dags att avslöja en annan kategori jag är lite svag för…berättelser om riddarmyter och dess legender. Och kanske den mest kända av dem alla är just den om Kung Arthur.

Klart man läste om den i skolan, klart man fördjupade sig i den under sena tonåren, klart man suttit på nätet och surfslukat det mesta man kan hitta om Arthursagan och alla dess händelser. På film har naturligtvis historien mer än en gång visualiserats, och då kanske en av de bästa filmerna är John Boorman´s Excalibur från det tidiga 80-talet. Då lite provokativt våldsam, flummig, lagom erotisk och framför allt gåtfull. Precis som hela myten.

Dagens alster är en produkt av att Hollywoods praktproducent numero uno, Jerry Bruckheimer, tagit sig an historien och öppnat dollarplånkan på sedvanligt manér. Därför blir man ju inte så väldigt förvånad över att hitta bombastisk musik, snygga motljusbilder, överdådiga actionscener från slagfältet och en rejält sirlad touch på anrättningen. Det är med andra ord helt i linje med standardproducerad popcornsaction från firma Jerry.

Men det som sticker ut lite i dagens anrättning är faktiskt att man valt att närma sig myten på ett annorlunda sätt. Här spinner man vidare på att Arthur egentligen var romare och hans riddare kring det runda bordet var högst kompetenta beridna krigare från östra europa som en gång i tiden tvångsrekryterats in i den romerska krigsmaskinen. Utvald manustomte har här fått frihet att gå igång ordentligt i fantasin och på drygt två timmar hinner han därför också väva in både deltagande av Merlin och Guinevere (Keira Knightley), låt vara i en rätt annorlunda tappning.

Arthur (Clive Owen) och hans muntra män, där bla Mads Mikkelsen, Ioan Gruffudd och Ray Winstone utmärker sig lite extra, är stationerade vid den omtalade Hadrianus Mur i det väldigt forntida England. Romarriket är på väg att tappa sitt grepp om den kända världen, och kejsaren har givit order om att den brittiska ön ska lämnas. Ett sista uppdrag återstår för Arthur och gänget, vilket är att bege sig in bakom muren, upp mot norr och eskortera en viktig romarfamilj tillbaka till säkerheten. Problem väntar också runt hörnet då Saxarna (under ledning av en halvinspirerad Stellan Skarsgård) slår sig fram genom landet på invasionstråt.

Mannen, Myten, Medborgaren

Och ja, det är Bruckheimer och Hollywood med rent ytligt uppsåt i tankarna. Lite lagom tvångskonstruerat drama som till syvende och sista ska leda fram till maffiga actionscener från ett slagfält som fylls med svärdssvingande galningar, eldkastande katapulter och beridna riddare i full mundering. Laguppställningen med Owen i täten gör precis vad som förväntas, manuset hittar inte på några nya vägar vad gäller berättartekniken. Man har skådat det  förr skulle man kunna säga.

Bakom kameran basar Antoine Fuqua och han gör det faktiskt så bra och stabilt att jag lite förvånande har utbyte av filmen även denna andra gång jag ser den.

King Arthur är hittepågodis i snyggt utförande. Dramatiskt, ytligt och bombastiskt som det anstår ett verk från Bruckheimers verkstad. Regissör Fuqua har uppenbarligen lyssnat ordentligt på chefens order. Och jag som då gillar riddare och hela köret tycker det är rejält skoj med denna udda tvist på den gamla Arthursagan. Inte världsbra, men…bra…och enkelt underhållande till sista rutan.

Killer Elite (2011)

Och här en film som egentligen i grund och botten är en riktig dussinfilm.
En sådan där skapelse som man knappt lägger märke till och vips så är den borta från radarn.
Kunde ha hänt mig här också.
Men så plötsligt låg den liksom där i att-se-högen, som att den väntade på att få försöka bevisa motsatsen vad gäller min tes om dussinvara.
Den lyckas väl sådär kan jag tycka.

Det roligaste faktumet med filmen är att den lyckats samla så gott om ändå kända namn i rollistan. Eller, det är ju inget namn som är sensationellt på något vis. Jason Statham har de klarast lysande bokstäverna i eftertexterna och fungerar väl som filmens huvudperson. Och Statham, tja han gör som vanligt just en ”Statham”…dvs knallar runt med coolheten i ögonen, fåordig, slåss och sparkar och är listig sådär bara lite till mans. Robert DeNiro har hoppat in i en liten biroll och fungerar som Stathams vän och mentor…för vi rör oss icke helt förvånande i den smutsiga agentbranschen här. Cliwe Owen kör på i glajjor och musche och blir parets antagonist under filmens speltid.

Som sagt, agentbranschen under tidiga 80-talet. Statham vill (naturligtvis) lägga av, men ödet vill att han rycker in en sista gång och utför ett uppdrag. Ett rentav måstejobb för annars kommer gamle polaren DeNiro att råka illa ut och så kan vi ju inte ha det. Ett uppdrag som kräver att vår antihjälte måste gå ett antal ronder mot gamla skumma SAS-män med ljusskygg verksamhet där alltså Owen står för huvudmotståndet.

Storyn är ganska rakt på sak. Spelplatserna hoppar från England, Paris, Oman och Australien. Det blir aldrig särskilt spännande…men å andra sidan inte jättetråkigt heller. Det är liksom bara rätt slätstruket utan överraskningar. En viss sorts trygghet dock i att både Statham och Owen verkar ha trott på projektet och går in för det tillräckligt mycket. DeNiro cashar in lite kaffepengar på att haspla ur sig ett par rutinmässiga repliker, men han gör det helt okej och passande i sammanhanget. Behållningen i rollistan är annars Clive Owen och Dominic Purcell, den sistnämnde som kollega till Statham med diskutabel moral. Kvinnors list lyser dock med sin frånvaro, och endast en liten roll får plats…och då som Stathams kärleksintresse (och måste då naturligtvis hållas utanför de lömska aktiviteterna).

”han den där Owen…ser han inte lite porrig ut därborta…?”

Rent visuellt en standardthriller där actionbitarna ligger snyggt förpackade enligt det förväntade recpetet. Storyn hålls som sagt enkel och tar sig från A till C via B utan krusiduller. Den kapar också rätt snabbt i logistik och kontinuitet genom att egentligen bara hoppa mellan spelplatserna och putta ned huvudpersonerna där de ska vara. Ingen onödig tid att spilla på tidssänkande sidospår här inte, vilket dock kanske är den rätta vägen i just dagens alster då den får ett ganska behagligt tempo. Litet plus delas också ut för rätt detaljrika och tidstypiska miljöer fångade av regissören Gary McKendry

Killer Elite är tillverkad helt enligt läroboken om ”lagom osannolik thriller med färgstarka actioninslag”. Inga överraskningar whatsoever, men å andra sidan känns den tryggt pålitlig när man letar efter något som ska underhålla för stunden och man inte orkar/har lust att fördjupa sig något nämnvärt i det man tittar på.

Duplicity (2009)

Skojarfilmer är aldrig fel.
Speciellt inte om de presenteras på ett fantasifullt sätt, gärna med otaliga turer fram och tillbaka. Om de sedan också är snyggt gjorda och lämnar oss som åskådare kvar med en liten fundering på vad som just inträffat, så är ju det ännu bättre.

Ray och Claire är ett snygg, smart par som beslutat sig för att tjäna storkovan tillsammans. Som fd agenter för MI6 respektive CIA kan de alla knep som krävs. Inklusive att fundera ut smarta planer, vara snyggt klädda och se världsvana ut. Det stora problemet dock, visar det sig, blir att kunna lita på varandra i en allt snabbare snurrande karusell av finter, lögner och snygga undanmanövrar.Målet för deras business är företagsvärlden i New York där det finns gott om affärshemligheter att lägga vantarna på. Speciellt om man riktar in sig på två konkurrerande företag i samma bransch.

Clive Owen och Julia Roberts är en riktig hit som det ständigt beräknande paret i den här rätt smarta äventyret av regissören Tony Gilroy. Många lackar ur på Owen men jag tillhör dem som gillar snubben, och hävdar att han med lite tur hade kunnat bli den som tog över Bond-manteln om nu Daniel Craig inte hade nappat. Owens insats i Children of men får väl räknas som den bästa hittills. Här får han chansen att glassa runt i snygga kostymer och se lite hemlig ut.
Julia Roberts är…Julia Roberts, och ibland räcker det ganska långt. Som i den här filmen tex. Även om hon aldrig tillhört mina favoritskådespelare, så har hon en viss charm och är klippt och skuren för roller liknande den här där hon får blanda humor med lite smartness.

Runt de båda intrigmakarna kretsar en gedigen samling birollsinsatser med den alltid sevärde Paul Giamatti i spetsen, och hela historien hinner ta ett antal olika vändningar innan eftertexterna kan börja rulla. Spänningsmoment saknas inte och regissör Gilroy verkar ha hittat en ganska perfekt avvägning mellan humor och thrillerkänslan.
Snyggt foto och bra tempo i filmen gör att man följer Ray och Claire med ett litet leende i mungipan.  Historien är möjligen osannolik och lite för tillrättalagd, men trots detta hinner ett par små överraskningar kastas in på vägen.
Duplicity kan måhända i slutändan kännas lite ytlig, berömmet till trots,  men är också förbaskat underhållande.

Betyget: 3/5