Valerian and the City of a Thousand Planets (2017)

Det finns tillfällen då jag tycker om Luc Bessons galna fantasi och hans förmåga att visualisera sina nedklottrade ideér. Sen finns det också tillfällen när jag blir trött på hans svulstiga och överladdade spektakel där ingen nånsin hört talas om less is more. Dagens film får nog vara den där som ligger i en liten fåra mellan de här två vägarna.

Det finns en del som är lätt att tycka om i Valerian….Bessons oförställda glädje när han fritt får bygga helt nya världar och hur han låter filmens inledning vara en både visuellt snygg hyllning till människans steg ut i rymden och ett sorts finstämt collage över kontakten med främmande livsformer genom åren. Men sen…tja..nja..hmm.
Kanske är ändå epitetet ”fläskigt seriealbumsäventyr” en bra liknelse? Filmen bygger ju trots allt på ett sådant, tror banne mig jag till och med läste något av dem en gång för länge sen. Vi har alltså ”agenterna” Valerian och Laureline som reser runt i ett fräsigt rymdskepp och avvärjer hot och faror. Nu finns sådana mot den märkliga staden/rymdstationen Alpha. Ett hot som uppenbarligen kan vara slutet för alla raser i universum.

Filmens största problem är inte storyn, den tar jag med en nypa salt och låter mig istället underhållas de gånger det faktiskt går att göra det. Jag kan förlåta Bessons alla utsvävningar och hans galna CGI-bonanza. Det går liksom att bokföra på ”knasig bagatell-kontot”. Det går att hitta små korn av lite knäpp underhållning här, om man vill och har ett förlåtande öga till Besson..som dessutom snor friskt från varenda spejsig rulle som paraderat förbi under de senaste 20 åren. Nej, det som stör så inihelvete är hur rollerna är castade. Vad fasen gör Dane DeHaan här?? Han är så totalt fel som Valerian! Överspel, underspel, mutterspel. You name it. Lika rätt som han faktiskt var i A Cure for Wellness…lika fel är han här. En sorts romantik ska uppenbarligen spira mellan Valerian och hans sidekick Laureline (Carla Delevingne), men det funkar inte alls. Devingne spelar skjortan av DeHaan i varenda scen. Varför fick inte hon vara huvudpersonen?? Hon klarar sig bra mycket bättre! Och vem i helvete tyckte att det var kul att slänga in Rihanna i en biroll!? Lägg till detta en tröttsam Clive Owen med noll bad guy-karisma…aouuch!

Njae…det filmen tar in på karusellerna..förloras lite på slänggungorna. Det må vara fart, färger och galna effekter..i sina bästa stunder är Besson inte jättelångt från min favvo Det Femte Elementet…men överlag blir det ganska oengagerande ju längre storyn rullar på. Och jag ger faktiskt DeHaan större delen av skulden. Han får på tok för mycket plats i förhållande till vad han klarar av att hantera. Det känns helt enkelt inte naturligt. Om det nu nånsin kan göra det i en överspelad sci-fi-rulle utan hämningar….?

2000-talets Barbarella…? (sort of)

Annonser

The Gunman (2015)

001_gunman_posterFörsta ”officiella” dagen på årets semester 2015 bjuder förstås på ösregn och svikande temperaturer.
Men vad gör väl det när man har ett (nästan) sjukligt intresse för film!
Då klarar man sig alltid!

Precis som Sean Penn, den gamle bävern, gör i början på dagens rulle! Eller vaddå klarar sig…lönnmördartypen Terrier (Penn) är i Afrika, genomför ett tvivelaktigt jobb och lämnar sen landet.
Ett antal år senare brinner det minsann till då någon eller några uppenbarligen försöker ta den nu självrannsakande Terrier av daga medelst våld…den ärrade snipern klarar sig förstås…men måste nu dyka ned i gamla synder för att få klarhet i vem eller vilka som vill se honom stendöd.

Lagom mörkt thrillerdrama regisserat av Luc Besson-skyddslingen och Taken-mannen Pierre Morel. Underlaget är en (såklart) en lagom gåtfull roman, som här omvandlats till knappt två timmars dramadialog med väl avvägda inslag av tung action.

Det mest förvånande med dagens rulle är ändå att Sean Penn tar hand om huvudrollen. Jag trodde annars att Penn blivit nästan lite tråkseriös på äldre dar och mer satsade på regisserande och allvarliga filmer. MEN vaddå, det är ju kul att han bevisar motsatsen här! Dessutom är Penn en sådan pass kompetent skådis att han ger lite tyngd åt rullen bara därför.
Dessutom får man ett par andra rutinerade rävar med på köpet i form av Javier Bardem, Ray Winstone och Idris Elba (i en sån pytteliten roll att det naturligtvis bara är löjligt att ha med hans namn i marknadsföringen).

Annars är det mycket av den typiska europeiska standardformulan för action som bjuds. Och det är förstås rätt man att ratta skutan i form av Morel som har gått i Bessons skola och lärt sig de flesta tricksen.

Veteranen kör gangsta-style på pickadollen!

Det är inte direkt så att jag höjer på ögonbrynen eller klappar händer av förtjusning, men jag har heller aldrig direkt tråkigt. Storyn är lagom intressant, filmen är tillräckligt snyggt gjord, och Penn bär upp sin huvudroll på ett stabilt sätt, för att jag denna första sommarledighetsdag ska vara lite givmild med betyget.
Penn själv håvar in den tredje stjärnan.

Taken 3 (2014)

Taken-3-PosterJa vadårå?
När Liam Neeson återigen nu kliver in som stenhårde men godhjärtade badasset Bryan Mills i sin svarta skinnpaj, är det väl givet att man liksom finns med på resan. Speciellt som man varit med sedan de två föregångarna. Nu hyllade jag ettan och avskydde tvåan, så det kändes väl lite lagom svajigt inför detta… sådär som det brukar göra när en filmserie hittar på nya sätt att mjölka dollars ur konceptet. Den gode Neeson (alltid en given plats i min bok!) hade två krav på rullen…att INGEN skulle bli tagen och att han slapp SPRINGA så mycket (kom igen, han är ju 60+are…)

Den franske fräsaren Luc Besson och hans kvantitétsmanusvapendragare Robert Mark Kamen löste nu detta genom att låta få Mills stanna i Los Angeles, bli anklagad för mord han inte begått och resonera att bättre rymma för att bevisa sin oskuld än att snacka för döva polisöron. Och vips hade Besson snott halva handlingen i Jagad!
Så kan det gå.

Gamle goe Forest Whitaker nappar på fet lönecheck och hoppar in som snuten Dotzler, ansvarig för jakten på skinnpajen Neeson. Tillbaka är annars också Maggie Grace som nu vuxna (på flera sätt) dottern Kim och Famke Janssen som ex-frun Leonore. Janssen är dock inte viktigare än att hon snabbt som tusan expedieras ut ur handlingen genom att dyka upp mördad i Mills sovrum! Lägg av, det är ingen spoiler! Mills efterlyst, sticker snabbt som en pensionärsvessla och ger sig fan på att hitta the killers och rentvå sig. Auchhh…inget nytt här alltså. Inte det minsta.

Första Taken var rafflande och bjöd in känslorna i mig som tittade. Det var trafficking, kidnappning av ens kött och blod och framför allt främmande miljöer. Mycket rafflande. Taken 2 var bara dum! Ett fantasilöst sätt att försöka utnyttja samma koncept en gång till. Dessutom var Maggie Grace spånig som fan i den rullen! När nu Neeson röt om att han inte ville se nån ny kidnappningshistoria visste han såklart att fiaskostämpeln skulle vara farligt framme om man försökte sig på att köra längs den allén igen. Rutinerade Besson och Kamen skriver sig dock undan problemet genom att istället ta död på ex-frun. Så kan man också göra. Klart det kan bli en actionrulle av det också.

Är det bra då? Skojar du? I en film som mixar ihop precis allt av det redan beprövade material som använts i hundratals rullar under åren, kan det knappast bli nyskapande eller direkt bra. Det är ett servett-manus från Besson/Kamen, troligen hopskrivet när gubbarna drog en kaffe på nåt fik i Paris en sen höstdag. Skit samma. Det är Liam Neeson som är ute efter hämnd. Vad mer behöver man veta? Ger man sig in och glor på filmer som den här väntar inget nyskapande.

gubben duckar för farliga högersvängar

Stolpig dialog blandas med välskruvad men förutsägbar action. Inget fel på finliret där. Ytlige actionregissören Oliver Megaton vet hur han ska tolka Bessons infallsvinklar. Neeson lullar runt som en stabil pjäs. Inget eller ingen lurar honom. Inte ens snuten Whitaker som får finna sig i att vara den som hela tiden jagar i blindo, även om han tycker sig knyta vissa band till den flyktande Mills.

Så, förutom poliser får Neeson också tampas med illvilliga ryssar (herregud de är ju överallt!) och lösa mysteriet/konspirationen som drabbat honom. För oss som tittar är det ju självklart nästan skämslarvigt löjligt enkelt att plussa ett och ett och…ett…och minsann se hur det hänger ihop. När storyn rullar i mål känns det i alla fall inte som den sämsta rullen i serien. Tack för det.

Slutar det verkligen här nu då? Som taglinen lovar. Återstår att se. En snabb slagning i rullarna (i januari 2015) ger vid handen att just nu är detta den film med premiär 2015 som spelar in mest stålars runt jordbollen! Hoppsan! Besson har säkert några sladdrigt nedplitade nya uppslag liggandes i en låda nånstans.
Inte bra. Inte uselt. Neeson gör jobbet.
Sen var det bra med det.

Lucy (2014)

LucyposterJävla Luc Besson alltså.
Här är han en patenterad mästare på att skriva ihop underhållande nonsenshistorier (3 Days to Kill, Taken, From Paris with Love)..som han ger bort till andra regissörer…men när han sen själv bestämmer sig för att regissera en av alla sina hittepå-storysar så tar han…den här?!

Ynka 89 minuter klockar rullen in på och man förstår tyvärr varför. Här kan man snacka om att det till och med hade räckt med 30 minuter. Så pass mycket fog för handling finns det nämligen. Om ens det. Handling ja: Slackern Lucy (Scarlett Johansson) blir tvångsrekryterad att smuggla ny superhemlig drog från Asien till Europa. Inopererad drogpåse i magen går sönder, Lucy får en tripp av guds nåde och blir SUPERDUPER-FÖRJÄVLA-SMART på kuppen! Och en hämndens ängel! Nu jävlar ska varenda drogsändning till Europa stoppas! Medelst våld och nya galet fantastiska grepp med nästan lite övernaturliga inslag då det ju visar sig att Lucys hjärna börjar speeda på allt snabbare….och om en människa nu ”bara” använder 10 procent av sin kapacitet…så är Lucybruttan på väg att klocka in på 100 lagom tills de 89 minuterna har gått!

Lucy1

Scarlett ÄGER förstås i sina scener…i övrigt är det värre.

Ok, rätt intressant idé ändå…men Besson SLARVAR bort allt, nästan ALLT, på ryckig handling, staplade scener och en ytlighet som känns mer irriterande än underhållande. Dessutom: inte speciellt ödmjukt, och med ENORM övertydlighet, skriver han också oss  tittare på näsan vad som händer med mänskliga hjärnor och kunskap…. i form av en inhyrd Morgan Freeman…som antagligen ännu inte fattat vad det var han tackade ja till. Gubben ska föreställa smart professor men ser mest tveksam ut hela tiden och verkar inte fatta vad som händer.
Knappt att jag som tittar gör det heller förresten.

Jo såklart, det skjuts till förbannelse och kraschas bilar i Paris förstås! Men det gör det ju alltid i Besson-filmer. Tyvärr är trailern otroligt mycket bättre än själva filmen och sådant är ju aldrig bra. Ett snedsteg av Besson, trots en grundtanke som kunde blivit något. Action och förvirring. Och sen känns det inte riktigt helhjärtat gjort heller. Mest framstressat. Sånt retar…banne mig.

MYCKET svag betygsstjärna nummer 2 för ett par coola scener som sticker ut lite…och en stentuff, hårtslående Scarlett som inte tar skit från någon (sådant måste belönas)….annars farligt nära underkänt här.
Jag hade hoppats på mer. Mycket mer.

3 Days to Kill (2014)

När medelålders amerikanska skådisar blir ännu lite äldre åker de till Frankrike, tas omhand av Luc Besson och vips blir det några minuter i rampljuset igen.
Typ.

Vi har Robban De Niro, vi har Liam Neeson….och nu har vi Kevin Costner.
När karriären går in i elfte timmen och man sedan länge är förbisprungen i rollistorna av yngre hunks med andra looks och utstrålning, gäller det att slå en signal till spindoktorn Besson som genast gräver fram nåt gammalt manus han haft i byrålådan. Och finns inte det så skriver han väl ett på en kafferast. Oftast om slitna, äldre, män. Pappor som på nåt sätt missat sina barns uppväxt. Eller nåt. Jag raljerar, jag vet. Men håll med om att likheterna med de ovan nämnda gubbsen och deras senare filmer är slående. Och värt att påpeka, nu behöver ju inte det per automatik innebära att rullarna skulle vara urusla bara för det (även om risken är större…).

I denna senaste skapelse av Besson hittas nu Costner i början av filmen som sliten hitman åt CIA. Uppdragen känns inte lika lätta och smidiga som förr. Kanske till och med samvetet börjar sätta käppar i hjulet? Dessutom är Ethan Renner (Costner) dödligt sjuk och det är bara en fråga om tid innan det är dags att lämna in pistolen och livspasset för gott. Renner beslutar sig för att sluta, ta sig till Paris och försöka bonda lite med den snart vuxna dotter (Hailee Steinfeld) han har tillsammans med exet Connie Nielsen. Att bara dyka upp sådär är dock naturligtvis inget man gör hur som helst, och Renner får jobba på relationen. Både med dotter och exfru.

Turligt då både för honom och oss som glor på storyn att mystiska CIA-donnan Vivi (Amber Heard) dyker upp i Paris som på beställning och ber att Renner ska utföra ett sista jobb, att ta hand om den ökände men mystiske vapenhandlaren The Wolf som sägs hålla till i just den franska huvudstaden. Renner är ju trots allt den bäste, oavsett hans inställning till både CIA och Vivi. Som tack för hans sista insats erbjuder också den minst sagt iögonfallande femme fatalen Vivi en drog (på experimentstadiet men ändå…) som kan hejda Renners sjukdom och kanske rentav köpa honom längre livstid än vad han hade räknat med när han kom till Paris.

ständigt detta Eiffeltorn!!!

Det är som det är med Bessons alla storys, man kan ta vilken gammal avdankad skådis som helst och trycka in honom titelrollen. I slutänden gör det ingen skillnad. Är skådisen någotsånär rutinerad och har lagom mycket stjärnstatus kvar, kommer han undan med insatsen..så länge storyn inte tar sig ut på alltför galna stigar förstås. Nu är det ju så, måste jag hävda, att Besson´s manus sällan blir sådär HELT uppåt väggarna. Karln tycks besitta en förmåga att blanda både action, lite ansträngd humor och viss föräldrakärlek till ganska njutbara cocktails ändå. NATURLIGTVIS kan man inte börja syna detaljer eller logiska loopar här. Men det liksom inbjuder inte storyn till heller.

Besson överlåter (som vanligt oftast numera?) regisserandet till andra, och här är det icke helt okände McG som basar över agerandet. Kanske han också behöver nåt att studsa tillbaka på? Usla This Means War vill man ju inte gärna nämna vid namn. Regissören med det rätt larviga artistnamnet undviker dock att misslyckas här, kanske främst beroende på att man inte direkt behöver satsa på nåt nytänkande eller visuellt utmanande. Manusmallen som storyn är stöpt i garanterar en rätt riskfri resa från A till B. Dessutom är Costner en alldeles för rutinerad skådis för att misslyckas här. En liten lagom betald tripp till Frankrike och några veckors jobb. Inget konstigt med det. DESSUTOM, när Costner bara ägnar sig åt att agera och inte lägger sig i filmproduktionen i övrigt, är han till sin fördel. Nielsen och Steinfeld får vara bollplank så gott de kan här, det klickar inte direkt mellan exmakarna i storyn även om Besson gärna vill det. Förhållandet far/dotter avhandlas så klyschigt som krävs och man behöver aldrig oroa sig för utgången direkt.
Däremot kan man undra lite över varför Amber Heards karaktär trycks in i filmen med skohorn. Helt onödigt och pointless.

3 Days to Kill är ännu en överraskningsfri och icke utmanande produkt från Luc Bessons skrivbord.
Stabilt och lagom ytligt presenterad med rutinerad skådis i frontlinjen. Man vet var man har sina gamla gubbs, och skulle här istället tex den gode Neeson varit den som for runt i ett Paris (där Eiffeltornet ALLTID tycks synas i bild) så hade det varit helt okej det med. Inte på långa vägar en jättebra film, men stabilt underhållande bland alla klyschiga sekvenser. Bra så.

The Family (2013)

Har i Sverige begåvats med det mindre roliga namnet Farväl till maffian. Kan det möjligen vara en blinkning till Michelle Pfeiffer och hennes medverkan i Gift med maffian…? Skit samma egentligen, men nog blåser en liten vind av den där gamla sjukdomen med lökiga svenska översättningar förbi för en sekund. Jag kör med originaltiteln.

Snygga Pfeiffer är alltså maffiahustrun Maggie. Gift med strulputten och ex-maffiasnubben Fred (Robert De Niro), egentligen Giovanni, som har ett stående pris på sitt huvud efter att ha tjallat på de flesta badass hemma i New York. Sedan ett par år är familjen, som dessutom består av två minst sagt udda tonårsbarn, insyltade i FBI:s vittnesprogram och bor numera i Frankrike. Precis inflyttade i en liten håla i Normandie (efter en..eh..hastig avfärd från förra hideoutet) får nu Fred-Giovanni stränga order av sin personlige FBI-övervakare Stansfield (Tommy Lee Jones) att ligga lågt, smälta in och bete sig som en vardaglig amerikansk familjepappa.
Vilket ju naturligtvis…inte går alls.

En sorts kombo av ren komedi och lite valhänt action mixas alltså här ihop till nåt som man troligen redan har glömt att den funnits när nästa lista på filmer som gjorts under året ska tas fram. Nu gör faktiskt inte det speciellt mycket, det är mer en titta-och-småskratta-för-stunden-rulle. Bakom verket återfinns gamle Luc Besson som verkar ha tagit med rävarna De Niro, Pfeiffer och TLJ på lite betald semester till Frankrike. Fransosen har varit med och tutat fram roligheter i manus och kör sen på med sedvanliga actionpackade sekvenser när det behövs.

Alla som menar att Robban De Niro varit på väg ned i källaren med sina larviga rollval de senaste åren får möjligen lite att knorra över också här. Själv tycker jag att han nästan drar fram den där gamla glimten i ögat, och för en sekund ser ut att gilla det han faktiskt gör. På allvar. Kanske det är för att han mer eller mindre får göra en sorts kärleksfull pastisch på just den maffiagubbe han själv varit med och format under årens lopp…? Speciellt roligt när hans gangstergubbe inte alls tar ett nej som andra… från besvärliga franska hantverkare eller stroppiga chefer. Michelle Pfeiffer sparrar som rätt skön morsa med problem att smälta in socialt. För att inte tala om kidsen, sonen Warren och dottern Belle som får gott om tillfällen att visa att de har talang att gå i pappas fotspår.

Den enda som faktiskt verkar grinig i sällskapet, och gör sin roll med den gamla vanda vänsterhanden, är Tommy Lee Jones. Han spelar agentgubbe rakt och stelt som att han hade en pinne uppkörd i röven. Men det får gå. Det är ju ett visst mått av signum det också. Besson har också smartness nog att flirta lite med oss och slänga in ett par metaskämt om maffiavärlden och film…när plötsligt gamla Maffiabröder visas på den lokala biografen. Med De Niro i publiken. Mycket roande.

de nya mönstergrannarna i kvarteret

Räkna inte med några översvallande upplevelser. Besson och co verkar synnerligen tydliga på punkten att här ska det vara kul, underhållande för stunden och gärna lite smålarvigt. Knasig och asocial familj, javisst. Men rätt sköna typer också.

The Family vinner på att alla dess huvudaktörer (utom kanske TLJ dårå) går in för att ha just kul och bjuda på sig själva. En skojfrisk tramsskröna med lite lagom våldsamheter. Jag har inga problem med underhållningen här.

Taken 2 (2012)

Nu är det ju onekligen så att jag tillhör den skara som höjde första filmen till skyarna. Som hävdade rejäl spänning och snyggt underhållningsvåld utfört av Liam Neeson i fransk regi. Med en historia som också lyckades tala till mitt föräldrahjärta, vilket naturligtvis också kan vara orsaken till mitt då höga betyg.

Lika besviken blir jag då här när det vankas uppföljare. För naturligtvis måste det ju till en sådan. Inspelade bucks på originalfilmen pratar sitt krävande språk. Någon annan anledning kan jag inte se när det gäller varför dagens rulle ens började tänkas på. Att ta i princip samma upplägg och dra det ett varv till kan förvisso funka i en del lägen har ju filmhistorien visat.
Detta är inte ett sådant fall.

Alla som fann den första historien rätt tunn och larvig borde väl egentligen gå bananas här. Själv undrar jag besviket ledsamt varför i hela friden den gode Neeson ställde upp i den här pajashistorien? Nu visar ju hans CV dessvärre att det inte direkt är första gången vår hjälte dyker upp i bottennapp, och handlar det inte om dåligt omdöme är det väl helt enkelt så att han liksom många andra skådisar säljer sig för en diger lunta pluringar. Har alltid skett och kommer alltid att ske.

här vankas spö…igen.

Hade nu dagens film kommit i form av en gammal hederlig kioskdeckare med tummat omslag hade den förmodligen hetat ”Hårda nävar i Istanbul” eller något annat slagkraftigt. Den stenhårde pappan Bryan är alltså tillbaka på (semi-)europeisk mark, med sig har han dotter (Maggie Grace) och ex-fru (Famke Janssen) (..som uppenbarligen dessutom snart är på väg att comebacka som riktig fru) för några dagars R&R i Istanbul. Säg den ro varar då de albanska skurksen från förra filmen planerar gruvlig blodshämnd för de badass Bryan tog av daga i Paris. Samma manusplitare som förra gången (Luc Besson/Robert Mark Kamen) lider uppenbarligen brist på nya idéer då de skamlöst återanvänder gamla scener och förser dem med nya vinklar och utförande. Och det hjälper inte med ny fransk regissör (Olivier Megaton). Bryan med exfru blir kidnappad, uppspöad och förnedrad, blir naturligtvis superslug och löser det mesta ändå. Dotter får agera listig som en räv och lyckas bla köra bil som ett ess trots avsaknad av körkort, hantera puffror och handgranater som om hon inte gjort annat sedan förra filmen, få kontakt med superfarsan som guidar henne på det mest tramsiga sätt jag skådat på länge. Och exfrun då? Jo, hon liksom bara…är….större delen av speltiden.

Allvarligt, är det någon som tvekar på utgången?
Är det någon som bryr sig till slut?
Olikt sin föregångare finns det inget hjärta här. Bara ett antal actionsekvenser staplade på varandra. Boring efter ett tag om jag får säga mitt.

Taken 2 är riktigt och rejält lusig. Eftersom den första rullen ändå kändes både frisk och spännande och engagerande, känns det som om fallet blir än tyngre här. Jag vill ju så gärna hålla den gemytlige Liam om ryggen. Men runtom honom pratar fakta sitt tydliga språk; det här är en ansträngd skitfilm som aldrig borde ha tillverkats.
Se där, en hård näve från gamla Svedala.

Lockout (2012)

Ja se det trodde man ju aldrig på förhand.
Att en sådan här snabb, ytlig och till synes dussintillverkad actionhistoria skulle tilltala mitt barnsligt förtjusta sinne.

Men, det är precis vad den gör. Utifrån en story signerad Luc Besson, säkerligen ihoptotad på en skynklig kaffeservett på 10 minuter har, för mig okända, regissörs/manus-duon James Mather och Stephen St. Leger skapat en sorts roliga timmen med sedvanliga cgi-spektakliga effekter och vitsiga oneliners som ackompanjemang till explosioner och allsköns trixeri.

Och när var Guy Pearce så rolig på film?! Kanske aldrig säger jag.
Förrän nu.
Här är han en sorts CIA-snubbe i framtida Washington år 2079 , anklagad för ett brott och hårt ansatt av myndighetsbossen Peter Stormare (med sedvanligt roande överspel). Alla bevis pekar alltså mot spjuvern och den rappkäftade huvudpersonen med det lagom lustiga namnet Snow (!), men vi vet ju bättre än så. Likaså att det som vanligt kan letas efter falska rävar i de egna leden.

Bara ett ödets nyck står nu mellan honom och livstids botgöring i purfärska rymdfängelset (jo du läste rätt!) MS One. Denna nyck uppträder i form av presidentdottern Emilie (Maggie Grace) som under en inspektionsresa till just den aktuella anläggningen blir tagen som gisslan och fångrevolt hotar. Med andra ord, läge för Snow att få benådning om han kan ta sig in i rymdfinkan, befria dottern och ta sig ut igen medelst alla till buds stående medel.

det finns alltid tid för lite flirtig dialog

Enkelt koncept, snabb och genomytlig historia som aldrig någonsin för en sekund stannar upp och försöker ta sig på något som helst på allvar. Mer som en färgglad serietidning med ständiga actioninslag och tillhörande sekunddramatik.

Märkligt  nog lyckas alltså filmmakarna ganska effektivt dölja historiens alla brister och svagheter genom att kapsla in den i det färggranna snabbhanterade utförandet. Naturligtvis är det en actionsoppa som snott från lite av varje, kanske mest från Snake Plissken och hans New York-äventyr. Möjligen kan minnesgoda också dra en och annan parallell till Christopher Lamberts äventyr i rymden i Fortress 2

Lockout smäller och dundrar enligt lex Besson och det lustiga är att jag gillart! Har riktigt kul faktiskt och blir på inget sätt uttråkad under de snabba 95 minutrarna. Och återigen; inte visste jag att Guy Pearce kunde vara så putslustigt underhållande!
Snabbglömt men riktigt tjosan-fartig!

Det Femte Elementet (1997)

Ibland vill man ju bara bli sådär underhållen. Utan större djup eller tyngre mening. Då kan man banne mig slänga på den här rullen med gott samvete!

Någonstans för länge sedan läste jag någon artikel om att Luc Besson som yngling fabulerade fram en knasig historia i sin fantasifulla hjärna. En tokig soppa som kanske inte ens skulle gå att visualisera, men som Besson ändå alltid burit med sig i någon sorts portabel byrålåda. Var det då inte för väl att den kufiske filmmakaren till slut grabbade tag i sin ungdomsfantasi och såg till att få den gjord!

För vad är väl detta om inte drygt två timmars nonsens förpackat i det gladaste av färger, action, sci-fi och rent tokrolig humor. Som om alla inblandade gått på partaj anordat av värden Besson och fått sig lite goda drinkar och finfint tilltugg. Skit samma vad gäller festens innehåll egentligen, det viktiga är att alla som är där har kul och mår bra.

Se på Bruce Willis bara, snygg och smärt och nära till de patenterade oneliners han behärskar så till fullo i rätta element (!) Och se på Milla Jovovich. Sällan har väl hon sett så söt och oskuldsfull ut. Rolig är hon också och samspelet med Brucan ligger snyggt i dessertfatet. Snabbkäftade Chris Tucker ÄR påfrestande men till och med Willis småskrattar nog åt kommentarerna som sprutar ur Tucker´s mun under filmens gång. Partycrasharen nummer ett Gary Oldman sitter minsann i ett hörn och verkar mysa. Lagt sig till med värsta Billy-Bob-Thornton-sydstats-trash-dialekten har han gjort också i sin roll som badass. Rolig kille det där! Oldman verkar vara bästa gästen vilket party han än dyker upp på!

partykillar med tillfälligt problem

Och sådär håller det på. Besson målar upp en riktigt mustig historia om att rädda världen i framtiden, ett par mystiska stenar, dumstrutar till aliens och fartiga hjältar, ett New York som man inte vill köra flygande bil i och det hela saltat med lite trivsam tramshumor . Släng in lite snygga effekter och bra driv i tempot så är vi nästan i mål.

Det roliga med filmen när man nu ser den igen efter ett antal år, är att det är kul att upptäcka nya detaljer mitt i alla fyrverkerier som serveras. Besson må ha släppt iväg en rätt tunn story på manuspapperet, men utförandet är det sannerligen inget fel på.

Det Femte Elementet ger stil åt begreppet Roliga Timmen och det blir en knasig kombo av action, sci-fi, komedi och högtravande mumbo-jumbo. Allt försett med snygga bilder och ett extremt underhållande soundtrack. En klassisk oviktig pärla från Besson. Visst räcker det så ibland.

Colombiana (2011)

Luc Besson och Robert Mark Kamen brukar uppenbarligen ofta jobba ihop om olika manus. Synar man deras gemensamma produkter återfinns sådana ytliga saker som Transporter-serien, Taken och Kiss of the Dragon för att nu nämna några titlar.

Gemensamt för alla alster verkar ofta vara hämndtemat, den ensamme mot det stora skurkgänget. Denna formel tycks dessa båda herrar vara något av experter på att gjuta in i nya former, och dagens titt är inget annat än ett tydligt exempel på hur man stuvar om lite i redan existerande manusstolpar och vips har man en ny historia som denna gång överlåts till regi av Olivier Megaton (Transporter 3).

Dags för kvinnlig, hårdsparkande, hjälte och därför in med Zoe Saldana som i unga år sett sina föräldrar tagas av daga av den lokala skurkbaronen i Bogota. Rask flykt till Chicago där släkting med beskyddarinstinkt väntar och vill att lilla Cataleya ska gå i skolan och skaffa sig ordentligt med kunskap. Vår hjältinna är dock mer intresserad av hämnd i fullskala och växer snabbt via snyggt hopp i manuset upp till iskall och supereffektiv yrkesmördarinna. Hon har dock aldrig glömt vad som hänt i unga år, och har, förutom ett blomstrande ”yrkesliv”, en snillrik plan för att en gång för alla göra upp med skurksen som ligger bakom hennes taskiga uppväxt.

Som alltid i historier som dessa gäller det att inte syna manus för mycket. Besson och Kamen lägger ytterst lite vikt vid karaktärerna, även om nödtorftiga försök görs att visa upp Cateleya som känslomässigt störd och behov av en stor och trygg famn. Det försök till djuphet i storyn känns verkligen bara påklistrat och nästan pliktskyldigt ditplockat för att inte hela filmen ska urarta till en veritabel skjutfest.

För skjuts görs det naturligtvis i massor här, och viss credit kan möjligen delas ut till våra vänner manusförfattarna för att de stagear för rätt snygga scenlösningar och placerar en vilt kämpande Zaldana mitt i dessa. Vill man vara lite gnällig just här kan man iof störa sig på att filmvåldet inte direkt bjuckar på några nya innovativa grepp utan mest öser på enligt patenterad modell som oftast är gångbar året om.

Saldana gör vad hon kan för att visa att ensam arg kvinna är stark. Michael Vartan ställer upp som pojkvänsmaterial som har svårt att få grepp om kvinnan han fallit för. The bad guys blir dessvärre bara ett gäng karaktärer stöpta i samma form och jag har på det stora hela rätt svårt att uppbringa några större känslor för den här filmen.

Colombiana är en dussinprodukt försedd med lite fager yta. Skrapa lite på den och du har en vanlig standardstory om den ensamma hämnaren som naturligtvis inte tar skit från någon. Det smäller och skjuts och exploderar. Men mycket mer är det inte. Inte dåligt, men rätt oengagerande.

“Never forget where you came from.”