Runner Runner (2013)

runner_posterÄsch, man har sett det så många gånger förut.
Den fattige protagonisten som slår sig in i lyxlivet, smakar på sötman…och kommer på att allt inte är guld som glimmar.
Hur många gånger kan en sån story berättas?

Idag är det Justin Timberlake i rollen som studenten Richie som får lära sig livets hårda skola. Att finansiera studiekostnader på universitet med nätpoker KAN vara en väg…dock en ganska osäker väg. Speciellt när tilltaget inte gillas av universitetets rektor.
Som om inte det var nog upptäcker Riche att en pokersida försöker lura honom! What!? I ren ilska använder Richie sina sista pluringar till en biljett till Costa Rica, varifrån spelmogulen Ivan Block (Ben Affleck) styr sitt nätpokerimperium.

Väl där tar det såklart inte lång tid förrän smarte Richie mer eller mindre värvats av Block till företaget, löfte om stor rikedom och det sköna livet slår lätt ut det fattiga studentlivet.
Vad han snart kommer att få veta, den ganska hårda vägen, är ju såklart att ofta är inget så bra som det ser ut. Block må vara coola killen som säger de rätta sakerna…men redan från början fattar ju vi andra att det är en smart, iskall och föga empatisk typ som drar i trådarna.

Absolut inget nytt under solen här. Tvärtom ett rejält förutsägbart stycke. Richie bländas av dollars, livet i solen och Blocks ursnygga assistent (Gemma Arterton). Att en envis FBI-agent (Anthony Mackie) hela tiden försöker få honom att ”byta sida” och hjälpa till att sätta dit den sluge Block…är till en början nåt som Richie inte vill kännas vid.
Håhåjaja.

runner_pic

rullens obligatoriska romantiska mellanspel

Finns det nån anledning att se den här rullen? Egentligen?
Kan faktiskt inte komma på nåt jätteviktigt skäl. Den är inte usel, är rätt snyggt gjord, regissören Brad Furman öser på med läckra vyer över Costa Rica och lyxlivet. Justin Timberlake har jag faktiskt alltid gillat som skådis, han har talangen…och gör inte bort sig här. Ben Affleck passar perfa som shady guy..men Gemma Arterton är tyvärr bara med som ögonsmycke och får inget att jobba med. Grejen är att jag liksom…inte bryr mig speciellt mycket om hur det ska gå.
För nån.

Ytligt hittepå. Snabbglömt.

Wild Card (2015)

wild_cardNär en ny Jason Statham-rulle flippar upp bara sådär, kan jag förstås inte hålla mig borta.

Här verkar han dock köra lite betald semester framför kameran, i Las Vegas också av alla ställen.
Han är Nick Wild, i ”säkerhetsbranschen” i denna lugubra stad av neon och synd. Vilket bla innebär att han kan vara din personliga livvakt en kväll om du vill slå runt på stans casinon. Fast egentligen vill han åka till Medelhavet och segla båt på ålderns höst.

Fast då behövs pengar. Pengar som man ska spara istället för att spela bort via sitt ohälsosamma spelberoende. Dessutom man INTE ska hamna i onåd hos maffiatyper när man ställer upp och hjälper en kvinnlig kompis som fått den taskiga behandlingen av ett gäng busar.

Japp, det är väl handlingen typ.
Lite lagom slött regisserad av Simon West (Con Air). Statham kör på rutin och filmen kommer egentligen aldrig igång innan den tar slut. Vi får oss några fina Statham-fightscener förstås, men de låter vänta på sig och känns lite för tunna i sammanhanget. Tydligen en nyinspelning på en gammal Burtan Reynolds-rulle…och vi hade nog klarat oss utan denna version.

Wild-Card_2015-26

Stattis drar igång festen i Vegas

En film som ”måste” ta in skådisar som Jason Alexander, Anne Heche och Stanley Tucci i femminutersroller för att fylla ut den okända rollistan…har ändå nåt sorts problem.

Endast för oss trogna ”Stathamare” (jag tittar på dig Filmitch…).
Ni andra missar inget.

Fattigmans-Gladiator, fartdårar och ständigt detta YA-larv

Fy fasen alltså. Vilken start på hösten.
Nästan overkligt knasig om du frågar mig. Först ramlar man ur sadeln efter en käftsmäll som fortfarande, även om höstsolen fortsätter att trevande leta sig över hustaken på morgnarna som vilken annan dag som helst, känns ringande i öronen…och vad händer sen? Jo då drabbas man av superduperförkylning, säkert med ett inslag av speciellt svår halsfluss (?), vilket gör att en hel vecka bara ytterligare försvinner i det som kallas livet. Och ni vet ju att när en man blir sjuk…ja då blir han SJUK!

Därför fortsätter de turboliknande skjutjärns-recensionerna att fylla bloggen här en stund till. Det finns trots allt en diger backlog som ska tömmas efter ”augusti/septembertöcknet”.


 

Pompeii (2014)

Paul W.S. Anderson igen. Ni vet ju säkert vid det här laget att jag har lite svårt för den regisserande snubben. Speciellt sedan han hamrat sönder Resident Evil-serien. Han har så att säga en ganska brant uppförsbacke i min bok.

Nu gör han då film på välkänd katastrof från historien. Och gör en sorts action-take på ämnet! Herregud! Inget fel i att göra spelfilm om händelsen…men att göra billig actionstory av det! Oh my. Inte blir det bättre av det känns som värsta formen av fattigmans-Gladiator möter Romeo och Julia. Det hjälper inte ens att man kallar in ”Jon Snow” från GoT. Kit Harington är så blek så blek och känns HELT bortkommen. Än värre är kanske att man lurat in gamle Kiefer Sutherland på lite betald semester för att spela tunikaförsedd dåre från det mäktiga Rom. Sutherland förlorar nästan all trovärdighet som skådis (har han förresten haft nån..?) med sitt GALNA överspel! Kan vi skylla på regissören? Jag hoppas det.

Nej nej, det här var ju för trashigt. En rackarns B-rulle försedd med skapliga effekter. Först tänker jag att jag ändå ska skriva några positiva ord om CGI:n och de sista minuterna i rullen då det faktiskt händer något i filmen…men vad fan…en sådan sunkrulle som det här ändå blir måste ändå få stå där med skammen i form av ett underkänt betyg. Basta.


 

Need for Speed (2014)

Jag är väl inte den som avfärdar snygga bilåkarstunts bara sådär. Klart det finns läckerheter inom det området också.
Här bjussas det på filmversion av känt tv-spel. Har inte spelat och kommer inte att göra det.

Nödtorftig historia har värkts ihop för att få dagens huvudperson Aaron Paul (Breaking Bad) att dels kunna vara med i knasigt streetrace i Kalifornien och dels kunna ta sig till just Kalifornien från östkusten. Vad är väl bättre än att göra det på olagligt vis i snabb bil med alldeles för hög fart.

Filmen gör precis vad den ska. Inget mer. Inget mindre. Full fart på gasen och ett par rejält snyggt komponerade racingsekvenser. Underhåller milligramvis då och då när man glor på den, men i samma sekund man stänger av är den borta från medvetandet. Imogen Poots behöver dock inte skämmas för sig som den rätt charmiga sidekicken/kärleksintresset Julia. Dessutom är jag lite svag för underhållande Rami Malek från The Pacific. Här får han några minuter i alla fall.
Naturligtvis en helt onödig film.


 

Divergent (2014)

Men vad fan är det med de här YA (young adults)-historierna!? Bara för att det kommer EN måste det väl inte dundra in ett dussintal yviga kopior på ämnet!?! Fan vad jag blir arg alltså. Ytterligare en postapokalyptisk USA-framtid. Här Chicago som lever bakom höga staket i en egen liten bubbla. Alla invånare måste tillhöra en speciell grupp med särskilda förmågor och uppgifter (VARFÖR??!?) De som styr (suck) tror minsann att det är melodin att bygga demokratin på (ha!).

”Som vanligt” en ung kvinna i centrum. Hon MÅSTE välja i filmens inledning (håhåjaja) och sen är det bara att leva med beslutet. KLART hon är speciell dessutom! Och måste dölja sin hemlighet. Här ska tränas, bli förälskad i den tystlåtne snubben med tatueringar. Hon ska hånas och retas och utsättas för allehanda jävligheter. Och så ska det nystas upp konspirationer också! Plus den plastiga romantiken. Helt jävla ointressant filmjävel alltså.

En sorts mischmasch där man försöker sno allt som Hunger Games har lyckats med. Här är det katastrofpannkaka. Men, som min gode bror så vist påpekade, ”vi är ju inte direkt målgruppen här kanske….” Å andra sidan känner man igen en dålig kopia på ett bra original när man utsätts för den. Och att klämma in en styltig Kate Winslet som stiff överkucku hjälper inte direkt.
Generande dålig ripoff på HG är vad som bjuds här.

 

R.I.P.D. (2013)

Någon gång funderat på om man kan göra en ny Ghostbusters och mixa den med Men in Black?
Du kan sluta med det nu.
Det går inte så bra.

Polisen Nick (Ryan Reynolds) hinner knappt bli tagen av daga av sin minst sagt skumme partner Hayes (Kevin Bacon) innan han mer eller mindre tvångsupptas i den himmelska (!?) polisstyrkan ”Rest In Peace Department”…jag vet… det är lika fånigt som det låter.
De här supersnutarna, eller avlidna supersnutarna, (från varierande tidsåldrar) pysslar helt enkelt med att jaga rätt på alla döda själar som av någon anledning stannat kvar på jorden i förklädnad. Självklart är de flesta av dem kriminella element som inte alls vill rannsakas i skärselden och hellre lever loppan med alla jordiska frestelser.

Nick tar jobbet, mest för att kunna vara nära frugan nere på jorden….men då hade han inte fattat att han inte är synlig för oss vanliga levande…ha-ha-ha (filmen tar dock begreppet ”avatarer” till nya komiska höjder).
Som ny partner i himlapolisen får han den burduse Roy (Jeff Bridges), en relik från the good old west då han illvilligt sköts ihjäl i revolverstrid.
Snart snubblar den nybildade duon över galet ansträngda och murriga planer som hotar alla, döda som levande.

nya chefen drar husreglerna

Låter det fånigt?
Precis vad det är. Bakom verket står Robert Schwentke, som ändå charmade till det med Red för ett par år sedan. Här måste han i fyllan ha blivit övertalad att göra film på en av alla dessa serieförlagor som verkar ligga och drälla i parti och minut. Filmen gör det otroligt svårt för sig och det blir liksom bara en sorts degig stormuffins av det hela. Inte alla serier mår bra att få visuellt liv. Ryan Reynolds följer upp sina dåliga beslut vad gäller filmroller (Green Lantern någon..?). Lättare att gilla Jeff Bridges som väl mer eller mindre skiter i vad han dyker upp i på ålderns höst. Han har ju liksom inget att bevisa längre och kan luta sig åt cashen. Kanske måste också erkännas att det ändå är lite behagligt att se Kevin Bacon i badass-roller. Här kör han på med överspel så topplockspackningen ryker redan efter 5 minuters screentime.
Är man i en hejsanhoppsanrulle så är man!

R.I.P.D. vet inte vad återhållsamhet och djup är (som om det skulle vara ledord här från början….duh!!). Det fläskas på med hysteriska CGI-stunts och den nödtorftiga historien swischar förbi som en smörklick i het stekpanna. Och smälter bort lika fort. Enda anledningen till att inte totalsåga dagens övningar är just nämnda småroliga insatser av Bridges och en överspelande Bacon. Plus att Schwentke haft den goda smaken att återigen jobba med Mary-Louise Parker vilken dyker upp i en lagom dumrolig liten biroll. Annars är det mest Roliga Timmen med för mycket pengar att slösa bort. Återigen dock ett alster med ett trevligt soundtrack!
Tvåan är löjligt svag här.

full starfull star

Vehicle 19 (2013)

En rätt bra idé blev till en ganska tunn och intetsägande film. Eller nåt.
För ok, om man kan vistas i en telefonkiosk i en hel film och göra spänning och drama av det…så borde ju grejen med en film som utspelas i en bil ha sina chanser den också.

Möjligen lider dagens skapelse av att det är en indiefilm med begränsade resurser för sådana här storyupplägg.
Eller att manuset helt enkelt inte lyckas fastna riktigt. Vilket ju faktiskt är lite synd ändå, för tanken är som sagt god. Det måste man ändå ge regissören, en Mukunda Michael Dewil, som också har plitat på historien.

Amrisen Michael (Paul Walker) dimper ned på Johannesburgs flygplats i Sydafrika, där han via hyrbil ämnar ta sig till den amerikanska ambassaden där ex-flickvännen jobbar. En sorts försoning står på programmet och vi lär oss också snabbt att den gode Michael har en strulig icke helt laglydig historia bakom sig.

Knappt har han dock hunnit sätta sig i den bokade bilen och börjat irra runt i ett stimmigt Johannesburg förrän märkliga saker börjar hända, bilen visa sig innehålla en helt otippad ”last”, och det mesta går så där fel som det bara kan göra på film. Inte nog med att de kör på vänster sida i Sydafrika, nu måste Michael dessutom se till att bilen inte hamnar i polisens blickfång. Korruption är naturligtvis ämnet för dagen.

Paul Walker tutar och kör som om det gällde livet, vilket det ju i och för sig gör mest hela tiden. Som det stora dragplåstret i rollistan är han naturligtvis i stort sett 100 procent av speltiden, bakom ratten och med ett förvirrat uttryck.
Just greppet att låta filmen utspela sig inne i bilen känns egentligen lite lockande och utmanande, både rent tekniskt att tillverka och för mig som tittar. Att vara på samma nivå som filmens förare ger onekligen en helt annan översikt över vad som händer i omgivningen, och det en stund att anpassa sig till sättet att titta på filmen.

Nu kan man ju dock inte bygga en thriller på att bara filma en kille som kör runt i en bil i drygt 80 minuter, det gäller att tillföra något i historien också. Och det är väl här det brister lite. Historien som sådan känns lite ologiskt malplacerad och rejält ansträngd. Skurksen blir rätt anonyma och bara röster i en telefon. Walkers samspel med filmens kvinnliga motvikt Rachel (Naima McLean) känns lite stressad och hinner aldrig fastna riktigt. Alla blir för intetsägande helt enkelt, Walker också.

har fullt upp med vänstertrafiken!

Någonstans kan jag inte låta bli att undra varför Walker ställt upp i den här filmen (även om en stor del av svaret stavas c-a-s-h), än mer förvånad blir jag faktiskt då jag ser hans namn som en av producenterna också! Men vem vet, kanske han ville supporta den sydafrikanska filmindustrin och lockades av det udda konceptet.
Att det går att fixa till rätt ok biljakter även utanför Hollywood, med småsmulor till produktionspengar, visar regissören Dewlin trots allt upp vid ett par fåtal tillfällen.
Btw: är Walker ett householdname numera när det ska rattas bilar i hög fart?
Är det hans öde månne?

Vechicle 19 satsar sitt mesta krut på konceptet med en isolerad, rörlig miljö. Kanske lite för mycket, då historien hamnar i bakgrunden och inte känns lika dramatisk som troligen syftet var från början. För att vara en film tillverkad utanför den stora filmindustrins ramar bör den dock ha lite cred för både idé och tanke. Naturligtvis en rulle man glömt i samma sekund den är över…men en B-film som det ändå inte går att dissa ut helt.

 

Alex Cross (2012)

Ännu en karaktär som återvänder in på banan.
Sist vi såg polispsykologen Alex Cross var han dock betydligt äldre och såg misstänkt lik ut Morgan Freeman i de två hyggliga Kiss the girls och Along came a spider.

Här tycks det nu återigen handla om en reboot, även om det aldrig uttryckts så med den här rullen. Kanske är tanken att jag som tittare ska lära känna personen Cross lite mer, förstå hur han hamnade i Washington som hjälp åt FBI. Det går sådär tycker jag dessvärre.

Bort med åldringen Freeman och in med yngre skådisen Tyler Perry som är så superduperfelcastad att det känns lite jobbigt att se på honom. Snubben har noll karisma och agerar osannolikt träigt. Desto bättre då att rutinerade regissören Rob Cohen har vett att stoppa in gamle Edward Burns i en sidekick-roll. Jag gillar Burns, även om han inte direkt rosat marknaden de sista åren…och dessutom inte syns till sådär jätteofta nuförtiden. Kanske man får vara glad för det lilla.

Dagens story bygger enligt uppgift på en sammanslagning av två romaner om Cross av författaren James Patterson, och bjuder till en början på ett mord i de mer rika kvarteren i motorcity Detroit. Ett sadistiskt mord dessutom och snart får Cross med undersökande anhang att göra med en synnerligen illvillig och klyschigt galen lönnmördare (Matthew Fox) som inte tänker stanna vid bara ett offer. Dessutom såklart en historia som ska nystas upp med lagom tilltagna hållpunkter. Håhåjaja.

Ingen thriller som direkt går på djupet, eller ens stannar upp en stund och försöker göra sina karaktärer lite engagerande. Detta trots att manus vräker på med personliga motgångar för Cross vilket ska göra honom än mer angelägen om att klämma åt den galne mördaren. Som ett utdraget tv-avsnitt ur valfri deckare egentligen. Vissa scener känns mer genomtänkta än andra. Mixen är med andra ord rejält svajig. Rejält.

Mördaren Fox har späkt sig till näst intill oigenkännlighet, John C.McGinley försöker sig på att spela något annat än Dr Cox (vilket naturligtvis inte går) i rollen som polischef, Jean Reno får lite betald semester med sina 10 minuter i storyn och några starka kvinnor går dessvärre inte hitta som får hänga med till slutet. Däremot då en stabbig och kantig huvudrollsinnehavare.

träskalle vs tokskalle. oklar utgång.

Men ok, jag ska vara snäll och skriva att regissör Cohen ändå är så pass rutinerad att han lyckas undvika kalkonfällan, att han vid ett par små sällsynta tillfällen skapar några smulor med scener som känns ok. Och Fox´s galenpanna till badass är så over-the-top att han nästan blir lite underhållande. Lite.

Alex Cross är sannerligen inget att skriva hem om. Grejen är dock att det känns som att det kunde ha blivit något mycket bättre om man gått in för det aningens mer. Som resultatet ser ut nu är det ännu en klyschig thriller med tv-serievibbar. Och sådana finns det alldeles för många av. Inte bra. Inte uselt. Bara rätt…fantasilöst. Betyget blir snällt idag, kanske för snällt. Beror det möjligen på åsynen av Burns..?
Assvag tvåa.

Chernobyl Diaries (2012)

Många trender i filmvärlden går i vågor.
En sorts modets nycker kanske. Det finns teman som är aktuella lite nästan jämt, vissa som hajpas upp något alldeles speciellt för att några tycks ha bestämt det och så vissa som tar bärhjälp av fenomen i vår verklighet och samtid. Oavsett om det behövs eller ej.

Vad världen dock absolut inte behöver är ännu fler filmer om ett gäng skrikiga amerikaner på vift någonstans i någon obskyr omgivning/vildmark/you-name-it där de plockas en efter en enligt uppställt och föga upphetsande mönster. Detta, mina vänner, är en trend som borde få bannor medelst aga.

Här sällar sig då ännu en rulle från denna kategori till sällskapet.
Med misstänksam blick och en imaginär motorsåg lite smygstartad i bakgrunden hoppar jag här in i handlingen och får en story som går ut på att lite extremturism kan väl aldrig vara fel? Ett lagom kaxigt jänkar-resesällskap som mellanlandat i Kiev, med två bröder, flickvän, flickvännens vän och ett annat backpackerpar, kan inte motstå att anta ryske resefixaren Uri´s erbjudande om att besöka den övergivna staden Pripyat i utkanten av Tjernobyl. Staden där alla familjer till dem som jobbade på det olycksaliga kärnkraftverket bodde, och som fick evakueras nästan hysteriskt vid katastrofen 1986. Nu alltså en spökstad fylld med byggnader, tystnad och smygande strålning. Perfekt för ett besök. Jorå visst.

Väl på plats i den olycksbådande ödsligheten dröjer det knappast länge förrän det mesta ballar ur, och alla räcker upp handen som tror att stället verkligen är övergivet och ödsligt. Klart alltså för tagande av daga av resesällskapet, och om inte annat kan man som tittare roa sig med att försöka förutse i vilken ordning detta kommer att ske. Även om man tacksamt nog slipper found-footage-stilen uppför sig kameran ändå stirrigt, ryckigt och synnerligen irriterande i dagens äventyr, vilket inte direkt gör det lättare att hålla ordning på turerna.

Trots den totala avsaknaden av fantasi i manus kan jag tycka att det är lite synd att filmen får gå ett sådant vattnigt blaha-öde till mötes. Setupen känns faktiskt lovande och filmens första 30 minuter är de absolut minst dåliga. Dagens man i registolen, en Bradley Parker, lyckas med konststycket att frammana ödesmättade bilder och obehagliga känslor när han visar upp de skrämmande resterna av staden. Snyggt filmat, och snyggt scenografisk fusk med huvuddelen av inspelningen förlagd i Ungern och Serbien samt riktiga inklippsbilder filmade på plats i Pripyat som förstärker känslan. Men det är som sagt den första halvtimmen.

ödesmättad utsikt när filmen är som minst svag

Sedan övergår dessvärre storyn till en riktig skriksoppa och allt är således som vanligt i dessa s.k. rysare. Och så speciellt rysligt blir det sannerligen inte när stadens ”icke-invånare” ger sig tillkänna. Upphovsmannen bakom historien till dagens film är självaste Paranormal-gubben Oren Peli, och nog tycker jag att han hade kunnat hålla sig från att låta upplösningen skena iväg till det bleka alster det nu blir. Trots att han försöker sig på att slänga in en liten pliktskyldig twist. Här finns inget att skriva hem om vad gäller skådisinsatserna. Ett gäng amrisar som gör vad filmens nivå på gager och kompetens tillåter.

Chernobyl Diaries blir till slut en i den fantasilösa mängden av filmer om en grupp som faller sönder enligt uppställt mönster. Dock känns filmens scenografiska hantverk lite över den lägsta nivån, vilket gör att den iaf ser lite bättre ut än vad den förtjänar att vara och inte får mig att omedelbart vilja stänga av och såga skivan i splittriga småbitar. Med viss tvekan godkänt för sina första 30. Sedan är det suck och stön mest hela vägen till eftertexterna. Mest för kategorins trognaste fans.

 

 

The Santa Clause (1994)

Det är väl klart att jultider tarvar lite julfilmer.
Nu har ni ju förvisso en liten Flmr-sammanställning på annan plats i bloggen över juliga rullar att avnjuta, men julfilmer är som myggorna om sommaren; de bara dyker upp i överflöd från ingenstans…och är kanske till och med avskydda i samma utsträckning som mygguslingarna.

Och dårå, bara för att spä på julfilmskavalkaden, betar jag av en rulle som inte gjordes igår direkt. Sen 80-talskänsla i kombo med 90-talsdesign råder härskande när självaste tv-lustigkurren Tim Allen (ja jag kan erkänna att hans show var rätt underhållande när det begav sig) här är Scott Calvin, frånskild besserwisser som ska umgås med sin son på julaftonsnatten. Grabben funderar på Tomtens existens och Scott är sådär lagom cynisk som föräldrar-i-begrepp-att-få-lära-sig-en-läxa kan vara. Problemen tilltar naturligtvis när Scott av misstag på julnatten råkar ha ihjäl (!) Tomten som kommer på besök på hustaket! Udda nog finns en skum klausul som säger att den som tar på sig tomtedräkten (guess who?) per automatik blir The Man på Nordpolen och får som livsuppgift att utföra Tomtens alla plikter (lite som Fantomen eller hur…?)

Bakom dagens bjällerklangssörja ligger såklart Disney och då förstår ni på vilken nivå det hamnar. Moral, kärlek till sin nästa och det här med att vara skilsmässobarn ska avhandlas mitt i alla lustigheter som uppstår när en rookietomte ska börja dela ut julklapparna. Filmens manus sträcks ut så långt att det mest liknar ett junkigt tuggummi, och Tim Allen gör sitt bästa för att avlossa oneliners där han umgås med barn som ska föreställa nissar i varierande åldrar, får stå ut med massiv viktökning, vilt växande vitt skägg och en ex-fru som tror han blivit psykfall.

Allen drar ett skämt på nordpolen

Filmen är naturligtvis alldeles för tillrättalagd för att sticka ut ens ett litet uns. Idén skulle annars kunna ha förvaltats på en nyfiket sätt, och kanske till och med lite utmanande om både manus och skådisar beretts lite mer svängrum. Nu hjälper det inte ens att behaglige Judge Reinhold dyker upp som humorlös tomtetvivlare.

The Santa Clause eller Nu Är Det Jul – igen är så Disneyvattnigt att man inte bryr sig nämnvärt. Ett par underhållande scener från Allen´s sida får man ta med sig, i övrigt är det en rejält tunn soppa på en spik. Det mest konstiga är att det gjorts två uppföljare på detta från början lusiga recept. Ska ni nu se lite juliga munterheter bör kanske denna inte komma alltför högt upp på listan. Och om ni nu tittar iaf så gäller det att ha mycket sötsliskig glögg till hands. Det passar liksom.

…. (sista stjärnan bara för att det är…jul..typ)

The Cold Light of Day (2012)

Så var det dags igen för ännu en actionthriller som vill leka på europeisk mark, utstråla Hollywoodtouch och locka med ett par kända skådisnamn…om så de bara är i bild sisådär 7-8 minuter totalt.

Lätt desillusionerad son Will (Henry Cavill) kommer till Spanien där både pappa, mamma, lillebror och dennes flickvän väntar för lite segelsemester under den europeiska solen. Naturligtvis har Will ett ansträngt förhållande till farsan Martin (Bruce Willis) och naturligtvis får han chansen att ompröva sina känslor när läget skiter sig. För det gör det ju såklart. Ett familjegräl senare har Will lämnat segelbåten i vredesmod och när han så småningom återvänder är resten av sällskapet mystiskt försvunna.

Desillusionerade Will blir snabbt Handlingskraftige Will och börjar snoka i mysteriet, och strax visar det sig att farsan Martin nog inte alls bara varit den där lugne ospännande ambassadanställde tjänstemannen vars vardag mest består i att ta emot delegationer av allehanda slag…

Då och då kommer de ju, de här rullarna som sätter en amerikan i främmande europeiska storstäder där mysterier och actionsekvenser ska avhandlas. Ibland blir det rätt spännande och ovisst in i det sista (Unknown, Taken) men oftast rätt mycket mellanmjök. Precis som här. Henry Cavill (The Tudors) gör förvisso sitt bästa att spela förvirrad son som ramlar in i farsans murriga hemligheter, men med ett manus som stolpar klyschorna på löpande band blir det inte superduperbra precis.

Och att sätta Bruce Willis bland toppnamnen på omslaget är rejält lurendrejeri och billig lockelesemat. Som pappa Martin får han sina minutrar onscreen, men försvinner sedan lika fort ur storyn (med en rejält tilltagen check får man förmoda) som i grund och botten får dras med en B-stämpel. Snygg fart i actiondelarna är det iof och den spanska miljön används tacksamt kan man väl ändå notera på det ack så lilla pluskontot.

hjälte med sliten pose

Gnälligheten i dagens alster fokuserar istället på den alldeles för ointressanta storyn, som blir både lite extra krånglig och fullproppad med klyschor och förväntade turer. Om man nu haft en idé om att förse manuset med överraskningar både hit och dit så misslyckas det rätt kapitalt. Är man det minsta bevandrad i konstruktionen av manus till filmer som den här har man hela storyn klar för sig efter 15 minuter där Cavill får bära runt den ansträngda historien på sina axlar och matchas i andra halvan av en trött Sigourney Weaver på autopilot som också cashar in semesterpengar.

The Cold Light of Day kan ha årets mest intetsägande titel, och möjligen är det lite signifikativt för hela filmen. Jag skrev ju mellanmjölk här ovan, och det är precis vad det är. Inget nytt eller utmanande. Absolut inget att lägga på minnet eller ta med sig här. Inte asdåligt. Men inte speciellt bra heller. Tidsfördriv som snabbt förpassas till glömskans arkiv.

Collateral Damage (2002)

Regissören Andrew Davis får väl ändå sägas ha haft sina största stunder i solskenet under 90-talet, då han ju tex var mannen bakom de snyggt underhållande Jagad och Ett Perfekt Mord. Förvisso tillverkade han ju också Under Belägring, men den känns egentligen bara som en blek ripoff på Die Hard-temat.

Under senare år verkar han dock ha legat lågt (The Guardian 2006 inräknad). I början på 2000-talet hade han dock laddat kamerorna ordentligt  med dagens alster. Ett film som fick problem direkt då verkliga terrorister förmörkade vår verklighetsuppfattning för alltid. Själva filmen låg klar för stor premiär 2001 just när 9-11 inträffade, drogs smart nog tillbaka och fick en lågmäld premiär i februari året efter och lyckades inte på långa vägar spela tillbaka sina inpumpade dollars. Kanske var det inte bara för att ämnet fortfarande var liite för känsligt, nej ett rätt blekt och sviktande manus hade nog sin inverkan också. Men visst, en och annan underhållningsminut går väl att hitta här om man ändå försöker.

Helyllebrandmannen Gordy Brewer´s (Arnold Schwarzenegger) fru och son är bland offren då en colombiansk terrorist, El Lobo, slår till med en bomb mot det Colombianska konsulatet i Los Angeles. Brewer´s nära och kära råkar bara vara på platsen av en slump och chocken är naturligtvis total för den stackars brandmannen. Myndigheterna kopplas in men har givetvis noll framgång i att skaka fram det endaste lilla spår. Och i bakgrunden lurar såklart CIA med sin chefsagent i ärendet (Elias Koteas) och driver sin numera uttjatade hemliga agenda där man cyniskt menar att en och annan oskyldig förlust får man ta i kampen mot terrorn.

Säg det till Brewer som snart tappar tålamodet med att inget görs för att hitta terroristerna, och i sann Hollywoodhämnar-anda tar saken i egna händer för att en manussida senare befinna sig på plats i Colombia för lite egen undersökning om var just El Lobo håller hus.

Ok, det mest störande med filmen är dess brist på ett intressant manus (här vill jag bara påpeka att en historia om att förlora sin familj naturligtvis är en HEMSK händelse), men dessvärre engagerar inte Arnolds enmanskorståg speciellt mycket. Och då är det ändå en berättelse som visar upp en rejält nedtonad Schwarzenegger, han avfyrar faktiskt inte ett vapen i hela filmen. Nej, regissör Davis största problem tycks istället vara om han ska förvandla berättelsen till en renodlad actionhistoria eller ett politiskt inlägg i debatten om terrordåd, varför de utförs och varför CIA alltid tycks finnas med och dra i trådarna.

Panamahatt i Colombia!!??

Första timmen av filmen genererar inte direkt ett ok betyg i Flmrs bok trots att jag alltid har ett gott öga till övers för den gamle klippan från Österrike. Via lite splittrade scenarion (varför är tex John Turturro och John Leguizamo med i ynka fem minuter och underutnyttjas ?!) och styltade händelser i den Colombianska djungeln, tar sig dock Davis samman mot slutet och får ihop det någorlunda så att bottenbetyget ändock kan undvikas. Den tunga actiondelen spelar upp till finalen, manuset försöker sig på en patenterad liten snygg twist, inte helt utan framgång och sista raksträckan in mot målet blir aningens lite spännande.

Collateral Damage är en dussinfilm vars nedplöjda miljoner givit den en proffsig yta. Med ett manus som känns tunt blekt och oengagerande. På förlåtandesidan måste dock en förhållandevis återhållsam Schwarzenegger nämnas tillsammans med regissören Davis som i slutändan vet hur man syr ihop en produktion som denna. Inte uselt men oerhört snabbglömt.

Transit (2012)

Jamen man har ju sett det förut.
De goda, även kallad Familjen, som oskyldigt dras in i svårigheter och oönskade våldsamheter. Givetvis en familj med egna problem som dock sopar dessa under mattan och sluter sig samman som de tajtaste av tajta.

Och hotet kommer alltid från de onda, kanske ett rätt instabilt rånargäng på flykt. Alla är griniga och råa men värst är naturligtvis den outtalade ledaren. Inre konflikter och en planering som går helt åt h-vete är också standard.

Och så bilåkning.
Herregud vad det åks bil här. Rånare i svart mullrade monster, familjen i töntigare familjemodell, och en hoper snabba klipp på bilarnas vådliga färder. Det skriks i däck och gasas till förbannelse. Det gäller ju trots allt att fylla speltiden med fart i någon form.

Den lilla futtiga ramstory som finns går alltså ut på att det rätt misslyckade rånargänget behöver gömma sitt nyinförskaffade pengabyte de ganska nyss kommit över efter rån mot en värdetransport. Polisen är såklart snabb och sätter upp vägspärrar på de flesta vägarna med order om att genomsöka misstänkta förbipasserande. En listig idé om att gömma bytet bland en svennefamiljs övriga packning föds och sedan är det ju bara att ta tillbaka bytet vid väl vald tidpunkt. Eller?

Jim Caviezel hoppar in i rollen som ansträngd pappa med högsta önskan om att få ordning på sin familj, fru och två grabbar. Snart står det dock klart att Caviezel minsann inte är en sådan riktigt helyllepappa som vi kan tro. Besvärande lik i garderoben dyker upp och inte blir det bättre när the bad guys lägger sig i.

inget enar som lite rädsla

Ett manus som säkerligen använts många gånger förut stöps om med lite klyschiga nya scener, kryddas med lite standardaction och låter Caviezel gå från ifrågasatt till dagens klippa. Spelplatsen är den djupa södern med träsk och ensliga vägar. Det är okomplicerat och mest en väntan på hur finalen kommer att te sig rent visuellt. Hur den kommer att SLUTA behöver man liksom inte ens bry sig om. Dessutom fylld med irriterande ologik på sina ställen…men det gäller väl att inte hetsa upp sig i onödan antar jag då detta sannerligen inte är
A-filmsmaterial som avhandlas.

Färgrikt foto, fart och allmänt förolämpande i replikskiftena mellan de goda och onda. Mot Caviezel ställs James Frain som psykotisk ligistledare med tillhörande tokblick, och in från sidan dyker också Harold Perrineau upp, en gång den jävligt irriterande figuren Michael i Lost. Behöver jag ens skriva att han är minst lika irriterande här…?

Transit lämnar känslan ”jahaja” efter sig. I vissa lägen ganska snyggt tillverkad av en viss regissör Antonio Negret, men oj så förutsägbar och totalt ospännande i sitt manus. Inte dålig och inte bra. Den liksom bara är. Naturligtvis en direkt-till-DVD:are. Arkiveras snabbt under ”ok för stunden men glöm gärna snabbt”.

The Ward (2010)

Som det barn av 60-talsgenerationen jag nu är så kan man inte låta bli att få något gillande i blicken och svagt drömmande i hjärnbarken när John Carpenter nämns. För visst är det så att denne gamle filmregissör ändå svarat för ett par av filmhistoriens bättre alster, och framför allt banbrytande, vad gäller rysligheter och skräck på film.

Det är ett namn man aldrig riktigt vill släppa taget om, även om Carpenters karriär gått spikrakt ned i källaren sedan det glada 80-talet. Elva år sedan senast i registolen för en fullängdare i form av den oerhört usla Ghosts of Mars. Har gubben överhuvudtaget något kvar att ge? Kan man låta bli att glo då han plötsligt gör comeback  med ett (låt vara icke självskrivet) alster från den gamla bekanta genren?

Ett lagom dystert och murrigt psykiatriskt sjukhus i Oregon 1966.
Hit kommer unga Kristen (Amber Heard) efter att ha tuttat på ett hus ute på vischan och sedan säga sig inte ha den blekaste om att hon gjort detta verk. Inlåst på något som verkar vara ”avdelningen för mycket unga nervösa kvinnor” smider hon dock sina planer på en flykt å det snabbaste, men hade inte räknat med att de andra uppträder som om de sitter på världens mest hemska hemlighet. Kan detta möjligen ha något att göra med att Kristen också snabbt blir ganska övertygad om att en vämjelig spöklik gast tycks terrorisera hela avdelningen…? Varken den strikta översköterskan (med obligatorisk bister uppsyn och en spruta i varje ficka) eller den till synes timide läkaren Dr Stringer (Jared Harris) sätter någon större tilltro till Kristens syner och varningar. (kom igen, skulle du tro på en inlåst patient som vrålar att hon inte är galen…?)

Nu är dock dagens huvudperson inte en själ som accepterar sitt öde utan ger sig tusan på att rymma och försöka lösa det obehagliga mysteriet en gång för alla. Vilket blir besvärligare än hon trott när mörka hemligheter plötsligt börjar avslöjas både här och där.

Jomen det här var ju rätt underhållande tänker jag under filmens första halva. Tempot är lagom intressant lågt, den obehagliga känslan sprider sig och man fattar liksom direkt att något inte alls är som det ska. Det känns som att Carpenter har bra handlag med stilen och verkar vara tillbaka på gamla bekanta jaktmarker, det är de långsamma kameraåkningarna, den plötsliga jumpscaren och den olyckbådande stämningen. Allt presenterat i kitschig 60-talsstil.

position som aldrig bådar gott

Men sedan händer något. Filmen tappar fart och i samma veva det som känns intressant. Regissören satsar sina instruktioner på att försöka driva fram en actionbetonad sista del av filmen som dessvärre sätter historien i bakgrunden. Som om standardformulär 1 A slängts fram på bordet och plötsligt känns det som om det är ett verk av vilken nyutexaminerad filmstudent som helst.. Det är väl inget större fel på storyn, men i slutänden vill den vara för lik en annan film. Tack och lov blir å andra sidan resultatet inte den pannkaka som Sucker Punch (den kan dock nämnas!) utvecklades till, så det kanske jämnar ut sig i längden.

The Ward är en hygglig B-film, och det är väl så att Carpenters tid i ljuset sedan länge är förbrukad och att vi istället ska hålla oss till minnet av hans betydligt mer rafflande alster från förr. Här är det blekt underhållande i början för att sedan utvecklas till ett ganska vattnigt ”jaha”…
Snabbglömt.

A Lonely Place to Die (2011)

Ännu en rulle som börjar förbaskat intressant, eskalerar en aning för att sedan sjunka tillbaka i en rät slät mix av standardaction och nödtorftig utveckling i manuset.

Den till synes alltid dystra och inbundna Melissa George leder laguppställningen här som bergsklättraren Alison, vilken tillsammans med en grupp likasinnade ska ha lite klättrarkul i skotska högländerna. Naturligtvis med sarkastisk kompishumor och sedvanlig jargong som tillhörande bakgrundsmatta. Det klättras och vandras och käbblas i den kargt sköna skotska naturen innan det plötsligt händer grejer i samband med den obehagliga upptäckten av en liten flicka instängd i låda begravd i marken…men högst levande!

Våra hjältar tar förstås hand om flickan och börjar fundera ut snabbaste vägen tillbaka till civilisationen och en polisstation i synnerhet. En och annan tanke om var gärningsmännen till situationen kan vara finns förstås också, och det dröjer inte länge förrän svaret på det kommer snabbare än man hinner vända blad i det något tunna manuset.

För det är ju så att filmen börjar bra, bygger upp en något obehaglig stämning…kanske till och med lite gåtfull, för att sedan övergå i mer ren spänning och survivalmode. Så länge filmen håller sig i rena ödemarken är det både snyggt och förväntansfullt, men i samma ögonblick storyn utvecklas och blandar in sidohistorien (låt vara att den har anknytning till flickan) blir det genast både tristare och ihåligare.

vem påstod att det är rofyllt i naturen..?

På plussidan dock att regissören, en Julian Gilbey, rappar på rätt bra med de olika personernas öden och det börjar hända både väntade och oväntade grepp ganska snabbt in i filmen. Tempot således helt ok första hälften, med snygg scenografi och tacksam backdrop i form av skotska berg och vindlande forsar.

Melissa George kör på med uppenbarligen väl inövad dystermode i agerandet, trots att hon ska vara hjältinnan på kalaset. Övriga kamrater i manuset gör vad de ska under sina respektive minuter i handlingen och finns liksom bara där som en sorts sidekickar till George.

A Lonely Place to Die är en rätt typisk film som inte orkar hela vägen. Med en intressant start och en svagare utveckling, som om de bästa idéerna tog slut halvvägs. Det som sticker ut under speltidens första hälft förvandlas ju längre det håller på till en ordinär thrillerhistoria som antagligen kunde ha passat i vilken tv-deckare som helst. Inte dåligt, inte bra. Mer slätstruket och ett antiklimax att fnysa lite besviket åt.

Takers (2010)

Vad är det här egentligen med att allehanda kreti och pleti i rap/R&B-branschen ska in och härja vid filmen? Och så ska det vräkas på med snitsig musik, coola kläder och ett allmänt tufft yttre. Precis som här.

Takers lider av något sorts lillebrorskomplex till Heat (och den diskussionen ska jag inte ge mig in i men.. minnesgoda vet ju att jag tillhör den falangen som sätter just den filmen högt uppe där bland stjärnorna) och satsar på att bygga upp en sorts heiststämning som består i att pålitliga grabbgänget där alla ställer upp för alla har lönande bisyssla i form av snygga och effektiva bankrån som alltid ger gott om cash. Naturligtvis dödas aldrig någon eller skadas allvarligt, och de käcka grabbarna har alltid koll på läget.

När en ex-medlem i gänget släpps ur finkan har han en snillrik plan med sig som han gärna vill delge de andra, som mot bättre vetande beslutar sig för att hänga på tåget för en sista megalönande stöt. Som tittare vet du nu också naturligtvis att så fort orden ”en sista stöt” uttalas i en film som denna så är det bara en fråga vid vilken minut det ska börja gå åt skogen. Och du vet också att vissa utvalda individer i manuset börjar med sitt luriga dubbelspel.

På andra sidan staketet hittar man så poliserna som plötsligt bestämt sig en gång för alla att gänget ska sättas dit, och som plötsligt hittar både den ena och andra infallsvinkeln för att närma sig kärnan. (man undrar ju varför de inte gjort det tidigare). Karaktärerna i båda lägren är precis så statiska som de kan vara i ett dussindrama som denna. Hos poliserna är det den hårdföre som gärna bryter mot en regel eller två för att nå resultat, han spelas av gamle Matt Dillon och naturligtvis är jag inte förvånad. Hos käcka gänget hittar man då som sagt ett koppel av alla dessa rapartister eller R&B-sångare som plötsligt bestämt att de ska göra karriär inom filmen. Själv har jag väldigt svårt för rap och hiphop och känns inte vid namnen nämnvärt, men i rånarbesättningen hittas i alla fall artister som Chris Brown och T.I.
Jaha ja.

svidar, soft ljus och snygg L.A-backdrop...

Vad som ändå räddar filmen från att bli en totalt platt historia är rätt snygga scenlösningar, effektivt foto och ett bra tempo när det verkligen hettar till. Samt en rejält snygg shootoutscen i elfte timmen. Lägg därtill pålitlige Paul Walker som gör en sorts nedtonad och mer välklädd version av sin figur från Fast and Furious och Hayden Christensen (som jag normalt inte kan med i större utsträckning, men som faktiskt gör sig här) som spexig tjomme och det hela räcker till ett godkänt resultat.

Takers är mycket yta men egentligen intetsägande. Karaktärerna blir för bleka för att fastna någon längre tid på näthinnan, trots att både Dillon och Walker känns rutinerade och rätt hemtama i facket. Standardaction, om än snyggt presenterat glimtvis, men med föga överraskningar längs vägen. Även om vissa försök till att twista till det faktiskt görs.
Lättglömt.

The Librarian III: The Curse of the Judas Chalice (2008)

Jamen det är väl klart att jag släpper fram bibliofilen Flynn en sista gång!

Har han nu kämpat sig igenom två nördiga och putslustiga tv-äventyr, kan han väl få avsluta med ett sista också.

Den här gången på hemmaplan i New Orleans med omgivningar som träsk och murriga mansions. Den något utarbetade Flynn (kan man ju förstå) skickas på semester för att ”ladda batterierna”, faller för en mystisk kvinna i den förföriska cajun-natten och vips var det dags för ett äventyr igen där det gamla (snart uttjatade) bekanta filmsläktet vampyrer får vara med och leka. Som vanligt är det en artefakt som alla vill ha av olika skäl, mest en skum ryss för att det skulle ge honom kontroll över återuppväckta vampyrer som skulle kunna hjälpa honom att säkra Rysslands ställning i världen som en ny ledande supermakt (ja, det är precis så galet fånigt som det låter!)

Därför jagar alla nu alltså omkring i träsk, mansions, skumma gränder och andra obskyra byggnader för att lägga vantarna på den s.k. Judas Kalken, vilken således är filmens snaskiga förstapris.

Om man tidigare har haft visst överseende med vår vän Flynn, och kanske till och med roats en aning, känns det nu lite ansträngt helt plötsligt. Det finns alltid en fin gräns mellan charmigt skräp och irriterande skräp och frågan är om inte Noah Wyle´s tredje insats i tv-filmsserien ligger och plaskar just där då och då.

Som den värsta Indy!

Produktionen känns oerhört mycket billigare och väldigt liten del av den redan förmodligen knappa budgeten har satts av till lekandet med effekter. Det är tidvis rätt mycket billigt tv-sunk och genvägar över det hela om man säger så.

Allt gott dock åt Wyle som i de här filmerna visat att han har en framtid för sig i komedifacket, och visst känns det någonstans att det ändå är han som räddar den här lilla filmsviten från att totalhaverera efter en riktig trevlig start. Dagens birollsgäng runt honom bjuder inte på några större namn överhuvudtaget. De enda två som fått följa honom genom filmerna är Bob Newhart och Jane Curtin som Flynns chefer på hemmaplan, men deras roller är alltför små för att lämna några bestående intryck.

The Librarian III är den sämsta av de tre och känslan av hastverk är påtaglig. Lite synd är det allt med tanke på den starka och underhållande starten på bibliotekariens äventyr. Här är det rätt långt mellan de trivsamma kornen som möjligen kan anas med lite välvilja och gott humör, och jag vill nog inte dissa den helt. Därtill är Wyle alltför jovialisk och nördigt trivsam. Idag är betyget därför snällt. Löjligt snällt. Ser ni hur ena stjärnan ligger och darrar lite vid kanten?